Vi har fått höj-och-sänkbara skrivbord på jobbet. De med störst behov har redan haft denna utomordentliga uppfinning under tangentborden ett bra tag, men i början av veckan bytte administrationskontoret (som består av Sysslingkollegan och Långa Datanördskollegan) ut skrivborden hos övriga anställda också.
I dag tog jag med mig vår släpkärra till jobbet för att administrationskontoret skulle kunna forsla våra gamla skrivbord till Second Hand. Jag var mäkta stolt när jag lyckats backa bilen rätt (vilket det senare visade sig vara fel) intill kärran, få bort hänglåset, lyfta upp stödhjulet, lossa handbromsen, hänga kärran på bilen, klicka till låsspärren, koppla in ljuset och häkta fast säkerhetsvajern.
Jag var inte fullt lika stolt när jag ringde till jobbet och var tvungen att erkänna att jag skulle bli en aning sen eftersom bilen och släpkärran inte kunde samarbeta sig förbi hörnet på garaget utan i stället tvingade mig att backa och trixa och till slut koppla loss eländet, köra ut bilen på gatan och handdra kärran på plats och sedan göra om hela proceduren med stödhjul, låsspärrsklick, ljuskopplande och vajrande.
Suck!
Gissa om jag blev översvallande glad då Sysslingkollegan erbjöd sig att köra hem kärran åt mig när administrationskontoret var klara med skrivborden.
Jag satt på vänt i telefonen medan jag fick ge tidernas bästa vägbeskrivning, uppblandad med översvallstacksamhetsord, till kollegan.
När jag var klar hördes i telefonluren:
“Ditt meddelande har sparats.”
Det ska bli spännande att se om IT-Chefen för ett av Sveriges största företag står på min garageuppfart och väntar när jag kommer hem.
