Zäta

Jag kände på mig att någon av barnen skulle vara sjuka, redan när jag gick upp, en timma före det var dags att väcka dem. Mest troligt Guldgossen.
Förmodligen var det allt hans sömnpratande som gav mig dåliga vibbar. Jag blev väckt av allt från mummel till höga rop, flera gånger under natten.

Och mycket riktigt. När det var dags för väckning var Guldgossen liten och gnällig. Han klagade över svår huvudvärk och trött kropp. Men han hade ingen feber.

Jag gissade att huvudvärken kom sig av hösnuvan Guldgossen drabbades av när han hoppade i höet i går eftermiddag. Guldgossen själv höll det för troligt att han sovit för lite.
En annan, starkt bidragande orsak, som jag dock inte ville nämna för min son, var att vi var lite för återhållsamma med maten i går.

Vi åt frukost vid halv nio, lunch vid halv tre och fikade vid femtiden. Sedan var varken jag eller Förundersökningsledaren hungriga något mer under dagen, och vi glömde bort att vi även ansvarar för två barn som kan behöva betydligt mer energipåfyllnad än vad vi gör.

Jag gav Guldgossen en huvudvärkstablett och tvingade i väg honom till skolan. Är jag en bra mamma eller!

Guldgossen: -Är det måndag i dag?
Jag: -Nej, det är söndag.
Förundersökningsledaren: -Kommer du inte ihåg att vi var i kyrkan i morses?
Guldgossen: -Nej!
Jag: -Jo men… Jag sjöng och pappa spelade gitarr.
Guldgossen: -Var det i dag?
Lilla Svalan: -Antingen har du inget minne eller så har du ingen hjärna!

Barnen önskade sig hembakt pizza till kvällsmat. Trots att vi inte var beredda och inte hade alla “rätt” saker hemma, så fick jag ihop både en deg och lite tillbehör, som skinka, ananas, mozarella och såklart riven ost.

Lilla Svalan lekte TV-kock och förklarade tydligt alla steg i sin pizzatillverkning:
-Och så lägger man på ost såhär över hela pizzan, för att få en härligt somrig känsla!

I eftermiddag har barnen och jag varit och fått andra TBE-sprutan hos en privatläkare.
Tack och lov att vi hamnade hos en privatläkare säger jag bara. Så mycket tid som han bjöd oss på hade vi aldrig i livet kunnat snika till oss på vårdcentralen.

Lilla Svalan vägrade nämligen att ta emot sitt lilla stick. Först vägrade hon bestämt, sedan envist, sedan med tårar och till sist övergick vägran i högljudda skrik och vilt våldsamma protester.

Läkaren hade intentionen att vara pedagogisk och ge lilla Svalan första sticket, så att det snabbt skulle vara överståndet. Ju längre hennes motstånd pågick, desto mer tveksam blev han till att det över huvud taget skulle vara genomförbart.
I stället gav han Guldgossen en dos vaccin. Guldgossen blinkade inte ens och gjorde verkligen sitt yttersta för att föregå med gott exempel.

Lilla Svalan fortsatte dock att skrika och försatte sig i ett nästintill translikt tillstånd av skakande gråt, sockrat med vevande armar.
Läkaren förslog försiktigt att vi kanske kunde komma tillbaka med lilla Svalan en annan gång.

Men han kände inte mig.
Om man tycker att lilla Svalan är envis så ska man veta att hennes väna moder kan vara sju resor värre, i alla fall vid behov.

Det slutade med att jag varnade lilla Svalan för att jag skulle bli arg om hon fortsatte. Sedan höll jag fast henne med våld med benägen hjälp av Guldgossen och läkarens ena hand, medan han med den andra gav henne sprutan.

När allt var överståndet sprang lilla Svalan gråtande ut i korridoren, med läkaren efter. Han bad henne vara tyst eftersom det några rum längre bort satt en mycket ledsen herre hos psykologen och inte tålde höga ljud.

När lilla Svalan lugnat ner sig och övergick till att testa knäknackarhammaren på sin bror pustade läkaren suckande ut och anförtrodde mig:
-Jag blev änna svettig!

Sedan var det min tur att få sprutan. Lilla Svalan kramade mig och jag fick hålla Guldgossen i handen medan jag pratade på om vilka glassorter vi skulle få välja i affären som belöning för att vi alla varit så duktiga. Läkaren fattade inte riktigt vinken så jag var tvungen att säga:
-Stick nu, medan jag är distraherad!

Jag är väldigt stickrädd men jag har faktiskt inte överfört den rädslan på barnen. Anledningen till att lilla Svalan var så rädd den här gången, var att läkaren tog i lite för mycket förra gången och råkade köra sprutspetsen ända in till benet på henne, vilket gjorde väldigt ont. Det förklarade hon noga för honom, så han såg till att bara sticka i muskulaturen den här gången.

I går kväll storstädade vår städgrupp barnlokalerna i kyrkan. Klockan 18 skulle vi vara på plats.

I går hade Förundersökningsledaren tid hos optikern klockan fem.
Lilla Svalan var och lekte hos en kompis och jag hämtade henne kvart över fem därifrån.
Guldgossen var också och lekte hos en vän och tillsagd att komma hem till klockan sex.

Lilla Svalan ville inte vara ensam hemma, och jag ville inte lämna henne, så jag kom inte iväg till kyrkan i tid. När Förundersökningsledaren kom hem tyckte han att vi kunde fira första skoldagen med en tur till McDonald´s.

Så istället för att åka till kyrkan en aning för sent hamnade jag på McDonald´s tillsammans med resten av familjen för ett racersnabbt middagsmål.

När klockan var kvart över sex glupade jag i mig en hamburgare och deklarerade mitt dåliga samvete för man och barn.
Då viskade Guldgossen i mitt öra:
-Har du mens mamma!

I kväll har vi varit i Lundsbrunn hos Förundersökningsledarens föräldrar, där även hans syster med familj och äldste lillebror med familj var. Det är alltid trevligt att få träffa släkten och ännu mera nu sedan Förundersökningsledarens syskon fått barn för då får man se hur de växer och utvecklas. Både barnen och deras föräldrar!

Lilla Svalan hade dock en mindre lyckad kväll. Rätt som det var råkade hon hamna med vänster pekstå under ett stolsben. Och på stolen satt Gudgossen. Lilla Svalan skrek i högan sky och Guldgossen förstod först inte vad som var fel. Lilla Svalan hade så ont att hon inte fick fram några ord att förklara med så det dröjde en stund innan hon fick loss foten.

Jag spolade tån med kallt vatten ett tag. Den fick ett blått streck rakt över leden och sedan ett vitt streck lite högre upp mot nageln Den svullnade lite grann också men inte så farligt tack vare att vi var snabba med kallvattnen. När jag undersökte tån lite senare kunde lilla Svalan vicka på den och jag kände ganska ordentligt på leden och upplevde den inte som bruten Även om lilla Svalan hade ont så var det inte jättefarligt och det gav med sig som det skulle. Hon kunde dessutom vicka på tån, vilket ju får anses som ett gott tecken,

Lite senare på kvällen var olyckan framme igen. Den här gången var det en piaopall som trilade rakt ner på lilla Svalans högra stortå.
Det gjorde mer ont den här gången och hon kunde inte röra på tån. När vi kylt ner den ett bra tag och Förundersökningsledaren skulle till att känna på den, så kunde han inte mer än nudda vid tån innan lilla Svalan ryckte undan foten i smärta.

Jag ringde sjukvårdsupplysnningen för att få råd. De förklarade att om tån var bruten så skulle ingenting förvärras av att vi avvaktar under natten. På akuten var det redan fullt och vi skulle få sitta timmar och vänta på röntgen och sedan behöva åka til Skövde eftersom kirurgen, den avdelning som gipsar, stängde redan om en timma.

Nu är vi hemma och lilla Svalan sover gott med en Alvedon i kroppen.

Guldgossen började plötsligt prata om praktikplatser i morses. Jag tror det började med att han ville följa med mig till jobbet och vara där en dag. Jag sa att han får vänta tills det är dags att göra praktik.

När det gick upp för Guldgossen att han kanske kan få vara en dag på nästan vilken arbetsplats som helst så fick han ett drömmande uttryck i ansiktet och sa:
-Tänk om jag kunde få vara på biblioteket!

Hon är inte så gammal den lilla människan, men har redan en humor som ligger på min nivå (vilket kanske visserligen säger mer om mig än om henne om man ska hårdra det…).

I går på märkestagningen övade lilla Svalan mun-mot-mun-metoden tillsammans med några andra barn och en simlärare. De praktiserade på en docka och fick bland annat göra en serie blåsningar.

När lilla Svalan gjort sin omgång (förmodligen tyckte simläraren att det räckte nu och att lilla Svalan skulle ge rum för någon annan) sa läraren:
-Är du klar nu lilla Svalan?
-Nej. Bara ett blås till, så vaknar han!

Guldgossen upptäckte en inkräktare hos sin älskade krukväxt. En liten vit svamp har växt upp under natten:
-Åh nej. Jag vill inte ha en till att ta hand om, utbrast min lille trädgårdsmästare.

Jag skulle vilja vara med barnen på simskolan de resterande tre dagarna också. De är så fantastiskt duktiga.

Lilla Svalan tog bronsmärket i går och ska börja med silvermärket i dag.
Silvermärket innebär att man ska:
Simma 300 m bröstsim (eller annat simsätt på mage).
Simma 150 m ryggsim (eller annat simsätt på rygg).
Simma 150 m klädsim (med långbyxor och långärmat).
Flyta 2 minuter.
Längddyka 8 m (alltså simma under vattnet).
Djupdyka två ggr från ytan till 1,5 m djup.
Ha kunskap om båt- och badvett.
Kunna hjälpa en nödställd med hjälp av förlängda armen (någonting man håller mellan sig och den nödställde, tex en gren).
Kunna rädda en nödställd genom att kasta i en livboj med lina, ståendes från kanten.
Kunna kasta i en livboj och sedan simma med den i 10 meter.
Kunna redogöra för mun-mot-mun-metoden.

Jag tror jag skulle klara de flesta punkterna utom det där med att dyka. Där slår hon mig med hästlängder. Hon har redan klarat att simma 5 meter under vattnet. Själv vågar jag inte ens hoppa från kanten.

Guldgossen håller på med järnmagistern.
Han har gjort de flesta uppdragen redan men har några delar kvar.
De han har gjort är:
1000 m bröstsim.
500 m ryggsim.
8 min vattentramp.
3 m djupdyk, 2 ggr från kanten och 3 ggr från ytan. (Han behövde egentligen bara göra en gång från kanten och en från ytan men kände att han lika gärna kunde prova att göra fler. Nu vet han att han klarar nivån för ett högre märkesprov.)
Dykning. Ett dyk stående från en meters höjd och ett dyk med ansats från en meters höjd.

Det han har kvar är:
500 m klädsim.
8 min flytning.
12 m längddyk.

Det var bara i går jag hade möjlighet att vara med barnen och bedåras av deras insatser. Jag såg lilla Svalan kasta livboj och Guldgossen trampa vatten, simma ryggsim och dyka från 1 meter och djupdyka.
I dag ska jag sitta på jobbet och försöka undvika att tänka på barnen.

Förstår ni varför jag kallar Guldgossen för just Guldgossen?
Han har underbart lockigt hår, som blir så här ljust och guldglänsande på sommaren.

Lilla Svalans hår ljusnar också av solen men håller ändå en nyans mörkare, eller två.

Guldgossen och lilla Svalan går på simskolan i Framnäs. En halvtimma i utomhusbassängen varje vardag under tre veckors tid är ett fantastiskt bra koncept för att göra simmerskor och simmare av barnen.

Guldgossen går i märkestagningen. Den utgörs av de grupper som klarat järnmärket och nu vill satsa vidare på att ta sådana märken som inte går att ta i badhuset. Jag vet inte varför man inte kan göra det i badhuset men så har jag förstått att det är i alla fall. I fredags simmade Guldgossen 1000 meter och han har dykt längddyk och djupdyk och simmat bröstsim, ryggsim och klädsim samt idkat livräddning under de två veckor märkestagningen hittills pågått.

Lilla Svalan går i den vanliga simskolan. I år är första året hon får gå i simskolan. Hon var med förra året också, eftersom det fanns några platser över.
Lilla Svalan är en duktig simmerska. Dessutom har hon viljan och lusten att träna och förbättra sig och det är en nödvändig drivkraft om man ska komma någonvart i livet.

I torsdags kom hon hem och berättade att hennes simskolefröken frågat om lilla Svalan ville börja i en märkestagningsgrupp i stället. Och efter ett visst övervägande valde lilla Svalan att göra det.

I fredags kväll var lilla Svalan och en kompis och såg och hörde Timotej i stadsparken. Flickorna fick gruppens autografer och när lilla Svalan kom hem vid tio på kvällen var hon helt salig över att ha pratat med “kändisarna”.

-Mamma, vilket är coolast. Att jag har pratat med Timotej eller att jag har börjat på märkestagningen?

Hon var inte helt tillfreds med mitt svar om att märkestagingen var coolast.

Jag plockar sniglar i trädgården. Mördarsniglar, sniglar med skal och små gråa snigelklumpar som kanske heter åkersnigel. Alla samlas in i en stor glasburk, döms till döden och får ett snabbt slut när jag häller kokande vatten över dem.

Lilla Svalan är jättearg på mig. Hon kan hysa en viss förståelse för att mördarsniglarna måste vika hädan, men att jag även tar livet av de söta små husbärarna kan hon inte fördra.
Dessutom har hon börjat namnge odjuren. “Plutten, Snäckis, Raketen (!) och andra mer eller mindre passande namn delas friskt ut till de dödsdömda.
-Måste du koka Raketen? Han är så gullig…
-Men han äter på mina blommor, och på äppelträdet.
-Men jag älskar smådjur. Jag är en stor djurvän förstår du.

Några dagar senare berättar lilla Svalan stolt att hon dödat en spindel mitt under tryckande sommarhettan.
-För jag ville att det skulle regna.
-Men du som är en så stor djurvän, säger Förundersökningsledaren förebrående. Var det inte så du sa när mamma ville döda sniglarna?
-Jo, jag är djurvän. Jag älskar alla djur. Utom kryp. Kryp kan man döda. Det gör ingenting.

Vi äter middag. Kokt potatis, egenkomponerad kall sås och enkelpanerad rödspätta. Barnen hyser först en viss skeptisism mot fisken men konstaterar snart att det är gott.
Lilla Svalan säger förnöjsamt att hon numera gillar två sorters fisk; fiskpinnar och panerad fisk.
Guldgossen skrattar och säger att då gillar hon all fisk.
-Nej, jag gillar bara de två sorterna.
-Men man kan ju panera all sorts fisk, förklarar Guldgossen storebrorsaktigt.

Trots att maten faller lilla Svalan i smaken är hon väldigt sist med att avsluta måltiden. Förundersökningsledaren sitter kvar och håller henne sällskap.
Jag vet inte riktigt vilka djupa tankar som rör sig i hennes hjärna men plötsligt säger hon:
-Pappa, vilka är dina svagheter?

När lilla Svalan och Guldgossen var och övernattade hos sina farföräldrar tidigare i veckan, glömde lilla Svalan sin älskade mjuka docka Pippi. Nu är det jämmer och elände här hemma, särskilt på kvällarna då saknade blir övermäktig.

Under sommaren har lilla Svalan tagit för vana att idka högläsning för Pippa en stund varje kväll. Ibland har den där stunden dragit ut på tiden så att vi vuxna somnar till lilla Svalans inlevelsefulla röst. Vi tycker naturligtvis att det är bra att hon övar, men det får ju vara någon måtta på nyttigheterna.

Nu blir det dock ingen högläsning. Lilla Svalan gråter och klagar. Jag föreslår att hon kanske kan ägna sin uppmärksamhet och sin omsorg åt någon av de andra gossedjuren. Isbjörnen är ju så mjuk och skön, och gula ankan. Visst förtjänar även de att få höra när lilla Svalan läser.
-Nej, protesterar lilla Svalan bestämt, de förstår inte lika bra som Pippi.

I kväll har dock lejonet kommer till heders och fått agera maskot åt lilla Svalan när barnen och jag spelat “Monipål” som Guldgossen säger. Kanske, kanske kan han få göra lilla svalan sällskap i sängen i natt.

Barnen sov över hos mina svärföräldrar mellan tisdag och onsdag. Jag fick tillbaka dem i går kväll.

De hade haft jätteroligt och gjort utflykter, lagat låtsasmat i trädgården och ätit bra. Och när de kom hem hade de med sig en stor ställning för Guldgossens basketkorg.
Eftersom vi har putshus vill vi inte sätta upp basketkorgen som Guldgossen fick i födelsedagspresent förra året, på väggen. Nu hade svärfar lyckats bygga en rejäl och stabil ställning som vi placerade i trädgården. Visserligen är han ju snickare, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hans finurliga lösningar och den tid han lägger ner på att få till hållbara och bra saker.

Guldgossen och jag invigde korgen med att spela “21”. Guldgossen förklarade reglerna för mig. Om man missar får motståndaren skynda sig att fånga bollen och kasta därifrån bollen hamnar. Om man träffar korgen får man skjuta igen från ett bra ställe. Försten till 21 träffar vinner.

Jag vann med 21-5. Än har jag några år på mig innan Guldgossen är bättre än jag i allt som har med sport att göra. Det känns bra.

I går var vi hemma hos mina föräldrar och firade Italiensysterns äldste sons treårsdag. Det var ett trevligt kalas med hallontårta och grillning.

Lilla Svalan var dock inte på bästa humör.

Det var inte det att hon vaknat på fel sida.
Nej, ännu värre!
När hon vaknade trodde hon att det var hennes födelsedag så hon låg vaken i nära en timma och väntade på att övriga familjen skulle komma med uppvaktning på sängkanten.
Ingen kom och till slut klev hon ur sängen, för att upptäcka att hon inte fyllde år och att hon till på köpet missat veckans bästa sommarlovsprogram.

Jag förstår att lilla Svalan var ur slag mest hela gårdagen. Tyngre start på morgonen har jag svårt att tänka mig.

Nu har mina barn lyckats smitta sin äldsta Italienkusin.
Italiensystern ringde vid sex-halv sju och berättade att sonen hade 37,7. Några timmar senare ringde hon igen och då var tempen 39,4.

Jag hoppas att hans febersjukdom följer samma mönster som Guldgossens. I så fall räcker det med en natts hög feber och en dag med “lite lagom” innan han frisknar till.
Eller varför inte – en liten stunds hög feber och sedan snabbt ingen feber alls.

Guldgossen är på läger. Han hade bara lite feber på morgonen i går och sedan blev det allt bättre under dagen.

Innan han for förmanade vi honom att ringa om han känner att han får feber igen. Lilla Svalan fick ju en omgång feber till, efter att hon frisknat till.

-Du får ringa så kommer vi och hämtar dig om du blir sjuk igen.
-Men hur ska jag veta om jag blir sjuk?
-Det känner du nog.
-Nej mamma, sån´t känner man inte när man är på läger.

Han har onekligen en poäng där.

Det gick bra hos tandläkaren. Vi fick lite bannor för att vi inte använder tandtråd tillräckligt ofta, men för övrigt var allt okej. Lilla Svalan lyckades använda uttrycket “lycka till det lite” i samband med saft och det föll verkligen i god jord hos den ganska stänga tandhygienisten.

Nu är vi hemma igen, och äter sen lunch. Lilla Svalan har fått tillbaka febern som ligger på 38,7. Det bådar inte gott för kvällen och natten.

Om en liten stund åker vi till tandläkaren. Folktandvården ringde i går eftermiddag och gav båda barnen tid i dag klockan två.
Lilla Svalan är piggare så det ska säkert gå vägen.

Lilla Svalan kom hemcyklandes från en lekkkompis klockan sex i går kväll. Hon frös trots tröja, jeans och solsken.
Vi åt middag och hon fortsatte att frysa men tvingade ändå i sig sin mat. Guldgossen föreslog att de skulle gå ut och hoppa studsmatta men lilla Svalan var trött och ville, hör och häpna, hellre gå och lägga sig.
Förundersökningsledaren kände henne i pannan för att kontrollera om hon hade feber, men tyckte sig inte känna någonting. Jag hade ändå mina misstankar för lilla Svalans glansiga ögon talade sitt tydliga språk.

När maten var uppäten och disken avklarad gick jag upp till lilla Svalan. Vi kontrollerade temperaturen och hon hade 38,4 grader. Då var klockan sju.
En timma senare hade temperaturen stigit till 39,6. Lilla Svalan låg hopkrupen och frossbrytande på soffan och var svag och hade ont i halsen. Jag gav henne en halv panodil, saft med sugrör, en Strepcil att suga på och så tittade jag henne i halsen. Det var mycket rött och svullet. Särskilt högermandeln var rejält uppsvullen och hade vita prickar. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för rådgivning och fick det inte helt oväntade svaret att låta tiden gå. Efter tre dygn av feber och halsont kan det vara dags att söka läkare för att kontrollera eventuell halsfluss.

Den febernedsättande medicinen hjälpte inte alls. Efter några timmar var lilla Svalan fortfarande brännande het och feberstinn. 39,9 visade termometern som mest.
Jag pysslade om henne några gånger under natten. Tvingade henne att ligga utan täcke och la en våt tvättlapp i pannan. Hon fann sig tålmodigt i alla mina påhitt, vilket i sig är ett orosmoment när man i vanliga fall har en vilja av stål.

Nu har natten passerat, och febertoppen med den. Jag fyllde på med febernedsättande klockan ett i natt. Jag vet inte hur stor effekt det egentligen gjorde men vid halv nio i morses kom hon uppskuttandes ur sin säng och deklarerade att hon mår mycket bättre. Febern har sjunkit till 38.4 och det känns riktigt bra.
Även om jag är en lugn och cool mamma så var jag nästan orolig ett tag, i alla fall när febern närmade sig 40 grader. Jag vet att båda mina barn är ganska febertåliga men trots att lilla Svalan haft hög feber och klarat det bra tidigare, så finns det ju alltid risker när temperaturen kryper upp på 40 grader.

Om drygt en timma far vi. Jag fick med mig vänner till mina barn också, så vi blir full bil och en barnaskara på fyra personer som jag ska hålla ordning på. Tack och lov att det handlar om idel välartade barn.

Hur mina barn ska orka sig igenom dagen kan jag inte förstå. De somnade för sent i går kväll, beroende på spänningen inför morgondagen, och de vaknade för tidigt i dag av samma orsaker.

Guldgossen vaknade tio över fem och lilla Svalan tio i sex. Jag hade inte tänkt väcka dem förrän halv åtta.
Själv vaknade jag vid sex, och vid kvart över sex och vid halv sju och tjugo i sju, och kvart i sju och… vid sju gick jag upp. Inte för att jag huserar några fladderfjärilar i magtrakten men för att det inte var tyst i huset, och mensvärken gjorde sig påmind.

Nu är i alla fall klockan snart åtta och vi ska äta frukost och packa.

Stackars, stackars lilla Svalan.

Jag har fått ont i den stuckna armen, mer och mer under dagen. Just nu känns den närmast som en träarm och jag har även ont på en punkt i ryggen. Kanske för att det är psykiskt tyngre att lyfta en träarm till tangentbordet än min vanliga fettoarm.

Lilla Svalan hade ont redan i morses. Hur ska hon inte känna nu?

Lilla Svalan har jätteont i stickarmen när hon vaknar på morgonen efter TBE-sprutan. Hon kan knappt lyfta armen och gör onda grimaser.

-Nu förstår jag varför det heter stelkrampsspruta. Armen är helt stel! utbrister hon med eftertryck.
-Fast det var ingen stelkrampsspruta utan vaccin mot TBE, rättar jag med min usla morgonpedagogik.
-Jag tänker i alla fall kalla den för stelkrampsspruta, konstaterar lilla Svalan utan att ta illa upp.

Guldgossen har sett fram emot att få åka till Sommarland. Han har tänkt och fantiserat och diskuterat och planerat i flera månader. Varje dag. När han gått och lagt sig och ska sova är det Sommarland han tänker på. När vi sitter vid matbordet och har en trevlig familjestund med samtal och diskussioner tar han upp Sommarland. Om vi är ute på långfärd med bilen (längre än en mil) så pratar han om Sommarland.
Guldgossen äter, sover och lever Sommarland.

Alla deltagare i klassfotbollen får en Sommarlandsbiljett som tack för sitt kämpande. Sommarlandsbiljetten gäller inte under hela sommaren utan bara vissa tider. Vi har naturligtvis tänkt att utnyttja biljetterna till våra barn och åka dit.
Nu har helgerna gått i från oss och plötsligt är det bara nu på lördag som vi kan åka.

För två-tre veckor sedan planerade vi in den 19:de juni som Sommarlandsdag. Sedan vi bestämde datum har Guldgossen intensifierat sina drömmar och planer. Hur det nu var möjligt. Han ser fram emot lördagen med en längtan som är enorm.

När jag tittade på väderprognosen i går så jag att det ska vara fint väder hela veckan, men på lördag ska det regna, blåsa och vara 8 grader varmt.
Jag började nästan gråta. Ett Sommarland i regn, blåst och 8 grader är inte ett Sommarland jag vill ta med mina barn till. Då är det inte ens lönt att åka dit.

Men vi kan bara inte låta bli att åka. Guldgossen kommer dö martyrdöden om vi inte kommer till Sommarland i år. Jag kan bara inte göra min son så besviken.
Vad göra?

Jag arbetar på ett företag som har en uttalad personalpolicy. Personalen ska arbeta hårt, vara på plats och i alla lägen göra sitt bästa. Men vår VD vill också att hans anställda ska värdesätta familjen och sätta dem i främsta rummet.

Jag var ändå tveksam till att be om ledigt. Vi har inte direkt ont om jobb. En dag borta ger högre arbetsbelastning på mina kollegor. Men vad är viktigast? Guldgossens högsta önskan eller en dags arbete?

På torsdag har jag fått ledigt. Då ska jag ta med mina barn till Sommarland. Enligt väderprognosen väntar strålande sol och lagom mycket värme. Jag är mycket tacksam till min arbetsledare. Jag sticker inte under stol med att jag för egen del hellre arbetat än att ensam springa efter två barn på ett stort Sommarland, men man kan inte behandla sina barn hur som helst.

Efter jobbet i morgon ska barnen och jag få ta TBE-vaccin. Jag har ringt runt och hittat en privat läkarmottagning som hade tid att ta emot oss. Vårdcentralen tar tydligen bara emot på tisdagar, och bara i morgon innan semestern, och naturligtvis var det tämligen fullbelagt med så snäva tidsramar.

Jag berättade för barnen om sprutan i morses. Guldgossen kommenterade inte det hela med mer än att det vore coolt om det kom in tre sköterskor och gav oss en spruta i vardera armen, och samtidigt.
Lilla Svalan däremot deklarerade att hon vägrar ta några sprutor.
Jag försökte förklara att om man råkar få en fästing och just den fästingen råkar bära på en farlig sjukdom, så kan man bli jättesjuk. Jag tror att lilla Svalan är för duktig på riskbedömning för hon räknade snabbt ut att chansen är för liten för att hon ska vilja ta den där sprutan. Hon har aldrig haft någon fästing på sig. Inte Guldgossen eller Förundersökningsledaren heller (Förundersökningsledaren fick sin spruta hos företagshälsovården redan förra veckan). Jag har haft några däremot, men de har varit dumma nog att sätta sig nere vid anklarna där de varit lättupptäckta och lättavlägsnade. Inte hann de få i sig mycket mat heller.

Eftersom vi är mycket ute till sjöss och TBE-spridningen runt Vänern är signifikant, så tycker vi ändå att det är bra med det där vaccinet.

Med en halvtimmas sovmorgon i kroppen sitter jag nu nöjd och glad med min frukostmacka och ett glas juice. Jag ska inte blogga, bara kolla cykelvädret innan jag ger mig av hemifrån.

I dag är det skolavslutning. Förundersökningsledaren har tagit ledigt från sitt jobb på annan ort och ska vara med barnen. Det brukar vara jag som får den äran eftersom Förundersökningsledaren har en bit att åka och inte kan köra fram och tillbaka, men nu har han som sagt var tagit ledigt.
Guldgossen var inte det minsta berörd av att jag inte skulle komma och titta, men lilla Svalan brast ut i klagoljud.
Förmodligen behöver jag vara med på ett kundbesök i dag, annars skulle jag kunnat smita ifrån jobbet en liten stund för att titta och höra på barnen.

Lilla Svalan har gjort en fin present till sin fröken och jag har hjälpt till att slå in den.
Hon gjorde ett kort till också. På framsidan står det “Sommarlov” och när man öppnar kortet ser man bilden på en riktigt sur lilla Svalan. Så har hon skrivit något i stil med att hon kommer sakna den bästa fröknen på jorden och önskar sin lärarinna en skön sommar, och uppmanar henne att dricka mycket.

Jag har hjälpt Förundersökningsledaren på traven genom att lägga fram de kläder barnen ska ha. Jag har också flätat elva små flätor i lilla Svalans hår efter duschen i går kväll och förmanat både henne och Förundersökningsledaren att vänta med att lösa upp dem tills precis innan de går.

Nej, nu måste jag kolla vädret och se om jag ska cykla eller hålla mig till ett mer miljöovänligt alternativ.

Vi uppvaktade en fröken som tog studenten i går och tittade på “utspringet”. Barnen var med och skötte sig exemplariskt trots lång vänan.

På väg till skolan blev vi omkörda av en lövruskad bil och lilla Svalan sa:
-Kolla mamma, dom har björkar på sin bil. Tror du att det är någon slags tradition?

Guldgossen har hittat klipp med Farbror Frej på Youtube och frågar mig:
-Han var rätt populär på din tid va!?

Min tid! Mitt barn tycker att jag är gammal!

Guldgossen har haft den på gång och i morse blev den för ihärdig – förkylningen. Efter att bara ha varit hes och lite snuvig några dagar så vaknade han i dag med feber.
För Guldgossens del blir det en dag med hemuppgifter i so och matte.
För min del blir det en dag med hemuppgifter i tvätthögsreduktion.

Söndagsmorgonen började med att båda våra busbarn kom invällande i kabyssen och “markerade revir”.
Eller “majkeja jeviiiiij” som uttalet för dagen löd.

Efter bara en liten stund blev vi tvunga att öppna lastluckan.
Hamburgare med mycket lök är inte bästa kvällsmaten om man vill undvika att bli utrökt från båten.

I går kväll var jag på föräldramöte för Guldgossens klass. Föräldrarna till klassens killar var kallade för att prata om arbetsro och det sociala samspelet mellan killarna.

Under utvecklingssamtalen det här läsåret har Guldgossens lärare antytt något om att det finns en “situation” i klassen, men vari denna “situation” har bestått har hon inte berättat och jag har genom hennes hymlande inställning fått intrycket att jag inte heller bör fråga. Den slutsats jag dragit är att någon elev i klassen kanske har särskilda behov. Under det senaste utvecklingssamtalet nämnde hon också att de skulle få extra vuxen-resurser så hon hoppades att det skulle bli bättre. Exakt vad som skulle bli bättre fick jag inte veta.

I går fick jag nog en smärre chock. Informationen jag fick är att klassens killar ställer till ett elände på lektionerna och “arbetsro” är bara ett tomt ord, en utopi som inte uppnåtts under ett helt år. Jag vill inte berätta här vad som händer men jag förstår att lärarna inte har det lätt.

Det som strör mig, och till och med gör mig ganska upprörd, är att jag inte fått någon information om den här “situationen” tidigare. Det enda som framkommit vid utvecklingssamtalen är att Guldgossen har svårt att koncentrera sig på lektionerna och får för lite gjort. OCH DET ÄR KANSKE INTE SÅ KONSTIGT!

Förundersökningsledaren och jag har tjatat på Guldgossen och sagt till honom att skärpa till sig, att koncentrera sig, att hänga med på lektionerna och så vidare, och så vidare.
Hade vi vetat om hur lektionerna ser ut så hade vi naturligtvis inte lagt hela skuldbördan på Guldgossen. Det är inte han som har uppenbara koncentrationsstörningar utan han sitter i en klass där det aldrig är lugn och ro.

Jag har både dåligt samvete över den press vi utsatt Guldgossen för, och är arg över den uteblivna informationen som kunde hjälpt oss att bemöta Guldgossen på ett bättre sätt.

I dag ska barnen på cykelutflykt med skolan. “Kul tur på hjul”.
Förundersökningsledaren ringer och påminner mig om att smörja in barnen i ansiktet med solskydd eftersom det ska bli kanonväder, denna sommarens första dag.

När lilla Svalan smörjer in sitt ansikte utbrister hon:
-Åh, nu känns det verkligen som sommar.

Guldgossen spinner vidare på sommartemat:
-Det bästa med sommaren är att man blir brun. Då kan man klä av sig naken och ligga på stranden. Och se ut som en enorm bajskorv!

Lilla Svalan gjorde en fin insats under klassfotbollen i lördags. Ja, eftersom jag inte såg alla hennes matcher kan hon naturligtvis gjort fler, men det är särskilt ett tillfälle som etsat sig fast i mitt minne.

På något sätt lyckades hon sno åt sig bollen från motståndarlaget och kom fri för att dribbla mot mål. Hon körde solkvist över mer än halva plan, höll god fart och lämnade de förföljande motståndarna bakom sig.
När hon närmade sig målet gick målvakten ut för att möta upp men lämnade samtidigt målet obevakat. Det var bara för lilla Svalan att sikta och sparka hårt.

Tror ni hon gjorde det?

Inte min lilla Svala inte!
När hon såg målvakten närma sig stannade hon upp. Hon tittade på målvakten, tittade på bollen, och insåg att om hon satsade på en spark så riskerade hon att inte bara träffa bollen, utan även den lille killen som vaktade målet.
Eftersom lilla Svalan är mer ömsint, omtänksam medmänniska än vinnarskalleutrustad fotbollsspelare så backade hon undan likt sinnebilden av en artig japan och lät målvakten ta hand om bollen.

Jag erkänner att jag svällt av stolthet om min dotter gjort mål, men jag sprack nästan när jag såg hennes omtänksamma handling.

Mina barn är oftast ganska rara mot varann.

Ibland är de visserligen precis som alla andra barn (hör ni hur jag har lagt mig till med den äckliga skryt-rösten) och kivas och bråkar, men oftast är de snälla och omtänktsamma.

Som i går, när Guldgossen hade fotbollsträning inför klassfotbollen på lördag. När klassen tränat klart och föräldrar och barn började grilla, fortsatte en stor del av klassen att spela fotboll på egen hand. Lilla Svalan ville gärna vara med och gick och frågade Guldgossen om det kunde gå för sig.
Och javisst, såklart att hon skulle vara med! Att hon sedan kanske mest stod i vägen och inte bidrog varken med eller till några mål, det hade inte så stor betydelse.

Allra gladast blev jag när jag såg lilla Svalan krama om sin storebror mitt på plan, och i stället för att generat knuffa undan sin lillasyster inför ögonen på klasskamraterna, så återgäldade han kramen.

Det är sådana stunder man önskar skulle etsa sig fast i minnet för alltid.
Vis av 38 års bortglömda minnen, skriver jag i stället ner det här i bloggen…

Den manliga halvan av familjen Zäta cyklar idag. Den kvinnliga halvan har åkt bil.

När lilla Svalan vaknade i morses hade hon jätteont i halsen. Ingen feber och inte röd i halsen, men rätt svullen och det gjorde ont att svälja. Naturligtvis ville hon stanna hemma från skolan.
Med min mest mjuka lirkande stämma lyckades jag övertyga lilla Svalan om att åka till skolan i alla fall, äta frukost, vara med på morgonsamlingen och första lektionen, och sedan känna efter hur hon mår innan hon bestämmer om hon behöver vara hemma eller inte. Jag gav henne en Strepsil också och vips så mådde hon mycket bättre. Jag är övertygad om att hon inte kommer ringa och be mig hämta henne.

Men OM hon skulle behöva åka hem, så är det inte så smart om jag tagit cykeln eftersom det tar en halvtimma att cykla från jobbet till skolan, och bara 7 minuter med bil.

För ett tag sedan var Guldgossen, med mig i släptåg, på sjukhuset och gjorde astmakontroll. Astman var gott och väl under kontroll, men läkaren tyckte att vi kunde passa på att testa hur det föhåller sig med Guldgossens jordnötsallergi också.

Man tog ett blodprov och skickade för analys. Jag skulle få besked av läkaren så fort provet var klart.
I stället för ett telefonsamtal kom en ny tid för provtagning. Jag ringde upp för att fråga om provet kommit bort eller vad det var som hänt och så småningom fick jag veta att det första provet påvisat att Guldgossen är allergisk, men att man numera även kan ta prov för att se graden av allergi.

Så i dag ska vi till sjukhuset igen, Guldgossen och jag. Jag är stickrädd och har lätt för att börja svimma av när nålarna plockas fram. Guldgossen däremot, som trots sin ringa ålder nog redan hunnit bli mer perforerad än jag, är inte rädd. Han langar villigt fram armen och sitter lugnt och tittar på när de sticker. Jag brukar vilja hålla honom i handen och titta bort, inte för hans skull utan för min.

Lördag kväll. Vi är hemma hos goda vänner och sitter och pratar. Barnen vill se på film och vi frågar efter favoritfilmen. Guldgossen är inte sen att svara “Starwars”. Värden i huset frågar vilken som är Guldgossens favoritkaraktär i filmerna. Guldgossen tvekar lite. “Är det Hansolo kanske?”, hjälper värden på traven.

Då rycker lilla Svalan ut och svarar i sin brors ställe:
-Jag tycker bäst om Darth Wader. För han har en mask för ansiktet och tar han av den så dör han. Det är coolt!

Nyss hemkommen från en trevlig kväll hemma hos goda vänner.

Mina barn sjöng en stump för värdparet. Det blev en sång om Fantomen.
“Men Fantomen, kliar inte sviden, när du vandrar i djungeln hela tiden? Gör som Gud, Han skaffar dig en kjol. Det är bättre under Afrikas sol!

Nu är jag precis hemkommen från Royal Rangers hedersbevisning och våravslutning. Royal Rangers är pingstförsamlingen i Örslösas variant av scouter, enkelt förklarat. Vi har sjungit, barnen har fått märken att sy fast på sina halsdukar och vi har ätit korv.

De äldsta Royaldeltagarna hade gjort en berg-och-dalbana i skogen. Visserligen bara med ett berg och en dal och kanske mer lik en rodel, men i alla fall. Efter många arbetstimmar och med stockar och rep har de knåpat ihop en åkattraktion som skapade lång kö av hugade åkare bland barnen.

Guldgossen var först ut i familjen Zäta. Lilla Svalan stod tveksamt på tur.
För att det skulle gå lite snabbare oljade ledarna emellanåt in banan med antingen motorsågsolja eller såpa.
När det började närma sig lilla Svalans tur var en av ledarna framme med penseln och bättrade på glidet igen.
Högljutt och tydligt, mitt i skogen bland en massa pingstvänner, suckar den nervösa lilla Svalan:
-Åh nej. Nu ollar de banan igen!

Hon korrigerade sin felsägning snabbt till “oljar”, men då hade jag redan hunnit dra på smilbanden.

Försäkringskassans idé med intyg från dagis/skola/fritids när barnen varit sjuka, funkar väl sådär.
Jag kan förstå om de vill komma åt fusk och mygel även om jag inte har någon kläm på hur ofta det egentligen förekommer, så idén kanske inte var så dum från början. Har de dessutom för lite att göra på FK och behöver liva upp det med lite mer administration så är det ju ett genialiskt drag.

Men hur funkar det i praktiken?
Till en början borde de ju antingen ha utformat blanketterna på ett bättre sätt, eller utbildat all skolpersonal i hur blanketterna ska fyllas i.

Det finns en ruta där personalen kan skriva en notering ifall det t.ex. varit stängningsdag så att de inte kan intyga frånvaron. I den rutan ska det inte stå något annat. Jag har försökt förklara det för skolpersonalen. Jag har även ringt försäkringskassan för att försäkra mig om att det inte var jag som tolkat texten fel, men nej, det är bara om fritids/skola/dagis varit stängt som en notering ska göras.
Personalen på Guldgossen och lilla Svalans fritids brukar fylla i hur länge barnet varit borta, och vilken sjukdom vi sagt att det har. Det är lite knäppt, särskilt med tiden, eftersom den tid de anger inte stämmer överens med den tid jag är borta från jobbet. Jag har ju restid också.

Nu senast, när lilla Svalan var på ögonmottagningen och jag anmälde VAB, kom lappen sent omsider tillbaka från skolan med kommentaren: “Vi har inga anteckningar om att lilla Svalan varit borta”.

Jaha! Så min ekonomi ska bli lidande för att fritids inte har ordning på sina papper? Är det verkligen riktigt rätt?
Jag hade lämnat in en lapp i förväg om att lilla Svalan skulle vara borta och jag pratade med personalen på plats när jag hämtade henne. Men det har de “ingen notering om”.

Update:
Jag tog med mig lappen till skolan igen, och pratade med en av fritidspersonalen som jag hyser stort förtroende för, och som dessutom är härligt prestigelös. Han letade igenom deras papper och scheman och hittade noteringen om att lilla Svalan hämtats halv två. Med lite tur så kommer försäkringskassan godkänna intyget trots att det skrivits om.

Lilla Svalan ska iväg till Royal. Som vanligt är det bråttom. Som vanligt tar det en liten stund för lilla Svalan att få på sig ytterkläderna och som vanligt är denna lilla stunden för lång.

Bilskjutsen hinner komma. Två barn och en mamma står och väntar på att lilla Svalan ska få på sig kängor, regnbyxor, halsduk, mössa, vantar och jacka.
Lilla Svalan vill ine ha kängorna för hon tycker att de är för grova och klumpiga. Vi ger efter och hon får springa upp och hämta extrasockar och ta gummistövlarna istället.
Lilla Svalan vill inte ha tjocka vinterjackan heller för den är brun och hon är rädd att de andra ska tro att hon är en kille. Hon vill ha sin röda regnjacka.

Vi bråkar med henne, båda Förundersökningsledaren och jag. “Du måste ha en ordentlig jacka. Det är kallt i skogen.”
Lilla Svalan gråter, skriker och klagar.
Det slutar med att jag gör en arg min och lilla Svalan tar på sig en annan tjock jacka än den bruna.

Och det slutar med de här avskedsorden:
-Hej då SKITMAMMA!

Lilla Svalan hade hål i sockarna. Jag bad henne slänga dem.

Efter en stund kommer flickebarnet in på toaletten med sockarna i handen. Hon lyfter på toalocket och jag skriker:
-Neeeeej!

Lilla Svalan slänger sockarna på golvet i vredesmod, rusar ut från badrummet, slår igen dörren och sedan in i sitt rum där hon också slamrar igen dörren med ett förfärligt brak.

Jag suckar och konstaterar att vi har vår egen lilla vulkan i Zäta-hemmet. Och den får utbrott betydligt oftare än de isländska.

Familjen Zäta äter middag. Vid bordet sitter även lilla Svalans bästa kompis. De diskuterar Tandfen eftersom lilla Svalans tand är lös.

Kompisen: -Fast jag tror inte på tandfén!
Lilla Svalan: -Inte jag heller.
Guldgossen: -Men har ni inte sett henne?
Flickorna samstämt: -Neeeej!
Guldgossen: -Här hemma har vi i alla fall en som är stor och klumpig!

Alla tre barnen tittar på mig och lilla Svalans kompis stöter mig i sidan med armbågen och teaterviskar:
-Han menar nog dej!

När jag stod och räknade kassan i Kaffestugan i söndags kom plötsligt lilla Svalan inrusande i köket, kastade sig i min famn och grät översiggivet. Hon var så ledsen och orolig för sin två år yngre vän som fastnat i hissen i kyrkan.
Jag tröstade henne så gott det gick och förklarade att lilla M nog skulle komma ut snart och att hon inte behövde vara orolig. Jag hade hört de vuxna strömma till och förstod att lösningen inte kunde ligga allt för långt borta.

I måndags fick jag höra hur lilla Svalan betett sig innan hon kom inrusande till mig.
M´s mamma var om jag förstod rätt, den första vuxna på plats. Då stod lilla Svalan utanför hissen och talade till en halvhysterisk M:
-Var inte orolig M. Ta det bara lugnt. Ta ett djupt andetag!

Lilla Svalan hade lugnt och trösterikt försökt lugna den strandsatta och agerade helt rätt. Det var inte förrän hjälpen anlänt som hon själv släppte ut sina känslor och landade i min famn.

Jag är en mycket stolt mor.

Och M – jodå, hon kom snart ut ur hissen.

Guldgossen är inte den mest väldiciplinerade läxläsaren i Zäta-familjen.
Just nu består hemuppgifterna av förberedelserna inför en redovisning om Lappland.

Guldgossen har skrivit en faktaspäckad uppsats och igår vid halv sex kvarstod nästan halva uppsatsen samt att ta ut stödord och provredovisa för en förälder.
Jag tycker ofta att Guldgossen tar lite för lätt på sina läxor. Han anstränger sig inte och skjuter gärna upp. Det hade han gjort den här gången också. Nu kände jag mig tvingad att plocka fram den stränga Zäta och bestämde att om han inte blev klar under kvällen så skulle han missa Royal som är i kväll.

Vid halv nio gav Guldgossen upp. Då hade han börjat ta ut några stödord men hade för mycket kvar för att orka. Gråtande lommade han upp till sitt rum.

Tio minuter senare kom han ner till köksbordet igen. Nu hade han bestämt sig för att klara av det. Jag såg en helt annan gnista i Guldgossens ögon.
Med min hjälp skrev han klart allting och gjorde en helt godkänd redovisning.

Jag är så stolt över min son, och bäst av allt: Nu är även Guldgossen stolt över sig själv!

Lilla Svalan undersöktes noga i går. Jag uppskattar att man tar så väl hand om mina barn inom vården. Det enda vi råkat ut för som inte var så bra, var när Guldgossen fick en allergichock som 5-månadersbäbis och läkaren i Lidköping skickade oss på egen hand till barnläkaren i Skövde. Guldgossen kunde ha dött på vägen, men det visste vi inte då så vi opponerade oss inte.

Tillbaka till lilla Svalan.

En ögonsköterska gjorde diverse synkontroller och konstaterade att det inte är några fel på lilla Svalans syn. Lilla Svalan fick sedan ögondroppar som öppnade upp pupillerna och sedan gjordes fler undersökningar. Ögonsköterskan hittade inga som helst onormaliteter men gick ändå och vidtalade ögonläkaren så att även hon fick studera ögonbotten och synnerven innan man helt kunde utesluta ögonen som orsak till lilla Svalans huvudvärk.

Huvudvärken har dessutom kommit av sig en hel del de senaste två-tre veckorna. Tidigare kunde lilla Svalan klaga över huvudvärk fler gånger i vecka, speciellt på kvällarna, men nu händer det allt mer sällan.
Jag drar mina egna slutsatser om att det hänger samman med att hon äter bättre.

I dag jobbar jag till kvart över ett. Sedan ska jag skynda mig att hämta lilla Svalan på skolan och åka till ögonmottagningen på sjukhuset.

Lilla Svalan har haft mycket huvudvärk och efter en i mitt tycke allt för lång väntetid så har vi äntligen fått tid på ögonmottagningen för undersökning. Vi en enkel läsa-bokstäver-på-långt-håll-koll hos skolsköterskan upptäckte hon att synen försämrats sedan förra kontrollen. Jag måste erkänna att jag hoppas att lilla Svalan “bara” behöver glasögon så att det inte är något annat som ligger bakom huvudvärken.

De senaste veckorna har det hur som haver blivit bättre. Lilla Svalan har inte alls haft lika mycket ont i huvudet som tidigare. Då klagade hon varje kväll men nu är det bara någon gång emellanåt. Däremot tycker jag att hon hänger med huvudet över böckerna lite för mycket för att man ska tycka att hon har fullgod syn.

Lilla Svalan själv undrar hur snabbt hon kan få sina glasögon.
-Kan vi hämta dem i dag mamma, frågade hon mig i morses.
Jag har förklarat att hon kanske inte ens behöver glasögon.
-Ja, jag vet. Du har sagt det, men OM jag kan få glasögon, när får jag hämta dem då?

En beundrad klasskamrat har glasögon. Det är hela förklaringen till hennes iver. Och det är gott nog.

Guldgossen är inne i en period av mardrömmar. Jag kan höra honom mumla och ibland till och med ropa i sömnen.

I natt kom han in till oss efter att ha drömt att han åkt färjan till Danmark. Det gick så höga vågor att han blev rädd.

Guldgossen sitter i köket och suckar över svenskaläxan.

-Jag är dåligast i världen! gnäller han.
-Sämst heter det! korrigerar jag.

När vi var på gården och hälsade på Falunsysterns häst fanns där två små extra söta innevånare som Guldgossen och lilla Svalan genast blev förtjusta i. Det var ett lamm och en killing som följde oss överallt och var väldigt sällskapliga.

När det började bli dags att åka därifrån sa Guldgossen:
-Nej, nu måste vi åka, innan jag blir helt beroende av de här två!

Vi sitter på kinarestaurangen China i Örebro. Kyparen försöker ta upp vår beställning samtidigt som lilla Svalan har upptäckt att hon kan nypa skinnet på Förundersökningsledarens hand så att det ser ut som en mun.
-Titta här pappa, pappa, pappa, titta vad det ser ut som.

Till slut har även Förundersökningsledaren, trots uppenbara distraktionsproblem, lyckats beställa sin mat och kyparen går iväg.
Det är svårt att vara arg på lilla Svalan när hon är så söt men Förundersökningsledaren gör sitt bästa för att försöka tillrättavisa henne.
-Lilla Svalan, du får inte prata med mig samtidigt som jag pratar med kyparen.
-Vem är kyparen, frågar lilla Svalan förvånat.
-Det var ju han som stod här och skrev upp vad vi ska äta, förklarar Förundersökningsledaren.
-Jaha, säger lilla Svalan ännu mer förvånat. Jag trodde det var en präst!

När så den svartklädde prästen, förlåt, kyparen kommer med våra vattenglas tittar lilla Svalan uppmärksamt på honom. Och som den verbala lilla härliga unge hon är så försöker hon föra en trivsam konversation med honom.
-Jaha, alla ska ha vatten. Vad bra för dig att alla ska ha vatten. Då blir det inte lika svårt att hålla reda på vem som ska ha vilket glas.

Hon har såklart en poäng där, min logiska dotter. Men samtidigt tror jag nog att kyparen inte haft någonting emot om åtminstone någon av oss beställt något lite mer exklusivt.

Jag ringer hem med jämna mellanrum. För en timma sedan svarade Guldgossen mycket stressat:
-Mamma, du måste ringa. Man kan vinna 45.000.
-Hur då?
-På TV:n!

Kollegorna skrattar åt mig. Det kanske blir dyrare att läma Guldgossen hemma en förmiddag, än de pengar jag skulle förlorat om jag vabbat…

Guldgossen fick en godnattkram av mig i går kväll men jämrade sig lite innan jag släppte taget.
-Vad är det Guldgossen, frågade jag med orolig mammamin.
-Jag har ont i min nack… del!

Han är så smart mitt lilla frö. Jag tycker själv att det allt som oftas är mina nackdelar jag lider av mest.

Jag skulle kunnat cykla till jobbet i dag. Men det regnar. Och lilla Svalan har avslutning på handbollsterminen klockan fem. Då spelar de match mot årskullen över. Om jag cyklar hinner jag inte i tid till att hejja på.

Och gissa om det är viktigt att jag är där och tittar när jag missar dansuppvisningen på torsdag!

Lilla Svalan tycker det är jättekul att dansa. Hon har rytmen i blodet och en smidig kropp, som gjord för extroverta rörelser.

Förra terminen hade fritidsbarnen chans att dansa disco en timma varje vecka, under ledning av några äldre elever. Lilla Svalan var såklart med och hade jätteroligt. Ända tills hon fick veta att de skulle ha uppvisning. Hon tvärvägrade, ville absolut inte visa upp sina färdigheter, agera inför publik. Hon blev till och med så avskräckt att hon inte var med på de sista danslektionerna.

I år har fritidsbarnen fått chansen igen.
Lilla Svalan och jag hade en lång diskussion innan hon slutligen bestämde sig för att vara med. Nu dansar hon hiphop och kommer glädjestrålande hem varje torsdag och visar oss vilka moves hon lärt sig.

På torsdag nästa vecka är det uppvisning. Lilla Svalan har sagt att hon vill vara med, efter att jag dyrt och heligt lovat att komma och titta. Vi har båda sett fram mot detta ganska länge. Jag, eftersom jag verkligen vill se min graciösa dotter dansa, och lilla Svalan för att hon fattat modet att utmana sig själv och dansa för publik.

På torsdag nästa vecka tillbringar jag hela dagen till sjöss. Mitt företag har anordnat en mässa ombord på en färja och jag ska följa med för att fota och intervjua. Jag kan inte välja bort det uppdraget eftersom det varit bestämt sedan länge, men jag känner två personer som kommer bli mycket ledsna och besvikna; Lilla Svalan och jag själv.

Återigen slutar en måltid hemma hos familjen Zäta på samma sätt.

Lilla Svalan gråter för att jag och Förundersökningsledaren tjatat på henne.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Men skynda dig och ät nu.
-Vi ska snart åka. Ät upp någon gång.
-Varför har du inte börjat äta förrän vi andra ätit klart?

Och efter att vi lugnt och sansat och med oändligt tålamod försökt lirka igång lilla Svalan till att äta allt medan klockan obönhörligen tickar vidare, så brister det.
Jag vrålar åt henne att ÄTA!
ÄT NÅGON GÅNG DÅ MÄNNISKA!

Och lilla Svalan gråter för att vi är så elaka, och för att vi tjatar så, och för att hon får ont i huvudet när vi skäller på henne. Och när det inte går att gråta mer för det så fortsätter hon att gråta för att det är så högljutt i matsalen på skolan, och för att Guldgossen får vara hemma sjuk och inte hon, och för en massa saker som inte alls hör hit men som kan få henne motiverad till att fälla ytterligare några liter tårar.

Suck.
Barndomen är svår, särskilt för dem som står bredvid och ser på.

Guldgossen är igång med matteläxan. Jag markerar hur långt han ska räkna innan vi tar paus. Första “lektionen” klarade han på 10 minuter. Well done!

Under pausen har vi spelat maxiyatzi. Jag vann överlägset och hade verkligen tur med tärningarna.

Guldgossen fick feber igår och har feber redan nu på morgonen. Det bådar ju inte gott.
Men i morgon kan förhoppningsvis Förundersökningsledaren vara hemma, så att jag hinner ikapp mig lite på mitt jobb.

När jag lämnade lilla Svalan på skolan hämtade jag samtidigt lite läxböcker till Guldgossen. Nu “slipper” han att bara ta det lugnt idag.

Själv ska jag kanske märka upp lite barngrejjer för försäljning, och förhoppningsvis även sy på mitt lapptäcke.

Jag läste lite extra om vård av barn när jag anmälde min hemmavaro till Försäkringskassan i morses.

Försäkringskassan betalar ut ersättning om man behöver vara hemma med sjukt barn, till dess att barnet är 12 år. Sedan måste det klara sig självt.

Jag fasar för den där 12-årsdagen, eller i alla fall för eventuella sjukdagar därefter. Hur ska Guldgossen klara sig på egen hand om han till exempel har hög feber, eller maginfluensa?
Jag måste lära honom laga mat och ta hand om sig själv ordentligt.

Men i dag har jag faktiskt lämnat min lille sjukling ensam en stund. Först när jag var och skjutsade lilla Svalan till skolan, och sedan ytterligare ett tag under förmiddagen.
Jag har varit och tankat, hämtat ut medicin på Kronans Droghandel, dammsugit torget efter regnkläder till barnen, letat byxor till lilla Svalan på Second Hand, och veckohandlat på Willys. Även om jag stressade en del så blev det ändå nästan två timmar borta.

Jag bar mobilen med högsta volym i byxfickan och var redo att fara hem om Guldgossen skulle sakna mig, men det har han såklart inte gjort.

I dag är det VAB.

Guldgossen vaknade med världens förkylning. Ingen feber men resten av paketet.
Han var så slemmig och halssvullen att han hade svårt att andas. Jag lät honom dra i sig en dos Bricanyl och nu kan han i alla fall andas.

Söndag kväll.

Familjen Zäta sitter i bilen och drar “alla barnen”-historier för varandra.

Lilla Svalan: -Alla människor i hela världen blev begravda under snön, utom Bert, för han var inte dum!
Guldgossen: -Men det rimmar ju inte!?
Lilla Svalan (med eftertryck): -Joo!

God Morgon!

Måste bara skryta lite om min dotter. Hon har blivit så fantastiskt duktig på att komma igång om mornarna.
Jag väcker henne och borstar tänderna på henne och sedan sköter hon sig själv och sitter ombytt och klar i soffan, nästan innan Guldgossen ens orkat masa sig ur sängen.

I morses fick hon en drickyoghurt på sängkanten. Hon har en förmåga att vira sin moder runt lillfingret så jag kunde inte stå emot när hon försiktigt frågade om jag kunde köpa några drickyoghurtar till henne i affären i går.
Och för att förstärka det goda intrycket så studsade hon formligen omkring på övervåningen efter sin lilla startdryck.

Lite lätt kaos.

Så kanske man kan beteckna lämningen vid skolan i morses.
Inga tak hade hunnit skottas och byggnaden som bland annat inrymmer matsalen hade enligt min (kanske inte helt proffesionella bedömning) ungefär 1½ meter snö på taket.
Förståndigt nog släpptes inga elever in där, vilket innebar att fritidfrukosten skulle intas ute på avdelningarna. Vilket i sin tur naturligtvis innebar kaos.

Hur det går för de elever som har sina klassrum i den snötyngda byggnaden har jag ingen aning om. Skolchefen har gått ut och sagt att inga skolor förrutom gymnasiet är stängda i Lidköpings kommun.

Två verkligt storslagna saker var jag med om i går kväll. Jag nominerade på eget bevåg två personer till bragdguld; en guldgosse, och en bronsflicka.

Guldgossen var naturligtvis min alldeles egen lille Guldgosse och bronsflickan var Anja Pärsson.

Jag har inte tittat på OS någonting, och har inga som helst intentioner att göra det framöver heller, men i går kväll blev jag sittandes en stund framför TV:n och då råkade jag få se när Anja Pärsson tog brons.
Vilken otrolig insats!

När vanliga dödliga skulle legat kvar i sjukhussängen och möjligen orkat lyfta handen tillräckligt för att vifta till sig närmaste sköterska för att beställa fram mer morfin, står Anja på som ett jehu nerför backen och slår hela världseliten, utom två små töser som var strået vassare, den här gången…

Guldgossen då?

Jo, i går kväll fick jag ett samtal från en vän som råkat få en barnbiljett över till morgondagens genrep av Melodifestivalen. Vännen undrade om lilla Svalan kunde tänkas vara intresserad.
Såklart hon är intresserad!
Men vi har inte berättat någonting för henne. Det ska ju bli värsta snöovädret i morgon och i fall det inte blir någon Göteborgsresa skulle det snabbt bli outhärdligt hemma hos familjen Zäta.

Däremot berättade jag i viskande ordalag för Guldgossen. Jag visste ju att han skulle bli besviken över att lilla Svalan skulle få åka och inte han, men jag ville ge honom chans att vänja sig vid tanken några dagar i förväg.

Och nog blev han besviken. Tårarna kom smygande och jag grät nästan jag också när jag berättade för honom.
Men han grät inte högt, för han ville inte avslöja något om hemligheten för lilla Svalan, och han blev inte så ledsen som jag befarat, eller själv skulle blivit för den delen.
Jag lovade honom att övriga familjen skulle hitta på något kul, som kompensation, och bad honom fundera ut vad han allra helst skulle vilja göra.
Han tänkte en liten, liten stund och viskade sen:
-Jag vet ju inte om det går, men helst skulle jag vilja spela Farbror Joakims fantastiska affärer. Tror du att vi kan göra det mamma?

Så storsint och blygsam är min Guldgosse!

Jag hade glömt hur mysigt det är att sova med ett barn bredvid sig i sängen.

Först låg lilla Svalan där och tryckte och lite senare, när hon flugit över till sin egen säng, kom Guldgossen som inte riktigt kunde somna efter alla intryck han fått från skidresan.

Jag hade också glömt hur ledbruten man känner sig efter några timmars trängsel i sänghalmen…

Vi hjälper Guldgossen att packa upp.

I väskan hittar jag en oanvänd handduk.
-Har du inte torkat dig Guldgossen?
-Nej, jag har en inbyggd självtork.

Jag hittar oanvända T-shirtar.
-Men Guldgossen! Jag packade ju ner två långärmade och två kortärmade. Har du inte använt någon alls?
-Jo, jag hade ju en på mig när jag åkte!

Efter ytterligare rotande i väskan:
-Har du haft samma byxor hela tiden?
-Ja, varför inte!
-Och samma kalsonger… i fem dar…

Guldgossen är hemma. Oskadd och glad. Det är allt jag begär.

Om tjugo minuter kommer lilla Svalan också.

Guldgossen kommer hem idag. Trallalalallala…

Jag ska möta honom vid bussen halv sex.
Längtar så…

Han har inte hört av sig en enda gång under sin skidresa. Det var väl i och för sig inte väntat heller, men i alla fall. Ett modershjärta klarar inte av vad som helst.

Lilla Svalan kommer också hem i kväll. Jag längtar lika mycket efter henne, men längtan är inte uppblandad med oro och nyfikenhet. Henne har jag ju pratat med under de dagar hon varit borta.

I ärlighetens namn måste jag tillstå att det finns uppenbara nackdelar med att vara barnlös också.

Det handlar såklart om längtan och saknad.

I går på Tillväxtgruppsträffen träffade jag tre andra barnfamiljer och vid minst ett tillfälle under kvällen hade alla föräldrar minst ett av sina barn i knät. Då saknade jag lilla Svalan. Hon är fortfarande tillräckligt liten för att vilja krypa upp i mitt eller Förundersökningsledarens knä och gosa.

Guldgossen tänker jag på ofta. Hur går det för honom? Lär han sig åka? Har han roligt? Kan han somna på kvällarna? Äter han frukost? Hänger han upp sina blöta kläder på tork?
Mina nyfikna frågor tycks aldrig ta slut. Tack och lov att han kommer hem i morgon kväll. Då kommer lilla Svalan också och ordningen är återställd.

Om några timmar åker Guldgossen på läger. Just nu står han i duschen.
Jag tror han har lite resfeber. Han vaknade tjugo över fem i morses, men som tur är somnade han om.

Nu ska jag hjälpa Guldgossen packa det sista och sedan blir det så småningom brunsch.

Har precis varit iväg och skjutsat Guldgossen och hans kompis till fredagsaktiviteter i kyrkan.
När jag släppte av dem önskade jag dem en trevlig kväll.

-Ha en trevlig kväll!
-Ja, sa Guldgossen kort.
-Tack, detsamma! sa kompisen.

Guldgossen ska åka på skidläger till Hovfjället på lördag.

Han längtar. Jag bävar.

Som den förståndiga mor jag ändå är har jag inte med ett ord yppat mina farhågor för honom, men jag är nervös.
Tänk om han trillar och bryter tummen, eller gör en vurpa och svimmar av, eller kör omkull och knäcker nacken, eller halkar på en isfläck och bryter benet, eller…

En moders omsorg tar inte alltid logiska uttryck.
Men jag är glad att han är glad.

Och Guldgossen bryr sig inte det minsta om att han inte kan åka skidor. Det är knappt nämnvärt i sammanhanget. Han ska ju på LÄGER! Jättekul och bara jättekul.
Jag vill gärna att det ska få vara så, så jag kniper ihop läpparna och spar på alla förmaningar som vill bubbla upp.

På Söndagsäventyret i kyrkan idag, fick barnen skriva små hälsningar till barn och personal på barnhemmet Mercy House på Sri Lanka (det kan också vara så att det ligger någon annanstans. Det är ju barnen och inte jag som skrev dit). Varje söndag samlar barnen in pengar som sedan vidareförmedlas till Mercy House, och därför är det extra roligt att ibland utbyta hälsningar och bilder också.

Guldgossen fick ett kort på en ur personalen och skrev en liten hälsning:
“Hello! You are small!”

Jag vet inte om det blev mindre roligt av att han tänkte skriva att killen var smal.

Det riktigt spritter i kroppen av glädje.
Äntligen, äntligen, äntligen är Guldgossen tillbaka i skolan.

I går kväll hade han bara 37,8 så jag lovade honom att kolla tempen på morgonen och släppa iväg honom till skolan om det gick.

Och i morses var han feberfri. Hipp hipp hurra!
När jag försiktigt väckte honom och gjorde pipet i örat så blev han fantastiskt glad över att få vakna till liv och gå till skolan.

Guldgossen har träffat en söt liten läkare som kittlade honom på magen, kollade hals, öron och lyssnade på lungor och hjärta.

Sedan blev det provtagning. Guldgossen valde att bli stucken i fingret och blödde så duktigt att sköterskan fick skura golvet efter oss. Jag var nära att svimma och fick stödja mig mot väggen medan jag höll Guldgossen i handen.

Provsvaren lät inte vänta på sig. Allt är som det ska. Det enda är att syresättningen kanske är på gränsen till för låg. Värdet var 96 och det får inte gå under 94.

Farbror (hihi) Doktorn gav oss ett sjukintyg att skicka till Försäkringskassan och talade om att febern borde vara väck senast fredag, annars får vi ta ny kontakt med vårdcentralen nästa vecka.

Lilla Svalan och jag var och träffade skolläkaren igår. Dels för att väga och mäta och dels för att prata lite.

Första gången lilla Svalan var och vägde/mätte sig i skolan hade det gått ett år sedan senaste vägningstillfället på BVC. Hon hade rakat i höjden men inte gått upp någonting i vikt, på ett år!
Det fick bli kontrollvägning ett halvår senare, och så bestämde vi att hon skulle försöka äta mer. “Äta först, prata sen” var mantrat att öva på.

Vid andra vägningstillfället hade hon gått upp lite grann, men samtidigt växt så mycket att den lilla viktuppgången inte hjälpte till att utjämna kurvan.

I går var det så dags igen. Jag tycker fortfarande att lilla Svalan är väldigt smal, men kanske inte riktigt lika hjärtskärande mager som hon var i somras.
Och mycket riktigt. Nu hade hon både växt och gått upp i vikt, och fick den åtråvärda okej-stämpeln i rumpan.

Sedan pratade vi om att lilla Svalan har mycket ont i magen. Det börjar en stund in i måltiden och håller i sig ett tag. Läkaren tyckte att det mest troliga är att det är tarmarna som spökar.
Varje gång man äter skickas en signal ner till tarmsystemet som ber dem bereda plats för ny mat. Alltså börjar de jobba på lite snabbare och det kan göra ont, särskilt när man är barn.

Ett annat alternativ är att lilla Svalan är överkänslig mot laktos. Alltså inte laktosintolerant utan bara överkänslig. Vi ska prova köra laktosfritt en vecka nu och se om det blir någon förändring.

När jag lämnade lilla Svalan i frukostmatsalen på skolan i dag serverades mannagrynsgröt. Att behöva avstå från den gav inte den allra bästa starten på laktosfri-försöket.

Det andra vi pratade om med skolläkaren var att lilla Svalan har mycket huvudvärk. Det är nästan mer regel än undantag att hon får huvudvärk frampå kvällen. Värken sitter på en speciell punkt över högerögat.

Utan att jaga upp mig som förälder (jag har redan tänkt en massa hemska tankar) föreslog läkaren att vi börjar med att kontrollera synen. På onsdag ska skolsyster göra en synundersökning på lilla Svalan, skriva ner resultaten och sedan skicka remiss till onkologen, ortopeden, ortoceratiten, ornitologen… äsch, jag var nog okoncentrerad när hon sa vad de hette, men det var i alla fall ögonmottagningen hon menade.

Medan jag ända hade två kvinnors samlade expertis framför mig passade jag på att fråga om det var något jag själv kunde göra för att påskynda Guldgossens tillfrisknande. I dag är han inne på elfte dagen av feber och har 37,9 i morgontemp. Det är inte jättemycket, men eftersom det är just morgontempen så är jag inte helt nöjd.

Läkaren tyckte att jag skulle ringa vårdcentralen och få tid för provtagning för att kunna utesluta eller upptäcka (jag hoppas på det första) bakterier. Om han gått med virus länge så är han ju nedsatt och då kan en ondsint bakterie lättare få fäste.

När jag kom hem med lilla Svalan i går ringde jag vårdcentralen. Damen som svarade ställde sig först skeptisk till att ta emot oss. Hennes förklaring var att Guldgossen förmodligen drabbats av upprepade virusattacker och därför haft feber så länge. Jag tänker inte säga emot henne för det känns väl som den mest troliga förklaringen, men när jag kunde hänvisa till skolläkaren (jag kom ihåg hennes förnamn och att hon är gravid) så fick vi en tid för undersökning.

I dag halv tio ska vi till ÅVC. Guldgossen är lite nervös för att behöva bli stucken i fingret eller armen, och jag som är så stickrädd har full förståelse för honom. Men det går säkert bra.

Nu hör jag hur Guldgossen hostar en våning upp. Kanske kan det vara något med luftvägarna ändå…

Guldgossen har varit fantastiskt duktig i dag, och jobbat på med sina skoluppgifter hela dagen. Lite sura miner var det i början, och nu i slutet, men inte mycket. Han har svårt att tro på sig själv, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det eftersom jag själv alltid varit stolt bärare av ett väldigt stort, och kanske många gånger för stort självförtroende.

Med tio minuter till godo är han klar med dagens beting och ska nu titta på de två första avsnitten av de efterlängtade nyinspelningarna av Vintergatan. Att han och lilla Svalan redan tjuvkikat på dem via nätet har liksom ingen betydelse.
-Jag vill se TV-debuten, säger Guldgossen!

Konversation mellan mig och lilla Svalan:

-Är du hungrig lilla Svalan?
-Lite grann.
-Vad har ni ätit i skolan?
-Fisksoppa med ris.
-Var den god?
-Ja, godare än din.
-Godare än min fisksoppa?!
-Ja, det var inga räkor i.
-Vad var det för fisk då?
-Det var ingen fisk, det var kött.
-Var det fisksoppa med kött?
-Ja precis, och så ris till.

Jag hämtar lilla Svalan från skolan och frågar vad de gjort idag. Hon ger mig en utförlig redovisning från gympan.
Bland annat att hon vunnit kapplöpningen.
-Men, protesterar jag, jag sa ju till dig att du inte fick springa eller anstränga dig för mycket eftersom du precis varit sjuk.
-Äsch, jag ville så gärna vinna.

Guldgossen håller på med matten. Jag håller på med köket.

Ingen av oss har särskilt roligt.
Så vi överger våra sysslor och tävlar på mult.se

Det gäller att klara utvalda gångertabeller på kortast tid.
6:ans, 7:an och 8:ans knappar vi in.

Till min stora lättnad vinner jag. 69,1 sekunder mot Guldgossens 271,4.
Nu är han ute efter revansch.

Jag börjar tro att jag kanske uppmanar barnen att kolla tempen med örontermometern lite för ofta.

Guldgossen och jag befinner oss på toa. Jag håller på att skölja munnen med fluor medan Guldgossen gör i ordning sin eltandborste. När han är klar för han den till… ÖRAT… Han hindrar sig en millimeter innan han stoppar in tandborsten i örat.

Ju mer jag tänker på det, desto tacksammare blir jag över att vi inte har någon rump-termometer här hemma.

Lilla Svalan kom iväg till skolan idag. Visserligen trött men vid gott humör.

När jag kom hem efter att ha skjutsat lilla Svalan möttes jag av en eländig Guldgosse. Han är fortfarande rejält förkyld och dessutom var ögonen geggiga. Återstår att se om det är ögoninfektion eller bara lite rester efter nattsömnen.

37,3 hade lilla Svalan vid väckning.
37,9 har Guldgossen i morgontemp.

Eftersom överskriften “Skit också!” börjar bli lite uttjatad så har jag hittat på en annan titel på det här inlägget, men innehållet är det samma som några gånger tidigare under dagen.

Lilla Svalan har 38,4 och Guldgossen 38,6.

Jag har ändå långtgående planer på att göra en kupp och skicka lilla Svalan till skolan i morgon, såvida hon inte har hög temp när jag väcker henne.
Förutom febern är hon nämligen ganska pigg. Jag kan ju hämta henne direkt efter skolan, eftersom jag ändå är hemma med Guldgossen.

På fredag ska jag i alla fall jobba. Då får Förundersökningsledaren stanna hemma. Jag vet att han egentligen inte har möjlighet, men det struntar jag i. Jag behöver också få jobba lite. Trots bullbak och utrensning av gamla grejer och spel med barnen och tvätt och strykhögar så är det ganska frustrerande att gå hemma.

Om Förundersökningsledaren önskar påökt för att skaffa sig en hemmafru så ska han nog inte räkna med att jag ställer upp i alla fall.

Efter duschen har lilla Svalan bara 37,3 grader. Nu hoppas jag igen.
Guldgossen har 37,7. Det är ju i alla fall på väg åt rätt håll igen.

Ute har det börjat blåsa. På nyheterna varnar de för snöstorm.

Jag ska fixa lunch men har för mycket mensvärk för att orka tänka på bullbak.

Nu har lilla Svalan 38,0. Det blir alltså ingen skola för henne i morgon heller.

Guldgossen jobbar med svenska. Plural och singular.

I uppgiften står orden i plural och han ska skriva ner singularformen.

Tänder – Tand
Rum – Rum
Kokböcker – Kokbok
Händer – Hand
Möss – Mus

Guldgossen har inga problem, förrän han kommer till ordet:
Gäss – ?

Guldgossen provar olika lösningar:
Gäss – Gäss
Gäss – Fågel
Gäss – Trana

Ingen av alternativen känns riktigt rätt så jag hjälper honom lite på traven:
-Tänk på ett djur på bondgården, som går omkring där. En…
-Ja! En höna!

Guldgossen har nu 38,4 – igen.

(Jag kanske inte skulle tänt brasan…)

Till middag i går gjorde jag en lyxig fisksoppa med lax, torsk, räkor och saffran. Den blev riktigt god.
Och så bakade jag havrelimpor till. De jäste lite för dåligt men blev goda ändå.

När lilla Svalan satte sig vid bordet och fick se fisksoppan sa hon med klagande stämma:
-Det ser äckligt ut. Det luktar äckligt och det ÄR äckligt.

Tack så mycket för den fina omdömet!

Jag gillar inte det här. Det blir senare och senare mornar.
I natt slutade det med att båda barnen sov i vår säng, samtidigt. Ingen av oss ville väcka Förundersökningsledaren som skulle upp tidigt till jobbet, så jag och barnen låg hopklämda på mindre än halva sängen. Jag måste erkänna att jag tyckte det var ganska mysigt, men så mycket sömn blev det ju inte.

Nu är barnen i alla fall på gång.
Lilla Svalan har 37,5 och Guldgossen 37,7 som morgontemperaturer. Jag har 37,3.
Om inte lilla Svalan får högre temp under dagen kan hon gå till skolan i morgon. Guldgossen är fortfarande väldigt förkyld och kommer förmodligen behöva vara hemma en dag till.

Skoluppgifterna har anlänt till både Guldgossen och lilla Svalan. Guldgossen sätter genast tänderna i engelskan men lilla Svalan är sur och tvär och vill inte alls jobba med några uppgifter här hemma. Trots det har hon redan gjort ganska mycket matte i dag.

Guldgossen: 38,4 grader.
Lilla Svalan: 37,7 grader.

Guldgossen längtar till skolan.

Lilla Svalan är på bättringsvägen. 37,3 i morses. Hon hostar och är hes men ganska pigg. I går kväll kunde hon inte somna och fick till slut ligga mellan oss i sängen. Då somnade hon efter ett tag och halv tolv bar jag över henne.

Efter en liten stund kom Guldgossen och lösta av lilla Svalan. Han sover inte så bra med feber i kroppen.
I morses hade han fortfarande 38,3.

Själv är jag trött efter en natt tillsammans med Guldgossen, och lite förkyld. 37,7 i morses.

Guldgossens lärarinna har ringt. Jag ringde henne utan framgång i går kväll för att höra om han kunde få hem lite uppgifter så han inte kommer efter i skolarbetet.
Nu lovade hon skicka hem lite böcker så han inte halkar efter för mycket. Hon uttryckte också sin oro över att Guldgossen så ofta är sjuk.

Är han det? Jag har inte tänkt på det tidigare, och nu har jag svårt att avgöra hur mycket han var hemma i höstas. Jag var ju hemma med honom en vecka före jul. Då hade han också feber. Men innan dess, var det inte länge sedan? I mitt minne är det mest lilla Svalan som är sjuk.
Han han dåligt immunförsvar? Äter han för lite grönsaker? Jag kanske borde köpa lite såna där eskimådroppar igen. Barnen har testat förut. De var jätteäckliga men de kanske kan göra nytta.

Jag talar i telefon med jobbet. Berättar att jag måste vabba i morgon också, och ber släktingkollegan kolla min mail.

Samtidigt står lilla Svalan en centimeter från mitt öra och säger:
-Mamma, kan jag få blåsa ut ljusen? Eller, vi kan blåsa ut några var. Men kan jag få blåsa ut mina ljus? Kan jag få blåsa ut två ljus i alla fall? Mamma, kan jag få det? Blåsa ut ljusen. Jag vill jättegärna blåsa ut ljusen. Guldgossen och jag kan blåsa ut hälften var. Om vi får. Det kan vi väl få. Jag kan väl i alla fall få blåsa ut mina ljus? Inte alla jag tände för jag tände ju alla ljusen men jag kan väl få blåsa ut de som står närmast min plats? Jag menar sen, när vi har ätit klar, då kan jag väl få blåsa ut ljusen…

Vi har ätit kycklingröra med paprika och creme fraish med franska örter och till detta couscous.

Nu går vi på efterrätten. Ikealjuslyktor med chokladpudding.
Guldgossen laddar för en rejäl nysning. I sista ögonblicket lyckas han fånga upp den i armvecket.
Han synar tröjan och börjar slicka i sig.

-Neeej, ropar jag. Ät inte upp nyset!
-Det är inte nys. Det är choklad!

Jag vet att jag är lite knäpp när det gäller det här med temperaturen, men jag vill gärna ha koll.
Hörde en gång på Mix Megapol att Anders Timell var likadan, fast värre. Han kunde när som helst på dygnet avge aktuell rapport på feberläget. I alla fall när han var sjuk.

Just nu har lilla Svalan 38,4 och Guldgossen 38,3.

Lilla Svalan gör hemuppgifter i matteboken. Hon är snabb som vinden och berömmer duktigt sig själv. Till mig säger hon:
-Mamma, jag har nog fötts med en mattehjärna.

Själv suckar jag i hemlighet och önskar att hon ärvt den av mig. Men det är ganska uppenbart att det är mannens gener som bidragit till vårt lilla mattesnille.

Det blir en VAB-dag i dag också, och i morgon.

Guldgossen är sämst. Han ser hiskeligt förkyld ut med snuvan rinnande och stora röda påsar under de blanka ögonen. Han snyter sig ständigt och kan “idde prada ordeddligd”.
Lilla Svalan är lite piggare, men hon har börjat hosta så där torrt och eländigt.

Båda har över 38 graders feber.

Själv är jag bara lite lagom förkyld, med snuva och huvudvärk och ont i halsen, ingen feber.