Zäta

Igår ringde min mamma och berättade att min italienska syster varit på ultraljudsunderökning. Hon är gravid (systern alltså) och nu fick de reda på barnets kön. Jag bad mamma att inte avslöja könet för mig, för jag ville höra det direkt från min syster istället.

I morses fick jag ett sms från Italien.

“Hej, vi ska med 200 % säkerhet få en…”

Jag tänker inte avslöja könet för er, men så mycket kan jag säga som att lilla Svalan lär bli ledsen igen.

Jag var ju på föräldramöte igår. Alla med barn i trean på Stenhammar- och Gösslundaskolorna var kallade att få information och få möjlighet att ventilera sina tankar kring förflyttningen till nästa läsår.

När fyran börjar kommer det inte längre vara bara två klasser på skolan utan tre, Gösslundaklassen kommer flyttas till Stenhammar.
Rektorer och lärare har bestämt att de tre klasserna ska slås samman och blandas och bilda tre nya klasser. Många föräldrar var arga. Upprörda röster höjdes bland både de kvinnliga och manliga leden. Min röst hörde inte dit.

Jag tycker det är bra att göra nya klasser. Visserligen går Guldgossen i en jättebra och tight klass. De är bara 16 elever och alla känner alla och det finns inga stora motsättningar. Man har hittat sina roller och eleverna verkar trygga.

Men det finns flera skäl att ändå göra nya klasser.
1. Klassrummen är inte så stora. Gösslundaklassen har 24 elever, Stenhammarsklasserna är 16. En klass på 24 elever får inte plats i något av de små klassrummen på ett tillfredsställande sätt. Det är bättre med tre klasser på 19 elever än två små och en stor.
2. Det är som upplagt för utanförskap, gängbildning och mobbing att flytta in en klass “utifrån”. Det blir “vi och dem”, “vi och bönderna”, “vi och gösslingarna”…
3. Även i en väl fungerande klass har eleverna sina roller. Det är nyttigt att få chans att bryta mönstret. Klassens “pajas” har chans att bli något annat, precis som “pluggisen”, “pratmakaren”, “den tysta” och för alla andra.

Beslutet om att göra nya klasser är redan taget. Det var något av det första den mest eldige föräldern frågade:
-Om beslutet redan är fattat, varför är vi då här?
Tänk att vi vuxna kan reagera så enkelriktat. Naturligtvis var vi där för att få information och för att få göra våra röster hörda!

Och något gott och mycket viktigt kom också ut av mötet.
Rektorerna som planerat klassbytena hade tänkt sig att lärarna ska sitta ner med eleverna en och en och be dem välja ut 2-3 elever som de gärna vill ha med sig till den nya klassen, och sedan skulle de vara garanterade en kompis.
Detta var vi flera som vände oss emot.
Barnen kommer naturligtvis prata med varandra om vilka de väljer, och ganska snart kommer det stå klart vilka som inte blir valda som favoriter. Dessutom är barn så ombytliga (precis som vi vuxna ibland). De kan vara bästa vänner ena dagen och spotta på varann den andra. Tänk om de inte väljer “bästisen” för att de just då är ovänner. Och tänk vilken ångest de senare kan skapa, med oro för att man inte kommer hamna i samma klass…
Vi pratade lite om vilka som är mest kvalificerade att bestämma hur klasserna ska se ut. Det handlar ju inte bara om vilka elever som är bästa vänner, det gäller ju framför allt att skapa ett bra arbetsklimat. Kanske ska man till och med dela på “bästisar” för att de pratar för mycket under lektionstid.
Vi trodde att lärarna är de som har bäst koll på de här bitarna. De vet vilka som umgås, vilka som borde umgås och vilka som inte bör umgås…

Jag tycker det var ett bra möte. Känslorna svallade lite i början men det la sig under kvällen. Och det tog bara en timma!

I går eftermiddag lekte lilla Svalan med en nyfunnen kompis från klassen hemma hos kompisen. Eller kompis och kompis. De är inte kompisar, de är inte vänner, de är bästa polare!

Och i morses träffades de så klart på skolan och hand i hand promenerade de skuttande iväg till frukosten, utan att bry sig om att tryggheten Fröken inte ens var i närheten.

Nu ska du få se min lilla häxa.Hon var ju så eld och lågor över att få klä ut sig och sminkas upp inför fritidsdagen. Det är skollov den här veckan, annars hade jag kunnat skriva “skoldagen”.

När vi kom till skolan/fritids visade det sig att det bara var lilla Svalan som gjort sig extra fin. Jag trodde först att hon skulle bli ledsen över detta men både barn och vuxna visade uppskattning inför hennes “tilltag” så hon sparade sin maskering till en stund fram på dagen då hon gick och tvättade bort härligheten.

Visst passar den nya gluggen bra på halloween!

Nu har vågen av bus eller godis-sägande barn mattats av.
Några hade masker som såg ut som Muncks målning “Skriket”, andra var djävlar och många var häxor. Några var bara allmänt utklädda.

Jag har delat ut klubbor och nallat lite av godiset jag köpt till Guldgossens födelsedagskalas.

I morses berättade en kollega om hennes busskompis. Busskompisen är världens omtänksammaste, barnvänligaste och förtänksamma kvinna och hade naturligtvis bunkrat upp med ett rejält godisförråd inför kvällen begivenheter. Igår kväll skulle hon bara smaka lite på lakritsen. Barn gillar ju ändå inte lakrits. Rätt som det var var godispåsen tom. På någon förunderligt sätt hade hon lyckats sätta i sig allt godiset själv.
Hon hade vaknat mitt i natten och rapat center.

Jag har dock hållit mig i från godiset, än så länge.
Men nu är det fredagskväll. Jag tycker allt att jag borde mysa lite med barnen. Mysa med popcorn och… kanske lite chips!

När jag väckte lilla Svalan i morses var det ingen sedvanlig segdragen förhandling för att få henne komma upp ur sängen. Idag hade hon nämligen bestämt sig för att vara häxa.

Jag är ju egentligen inte så positivt inställd till det här med Haloween, men hallå! Om lilla Svalan blir glad av att ta på sig svarta kläder och en rutig klänning, få håret tuperat och ansiktet målat – så är det väl inte hela världen.

Jag tog kort på henne också, så med lite god vilja och gulligull med datorn kanske jag kan visa upp en bild på den lilla häxan i kväll.

Två dagars frist fick vi, men nu är lilla Svalan tillbaka i sina vanliga morgonritualer.
Hon försökte vara tapper i morses när jag lämnade henne, men när det varken fanns någon personal som hon är van vid, eller några barn i hennes ålder (bara otäckt stora treor) så gick det inte längre.

Lilla Svalan hade besök av den imaginära tandfén i natt. Tio enkronor lämnade hon i vattenglaset i utbyte mot den åtråvärda tanden.

När lilla Svalan vaknade studsade hon genast upp ur sängen och kontrollerade glaset. Trots att hon nu vet att det bara är jag som är i farten blev hon så glad och gick och väckte sin bror och visade pengarna.

När jag lämnade barnen på skolan idag gick det jättebra. Lilla Svalan var fortfarande glad och visade upp sin tandglugg för alla som råkade komma i närheten. Hon gav också ljudprov på sina s, f, x och z för nu läspar hon och det låter faktiskt jätteroligt.

Kommer ni ihåg när jag avlivade tomten?

http://blogg.zettervall.se/#post29

Idag dog tandfén också.
Lilla Svalan har tappat ännu en tand i överkäken. För lite drygt en vecka sedan tryckte hon till den redan innan lösa tanden och i kväll var det dags att dra ut den. Tanden satt bara i en liten liten sträng och det var ingen konst att få ut den. Lilla Svalan satt i soffan med sin snuttetrase tryckt till bröstet och meddelade plötsligt att nu var hon beredd.

Jag tog med mig tanden ut i köket, tvättade bort lite blod och la den i ett glas vatten. När lilla Svalan sköljt bort det mesta av blodflödet kom hon efter, tittade allvarligt på mig och sa:
-Nu måste du berätta en sak för mig. Är det magi, finns tandfén, eller är det du som tar tanden och lägger i en peng!

På den allvarligt menade frågan ville jag inte ljuga.
-Vill du att jag ska säga sanningen till dig?
-Ja, det vill jag mamma!
-Tandfén finns inte på riktigt. Hon är en påhittad figur, precis som tomten. Men det är helt okej att låtsas att hon finns. Vi kan låtsas att hon finns och lägga tanden i ett glas med vatten.
-Är det du som lägger i en peng på natten?
-Ja, det är jag.
-Vad gör du med tanden då?
-Jag sparar den.
-Vad ska man egentligen ha gamla tänder till mamma?

Den frågan kunde jag inte svara på. Men nu vet hon. Och vet ni vad, innan hon gick tillbaka till sitt sovrum för att ställa glaset med tanden på fönsterbrädet, sa hon:
-Jag lovar att inte berätta det här för Guldgossen!

Han har inte trott på tandfén på länge. Men lilla Svalan är en av de mest omtänksamma personer jag känner, så för henne var det självklart att inte berätta, att inte förstöra illusionen.

Lilla Svalan med något färre gaddar.

Ibland är livet som triss-reklamen, “plötsligt händer det”.

I morses var lilla Svalan inte ledsen när jag lämnade henne på skolan.
Inte en enda liten tår fälldes, underläppen darrade inte, ögonen var inte stora och blanka och fulla av förebråelse för att jag lämnade henne, inga ord om trötthet eller ängslan fälldes och jag behövde inte ens med varsam hand överlämna henne i någon lärares omsorg och vård.
Hon gick raka vägen och satte sig bredvid en klasskamrat och började måla en teckning. Jag fick en kram och en puss och sen var det inget mer.

Guldgossen fyller år i november. Jag har bokat skolans jympahall för kalaset. Det är perfekt att vara i gymnastiksalen. Gott om utrymme, inga möbler att vara rädd om, bara ett enda stort golv att städa efteråt, och tillgång till en massa roliga redskap.

På lunchen gick jag till Hemköp och köpte en liter mjölk. På väg tillbaka till jobbet passerade jag godisbutiken. Där stod det att butiken skall upphöra och att allt godis såldes till halva priset. Jag köpte drygt 2½ kilo, för 90 kronor. Det blir nog tillräckligt tunga godispåsar till Guldgossen kalas.

Vid frukostbordet idag berättade lilla Svalan att en kompis till henne en gång plockat upp en insekt och hållit i handen, och att insekten tappat ena benet, men att benet fortsatt att röra på sig.

Eftersom jag brås på min far (och hans bröder som alla är/var lika luriga) förklarade jag att enda anledningen för insekter att ha så många ben är att de ska kunna tappa ett elller två och ändå kunna gå.

Sen kom jag på att jag faktiskt inte ska ljuga för mina barn och dementerade mitt påstående.

Lilla Svalan började fundera på hur det skulle vara att ha så många ben. Tänk om man vore spindel och hade åtta ben. Hur lätt skulle det inte vara att slå krokben (jodå, nu har hon lärt sig rätt ord…) för sig själv då.

Och så den stora aha-upplevelsen:
Tänk om vi var en spindelfamilj och alla hade åtta tennisskor, åtta finskor, åtta foppatofflor, åtta vinterskor, åtta gummistövlar… Hur många skor skulle det finnas i hallen då?

Idag blev det en kort arbetsdag.

Lilla Svalans fröken ringde strax före halv tio och berättade att lilla Svalan var hängig och bara grät hela tiden. Kunde jag komma och hämta henne?
Såklart att jag kunde! Under samtalet glömde jag helt bort att jag ju cyklar idag och att det tar en halvtimma att ta mig från jobbet till skolan.

Turligt nog skulle en kollega med barn på samma skola åka och hämta sin dotter för vidare färd till tandläkaren så både jag och cykeln fick skjuts av henne. Sen har jag cyklat hem med lilla Svalan på pakethållaren, noga förmanad att hålla hårt i mamma och hålla ut fötterna.

När jag var liten fick jag åka med min mamma på pakethållaren ibland, och en gång tänkte jag mig inte för utan råkade sticka in ena foten i de spinnande ekrarna. Det kändes som om foten skulle gå av och smärtan parat med all skäll jag fick av mamma sitter fortfarande i.

Nu sitter i alla fall lilla Svalan framför TV:n och softar. Hon har ingen feber. Vi får väl se vart det barkar hän.

Igår var hela Zäta-familjen ute och gick uppe på Kinne-Kulle. Det var vackert väder och lövprassel på stigen. Vi stannade för att grilla hamburgare och allt hade varit en sinnebild av lycka om inte lilla Svalan råkat köra upp sin vandringsstav i munnen och trycka till en tand som blödde och gjorde så ont att hon inte kunde äta.

Men innan detta hände berättade hon för mig om en annan gång hon var ute och gick. Då hade hon trillat. Hon hade råkat göra “knullben” på sig själv. Förundersökningsledaren förstod nog bättre än jag vad hon menade och korrigerade snabbt:
-Det heter krokben!

Igår var hela familjen Zäta också hemma hos Förundersökningsledarens barndomshem och träffade han föräldrar och syskon med respektive och barn. Vi gjorde det traditionella julklappslotteriet där vi lottar ut vem som ska köpa julklapp till vet. Det här året drog vi familjevis och bestämde en lite högre summa att handla för. Lotteriet är hemligt så vi vet inte vilka som köper till oss och de vi köper till vet naturligtvis inte om att det är just vi som köper till just dem.

På vägen hem från Lundsbrunn lekte jag och lilla Svalan “gissa djuret”. Det är en perfekt billek som vi ofta tar till när det blir för tråkigt att bara sitta tyst. Lilla Svalan fick börja tänka ut ett djur och jag ställde frågorna.
– Har det fyra ben?
– Nej.
– Kan det flyga?
– Ja.
– Har det två ben?
– Nej.
– Är det en insekt?
– Nej.

Vad i all sin dar kan det vara för djur som kan flyga men varken är en fågel (för alla fåglar har väl två ben, eller…) eller en insekt?
– Är det en så´n där flygande hund?
– fniss, fniss Nej!
– Är det ett djur som finns på riktigt?
– Ja, det tror jag nog.

Jag fick ge upp. Jag kunde inte för mitt liv komma på ett flygande djur som varken var fågel eller insekt.
Triumferande avslöjade lilla Svalan:
– Det är en flygfisk!

En helt normal konversation vid middagsbordet:

Jag: -Var det någon som såg att du hade sminkat dig idag lilla Svalan?
Lilla Svalan: -Nej, bara några. Och jag såg en riktig bajskorv ute på gården idag.

Idag gick det lite bättre att lämna lilla Svalan. Hon grät inte i alla fall.

Visserligen fick jag följa henne till matsalen för frökens händer var redan fullbelagda, och jag fick ett annat lite flickebarn med mig på köpet, men det gick bra att säga hej då.
Lilla Svalan var inte glad, men hon grät inte i alla fall.

Hon grät inte i alla fall.

Lilla Svalan lyckas aldrig somna i tid på kvällarna.

Igår la jag henne klockan åtta och körde hela nattningsritualen med pyjamas, tandborstning, kvällsbön, sången “Det går en liten ängel”, varma kramar och pussar och en egenpåhittad saga.
Sedan låg hon vaken till halv tio i alla fall.

I morses var hon jättejättejättetrött. Hon berättade att hon drömt något och varit vaken två gånger och inte kunnat somna om med en gång. Till på köpet…

Det var riktigt svårt att lämna henne på skolan idag.
Lilla Svalan grät. Jag gav henne mina allra mjukaste mammakramar och pussade och klappade och strök bort tårar och hår och viskade tröstande hoppingivande ord.
Till slut kunde jag få henne att följa med snälla fröken och hålla i handen.

När jag kommit halvvägs till bilen och fröken med sitt följe av barn kommit halvvägs till matsalen för frukost, hörde jag lilla Svalans hjärtskärande gråt. Hon kom springande efter mig och vi fick kramas och tröstas ett bra tag till.

Jag ÄR en ganska hårdhudad mamma, men ibland får till och med mitt mammahjärta mer än det tål.

Jag har kommit på ett nytt innovativt sätt att förhöra Guldgossen på veckans ord.

Han sitter uppe vid sin dator och jag sitter nere vid min och så kör vi via MSN. Jag börjar med att försöka förklara ordet i skrift, men när han inte fattar att även är samma sak som “också” eller att pratar kan sägas som “säger” så vrålar jag ordet upp till andravåningen. Sedan skriver han och jag rättar vid behov.

Guldgossen blir mycket mer läxläsningsvänligt inställd med datorns hjälp.

När han övar multiplikationstabellerna tar han en sida till hjälp som heter
www.mult.se
Där kan man skriva in vilken eller vilka tabeller man behöver öva. Sidan är jätteenkelt uppbygd men mycket effektiv.

I söndags hade min serveringsgrupp hand om fikat efter gudstjänsten i kyrkan. Jag delar ansvaret för gruppen med en annan kvinna. Det är inte särskilt betungande utan innebär bara att göra inköpen och se till att det finns tillräckligt många personer på plats för att klara ut dukning, servering och disk.

När dagen för serveringen är inne är det just det som gäller; dukning, servering och disk. Vi brukar vara på plats en timma innan mötet och duka fram assietter, kaffekoppar, teskedar, temuggar, servetter, socker och tepåsar. Vi skär upp vetebröd och dukar ut på borden tillsammans med kakor och vi kokar 20 liter kaffe. Det får plats 200 personer i församlingsvåningen.

I söndags kom det fler än 200 personer. Vi fick svettas lite extra för att få fram fika som räckte till alla. Stämningen var dock ändå gemytlig och det var nog ingen som tyckte att de fick vänta för länge. Det var mest vi i köket som tyckte det var jobbigt. Jag uppskattar att det var 240 personer totalt och jag vet faktiskt inte hur de andra bar sig åt för att förse alla.

Efter att alla fikat klart återstod att duka av, torka bord och diska. Under tiden som de andra i gruppen slavade med detta passade jag på att öva inför söndagens kvartettsång så jag kom tillbaka till köket när allt nästan var klart.

När vi tackade varandra för väl förrättat värv var det en av herrarna som berömde mig för mina fina barn.

Både lilla Svalan och Guldgossen tycker det är roligt att hjälpa till när vi gör i ordning inför serveringen. De lägger fram servetter och skedar och ställer fram koppar och så vidare.

Berömmarmannen sa bland annat att det är så roligt att se barn som så gärna hjälper till. Och att de inte springer runt och stojar och väsnas utan är behagliga och tysta (det där kan man ju ha en och annan åsikt om (Ska barn verkligen behöva vara tysta?) men jag tycker ju också att det är skönare när det inte är så högljutt) och att det är fint att se hur bra de tar hand om varandra. De månar verkligen om att den andre mår bra.

Japp, ni gissade rätt, modershjärtat pöste av stolthet! Och jag gick genast hem och berättade för barnen och Förundersökningsledaren vad jag fått höra.

Guldgossens kommentar visar ännu mer av hans Guldhjärta:
-Vaddå, det är ju roligt att hjälpa till, och det klart att jag tar hand om lilla Svalan, hon är ju min syster!

Det är mycket skratt på agendan nu, och det är såååå skönt. Det behöver jag verkligen!

Igår var barnas kompis här och lekte och tillsammans skrattade barnen nästan oavbrutet i två timmar, och jag bara mös!

Vid frukosten idag (en lugn skön frukost kl nio, välsignade sovmorgon…) berättade vi att vi nog skulle åka till Stockholm i höst. Barnen berättade att de ville se slottet.
-Och jag vill hälsa på kungen! säger lilla Svalan.
-Kungen får man nog inte hälsa på, säger jag och berättar att man istället kan se soldaterna som vaktar slottet.
-Vi kanske kan se vaktavlösningen, säger Förundersökningsledaren (som redan kollat upp både alternativa boenden, Stockholmskort, priser på tunnelbanan och när Gröna Lund, Junibacken, Skansen och allt det andra håller öppet).
-Spelar de musik då? undrar jag.
-Kanske säckpipa, säger lilla Svalan.

Hur vet hon att säckpipa är ett instrument?

-Finns säckpipa på riktigt? fortsätter lilla Svalan.
-Jaadå, säger jag, det spelar de i Skottland.
-Stockland, säger lilla Svalan! Där spelar de väl bara minigolf!

Jag vet att jag skrivit det förrut, för hon har sagt det förrut. Men det var roligt igen!

I lilla Svalans klass går också min VD:s dotter. Hon och lilla Svalan har funnit varann och lilla Svalan berättar att hon nog leker mest med VD-dottern om dagarna.

I morses kom VD:n och lämnade sin dotter på skolan samtidigt som jag. När lilla Svalan såg dem komma i korridoren utbrister hon:
-Nu kommer ju din schäfer!

I måndags cyklade vi till skola och jobb. Lilla Svalan grät hela tiden, ända från det jag väckte henne kvart i sju tills jag lämnade henne på skolan fem över halv åtta.

På kvällen hade jag ett allvarligt samtal med min dotter. Jag förklarade att en morgon med bara tårar urholkar min själ. Jag kanske använde lite andra ord, men jag tror hon förstod. Hon lovade att försöka skärpa till sig, kanske bara gråta lite om det är jobbigt att cykla, eller när jag lämnar henne på skolan.
Jag förklarade att det inte behövs. Är det jobbigt att cykla blir det ännu jobbigare om hon också gråter. Och när jag lämnar henne vet jag att hon inte vill skiljas, att hon är ledsen, men hon behöver inte gråta. Jag vet ändå!

Och kan ni tänka er! Lilla Svalan har inte gråtit varken i morses eller i går morses. Jag berömmer henne och är stolt över henne och hoppas att detta ska hålla i sig. Både för hennes och min skull.

Vad ska vi göra?

Lilla Svalan var ledsen när jag lämnade henne på skolan i morses igen.

Hon tror inte hon ska klara av sin skoldag. Hon är rädd för alla okända elever i matsalen och hon tycker det är lite otäckt när fritids börjar få då kommer så många hon inte känner.

Jag har alltid trott att vår lilla Svala var av ungefär samma skrot och korn som jag själv, oblyg och orädd, nyfiken och gå-påig.
Nu visar hon en annan sida.

Vad kan vi göra mer än att visa kärlek, låta henne sova mellan oss på natten, uppmuntra och peppa henne, tala om att hon är värdefull, att hon är bra, och visa att vi “tror på” henne?

Lilla Svalan berättar gärna Bellmanhistorier nu för tiden.

Så här börjar de:
Det var tysken, rysken och Bellman…

eller:
Det var norsken, torsken och Bellman…

I fredags kom det ett brev från Länstrafiken. Innehållet var en svart ansiktsmask, som man kan sätta över ögonen om man vill sova på bussen eller tåget.

Guldgossen bar in posten och ropade till mig:

-Mamma, det har kommit en BH till dej på posten!

Vi hade en jättemysig kväll igår, barna och jag.

När jag hämtat dem från skolan for vi raka vägen till McDonald´s för middag. Jag skördade mycket uppskattning från mina telningar för detta tilltag. Det är härligt med kommentarer som:
-Du är världens bästa mamma!
även om de ju i och för sig inte har någon annan att jämföra med.

Hemma stoppade jag lilla Svalan i badet medan Guldgossen gjorde svenskaläxan och sedan fick även han bada. Sen satte vi oss framför Dobido och mös med salta pinnar, vatten och chips.
Min lilla plan var att de skulle bli trötta och somna relativt tidigt så att jag kunde titta på film själv sen. När Dobido var klart satt jag på Bolibompa också, och somnade själv i soffan medan barnen fortsatte titta en stund. Så småningom kom jag till sans och så gick vi alla och la oss i dubbelsängen.

Någon gång under natten gick antingen lilla Svalan och la sig i sin säng eller så bar jag henne dit, jag minns inte. Guldgossen låg i alla fall kvar och störde mig inte eftersom han har vett att ligga en bit ifrån.

Strax före sju vaknade Guldgossen (som vanligt, det hade jag räknat med) och satte sig med lurar på framför barnkanalen. Jag somnade hjälpligt om, men halv åtta nös han och väckte lilla Svalan och sen var det klippt. Guldgossen ville hindra lilla Svalan från att sätta på ljudet på TV:n, för att inte väcka mig (visst är han en Guldgosse) varvid lilla Svalan grät tills jag ropade att det var okej med TV-ljud. Och sen fanns det ju inte en planka i skjul´t för att jag skulle somna om.

Jag har i alla fall fått sova en dryg timma längre än normalt så det får väl anses godtagbart, även om jag hoppats på att få sova till nio.

Nu ska vi snart äta frukost efter en lång morgon och sedan åka till badhuset. Jag har redan inkasserat förnyade försäkringar om att vara världens bästa mamma eftersom jag tar med dem till badhuset.

Nu har både lilla Svalan och Guldgossen badat. Jag hör dem leka på övervåningen.
Brottsstycken av deras samtal når fram till mig:

Lilla Svalan: -…skulle vi…
Guldgossen:-Nej, vi ska planera vad vi ska göra i morgon.

Eftersom små grytor också har öron och barn är som bandspelare som både spelar in och spelar upp det de hör, så förstår jag att jag redan har förstört min son.

Idag ska gipset av.

I tre veckor har lilla Svalan gått gipsad.
De två sista veckorna har hon inte haft något ont i armen men det har kliat förskräckligt ibland. I morses fick hon ett smärre utbrott och skrek i två sekunder över den förfärliga klådan. Jag påminde henne om att befrielsens dag är inne och hon drog en suck av lättnad och slutade skrika.

I kväll ska lilla Svalan få bada. Hon älskar att bada. Vi har ett ganska rejält badkar och hon gillar verkligen att ligga och skvimpa runt i vattnet med lite god badolja. Hon är ju en lyxlirare, lilla Svalan. Sovmornar, badkarsbad, silverkulor på glassen – det är lilla Svalan i ett nötskal.

Det har gått bra med duschsejourerna också. Hon har stått med armen i en stor plastpåse, hårt åtsnörd med både gummisnodd och frystape. För säkerhets skull har hon hållt armen högt över huvudet också, så att inget vatten skulle smita in och förstöra det känsliga gipset. Jag har assisterat med tvål och schampoo för att gipsarmen inte skulle hinna blir vit och blodlös innan hon var klar.

Men idag ska alltså gipset av. Det är bara en gipsskena så jag kan ta bort den själv.
Vad gör man med ett överblivet gips? En fruktskål kanske…

När jag kom hem efter jobbet idag låg lilla Svalan på köksgolvet och skrek. Hon hade regriderat sisådär 3-4 år inför det faktum att hon ikväll skulle börja på Royal Rangers.

Royal Rangers är, som jag tidigare skrivit, scoutverksamhet men i Pingstkyrkans regi. Det är skog och mark, eld, sågar, knivar och yxor, djur och natur, Bibel och bön, lekar och kamratskap.

Men för lilla Svalan var det något hon absolut inte ville vara med på. Guldgossen har varit med i två år och trivs och vi tycker det är en vettig aktivitet för våra TV- och datahungrande barn så vi uppmuntrar och bestämmer. Lilla Svalan skulle dit, så var det bara. Om hon efter några gånger fortfarande lägger sig och skriker på golvet varje torsdag, så kommer hon slippa, men inte förrän hon provat ordentligt.

Jag lovade vara med henne hela första gången, för att öka tryggheten. Hand i hand gick vi i skogen medan Guldgossen rusat i förväg tillsammans med sin grupp av lite äldre barn. Lilla Svalan upptäckte att det fanns tre andra barn hon redan kände sen tidigare, en från hennes klass till och med.

Och så hände det som jag med mitt vuxna mammaperspektiv redan klurat ut. Lilla Svalan stortrivdes. Fyra härliga ledare lekte och skojade, läste och berättade, förklarade och hjälpte till att grilla korv.

Varje torsdagkväll varar i en och en halv timma. Barnen träffas ute i skogen bortanför Örslösa, det tar ungefär 10 minuter att köra dit.
När det var 20 minuter kvar av samlingen vänder sig lilla Svalan om till mig och säger:
-Du kan åka hem nu mamma.

Jag åkte inte hem. Bensinpriset ni vet…

Lite senare säger hon:
-Mamma, jag vill komma hit igen.
-Ja, det får du, säger jag. Vi åker hit nästa gång också.
-Jag vill åka hit i morgon.
Hon blir lite gramse på mig när jag förklarar att Royal Rangers inte är varje dag, bara en gång i veckan, men hon försäkrar sig om att vi kommer åka dit nästa gång som det är “en så´n här dag”.

När det är fem minuter kvar vänder hon sig om igen där hon sitter i ringen kring lägerelden, med en grillkorv i ena handen och en lapp med information i den andra.
-Mamma, du kan verkligen åka hem nu, jag klarar mig själv.

När vi är hemma kan jag inte låta bli att göra en variant av “vad var det jag sa”.
-Där ser du att det var roligt. Det var ju helt onödigt att ligga på golvet och skrika.
-Jo, men mamma, jag trodde att det bara skulle vara en massa konstiga människor, som jag inte känner…. och det var det ju, men det var roligt ändå!

Idag var lilla Svalan inte alls sugen på att gå till skolan. Det var salta tårar och hulkande snyftningar när jag lämade henne. Jag vet att hon kommer få en bra dag, men det hjälper inte henne, eftersom hon inte vet det själv. Hon tror sig inte om att orka igenom dagen och vill mycket hellre ligga kvar hemma i sängen och sova två timmar till.

Jag är varken pjåskig eller benhård. Jag kramar, tröstar och uppmuntrar i vad jag anser vara lagom dos. Sedan överlämnar jag lilla Svalan i frökens kompetenta händer och åker till jobbet. Fast nu sitter jag här och tänker på hur hon mår. Är hon fortfarande ledsen? Har hon ätit någon frukost? Tror hon fortfarande att hon inte kommer orka igenom hela dagen?

Idag var jag med lilla Svalan på återbesök på sjukhuset. Vi hade tid för röntgen 8.50 och hos läkaren 9.40.

Lilla Svalan fick en sovmorgon på trekvart. Sedan var jag hemma efter att ha skjutsat Guldgossen till skolan, och serverade frukost till den lilla damen. Hon tog god tid på sig med flingorna och avverkade både Byggare Bob, elefanten Mirella och några andra barnprogram under tiden.

Halv nio for vi hemifrån och var på plats sju minuter före vår första tid. På röntgen låg de förmodligen bra till i sitt schema för vi fick komma in med en gång. Lilla Svalan hann bara skumma igenom första sidan i en Kalle Anka-tidning och jag hann bara hitta en intressant artikel om Magnolior, innan lilla Svalans namn blev uppropat. Visste ni förresten att Magnolior är samtida med dinosaurierna och fanns på jorden innan varken bin eller humlor kunde pollinera deras underbara blomkalkar.

Inne på röntgen tog det två minuter att ta de två röntgenplåtarna och sedan fick vi gå till kirurgmottagningen för att vänta. Och vänta, och vänta. Lilla Svalan tyckte att vi väntade en evighet. Hon läste både tidningar, ritade, lekte med en fågelmobil, och suckade ljudligt. Jag blev nästan rädd att hon skulle påpeka den långa väntetiden för läkaren när det väl blev dags för oss. Läkaren var tio minuter försenad och lilla Svalan konstaterade innan vi gick in, att nu hade nog de andra barnen i hennes klass redan hunnit äta lunch innan hon kom tillbaka.

Allt var i alla fall bra med armen. Båda brotten låg kvar som de skulle, det var inga felvinklar och om två veckor kan vi ta av gipset själva. Lilla Svalan är tvungen att vara försiktig med hand och arm några veckor till, inte hoppa studsmatta till exempel, men annars ska det inte vara några problem.

Vi kom tillbaka till skolan tjugo minuter innan lunch och huruvida de andra hunnit äta redan eller inte, var det första lilla Svalan frågade när vi kom dit.

Lilla Svalan sov gott i natt. Jag har inte hört från henne alls, och har inte behövt fylla på med smärtstillande.

Nu på morgonen har hon däremot ont och fingrarna som sticker ut från gipset är svullna. När man är så rörlig som lilla Svalan finns det inte en chans att sova med armen i högläge, så det klart att fingrarna svullnar. Jag ska försöka få upp armen lite och se till att hon viftar med fingrarna så hoppas jag att svullnaden lägger sig om en stund.

Hon har lite förhöjd temperatur också, 37.8 grader, men själv har jag 37,9 så det är nog inte så farligt.

Nu ska vi göra oss i ordning och åka till kyrkan. Maken har åkt i förväg för att plocka upp sin gitarr och öva lite.

Igår eftermiddag hade jag huvudvärk redan innan jag åkte hem från jobbet. Gästerna skulle dyka upp vid sju och jag skulle hinna dammsuga på övervåningen, städa toaletten och fixa det sista inför kalas. Jag kände mig inte helt ostressad och lugn men när jag kom hem hade inte maken och barnen kommit än så medan jag tog av mig ytterkläderna bestämde jag mig för att lägga mig en kvart med TENS-apparaten för att dämpa huvudvärken. Det blev inget med varken TENS, städning eller fix.

Strax efter att jag tagit av mig ytterkläderna och hämtat in posten, jag stod faktiskt med den nyanlända IKEA-katalogen i handen (som jag ännu inte hunnit bläddra i) kom maken inrusande med lilla Svalan i famnen och Guldgossen på släptåg. Guldgossen berättade att han hade burit allt, bådas ryggsäckar, bådas kassar med regnkläder och en massa papper och jackor och… jag fick snabbt tyst på honom när maken halvt om halvt ropade att lilla Svalan trillat ner från klätterställningen på skolan, precis innan de skulle åka. Han trodde att hon skadat armen.

Jag satte mig med den gråtande lilla Svalan i knät och drog försiktigt upp ärmen. Inget blod men en rodnad och en liten svullnad på vänster underarm och hand. Jag frågade lilla Svalan var det gjorde ont och hon pekade på handryggen. Maken beodrades plocka fram is, som han krossade och la i en diskhandduk och jag ringde sjukhuset. De kopplade som alltid till sjukvårdsrådgivningen i Skövde och jag förklarade att min dotter trillat, ett fall på drygt två meter, och skadat vänsterarmen. Jag kunde inte avgöra om det var brutet, stukat eller bara lätt skadat men jag ville att en läkare tittade på det. Under tiden som jag pratade med dem fick jag maken att hämta min militärhalsduk och knyta en mitella till armen så att den låg stilla mot lilla Svalans mage, med ishandduken vilandes på hela underarmen. Lilla Svalan fortsatte att gråta mot min axel och jag fick hyscha på henne ibland för att kunna höra vad sjukvårdsrådgivningen sa. Kvart i fyra skedde olyckan, när jag ringde var klockan tio över fyra, och klockan fem skulle jouren öppna. Jag ville inte vänta ända till fem men sjukvårdsrådgivningen skrev i alla fall in mig där och berättade samtidigt att barnmottagningen fortfarande var öppen. Jag ringde sjukhusväxeln i Lidköping igen och bad att bli kopplad till barnmottagningen, men de hade bara telefontid på förmiddagen på fredagar så det var lönlöst.

Då satte jag lilla Svalan i bilen och körde till sjukhuset i alla fall. Någon måste man väl kunna få tag på. Lilla Svalan var tapper och gick själv till och från bilen och in på sjukhuset, fastän det gjorde jätteont i armen och hon grät uppgivet hela tiden. När jag frågade var det gjorde ont pekade hon och förklarade att smärtan krupit från handleden längre upp mot armbågen.

I korridoren utanför jouren fick jag tag i en sjuksköterska och förklarade att jag skulle vilja att en läkare tittade på dotterns arm. Jag sa att jag visste att jouren inte öppnade förrän om en halvtimma men att jag skulle bli väldigt glad om någon hade möjlighet att förbarma sig ändå. Sköterskan pekade och bad mig gå och anmäla mig i luckan på akuten. Jag och lilla Svalan traskade dit. När vi kom fram stod samma sköterska bakom luckan och log. Jag vet inte riktigt hur hon lyckats ta sig dit före oss, men hon skrev ner de uppgifter som behövdes och ledde oss till ett gipsrum där vi fick vänta.

Jag satt med lilla Svalan i knät och hörde hennes gråt dämpas för att övergå i snyftningar och sedan avta helt. Hon blev lite slö och somnade nästan innan en manlig, skallig sköterska kom in och kikade på hennes arm. När vi tog dän mitellan och isen, som nu smält, var armen inte svullen längre. Jag andades ut och insåg att det nog inte var så illa. Ingen svullnad och ingen smärta, det måste ju vara goda tecken. Hade vi varit kvar hemma och inte åkt in direkt hade jag förmodligen struntat i att åka in vid det här laget.
Sköterskan frågade var smärtan satt och lilla Svalan pekade på handryggen.
-Det var synd att det inte var armen, sa sköterskan. Jag tittade undrande på honom och han förklarade att vid misstänkta benbrott i armen fick sköterskorna själva remittera till röntgen men inte om det gällde handen, då var en läkare tvungen att titta först.

Vi fick vänta på läkaren och jag hittade en Kalle Anka-tidning som jag läste för lilla Svalan och mig själv. Lilla Svalan blev tröttare och tröttare och jag tror att hon till och med slumrade till en liten stund.
Så kom läkaren in, en ganska ung kille, kanske 28-30 år, med skylten ”ortoped” på bröstet. Han tittade lite snabbt på armen, kände på handryggen där jag pekade ut epicentrum och sa direkt att vi kunde gå till röntgen. Den skallige sjuksköterskan visade vägen.
Med på promenaden till röntgen fick vi sällskap av en man i 65-70-årsåldern och hans fru. Mannen klagade högljutt över svåra smärtor i axeln. Han hade liksom lilla Svalan armen i en mitella och vi konstaterade att de båda hade skadat sina armar. Jag frågade honom om han också trillat från en klätterställning men han hade snavat hemma i köket.
-Köket är ju den farligaste platsen, där sker flest olyckor, fortsatte han.

Framme vid röntgen möttes vi av en långhårig söt sköterska.
-Jaha, vem ska vi ta först, frågade hon.
Jag var på vippen att säga att farbrorn kunde få gå först för han verkade ha mest ont, men han hann före:
-Ta flickan först. Hon är ju så duktig!

Och det var hon verkligen. Hon fann sig i allt. Inne i röntgenrummet satte hon sig lydigt på en snurrande kontorsstol och placerade armen på rätt ställe. Hon satt alldeles stilla medan röntgenplåtarna togs och utan att klaga vred hon sedan armen för fotografering ur en ny vinkel.
När det var klart fick hon välja två klistermärken eftersom hon varit så ovanligt redig.
Sen knallade vi ut och när vi passerade farbrorn med axeln berättade lilla Svalan för honom att han nog skulle få ett klistermärke också om han var duktig.
-Vad säger flickebarnet, frågade han frun.
-Hon säger att du ska få klistermärken.
-Ska jag få klistermärken?

Sedan hörde vi inte vad de sa längre när vi promenerade tillbaka till vårt väntrum på akuten.
Lilla Svalan hade noga studerat kryckorna inne i gipsrummet, och på väggen fanns en bild på hur man gipsar en hand.
Efter en liten stund kom farbrorn och hans fru och gjorde oss sällskap i väntan på röntgenbilderna. Vi språkade lite och jag läste mer Kalle Anka.
En ny sköterska kom in och började förbereda gipsning av lilla Svalans arm.
-Ska ni gipsa, var jag till slut tvungen att fråga.
-Har inte läkaren varit här än, kontrade hon.

Ingen läkare kom och sköterskan gipsade lilla Svalans arm med oändlig omsorg. Det var bara en gipsskena som lades på översidan av armen, och sedan lindades stadigt på plats. Lilla Svalan fick ömsom lägga ner armen, lyfta upp den, hålla handen knuten, och sträcka ut fingrarna. Jag såg att det ibland gjorde ganska ont men hon sa ingenting och gipssköterskan berömde henne i vida ordalag för hennes tapperhet. När både gips och bindor var på plats fick lilla Svalan hålla upp handen och sträcka ut tummen.
-Nu ska vi klippa tummen sa sköterskan.
Lilla Svalan tittade förskräckt på henne men höll ändå lydigt ut tummen.
-Ja, jag ska inte klippa av tummen, bara klippa i bandaget så att du kan röra tummen ordentligt.
Lilla Svalan drog en lättnadens suck.

Till slut kom läkaren tillbaka, men den här gången för att tala med farbrorn. Han drog före ett litet skynke som avdelade rummet men jag hörde ju ändå deras samtal.
Farbrorn inledde:
-Är du ortoped?
-Ja. Ser jag inte ut som en ortoped? Ser jag ut som en gynekolog kanske?
-Hur ser en gynekolog ut?
-Ja, ser de ut på något särskilt sätt?

När de pratat om skadan en stund försvann läkaren för att titta på röntgenplåtarna och farbrorn frågade gipssköterskan:
-Ortoped är väl en ganska lång utbildning. Det är väl flera år, är det inte det?
-Jo, det är ganska långt.
-Men han kunde väl inte vart mer än en 16 år den där…

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Situationen var så absurd.
Där satt jag på sjukhuset med en skadad liten Svala, som just fått armen gipsad utan att vi visste vad som var fel med den. Jag hade brinnande huvudvärk och var jättekissenödig. Klockan var sex och jag hade inte ätit sedan klockan tolv. Och i samma rum sitter en förvirrad herre och skapar roliga dialoger!

Gipssköterskan lovade se efter lilla Svalan medan jag smet på toaletten och sedan fick vi instruktioner om skötseln av gipset. Det skulle ta 24 timmar att stelna, det fick inte bli blött. Armen rekommenderades högläge och det var bra om lilla Svalan vickar på fingrar och tumme för att hålla blodcirkulationen igång. Blir det svullet får vi åka in igen.

Tjugo över sex kom äntligen läkaren in till oss. Jag tyckte att vi fått snabb behandling ändå. När något ska röntgas har man ju hört att det kan ta hur lång tid som helst.
Läkaren var hos oss mindre än en minut. Han förklarade att båda benen i underarmen var brutna i höjd med handleden. De var tack och lov inte helt av, utan en liten bit var kvar som inte var genombrutet. Jag frågade om det var sprickor i benet då, men det kunde man kanske inte säga tyckte han. Brutet, men inte genombrutet. Gipset ska sitta på i tre veckor och sjukhuset ringer oss för återbesök på tisdag eller onsdag för att se att det ser bra ut. Då blir det röntgen igen.

Halv sju var vi hemma. Klockan sju kom gästerna.
Sen dess har det gått i ett. Jag har ännu inte tagit in att lilla Svalan faktiskt brutit armen.
På väg hem från sjukhuset ringde jag och berättade att vi snart var hemma och att armen var bruten. Jag berättade också hur duktig lilla Svalan varit hela tiden och jag hörde maken snörvla i telefon. Jag tror maken har närmare till sina känslor än jag. Jag har inte gråtit än. Jag vet inte om jag kommer gråta heller. Jag är inte en person som i första hand känner, jag gör.

Och det jag ska göra nu, är att gå och lägga mig. I natt var lilla Svalan vaken och hade ont. Jag räknar med att det blir repris i natt. Hon har haft ont under dagen också men jag tycker det blivit bättre framåt kvällen. Som den fantastiskt goda mor jag är har jag naturligtvis glömt att ge henne smärtstillande innan hon somnade. Jag hoppas hon ska kunna sova ett tag i alla fall.

Min tappra lilla älskade Svala!

I dagens upplaga av lokaltidningen läser jag att arrangörerna av “Hjulafton” bestämt sig för att lägga ner arrangemanget.

Jämmer och elände!
Vi kunde ju inte gå fram och titta i år eftersom jag tvunget skulle hämta en stor sten hos mina föräldrar. Guldgossen grät riktigt mycket och var jätteledsen för han tycker Hjulafton är så roligt. Jag lovade honom att vi ska vara med nästa år i stället.

Jag har LOVAT min SON att vi SKA se på Hjulafton nästa år. Då kan de väl för i allsindar inte LÄGGA NER!

Idag har lilla Svalan börjat skolan. Visserligen bara förskoleklass men i alla fall.

När Guldgossen började förskoleklassen hade jag inte en aning om att föräldrarna fick vara med en stund första dagen. Guldgossen var det enda barnet i klassen som inte hade någon förälder med sig. Han var knäckt när han kom hem. Jag blev så ledsen och föreställde mig hur jag förstört hans skolgång för resten av barndomen. Som kompensation tog jag ledigt dagen därpå och var med honom och det blev ett tillräckligt bra plåster på såret, tack och lov!

Eftersom jag levt med mitt Guldgossemisstag i 3 år var jag fast besluten att inte göra om samma fadäs med lilla Svalan. Jag har stått med henne på skolgården och hört (eller kanske mest inte hört, för i år saknades ljudanläggning) de två nya rektorerna hälsa välkomna.
Jag har följt med på första “lektionen”.

Barnen satt i en ring på mattan och fick säga sina namn, räkna hur många de var och så sjöng de några sånger och gjorde en lek.

Jag har redan, i min hjärna, utsett klassens spelevink. Det var en gosse som inte kunde vara tyst många sekunder. Han hade sååå mycket att berätta. Bland annat upplyste han om att han älskade skolan och längtade efter att få räkna och göra matte. Han berättade också att han älskade att sjunga och hade många förslag på sånger. Han berättade att han var hungrig. Han berättade att… till slut lyckades fröken få en syl i vädret och frågade barnen om de haft en bra sommar och om det var någon som badat. Lilla Svalan och hennes dagisbästis räckte upp handen medan resten av barnen ropade JA. Spelevinken berättade att “han inte fick bada för när han var på Läckö Slott hade han skurit av en bit av sitt kött på benet. Men det hade de sytt i ordning på sjukhuset”.

När barnen sjungit en stund skulle de blunda och lyssna på ett ljud och sedan gissa vad det var. Nästan alla blundade lydigt och skrek sen ut sina gissningar. Lilla Svalan (mitt modershjärta sväller av stolthet) räckte upp handen, fick ordet, och förslog att man ju kunde räcka upp handen när man visste vad det var och sen få svara. Det tyckte fröknarna var en bra idé, men barnen glömde bort sig efter första försöket.

Innan jag troppade av och begav mig tillbaka till jobbet förklarade fröken var de olika leksakerna fanns i klassrummet. I ena hörnet finns en uppbygd affär där man kan leka bank, post eller vad man vill (kanske brandställe föreslog en kille), i andra hörnet finns en byggplats för lego och liknande, i tredje hörnet står en soffa och massa böcker och i fjärde är datorhörnan.
Under tiden som hon förklarade satt spelevinken bredvid henne och studsade upp och ner av iver och hela tiden avbröt henne med: “Jag måste få berätta en sak, kan jag få säga en sak nu, kan ni lyssna på mej nu, får jag tala om en sak…”
Till slut fick han berätta detta som var sååå viktigt.
-En gång när jag var hemma kräktes jag!

Guldgossen var MYCKET ledsen över att vi inte var och tittade på Hjulaftonsjippot inne i stan igår. Vi var där förra året och det var SÅÅÅÅ roligt.

Hjulafton är vad det låter som. En afton då allt med hjul invaderar Lidköping och bjuder på uppvisningar av olika slag. Det kan vara gräsklipparrace, motocrossuppvisning, demolera-bilar-med-en-annan-stor-bil-uppvisning och annat hjullikt men även vattenscoter på Lidan, rollerbladeshopp ner i Lidan, cykelhopp ner i Lidan och så är det så klart crowsing (hur nu det stavas), och en oändlig massa fina och coola bilar uppställda till beundran överallt. Hercules flyger lågt över stan. (Hercules är Sveriges största transportflygplan. En flygplanstyp som ofta kör hjälptransporter till olycksdrabbade områden.) Aftonen avslutas med fyrverkerier.

Vad gjorde vi då, som inte kunde vara med om allt detta härliga?
Jo, vi var äntligen hos min föräldrar och hämtade en stor sten.

Vi tittade på alla trehundra lagomstora stenar som ligger upplagda längs kanterna på deras gård och valde till slut ut en som inte var jättestor, och som var fint toppig, och som vi trodde att vi skulle lyckas få med oss hem.

Medan vi gick i skogen och valde och vrakade for Hercules över oss på trädtoppshöjd. Det är ingen liten maskin, och den låter därefter. Imponerande!
Fem minuter senare fann vi lilla Svalan upplöst i tårar. Hon hade letat katter medan vi letade sten och blev illrädd när Hercules flög över.

Pappa hämtade vår utvlada sten med traktor och kedja. Maken spolade av halvväxt mossa med högtryckstvätten och sedan lastades den på pappas bilkärra och kördes hem till oss.
Maken hade en idé om att det borde gå att rulla stenen direkt från bilkärran ner i en skottkärra och sedan köras på plats och tippas av. Det kunde ha gått om jag varit lite starkare. Maken rullade av och jag balanserade skottkärran. Tyvärr är det inte så lätt att hålla en rund sten kvar i en skottkärra när den väger mer än 100 kilo och hamnar lite snett i kärran. Resultatet blev att skottkärran välte och jag sträckte underarmarna.
Under hysteriska skratt (mest mina) ägnade vi sedan en kvart åt att med spännband pumpa upp stenen i den liggande skottkärran och med gemensamma krafter på upp kärran på rätt köl igen.
Nu ligger stenen i den blivande rabatten. Kvarstår att få den på rätt plats. Vi ska lägga en stenplatta under och pallra upp den med betongblandad sand och när regn och fukt gjort sitt så stenen står stadigt döljer vi fundamentet med mindre stenar.

SEN kan jag börja anlägga min rabatt. Vid det laget kanske det är dax för nästa års Hjulafton och är vi hemma då lovar jag att Guldgossen ska få fara fram och titta.

Tandsten är inte alls lika roligt som tandfén.
Tandsten är heller inte lika roligt som tantsten. Tantsten föreställer jag mig är en diamant. Diamanter är ju kul!

Guldgossen har tandsten. Eller hade. Nu har vi varit hos tandhygienist och tagit bort det. Nej, det var inte vi som tog bort, det var tandhygienisten.
Har ni märkt att tandhygienister oftast är äldre damer som verkar lite bittra över sin plats i livet, och som inte tvekar att låta det gå ut över de tandkött de får möjlighet att sätta sina vassa verktyg i.

Sådan var inte Guldgossens tanthygienist. Men hon var tant, eller äldre dam om man föredrar det uttrycket.
Småmysigt morgonpigg (vi hade tid klockan 08.00) tog hon sig an uppgiften att nogsamt skrapa bort all gul beläggning. Hon putsade, filade och tandtrådade och visade mig hur jag ska sköta om Guldgossens gaddar för att så långt som möjligt undvika att tandstenen kommer tillbaka.

Guldgossen låg på britsen och jämrade sig. Jag har själv tagit bort tandsten några gånger och vet ju att det gör lite ont.
-“Försök slappna av”, uppmanade jag. “Och vicka med tårna! Då tänker du på tårna och inte tänderna”.
-“Ja, kniiip med tårna”, fyllde tanthygienisten på. “Då gör det inte så ont i munnen.”

Till slut fick Guldgossen nog av våra uppmuntrande tillrop och uttalade sig trots verktygen i munnen:
-“Hon drar mig i håret!”

Aha, det var där skon klämde. Guldgossens lockar dinglade ut från tandläkarstolen och tanthygienistens mage drog och drog i hans hår. Efter lite justering av lockarna kunde behandlingen fortsätta och då var det inga problem.

Lilla Svalan blir förhörd av mig om vad hon ätit på Fritids idag. Hon är ju inte så stor i maten, den lilla. Men idag har hon ätit två tallrikar cornflakes, en halv banan, ordentligt med köttbullar och mos och sedan två mackor och ett glas fil.

-Ett glas fil, säger jag. Fick ni ingen tallrik?
-Nej, det var i glas. Och jag drack filen. Jag fann ingen sked.

Vilket snart sexårigt barn använder ordet fann i sin vardagsvokabulär?

Idag jobbar jag igen. Lilla Svalann är feberfri och på Fritids.

När jag lämnade av henne i morses stod vi och kramades en stund och när jag sedan släppte ner henne hoppade hon oförhappandes till och med axeln slog hon till min underkäke så att tungan kom i kläm. Det gjorde jätteont och har blivit ett rött märke efter.

Jag kommer sluddra mig igenom den här arbetsdagen.

Igår var jag på cirkus. Det var ungefär 28 år sen jag var på cirkus senast, men det mesta var sig likt tycker jag…

Mitt generella omdöme är att det var för mycket clownerier, och inte ett dugg kul. Alla clowner var från Italien. Vad säger det om Italien? De duktiga artisterna, de som gjorde farliga grejjer, var från Ungern, Rumänien och Polen. Living on the edge…

Barna var inte heller så förtjusta i clownerna. När jag frågade vad de tyckt bäst om blev svaren lite blandade. Guldgossens kompis gillade Pippi-hästen som busade hela tiden, Guldgossen uppskattade trion som gjorde luftakrobatik och lilla Svalan valde gummimannen från Azerbadjan.

Själv blev jag lite småkär i den lille killen som balanserade en stång med en kvinna på. Han höll stången på axlarna, eller mitt i panna och till och med i munnen. Dessutom agerade han sval assistans-clown och när vi kom var det han som satt i biljettluckan. Han tittade på mig med sina outgrundliga ögon och sitt ditmålade sneda leende och frågade på klingande svenska om jag behövde hjälp med något. Han var rumän.

Jag slogs av vilken väloljad människomaskin ett kringresande cirkussällskap är. Alla artister hade dubbla eller trippla funktioner. Den gamla konfrensierinnan sålde popcorn innan föreställningen, clownerna sålde sockervadd, luftakrobaten krängde lysande handtag med ljusspröt i pulserande neonfärger till barnen och så vidare, och så vidare.

Jag slogs också av deras nästan desperata försök att slå mynt av allt vad de kunde komma på. Förrutom popcorn, sockervadd, korv och bröd, dricka och de där ljushandtagen, tjänade de också pengar på att låta barnen rida ett ynka varv i manegen på cirkushästen Scout, och ta kort på dem. Detta kostade 50 kr. Ritten varade cirka 20 sekunder, inklusive uppställning för fotografering.

Jag fotade lite, så klart. Jag tog ungefär 500 kort. Föreställningen varade två timmar, inberäknat en kvarts paus. Nu ska jag rensa “lite” bland korten. Det var ju inte direkt några ulitmata ljusförhållanden och jag satt för långt bort för att blixten skulle nå fram till manegen, så de flesta kort är belagda med skakningsoskärpa.
Ni kan i alla fall se fram mot ett jättelångt inlägg med en hel drös kort.

Min lilla Svala ger mig den mest… annorlunda kärleksförklaring jag någonsin fått:

-Mamma, jag älskar dej. Jag älskar dej till och med om du är uppstoppad.

Igår blev vi hastigt och lustigt hembjudna till familjen Knopp (fingerat namn). Jag gillar verkligen spontana inslag i vardagen. Nu var det visserligen lördag, men i alla fall…

Makarna Knopp hade förberett en underbar kvällsmåltid åt oss, med ungsrostad färskpotatis och helgrillad fläskfilé och diverse smakförhöjande tillbehör.

Unge herr Knopp är i den ädla “kiss och bajs-åldern”. När fru Knopp frågar om han vill ha mer mat svarar han:
-Nej, jag vill ha bajs.

Makarna Knopp berättade om ett tillfälle då de var på stor bjudning bland bland annat okända människor. En 75-årig destingerad herre kommer fram och hälsar på Unge herr Knopp och frågar:
-Vad heter du då min lille vän.
-Bajskorv!

Lilla Svalan kommer ut och hjälper mig att gräva.

-Varför ska du ha en rabatt här, mamma?
-Jag tyckte det var ett bra ställe.
-Men det är det inte, mamma.
-Varför inte då?
-Buskarna kommer inte få någon kärlek!

Ungefär här får jag känslan av att dottern är en reinkarnerad kärleksguru, men det kan bero på boken jag läser.

-Varför får de ingen kärlek, frågar jag.
-För rabatten är så nära vägen. Bilarna kommer åka förbi här hela tiden och då tror buskarna att de säger: “Vi hatar er, vi hatar er, vi hatar er.”

Jag måste komma ihåg att stanna till vid buskarna en liten stund varje dag och viska: “Jag älskar er, jag älskar er, jag älskar er.”

Lilla Svalan leder ligan med 101 myggbett. Guldgossen har bara 52.

Nu är vi hemma igen, en dag för tidigt. Orsaken är att Guldgossen fick två getingstick i ögat under hemfärden till Ekens skärgård från Brommö.

Det har varit en riktigt getingresa. Min getingfobi har blomstrat upp som aldrig förr. Maken har varit heroisk och dödat getingar på löpande band. Han har blivit stungen två gånger men vi andra klarade oss, ända tills vi nästan var i hemmaskärgården.

Guldgossen låg bak i båten och sov. Maken hade just slagit av motorn för ett snabbt badstopp innan vi skulle vidare och söka natthamn. Plötsligt hörde vi Guldgossen gråta förtvivlat. Han satte sig upp, höll för ena ögat och samtidig svävade en geting iväg med välförrättat värv. Förmodligen hade getingen upptäckt att ögat var ett bra ställe att slå sig ner på men blivit klämd av den sovande Guldgossen och känt sig nödd att försvara sig. Med två stick! Ett tog mitt på ögonlocket och det andra i ögonbrynet. Det syntes tydligt att ögonlockssticket var det första för det svullande upp mer och var tydligen mer giftbemängdt. Jag var snabbt framme med en kall kaviartub och gav den första kylan i förhoppning att stilla svullnaden och sen smorde jag med Xylocainsalva för att dämpa den värsta smärtan. Efter kanske tio minuter gjorde den verkan och Guldgossen slog av på tårflödet. Till föräldrarnas stora lättnad blev inte svullanden så farlig och efter en stund kunde Guldgossen glänta lite på ögat och konstatera att han fortfarande såg bra.

Men efter den persen beslöt barnen enhälligt att de inte ville ägna ytterligare en natt i båten så vi for hem.

I morgon far vi ut igen. Skam den som ger sig. Men då blir det ingen övernattning. I morgon ska vi ut med mina föräldrar och med min Italiensyster och hennes familj.
Idag har det varit 24-25 grader i vattnet och jag har badat en gång från båten när vi var för oss själva ute på sjön, utan närhet till varken stränder eller andra båtar. Det är inte för att jag är blyg utan för att jag menstruerar. Jag badade naken, en snabbis, med tankarna på hungriga gäddor.

Hoppas ni haft en bra helg, utan getingstick!

Nu har jag masserat den förhoppningsvis blivande svågern, Italiensystern, maken och Guldgossen. Lite av mina gamla massagetakter sitter fortfarande i.

Tyvärr upptäckte jag att Guldgossen faktiskt är mer stel, spänd och knuten än maken. Och mer kittlig!

Jag har en härligt verbal liten Svala här.

I dag var vi i Spiken i regnvädret. Lilla Svalan hade precis som alla vi andra ett paraply uppfällt för att skydda sig mot vätan. Uppflugen på ett staket filosoferar min snart sexåriga dotter:

-Om jag vore nästan tyngdlös så skulle jag kunna hoppa ner från ett berg med paraplyet och sakta dala mot marken.

Det är sista dagen, men den börjar som vanligt – med en påse huvudvärk. Fem timmar och fyra tabletter senare är det inte bättre. Men det är i alla fall sista dagen. Klockan fyra kommer jag gå ut från kontoret och inte återvända på fyra veckor.

Det är också sista dagen för lilla Svalan. Sista dagen på dagis. Hon är nöjd med detta. Känner sig stor och beredd för skolvärlden. Jag kramar dagispersonalen adjö. Och kommer på att jag kommer sakna dem. Jag har inte tänkt på det tidigare. Nu har vi inte längre någon anledning att träffas varje morgon, att prata om väder och vind och vara trevliga mot varann. Jag kommer sakna lilla Svalans fröknar. Vi har umgåtts i sju år (Guldgossen har också gått där). Det har inte varit samma personal hela tiden men nästan.

Jag är så fantastiskt tacksam till dessa underbara kvinnor som inte bara utfört sitt jobb utan som faktiskt älskat mina barn. Som värnat och månat och tagit om hand och fostrat och matat och torkat och lekt med och pysslat och skojat och sjungit och… älskat!

Det är tjugo minuter kvar till lunchrasten, inte lönt att börja lipa nu, men några förstulna tårar smyger ändå omkring i ögonvrån.
Dottern fick i läxa att alltid ge fröken Lena en kram om hon ser henne på väg till skolan. Jag önskar att jag också fått den läxan…

På förmiddagen var jag och pricktestade mina barn. Ja, jag gjorde det ju inte själv förstås men jag körde dem dit och tillbaka och var med under tiden och det var på mitt initiativ det blev gjort.

Ett pricktest går till så att man lägger en liten droppe av det ämne man misstänker att man är allergisk mot, på huden och sen trycker man en liten grop i huden så att ämnet ska reagera med kroppen. Det sticks alltså inga hål, och eftersom det inte var min egen kropp som blev utsatt så hade jag inga som helst problem med att hålla barnen i knät och intresserad titta på förfarandet.

Både Guldgossen och lilla Svalan blev testade för björkpollen, gråbo, timotej, häst, hund, katt och kanin. Lilla Svalan är inte allergisk mot något av dessa ämnen medan sonen reagerar på pollen, timotej, hund och katt.

Barna var jätteduktiga vid provtagningen. De satt stilla i mitt knä och lät sig punkteras av den rara sjuksköterskan. Hon visade först på sig själv för att barnen inte skulle bli rädda och hon förklarade och tog det lugnt och försiktigt.

Guldgossen fick göra utandningsprov också. Jag berättade att han ibland får en läskig, lite astmaliknande hosta, framförallt och kanske enbart på nätterna under pollensäsongen. Lilla Svalan var sur för att inte hon också fick prova den roliga apparaten man skulle blåsa i. Lungkapaciteten var normal men jag ska ändå och hämta ut ett recept på både vanliga allergitabletter och en sån där liten apparat som man andas in medicin från. Jag hoppas att han inte utvecklar astma så småningom. Förhoppningsvis kan bra medicinering motverka riskerna för det.

Sonen var ute på vift, lekandes med sina kompisar.
Lilla Svalan var hos en dagiskompis i kvarteret.
Båda var åtsagda att komma hem klockan sex, för att äta middag.

Till klockan sex planerade jag att stå ute bland blåbärsriset och samla in bär för kvällens paj. Sonen kan läsa men inte lilla Svalan.
Jag satte ett meddelande på ytterdörren:Både sonen och lilla Svalan (!) förstod var jag befann mig.

Jag måste dessutom tillstå att jag lyckades fånga mina karaktärsdrag mycket väl på teckningen.

Här är en liten historia som jag drog mig till minnes när jag läste Ranas blogg idag.

Sonen var rätt liten, och hade fått ont av röd stjärt. Vi hade förmanat honom att säga till oss så fort han kände att det sved, så att vi kunde smörja med Inytiol (alla barnföräldrars bästa vän).

Nu satt vi och åt middag. Jag hade lite bråttom för direkt efter maten skulle jag åka iväg (minns inte vart). När vi precis hade huggit in på maten säger sonen:

-Nu svider det mamma!
-Okej, då får pappa smörja dej när vi ätit klart. Jag ska ju åka sen vet du!
-Nej, vi kan göra det nu, så får du chansen!

Inför denna oemotståndliga logik kunde jag naturligtvis inte göra annat är kapitulera.

Om jag nu kallar dottern för lilla Svalan så skulle jag kunna kalla sonen för lilla Kycklingen. Men det tänker jag inte göra, för det är lite nedsättande tycker jag. Däremot så gillar han TV-spelet Lilla Kycklingen, och jag känner mig som en kycklingmamma gentemot honom (inte till dottern däremot, konstigt va?!), så det är ändå inte helt omotiverat.

När vi skjutsade sonen till lägret igår kväll, gick jag i huvudet igenom vad jag packat ner. Bara det att JAG packat hans väska är ju rätt mycket curling. Eftersom de ska sova i militärtält och det inte är 25 grader varmt på nätterna, inte ens på dagen är det utlovat mer än max 17, så tror jag att sonen kommer frysa. Jag har packat ner superunderställ att sova i, plus en långbent, långärmad pyjamas, mössa, snusnäsduk och vantar. Tror ni att han kommer frysa?

När vi kom fram till lägerplatsen upptäckte jag att det fanns värmefläktar i alla militärtält, så att de små telningarna ska kunna sova gott till det sövande ljudet och i den goa värmen.
Nu oroar jag mig istället för att någon ska reta honom för att han har en så fånig mamma.

Här kommer lite försenade bilder från midsommarafton.

Vi firade vid Läckö slott som ligger längst ute på en udde på Kållandsö. Här rumstrerade en gång i tiden greve Magnus Gabriel. I vår har man jobbat med att i viss mån lägga om och framför allt måla om taket på slottet. Det har varit bergsklättrare som fått ta sig an tornspirorna. Den tidigare takfärgen ser ni på de lägre partierna. Den är grå och gör sig i mina ögon bättre. Jag vet inte om den röda färgen är något ursprungligt eller om den kommit dit för att skydda taket.

Vi såg aldrig när stången restes men det måste ha varit lite spännande för det blåste rätt rejält. Framför stången ser ni en medeltidsutsmyckad försäljerska. Hon sålde klubbor som snabbt gick åt. De var riktigt goda faktiskt.Dottern fick en klubba av drakblod.

Det var många ringar i ringdansen. Många och långa var också ringlekarna. Den gamle mannen som sjöng hade nog förfriskat sig lite för mycket innan han började för det var många sånger som fick nya texter.

Raketen blev det i alla fall fart på. Maken har som synes bättre spänst än de flesta. Han hoppade ur bild.

Vid slottet fanns också en medeltidsmarknad och sonen passade på att rida lite.

Innan vi åkte från Läckö för att fortsätta firandet i vårt uterum, gav dottern stången en rejäl hej-då-kram.

Igår kväll samlade jag och maken ytterligare dålig-förälder-poäng.

När klockan var halv åtta kom vi på att barnen kanske behövde äta nåt mer (vi åt middag vid två) innan de gick och la sig.
När vi ätit kom vi också på att de faktiskt borde ta ett bad innan de somnade. Dottern går på ett allergisanerat dagis och vi badar henne varje söndagkväll för att utradera alla eventuella spår efter de människor hon träffat under helgen, eftersom de kanske, kanske har varit i kontakt med någon människa som i sin tur träffat något djur.

Barnen somnade vid tio.

Maken och jag har jobbat hårt på att dra in ytterligare “dålig-förälder”-poäng.

Vi hade ju bestämt oss för att åka till Skara Sommarland om inte vädret blev för dåligt. Vädret var inte FÖR dåligt men sonen var dålig. Han vaknade med 38 graders feber och förkylning på lördagen. Vi struntade i det och åkte ändå.

Vi struntade också i att ta med oss regnbyxor, för vi ville inte ha för mycket att bära på. Det regnade hela förmiddagen och en ganska stor del av eftermiddagen också. Från tio till arton agerade vi fyra frusna små varelser på det stora sommarlandet. När vi kom hem hade dottern lite feber också.

Idag var vi på gudstjänst ute på Udden på Kållandsö. Barnen ville absolut inte åka. Det skulle bli jättetråkigt ju.
Som vanligt fick vi bråttom på sluttampen och när vi satt i bilen och kommit halvvägs upptäckte vi att barnen inte fått med sig några jackor. Vi visste att en del av gudstjänsten skulle vara utomhus. Jättebra när man är förkyld.

Maken föreslår Skara Sommarland på lördag. Sonen har en fribiljett. Går vi nu till helgen sparar vi 150 kr på inträdet.

Jag som ville pärla i helgen… Nåja, Sommarland med barnen är inte fy skam det heller.

http://mayhembitch.blogspot.com/

Här är länken till en blogg jag gärna läser. Den här kvinnan bangar inte för att skriva om det som är jobbigt, även när det är personligt. Hon har min beundran och respekt.

I senaste inlägget skrev hon om urinprov. Det fick mig att tänka på hur det var innan jag blev gravid med sonen. Här är min berättelse:

Jag och maken hade kommit överens om att vi ville ha barn. Jag gillade egentligen inte barn sådär värst. Trodde inte jag skulle bli en överdrivet bra mamma heller, men jag ville ju ha barn i alla fall… någon gång i framtiden. Vi diskuterade detta en hel del och kom till slut fram till att vill man ha barn ska man nog inte vänta allt för länge med att göra dem. Vi ville inte bli för gamla föräldrar, som inte orkar leka med barnen eller ta hand om dem ordentligt.

Så vi satte igång… nog om det…

Mensen kom som vanligt. Inget konstigt med det. Det kan ju inte ta sig direkt.
Men vi intensifierade produktionen. Jag var nog mest pådrivande. Maken protesterade inte.
Oroväckande tankar började dyka upp i min hjärna. Tänk om jag inte kunde få barn. Nu när vi bestämt oss och allt. Tillhörde jag de ofruktsamma, de förtorkade, de utan moderlighetens varma aura? Skulle vi behöva adoptera, är inte det en väldigt lång process, jag ville ju ha barn nu! Eller skulle vi bli tvingade att göra provrörsbefruktning. Jag som är så stickrädd! Jag deppade ihop. Blev knäpp. Kunde inte tänka på annat än mitt förlorade moderskap.

När det var dags för nästa mens uteblev den. Hoppet återvände. Vi avvaktade några andlösa dagar och jag fick ett oanvänt (så klart att det var oanvänt, jag menar överblivet) gravtest av en vännina. Det var jättespännande att kissa i en plastmugg och sedan snabbt doppa teststickan och vänta den utsatta tiden. Maken fick titta först, jag var för spänd och nervös. Jag trodde verkligen att jag blivit med barn. Visst mådde jag lite illa, visst kändes det som om det fanns ett litet liv där inne i magen.
Antiklimax. Testet visade fel. Som om jag inte skulle vara gravid. Pha!
Maken försökte försiktigtvis påpeka att jag kanske bara gått några dagar över tiden, men jag avfärdade honom. Istället ringde jag mödravården och beställde tid för en riktig gravtest några dagar senare.

Fyra dagar över tiden. Jättespännande! Vid det här laget var jag ganska övertygad om att jag faktiskt var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Få en jättegullig lite unge att älska. Borta var alla tvivel på min förmåga som mor. Jag är ju inte direkt en person som går halvhjärtat in i projekt som jag själv skapat…

Jag satt på toaletten på mödravården med en papperskål och väntade på att kissa. Och väntade… och väntade. Jag drack vatten. Jag skvalade med kranen i handfatet. Provade att låta vattnet sakta droppa och skapa oemotståndliga kissframkallande ljud.

Inget hjälpte! Det var fullkomligt omöjligt att prestera ens den allra minsta lilla droppe urin.
Jag gav upp. Det var sååå pinsamt att gå ut till barnmorskan och erkänna nederlaget. Jag såg personalens blickar och tolkade dem efter mitt humör. De hade roligt på min bekostnad och tyckte att jag var knäpp som tjatat till mig ett gratis test och sedan inte kunde kissa. Jag såg också makens oro. Jag var inte alls den glada, väna kvinna han gift sig med. Plötsligt hade jag förvandlats till en psykopatisk galning utan rationellt tanke- och beteendemönster.

Vi for hem. Jag grät inte men kände mig oförmögen och labil.
På eftermiddagen fick jag min mens.

När första chocken lagt sig och det gått en vecka ringde jag mödravården igen. Jag ville få en tid för undersökning. Jag ville veta varför jag inte kunde bli med barn. Vad var fel? Var jag steril? Fanns det inga ägg? Var livmodern paj?
Barnmorskans första fråga var:
-Hur länge har ni försökt?

Jag insåg inte faran utan svarade sanningsenligt:
-I två månader.

Hon kontrade:
-Och vad får dig att tro att du inte kan bli gravid?

Sedan fick jag en lektion i psykosomati. Att kroppen reagerar när psyket slår slint. Att mensen blir fördröjd för att jag stressar upp mig. Rådet var givet:
-Strunta i att bli gravid. Älska för att ni vill. Ta det lugnt. Tänk inte så mycket, analysera inte, känn inte.

Tredje mensen kom inte heller. Då var jag på konferens på Mallorca. Jag var sjukt trött och mådde som en gris. Direkt när jag kom hem for jag till mödravårdscentralen för ett nytt test, sprickfärdig med vatten så att jag skulle kunna bestå kisseprovet. Det funkade. Jag kissade, och testet var positivt.

Efter några veckor var jag tillbaka för inskrivning. Medan jag väntade satt jag och bläddrade i tidningen “Vi Föräldrar”. På insändarsidan hittade jag ett recept på moderkaksgryta. En flerbarnsfamilj hade på fullaste allvar tagit tillvara moderkakan och gjort en näringsrik gryta för att fira den nya familjemedlemmens ankomst.

Jag fick kalla fötter. Väldigt kalla fötter!

Makens andra syskonbarn välsignades förra helgen. Tyvärr hade vi inte möjlighet att åka dit men vi skickade ett kort. Kortet är scrappat av min vännina som gör jättefina grejjer. Hennes blogg har adressen:

http://www.familjenlundell.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=0&Itemid=62

Ni får kanske klippa och klistra för att kunna komma dit. Det är inte säkert det går att bara trycka på länken.
Klippa och klistra är väl också vad Sandra är expert på.
Här är kortet hon gjort till barnvälsignelsen.

Dottern har varit och lekt hos en kompis.
Hon är lite uppskruvad när jag hämtar henne. Efter en stund får jag veta varför.

Hennes kamrat har berättat om sin farbror Götene.
En gång satt farbror Götene helt stilla så länge att en fågel kom och åt upp honom. Det blev bara skelettet kvar.
Nu är dottern lite rädd för fåglar.

Jag vet inte riktigt vad som är roligast. Om det är att dottern tror att farbrorn heter Götene, eller att EN fågel skulle orka vräka i sig en hel farbror, eller om det är att farbror Götene kunde sitta så stilla som krävdes för att inte skrämma fågeln medan den åt upp honom.

Jag kan inte bedöma om det är dottern som har missuppfattat något, eller hennes kamrat. Förmodligen och mest troligt både och.

Helt perfekt!

Jag var i god tid till skolavslutningen. Kände mig som världens bästa mamma när jag stolt spatserade ner mot sjön. På ena axeln hängde tygkassen med fika i form av hembakta bullar, köpekex och Festis. På andra axeln hängde kameraväskan. På tredje axeln… nej, i händerna bar jag våra stolar. Jag var sååå förberedd.

Solen sken, en lätt bris drog in från Vänern och fläktade gôtt upp i backen där alla förväntansfulla föräldrar, syskon och annan släkt började breda ut sig på filtar och stolar. Ur högtalarna strömmade stämningshöjande sommarmusik och dämpade ljuden från skolans eget band som håll på att stämma instrumenten. Jag tog plats långt fram. Efter de två tidigare åren har jag hunnit lära mig att man måste sitta på första parkett för att se någonting av de små liven.

Jag var nöjd över att inte ha släpat mig dottern. Det räckte med första året. Hon var mest i vägen. Orkade inte gå tillräckligt fort, klagade över värmen, tröttnade under sångerna och talet och till råga på allt snubblade hon och skrapade knät så att jag fick sitta och trösta henne istället för att njuta av sonens första skolavslutning.
Dessutom tror jag att sonen tycker det är bättre att själv få rå om mig för en stund.
Och först och främst – dottern har det bättre på dagis än att fjanta runt med mig och ha tråkigt.

Avslutningen började.
Nerför den branta backen tågade alla klasser, från förskoleklassen upp till nian, två klasser av varje årskull. Först gick fanbäraren och några duktiga fiolspelare anförde också tåget. Högt uppe på krönet skymtade jag sonen, och kände att jag plötsligt fick tårar i ögonen. Allt var så somrigt och härligt och perfekt. Lite sentimental blev jag också.

Barnen sjöng så det skallrade mellan bokträden. “Du gamla du fria”, “Solen är skön, solen är toppen”, “Här kommer kung av sand” och “Ingen klocka ringer mer”. Tio blockflöjtsspelande töser gjorde sitt bästa för att ge oss sina ostämda toner. Fyra killar från högstadiet spelade diggbar hårdrock. En cool lärare med skägg spelade munspelssolo.
Rektorn höll tal och pratade om hur viktigt det är att vi ler mot varandra och visar uppskattning. Sedan delade hon ut var sin ros till alla elever i sexan, åttan och nian. Skolan ska så sakteliga göras om till en alla-kullar-skola till en låg- och mellanstadieskola och förra årets sexor försvann inför höststarten så några sjuor fanns inte att avtacka.
Rektorn blev också lite sentimental i sitt tal till niorna. Hon började nämligen som rektor samtidigt som de började ettan. Och nu skulle de sluta, allihop. Hon berättade också att det varit strålande sol under varenda skolavslutning som hon varit med på de senaste nio åren. Det fick mig att själv släppa ifrån mig några förstulna regndroppar ner mot näsryggen.
Jag såg de regntunga skyarna komma inmullrande ifrån sydöst men bedömde att solen skulle kunna hålla dem stången tills avslutningen var avklarad. I grytan som bildades av backen och träden ner mot sjön stod alla elever tätt packade och sjöng i värmen. Men bara en enda elev svimmade.

Efter ett sista befriat rop från alla elever och lärare: “SOMMARLOV“, var skolavslutningen över, och sommarlovet började.
Sonen kom springades till mig och vi fikade. Han sprang ifrån en snabbis för att krama om sin omtyckta fröken, men kom sedan tillbaka till mig och vi åt bullar och drack Festis i lugn och ro.

Jag tittade mig omkring. Bara lyckliga människor så långt ögat nådde. Vackra klänningar, kostymer, inga slipsar. Glada barn som sprang omkring. Mödrar som trollade fram godsaker på medhavda dukar. Tårtor. Prat om grillning vid sjön.
Mina bullar kändes plötsligt torftiga. Vi satt mitt emot varann på var sin liten fällestol. Jag kunde väl tagit med mej en filt i alla fall. Och något lite mer exklusivt än bara bullar och torra kex. Och vad sorgligt att sonen strax skulle följa med den kvarvarande personalen tillbaka till fritids. Kunde jag inte tagit ledigt resten av dagen i alla fall. Försökt få med maken, och släpat med dottern. Så vi kunde firat som en familj.
Dumma, mörka tankar seglade upp vid min inre horisont lika snabbt som regnmolnen på himlen över Vänern.
Vi packade ihop. Jag gav sonen en kram. Han gick tillbaka till skolan. Jag gick tillbaka till bilen och jobbet.

Det började regna…

Dottern är mycket förtjust i katter. Ändå sedan hon var liten har hon jagat de stackars liven hemma hos mormor och morfar. Hon klappar, bär, och när hon var liten drog hon dem i svansen. Här är en liten bildkavalkad från förra gången vi var på besök.-Jaadå mamma, jag ska vara försiktig.I väntan på att katterna kommer fram.Mamma katt förmanar minstingen:-Riv inte den där tösen för mycket nu…-Kolla mamma, han klättar på mig!-Nu håller jag väl försiktigt!Mormor är beredd med assisterande händer.Kattungen har lite problem med ena ögat.Katt på väg.

Maken berättade vid middagen att han anmält sin son till Uddenlägret i augusti. Själv ska han följa med som ledare.

Sonen spelade sina kort väl.
-Ja, jag vill gärna följa med om du åker pappa. Kan vi sova i samma tält? JAG ÄLSKAR DEJ! Det sista ropades ut som en enastående proklamation.

Sen tittade han på mig och sa:
-Jag älskar dej också mamma!

Här kommer uppdaterad information från sonens fotbollsmatcher.

Andra matchen vann de också med 2-0.
Tredje matchen förlorades med 0-1 eller 0-2. Detta betyder inte att det rådde förvirring vid domsluten eller så, utan bara att det nu är maken som tagit över ansvaret som supporter medan jag och dottern svalkar oss här hemma.

Två matcher återstår, den sista spelas kvart över fyra.
Om de går vidare från sin grupp blir det fortsatt spel i morgon också. I grupperna finns för det mesta fem lag, eller som i sonens grupp – sex. Fyra lag från varje grupp går vidare. Det ser alltså illa ut… och då ser jag spelet ur föräldravinkeln, den vinkeln som gärna slipper åka ner till häxkiteln i morgon igen.

Nu ska jag ut och klippa gräs. Dottern softar framför TV:n. Eftersom hon är förkyld har jag inget emot att hon undviker den ansträngande värmen och tar det lugnt i stället.

Nere i matchområdet träffade jag en gammal jobbarkompis som jag inte sett på länge. Hon såg så fräsch och snygg ut, inte det mista ankommen av värmen. Hon har ett barn av samma årskull som sonen men som inte var med och spelade. Jag tycker det är juste att de ändå åker dit och hejar på sin klass.
Själv kände jag mig som en vissen blomma. Nej, det var ingen bra liknelse, som ett slokande träd kanske.

Äsch, nu snärjer jag in mig. Jag är trött och varm. Snart är jag tröttare och varmare, men då är förhoppningsvis gräset klippt i alla fall.

Klockan är nästan 10 och sonen har redan klarat av första matchen av fem under gruppspelet i Klassfotbollen. Jag har varit nere med honom på matchområdet och där är varmt som i häxans gryta, REDAN!
Hur ska det inte bli i eftermiddag. Väderprognosen har inte ändrats utan visar obarmhärtiga 30 grader i skuggan, och det är inte någon skugga där barnen spelar!
Det kommer bli olidligt. Barn kommer svimma, föräldrar och syskon också eftersom det inte finns någon skugga att söka sig till i närheten av planerna.
Tur att sjukvårdstältet ligger ganska nära.

Nu ska vi ladda om en liten stund här hemma. Nästan match startar om två timmar. Nu ska här drickas, duschas, drickas, ätas och drickas.

Ja, just det… glömde berätta att sonens klass vann sin första match med 2-0!

Dottern behöver vara hemma idag också. Hon har inte direkt någon feber men är förkyld med snuva och framförallt en läskigt rosslande hosta.

Eftersom jag inte behöver åka till jobbet, och sonen tack och lov är morgonsnabb och väljer att cykla till skolan, kunde jag unna mig en hel timmas sovmorgon i morses. Jag hade gärna lagt mig för att sova mera efter att sonen var iväghjälpt men dottern vaknade lagom till sonens påklädning så det blir inget med det.
En timma är faktiskt bra det också!

När jag kammade håret på dottern i morses frågade hon mig:

-Mamma, vet du varför jag är så kort?
-Ja, det är för att du inte är så gammal än.
-Nej, för jag är fyrtiotre! Nu var jag rolig va!

Sonen försökte återberätta en “klassiker” som han hörde på Bolibompa i morses.

-Mamma, vad gör bagaren när polisen kommer?
-Smiter.
-…Men… det var ju inte roligt!
-Nej, du måste fråga på rätt sätt.
-Jaha! Mamma, vad gör bagaren för någonting när polisen kommer och ska ta honom?
-Smiter!
-…*suck*…det var ju inte roligt i alla fall.

Dottern är kanske allergisk mot pollen också. I morses var hon rejält tjock i halsen och hade den karaktäristiska tunna snuvan. Jag gav henne en halv allergitablett.

Det tog henne fem minuter att lyckas svälja den pyttelilla tabletthalvan och det gick åt två glas vatten och nästan några tårar. I morgon ska jag ge henne ett knäckebröd att tugga så kanske det går bättre.

Jag har fått morsdagsuppvaktning på sängen.

Klockan kvart över åtta ringde min klocka för att jag skulle hinna förbereda mig inför påannonseringen i radio av förmiddagsgudstjänsten innan det var dags för frukostbestyr och påklädning.
Jag for upp som skjuten ur en kanon eftersom jag inte hade så jättemycket tid till förfogande, men maken beodrade genast ner mig i sängen igen. Jag fattade ingenting förrän han viskade: -Grattis på mors dag!

Just det ja, det hade jag glömt.
Efter en liten stund kom barnen in och med sig hade de en vattenkanna, precis som jag önskat mej. Jag blev jätteglad. Ännu gladare blev jag när jag fick se att de bättrat på presenten med ett potatisblommeträd!
Och inte en enda teckning i sikte.

Jag är barnsligt förtjust i överraskningar och hemligheter.

För en liten stund sen tog maken med barnen på en liten biltur. De skulle “bara åka en sväng”. Det har ingenting att göra med att det är Mors Dag i morgon, nehä då!

Snart är det mors dag.

Jag är benägen att hålla med dem som menar att mors dag och fars dag och alla hjärtans dag och liknande dagar bara är ett kommersielt jippo.

Men så tycker jag samtidigt att det är så skönt med en dag då det är helt okej att uppvakta sin mamma, att visa sin uppskattning. Att få ge utan omedelbar motprestation.

Och min mamma är verkligen värd att uppskattas och uppvaktas. Hon är underbart mild och tålmodig, en fantastiskt god lyssnerska, och hon vet allt. Jag kan ringa henne när som helst och fråga om vad som helst när det gäller matlagning, bakning, trädgårdsskötsel och sårvård och hon kan alltid ge råd.

Nu är jag också mamma. Och jag uppskattar verkligen att få presenter av mina barn. Jag har berättat för barnen (och maken) vad jag önskar mej i mors dags-present. Det var ett tag sen och maken hade redan glömt när barnen förde det på tal igår. Sonen upplyste:
-Hon önskar sig en vattenkanna att använda inne, och en fontän med en rund sten som snurrar… och vinbärsbuskar. Och allt finns på Lidens.

Jag funderar på att erbjuda Lidens att hyra honom som annonspelare eller reklampratare. Han sa det så bra. “Och allt finns på Lidens.”

Dottern frågade om jag önskar mej en teckning också.
-Nej, svarade jag.
-Men kanske bara en, en liten…

Såklart att jag önskar mej en teckning. Sedan lägger jag den i dotterns byrålåda i hennes rum där hon förvarar alla de andra en miljard teckningar hon har gjort. Eller så tar jag med den och ger till min mamma…

Senare tillägg:
Min vännina har scrappat ett jättefint kort som min mamma ska få. Jag visar det här nedan. Här är också bild på blomman som sitter på trädet som är en Gardena och som jag köpt till min mamma. Presenterna är från alla hennes tre döttrar.

Nu har jag och maken bestämt oss.

Jag ska börja jobba heltid efter semestern. Föräldradagarna är nästan slut så det skulle ändå bli tvunget lite längre fram i höst, och då är det lika bra att köra igång direkt istället.

För min del innebär det bara att jag jobbar en timma längre måndag till torsdag och för barnens del innebär det att de är trekvart längre på fritids. Hur går det ihop, undrar nu den uppmärksamme? Jo, maken jobbar inte lika sent som jag så nu kommer det falla på hans lott att hämta barnen istället. Jag fasar lite grann för just det momentet eftersom jag anser att jag har bättre koll på läget. Jag är bättre på att samla med mig barnens kläder och stövlar och viktiga papper och läxor hem. Men det kan å andra sidan bero på att hittills har maken bara hämtat på fredagar och det är så sällan att han inte rimligtvis kan förväntas att ha fått in någon bra rutin ännu. Nu får han chansen att bevisa att jag har fel. Män kan! Typ.

De nya tiderna innebär också att jag kommer kunna cykla till och från jobbet. Dottern är tillräckligt stor för att få in en liten morgoncykeltur som rutin och sonen har ju länge efterlyst en mer hållbar miljöpolicy i vår familj, med tanke på isbjörnarna. Återstår att se om jag lyckas hålla latmasken i schack, och ännu värre – väderpåverkansfaktorn.

Titeln på det här inlägget är fövillande likt titeln på en av Lisa Marklunds böcker, och faktiskt har det här också att göra med barn som far illa.
Nej, nu överdrev jag nog lite. SÅ farligt är det inte.

Innan sonen cyklade iväg för att leka med en av sina vänner så gav jag honom följande instruktioner:

Jag: -Du ska cykla hem klockan ett.
Sonen: -Okej.
Jag: -Och jag kanske inte är hemma när du kommer hem får då hämtar jag kanske dottern, men om jag inte är hemma så kan du gå in här i uterummet och vänta. Jag ställer dörren lite på glänt här, ser du…?
Sonen: -Ja, jag ser. Är det öppet in sen då, så jag kommer in?
Jag: -Nej. Det kan inte var öppet in för då kan ju någon obehörig ta sig in.
Sonen: -Obehörig?
Jag: -Nån som inte ska vara här.
Sonen: -Menar du en tjuv?
Jag: -Ja…
Sonen: -Så när jag kommer hem och du inte är hemma så får jag sitta här ute i uterummet och vänta!
Jag: -Precis!
Sonen: -Men kommer du och tittar här då, när du kommit hem, och ser om jag sitter här?

Sonens oro att bli bortglömd är tyvärr inte helt obefogad. Jag kanske har berättat det förrut, men hur som helst så råkade maken låsa ute vår dotter en gång när vi hade gäster, och glömde bort henne ett tag, tills någon av gästerna försynt undrade var dottern befann sig.

Själv är jag icke utan synd och kan inte kasta den första stenen. Det har nämligen inträffat, mer än en gång, att mina kollegor varit tvugna att påminna mej om att jag måste sluta jobba och åka och hämta barnen på skola och dagis. Men jag har aldrig kommit sådär jätteförsent i alla fall…

FF sa man ju när man var ung och hade huset för sig själv och föräldrarna var borta. Föräldrafritt…

Nu har jag barnfritt. Både dottern och sonen har gett sig av, var och en på sitt håll, för att tillbringa förmiddagen med vänner. Jag har kommenderat hem dem till ett då vi ska äta lunch. Jag tänkte reprisera den uppskattade ungspannkakan.

Nu ska jag dammsuga och städa toaletterna innan jag tar ett litet strög i trädgården och tittar ut platserna för vinbär och rabarber och blåbär. När jag tittade i en av mina trädgårdsböcker igår kom jag nämligen på att jag alltid önskat mej amerikanska blåbär också.

Rana, med den fina bloggen Ranas Horisont, frågade mej hur jag ställer mig till det här med blommor och bin.

Jag tycker det är ganska intressant. För ett tag sedan fick jag tillfälle att förklara för sonen hur det hela fungerar. Han hade fått för sig att man som man, vid själva tillverkningen, måste offra en testikel för att kunna producera en avkomma. Även om det för mig som kvinna och barnaföderska med all smärta det innebär, var en ganska tilltalande tanke, så kände jag mig ändå tvungen att informera om de rätta förhållandena.
Annars kanske jag aldrig blir farmor…

Jag känner mig alltså inte så besvärad av blommor och bin.

Tillägg:
Rana menade visst humlor och bin. My misstake…
Jag är inte så rädd för humlor. Så länge de inte blir för närgångna.
Jag tycker inte om bin. Helst springer jag. Men de injagar inte samma oresonliga skräck som getingar.

Här är adressen till Ranas blogg:

http://ranashorisont.blogspot.com/

Jag satt i dotterns rum och borstade hennes tänder när sonen ropade från toaletten:
-Hjälp, det är ett djur härinne.

Min fobiska hjärna fruktade genast det värsta – en geting! Sedan for en hoppets tanke förbi – kanske en spindel.
Hur som helst var jag i alla fall tvungen att överräcka tandborsten till dottern och springa in som en riddare i blank rustning till den nödställde sonen. Min ögon for forskande över rummet.
-Var är det?

Sonen pekade under vissa svårigheter ut den allra minsta lilla blomfluga jag någonsin skådat. Jag krossade den enkelt med lilltån.

Dagens hjälte!

Det gick ju bra. Gossen funkar fint i klassen och presterar som han ska.

Vi har satt upp ett nytt mål. Lärarinnan sätter alltid upp ett mål vid varje utvecklingssamtal och lärare, elev och förälder skriver under målet. Förra gången gällde det att prata mer i klassen (tänk er det som mål va!) och den här gången bestämde vi att han ska försöka utveckla sin fantasi och skriva mer.

Alldeles strax ska jag åka till sonens skola för utvecklingssamtal.

Jag vet inte riktigt varför men jag blir alltid lite olustig till mods inför utvecklingssamtalen. Kanske är det minnet av känslan när man själv gick i skolan och skulle få sin dom. Duger jag som jag är, vad behöver förbättras, vad klarar jag inte av?

Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle på högstadiet då min klassföreståndare inte tyckte att jag levde upp till standarden riktigt. Jag tror det gällde samhällskunskap och det var något prov som inte gått så bra. Jag ursäktade mig med att det inte var jag som var dålig utan mina klasskamrater som var extra bra. En ganska platt fallande ursäkt, om jag minns rätt.

Eller är jag orolig för vilket utlåtande som kommer fällas om mitt barn. Det är ännu värre. Själv kan jag alltid verbalt klara mig undan, åtminstone inför mig själv, men min son… Han är viktigare än allt annat. Han och dottern. Jag vill att de ska få en så bra start som möjligt i livet och enligt mitt sätt att se innebär en bra start så mycket självförtroende att de så småningom kan stå på egna ben.

Nu måste jag åka.

Dottern har upptäckt ÖGONEN.

Jag kommer ihåg hur rädd jag själv var när jag var liten. Det var jobbigt att gå och tvätta händerna. Ibland vågade jag inte ens gå på toa själv för jag visste att ögonen väntade på mig i vasken. De dök upp så fort jag spolade vatten i handfatet och de stirrade, stirrade och blinkade oupphörligen. Jag visste att jag skulle väcka dem till liv varje gång jag lät vattnet rinna och jag var rädd. Var kom de ifrån? Vad ville de mig? Vad var det för djur som bodde i avloppet? Det såg ut som fiskögon, tillhörande en ganska stor fisk, som inte borde få plats i det lilla röret.
De vuxna förstod aldrig vad jag pratade om när jag försökte uttrycka min rädsla.

Men när dottern en dag förskrämt ropade till innan hon skulle kliva in i duschen, visste jag direkt vad hon menade.
-Mamma, det är en massa ögon här. Jag vill inte duscha!

Det kändes så bra att kunna förklara att ögonen inte är ögon utan droppar som man ser uppifrån. Och min dotter förstod! Nu är hon inte rädd längre. Jag är stolt. Evolutionen fungerar, min avkomma är intelligentare än jag själv.

En eftermiddag härförleden var vi på ett litet kringresande tivoli som slagit upp sina lastbilsflak här i Lidköping. Barnen roade sig kungligt och maken fotade. Här är några av bilderna.

Bilden är tagen vid ett tidigare, gladare tillfälle.

Det befarade och fruktade åskvädret uteblev.
När jag berättade för dottern att sonen ska övernatta hos farmor och farfar grät hon en skvätt medan jag förklarade varför det bara är han, och att det nästa gång blir hon, och med tårar i ögonen sa hon:
-Men jag som tycker om att göra saker ihop med min storebror!
Så snyftade hon lite till och tilla:
-Jag tycker mer om honom än om Pippi.

Pippi är hennes älskade, mjuka, väl nedsmutsade, gosiga, överallt medföljande docka.

Om en kvart kommer farmor och hämtar. Nu leker barnen, de passar på innan sonen åker iväg. Sonen fixar låtsasfika i dotterns låtsaskök. Han kokar och häller och donar medan dottern tar hand om sin bäbis Gunnar.
Han kompenserar.

Jag har utlovat en cykeltur till sommarkiosken med inhandlande av både glass och godis, och sedan fotbad med tillhörande pedikyr, samt nagellack på fingernaglarna (även svärfingret) och så tvåsamt soffmys framför Talang.
I morgon blir det årets första utomhusbad i den lilla, lilla polen.
Jag kompenserar.

Jag älskar dem så ofantligt mycket.

Sonen som burit denna hemlighet i flera dagar och inte försagt sig fastän han naturligtvis bubblat av glädje, som lyckades vänta ända tills dottern ätit upp sin mat, för att inte riskera att hon matvägrar.

Dottern som grät och vände sina stora, uttrycksfulla, bruna ögon mot mig och förklarar att hon är ledsen, inte för att hon inte fick.. utan för att hon tycker om att göra saker tillsammans med sin bror. Tillsammans med!

Han visar med gärningar, hon hittar de rätta orden.
Och jag älskar.

Sonen ska ensam få sova över hos farmor och farfar mellan fredag och lördag. Dottern är ännu inte informerad.

Hon kommer bli fruktansvärt arg, besviken, avundsjuk, ledsen, förtvivlad och alla andra känslor på minussidan av humörsstegen. Det kommer inte hjälpa att jag och dottern ska ha en egen myskväll och måla naglar och titta på Talang. Hon kommer bryta ihop.

Ändå vill vi gärna prova att dela på dem lite. Det är ju hela 3½ år mellan dem men ibland tror jag de är tvillingar. Visst bråkar de och är sura på varann allt som oftast men för det mesta håller de ihop som ler och långhalm. De leker jättebra tillsammans och är så måna om varann att det är en fröjd för modershjärtat. Detta förhållningssätt är naturligtvis inget vi vill ta ifrån dem, men lite mer självständighet skulle nog inte skada, speciellt för sonen.

Men nu sitter jag här och bävar, för det kommande utbrottet. Det kommer bli regn, blixt och mullrande åska. Och jag är hemma ensam och får försöka stilla stormen bästa jag kan.

… kan vara rätt kul. Vi skrattade jättemycket i morses, både sonen, dottern och jag. Det var ju rätt länge sen det behövdes senast.

Framförallt sonen blev alldeles vit i skinnet och var tvungen att springa och titta i spegeln för att få se resultatet.

Det tog lite extra tid, vi blev fem minuter försenade till skolans frukost. Sonen fick springa.

Dottern visade glatt upp den lilla tuben med smörja som hon fått med sig extra till dagis för att kunna fylla på solskyddet under dagen. (För det var väl ingen som trodde att jag syftade på något annat…)

Ranas dotter Surrabutt ge sin moder omdömet mysig och kramig (ungefär) medan min dotter talar om för dagisfröknar och andra intresserad att jag är tjock.

Idag kan jag dock stolt meddela att dottern har gett mig ett nytt omdöme.
En av dagisfröknarna berättade nämligen att hon tröstat dottern igår, när hon var så ledsen vid morgonlämnandet. Hon undrade förståss varför dottern var så ledsen.
-Jag saknar min mamma.
-Min mamma är så mjuk och gossig, som en kudde nästan.

I´m so stolt!

Sonen hade svårt att somna igår kväll. Till slut hörde jag ett litet försiktigt:
-Mamma, kan du komma hit lite.

Jag smög in i hans rum.
-Vad är det vännen?
-Jag tror det ligger någon under min säng.

Just det skräckscenaroit har han aldrig drabbats av tidigare, så det var lite intressant tyckte jag. Jag la mig på knä och kikade in under hans tomma säng.
-Nej, det ligger ingen här.
Påtagligt lättad och med allvar i rösten säger sonen:
-Phu, jag var rädd att det skulle vara Bert Karlsson.

Dottern lös som solen själv när jag hämtade henne. Jag fick ingen kram och behövde inte utdela någon heller, i alla fall inte för hennes del. Själv känner jag mej lite kramsjuk. Jag får väl snällt vänta tills maken kommer hem från sin jobbresa i kväll.

Jag blev så trött i eftermiddag. Så där trött som man blir de första veckorna av graviditeten. Nu är jag inte gravid, men jag minns hur det känns, dottern är inte sååå gammal. Tröttheten beror troligen på att jag just nu upplever beviset på att jag inte är gravid.

Och just den här perioden varje månad brukar jag också bli lite extra kramig. Det hör ihop för min del.

I morses hände något som inte inträffat på mycket länge.
Dottern var ledsen när jag lämnade henne på dagis. Jag satt och kramade och vyssjade henne ett bra tag innan jag gick och utlovade fler kramar när jag kommer och hämtar.
Jag vet att hon kommer ha en bra dag, och ha mycket roligt tillsammans med sina vänner, men själv var hon skeptisk. Efter att ha umgåtts så mycket med familjen under långhelgen tog det emot att bli lämnad utan mamma en hel dag.

Och det känns så gôtt!
I vanliga fall är dottern mycket självgående, självständig, med god självkänsla och annat som börjar på själv… så att vara behövd och så påtagligt längtad är en sällsynt och mycket uppskattad känsla.

Jag älskar att bli kliad på ryggen. Det är så skönt!
Dottern är likadan. Ofta när det är dags att sova ber hon mig om en liten ryggklining.
När jag kliade henne i kväll sa hon plötsligt:
-Mamma. Jag tror jag skulle vilja att du är min betjänt.

Det tycker jag på sätt och vis redan att jag är. Men jag får väldigt bra betalt, i form av kramar, pussar och så mycket kärlek en människa någonsin kan önska.

Det bidde ingen Valborgsmässoeld för vår del och det är jag jätteglad för. Anledningen är nämligen att maken ska hjälpa en av våra vänner att flytta. Vännen har bott i en liten etta med sunkig kokvrå och vantrivts. Nu ska han flytta till en tvåa med riktigt kök och kommer få det mycket bättre.
Dessutom har vännen just idag, på flytt-dagen, fått besked om att hans fästmö har fått visum till Sverige. Vi är så glada!

Jag skulle kunna ta med mig barna ner till Valborgsfirandet på Skogshyddan men de är inte upplagda för det och har redan tidigare annonserat att de helst vill stanna hemma, och jag är inte speciellt sugen heller, har lite huvudvärk och känner mer för att ta det lugnt, så vännens plötsliga flytt kommer som en befrielse, även för mig.

Jag talade precis med en vännina. Hon var lite uppgiven. Hennes två söner gör inte tillvaron lätt för henne. Hon har begåvats med två gossar, en i krypåldern och en i busåldern. Busbojken älskar att retas. Han fyller toaletten med toapapper, han kastar saker, ja, han gör vad han kan för att retas så mycket som möjligt med sin mor. I moderns knä sitter kryppojken och vänninan kan inte alltid springa efter buspojken så fort han hittar på något av sina hyss. Så hon får tala med sin stränga stämma, varvid kryppojken, som inte tycker om den stränga stämman, börjar ill-gråta.
Just när jag ringde hade buspojken attackerat soffan med lingonsyltfingrar och kryppojken hade flytt fältet in till sin pappa i duschen, och naturligtvis blivit genomvåt. Nu satt vänninan med en naken kryppojke i knät och en rödfläckad soffa som behövde saneras.

Och jag känner på nåt lite olustigt sätt att jag är glad att det inte är jag. Jag är glad att mina barn har kommit över både kryp- och busstadiet. De är i sina egna stadier ändå, andra stadier, men man kan resonera med dem, i alla fall ibland, och det är ingen som på pin kiv fyller toaletten med toapapper.

Vi har det verkligen bra, jag är glad.

Igår bad sonen mig att köpa födelsedagspresent för ett kalas han ska gå på i morgon och han tillade:
-Det är bäst att du skriver upp det mamma.
-Varför då? Jag har ganska bra minne!
-Men det vet du väl mamma, att ju äldre man blir, desto mindre minns man.

I morses hystade jag dottern i luften när jag lämnade henne på dagis. Hon kiknade inte av skratt som hon kan göra när maken hystar, men jag är ju inte lika lång heller.
-Det är faktiskt konstigt att du är kortare än pappa, funderade dottern.
-Varför då, menar du?
-Jo, men du är ju ett år äldre.

Dottern var ledsen för att hon inte fick se Bolibompa ikväll.

Hon slängde sig i sängen och slängde igen dörren. Hon surade, sparkade, grät och skrek – i två minuter. Sen gick det över.
Och hon försöke inte ens tjuvkika när sonen satt framför TV:n och skrattade åt Byggare Bob och Fiska med Anders.

Jag är imponerad. Hon tog sitt straff som en man, nej, som en kvinna, nej, som en riktigt härlig unge som kanske blev lite, lite mognare idag.

Nigella lagar mat på TV.

Dottern frågar om hon kan få titta.
-För jag älskar latmagningsprogram!

Vilket perfekt ord. Latmagning. Att laga mat via TV är väl verkligen latmansgöra, och bra för en övergödd mage är det också.

Latmagning.

I morses skuttade dottern upp ur sängen, pigg som en lärka. Det hade varit sååå skönt sååå att få sova så många timmar. (Hon somnade kvart över sex i går kväll.)
Hon ser sååå fram emot i kväll då hon inte heller får titta på Bolibompa utan kan gå och lägga sig tidigt och sova.

Jag förstår mig inte på barn.

Det här med uppfostran är inte lätt.
Det är så svårt att veta om man gör rätt.

Vi har infört ett enkelt system med varningar och straff. Den som ordervägrar drar på sig en varning och framhärdar det aktuella barnet utdöms straff. Straffpåföljden upplyses om redan vid varningen.

För att det ska bita ordentligt har vi valt att lägga straffen på ett område som är viktigt för barnen. Det handlar om TV-tittande, TV-spel och dataspel.

Idag uppförde sig dottern illa vid matbordet. Trots varning kastade hon parmesanosten över bordet och nu får hon inte titta på Bolibopa ikväll. Hon vägrade dessutom äta upp sin mat och missar därför även morgondagens Bolibompa.
Jag känner mig som en hemsk förälder eftersom hon grät så hjärtskärande.
Jag känner mig som en bra förälder som lyckades genomföra hela proceduren med varningar och straff.

Nu ligger dottern i sin säng och sover. Återstår att genomlida morgondagens timma mellan sex och sju och se hur jag lyckas följa upp straffet.

Nu har jag varit på BVC med dottern. Hon har fått sin 5½-årsvaccination. Det gick finemang. Dottern är redig. Ett litet gny undslapp hon sig men annars klagade hon inte. Fastän hon fick instruktioner om att det är okej att gråta.

Hon blev vägd och mätt också och hon växer som hon ska. Ytterligare en okej-stämpel!

Jag bad BVC-skötserskan titta på två sår dottern fått på dagis idag. När jag hämtade henne fick jag nämligen veta att hon trillat från en gunga och fläkt upp en skinnbit på var sitt finger på båda händerna. Dagispersonalen hade gjort sitt bästa med tvätt och omplåstring men eftersom jag nu skulle till BVC kanske det var bra om de tog sig en titt också, tyckte fröken.
På väg till BVC frågade jag dottern vilka fingrar det var som råkat illa ut.
-Det är pekfingern och svärfingern!
Efter lite förklaring förstod jag att svärfingern är samma som långfingern. Rätt logiskt tycker jag.

BVC-sköterkan tog mig på orden. Hon tittade. Sen gjorde hon inget mer, bara rekommenderade mig att sätta på plåster. Det tyckte jag var dåligt. Och jag protesterade inte, bad henne inte tillhandahålla plåster. Det tycker jag också var dåligt.

Nu är i alla fall dottern omtvättad och omplåstrade av sköterskan Zäta och befinner sig för tillfället hos en kompis för att hoppas studsmatta och förhoppningsvis undvika att ådra sig nya skador.

I morses sa dottern att hon vill börja på Mulle.
Dagiskompisen går på Mulle.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju var en bra idé, lära sig om natur och djur, träffa Skräptanten. Och jag misstänkte att hon ville börja bara för att vara lik sin uppskattade kompis.
Jag fick ett lite annat perspektiv på dottern när hon förklarade orsaken.
-De andra barnen kastar kottar på X. X sa att när det kommer en ny tjejj så stirrar alla på henne. Om jag börjar så kanske de stirrar på mej och inte kastar kottar på X.

Jag tror inte jag känner någon med så stort hjärta som min dotter. Ett hjärta av renaste guld. Så självuppoffrande.

Vaknade av ett hjärtskärande rop i natt klockan fyra.

Dottern hade drömt en mardröm som var så verklig att hon trodde det var på riktigt. Drömmen innehöll jättar som ville äta upp henne. Vi hade alla varit vid kyrkan, eller på dagis och när vi åkte därifrån lämnade vi dottern ensam.
-Och så var det en sån som inte är tupp, där.
-Vad då för nån, undrade jag.
-En sån som inte är en tupp.

Efter en stunds tröstande och klappande och nynnande och lugnande somnade dottern om men jag låg vaken och funderade på vad det var som inte var en tupp.

När dottern äntligen kom till sans (hon är ganska svårväckt) i morses kunde jag fråga ut henne.
-Vad var det för något du drömde om i natt som inte är en tupp?
-Det är en sån Italienmoster såg.
-Hur ser den ut?
-Det vet jag inte.
Jag funderar en stund.

-Menar du den läskiga anden? Den vita med röda knölar som vi var lite rädda för i Italien.
-Nej, det var inte i Italien.
-Var såg vi den då?
-Det var bara Italienmoster som såg den, när hon bytte blöja på Italienkusinen, hemma hos mormor.

Då gick det upp ett ljus.
-Jaha, menar du fasanen?
-Ja, just det, det var en safan som ville äta upp mej!
-Men du har väl aldrig sett en fasan?
-Inte när jag är vaken, bara när jag sover.

Vi tittade på Glasklart i lördags. Ett ganska roligt frågeprogram som vi inte sett förrut. Det går ut på att några tävlande med hjälp av charader ska gissa svaret på frågorna.

Bland annat skulle de tävlande lista ut ett pålägg. I en stor glaskub stod en klämkäck tjejj och slog sig menande på rumpan. Både vi i soffan och de tävlande gissade korrekt på “skinka”.
Dottern replikerar:
-Jasså, skinka! Jag trodde det var ost!

Nu har maken just stupat i säng efter en hel dags slit med att plantera tujja-häck. Jag ska snart göra honom sällskap.

Jag kom inte iväg till kyrkan i kväll. Vi var och handlade och det tog sån tid att det inte hanns med något mer vettigt. Det blev inget lapptäckande heller.

Maken hade talat med sonen redan igår och bett honom stå för väckning klockan 8 så att frukost och morgonritualer skulle hinna avklaras innan det var dags att träffa grannarna för den gemensamma planteringen.

Tyvärr tog sonen fel på en timma.

Fem i sju smög han in i vårt sovrum, klappade maken på armen och viskade:
-Pappa, nu får du sova i fem minuter till innan du måste gå upp.

Sen somnade vi inte om.

Som tur var lyckades vi dock somna om när makens väckarklocka vardagsringde vid sex…

Följande konversation utspelade sig i morses innan maken åkte till jobbet.

Dottern ligger i sin säng och maken är inne och säger hej då.

Dotter: -Jag älskar dej pappa!
Maken: -Jag ska åka till jobbet.

Maken tyckte att dottern frågade vad han skulle göra.