Zäta

Hjälpars vad trött man blir av att handla.
Vi har varit i Skövde och handlat lite grejjer inför semesterresan. Kläder, kassar, gas, sandaler, ritblock, konserver…

Men nu är jag jättetrött. Jag behöver kolka i mig en liter vatten och rycka upp mig så jag kan göra Förundersökningsledarens tårta och koka klart saften och vattna lite varstans.

Det känns som jag faller sönder.

Jag är så trött att jag inte håller ihop. Det är inte så att jag knakar i fogarna, nej då, jag flyter ut.
Det som är jag är mjukt och mosigt och konturlöst. Snart är jag bara en våt fläck på golvet.
Huvudvärk, trötthet, stress, magkatarr.

Jag skulle behöva rycka upp mig men det finns liksom ingen del av mig som man kan få ett stadigt grepp om, och utan stadiga grepp är det svårt med ryck.

Idag är jag såååå trött. Ögonlocken klipper och hjärnan går på tre kvarts-fart.
Allt detta bara för att jag nattsuddat lite. Det blev inte ens särskilt sent. Var hemma halv ett.

Vi hade sommaravslutning med jobbet igår eftermiddag-kväll. Verkligen trevligt.
Fika, minigolf, tipspromenad, god buffémat, musikquiz och TP.

Och hade inte min lagkamrat påstått att Johan Eriksson stod bakom första glödlampan som lyste i 40 timmar utan lyssnat på mig när jag tyckte att vi skulle svara Edison, så hade vi vunnit TP! Nu gick segern till VD´ns lag.

Fast jag bryr mig inte om den där snöpliga andraplatsen. Jag är alldeles för trött för att ta upp det där. Jag har inga som helst planer på att tjata om Johan Eriksson. Jag tänker inte alls viska Johan Eriksson till kollegan så fort han går förbi…

Lite trött idag.
Påsar under ögonen. Seg i kroppen. Knäck i kolan.

Kan det bero på att jag låg och tittade på senaste avsnittet av Robinson på TV4 Play på vår lilla lilla minidator till klockan tolv i natt.

Det var inte så smart att skaffa en liten liten dator, som är så liten att man enkelt kan ha med sig den i sängen, som en bok ungefär.

Idag är jag trött och har en tendens till huvudvärk.

Vädret är lite tröttsamt också. Mulet och regnskurar.

Och jag har glömt frukten hemma så jag kommer bli sur och vresig runt elvasnåret…

… ingen annan dag.

Jag borde verkligen gå och lägga mig nu. Klockan är mer än halv två. Inte mycket mer men i alla fall.

I morgon ska jag påa radion.
Och så ska vi se om vi kan ragga upp några kyrkobesökare som vill följa med oss hem och äta resterna från festandet i kväll. Det blev en hel smörgåstårta över. Räcker till tio personer eller åtta hungriga. Jag har lite hemmagjord glass över också. Borde kunna locka någon.

Funderar på om jag ska blogga om vad jag var med om på Willys i torsdags men jag vet inte. Det var så märkligt.
Jag ska tänka lite på saken. Kanske sova på saken. Sova måste jag i alla fall.

Nu har jag skrivit klart protokollet från sammanträdet med Radio PiL från i går. Det är alltid bäst att göra sådant så snabbt som möjligt så att man dels har det i färskt minne och dels inte hinner glömma bort ATT göra det.

Nu när jag strax ska törna in kommer jag på att jag inte besvarat ett SMS från den nyblivna tvåbarnsmodern. Nåja, jag tänker inte väcka upp ett halvt italienskt BB nu bara för att skriva ett grattis.

Nej hörrni. Nu börjar jag bli äggligt trött och ska gå och lägga mig på stubberten.

Guldgossen kom hem från kalaset med en laddning norgehistorier.
-Vet du varför norrmännen strör socker på kudden innan de går och lägger sig?
-För att de ska sova sött.

Igår hade jag chansen.

Tillväxtgruppen var hemma hos oss på kvällen men troppade av enligt tidsplanen vid halv åtta.
Det fanns ingenting jag bara MÅSTE göra. (Såklart fanns massa tvätt att ta hand om och lapptäcken att sy, och smycken att göra, tidningshögar att rensa i, sånger att ta ut… men inget som inte kunde skjutas upp till morgondagen.)

Jag bestämde mig för att gå och lägga mig riktigt snuskigt tidigt. Vara duktig flicka och tänka på mig själv ni vet!

På något märkligt sätt hamnade jag ändå framför TV:n och råkade sätta på inspelningen av finalen i Let´s Dance, som jag inte sett ännu. Och sen satt jag där, och klockan blev i alla fall mer än 8 timmars sömn kvar till morgonalarmet.

Det är så dumt. När jag nu hade chansen att få sova ut. Hämta ikapp lite. Ge andrum.

Jag fick i alla fall se Laila och Tobias dansa det vackraste jag sett i dansväg (och ja, jag har inte sett så mycket…) i sin fria uppvisningsdans. Jag lipade tyst med hörlurar på öronen för att inte väcka övriga familjen, som varit förståndigare än jag och lagt sig för att sova.

Och idag då? Jo, idag är jag trött, som vanligt…

Ojojoj… vad jag är ännu tröttare nu.

Jag vågar inte ens blinka för då kommer jag hinna somna.

Fy vad jag är måndagstrött.

I höstas betydde måndagstrött att jag och Förundersökningsledaren suttit uppe och sett på film på söndagskvällen. Även om möjligheten att sluta titta efter ett tag och spela in resten alltid diskuterades så blev det ändå alltid så att vi satt kvar och tittade klart.

Idag betyder måndagstrött att jag har legat vaken och läst för länge. Just nu läser jag “Men inte om det gäller din dotter”. Oavsett kvalitet på boken jag läser är det så svårt att släcka lampan och komma till ro när bokstäverna gnager sig in i hjärnan och bildar bilder som bara vill matas vidare.

Har varit duktigt okoncentrerad och helt enkelt lite “borta” större delen av eftermiddagen. Visst, jag har huvudvärk och är trött, men det känns inte som hela förklaringen.

Jag orkar inte samla mina tankar. Jag orkar inte prestera. Jag orkar inte prata. Jag orkar inte orka. Och jag orkar inte bry mig om att det är så.

Jag tror jag just strök förbi den fruktade väggen.
Och jag tror autopiloten är trasig.

Jag vaknade klockan fem och somnade inte om så där gott som jag brukar. Istället låg jag och halvslumrade och vred mig fram och tillbaka. Jag var jättetrött men hjärnan hade vaknat för mycket för att låta mig glida tillbaka in i den barmhärtiga sömnen.

Först låg jag och funderade på vilken veckodag det var. Jag var nästan säker på att det i alla fall inte var helg. Kanske att det kunde vara måndag! Jag försökte tänka ut vad jag gjorde igår och till slut kom jag fram till att det nog måste vara tisdag idag.

Idag kommer alltså pianostämmaren hit, men för övrigt har vi ingenting på schemat. Jag tror jag ska försöka gå och lägga mig tidigt. I morgon blir det sent igen och det gör ju inget om jag åtminstone försöker sätta in lite extra på sömnkontot i förskott.

Jag är lite dagen efter-ig. Trött, seg, fantomsmärtor (en del väljer att kalla det för huvudvärk).

Vi var på julbord med jobbet igår kväll. VD:n hade bokat in oss på restaurang Sjökanten vid Kronokampingen. Jag erkänner att jag hade förutfattade meningar om deras julbord. Jag trodde det skulle vara halvfabrikat framslängt på en disk med förhoppningen att gästerna hellre prioriterar snapsar och sprit.

Jag hade fel. Julbordet var inte dingnande men det som serverades var fantastiskt gott. Bästa julbordsmaten jag ätit faktiskt.

Och vi hade såklart jättetrevligt. En trubadur vid namn Djup underhöll med förstklassig sång till förprogrammerat bakgrundskomp och extra gitarrspel.

Sen blev det lite jobbigt. VD:n fick för sig att jag borde sjunga något. Jag är fortfarande förkyld och hes och dessutom har jag en tunn röst som gör sig bäst väl mickad. Ärligt talat så hörs jag nästan inte annars, om man inte står nära. Jag framförde mina dubier till herr VD och då fixade han så jag fick låna trubadurens mick. Nu var det svårt att komma undan. Och lite frestande var det ju också. Det fanns några andra gäster där än mina kollegor också, och jag är ju inte den som är den… Jag gillar ju att sjunga för publik.
Så jag sjöng. Två versar på Gläns över sjö och strand.
Men jag var nervös. Mycket mer nervös än när jag sjöng för 500 personer i kyrkan förra helgen. Plötsligt var det meningen att de glada gästerna skulle upphöra med sitt sorl och glam och lyssna till en “seriös” julsång.

Det gick i alla fall hyfsat. Det klart att det inte var klockrent. Hjärtat bultade i halsgropen så att stämbanden svajade okontrollerat men jag tror i alla fall att mer än hälften av tonerna prickade.

Och lite senare fick jag sjunga igen. En vers på vardera Stilla Natt och O, helga natt drog jag till med.
Och tacksam publik hade jag så det var värt den extra heshet och det onda hals jag dras med idag.

Idag julpyntar barnen, äntligen…
Jag planerar mat inför helgerna, städar lite och snart ska jag åka och handla och sen göra en gräddtårta och så har vi några paket att slå in och klockan fem ska vi iväg på julavslutning med Tillväxtgruppen.

Jag skulle inte ha något emot att sjunka ner i ett varmt bad eller se på någon av filmerna jag fått låna över jul av min snälla kollega, men det får anstå.

Om man är 34 år gammal. Gammal alltså, och inte sover en natt. Ja, det räcker tydligen med en enda ynka natt. Då blir man jättetrött!

Jag gick och la mig klockan tre.
Väckarklockan ringde kvart i sex.
Tiden däremellan ägnade jag åt att frysa och lyssna på maken som var paj i magen efter ett äpple han inmundigat tidigare på dagen.

Jag frös som en hund. En så´n där nakenhund ni vet!
Jag tog på mig långbenta pyjamasbyxor, raggsockar och en knälång, långärmad flanellskjorta. Efter en liten stund kompletterade jag med benvärmare.
Det hjälpte inte. Jag fick gå upp och leta reda på min HellyHansen-tröja. Ganska välklädd återvände jag till sängen.

Jag frös ändå. Frös och lyssnade på makens toalettljud. Och sen var klockan stiga-upp-dags och det var för sent att bli varm och sovskön.

Nu är jag så trött att jag är lite yr. Lägger jag huvudet på sned och flackar med blicken börjar datorn att snurra. Intressant!

Tror ni jag vågar köra hem?

Klockan är kvart i tre. På natten.

Jag har just gjort klart julkorten.
Det är sista dagen att skicka dem i morgon.

Varför är jag alltid ute i sista sekund?

Jag är fortfarande lite trött efter bröllopet. Det var intensiva dagar fram till i lördags.

Så här såg torsdagen ut för en vecka sedan:

Kl 05.45 Väckarklockan ringer. Känner mig pigg och fräsch och studsar ut till toaletten och skriver en sida i min dagbok samtidigt som jag kissar. Det är skönt att börja dagen så, att samla tankarna lite grann och sätta dem på pränt. Och naturligtvis gör jag det samtidigt som jag kissar, inga dyra droppar av min tid får gå till spillo, i alla fall inte på morgonen.
Jag gör mig i ordning och går ner och äter frukost, samtidigt som jag förbereder Lilla Svalans fruktburk och Guldgossens gympapåse.

Kl 06.45 Det är dags att väcka barnen och få på dem kläder, ge dem rena tänder och få dem på gott humör (vilket inte brukar vara några problem när det gäller Guldgossen, som ärvt sin mors förmåga att vid behov studsa upp ur sängen, men är något mera vanskligt när det gäller den delikata blomman som lilla Svalan är på mornarna).

Kl 07.15 Vi går ner och tar på oss ytterkläder och försöker få med oss så många skolväskor, gympapåsar, gummistövlar och lunchlådor som möjligt.

Kl 07.30 Barnen lämnas på skolan. Jag pussar och kramar lilla Svalan och försöker lämna Guldgossen i fred så mycket som möjligt.

Kl 07.47 Jag kommer till jobbet och bloggar lite, rensar bland alla spam i inkorgen och pratar lite med andra morgontidiga kollegor.

Kl 08.00 Jobbet börjar med samling och genomgång av dagen. Sen är det bara att jobba, jobba, jobba.

Kl 10.00 Fikarast. Jag har med mig en rutten nektarin som jag slänger efter ett bett. Sen är det mer jobb, jobb, jobb.

Kl 12.00 Jag äter en banan medan jag knyter skorna och skyndar sedan med snabba steg till BR Leksaker för att hitta en present till lilla Svalans kompis som har kalas på lördag. När jag ändå är i närheten av en livsmedelsbutik köper jag ett paket knäckebröd och en vitlöksbagett. Bagetten äter jag medan jag småspringer till kyrkan.
I kyrkan skär jag till små kort som vi ska ha på bröllopet för gästerna att skriva personliga hälsningar på.

Kl 12.42 Tillbaka till jobbet och redo att börja jobba, jobba, jobba.

Kl 15.00 Fikarast igen. Jag njuter av ett halvt äpple och två havreknäcke med kräftstjärtsost. Borde man inte göra tubar med större hål när man gör ost med stora rumpbitar i?

Kl 16.45 Jag borde ha åkt från jobbet för att hinna hämta barnen i tid, men som vanligt kommer jag iväg lite för sent.

Kl 17.05 Jag är framme vid skolan och hämtar barnen. De är upptagna med ett dataspel och inte allt för sugna på att följa med hem, men jag får med mig deras saker och till och med dem själva till slut.

Kl 17.17 Vi är hemma och Guldgossen börjar genast med läxorna medan lilla Svalan hjälper mig att duka fram. Jag kokar snabbmakaroner och micrar köttbullar och brer mig en macka medan jag hejjar på barnen som värsta lagledaren för att få dem att hinna äta upp innan vi måste åka.

Kl 17.30 Vi borde ha åkt.

Kl 17.43 Vi tar på oss ytterkläder och åker för att hämta en kompis till lilla Svalan innan det bär av ut till Örslösa och Royal Rangers. När jag hämtar fröken A ställs jag inför en omöjlighet.
Fröken A bor med sin familj en bit utanför staden. För att komma in på hennes tomt är man tvungen att göra en kraftig vänstersväng, in genom två vackra vita, men trånga grindar. Om jag kommer åkandes med Volvon, eller Mitsubishin, så brukar det gå bra (eftersom jag är en så fantastiskt bra bilförare) men med Saaben, som har en svängradie som en traktor med dubbelsläp, brukar det vara knivigt.
Jag kom in i alla fall, utan att köra ner varken höger eller vänster grindstolpe, men sen fick jag se det värsta. Medan Fröken A skuttandes hoppade in i bilen upptäckte jag att framför mig på framfartsvägen, stod en bil parkerad och blockerade effektivt vägen upp till vändplatsen bakom huset. Jag skulle alltså bli tvungen att backa för att ta mig ut från tomten. Och att backandes svänga med en uschlig Saab, och med en kohage rakt bakom… det kräver sin kvinna.
-Neej, sa jag högt till barnen, det här kommer aldrig gå.

Och på den pittoreska verandan stod Fröken A´s mamma och vinkade adjö och gjorde ingen ansats till att vilja gå in i huset förrän vi försvunnit bort i fjärran. Jag skulle alltså även bli tvungen att backa med publik.
Oändligt försiktigt, men ett öga på varje backspegel och två ögon i nacken, backade jag nerför deras smala uppfartsväg. Jag försökte hålla mig så långt till höger som möjligt för att få lite svängradie.
Och det lyckades! Jag kom ut från tomten utan att ha kört ner varken grindstolpar, kostängsel eller eventuella kringspringande barn. Guldgossen gav mig rungande applåder och jubel och jag kände mig faktiskt värd det.

Kl 18.00 Jag lämnar av barnen i Örslösaskogen efter att ha kört bara aningens för fort på den kringelikrokiga vägen, bara aningen lockad av Saabens fina kurvtagning. Lilla Svalan som varit lite orolig för att lämnas ensam blir eld och lågor när hon för höra att hennes grupp ska göra en hemlig utflykt, och det är inga problem att skiljas. Med en mer hastighetsbegränsningsanpassad fart styr jag kosan tillbaka till Lidköping.

Kl 18.30 Jag sitter tillsammans med en hel matsal full av andra föräldrar och lyssnar på information från skolans nya rektor. Hon berättar om de skriftliga omdömen som kommer lämnas för alla barn från och med vårterminen, och uppmanar föräldrarna att inte resa så mycket på semester för barnen missar så mycket i skolan då. Sedan tågar alla föräldrar till respektive klassrum och jag hamnar hos lilla Svalan. Det är helt otroligt vad mycket pedagogik som ligger bakom lärandet redan i förskoleklassen. Och mellan raderna när de två handläggarna berättar om elevernas dag, utläser jag så mycket omsorg och omtanke och genuint intresse att jag blir rörd.

Kl 20.00 Föräldramötet är slut och trots att jag helst skulle vilja stanna kvar och mingla med de andra föräldrarna ilar jag till bilen för nästa uppdrag.

Kl 20.10 Jag hämtar upp väninnan och tillsammans far vi till Willys för att köpa bröllopsmat. Vi får riktigt roligt där vi springer runt och letar efter solrosfrön, pepparrotskräm och annat som jag inte brukar handla till vardags. Två gånger får vi fråga oss fram men för övrigt fyller vi problemfritt våra kundvagnar till brädden med fynd av kyckling (11 kilo), potatisgratäng (14 kilo) och diverse grönsaker.
Men framme vid drickan går vi bet. Hur i all sin dar ska vi lyckas få med oss åtta backar dreck? Det är redan överfullt i kundvagnarna och ingen av oss har varken ork eller vilja att gå ut efter någon ny kundvagn.
Vem är förresten utrustad med extra armar för att köra den?
Och kundradion har redan meddelat att vi passerat stängningstid och att alla kunder (vilka för tillfället bara utgörs av mig och väninnan och en mjölkbehövande småbarnsfar) ombeds lämna butiken.
Väninnan tror inte att hon kan kompletteringshandla drickor i morgon, dels på grund av tidsbrist, och dels för att hon måste släpa med sig sina två små barn samtidigt. Den ekvationen fick inte jag heller ihop.
Jag kommer vara upptagen på lunchen med att hämta tårtlock, och direkt efter jobbet måste jag gå till kyrkan och låsa upp för de andra som kommer för att förbereda bröllopet tillsammans med mig.
Väninnan föreslår att Förundersökningsledaren ska köpa dricka. Men han åker direkt från jobbet och hämtar barnen (vars kläder jag måste packa i natt) och skjutsar dem till mina föräldrar. Därifrån ska han ta med sig båtkärran tillbaka till kyrkan och komma och hjälpa till, och det tar en stund att köra två mil i 30 km/h så det gick inte heller. Vi enas om att väninnans man får rycka ut efter sitt jobb i stället.

Flamsiga och trötta står vi i kön. Väninnan kan inte låta bli att tala om för dem framför oss att vi inte ska ha all maten själva, det är till ett bröllop. Jag funderar på hur troligt det är att någon över huvud taget skulle kunna tro att man köper 14 kilo potatisgratäng för att äta själv.

-Potatisgratängen var glutenfri väl, frågar väninnan. Jag läser på påsen. Inget vete som stabiliseringsmedel… men längst ner, som allra sista ingrediens står veteprotein. Till synes planlöst ditstoppat av ingen som helst anledning. Typiskt!
Jag erbjuder mig att göra en glutenfri potatisgratäng när jag kommer hem. Ögonen går redan i kort men det får gå. Jag spurtar tillbaka genom hela affären och köper en liten vispgrädde. Det blir ingen bra potatisgratäng utan grädde. Och så springer jag till grönsaksavdelningen och kompletterar med potatis. Det blir ingen bra potatisgratäng utan potatis!
Under min språngmarch har väninnan börjat lasta på och jag plockar i kassarna, som vi glömmer att betala för. Kassörskan tittar trött på oss och säger att det inget gör.
Man kanske skulle sätta i system att handla så sent på kvällarna att kassörskan hinner slå ut kassan innan man lämnar affären. Vi sparade 14 kronor!

Kl 21.20 Vi lämnar affären med sju fulla kassar. Det är två med frysvaror, två med kylvaror, en med sallad och två med ”resten”. Jag ska ta hem det mesta men på grund av kylskåpsutrymmesbrist får väninnan ta hem en kylkasse. Jag släpper av henne hemma hos sig, med kassen.

Kl 21.47 Jag kommer hem. På vägen hem har jag längtat efter Förundersökningsledaren och föreställt mig hur han kramar om min trötta själ och hjälper mig packa ur bilen, ta hand om allt som ska vara kallt, och kanske (nu skenar drömmen iväg lite) erbjuder sig att koka en kopp te åt mig.
När jag kliver in från garaget är det väldigt tyst i huset. VÄLDIGT tyst. Jag stoppar papperskassarna med kyckling och glass direkt ner i frysboxen. Efter lite ommöblering får de faktiskt plats.
Jag ställer upp kassarna med sallad och allt annat i förrådet och bär in kylkassen till kylskåpet. Innan jag plockar ur den smyger jag upp för trappan till sovrummet. Där ligger Förundersökningsledaren och snarkar. Han brukar inte snarka men nu sover han tydligen hårt.
Suck!
Ingen hjälp.
Och inget öra att stjälpa i det som ligger och skvalpar i mina tankar heller. Det hade jag behövt. Jag känner mig oändligt ensam trots ett hus fullt av människor.
Men vid trappan ser jag att Förundersökningsledare och barnen gemensamt packat kläder och leksaker för morgondagens övernattning. Tack och lov! Då behöver jag i alla fall inte göra det i natt.

Kl 22.30 Det går inte så fort att skala potatisen även om jag bestämt mig för att låtsas vara superkvinnan, igen. När jag packade in kylvarorna upptäckte jag att gräddpaketet hamnat i väninnans kasse. Nu får det bli mindre god potatisgratäng, med mjölk och en extra smörklick i stället.
Jag och väninnan hinner ringa till varandra några gånger och kolla upp sådant vi befarat att vi glömt.
Jag kokar potatisen för att snabba upp tiden i ugnen. Medan potatisen kokar läser jag några favoritbloggar. Potatisen kokar nästan sönder men det struntar jag i. Det kommer ändå bli en ätbar glutenfri potatisgratäng.

Kl 23.02 Medan gratängen bakar sig sätter jag mig ner och tänker igenom allt som måste med till kyrkan i morgon. Jag skriver listor och packar i kassar. En lista ska Förundersökningsledaren få för han får ansvaret för att frakta kyl- och frysvaror när han hämtat barnen efter skolan och ska köra dem till mormor. Jag noterar var allting står; två kassar i frysen, sju påsar potatisgratäng i kylen och så vidare. Vårt tighta tidsschema i morgon lämnar inget utrymme för glömda saker.

Kl 00.15 Jag är så trött så jag nästan kräks.
Jag struntar i att borsta tänderna och stupar i säng bredvid min sedan länge sovande man. I morgon är det dags igen. Jag ser fram mot ännu en dag av stress och full fart.
Stress och full fart… Just det, det är de faktorerna som brukar ge mig huvudvärk. Bäst att lägga sig med TNS:en en halvtimma också. Det är inte läge att få migrän i morgon.

Kl 00.30 Jag somnar med TENS-apparaten påslagen.

Kl 02.30 Jag vaknar och stänger av TENS:en och går upp och kissar.

Kl 05.45 Väckarklockan annonserar att det är dags att vakna igen.

Jag är fortfarande lite mätt efter pizzan igår.
På spisen står frukostägget och putttrar.

Jag har ont i halsen och är snuvig. Kan det varit Willewira som råkade skicka med Herr förkylningsvirus tillsammans med den fina awarden igår?

Idag har tröttheten slagit sig ner som en bredvingad fågel på min axel. Han sitter nog där och sover för jag måste hjälpa till att balansera honom så han inte dråsar i backen och drar mig med sig i fallet.

Igår kväll satt jag upp lite för länge och gick igenom bilder för jobbets räkning. Med några veckors stress och sena nätter i bagaget blev det droppen, inte som fick bägaren att rinna över, men som fick ögonlocken att trilla ner till halvfart.

Det skulle inte vara så dumt att ligga i en skön säng och drömma.
Igår pratade jag och Förundersökningsledaren om hur underbart det vore att ta en veckas semester och åka till Korfu för batteriladdning. Det är bara önskedrömmar. Vi har varken tid eller pengar för en sådan resa, men man kan ju alltid drömma.

Idag har jag egentligen inte utrymme för trötthet. Jag får försöka schasa bort sömnfågeln från axeln. Det är sista dagen på månaden, vilket innebär att det är hög tid för en extra ansträngning på jobbet.

Och efter jobbet ska jag direkt till kyrkan för att öva kvartettsång. Vi sjunger på söndag om två veckor, den 12te. Det är så roligt att sjunga med kvartetten. Vi är då bara en person i varje stämma och dels brukar det låta bra och dels är det inte roddigt och svårt att bli samstämda.

Efter kvartettövningen hinner jag nog vara med en stund på bönen innan det är tillväxtgruppsledarträff. Bönen i kyrkan brukar vara nästan som en stunds meditation. Det är en kraftkälla och ett tillfälle för nedvarvning. När man ber är det inte lönt att låtsas att man är någon annan, så som man kan göra inför andra människor och även sig själv. Att be är alltså inte bara att hålla kontakt med Gud utan också att bli en sannare människa. Jag har låtsats ett tag nu, låtsats att jag är starkare och orkar mer än jag kanske egentligen gör.

Tillväxtgruppsledarträffen ser jag också fram emot. Det är skönt att känna att man är en del i ett större nätverk. Vi brukar dela med oss lite av vad våra grupper gör och hur det känns och det är inte fel. Sedan ber vi tillsammans och kanske tar upp något speciellt.

Även om det bara är roligheter jag ska ut på ikväll så underlättar det naturligtvis om jag inte är för trött.
Så schas, schas…

Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktistk inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.

När jag tagit hand om disken, gått min promenad och hämtat barnen från Örslösaskogen, ätit en kvällsmacka och nattat barnen satte jag mig och tittade på nio-filmen på 6:an.
En katastroffilm (ungefär) med ett kraschat plan, tydliga motsättningar bland de överlevande, noll humor, en uns spänning och sedan inget mer. Phoenix tror jag den hette.
Jag broderade lite under tiden, och talade med en vännina i telefon (fast då pausade jag filmen för full koncentration). När filmen var slut var klockan halv tolv.

Jag gick och la mig och skulle bara läsa lite ur “Ondskan” innan jag somnade. När boken var slut var klockan drygt ett. Mindre än sex timmar till uppstigning.

Varför gör jag så här mot mig själv? Passar uttrycket “när Förundersökningsledaren är borta dansar Zäta på bordet” eller beror det på något annat.
Efter en djuplodande analys har jag kommit fram till att det med största sannorlikhet var den lättlästa bokens fel att jag inte kunde förmå mig att somna i tid. Det känns skönt att ha det utrett i alla fall.

Och ikväll blir det kanske repris. Jag har tio olästa böcker som väntar på mig i bokhyllan. Och jag har ju lovat mig själv sovmorgon i morgon bitti.

Jag får erkänna att jag trots avsaknad av både man och mardrömmar i sovrummet i natt, ändå är aningen trött.
Anledningen den här gången är att lilla Svalan har så svårt att somna i sin egen säng. Hon är en verklig kvällsmänniska och somnar vanligtvis inte före halv tio, ofta senare.

För att få min lilla dotter att komma till ro lite snabbare brukar jag låta henne somna i min säng, i alla fall de kvällar jag orkar med henne. I går kväll var en sådan kväll.
Jag somnade själv rätt raskt bredvid min lilla kamindotter men på natten vaknade jag flera gånger om. Så här i vaket tillstånd är det helt oförklarligt varför jag inte bar över henne till hennes säng, men just då orkade jag inte. Lilla Svalan låg på tväre över sängen, med huvudet så när mig som bara möjligt var, och jag hade ungefär 40 cm till mitt förfogande mellan huvud och sängkant.

I morses förklarade lilla Svalan varför hon är ledsen när jag lämnar henne på skolan. Hon tror inte hon ska orka med dagen för hon är så trött. Jag förstår att hon är trött. Hon är sex år och sover knappt nio timmar per natt. Det är väl ungefär lika mycket som jag skulle vilja ha i de bästa av världar, och hon är en aning yngre…

På torsdag åker Förundersökningsledaren till Norge med ett stort gäng andra entusiaster för en långhelgs fjällvandring. Visst kommer jag och barnen att sakna honom, säkert massor…
…men på lördag morgon kommer jag inte sakna hans oförmåga att sova länge. Han brukar ligga och skruva på sig till åtta men sedan går han upp och väsnas tillräckligt för att jag inte ska kunna somna om.
På lördag ska vi sova, lilla Svalan och jag! Att Guldgossen som vanligt vaknar klockan sju har ingen betydelse för han ligger i sitt eget rum och läser, eller spelar dataspel eller tittar på TV med lurar för att inte väcka oss.

Idag längtar vi, lilla Svalan och jag.

Jag drack nästan en hel mugg kaffe på barnkalaset igår. Det skulle jag inte ha gjort.

På kvällen hade jag svårt att somna. Hjärtat bankade alldeles för snabbt och det fanns inte en chans att komma till ro. Jag låg och läste Jan G.´s ”Ondskan” i stället. Halv ett släckte jag lampan och lyckades äntligen slumra till. Precis på väg ner i det där underbara tillståndet av medvetslöshetsliknande sömn ropade Guldgossen och jag rycktes ofrivilligt tillbaka till klarvakenhet igen. Jag gick upp och tittade till båda mina små änglar men de sov djupt. Guldgossen hade bara talat i sömnen.

När jag äntligen somnade om började jag genast drömma. Det var en av de där verklighetstrogna drömmarna ni vet, när man inte riktigt vet om man verkligen drömmer eller är vaken.

Jag kom hem med bilen på kvällen. Jag vet inte var jag hade varit eller vad jag gjort, men det hade redan börjat mörkna. Barnen var ute och lekte med några grannbarn och verkade glada. Jag tyckte det var lite ansvarslöst av Förundersökningsledaren att lämna barnen ute så sent men han var kanske själv i närheten och höll koll på dem. Jag öppnade garaget för att köra in bilen men upptäckte att det redan stod två främmande bilar därinne. Vad höll Förundersökningsledaren på med? Varför hade han bjudit hem gäster utan att meddela mig och dessutom låtit dem parkera inne i garaget? Jag ställde bilen utanför huset och upptäckte då att det stod andra krukväxter i fönstren och hängde andra gardiner. Det verkade nästan som om någon annan familj flyttat in vårt hus. Hjärtat började dunka hårdare i bröstet och jag gick en runda i kvarteret och ropade Förundersökningsledarens namn, utan resultat. Dock stötte jag på två äldre herrar och frågade dem om de sitt till min man. Jo, de hade nog sett honom besöka juggen Stojan (förmodligen hämtad av mitt undermedvetna från boken ”Snabba Cash”) borta i hörnhuset tidigare på förmiddagen.

Stojan var ingen trevlig person. De andra grannarna höll sig helst undan från honom och vi misstänkte honom alla för att hålla på med ohederligheter, även om vi inte visste vad. Jag var dock tvungen att få tag på min make för att få förklarat vad som hänt med huset och varför han lämnat barnen utan tillsyn.
Stojan öppnade efter första påringningen. Han såg inte förvånad ut över att jag kommit och han småflinade lite menande. Jag frågade honom om han träffat Förundersökningsledaren under dagen. Jodå, Förundersökningsledaren hade varit där vid halv tretiden och lånat Stojans husnyckel. Han hade lovat komma tillbaka med den vid fem men nu var klockan redan halv åtta så nu var Stojan på väg ut för att leta upp Förundersökningsledaren, och det fanns ett tydligt men förtäckt hot i det han sa. Jag förstod ingenting. Vad skulle Förundersökningsledaren med juggens husnyckel till, och vad hade de för affärer ihop, om de nu hade affärer ihop? Inte kunde jag fråga heller, även om jag inte vet varför. Jag nöjde mig med att lämna mitt mobilnummer till Stojan och bad honom ringa om han fick tag på Förundersökningsledaren, eller fick veta var han befann sig.

Juggen ställde sig nära mig och kikade över min axel när jag skrev ner numret. Han pekade med fingret på en otydlig nolla och undrade om det var nio eller noll. Situationen kändes mycket obehaglig och farlig och jag skyndade mig att fylla i nollan så att den skulle bli så tydlig som möjligt. Plötsligt grep Stojan tag om min arm, svängde mig hastigt runt och tryckte upp mig mot en av pelarna på verandan. Han placerade en kvävande kyss på över mina läppar och hans lilla hårda muskelpaket till kropp höll mig på plats. Jag blev äcklad och arg och sparkade honom hårt på smalbenet. Det här var inte en man som det skulle gå att resonera sig ifrån och kunde han använda sig av överraskningsmoment för att få mig dit han ville, så nog kunde jag också. Med högerhanden drog jag upp hans vänsterben och siktade en spark mot skrevet. Jag ville inte skada honom för mycket, bara markera att jag inte accepterade hans handling, och under det ögonblick jag övervägde hur hårt jag skulle sparka hann juggen luta sig mot verandaräcket och ta stöd med båda händerna för att kunna parera det förväntade slaget med sitt lediga vänsterben. Alltså fick jag ändra taktik och greppade snabbt hans vänsterben med min andra hand. Sedan tog jag ett stadig tag kring tasken och vred om. (Förmodligen var jag utrustad med tre händer, annars hade det varit fysiskt omöjligt).
Stojan kved under smärtan men upphörde inte med sitt arroganta småleende och det retade mig så mycket att jag med all kraft knuffade honom ner för de fem stegen i stentrappan. Jag såg inte hur han landade men när jag var på väg ner för trappan låg han hopkrupen med knäna uppdragna under sig. (Min aggressivitet och förmåga att slåss hade jag uppenbart hämtat från ”Ondskan”.) Jag var rädd att han skulle sträcka ut en hand och greppa min ankel men jag tog risken och med högburet huvud och kontrollerad stämma slängde jag till honom anteckningsblocket med mitt telefonnummer och bad honom på nytt ringa upp mig om han fick veta något.

Sedan rann kraften av mig och slokörad gick jag tillbaka mot huset. På vägen kontrollerade jag saldot på våra konton. Helt tomt! Nu var jag mer än orolig. Mina känslor började gränsa till förtvivlan. Jag anade grannarnas blickar bakom gardinerna i de tända husen. Det kändes som jag var den siste att få reda på något hemskt. De tyckte synd om mig samtidigt som de skrattade åt att jag varit så blind och inte sett, inte förstått, vad det nu var jag borde förstått.

Jag ringde på hos närmaste grannen för att fråga om hon visste något. Hade hon sett till Förundersökningsledaren idag. Ja, sa hon dröjande, som om hon inte ville avslöja en hemlighet. Han hade varit inne kl tre, precis innan han for, och bett henne ta hand om sjuksköterskan från Försäkringskassan, för att intyga att han varit hemma vid alla de tillfällen han sjukanmält sig. Jaha, sa jag, och du vet inte vart han åkte då? Nej, det visste hon inte. Jag ville skrika åt henne att min man minsann aldrig var sjuk. Vaddå sjukanmälningar? Skulle han ha gått bakom ryggen på mig och åkt iväg för att jobba men sedan åkte hem igen och stannat hemma? Men jag kunde inte fråga. Allt var så väldigt fel.

När jag stängt grannens dörr upptäckte jag att ett av bankkontona var övertrasserat. Förundersökningsledaren hade gjort ytterligare uttag, på kredit. Nu stod jag plötsligt utan man, utan hus, utan pengar, utan… barn. Barnen var också försvunna. För en kvart sedan hade de varit ute och lekt med sina kamrater men nu var det helt tomt på gatorna och lekplatsen. Vart hade de tagit vägen?

Då vaknade jag, med hårt bultande hjärta och katastrofkänslan rykande ur porerna. Jag var genomsvett och arg och frustrerad, rädd och övergiven.

Jag bestämde mig för att aldrig mer dricka kaffe, i alla fall inte på eftermiddagen.

Igår kväll satt jag en stund på sängkanten och filosoferade innan jag la mig. Plötsligt kom jag på en helt underbart vis och förståndig tanke. Rent av revolutionerande! Jag kände mig helt uppfymd och badade i ett förklarande ljus.

I natt, kvart i fyra, vaknade jag och var uppe och tog hand om Guldgossen en stund. Sedan kunder jag inte somna om. Jag satt en halvtimma och skrev dagbok och kom på att jag ju måste skriva ner min fantastiska visdomstanke.

Men den var som bortblåst. Jag har inte kommit på den under dagen heller.
Elände! Nu kommer aldrig världen få veta hur fantastiskt vis och smart jag är.

www.lovefilm.se

Det är en sida för de som gillar film. Där kan man hyra hem filmer, titta på dem i lugn och ro, och sedan returnera med ett fiffigt returneringssystem.
På sidan kan man lägga upp en lista med filmer man vill hyra och prioritera dem från 1-3 så skickas filmerna i den takt man hinner titta.

Via någon tidning jag prenumererar på har jag fått ett erbjudande om att prova på Love Films erbjudanden gratis under en månad. Jag har satt upp en lång lista med företrädesvis katastroffilmer men först ut på listan var Bondfilmen Casino Royal.

Som alla bondfilmer är den välgjord tekniskt sett och det är mycket action men det var några saker jag hängde upp mig på.
För det första plutar Craig (han heter väl så, den nye Bond?) med underläppen på ett så Posh-aktigt sätt att jag inte kan annat än att störa mig på det hela tiden.
För det andra är avsnittet där Bond blir kär i flickan för långt för att vara en Bondfilm, och sticker ut för mycket från Bond-konceptet. Nu vet jag att det här ska föreställa vara den första bondfilmen och att det i så fall skulle vara lite okej om Bond kärar ner sig och sedan blir sviken och därmed vaccinerad mot kärleken, men det håller inte. Handlingen i filmen är ju för i alla sin dar förlagd till efter terrorattacken 11:te september.
För det tredje kommer jag inte ihåg för jag är så trött idag, efter att ha suttit och tittat på film till kvart i tolv i natt!

Idag är jag trött.

Igår var jag duktig. Jag hämtade barnen, handlade, packade in varor, plockade i ordning lite, lagade mat, städade köket, kokade citronsaft, plockade i ordning överallt, åtminstone på nedervåningen, dammade, borstade ett antal tänder, nattade barn, hivade ut överblommade blommor och satt in nya, målade fiskdammsfiskar… Och allt detta efter jobbet.

Och när maken kom hem efter att ha förlustat sig med lite kappsegling tillsammans med några vänner och berättat hur det gått för dem och vad roligt de haft, frågar han men sin arbetsgivarröst:
-Hur går det här hemma då? Har du hunnit städa? Jag vill inte att du ordnar kalas om det inte är städat här hemma.

Idag måste jag också vara duktig. Jag ska hämta barn, laga mat, dammsuga, städa toaletter, baka bullar, göra i ordning godispåsar, lägga barn…

I morgon måste det vara fint där hemma. Då har vi första kalaset för lilla Svalan.

Innan pausen, mitt i cirkusföreställningen, var det dags för den trötta Pippi-hästen Scout att göra entré.

Han börjar med att knuffa sin dressör ur sängen.

Sedan försöker hon få hästrackaren att hoppa. (Vet ni förresten att en “rackare” från början, innan ordet började användas som det gör idag, var en person som slaktade och flådde hästar. Att kalla en häst för rackare är alltså antingen en riktig kullerbytta eller bara dumt.)Här kanske det är på sin plats att be om ursäkt för vissa suddiga bilder. Hästrackaren (!) ville ju aldrig stå still, och inte dressören heller.

Det där med hoppningen var inte Scout så intresserad av.Han skakar frenetiskt på huvudet åt det höga hindret. Och när dressören sänker ribban skrattar han bara.Till slut får hon i alla fall med honom på en liten runda som slutar med ett hopp.Efter den prestationen blir Scout så trött, så trött. Han går och lägger sig.Och somnar.Dressören får ta hjälp av “den lille hund med stooora ringklocka” för att väcka hästen.

Satte klockan på väckning till åtta. Tassade sömndrucken upp ur sängen och ner för trappan. Slog det sedan långeliga tider inmemorerade numret till barnmottagningen för att förnya ett recept på allergimedicin åt Guldgossen. Fick en telefonsvarare i örat som meddelade att de har öppet mellan 8.30-11.00.

Suck!

Efter två sovmornar börjar jag nu närma mig ett tillstånd som kan kallas mänskligt.

Just nu har maken åkt för att handla båtmat, barnen leker och håller sams och jag har tänkt igenom min och barnens packlista inför båtsemestern.
Nu är det bara att invänta båtvädret. Det är okej om det regnar lite men det får inte blåsa för mycket. Jag illvägrar att åka över Vänern om det går höga vågor. Fyra timmar av gung-gung kommer tära på vårt äktenskap.
Å andra sidan kan det vara nog så påfrestande att gå här hemma och vänta med en make som är som en värpsjuk höna och inte kan tänkta, prata eller andas annat än båt-båt-båt. Jag har besvurit honom att inte prata båt, väder eller sjö mer än max tio gånger om dagen tills vi kommer iväg.

Ursprungsplanen var att resa i eftermiddag. Efter väderprognoskoll blev det framflyttat till måndag eftermiddag. Nu ligger vi och pendlar mellan måndag och tisdag. Det kan i värsta fall dröja till onsdag. (Om det dröjer till onsdag kan jag vara med på tjejjträff hos en kompis som jag inte träffat på länge, så JAG blir inte lidande.)

Om jag sköter mig ordenligt med packning och matlagning så kanske jag och barnen hinner åka och hälsa på hos mina föräldrar i eftermiddag. Där finns nu också min italien-syster och hennes son. Vi träffades i fredags men jag längtar redan efter dem igen.

Så nu måste jag hålla mitt löfte till mig själv och inte ägna semestern åt att blogga, utan kombinera nytta med vila.

Och snart är jag ju en utvilad Zäta också, gladare, piggare och med mindre huvudvärk. Det ser jag fram emot!

Vet ni om att vi färdas i 800 km/h genom världsrymden. Det är den hastighet jordklotet måste hålla för att hinna runt solen under ett år.

Just idag tycker jag att jag kan känna fartvinden. Tellus snurrar lite för fort.