Zäta

Idag är jag inget rolig. Jag har huvudvärk och känner mig allmänt tillknäppt och tråkig, rent av småsur.

Förundersökningsledaren hittade inte sina nycklar i morses. Vi letade överallt. I fickor, på krokar, på kontoret, i sovrummet… men ingenstans fanns hans nyckelknippa.
Det är inte helt ovanligt att Förundersökningsledaren förlägger saker. Jag hade på tungan min vanliga förebråelse om att han måste hålla bättre ordning på sina saker, och alltid lägga dem på samma ställe, men jag knep käft.

Och tur var väl det.

När jag lämnat av barnen på skolan hittade jag nämligen den saknade knippan i min jackficka. Det är jag som förslarvat Förundersökningsledarens nycklar! Jag vet hur det gått till också.
När jag kom hem från kyrkan igår lät jag mina nycklar sitta kvar i bilen (inne i garaget) (FEL 1) eftersom jag inte skulle behöva nycklarna förrän jag åkte till jobbet i morses. På eftermiddagen gick vi ut till pulkabacken och jag tog med mig en nyckelknippa som hängde där den skulle och som jag trodde var min egen (FEL 2). Det var naturligtvis Förundersökningsledarens nycklar!

När vi kom tillbaka efter vår utomhuseftermiddag hängde jag inte tillbaka nyckelknippan utan lät den ligga kvar i fickan (FEL 3) eftersom jag skulle ha samma jacka idag.

Jag har hört uttrycket ”två fel gör inte ett rätt”. Uppenbarligen gäller samma sak för tre fel. Ganska logiskt, eller hur…

Vilken fantastisk helg vi har haft, familjen Zäta!

På fredagskvällen bestämde Förundersökningsledaren att vi skulle mysa till det med pizzastenspizza. Förundersökningsledaren bestämde och jag fick stå för utförandet eftersom han stängde in sig på kontoret och letade fram passande gitarrljud till helgens framträdanden.

Det är första gången vi stenpizza utan att ha gäster att imponera på. Riktig vardagslyx skulle jag vilja påstå. Det blev inte mindre lyxigt av att Guldgossen har börjat gilla pizza, i alla fall så länge han får bestämma “pålägg” helt efter eget huvud och i lagoma mängder. Lilla Svalan rynkar än så länge på näsan åt dylika läckerheter men hon fick en rejäl macka bakad av pizzadeg i stället och var lika glad för den som vi var åt våra pizzor.

Höjden av lyx under fredagskvällen var nog ändå när Förundersökningsledaren efter avslutad måltid kommenderade upp mig till TV-rummet där jag fick sitta och fortsätta myset tillsammans med barnen medan han ensam tog sig an disk och köksröjning.

Lördagen är ni redan invigda i. Kaffestugan, barnen hos mormor och morfar och Förundersökningsledaren på en givande lärljungadag.
När jag dammsugit hemma (det blev ingen lapptäckssömnad) for jag till mina föräldrar för en skön kväll. Det snöade lätt på vägen dit och av någon anledning fick det mig att längta efter våfflor. Gissa om jag blev positivt överraskad när min mamma lite senare på kvällen berättade att hon tänkt att vi kunde grädda våfflor!

Melodifestivalen var som vanligt ömsom vin, ömsom vatten.
Velvet-tjejjen sjöng aningen bättre än hon brukar.
Rapp-gossen med anhang var bara för tråkig.
MBD (eller vad det nu är de heter) var rätt tråkiga också. Det är ju bara Erik där som kan sjunga någorlunda.
BWO har aldrig någonsin appelerat på mig. Visst är han söt den lille hårfagre Martin men han sjunger inte bäst och jag tilltalas inte av de andra två kufarna heller.
Sofia sjöng på grekiska och då kunde hon ju ha varit med i den grekiska festivalen istället. Det räcker med svenska och engelska tycker jag, men låten var bra. Jag förstår att den blev den internationella juryns val.
Den unga tösen, Molly tror jag hon hette, var en positiv överraskning. Ungefär som Sanna Nielsen fast utan enerverande vibrato.
Mikael Rickfors var riktigt bra. Jag trodde han skulle göra bort sig och bara vara en gammal stöt men han körde sin grej utan att göra sig till och låten var lite lagom fartig också.

Vid presentationen av Rickfors sa speakerrösten något om -71. Jag tror det var att han fick sin första hit då. När låten hållit på ett tag sa min mamma:
-Tänk att han är lika gammal som dej. Då ser ju i alla fall du mycket yngre ut!
-Va, han kan väl inte vara lika gammal som jag heller! kontrade jag förskräckt.
-Jo, men sa de inte att han var född -71. Det är ju du med.
-Nej. Han kan inte vara 38!
Så här långt i konversationen bestämde sig lilla Svalan för att lägga sig i också.
-Mamma, är du 38?
-Ja, så gammal är jag i år.
-Jag älskar dej ändå mamma.
-Tack ska du ha gumman. Det var väl för väl!
Om det här hade varit en lycklig historia så skulle samtalet tagit slut där. Men det gjorde det inte. Lilla Svalan hade ytterligare en replik att leverera.
-Ja, jag tycker om gamla människor.

När melodifestivalen var slut och det var dags att åka hem upptäckte vi att det snöat ganska rejält under hela kvällen. Bilen var inbäddad i ett minst fem centimeter tjockt täcke av snö. Jag bestämde mig för att leka miljöovän och varmkörde bilen ett tag medan jag borstade bort all snö från bode rutor, tak och motorhuv inför en säkrare hemfärd. När jobbet var klart sprang jag in och hämtade barnen och sedan började en ganska spännande hemfärd. Framfartsvägen till mina föräldrars gård var igensnöad och drivig och det gällde att styra rakt fram med ganska god fart för att inte antingen fastna eller hamna i diket. Ute på 44:an var det något bättre för där kunde jag i alla fall följa i andra bilars spår men någon plogbil hade inte hunnit ut än och jag satt på helspänn hela vägen hem.
Förundersökningsledaren ringde utmed vägen och undrade vart vi tagit vägen för han hade kommit hem tidigare och hunnit bli lite orolig. Barnen tyckte i alla fall inte att det var lika spännande som jag för de somnade snabbt, hypnotiserade av den fallande snön i ljuset från billyktorna.

Idag har vi varit på en riktigt bra gudstjäns på förmiddagen. Marias lovsångsteam spelade och sjöng och det var riktigt härlig stämning. Jag fick äntligen höra (och se) Förundersökningsledaren spela elgitarr och det var en fröjd för flera sinnen.
Jan Sköld predikade (man kan höra predikan på kyrkans hemsida www.pingstlidkoping.se) om bön. Jan är en härlig typ. Som en udda fågel men med mycket visdom att dela med sig av.

Efter gudstjänsten fikade vi i Kaffestugan och sedan åkte vi raka vägen till McDonald´s och hämtade mat. Det var väl inte riktigt meningen att ta allt i bakvänd ordning men så kan det gå. När alla strips var uppätna och både jag och Förundersökningsledaren kände oss riktigt svullna, bytte vi om till varma kläder och drog med oss barnen ut till Villabacken.

Nu har vi nyss kommit hem från några glada åk med pulka, tefat och bob och barnen sitter i badet och Förundersökningsledaren har tänt en brasa och förberett kvällsmaten som kommer bestå av nygräddade baguetter och smoothie.

Klockan är redan halv sju så det är inte så mycket helg kvar. När vi ätit och stoppad barnen i säng tror jag att vi vuxna avslutar dagen med Beck.

Nu ska jag göra ett seriöst försök att pilla i mig Rosenrotspillren igen. Jag är ju lite trött och hängig och längtar precis som alla andra efter vår och ljus. I väntat på våren kan man ta till lite artificiell hjälp tycker jag.

Igår kväll bestämde jag mig för att ta en tablett varje morgon.
Jag glömde ta en i morses…. men kompenserar nu med en till fikabananen.

Om en kvart kommer Förundersökningsledaren insusande här på jobbet för att hämta en skaljacka han glömde hemma i morses.

Jag blir alltid lite extra kär när min stilige karl kommer in här på jobbet. Han fyller liksom upp hela rummet och så går han med tvärsäkra steg fram till mig och ser så där härligt busig ut i blicken. Det är nästan så att jag kan förvänta mig att han slätar av mig! Det gör han aldrig. Han vill inte genera varken mig eller sig själv. Det brukar vara jag som står för de pinsamma stunderna i vårt liv.

Men jag älskar honom. Särskilt på jobbet…

I går kväll kom svärmor och svärfar och hämtade barnen. Det är sportlov här och ett finfint tillfälle för övernattningar.

Lilla Svalan frågade mig varför vi vill att våra barn ska sova borta, men så gav hon själv svaret:
– Det kan ju vara lite jobbigt att ta hand om två småbarn hela tiden… och farmor och farfar behöver också sällskap…

När farmor och farfar kom innanför dörren blev det jubel och glädje. Lilla Svalan blev helt propell och for runt som en tätting. Svärmor avslöjade att de pratat om det lilla yrvädret i bilen. Det var ett tag sedan de träffades och svärmor undrade om hon “lugnat ner sig” något sedan sist. Svaret framgick tydligt när vi såg alla glädjeskutt och hörde den aldrig sinande svadan av ord som flödade likt ett vattenfall över lilla Svalans läppar.

Hämtningen gick ganska snabbt och svärfar lämnade oss med orden:
-Nu blir ni själva i kväll. Gör inget dumt…

Jag funderade på vilka dumheter vi skulle kunna tänkas hitta på, men jag kom inte på något bra. Det slutade med att Förundersökningsledaren gjorde lite kontorsjobb medan jag ställde mig och strök.

Idag på förmiddagen har vi fått veta att barnen är glada och nöjda (trots att jag glömde skicka med tandborstar) och gärna stannar en natt till. Nya inte helt oanade möjligheter öppnas. Eftersom vi gluttade på möjligheternas dörr redan igår kväll har vi bestämt att fira alla hjärtans dag i kväll, med att gå ut och äta gott.

Och gissa vad jag har nu, nu när jag borde se fram mot en kväll på tu man hand med mitt hjärtas kärlek!
Just det – huvudvärk…

Jag är slemmig i halsen.

Jag luktar avgrund och undergång ur munnen.

Jag behöver verkligen lätta på trycket. Men jag kör lite blåsträning under förmiddagen så jag avvaktar en kvart till.

Sitter framför Let´s Dance och spanar in sambabrudar och -killar.

Världens starkaste Magnus får som vanligt Tony Irwing att gå igång. Det klart att man blir imponerad av att en kille med lårmuskler som Redwood-träd även kan prestera några danssteg men så där värst duktig är han ju inte i alla fall.

Niklas-stackarn får dålig kritik av juryn för första gången och jag får väl hålla med om att det ser ut som om han skuttar omkring på glödande kol, men grabben har ju i alla fall taktkänsla.

Nu är det Kittys tur. Jag har lite svårt för den bruttan. Hennes attityd är lite för mycket “Ricky-Lake-Show”. Det syns dock att hon har fattat galoppen lite bättre nu än vid de första programmen.

Carl-Jan dansar som vanligt mest med handlederna och tappar helt bort sig i de allra enklaste av stegkombinationer. Men han är ju så gentil, och rolig. Han ler och bockar och vinkar och är den ultimate gentlemannen. Och utseendemässigt påminner han om min bortgångne farbror.

Men nu kommer Förundersökningsledaren och tar den bärbara datorn så nu får det vara färdigbloggat om Let´s Dance för den här gången.

Det tog en månad, men nu har jag lärt mig att skriva -09.
I jobbet datummärker vi alla våra anteckningar och att skriva 3/2-08 har varit mycket lättare än 3/2-09.

Tänk att bara en enda liten siffra kan ha så stor betydelse, och vara så svår att få till. Det sitter liksom i fingrarna.

Jag känner mig tömd, nästan dränerad.
Samtidigt är det en skön känsla. Jag är lättad, förlöst.

Jag kommer precis från toa.

Hur klarade de sig förr i tiden. Jag menar förr – när det inte fanns torktumlare!

Vår torktumlare har pajjat. Jag vet inte hur och förvånansvärt nog är inte ens Förundersökningsledaren helt säker på orsaken, men den låter som ett mindre tröskverk när man startar den så den är i alla fall helt uppenbart trasig.

Nu hänger det fullt med tvätt på tvättstrecken i tvättstugan (och då hör jag ändå till de fåtalet lyckligt lottade som verkligen har ganska väl tilltaget med hängutrymme) och på alla galgar i hallen hänger trosor och på alla stolar runt middagsbordet hänger det kalsonger.

Det är tur att vi inte ska ha gäster idag. Kan man vara säker på att gästerna vill komma tillbaka om de tvingas avnjuta middag eller fika med en blöt kalsong i nacken?

Jag tror jag ska tända en brasa så att tvätten torkar fortare.

Det verkar bli en fin dag, trots huvudvärken.

Jag har jobbat riktigt redigt och känner mig som en duktig flicka.
Och ikväll har jag INGET inbokat. Kanske hinner jag göra klart mitt klirriga lila armband som jag pillat med så länge. OM jag blir klar lovar jag att lägga upp en bild, i alla fall om några dagar…

Att vakna med huvudvärk dömer dagen på förhand.

Jag har lämnat Guldgossen och en, för dagen förnöjd lilla Svalan till skolans vård och utmaningar, och går med långsamma, dröjande steg tillbaka till bilen. Den makliga takten kommer sig av att jag vill suga ut den sista lilla resten av helgkänsla innan jag kastar mig in i arbetsveckan på nytt.

Helgen har varit alldeles för kort. Jag har inte varit hemma så mycket och har liksom inte hunnit landa, varken i mig själv eller i hemmet, eller i familjen. Och nu är det redan ny vecka och det är meningen att jag ska vara pigg och fräsch, ha laddat batterierna och startat om hjärnkontoret.
Jag tycker inte att jag kan leva upp till någon av de delarna.

Om helgen var en karamell, så har jag knappt hunnit stoppa den i munnen ännu, än mindre känna smaken, och definitivt inte fått del av sockerchoken…

När jag lämnat av barnen på Royal Rangers i Örslösa tog jag en sväng till Willys för att komplettera innehållet i kylskåp och skafferi.
Framme vid kassan konstaterade jag nöjt att jag fyllt vagnen med mjölk i alla färger. Gult till mig, blått till Förundersökningsledaren, grönt till Guldgossen och Rött till lilla Svalan som ju behöver matas i lite extra.
Jag köpte också Milda bordsmargarin eftersom det är 60 % fett i den.

Bakom mig i kön stod en liten farbror med bara en ask Lätta i handen.
Vi kom i samspråk och jämförde smörsorter och priser och fördelar med fett och E-vitaminer.
Jag tror det var efter att han berättat hur han kärnade smör hemma på gården innan han blev gammal och flyttade in till stan som han sa det.
-Vad söt du är!

Hans ögon lyste glittrande över att han vågat säga orden och jag slog, rodnande som en skolflicka, kokett ner blicken och nästan viskade fram mitt tack. Sedan log också jag och såg in i hans ögon, som fortfarande glittrade och lyste.

Han gjorde min dag. Och jag tror faktiskt också att jag gjorde hans.

Fick av en kollega reda på att Åhléns har halva priset på reapriset.

Jag gick dit för att titta lite på tyger.

Jag gick därifrån med kassen full av julklappspapper, spraysnö, bordsramar i plexiglas, gå-bort-presenter och lite annat smått och gott.

Jag vet inte riktigt vad som hände däremellan…

Jag drömmer nästan alltid något direkt när jag somnar. Och då är jag fortfarande i gränslandet mellan dröm och vakenhet och har därför en förmåga att vilja prata i sömnen. Resultatet blir att jag väcker både mig själv och Förundersökningsledaren.

Igår kväll skrek jag:
-Huwuloäääh!

Jag hade precis somnat och såg framför mig en gubbe som uppenbarligen åt potatisgratäng. Han gapade och räckte ut hela tungan så att jag såg allt han stoppat i sig. Och det såg jätteäckligt ut!

*

Det sista jag drömde i morses, innan klockradion gick igång och avbröt min sköna sömn, var att jag var på jobbet, i köket. Det såg lite annorlunda ut än vad det gör i verkligheten, men så är det ofta i mina drömmar.
Jag höll på att leta efter en stor gryta när min kollega kom in i rummet och undrade vad jag höll på med. Mitt svar förvånade mig storligen, i alla fall när jag vaknade:
-Tror du vi har någon tillräckligt stor gryta för att koka 15 liter vatten, med salt? Jag ska ju betala skatten snart.

Igår packade jag ner den sista tomten.

Igår åt jag årets första semla.

Jag tror jag skapat mig en ny tradition.
Känns bra!

Vi tittade på trean igår.

Jättekonstig film.

Dessutom kom jag inte ihåg alla turer kring hjärtan och piastrar och döda som skulle återuppväckas.

Men den tog sig på slutet.
Väldigt sorgset.

När jag la mig funderade jag på hur jag skulle kunna överleva om jag bara fick träffa Förundersökningsledaren en enda dag vart tionde år.
Det var oföreställningsbart.

Nu hoppas jag att det kommer en fyra snart.

Bilderna har varken jag eller Förundersökningsledaren tagit. De är snodda från Aftonbladet.

Straxelax drar jag och min avkomma till mina föräldrar i Skälvum. Jag ska dessutom vidare en sväng till Skara för att byta ett par byxor Guldgossen fick i julklapp. De var nämligen för korta.

Jag mår bra. Inga tecken på magflunsa förutom gårdagens lilla toalettsittning på morgonen.

Har precis läst ut Jonas Gardells bok “Jenny” medan barnen åt frukost.
Det var en duktigt bra bok. Sådär djup och med ord som hörde ihop, liknelser och syftningar, bibelcitat som i och för sig tolkats lite hur som helst men som definitivt lyfte sammanhanget.

Och jag har vattnat blommorna. Man kunde ju trott att de skulle fått lite bättre omvårdnad de här lediga veckorna, men jag har visst tagit ledigt från krukväxterna också, och inte vattnat dem på 14 dar.
Nåja, det som inte dödar, härdar.

Nej, det där sista är inte sant. Det som inte dödar kan ändå skada illa och göra skört och bräckligt.

Nu åker vi.
Ha en KING lördag, för att citera Ela.
http://mayhembitch.blogspot.com/

Nu har ett två dagar långt parti Monopol avslutats. Jag vann.

Vi har helt olika taktik jag och Guldgossen. Oftast går hans taktik hem, han brukar vinna, och var också nära att göra det den här gången, men tack vare tursamma kast med tärningarna lyckades jag vända lyckan till min favör.

Guldgossen brukar se till att köpa de två dyraste gatorna så snabbt som möjligt och alla pengar han får går till att bygga hus och sedan hotell på de två gatorna. Får han pengar över strököper han även några fler gator.

Själv brukar jag försöka köpa några gator på varje sida av spelbrädet, för att sprida ut inkomstmöjligheterna. Det är ju tio steg på varje sida och det känns som om det är större chans att dra in stålars om man äger något med lagom jämna mellanrum för då borde också chansen att motspelarnas pjäser hamna där, öka.
Allt eftersom jag blir rikare försöker jag sedan komplettera gatuinköpen så att jag har ett helt kvarter, och kan börja bygga. Men innan jag påbörjar kompletteringen prioriterar jag att försöka köpa gator i de kvarter som motståndarna redan börjat annektera, för att förhindra husbygge.

När vi slutade spela idag var Guldgossen skyldig mig 2820 kr. Då hade jag allt eftersom köpt över de gator han tidigare ägde.

Det fanns 3000 kr att vinna för den som hamnade på “Fri parkering”srutan.

Jag hade ett “fri från fängelset”-kort som jag köpt av Guldgossen för 1000 kr. Det var onödigt dyrt och jag fick ju inte chans att utnyttja det, men det förlängde spelet med någon timma eftersom Guldgossen fick ett behövligt tillskott i kassan.

Jag ägde alla gator utom:
Karlavägen, Vasagatan, Stureplan och Gustav Adolfs Torg.

Jag hade byggt hotell på Folkungagatan, Götgatan, Ringvägen, S:t Eriksgatan, Odengatan, Valhallavägen, Strandvägen, Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan.

Jag ägde även Elverket och Vattenledningsverket och alla tågstationerna.

I plånboken hade jag 100.900 kr.

Jag funderar på att ge mig in i fastighetsbranschen. Borde inte Monopol ge tillräckligt med erfarenhet för att man ska kunna tjäna grova pengar i verkliga livet också?

Förundersökningsledaren har startat operation “anpassning till arbetslivet”.
Det innebär att vi går upp tidigare och tidigare varje dag, för att på onsdag nästa vecka vara beredda att gå upp vid vanliga vardagstid för att hinna till skola och jobb i tid.

Idag gick vi upp klockan 9.

Jag dammsög i vardagsrummet/köket på förmiddagen. Vi får ju snart gäster och även om det inte var vidare dammigt så skadar det ju inte att ta ett extra tag med dammsugaren när man vill visa upp sitt hus för första gången.

Det är Italiensysterns svärföräldrar som inte varit här tidigare och som jag vill försöka impa på lite.

Till lunch åt jag och barnen couscous.

Vad händer med golvytan under köksbordet när man äter couscous?
Just det – det ligger fullt med små gula korn överallt.

Nu ska jag dammsuga igen, och den här gången behövs det verkligen!

Kvart över tre i natt var vi klara.

Då hade Förundersökningsledaren och jag vikit, tejpat, snörat och rimmat. Jag hade dessutom gjort julklappsetiketter till alla paket. Jag hade klippt, slagit hål, stämplat och skrivit.

I början kom vi på ganska bra rim. Vi var glada och på allerten.
Efter ett kom tröttheten. Rätt som det var tog hjärnan bara stopp och kunde inte producera bättre rim än “Ära vare Gud i höjden. Detta har jag gjort i slöjden.” Och då bör tilläggas att vi inte hade några hemslöjdade attiraljer i paketen.

Sedan blev vi övertrötta, och fnissiga. Förundersökningsledaren kom på ett fantastiskt rim till släktens yngste. Han är bara två månader. Rimmet slutar med “Skål!” Jag är inte säker på att jag tycker det är lika bra idag.

Nu står det tre ICA-papperskassar i hallen och väntar på julafton. Tre ynkliga kassar. Det är resultatet av så många timmars möda. Och i morgon kommer paketen öppnas, rimmen läsas, och sedan är det över.

Nej, inte riktigt över. Jag har glömt att innehållet i klapparna förhoppningsvis kan sprida lite glädje också. Glädje som varar längre än de sekunder det tar att öppna paketet.

Förundersökningsledaren har skrivit ett rim som han påstår att jag “aldrig knäcker”. Men jag får inte läsa det i förväg.

Jag har skrivit ett rim på hans paket också. Jag tror nog han ganska snabbt gissar sig till innehållet med ledning av rimmet, men jag tycker det är okej ändå. Jag har bett Peter Barlach om hjälp med rimmet, men jag tror Peter har fullt upp med sin grisrumpa så här dagen före jul, så jag får hålla mig till det jag hittat på själv.

Nej, jag kan inte avslöja rimmet ännu. I morgon skulle det kunna gå, men då är jag hos svärföräldrarna och firar jul, så ni får ge er till tåls lite till.

Paketet från Förundersökningsledaren ligger högst upp i den ena julklappskassen. Det är SÅ svårt att inte gå dit och tjuvläsa. Bara några rader. Bara så jag får något att fundera på. Jag är familjens mest nyfikna individ och det riktigt gnager i mig att det ligger ett paket till mig där, och att jag inte får läsa på det…

Plötsligt tycker jag som barnen, att det är låååångt till morgondagen!

Jag har märkt att det pyntas en del ute i blogg-Sverige. Det är väl främst bland inredningsbloggarna juldekorationerna flödar, och då inte med tomtar och glitter utan mer med det vita och med ljus.

Det är vackert.

Men…

Jag har bestämt mig för att barnen ska få julpynta hos oss, i alla fall så länge de själva tycker att det är roligt. Deras bästa dagis- och skolpyssel sparar jag också, tillsammans med ärvda och köpta saker och alltihop åker fram varje jul.

Just nu håller jag på och packar upp de tre banankartongerna som förvarar julpyntet under större delen av året. Jag lovade barnen igår att vi skulle julpynta ikväll.
Jag är en usel löftesbryterska. Lilla Svalan har tappat förtroendet för mig fullständigt och till och med den återhållsamme Guldgossen blev besviken på mig när jag inte lyckades hålla tidtabellen utan har fått skjuta upp julpyntandet några dagar.

Anledningen till mitt vidriga avtalsbrott är att jag upptäckte (märkligt, det är ju likadant varje år men jag tycks glömma bort de här detaljerna…) att för att kunna sätta upp något julpynt så måste man också ta bort andra prydnadssaker för annars svämmar det över på fönsterbräden och soffbord. Och när man ändå håller på att plocka undan och packa ner så kan man lika gärna damma lite också.

Och hoppsan, så var klockan åtta och barnen borde legat i sina sängar för en halvtimma sedan.

Nu har jag packat ner året-runt-sakerna och dammat och nu plockar jag upp våra julsaker, ställer allt i en stor hög på soffbordet och så får barnen placera ut sakerna där de tycker att de passar när tiden är mogen.
Det blir inte i morgon för då ska jag bort på julbord med jobbet och Förundersökningsledaren och barnen ska göra en föräldrarunda och först besöka mina föräldrar för att hämta ved och sedan fara till hans föräldrar och vara datasupport.

Man kan bli lite nostalgisk när man packar upp julsaker. Vissa figurer har jag starka barndomsminnen förknippade med. Det finns två små tomtar, en illgrön och en fulorange, som jag fick när jag var liten. Jag tycker mycket om dem trots att de är oansenliga och den gröne tomten har tappat huvudet och fått det fastlimmat igen.
Min allra käraste julskatt är en fin röd ängel med små guldkantade vingar och ett pälsbräm av prslin längst ner på kjolen.

Andra saker har jag köpt själv, som vuxen, och känner ingenting för. Men jag kan ändå titta lite kärleksfullt på dem och tänka att om de får ha sina huvuden i behåll kommer de förmodligen så småningom att bli mina barns minnessaker och kanske kommer någon av dem att få hedersplatsen i deras hem en dag.

Idag var det dags för det årliga tandläkarbesöket. Jag bävade.

Min tandläkare är säkert en fin människa. Han är folkpartist och engagerad i tandläkarförbundet.

Det hjälper inte.

Tandläkarmottagningen är hemtrevlig. I väntrummet finns kaffe, olika tidningar, en platt-TV, vitmålade rottingmöbler med blommiga dynor, heltäckningsmatta, världens minsta toalett där handfatet dekoreras med en levande snittblomma och det finns tandborstar att använda för den som behöver.

Det hjälper inte.

Min tandläkare satsar på modern teknik. När tänderna ska röntgas sker det med digitalkamera och fotona ploppar upp direkt i datorn så han ser om patienten blev bra på bild. När han ska avlägsna tandsten sitter han inte och skrapar för hand utan använder ett laserinstrument som sknabbt och effektivt tar bort eländet.

Det hjälper inte.

Min tandläkare är nämligen fepplig. Han slinter med sina vassa verktyg och han är för snabb och ovarsam.
Förra gången jag var där hade han problem med sitt datasystem och uppkopplingen till landstingets stora server. Han satt med ena handen i min mun och den andra på tangentbordet. Svärord och annan rotvälska vältrade ut mellan hans tänder och jag visste inte om han syftade på sin dator eller på min munhåla.

Den här gången gick det däremot bättre.

Min tid var kl 09.00. Jag tror jag var första patienten för dagen. Tandläkaren hade knappast vaknat ännu och alla rörelser var sömniga och lugna.
Jag måste komma ihåg att boka en morgontid även nästa gång.

När undersökningen var klar sa han:
-Grattis, du har en helt frisk mun. Det finns inga problem någonstans, inga hål, ingen tandsten!
Ha en god jul så bokar jag in dig igen om ett och ett halvt åt. Jag tycker inte du behöver komma hit oftare!

Det kändes som en för tidig julklapp.

I morses hade jag lite otur med hjärnan. Den drabbades av akut minnesstörning.

Det började med att jag skulle leka snäll mamma och låta barnen titta lite på julkalendern innan vi for till skolan. Jag tycker också att årets julkalender är bra så vi råkade titta en aning för länge och jag lyckades inte leverera barnen förrän precis när frukosten började.

När jag skulle lämna av mina telningar upptäckte vi att jag glömt lilla Svalans väska hemma. Jag släppte av barnen och skyndade mig hem efter väskan. När jag hämtat den och hängt upp den på lilla Svalans krok vid hennes klassrum gick jag för att dela ut den obligatoriska hej då-kramen. Lilla Svalan satt med sina frukostätande klasskamrater i matsalen. Hon frågade om jag hämtat väskan och hängt upp den ordentligt. När jag lovade att det var utfört sa hon:
-Tog du med regnkläderna också mamma, det ska regna idag!

Nej, några regnkläder fick jag inte med, och nu var klockan för mycket för att jag skulle hinna. Jag fick bannor av min yngsta avkomma och for slokörad till jobbet, dit jag lyckades hinna en minut före åtta.

På lunchen var jag ute och köpte julklisterfrimärken. Det är ju så fint ordnat nu för tiden att man inte nödvändigtvis behöver slicka.
Nu ligger alla julkort som jag knåpade ihop i natt, i den stora röda lådan och väntar på vidare transport. Ja, inte riktigt alla i och för sig, det är några som ska delas ut i lådorna hemomkring också.

Jag satt och klistrade frimärken på en bänk i vänthallen bredvid två av stadens orginal. De diskuterade fackföreningsavgiften, och varför man nödvändigtvis ska skicka julkort…
Den ene av dem hade inte skickat julkort på 30 år, men funderade på att överraska. Den andre hade ingen att skicka till.

Jag skämdes lite när jag satt med mina 40 julkort, som går till den närmaste släkten och vännerna bara. Jag har det oförskämt bra faktiskt.

Nästan gång jag sitter uppe till tre på natten för att skriva julkort och blir avslaget trött dagen efter, ska jag tänka på den lille farbrorn som inte hade någon att skicka julkort till, och så ska jag inse att jag är fantastiskt rik!

Natten till igår drömde jag att det kröp omkring stora kräftor i mina föräldrars trädgård. Vi kunde inte förstå varifrån de kom och de var stora som humrar och hade riktigt skräckinjagande klor så jag vågade inte gå ut i trädgården.

I natt drömde jag om kräftorna igen. Men nu var jag något mer handlingskraftig. Jag fick tag i en långskaftad grilltång och plockade upp dem och la dem i hinkar. Tre fulla tiolitershinkar blev det, och då var det ändå många som smet undan för de var snabba rackare.

Nu börjar jag se fram mot julen lite.

Ikväll ämnar jag baka lussekatter med barnen och på lördag blir det pepparkakor.
Veckan innan jul har jag en inbokad julscrapparkväll med en kompis och snart ska jag skicka min önskelista till tomten.

Söndagen den 14de håller vi julkonsert i kyrkan och jag går hemma på kvällarna och gnolar på en sång vi ska sjunga med kvartetten.

Förundersökningsledaren satte upp adventsstjärnor och stakar i helgen som gick.

Jo, det känns som det börjar bli dags snart…

Den här förmiddagen har bjudit på både roliga och tråkiga överraskningar.

Jag vaknade tjugo över fem när klockan ringde för att jag skulle hinna duscha i lugn och ro innan jag behövde äta frukost och väcka barnen. Innan jag klev ur sängen kom jag på att jag ju skulle till läkaren klockan nio och alltså hade gott om tid att duscha efter att jag lämnat barnen.
Jag la mig tillrätt och försökte somna om. Det var inte så lätt för jag frös om fötterna och var väldigt kissnödig men ni vet hur det är, man försöker ju in i det längsta att inte kliva upp ur sängen för då är det svårare att komma till ro igen. Och det går ju att sova även om man fryser lite, eller är lite nödig.
Fast har man stort behov av att tömma blåsan så går det inte så bra. Efter åtta minuter gick jag upp på toaletten.
Väl tillbaka i sängvärmen kunde jag i alla fall inte mer än dåsa till lite och det var bara tio minuter kvar tills jag var tvungen att gå upp på riktigt.

Det första som hände idag var alltså att ett tidigt uppstigande förvandlades till ett vanligt uppstigande som förvandlades till ett tidigt uppvaknande med försuttna chanser till mer sömn. Suck!

När jag tog hand om Guldgossens läpp upptäckte jag att penicillinet har börjat ge effekt och läppsvullnade har lagt sig lite grann. Det fanns inte mycket var att klämma ut men läppen känns fortfarande hård och öm så jag vill inte blåsa faran över ännu.

Det gick bra att lämna barnen på skolan. Guldgossen var visserligen trött och seg efter att ha somnat alldeles för sent på kvällen men med lilla Svalan är det inte längre några problem. Alla mornar med tårar och gråt är som bortblåsta. Nu visar hon upp sitt gamla vanliga jag igen och det är så skönt!

Så for jag hem och tog en lång, skön dusch. Det är egentligen otroligt lyxigt att få stå i duschen i tjugo minuter och låta det strilande vattnet skölja över kroppen. Jag hade kunnat stå i tio minuter till om det inte varit för att jag började tänka på huruvida det skulle kunna bo ett odjur i vårt avloppssystem eller inte. Jag tyckte jag hörde ett konstigt ljud och så var tankarna igång. Jag såg framför mig hur jag stod där i duschen, med schampo i öronen och vattenstrålarna som dränkte alla andra ljud, och så börjar en lång tentakel slingra sig upp ur golvbrunnen. Plötsligt klämmer den till kring mitt ben och drar ner mig på golvet. Kanske sitter det hullingar utmed tentakelarmen så att jag inte kan slita mig loss. Jag dras mot avloppet och plötsligt försvinner armen ner i hålet. Tidsfristen jag får är dock minimal. När jag vänder mig om för att krypa mot dörren dyker en ännu kraftigare tentakel upp ur toalettstolen. Den är täckt med kraftiga sugkoppar. Från handfaten och ur badkaret ringlar sig smala ormlika fingrar som griper efter mina armar och mitt hår.

Ja, jag kanske inte ska utveckla detta mera (efter en stund blev det även tänder inblandat), men ni förstår själva att jag sköljde schampot ur håret och avslutade duschen så fort som möjligt. Min livliga fantasi har ibland en förmåga att försätta mig i olustiga situationer.

Ännu en olustig situation uppstod när min chef ringde från jobbet kvart över åtta och frågade var jag höll hus. Uscheligt pinsamt! Jag hade sagt att jag ämnade komma till jobbet som vanligt klockan åtta, för att sedan avvika kvart i nio och fara till läkaren. Denna självklara planering hade någon gång under natten blåst bort från mitt minne och sinne. Nu hade jag missat 45 minuters arbetstid och istället stått i duschen och gôttat mig tillsammans med mina imaginära kloakmonster.

Nåväl! På väg till vårdcentralen fick jag ändå lite uppmuntran. Mitt i Örslösarondellen stoltserade en nästan två meter hög skulptur som några kreativa människor förfärdigat under nattens snöfall. Den var mycket naturtrogen och verklighetsnära och jag förstod att man lagt ner mycket tid på att lyckas få den stå upprätt sådär.
Konstverket föreställde en erigerad penis.
Att göra en snösnopp om man vill lämna något åt eftervärlden (om än kortvarigt eftersom den förmodligen slaknat under dagens töväder) tycker jag är betydligt mer innovativt än att till exempel hugga ner träd eller klottra fula ord.

Klockan nio träffade jag en läkare för att få göra allergitester. Jag misstänker att jag är allergisk mot björk, vindruvor och kanske vass.
Något förvånad blev jag när jag skakade hand med en man vars ansikte jag sett tidigare på morgonen. Det var varken i avloppet eller i samband med snöskulpturen. Nej, han var en de som i lokaltidningen fått svara på frågan: ”Vilken är den bästa uppfinningen”. De andra svarade ”hjulet”, en kvinna svarade ”boken såklart!” men min läkare svarade ”datorn”.

Trots hans förmodade tilltro till modern teknik var han ändå tämligen svårövertalad när det gällde nyttan av allergitester. Till slut lyckades jag i alla fall tjata mig till ett prov. Däremot lyckades jag inte förmå honom att undersöka min nacke som jag så ofta har ont i.
-Det är nog en förslitningsskada och det kan man inte göra något åt, vad det besked jag fick.
Det känns ju uppmuntrande!

Jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta (vad gör man annars i ett väntrum?) på att få komma in till labbet där pricktestet skulle utföras. Jo, för jag var ju inställd på att göra ett pricktest. Senast jag var med barnen på allergikoll var det pricktest. Vid ett pricktest droppar man en droppe av det misstänkta ämnet på huden och gör sedan en liten grop i skinnet med ett trubbigt verktyg.
Jag har inget emot pricktest. Jag var beredd på pricktest. Jag gillar pricktest.

Jag blev något konfunderad när labbsköterskan kommenderade ner mig i blodprovsstolen, bad mig kavla upp ärmen, och spände på mig ett blodstoppande spännband.
-Tänker du ta blodprov nu, frågade jag.
-Ja, erkände hon.

-Jag är stickrädd, kontrade jag.
Då tippade hon stolen bakåt och tog fram sitt ömmaste handlag och tog det minst skrämmande, minst stickande, mest perfekta blodprov jag varit med om. Hon förvarnade inte om när hon skulle sticka och hon pratade om intressantheter medan hon stack och jag kände mig som ett litet tryggt barn!

Den for jag till jobbet och fick världens godaste fika med hembakade lussebullar och pepparkakor som smakade pepparkaksdeg. En kollega fyller år idag och bakade igår, och kombinationen var perfekt!

På mitt skrivbord tände jag sedan de fina ljuslyktorna jag vunnit hos Annalunda och hade det riktigt mysigt.

Och så började jag ringa.

Efter ett tag blev jag inbegripen i ett längre samtal och fick händerna fria eftersom jag inte hade något att skriva under tiden som vi samtalade.

När man som jag är van att skriva hela tiden kan händerna lätt tycka att de är lite sysslolösa om de inte har något att göra.
Alltså började de fladdra runt i luften framför dataskärmen, och den ena handen placerade sig med ett stadigt grepp ovanpå en av ljuslyktorna.

Vet ni vad som händer med tunn plåt som står en längre stund direkt under en ljuslåga?
Just det, den blir väldigt varm!

Och inte kunde jag skrika heller eftersom jag pratade i telefon men en icke ont anande människa.

När vi lagt på gick jag till toaletten och spolade kallt ett tag och nu syns det bara ett pyttelitet rött märke efter mitt oförståndiga hanterande av ljuslyktorna.

I natt drömde jag en mardröm.

Jag var i djungeln tillsammans med lite annat löst folk. Det var massa giftiga ödlor och annat elände överallt så jag hade fullt upp med att freda mig.

Efter ett tag bestämdes det att vi skulle lämna djungeln och söka oss till lite mer ofarliga trakter. Vi gick på en stig som löpte utmed en flod. Min mamma gick först.
Plötsligt dök det upp en stor fet krokodil (större än de vi såg på Skansenakvariet) och attakerade mamma. Alla blev rädda och jag flög upp i ett träd eftersom jag var den enda som kunde flyga.
Jag skrek det högsta jag kunde för det skrämde krokodilen tillräckligt för att min mamma skulle hinna undan. Hon var dock inte så försiktig av sig utan gick ner till floden för att skölja av sina blodiga ben…

Jag vaknade innan krokodilen hunnit äta upp henne.

Och sedan drömde jag på nytt.
Den här gången drömde jag att jag berättade om krokodildrömmen för någon.

*

Här är krokodilerna vi såg på Skansenakvariet:

Min coola shopoholic-kollega ställde upp som barnvakt igår kväll så att jag och Förundersökningsledaren kunde gå på bio.

Kollegan har bara träffat mina barn en och en halv gång tidigare, men det var inga som helst problem med personkemin. Kollegan är jättebra med barn, kanske för att hon är ganska barnslig själv. Dessutom hade hon med sig både popcorn, ostbågar och Simsonsfilmen så hon gjorde sig snabbt omtyckt.

Filmen då?
Jo, den var bra.

Jag gillar ju när det händer grejjer, alltså inte romantiskt fjams utan action!
Och nog var det action allt. Full fart från början till slut. Biljakter, båtjakt, flygjakt och jakt till fots (min favorit).
Dessutom hann herr Bond avverka två damer varav den ena upphittades död doppad i olja. En snygg återkoppling till en tidigare film där Bondbruden återfanns död och målad i guld.

Jag funderar på om jag ska skippa diskussionerna om vilken skådespelare som gör den bästa Bond-karaktären. Utan att uttala mig för benhårt vill jag ändå säga att Daniel Craig gör det bra. Han är en bra actionhjälte och i den här filmen tonades även hans komplicerade känsloliv ner en aning, vilket är positivt för Bondfilmen som sådan, även om det gör Bond som person mindre intressant.
Daniel Craig är däremot inte så bildskön. Där slår Pierce Brosnan honom med hästlängder. Och Roger Moore, och Sean Connery… Craigs kropp är mer av samma kaliber som Timothy Daltons.

För den som är mera intresserad (än jag) av Bonderiet så kan man kika på fakta om alla filmerna här:

http://www.agent007.nu/bondfilm.htm

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag ska bara packa lite först.

Innan jag lägger mig vill jag bara tala om igen hur GLAD jag har varit idag. Ranas lovebombing verkligen “made my day”.

Så här glad är jag:
Så där rundlytt är jag också. Hmmm…
Vad är det man brukar säga; “rund och god”. Nej, det handlade ju om bröd.
“Tjock och glad”.
“Korpulent med munnen på glänt”.
“Bättre en extra haka än att tjäna en extra hacka.”
“Man ska ha lite att ta av, nu när finanskrisen kommer.”
“Den som ler, visar mer”.
“Varför gå i lera och sörja när man kan vara ute på hal is och ha det glatt”. (Robert Broberg)
“Bättre le än illa läcka.”

Nej, nu får det räcka!

God natt!

Jag är lite småförkyld. Rosslig och snuvig på mornarna. Näsan rinner, det löper en sträng med segt snor längst bak i halsen… Ja, ni vet själva. Förkyld, helt enkelt.

När jag borstade tänderna i morses, och det var dags att spotta, så fick jag kväljningar av den sega snuvan. Jag kräktes nästan i handfatet. Magen snörpte ihop sig sådär som den gör när den ska till att kaskadkräkas. Det gör ont i musklerna på sidan av magen. De där musklerna som man inte ens tror att man har förrän man antingen gör sneda sit-ups eller kräks.

Fast jag kräktes inte. Jag fick inte ens en sur uppstötning. Och jag blev inte helt av med snorsträngen heller.

Hur har er morgon varit?

På lunchen gick jag förbi en nyöppnad liten butik med Antikt och Kuriosa. Det kan ju alltid vara kul att kika lite så jag klevade upp för en bred trappa och hamnade bland koppar och fat och en liten tant.

Sakerna som såldes var inte direkt några fynd. Jag hittade silverskedar för 220 kr, Ostindiaporslin för 500 kr (en skål) och så det roligaste av allt:

För cirka fem år sedan köpte jag två spagettiburkar på något billighetsställe (typ Rusta, ÖB…). Det var sådana där höga, smala burkar i plåt. På utsidan står det “Italy” och det är en dam med förkläde också. Alltså ingen märkvärdigt.
Jag köpte dem för att de var likadana, men i olika storlekar och för att färgerna skulle passa in i vårt nya ek-kök. Dessutom var de billiga. Jag tror jag gav 20-30 kr.

I antik-butiken hittade jag en likadan burk som jag har hemma. Den visade tydliga spår av användning. Lite flottig, rostig i skarvarna, färgen var flagnad på vissa ställen och i botten fanns en buckla.
I botten satt också prislappen.

75 kr!

Nu längtar jag hem.

Hemma kommer min familj vänta på mig.
Vi kommer kasta i oss lite mat och sedan ska barnen iväg på Royal Rangers.

Medan de är borta ska jag och Förundersökningsledaren öva ihop oss inför sången på gudstjänsten på söndag. Och sen är det kväll. Och man kan få sova.

Huvudvärken har tonat bort under dagen men jag känner hur den ligger och ruvar strax under skallbasen.

Nu är jag lite ledsen.

Först kom föräldralediga kollegan instudsande på förmiddagen för att jag skulle fota henne till vår nya hemsida. Tyvärr har jag inte kameran med mig idag.
Det var en missuppfattning. Jag hade mailat och bett henne komma in någon gång under veckan, helst torsdag (för då har jag ändå kameran med mig) och hon svarade att hon skulle försöka. Jag tolkade det som att hon skulle försöka komma torsdag och hon tolkade det som att hon kunde komma när som helt under veckan.
Naturligtvis blev hon lite putt på att jag inte hade kameran med mig. Det är ju ett litet företag att plocka med sig två barn och ta sig in till jobbet. Hon sa inget och var inte arg på mig men jag tror att hon nog blev lite sur, jag skulle själv ha blivit det.

Sen ringde käre Förundersökningsledaren när jag satt på toa på lunchen. Han hade väntat att jag skulle ringa på förmiddagen, för det bestämde vi när vi pratades vid igår. Jag har tyvärr inte tänkt på min man på hela förmiddagen för jag har haft fullt upp med att koncentrera mig på våra kunder på jobbet.
Nu fick jag dåligt samvete för att jag glömt bort honom.

Så nu är jag lite ledsen. Fast inte så farligt. Lite ljusgrå i själen bara.

När jag tog min lilla lunchpromenad gick jag förbi en mamma och hennes tvåårsåldriga dotter. Dottern hade ett utbrott. Hon skrek och slog.
Mamman stod på huk och försökte gjuta olja på vågorna.

Lite senare, när jag var på väg tillbaka till jobbet, mötte jag dem igen. Nu satt dottern i vagnen, snorig, rufsig och varm. Hon tjatade oupphörligen:
-Prata mamma, mamma prata, prata, prata…

Mamman vände bara ansiktet mot solen och log. Hon sa ingenting.

Jag blev så impad. Här har vi en styck kvinna som faktiskt kommit på ett sätt att ta kontrollen.
Och som dessutom behärskar förmågan att stänga av, inte bli frustrerad. Som kan le mot solskenet i livet!

Idag är Förundersökningsledaren i Tyskland så jag är gräsänka.
Han är där över dagen, på en plats cirka 20 mil söder om Berlin.

I går for han direkt från jobbet till Skavsta Flygplats och sov där för att kunna flyga iväg tidigt i morses. I kväll kommer han hem sent, sent och sover på samma hotell för att sedan åka och jobba igen.

Förundersökningsledaren gör en så kallad tjänsteresa.

Jag kommer träffa honom en liten stund på onsdag kväll, innan jag far till kyrkan för övning med kvartetten.
Vi sa hejdå i går morses.

Jag behöver min man!

Jag är nog lite dum i huvudet.

Tidigare idag ringde jag för att säga upp min prenumeration på mattidningen “Laga Lätt”. Det är en jättebra tidning. Alla recept är både lättlagade, snabblagade och utan allt för mycket fettbildande ingredienser utan att gå till asketisk överdrift.
Men kruxet är att jag hittills bara lagat mat efter ett enda recept i den där tidningen, och det betyget är väl sannare än vad jag tror att jag tycker om den.

Hur som helst så ringde jag upp kundtjänsten och ville avsluta prenumerationen. Då lyckades den väna damen i andra ändan trolla fram en 43%-ig rabatt på de kommande fem numren och hoppsan så var jag visst fortfarande prenumerant. Lite lycklig dessutom, för tidningen är ju bra, och 43 % är ju en rätt rejäl rabatt.

Hmmmm………………..

Men igår ringde en kille.
-Hej, jag ringer från Kalle Anka.
-Jag trodde inte Kalle Anka fanns på riktigt!
-Nej, jag ringer från tidningen Kalle Anka.
-Jaha, jag är nixad.
-Förlåt.

Det är ju så en telefonförsäljare ska tas.

Låser upp dörren till uterummet. Tar på mig de korallröda fejkfopporna. Låser upp ena skjutsektionen på glasväggen och kliver ut i den tidiga gryningen. Solen har inte orkat göra sin första ansats till att väcka världen men ändå är det förunderligt ljust ute.
Gräset är vått och jag tar stora kliv för att så torrskodd som möjligt ta mig bort till morotslandet. Stjärnorna är bleka och ligger miljontals ljusår borta. För några mornar sedan var de så nära att jag hade kunnat nudda dem om jag sträckte ut handen.
Det är ingen dimma. Det finns inga moln. Det är månen som är boven i dramat. Fullmånen lyser som av egen kraft, nej, den gassar från sin plats högt uppe i väster. Jag vet att det bara är damm som reflekterar solen men ljuset är tillräckligt starkt för att ta musten ur stjärnorna och tillräckligt starkt för att kasta långa skuggor från huset och mig själv.

Jag drar upp två morötter och kliver tillbaka med mina längsta steg igen. Det är skönt att komma in i värmen. Det är skönt att slippa fortsätta kallbadet i månskenet.

Idag har vi haft en riktig familjesöndag! Det var inte en dag för tidigt!

Igår var vi lite mer utspridda. Guldgossen var på hajk med Royal Rangers, Lilla Svalan var på kalas på förmiddagen medan Förundersökningsledaren körde båten till vinterkonservering och sedan hjälpte en vän att masta av hans segelbåt. Jag städade hemma.
På eftermiddagen var nästan hela familjen samlad, utom Guldgossen då, och var på middagsbjudning hos våra albanska vänner. Vi fick jättemycket jättegod mat! Jag bajsade tre gånger mellan halv sju och nio i morses!

Idag var vi dock tillsammans hela familjen. På förmiddagen var vi i kyrkan. Förundersökningsledaren agerade ljudtekniker och jag sjöng med kvartetten. Efter mötet for vi till “ett ställe” (mitt och Förundersökningsledarens hemliga uttryck för McDonald´s). Sedan promenerade vi lite vid Sandbäcksbadet innan vi for på bio tillsammans och såg Wall-E.

Wall-E var en hyfsad film. Inte jättebra, inte jättedålig… Miljötemat var ju i alla fall bra, även om Lilla Svalan nog var för liten för att snappa det sådär rakt av. Guldgossen hängde dock med.
Det enda jag verkligen störde mig på var Evas förkärlek för att skjuta på allt okänt. Inte riktigt rätt sätt att ta sig an livet tycker jag.

Nu ska vi försöka göra tidig kväll här hemma. Jag hade huvudvärk igår och har trots TNS-behandling både igår kväll och i morses, haft lite känningar idag också. Sömn brukar vara en bra lösning.

Fast först måste vi förståss se på “Hål i väggen”. Jag gillar verkligen att se på TV med mina barn. Det roliga blir mycket roligare då, och det som egentligen inte är särskilt roligt när man har sina tråkiga vuxenglasögon på sig – det blir också roligt!

Det är roligt med familjesöndag!

Nu är det kallt igen. Jag har svept en filt/poncho/sak runt mig och fryser för tillfället bara om fingrarna.

Jag erkänner att det kan uppfattas som demoraliserande, men jag har faktiskt ingen arbetslust idag.

Jag vill hellre bara flöjta.

Solen lyser.
Jag är lite trött efter fyra timmar framför datorn.

En liten rask lunchpromenad skulle nog göra susen.
Det är alldeles lagom att gå bort till Hemköps vitlöksbaugetter.

Att städa är det absolut tråkigaste jag vet. Det är en meningslös uppgift eftersom det snart är lika smutsigt som tidigare, och man kan behöva vinkla kroppen till onaturliga ställningar för att komma åt på konstiga ställen som bakom toalettstolen till exempel.
Och så är det tråkigt, jättetråkigt!

Idag har jag i alla fall städat lite. Jag har skurat två toaletter, putsat speglar och gjort rent handfat. Jag har också torkat golv både på toaletterna och i köket, och torkat bänkytor och alla tre microvågsugnarna i köket.

Sa jag att det är på jobbet jag städat? Vi har bara en micro hemma.

När man städar på jobbet (vi turas om att städa lite där det behövs som mest, såhär mitt i veckan. För övrigt städas det på helgerna) kan man ju uppleva att det är snäppet äckligare än när man städar hemma. Hemma kan det vara minst lika smutsigt men då vet jag i alla fall vems smuts det är.
För att eliminera lite av äckligheten finns det gummihandskar att tillgå för den som städar. Idag hittade jag tre handskar. Alla till vänterhanden…. Jag är högerhänt…

Sa jag att jag tycker det är tråkigt att städa!

Det blev ett bra slut på dagen ändå.

När både jag och telefonen äntligen slutat ringa och barnen låg till sängs trygga och trötta, kom Förundersökningsledaren hem – tidigare än jag trott. Så fick vi ändå lite kväll tillsammans. Visserligen bestod kvällen till största delen i att jag plockade i ordning i köket, förberedde fruktlådor till barnen och packade gympapåsar men jag hann också öka på nuvarande smyckesprojekt med en pärla medan jag pratade med Förundersökningsledaren som satt vid datorn och kollade upp vår försäljning av Volvon. Men i alla fall! Vi pratade med varann.

Jag kom till och med i säng före halv elva, med TNS-apparaten en liten stund.

Jag hade glömt att Förundersökningsledaren skulle på hemsidegruppsmöte i kväll.

När jag kom hem efter att ha handlat var det bara en halvtimma innan han behövde åka. Det blev matlagning och inkastande av mat i räserfart.

Sen har kvällen gått åt till telefonsamtal. Nu är klockan kvart över nio och jag har ett kök att rodda i, fruktstundsfrukt att förbereda till morgondagen, gympaväskor att packa till barnen och mig själv att försöka hinna lägga innan jag stupar.

Beräkningarna är inte heller klara men min übermänniska till make hjälpte mig lite på traven medan han åt middag.

Idag är det synt om gossarna och i morgon om kvinnorna på bilbesiktningen. Jag var där mellan halv ett och halvt tre och väntade på min tur i den obokade ombesiktningskön.

Datorerna hade havererat. De stackars utsjasade bilbesiktningsmännen fick skriva allt för hand och kunde inte ens ta betalt.
I morgon skulle deras kontorissa få föra in allt i datorn, om nu datasystemet börjat fungera igen.

Nu blev det sovmorgon. Guldgossen vaknade visserligen redan sju men jag och lilla Svalan har sovit till kvart i nio.

Nu ska vi äta frukost med pepparkaksbröd och sedan åka till mina föräldrar.

Hoppas ni får en fin söndag!

Det har varit en härlig dag! Bad, trädgårdsjobb, glada barn, pepparkaksbröd och kvällsmys.

Det sista jag gjorde i kväll var att se en film på 4:an om en mor och dotter som bedrog rika män. Det skulle föreställa en kommedi men jag drog inte ens på munnen.

För övrigt har det varit en glad dag.

Förundersökningsledaren ringde vid halv två och avgav lägesrapport. Igår hade det regnat. I natt var det minusgrader och idag strålande sol. De satt och åt lunch med vidunderlig utsikt. Förundersökningsledaren lät meddela att han pratade med högtalarfunktion, för att kunna hålla telefonen i den enda position som möjliggjorde någon täckning.

-Jag älskar dej ofantligt mycket!

Svarade jag på detta med högtalaren. Självklara skratt hördes i bakgrunden.

Jag och barna har det också bra. Vi har spenderat förmiddagen på badhuset. I en och en halv timma har vi simmat, byggt flytborgar med mattor och ringar, åkt rutchkana och slutligen även badat lite i den 34-gradiga bassängen.

Vi har också hunnit handla lite och fara en sväng till Lidens och köpa rhododendronjord.

Och nu har vi ätit. Makaroner och ostsnitsel.

Dagen fortsätter med utomhuslek. Jag med spaden i hand och barnen utan, eller med. Vi får se.

Plötsligt har jag en och en halv timma, alldeles för mig själv hemma i huset. Förundersökningsledaren fjällvandrar och barnen är på Royal Rangers.

Vad ska jag fylla denna eon av tid med? Pärlande, filmtime, trädgårdsarbete, tvätt, städning, disk, läsning…

Jag tror faktiskt jag ska ta hand om disken först och sedan unna mig en liten promenad innan det är dags att hämta hem barnen från skogen.

Igår kväll var jag i kyrkan för PiL-sammanträde. PiL är våra radiosändningar. Vi brukar ha våra sammakomster halv åtta på tisdagskvällarna, efter bönen. Igår var det onsdag. Vi skulle ha sammanträde halv sju.

Sju minuter över sex som kom Förundersökningsledaren hem. Då hade han gjort diverse ärenden och dessutom handlat. Jag hade börjat vispa ihop en pannkakssmet och väntade bara på äggen. Min plan var att vi skulle äta middag tillsammans i lugn och ro innan jag åkte till kyrkan.

Förundersökningsledare kom insvepande i köket med kassarna drällande runt benen.
-Förlåt att jag är sen. Nu kanske du inte hinner i tid.
-Jodå, det är ju halv åtta vet du.
-Jaha, jag hade skrivit halv sju i min kalender.

En liten olustig misstanke slog genast rot i min hjärna. Skulle det kunna vara så att mötet var en timma tidigare. Jag kontrollerade almanackan och jo minsann, så var det ju. Bedrövligt att Förundersökningsledare ska behöva ha koll på mina åtaganden. Han har ju nog med sina egna.

På 13 minuter hann jag vispa klart pannkakssmeten, grädda tre pannkisar och inmundiga två av dessa, rykande heta, medan barnen skrattade åt mina miner och majer när jag försökte undvika brännblåsor. Jag utbytte barnrelaterad information med Förundersökningsledaren och han försökte berätta lite om sin förestående resa. Han utlovade också lite kvällsmys när jag kom hem, med chips och dipp och nyanlända terrorfilmer (i alla fall en).

När jag kom hem var Förundersökningsledaren inte riktigt klar med packningen än, och han behövde vaxa vandrarkängorna också. Själv hade jag fått en körare med magkatarr och kände inte att det skulle vara så lämpligt att dippa chips.

Det slutade med att jag gick och la mig med TNS-apparaten och Förundersökningsledaren dippade i sällskap med sina kängor. Vad ger ni mig för den myskvällen va?!

Det här med fisar… Jag tror att man på min arbetsplats är ganska van vid att det kan lukta lite… hmm… illa när man går förbi mitt skrivbord.

Jag äter ett ägg till frukost varje vardagsmorgon, fast oftast hemma, när jag hinner.
Jag äter diverse konstiga saker också. Idag och igår var det tex en albansk specialitet med kål och lök mellan mördegsplattor. Inget som inte gör en mage doftfri!
Ibland har jag med mig proteinpulver och gör en bantarsmoothie. Man skulle kunna kalla det prutteinpulver också, know what I meen. (Stavas det så?)

När jag kommer ut från bajstoaletten (jo, vi har två toaletter. Ska man bajsa går man bara på den ena, så den andra får vara lite mindre illaluktande) brukar jag varna mötande så att de inte kliver in direkt efter mig.

Men tro inte för den skull att jag är kvar i kiss-och-bajs-åldern. Nejdå, jag är en högst allvarsam och respektabel kvinna!

Ibland har man tur! När jag stod och skulle betala parkeringsavgiften vid sjukhuset kom en snäll farbror fram till mig och hade så lång tid kvar på sin biljett att det täckte min parkeringstid också.

Det är inte varje dag man har chans att spara lite pengar.
Hela 3 kronor!

Nu är det fler spam än någonsin i min inbox på jobbet. En jämn fördelning av Viagra, falska Rolexklockor, penisförlängande preparat (för jag VET väl att tjejjerna vill ha låååånga, att man skrattar åt mig bakom min rygg och att storleken har betydelse, och det är ju av omtanke om mig som de erbjuder mig kemikalier som ska få mig att kunna tillfredsställa alla mina kvinnor) och bilder på Paris Hilton och Britneys snippor.

Men hallå, alla spammare: JAG VILL INTE SE BRITTANS SNIPPA!

Det här måste ha varit den segaste dagen på längen. Jag är inte så trött nu på eftermiddagen som jag befarat men det HÄNDER ju inget här.

Nu är det i alla fall bara 20 minuter kvar av arbetsdagen. Sedan ska jag hasta hem, slå in paket, åka och provköra en bil och fara till min far för fördelsedagsfirande (mycket f blir det).

Vi får väl åka hem i tid sen, i kväll, och lägga barnen (och titta på film…)

Idag tog jag bilen.
Rent teoretiskt skulle jag ha kunnat cykla, men eftersom jag inte orkade städa klart igår så behöver jag skynda mig hem efter jobbet och jag sparar ungefär 20 minuter på att åka bil. På 20 minuter hinner jag dammsuga övervåningen.

Jag gillar att köra bil. Det är kul helt enkelt. Jag tog körkort som 18-åring och köpte min första bil inte så långt efter. Innan jag hade egen bil lånade jag föräldrarnas.
Minns att jag hade en teori om att det borde kunna gå att starta på vilken växel som helst, bara man släppte upp kopplingen tillräckligt sakta. Min äldre kusin och en kompis till honom påstod att det var omöjligt. Motorn skulle dö. Vi slog vad och jag vann. Från stillastående, med 4:an ilagd. Mamma och pappas bil.
Jag tror inte det var så hälsosamt för lamellerna dock.

Den bil jag äger nu, min tredje i livet, börjar bli lite till åren och jag och maken har funderingar på att ersätta den med en bensinsnålare. Vi talade om det när vi var ute och åkte i helgen. “Vi kanske borde köpa en ny bil”, sa vi till varann. Då hördes lilla Svalans röst från baksätet:
-Då kan vi passa på att köpa en husvagn också!

Jag tror jag behöver lära mina barn lite mer om pengars värde. Vad saker kostar och hur man måste prioritera bland inköpen.
Att ha två bilar när man bor i stan kan ju tyckas lite onödigt också, men så har vi prioriterat. Jag har alltid räknat mig själv som “bilburen ungdom” och tänker fortsätta med det så länge vi har råd. Med tanke på bensinpriserna kanske det inte är så länge till. I så fall blir jag bara “…ungdom” och det är ju inte fy skam det heller.

Det låter dumt med det där förtydligandet också.

Det klart att även maken vill ha kalas för lilla Svalan, men inte tre stycken. Han nöjer sig med ett. Det är jag som har en förmåga att alltid överarbeta allting.
Och det är inte så att maken inte VILL hjälpa till. Han är nog den mest jämställde man jag vet (jag vet en till, han bor i Stockholm).

Hemma hos oss handlar det aldrig om att “hjälpa till” med disk, matlagning, barnskötsel, tvätt osv. Maken drar det tyngsta lasset och är initiativtagaren medan jag gör så gott jag kan, och aldrig känner att jag matchar makens tempo och vilja.

Min vilja står mest till att göra roliga saker, som att ordna kalas till exempel. Jag har inte något svårt för att ta på mig för mycket eller “blomma ut” i storvulna projekt.

Ser ni hur den stirrar!

Gule herr Badanka med sina kritvita, korpsvarta ögon och isblå blick.

För ett år sedan stod han på badkarskanten och gjorde mig generad varje gång jag drog bort duschdraperiet. Han stirrade på min nakenhet och jag började tycka det var obehagligt. Till slut vände jag på honom och lät hans utforskande ögon förlora sig in i väggen i stället. Nu kunde jag duscha ifred.

Dagen därpå hade han vänt på sig och tittade skadeglatt på mig när jag klev ut ur duschen. Jag talade strängt till honom och vände bort hans blick igen. Samtidigt kom maken in i badrummet och frågade vad jag sysslade med. Jag förklarade och han skrattade (så klart!). Det var maken som ställt badankan tillrätta igen. Han tyckte att det såg mer propert ut med ankan vänd åt rätt håll. I vanliga fall är han väl inte så jätteintresserad av inredningsdetaljer men detta hade han i alla fall lagt märke till.

Nästa gång jag skulle duscha stod badankan och stirrade på mig inne i duschen. Maken hade ställt dit honom för att busa med mig. Jag flyttade genast ankan till undersidan av makens täcke. Därefter började ankuslingen dyka upp lite varstans i huset. En dag när jag slog på datorn fylldes hela skärmen med bilden ovan. Jag rös och skrattade om vartannat.

Det blev som en tävling. Vi försökte hela tiden hitta på nya platser att gömma den på, att överraska varandra med. Vi pratade inte med varandra om det här men efter några veckor upptäckte barnen vår lek och ville också vara med.

Just nu är badankan så välgömd att ingen i huset har någon aning om var den befinner sig. Kanske dyker den upp på ett oväntat ställe endera dagen. Och då är det den som hittar den som måste gömma den på nytt…

Det märks att många kommer tillbaka till arbetslivet efter sin semester idag.
Det är mer bilar i trafiken och det var fler barn på Fritids. Förhoppningsvis blir det också lättare att få tag på folk när jag ringer.

Jag har ont i nacken. Och jag har kommit på anledningen. Igår headbangade jag lite för vilt på lägret. Några av de lite äldre killarna spelade hårdrock och vi i kökspersonalen kunde inte hålla oss utan studsade ut och diggade loss. Fru H fick ont i nacken, jag blev helt yr, fru B blomstrade och herr J klagade över att det inte alls är lika roligt att headbanga när man inte har något hår.

Visste ni att om man blir stucken av en mygga ska man låta den sitta kvar och suga klart för då får den i sig giftet som sprutats in för att göra blodet mer lättflytande. Det är det giftet som gör att det kliar också.
Visste ni att detta påstående inte är sant. Jag gjorde en rent empirisk undersökning i lördags. En mygga satt på mitt högra pekfinger och gottade sig. Jag lät den sitta kvar tills den raglande och nertyngd av den blodfyllda kroppen självmant gav sig av. Det kliade inte i lördags, och inte igår, men idag kliar det så jag tror jag ska bli knäpp.

Det kliar också i handen efter getingsticket.

Jag skulle ju cykla till jobbet hade jag bestämt. I morses när jag vaknade sken solen och allt var vackert sommarlikt. Tio minuter senare regnade det – mycket. Jag tog bilen men när vi kom fram till skolan strålade solen igen, och gör det fortfarande.
Nåväl, jag ska i alla fall styrketräna lite på F&S efter jobbet och sedan ska jag handla på hemvägen, en bal toapapper bland annat, och det är jättesvårt att cykla med både en vanlig väska, en träningsväska, en kasse inköp och en toabal så det var nog bra att jag tog bilen i alla fall.

Kommer jag ihåg det ska jag stanna till på musikskolan också och titta på lapptäcksutställningen innan jag handlar. Temat är “rött är sött”. Tyvärr glömde jag kameran hemma, annars kunde jag visat lite bilder.

Till helgen ska jag äntligen åka och hälsa på min Falunsyster och hennes pojkvän. De har flyttat till Ludvika så jag får väl kalla henne min Ludvikasyster i fortsättningen.
Nu ryktas det om att det är ett bröllop på gång till helgen så Ludvikaresan kanske blir inställd, men vi får se. Kommer jag iväg blir jag jätteglad, men ett bröllop är ju så klart roligt också.

Den här veckan blir inte så där lugn och skön som jag hade tänkt från början. Idag har jag ju lite träning och handling, i morgon ska maken på jobbresa så jag får hämta barnen, på onsdag vet jag inte om vi har några planer, på torsdag är det avslutning med simskolan för Guldgossen och på fredag far vi (eventuellt) till Ludvika.

Nu är semestern slut. Idag börjar “allvaret” igen. Det känns inte så allvarsamt dock, bara lite tråkigt att få 10½ timmar mindre fritid om dagen.

Min första åtgärd på jobbet är att rensa bort en handfull spam som belägrat inkorgen under sommaren. Närmare bestämt 1473 stycken. Min närmaste chef hade tre gånger så många, vi anklagar henne för att ha suttit hemma hela semestern och mailat sig själv för att verka populär.

Idag är första dagen för Lilla Svalan på fritids. Hon fick ett litet bryt igår och kom på att hon inte vill börja skola och fritids. Anledningen är förmodligen att vi har försökt inpränta vikten av att äta snabbare, eftersom man i skolan inte har så lång tid på sig som hemma. Det kan ta två timmar för Lilla Svalan att få i sig en lunch, en timma för en macka, och så kan man ju inte hålla på i skolan…
När jag lämnade henne idag var det i alla fall inga problem. Hon blev sååå väl omhändertagen av Guldgossen som har en stark beskyddarinstinkt och lovat leka med henne hela dagen.

Idag börjar också mitt projekt ”minskad bensinförbrukning – minskad Zäta”. Jag har föresatt mig att cykla i ur. Man brukar ju säga i ur och skur och jag har på känn att jag inte kommer cykla i skur, så det får bli i ur.
Nu skurar det. Men i morses var det fint så cykeln står och väntar på att ta mej hem när första arbetsdagen är slut.

Jag samlar på tidningsurklipp. Döda, födda, annonser om när jag ska sjunga, artiklar med anknytning till någon jag känner…
Tidningen kommer tre gånger i veckan. Jag hinner inte klippa ut i det tempot. Resultatet har blivit att jag inte samlar på tidningarurklipp utan på tidningar. Det har blivit en STOR hög vid det här laget. Och några kassar också.
Maken är duktigt irriterad över detta.
-Kan vi inte bara slänga dem, säger han.
-Nej, jag ska gå igenom dem, säger jag.
-Men gör det då, säger han.
-Jag hinner inte nu, säger jag.

Jag prioriterar inte urklippandet, och ändå vill jag spara.

Idag, under en bloggpaus i grävandet, säger maken försiktigt:
-Det är rätt mycket tidiningar nu.

En röst som jag förskräckt känner igen som min egen, svarar:
-Släng dem!
Den fortsätter forserat:
-Släng dem nu innan jag ångrar mig.
-Jag kommer säkert ångra mig.
-Jag lovar att jag ångrar mig, snart.
-Skynda dig att slänga dem.

Maken svarar:
-Alla får inte plats i soptunnan.

Idag är första semesterdagen som vi inte planerat in nåt särskilt.

Det betyder att vi ska uträtta vissa inköp, packa upp det sista efter båtresan, ta hand om en massa tvätt, klippa gräs och sköta trädgården, laga riktig mat och göra en massa annat sånt där som man drar sig för att göra på sin semester.

På lunchen gjorde jag något jag förhoppningsvis aldrig gjort tidigare, och aldrig kommer göra igen.

Jag var inne på apoteket för att hämta ut allergimediciner till Guldgossen. 500 kr gick det på, så nu är han ännu mer Guldgosse!
Eftersom det var ganska lång kö satte jag mig på en stol och väntade. Rakt framför mig stod en man med yvigt ovårdat vitt skägg och matchande hår. Han hade på tok för mycket kläder på sig i värmen och han illblegade på mig med ett galet leende som inte såg annat än illavarslande ut. Han verkade ha stått där en stund men strax efter att jag satt mig så satte han sig bredvid och började mumla någonting om ”vackra flickor”. Allt detta hade jag kunnat stå ut med. Apoteket var inte direkt tomt på folk. En bit bort stod bland annat en högrest karl med en riktigt välutvecklad näsknäckarpanna. Han hade säkert ryckt in om det behövts.

Grejjen var att han stank nåt så kopiöst! Det luktade som om han bar runt på tio kilo ruttet kött under de där bylsiga kläderna. Det var en blandning av urin, avföring, svett, kräks och minst två odefinierbara komponenter till. Jag hade känt lukten så fort jag kom in på apoteket, men inte förrän mannen satte sig bredvid mej förstod jag var den kom från.

Jag reste mig sonika upp och gick iväg till ett annat hört av apoteket, så långt bort jag kunde komma.
Det är en mycket förnedrande handling anser jag. Att någon reser sig upp och går när man precis satt sig bredvid. Väldigt avståndstagande!
Men det kunde inte hjälpas. Jag stod inte ut med stanken mannen spred omkring sig. Kanske borde jag sagt till honom att han nog skulle hem och ta en dusch, men med det där galna leendet i ögonen kändes det inte helt motiverat.

Jag hoppas att jag aldrig någonsin gör så igen. Jag vågar inte hoppas på att slippa känna en sådan odör igen, för det finns allt för många övergivna människor i vårt samhälle som inte har kapacitet att ta hand om sig själva på alla plan, men jag hoppas att jag i så fall kan behärska mej och bemöta dem med den respekt de ändå är berättigade.

Alla människor är lika mycket värda, det bara är så!

När jag vaknade kvart i sex kändes det precis som om jag nyss lagt mig.
Ja, just det… jag hade ju nyss lagt mig.

Jag hällde av flädersaften och medan den rann färdigt satte jag mig och pärlade på ett långt turkos-silver-vitt halsband. Plötsligt var klockan kvart över tolv. Jag hade inte pärlat klart utan fick låta pärlorna ligga på soffbordet framför TV:n. Inte bästa stället med tanke på klåfingriga barn och oförstående makar (har bara en i.o.f.s.).

Ställde in den avrunna flädersaften i kylen igen.

Flyttade över våt tvätt från tvättmaskinen till torktumlaren och satte igång den.

Gick och la mig.

Kunde inte sova!
Istället låg jag och läste till strax efter ett.

Idag är jag ändå glad! Jag har precis hällt upp flädersaften och det blev sju flaskor. Fem har jag fryst in, en har jag tagit med mej för personligt bruk på jobbet och en står i kylskåpet för familjefröjd. Och bäst av allt – den blev god. Ingen bismak av citronskal som det blev förra året.

Nu ska jag koka mig en kopp te och vänta på att frukostägget kokat klart. Sen är jag nog beredd att möta vad dagen än må ha i beredskap för mig.

Jag ringer Skatteupplysningen.

“Just nu är det många som ringer till oss. Ditt samtal står i kö… som betjänas av 133 handläggare. Du har för närvarande plats 139 i kön….
Du har för närvarande plats 124 i kön…
Du har för närvarande plats 101 i kön…
Du har för närvarande plats 79 i kön…
Du har för närvarande plats 63 i kön…
Du har för närvarande plats 48 i kön…
Du har för närvarande plats 33 i kön…
Det är fortfarande kö men vi besvarar ditt samtal så snart vi kan. Du har för närvarande plats 28 i kön…
Du har för närvarande plats 23 i kön…
Du har för närvarande plats 11 i kön…”

Tut tut tut. Samtalet kopplades ner.

Jag går ut och köper parfymfritt balsam till dottern istället.

Maken kollade lite i klädkammaren häromdagen.
Han hittade 17 (!) tygkassar.

Jag undrar varför vi alltid köper papperskassar när vi är på Willys.

Mina kollegor tycker att jag är helt knäpp. De förstår sig inte på mig.
Det kan jag förstå.

Jag har under det senaste året jobbat till klockan fyra, dag ut och dag in. (Utom på fredagar då vi alla slutar en kvar tidigare.) Kvart över fyra ska jag hämta barnen. Det betyder att det är väldigt bra om jag åker från jobbet klockan fyra, eller möjligen någon minut senare.
För att hinna komma iväg i tid behöver jag plocka ihop mig tio i fyra, fylla i tidsrapporter och projektredovisning och notera hur det gått för mig under dagen. Det brukar ta tio minuter.

Igår hade jag en halvbra arbetsdag. Jag försökte jobba hela vägen in i kaklet, som vi brukar säga när vi vill använda sporttermer om vårt jobb.
Klockan 15.57 råkade jag titta på klockan.
HJÄLP! Försenad.

Återigen hade jag glömt bort att jag ska sluta.
Kollegorna undrar. Hur kan man glömma att man ska gå hem? Ibland är det ju det enda man sitter och längtar efter.
Men jag längtar inte efter att gå hem. Jag längtar efter att prestara, att kunna visa upp bra siffror. Jag vill vara bra, helst bäst.

Det innebär bland annat att jag ibland glömmer bort att jag ska sluta för dagen. Jag är så inne i jobbet. Tunnelseende.

Nu är det dags igen.

Vi har bara släppt alla väskor, nyinköpta prylar, kläder, kassar, viktiga papper och så vidare i all oändlighet – så fort vi kommit innanför dörren. Det har varit på tok för bra väder för att vi ska ha prioriterat städning och ordning.

Nu har dock dammråttorna börjat kila ut från hörnen och beråttigar (man kan väl inte skriva befolkar när det handlar om råttor)golven i badrummet, vardagsrummet, kontoret, sovrummet…
Det är dags att seriöst jaga kräken. Med dammsugaren i högsta hugg.

Vi har centraldammsugare. En klok investering när det finns allergiker i huset. Slangen är extra mjuk och följsam. Det var makens krav när vi köpte den.
Och den är bra! Det är lätt att hänga upp den långa sladden och jag trivs med att slippa tänka på alla partiklar som slipper ut från den vanliga gamla dammsugaren.
Behållaren sitter i garaget med direktutsläpp av luften. Man behöver inte byta “påse” särskilt ofta, och det sköter maken i vilket fall så jag slipper bekymra mig.
Centraldammsugare = Bekymmersfritt.

Fast så trodde inte förra kollegans mamma när hennes dotter skulle bygga nytt och kom hem och berättade om fördelarna med centraldammsugare.
Kollegan: -Bara att stoppa slangen i väggen. Hur smidigt som helst.
Mamman: -Men hur gör ni sen då…?
Kollegan: -Vaddå sen menar du?
Mamman: -Jaaa, när det är fullt i väggen…

Det är inte alltid lätt att förstå sig på ny teknik.

Som bröllopspresent fick jag och maken en skinande röd Electrolux dammsugare av svärföräldrarna (mina alltså). Den har fungerat utmärkt i alla år. Idag är den utkonkurrerad av centraldammsugaren men tjänstgör i stället som dammsugare till bilarna.
Inte långt efter att vi gifte oss ringde en dörrförsäljare på. Han ville sälja dammsugare. Jag bjöd in honom och visade våran och han blev gravt imponerad, tyckte inte att han hade mycket att komma med själv. Det är snyggt när man erkänner sånt tycker jag.

När det är lussäsong i skolan brukar jag dammsuga barnens hår när de kommer hem. Jag har läst att det ska göra susen. Jag vet inte om det funkar men än så länge har vi varit lusfria. Och så blir det så roliga frisyrer också…

Tänk vad bra det är med dammsugare. Skulle inte alls funka lika bra med en sopborste!

Jag har sovit som en stock i natt. Inte bara för att jag är i stort behov av sömn utan främst för att maken satte upp en mörkläggningsgardin i sovrummet igår kväll.
Sonen fick också en, men tyckte det var för mörkt så vi drog inte ner den helt. I kväll kanske även dottern får samma förmån som övriga familjen. Hon brukar dock inte ha problem att sova när hon väl sover, och vaknar inte tidigt bara för att det är ljust.

En kväll, när dottern sovit en timma, vaknade hon och utbrast besviket:
-Åh, är det redan morgon.

Jag undrar hur länge det dröjer innan hon vänjer sig vid att det är ljust på kvällarna? Kanske lika länge som jag brukar behöva för att vänja mig vid mörkret när hösten kommer…

Jag måste nyansera mig lite efter förra inlägget. Det är fel att påstå att “Man mår som man förtjänar”. Det finns jättemånga människor som mår fysiskt, psykiskt eller andligt dåligt, och som inte alls förtjänar det.
Vad jag menar är att JAG just nu mår som jag förtjänar. Jag är trött för att jag sovit för lite. Orsak och verkan.

Men jag fick i alla fall två punkter avbockade från min kilometerlånga “to-do-list” igår. Efter träningen gjorde jag klart smyckena som jag haft på gång några veckor, och jag och maken la sista handen vid korten från Klassfotbollen och la upp dem på nätet för att föräldrar och barn i sonens klass ska få kolla. Det blev till slut 55 bilder. Bra rensat Zäta!

Av en levnadsglad vän har jag lärt mig ett av de bästa överlevnadstricken:

Sover man för lite kan man kompensera det genom att äta ordentligt.
Äter man för lite kan man kompensera det med att sova ordentligt.

I natt sov jag mindre än 5½ timma.
Igår natt sov jag 5 timmar.
Natten till måndag fick jag nog 6 timmars sömn.
Natten dessförinnan kanske 5.

Så här har det hållt på ett bra tag tillbaka i tiden. Det är inte så konstigt att jag är trött.
Men äter jag ordentligt då?
NEJ – jag har inte lärt mig än…

Tog en promenad i friska luften på lunchen. Det var väldigt mycket frisk luft ute idag. Vinden blåste runt håret så jag till slut kände mig nödgad att införskaffa två krokodilklämmor och få lite fason på burret igen.

Det är lite fasinerande med vind. Det kan, som idag, blåsa jättemycket nere på backen, men molntussarna lite högra upp, står still. Vinden rör sig i lager. Jag hade hellre sett att det blåst däruppe och var lite mer stiltje här nere.

När jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha köpt allergitabletter på Apoteket, hamnade jag bakom två killar som högt och livligt diskuterade helgens monsterfylla. De var mycket nöjda. Hade haft jätteroligt. Kom inte ihåg ett skvatt.

Den ene killen bar en svart luvtröja med ett ruskigt tryck på baksidan. Trots att jag följde efter dem ett tag hade jag lite svårt att avgöra exakt vad bilden föreställde. Min bästa gissning var en stor, fet spindel som just ryckt ut hjärtat ur en senig naken man som kraftigt blödande var på väg att segna ner framför den triumferande jätteåttabeningen.
Nedanför tröjan hade killen svarta jeans, hophållna av ett stilenligt brett nitbälte. Mellan bälte och tröja mer än skymtade rödblommiga boxerkalsipper. Jag tycker jag har börjat vänja mig vid det där med att man visar halva stjärten. Den här killens klädsel visade dock mer än halva. Jag såg rakt mellan benen ut på andra sidan grenen. På något mystiskt sätt lyckades grabben hålla uppe byxorna trots att hela rumprundningen framträdde i synlig dager.

Jag vågar inte hävda att jag är fördomsfri, men jag brukar inte bry mig så mycket om vad folk har på sig, eller inte… Däremot uppskattar jag när man håller stilen. Punkare som är helt igenom punkar, eller hårdrockare, eller nudister, eller vad det än vara månde.

Den här killen hade två attribut som bröt mot hans annars genomtänkta outfit. Den ena var de rödblommiga kalsongerna. Det andra var en glasspinne som han höll i handen. Jag kunde ha accepterat en lakritspuck, men inte en FÄRGGLAD SNURRAD ISGLASS.

Nu är jag tämligen trött. Jag har på känn att eftermiddagen kommer dämpa min arbetsiver etappvis. Jag hör på rösten att den fortfarande har sin ärtigt snabba skärpa men misstänker att det inom en kvart övergår i lite mer luddigt sludder.

Jag kan inte skylla på någon heller, det är helt mitt eget fel.
Gårdagskvällen blev liksom lite uttdragen…

Det började med att jag cyklade hem från kyrkan tjugo över nio. Bara där var egentligen gränsen passerad för en vettig läggdax. Jag är dock inte så noga med det där, så det var ju ingen skada skedd.
Cykleturen hem brukar ta ca 30 minuter. Nu blev den aningen förlängd på grund av luftballongäventyret. På vägen bestämde jag mig för att inte titta på klockan mer den kvällen.

När jag kom hem var jag tvungen att gå på toa och sedan pratade jag med maken ett tag och beundrade hur bra han lyckats rengöra kapellet på båten. Eftersom växterna i smultrontornet behövde vattnas lyfte jag av täckväven och upptäckte att det fanns en hel del små äckliga skalbaggar att jaga. En åkersnigel tog jag också med stekpincetten och la i glasburken som jag sedan fyllde på med kokande vatten för att utrota inte bara synliga skalbaggar och sniglar utan även de lömska små äggen. Efter jakten av kryp vidtog jakten på ogräs och sedan flyttade jag vattenspridarens livgivande droppar till mina odlingar.

Nu kunde jag ju inte gå och lägga mig direkt eftersom jag var tvungen att låta vattenspridaren hinna göra någon nytta. Istället satte jag mig med en kopp te, en nyanländ matlagningstidning (Laga Lätt) och en make att samtala med.

När jag tagit in slangen gick jag och duschade och sedan la jag med mej TNS-apparaten fastklistrad på nacke och axlar.
Jag vaknade till frampå natten och upptäckte att det nog var läge att stänga av TNS-en. Sen somnade jag om.
Efter ett tag vaknade jag igen och plockade bort elektroderna. Sen somnade jag igen.
Jag vet inte hur lång tid som förlöpte men efter en stund vaknade jag av att dottern ropade. Jag gick in i hennes rum och rättade till täcket och tog hand om “Pippi och trasen” som trillat i golvet. Sen gick jag och la mig igen och somnade om.
Det dröjde inte så länge innan dottern ropade på nytt. Den här gången ropade hon in sömnen, vilket jag upptäckte när jag försiktigt viskade hennes namn och frågade vad det var för problem. Så jag somnade igen.
Sen vaknade jag och var kissinödig. Jag uträttade mitt lilla ärende och somnade om.
Kvart över fem lyste solen obarmhärtigt in genom glipan i gardinerna så jag fick lägga mej skafföttes med min obekymrade man och lyckades slumra den sista halvtimman innan klockan ringde.

Nu är jag så trött att jag knappt orkar lyfta vänsterhanden för att slå telefonnumret.

Maken är förlåten.

Jag försökte agera vuxet och berättade att jag blivit ledsen när jag upplevde att han var otacksam vid mitt försök att hjälpa honom med presentinköp. Då bad han om förlåtelse och så klart att jag förlät. Jag kan vara långsint ibland, men nu var det helt onödigt. Är det egentligen någonsin nödvändigt att vara långsint? Jag tror inte det. Den ende som blir riktigt lidande är ju en själv. Och då uppnår man ju ändå inte avsedd effekt!

Det är alltså bättre att fria än att fälla, bättre att förlåta än att själv behöva gråta. Den som är småsint skall själv bli bemött med samma mått.

Nu börjar jag röra till det för mig och med en titt på klockan inser jag att dagen snart är slut och det är tillåtet att uppsöka horisontalläge. Man ska aldrig somna osams…

Är det nu det är meningen att jag ska vara vuxen?

Ikväll ska jag på första föräldramötet inför dotterns skolgång som börjar till hösten. Detta är anledningen till min inledande fråga. Det känns på nåt sätt så vuxet att ha barn i skolåldern. Nu har jag kommit så långt att jag måste tampas med andra vuxna och försöka förhålla mej vuxen även när jag kanske hellre vill gå i försvarsställning, eller skällställning, eller vilken ställning jag nu känner för att hamna i.

Men, säger du nu, borde du inte redan vara vuxen om det nu hänger på barnas skolgång! Sonen går ju i skolan.
Jo, det skulle man ju kunna tycka. Men dottern har hjälpt mig att igla mej fast med åtminstone ena benet i den bekymmersfria och omhuldade barn- och ungdomstiden. När man är förälder till ett barn som går på dagis behöver man inte komma ihåg gympapåsar, att söka ledigt i god tid eller att packa ner utflyktsfika och man behöver heller inte förmana sitt barn till att ta på regnkläder och gummistövlar om det regnar, att inte hamna i konfliker med andra barn, att äta den mat som serveras… allt sånt här sköter dagispersonalen om och är det något man missar så blir man vänligt påmind utan att få någon pekpinne i ögat.

Nu är det slut med sötebrödsdagarna. Nu är det dags att axla sin föräldraroll fullt ut och bli -oh, hemska tanke- vuxen på riktigt.

Fullvuxen!

Jag skulle kunna bre på lite mer, det handlar så klart inte bara om att ha skolbarn, utan om så mycket mer. Om att vattna sina krukväxter, om att deklarera (fast det sköter tack och lov maken), om att tycka det är skönt att ha tråkigt, om att läsa inredningstidningar med behållning… kanske ska jag göra en lång lista någon gång i framtiden. Men det är väl rätt vuxet det också, att göra listor…

Efter en finemanghelg kom bakslaget i natt.

Jag vaknade vid fyratiden och tyckte inte att jag kunde andas. Hjärtat skenade, hela kroppen fylldes av den där typiskt pirrande svimningskänslan. Jag trodde att jag skulle dö.

Jag har haft en panikångestattack en gång tidigare. Jag kommer inte ihåg om det var i höstas eller någon gång under våren här men jag kommer ihåg hur det var!
Då visste jag inte att det var panikångest men vid ett läkarbesök senare, då jag ventilerade en helt annan åkomma, så nämde jag den nattliga upplevelsen och läkaren sa att det ju var en helt vanlig, klassisk attack av panikångest.

Den här gången visste jag alltså vad det handlade om och kunde agera lite mer rationellt.
Svimningskänslan ignorerade jag. Det hårdbultande hjärtat fick jag i bättre rytm med hjälp av djupa lugna andetag. Jag märkte att jag lätt fick luft fastän jag på nåt sätt ändå inte tyckte att jag kunde andas.

Det var just det där med att jag inte tyckte att jag kunde andas som var så otäckt. Jag kände mig helt igensvullen i halsen fastän jag rent fysiskt märkte att det gick bra att andas. När jag svalde fanns en jättestor äckligt slemklump i vägen som vägrade ruckas en millimeter. När jag lugnat mig tillräckligt för att våga mig på konststycket att gå upp så gick jag till toaletten och tog en av sonens allergitabletter. Tanken var att de kanske kunde minska svullnaden i halsen. Jag tror faktiskt inte att det hjälpte men jag gjorde någonting i alla fall.

Tanken att jag var på väg att dö hängde inte bara ihop med de fysiska symptomen, utan var mer som en separerad övertygelse. Den gick också över efter ett tag, när jag lyckats intala mej att ingenting var förändrat från när jag gick och la mig.

Innan jag vaknade hade jag två olika och otäcka drömmar efter varann. Båda gick ut på att jag skulle dö. Den första var fruktansvärt makaber och kuslig. Skulle kunna platsa som inslag i vilken skräckfilm som helst. Kanske berättar jag den så småningom.

Idag är jag bara trött efter att ha legat vaken en timma och försökt lugna ner mig tillräckligt för att våga släcka lampan och somna om.

Är det någon som vet varför man får panikångest? Jag har alltid trott att det drabbar psykiskt instabila människor, eller personer som lever under stor press eller är väldigt stressade. Jag tycker inte att jag passar in i någon av de mallarna.

Sitter och dricker en fantastiskt god Tropicanajuice med smak av mandarin, vindruvor och apelsin.
Upptäcker att tetraförpackningen har perfekt form för att stöpa ljus i.

Jag har samlat på mig en hel del olika former. McDonald´s-muggar och yoghurtbägare dominerar samlingen.
Jag har också försökt spara på ljusstumpar för att slippa köpa en massa dyr ljusmassa.

I december har jag tänkt att flera års samlande och sparande ska kulminera i en härlig heldag med ljusgjutning.

Fast det här med att gjuta ljus är så kul så det skulle jag kunna ägna all min lediga tid till.

Ikväll ska vi till badhuset. Vi vill passa på att simträna en sista gång innan de stänger för säsongen.

Sonen har enligt egen utsago lyckats simma hela fem 25-meterslängder utan att varken vila eller drunkna på vägen och vi vill gärna se om han kan göra om åtminstone en femtedel av den bedriften när vi ser på.

Maken får agera tränare när vi är i badhuset. Själv är jag tyvärr rätt dålig på att simma. Jag tar mig frammåt men det går inte så fort och min ena fot kan inte simtagen utan bara plaskar lite hjälplöst medan resten av kroppen frenetiskt simmar helt korrekt och försöker kompenser den slarviga vänsterfoten.

Tog en promenad på lunchen. Hade nämligen just läst i en gammal Amelia-tidning att Peter Siepen skaffat sig sin snygga kropp genom att simma två gånger i veckan och sedan gå och spänna sig hela tiden. Det där med spänningarna lät… spännande, så jag gick en runda för att se om jag också kan.

Mötte ett äldre par. Han var stor och tjock. Gråhårig, grå mustach. Dallrande kinder, svällande mage. Men under mustachen hade han världens minsta mun. Det gav honom ett ogillande uttryck, som om han snörpte. Hela karln andandes stor storlek men munnen var pytteliten.

Bredvid honom gick frun. Hon var kort men satt. Hade korta ben och korta armar som satt fastnitade vid axlarna på den knubbiga kroppen. Hon gick med passgång och såg på det hela taget ut som en liten illstarrig islandshäst. Mitt i ansiktet, en bit ovanför den kraftiga hakan, satt en jätteliten mun. Hade jag inte sett mannens mun först skulle jag sagt att hon hade världens minsta mun.

De passade så bra ihop!

Och jag betraktade dem i cirka två sekunder medan vi möttes på gågatan.
Perceptionsförmågan var på topp efter en näringsrik lunch bestående av dagsgammal ugnspannkaka och årsgammal blåbärssylt.
Ni vet väl att blåbär är bra för synen…

Nu ska jag skriva lite mer om piloten, han som gick förbi så olägligt igår.

Piloten jobbar på Såtenäs. Han är alltså ingen vanlig liten pilot utan stridspilot. Grabben flyger JAS på vardagarna. G-krafter, välsittande flygoverall, simulerade combats, muskler, vrålande motorer. Ni kan föreställa er min idealiserade bild…

Pilotgrannen har också varit med som expertkommentator i ett avsnitt av Filmkrönikan. Programmet botaniserade bland olika stridsflygsfilmer eller vad man nu vill kalla genren. (Det här kanske är en fråga för killen som i sin blogg kallar sig Skärgårdsdoktorn. Han recenserar ofta filmer.)

Pilotgrannen är inte bara good-looking. Han är ruskigt trevlig också. Han har också begåvats med en tillmötesgående fru, två välartade barn och ett vackert hem med inbjudande trädgård.

Nu ska jag inte skriva mer om piloten, han som gick förbi så olägligt igår.

Hugaligen. Nu har jag skämt ut mig igen.

Jag stod mol allena i trädgården och satte upp stöttor för mina skrangliga pioner. De har rakat i höjden den senaste tiden och i morses såg jag att en av dem blåst omkull under natten.

Min mormor sa alltid så visligt:
“En kan´te hôlla râ en ente har i näven!”
Det var en liten ursäkt om hon någon gång råkade ge väder.

Eftersom jag stod ute i det fria och inte hade uppmärksammare sällskap än mina knoppande pioner så passade jag på att ge uttryck för en påträngande känsla från magtrakten.
Precis då gick vår ganska snygge pilot-granne förbi och hälsade glatt. Han kom liksom bakifrån och jag hade absolut inte varseblivit honom i tid.

Han log och sa:
-Vackert väder!

Jag vet inte hur jag ska tolka det påståendet riktigt!

Tog jag hand om någon tvätt igår? -Bara minimalt.
Gick jag och la mig i tid då, för att motverka huvudvärken? -Näpp!
Vad gjorde jag då?

Jo, jag satte mig och tittade på filmen Solstorm som jag lånat av Shopoholic-kollegan. Sen drösade jag i säng vid elva-tiden och körde med TENS-apparaten så länge jag orkade. När jag sovit med dess regelbundna elchocker en stund vaknade jag till och stängde av den, drog ut sladdarna, men orkade inte plocka bort elektrodplattorna som satt på huden. De fick sitta kvar tills i morses. Det är inte särskilt bra för dem, försämrar förmodligen funktionen avsevärt.

Det är som alltid. Jag lyckas aldrig utföra det jag föresatt mig.
Jag är hopplös!

Månen var vaken när jag gick och la mig.

Nu mår jag bättre i skallen. Känner mig forfarande lite drogad dock och ser fram mot tidigt sänggående. Jag ska bara natta barnen, ta hand om köket och vattna blommorna först. Och kanske kanske kanske ta hand om lite tvätt.

Det är nog migrän.
När jag inte har ont tänker jag att jag nog bara har huvudvärk, men när det är som värst kan jag erkänna för mig själv att det nog är migrän, fast en snäll variant. Jag mår inte så illa att jag kräks (bara lite illa), det blixtrar inte för ögonen (det är bara små ljuspunkter som ibland dansar runt i mitt synfält), jag blir inte jätteyr (bara lite yr, så där så det snurrar till korta stunder bara).

Igår var det inte så kul. När jag äntligen kom hem efter att ha varit på radio-sammanträde och handlat, så stöp jag i säng direkt efter att jag borstat tänderna på barna och nattat dem. Jag orkade inte ens gå upp och se till dottern som ropade på mej, eller ge sonen vatten när han hostade för pollenallergin.

I morses vaknade jag med huvudvärk igen. Just den här karakteristiska huvudvärken sitter som en brinnande punkt snett ovanför vänster öga. Därifrån försöker den förpesta hela hjärnan och ansiktet, ner över halsen och nacken.
Jag har tagit en Eez och ska ta en till om en halvtimma. Egentligen gillar jag inte att stoppa i mej en massa tabletter. Jag vet att magen pajar av dem. Sedan jag använde så mycket smärtstillande när jag hade gallstensanfall så har magen blivit jättekänslig för tabletter. Alvedon går bra, men hjälper å andra sidan inte särskilt mycket.

Vi får se hur länge jag håller ut i dag på jobbet. Antingen blir det bättre om ett tag eller så blir det sämre, och då går jag hem, eller härdar ut. Tre rätt givna alternativ, inte mycket att fundera över.

Jag älskar variation! Det är så underhållande och trevligt.

Under de närmaste dagarna har jag haft:
migrän
mensvärk
vanlig huvudvärk
snuva
ont i en tå (jätteont)
kramp i ljumsken

Nej, jag är inte mashokist, jag är ironisk.

Min arbetsplats ligger nära hamnen i Lidköping.
Där det finns en hamn finns det vatten.
Där det finns vatten finns måsar.
Måsar äter.
Den som äter producerar fekalier.

Vet ni vad måsarna i Lidköpings hamn använder sitt avskräde till?

DE LEKER PRICKSKYTTE PÅ MIN BIL!

Det är väl tur att man är flexibel.

Innan maken åkte iväg för att hjälpa vännen med flyttlasset strök han mej över kinden och utlovade en mysig taccokväll när han kom hem.

Nu ringde han och sa att han blir försenad och att det vankades pizza bland flyttgubbarna.

Jag steker upp köttfärsen och sparar till i morgon kväll och så plockar jag fram smörgås och yohurt till barnen och mej själv i stället.
Kanske tröstar vi oss med lite glass också. Jag har inte behövt bekänna något på flera dagar, men nu känns det som det är dags.

Var tvungen att verkligen rusa upp ur sängen kl 05.19 för att gå på toa. I hela två minuter hade jag högtryck rakt ner i porslinet. (Där passerade jag nog textmässigt anständighetens gräns och blev en man.) Lättad (!) gick jag sedan och la mig och fick sova ända till kvart i sex då klockradion drog igång med IdolOlas pigga stämma. Efter att ha ätit mer än en halv vattenmelon som energigivare under de sena kvällstimmarnas lapptäckssömnad så var det ett under att jag inte fick gå upp tidigare.
Jag har kommit på att uttrycket: “Vakna utvilad” bara är en myt. Efter empiriska försök under 10 års tid har jag inte en enda gång vaknat och känt mig utvilad. Jag tror det är en skröna. Det finns förmodligen inte en enda levande varelse över 20 år som vaknat och känt sig utvilade. Att inte ha en enda minuts sömnbehov eller längtan efter att få dra sig en liten, liten smula till i sänghalmen.

Jag har laddat stenhårt ända sedan i onsdags, för att cykla till jobbet idag. Jag har peppat mig själv och talat väl med barnen, som också måste cykla om jag cyklar.
I morses var jag nästan överladdad… Nu sitter jag på jobbet urladdad.

Det bidde inget cyklande. För det första blev jag försenad i morses, redan från starten. Jag upptäckte nämligen att jag låg bra till i tidsschemat och ställde mig och strök kantremsan till lapptäcket så att jag skulle kunna ta med den till jobbet och nåla fast under lunchrasten. Efter att ha strukigt låg jag inte lika bra till och cykelturen var i överhängande fara.
Då upptäckte jag, för det andra, att vi inte hade någon mjölk i kylskåpet och att jag efter jobbet måste ta vägen förbi Willy´s. Mjölk var inte det enda som stod på inköpslistan och eftersom jag inte tror mig om att cykla med tre överfulla papperskassar med mat, så blev cyklingen inställd.

Barnen ska få cykla hem i alla fall. Maken hämtar dem efter dagis och skola och han cyklar idag, så barnen måste också cykla. Sonen cyklade i morses och dotterns cykel skulle jag ta med i kofferten och lämpa av på dagis.
Det glömde jag. Dottern surnade till och jag fick så dåligt samvete att jag genast for hem och hämtade cykeln.

Nu var jag, en aning försenad, på väg till jobbet. I höjd med Willy´s började bilkön till järnvägsövergången och det var där jag kom på att jag inte kollat om sonen kom fram till skolan ordentligt eller inte. De gånger han cyklar själv brukar jag gå och kontrollera att hans cykel står låst i cykelstället, men nu hade den tanken försvunnit ihop med stressen. I stället dök en massa mörka, skuldtyngda tankar upp. Jag föreställde mig hur lärarna ringde mig på mobilen framåt lunch och frågade om inte sonen skulle komma idag. Jag skulle ge mig ut och leta och kanske hitta honom sönderslagen i ett dike, eller omkullcyklad och knäskrapad gråtandes på vår trapp, eller… oh, hemska tanke… inte hitta honom alls.

När bilkön släppte och klockan redan tickat för långt i jämförelse med den tid jag måste vara på jobbet, slog stressen till. Innan jag fick gallsten hade jag aldrig problem med stress. Hade jag mycket att göra skyndade jag mig bara lite mer än vanligt och så var det bra med det. Jag trodde på konceptet “positiv stress” och stess var ofta liktydigt med en glad, uppsluppen känsla av att vara viktig och behövd.
Nu slår stressen till som ett paket av järn över axlar och nacke. Jag känner den rent fysiskt. Jag vet att den är förenad med huvudvärk. Om jag inte andas och coolar ner mig kommer huvudvärken säkrare än ett brev på posten.

Jag har andats (med magen), jag har fokuserat (på jobbet), jag har förträngt (sonen) och jag har klarat mig från huvudvärk och stresskänslan är väck.

Kanske hjälpte kanelbullen och glasstårtan (detta är en bekännelse!) på förmiddagsfikat.

Och nu kommer shoppoholickollegan tillbaka efter sin lunchrast och har köpt en ny svart vårjacka med korta ärmar (hopplöst opraktiskt tycker jag, vad ska man med en kortärmad jacka till, då fryser man ju om armarna). Hon var på jakt efter skor men råkade hitta en jacka. Nu har hon 11 jackor. Så många är jag osäker på om jag någonsin ägt sammanlagt. I alla fall inte i vuxen ålder.
Igår köpte hon en cerise klänning. Den var faktiskt ganska fin.
Måste bara säga att shopoholickollegan är en av de mest generösa och härligt roliga människor jag känner. Så att ni inte tror att hon bara shoppar!

Nu har jag bloggat bort lunchrasten och hann inte nåla fast kantbandet som jag så omsorgsfullt strök i morses. Isn´t it ironic!

Oj, vilken speed jag fick på lunchen.

Jag har under 45 minuter hunnit:
Äta köttfärssås med spagetti och färsk tomat.
Köpa två fleesfiltar på Jysk som ska utgöra mellanlägg i ett pågående och ett kommande lapptäcks-projekt.
Köpa Alsol-gel på Apoteket.
Köpa tennisskor till sonen som fortfarande springer omkring i tjocka vinterkängor.
Köpa nytt roughe (fast inte lära mig stava till det).

Sommarväder i mitten av april, och torgdag. Perfekt kombination!

Men jag kom tomhänt därifrån. Fastän jag var på jakt både efter en snusnäsduk till maken och tennisskor till sonen.

Maken har beställt en snusnäsduk. Jag sydde en åt honom för något år sedan, men han är inte nöjd. Den är inte tillräckligt mjuk. Jag har föreslagit att han ska tvätta den några gånger, så blir den nog bra, men jag tror att det är den ljusblå färgen han ogillar och därför är avog.

Det fanns snusnäsdukar på torget. Men de var små.

Sonen går trots alla plusgrader, fortfarande omkring i sina vinterkängor. Det är inte frivilligt. Vi har helt enkelt inte köpt några vårskor till stackar´n än.

Det fanns billiga skor på torget. 50 kr!
Men inga i sonens storlek.

Vilken fantastisk lördag!

Det är strålande sol och inte mycket vind. Om man blundar för de kala träden och den bruna gräsmattan när man tittar ut kan man tro att det är mitt i sommaren. Himlen är klarblå utan en enda liten molntuss i sikte.

Maken och sonen har slitit hela dagen med att sätta häck tillsammans med grannen. Jag, som redan har en rätt bred häck, har inte suttit på den utan också varit duktig. Jag har städat toaletten, dammat hela huset och dammsugit överallt. Det kanske inte låter så ansträngande men för en person som verkligen starkt ogillar att städa så är det ändå rätt bra gjort.

Nu ska jag packa upp de två sista flyttkartongerna och fixa en sen lunch innan jag åker och handlar.

Sen kanske, kanske, kanske det blir lite tid över för lapptäcket innan jag åker till kyrkan i kväll.

På väg hem från jobbet såg jag någonting blänka till i ögonvrån. Jag vred snabbt på huvudet och fick se en navkapsel ligga vid vägkanten. Stackars den som tappat den där, tänkte jag. Den verkade rätt ny. Såg lite bekant ut, också.
Ungefär där började mina kugghjul snurra tillräckligt snabbt för att jag skulle stanna bilen, hoppa ur och gå ett varv runt bilen.
Jojjomänsan, det var en av de nya navkapslarna som maken satte på igårkväll som redan tappat greppet.

Jag undrar vad grannarna tänkte när de såg mig med flaxande morgonrock hämta in soporna.
Jag var just ute och slängde resterna efter fredagskvällens McDonald´s-mat. Precis när jag kom in från ruskvädret där ute trippar en förtvivlad dotter ner från trappan.
-Mamma, jag kan inte hitta min lilla stämpelbok som vi fick med maten igår.

Eftersom jag är en så snabbtänkt kvinna förstod jag genast var den hamnat.

Jag vet att grannarna såg för de kom just hem från att förmodligen ha skjutsat någon av sönerna till fotbollsträning.
Jag tror inte jag gjorde mig mer till min fördel när jag liksom måttade och ändå missade soptunnelocket vid mitt första försök att få upp tunnan.
Det är glasögonens fel.

Nu har vi letat, och funnit, och jag har varit ute med soporna igen.
Klockan är halv tolv och jag tror det börjar bli dags att byta om från pyjamas och morgonrock till något mer anständigt.

Nu har mina nya glasögon landat på näsroten.
Jag ser jättebra med dem. Det känns nästan som första gången jag fick glasögon, en ny värld öppnas. Det sitter löv på träden istället för en grön massa. Ja, just nu finns inga löv på träden men jag ser varje enskild snöflinga som dalar ner utanför fönstret.

Det tar nog ett tag innan jag vänjer mig. Än så länge får jag en lätt sjösjuk känsla när jag går över golvet. Eftersom jag har brytningsfel så har världen tippat över lite grann.