Zäta

Nu är jag tämligen trött. Jag har på känn att eftermiddagen kommer dämpa min arbetsiver etappvis. Jag hör på rösten att den fortfarande har sin ärtigt snabba skärpa men misstänker att det inom en kvart övergår i lite mer luddigt sludder.

Jag kan inte skylla på någon heller, det är helt mitt eget fel.
Gårdagskvällen blev liksom lite uttdragen…

Det började med att jag cyklade hem från kyrkan tjugo över nio. Bara där var egentligen gränsen passerad för en vettig läggdax. Jag är dock inte så noga med det där, så det var ju ingen skada skedd.
Cykleturen hem brukar ta ca 30 minuter. Nu blev den aningen förlängd på grund av luftballongäventyret. På vägen bestämde jag mig för att inte titta på klockan mer den kvällen.

När jag kom hem var jag tvungen att gå på toa och sedan pratade jag med maken ett tag och beundrade hur bra han lyckats rengöra kapellet på båten. Eftersom växterna i smultrontornet behövde vattnas lyfte jag av täckväven och upptäckte att det fanns en hel del små äckliga skalbaggar att jaga. En åkersnigel tog jag också med stekpincetten och la i glasburken som jag sedan fyllde på med kokande vatten för att utrota inte bara synliga skalbaggar och sniglar utan även de lömska små äggen. Efter jakten av kryp vidtog jakten på ogräs och sedan flyttade jag vattenspridarens livgivande droppar till mina odlingar.

Nu kunde jag ju inte gå och lägga mig direkt eftersom jag var tvungen att låta vattenspridaren hinna göra någon nytta. Istället satte jag mig med en kopp te, en nyanländ matlagningstidning (Laga Lätt) och en make att samtala med.

När jag tagit in slangen gick jag och duschade och sedan la jag med mej TNS-apparaten fastklistrad på nacke och axlar.
Jag vaknade till frampå natten och upptäckte att det nog var läge att stänga av TNS-en. Sen somnade jag om.
Efter ett tag vaknade jag igen och plockade bort elektroderna. Sen somnade jag igen.
Jag vet inte hur lång tid som förlöpte men efter en stund vaknade jag av att dottern ropade. Jag gick in i hennes rum och rättade till täcket och tog hand om “Pippi och trasen” som trillat i golvet. Sen gick jag och la mig igen och somnade om.
Det dröjde inte så länge innan dottern ropade på nytt. Den här gången ropade hon in sömnen, vilket jag upptäckte när jag försiktigt viskade hennes namn och frågade vad det var för problem. Så jag somnade igen.
Sen vaknade jag och var kissinödig. Jag uträttade mitt lilla ärende och somnade om.
Kvart över fem lyste solen obarmhärtigt in genom glipan i gardinerna så jag fick lägga mej skafföttes med min obekymrade man och lyckades slumra den sista halvtimman innan klockan ringde.

Nu är jag så trött att jag knappt orkar lyfta vänsterhanden för att slå telefonnumret.

Det blev inget fynd på torget idag. Det var riktigt många blomsterförsäljare i farten men sockmannen saknades.

Jag blev mycket sugen på en kaka när jag gick förbi Kaffestugan. För att förhala inköpet lite gav jag mig själv tillstånd att köpa en kaka efter att jag tittat runt på Second Hand. Min baktanke var att det kanske skulle ta så lång tid att jag inte skulle hinna till caféet efteråt. Och jag fick rätt.

Men jag gick ändå inte lottlös från lunchen idag. Med mig från Second Hand fick jag ett par sköngröna mjukisbyxor till dottern och en riktig kaffeburk att ha kaffet i. 20 kr styck kostade de.

Dottern är kanske allergisk mot pollen också. I morses var hon rejält tjock i halsen och hade den karaktäristiska tunna snuvan. Jag gav henne en halv allergitablett.

Det tog henne fem minuter att lyckas svälja den pyttelilla tabletthalvan och det gick åt två glas vatten och nästan några tårar. I morgon ska jag ge henne ett knäckebröd att tugga så kanske det går bättre.

Maken frågade i morses om jag kunde använda min lunchrast för att inhandla oxalsyra i färgaffären. Nej, svarade jag frankt och motiverade mig inte heller.

Vad har ni för drömjobb? Om man bortser från vilka talanger eller utbildningar man har, och vilken inkomst man tycker sig behöva, och får önska helt fritt.

Jag har flera jobb eller yrken jag skulle vilja ägna mig åt.
Här kommer de, utan inbördes ordning:

Begravningsentréprenör – Jag kan faktiskt inte helt redogöra för min längtan efter det yrken. Men tanken på att hjälpa människor i sorg med det rent praktiska tilltalar mej. Jag har sjungit på många begravningar och tycker att de stunderna, trots sorgen, nästan alltid känns ljusa på något sätt. Det är så viktigt att få ett bra avslut på sin relation till den som gått bort. Att få ta farväl.

Kondiscaféinnehavare – Jag skulle njuta av att baka själv och driva ett litet café med gott kaffe och smarriga kakor och bakelser och rejäla smörgåsar. Gärna enligt Hagamodellen med opropertionerligt stora läckerheter.

Handelsträdgårdsanställd – Det är ju så rogivande att få omhulda små plantor och tampas med stora växter, vattna, ansa, älska.

Jag får säkert anledning att fylla på listan allt eftersom mina drömmar blommar ut.

Det har blivit fler ändringar i våra veckoplaner.

Maken slipper åka till Borås på tjänsteresa idag. Det innebär att han får en helt otippad hemmakväll. Det innebär också att jag kan gå och träna på F&S. De har ett medelpass kl 19.00 som jag gärna vill testa.

Eventuellt får vi också besök av våra vänner (låter som vi bara har ett par) på förkvällen. Maken bjöd in dem på lite spontangrill eftersom de ändå skulle låna och lämna vår bilkärra.

Det ska bli 30 grader varmt i helgen!

Stackars alla låg- och mellanstadiebarn som ska delta i Klassfotbollen. Det kommer gå hett till.Här övar sonen inför Klassfotbollen.

I går kväll, när jag cyklade hem från kyrkan, hörde jag det karaktäristiska ljudet från en luftballong som eldar på. Jag spanade mot skyn och siktade snart en stor röd bubbla som uppenbarligen var på väg ner för landning.

Från min synvinkel såg det ut som om den skulle landa i Kinneviken och ett litet äventyr är ju alltid spännande så jag la på en rem och cyklade ner till småbåtshamnen där jag skulle få så bra utsikt som möjligt.

När jag närmade mig cyklade jag förbi några fler nyfikna med upprymdheten strålande ur ögonen och jag kände en plötslig samhörighet som fick mej att yttra några ord medan jag snabbt passerade.

Så såg jag att ballongföraren förmodligen siktat på den stora gräsplätten i småbåtshamnen, men inte fått till det riktigt. En luftballong är ju näst intill omöjlig att styra. Det är bara att “go with the flow” och låta sig föras av vinden. Att flyga luftballong innebär nog att man anammar en annan livsfilosofi än den som regerar oss till vardags.
Nu var ballongen på väg ner precis i vattenbrynet utanför Framnäsbadet. Utanför badets inhängnande höga staket finns en smal liten gräsremsa, delad av en cykelväg, och där stod följebilen, flankerad av ungefär ett och ett halvt tjog nyfikna.
Ballongföraren skrek åt en mopedist att flytta sig och några motvilliga personer drog sig undan tillsammans med honom.

Med den största elegans jag någonsin skådat från en luftballong, sattes korgen ner på den lilla gräsplätten mellan strandlinjen och cykelvägen. Teamet från följebilen ryckte ut och hjälpte till att dra in korgen de sista centimetrarna för att säkerställa att den inte tippade ut i sjön.

Det var vackert, skickligt och ett litet vardagsäventyr!