Zäta

Maken föreslår Skara Sommarland på lördag. Sonen har en fribiljett. Går vi nu till helgen sparar vi 150 kr på inträdet.

Jag som ville pärla i helgen… Nåja, Sommarland med barnen är inte fy skam det heller.

Hon visar upp en klänning. Endast 198 kr.
Endast sommarkänsla.

Jag klagar på att bröstlapparna är lite små. Hon påpekar att hon inte har så stor bröst som jag.
Jag retirerar.

Jag: -Och nu var det ganska länge sen du köpte nåt va?!
Shopoholic-kollegan (stolt): -Ja, fem dagar sen!

Tillägg:
Shopoholic-kollegan en timma senare: -Jag ska lämna tillbaka klänningen. Den var trasig på magen.
Jag: -Så blir det när man köper billiga grejjer…

Kom fem minuter för sent från lunchrasten. Jag gillar inte att kommar försent. Framför allt inte till jobbet.

Men nu var det så att jag faktiskt tillbringade tiden med att spendera de pengar jag tidigare tjänat, på jobbet och det måste ju va okej. Det är ju inte lönt att bara jobba och dra in stålars om man inte hinner göra av med dem också.

Som vanligt så har jag onsdagsfyndat. Köpte en T-shirt till sonen i den rätta blåa färgen och med texten “Heja Sverige”, för 20 kr. Hittade också mörkblå badshorts med vitt mönster för 40 kr. Grabben har bara ett par och det blir alldeles för lite under en hel båtsäsong. Till dottern hittade jag jättefina vita ballerinaskor med skarprosa detaljer för 50 kr och jag “fick” ett par röda, långskaftade gummistövlar med läcker snörning för samma pris. Etwas für alle! (Jag kan inte skriva vad jag köpte till maken, ifall han läser…)

http://mayhembitch.blogspot.com/

Här är länken till en blogg jag gärna läser. Den här kvinnan bangar inte för att skriva om det som är jobbigt, även när det är personligt. Hon har min beundran och respekt.

I senaste inlägget skrev hon om urinprov. Det fick mig att tänka på hur det var innan jag blev gravid med sonen. Här är min berättelse:

Jag och maken hade kommit överens om att vi ville ha barn. Jag gillade egentligen inte barn sådär värst. Trodde inte jag skulle bli en överdrivet bra mamma heller, men jag ville ju ha barn i alla fall… någon gång i framtiden. Vi diskuterade detta en hel del och kom till slut fram till att vill man ha barn ska man nog inte vänta allt för länge med att göra dem. Vi ville inte bli för gamla föräldrar, som inte orkar leka med barnen eller ta hand om dem ordentligt.

Så vi satte igång… nog om det…

Mensen kom som vanligt. Inget konstigt med det. Det kan ju inte ta sig direkt.
Men vi intensifierade produktionen. Jag var nog mest pådrivande. Maken protesterade inte.
Oroväckande tankar började dyka upp i min hjärna. Tänk om jag inte kunde få barn. Nu när vi bestämt oss och allt. Tillhörde jag de ofruktsamma, de förtorkade, de utan moderlighetens varma aura? Skulle vi behöva adoptera, är inte det en väldigt lång process, jag ville ju ha barn nu! Eller skulle vi bli tvingade att göra provrörsbefruktning. Jag som är så stickrädd! Jag deppade ihop. Blev knäpp. Kunde inte tänka på annat än mitt förlorade moderskap.

När det var dags för nästa mens uteblev den. Hoppet återvände. Vi avvaktade några andlösa dagar och jag fick ett oanvänt (så klart att det var oanvänt, jag menar överblivet) gravtest av en vännina. Det var jättespännande att kissa i en plastmugg och sedan snabbt doppa teststickan och vänta den utsatta tiden. Maken fick titta först, jag var för spänd och nervös. Jag trodde verkligen att jag blivit med barn. Visst mådde jag lite illa, visst kändes det som om det fanns ett litet liv där inne i magen.
Antiklimax. Testet visade fel. Som om jag inte skulle vara gravid. Pha!
Maken försökte försiktigtvis påpeka att jag kanske bara gått några dagar över tiden, men jag avfärdade honom. Istället ringde jag mödravården och beställde tid för en riktig gravtest några dagar senare.

Fyra dagar över tiden. Jättespännande! Vid det här laget var jag ganska övertygad om att jag faktiskt var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Få en jättegullig lite unge att älska. Borta var alla tvivel på min förmåga som mor. Jag är ju inte direkt en person som går halvhjärtat in i projekt som jag själv skapat…

Jag satt på toaletten på mödravården med en papperskål och väntade på att kissa. Och väntade… och väntade. Jag drack vatten. Jag skvalade med kranen i handfatet. Provade att låta vattnet sakta droppa och skapa oemotståndliga kissframkallande ljud.

Inget hjälpte! Det var fullkomligt omöjligt att prestera ens den allra minsta lilla droppe urin.
Jag gav upp. Det var sååå pinsamt att gå ut till barnmorskan och erkänna nederlaget. Jag såg personalens blickar och tolkade dem efter mitt humör. De hade roligt på min bekostnad och tyckte att jag var knäpp som tjatat till mig ett gratis test och sedan inte kunde kissa. Jag såg också makens oro. Jag var inte alls den glada, väna kvinna han gift sig med. Plötsligt hade jag förvandlats till en psykopatisk galning utan rationellt tanke- och beteendemönster.

Vi for hem. Jag grät inte men kände mig oförmögen och labil.
På eftermiddagen fick jag min mens.

När första chocken lagt sig och det gått en vecka ringde jag mödravården igen. Jag ville få en tid för undersökning. Jag ville veta varför jag inte kunde bli med barn. Vad var fel? Var jag steril? Fanns det inga ägg? Var livmodern paj?
Barnmorskans första fråga var:
-Hur länge har ni försökt?

Jag insåg inte faran utan svarade sanningsenligt:
-I två månader.

Hon kontrade:
-Och vad får dig att tro att du inte kan bli gravid?

Sedan fick jag en lektion i psykosomati. Att kroppen reagerar när psyket slår slint. Att mensen blir fördröjd för att jag stressar upp mig. Rådet var givet:
-Strunta i att bli gravid. Älska för att ni vill. Ta det lugnt. Tänk inte så mycket, analysera inte, känn inte.

Tredje mensen kom inte heller. Då var jag på konferens på Mallorca. Jag var sjukt trött och mådde som en gris. Direkt när jag kom hem for jag till mödravårdscentralen för ett nytt test, sprickfärdig med vatten så att jag skulle kunna bestå kisseprovet. Det funkade. Jag kissade, och testet var positivt.

Efter några veckor var jag tillbaka för inskrivning. Medan jag väntade satt jag och bläddrade i tidningen “Vi Föräldrar”. På insändarsidan hittade jag ett recept på moderkaksgryta. En flerbarnsfamilj hade på fullaste allvar tagit tillvara moderkakan och gjort en näringsrik gryta för att fira den nya familjemedlemmens ankomst.

Jag fick kalla fötter. Väldigt kalla fötter!

Det är många på jobbet som följer min blogg. Det är jättekul! Ibland känner jag dock att jag inte har samma behov av att “bala” (prata) som tidigare på fikarasterna. Mina kollegor har redan hunnit läsa sig till vad jag har att berätta.
Även detta kan vara en fördel. Jag är en mycket snacksalig person och nu ger jag utrymme för andra att också få chans att ventilera sig.

Man kan ju också tänka sig att jag inte skriver om allt på bloggen. Att det finns en hel del som är för privat för ett så här offentligt sammanhang. Det är ju korrekt, i teorin… I verkligheten händer inte så mycket. Inga smaskiga hemligheter eller privata äventyr. Usch, jag har ett riktigt tråkigt liv när jag tänker efter.
Är det därför jag sitter tyst på fikarasten? Tant boring.

Igår kväll såg jag att maken surfat in här också. Han läste i smyg. Jag misstänker att han letar ledtrådar till sin födelsedagsuppvaktning. Här kommer en:
Idag åker jag och barnen till Skara efter jobbet.

Jag skulle allt gärna vilja ha en räknare. Det skulle vara så spännande att få en fingervisning om hur många som hälsar på mig varje dag. Jag gissar själv på mellan 5 och 10. Men det är nog bra för mitt uppblåsta ego att inte veta. Är det fler än 10 blir jag mallig. Och med nuvarande blogg går det inte. Vill jag veta måste jag byta utrymme och det känns som ett för stort projekt, i alla fall just nu. Jag vill ju ta med mig alla gamla inlägg till den nya sidan i så fall. Hmmm…. Det där sista hänger nog ihop med mitt uppblåsta ego också är jag rädd.

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Vem är jag?

I morses satt jag och bläddrade i tidningen och hamnade i tablån för TV-programen. Såg att det är fotbollsmatch ikväll, Sverige-Ryssland.
Och plötsligt kände jag en obändlig lust att se matchen. Att bita på naglarna, att hejja, att engagera mig.

Jag som är fullständigt sportointresserad! Var kommer då detta märkliga sug ifrån?

Kanske kan jag pärla lite under tiden som matchen pågår…

För ett tag sen läste jag ut Jens Lapidus bok “Snabba Cash”.
Den var bitvis spännande men tappade lite fart på slutet. Tidshoppen var ibland omotiverat stora och gjorde att berättelsen stannade upp, vilket störde läsrytmen.
Den stora behållningen för mig, var språket. Inte bara alla slanguttryck utan framförallt knapphändigheten. Inte mycket ordbajseri där inte. Alla onödiga ord var bortskalade. Det tog några kapitel innan jag kom in i stilen men sedan njöt jag för fulla muggar.

Och nu har jag genast kastat mig över nästa bok “Aldrig fucka upp”. Precis som föregångaren handlar den här boken om tre killar i Stockholm. Vissa bipersoner har följt med från Snabba Cash, vilket gör att jag snabbare får bilden klar för mig och kan ana vad som kommer hända. Några av huvudpersonerna har getts mer spännande bakgrunder och yrken än i Snabba Cash och jag känner förväntan.

Däremot har jag inte råläst på samma sätt, på grund av trötthet och en begynnande huvudvärk, och det förlorar boken på. Den gör sig bäst för sträckläsning. Eftersom vi förmodligen inte tillbringar midsommarhelgen ute på sjön kommer jag inte heller ägna alla lediga timmar åt att läsa.