Zäta

Jag fyller inte förrän på onsdag men kommer ändå bjuda på tårta på jobbet redan i morgon. Vi är inte många (men tappra) själar kvar nu så här sista veckan före semestern, men en av kollegorna är alltid ledig på onsdag och det är ju dumt att bjuda på godsaker den dagen vi är allra minst.

Barnen hjälpte mig och plockade blåbären och jordbubbarna och smultronen kommer från smultrontornet.

Det blev visst lite mycket drottningsylt mellan lagren, men det bju´r jag på… Lite slarvigt och snabbt gjord är den också, men det har ingen inverkan på smaken, så det bryr jag mig inte om. Jag har nämligen brinnande huvudvärk och vill bara få gjort så mycket som möjligt innan jag går och lägger mig.

Nu ska jag bara stänga av vattenspridaren, lägga på markväven på smultrontornet och sedan gå och lägga mej med TENS:en.

God Natt!

Nu jobbar jag sista veckan innan semestern. Jag håller på och trappar ner lite på bloggandet också (det märks väl eller…). Under semestern kommer det inte bli lika frekvent bloggat som vanligt. Kanske inte på vägen till semestern heller, för det är mycket annat som händer i veckan. Det ska bakas tårtor och städas och packas och jag vet inte allt.

Det vore så förståndigt om jag istället för att sitta och blogga sista halvtimman på dagen, gick och la mig i tid i stället.

Nu har jag varit på toa och kollat örsnibbarna. Det ser varken rött eller svullet ut längre. Skönt!

Men det känns fortfarande. Funderar på om jag kommer behöva ligga på rygg och snarka hela natten eller om jag kan våga lägga mig lite på sidan.

Klockan är nästan två och jag är fortfarande lite svimmelkantig efter öronskotten.

Tänk er att jag är samma mänska som utan att tveka använde de mest obskyra metoder för att försöka avliva ett stort skogslevande djur!

Det var ju inte så svårt att locka med sig shopoholic-kollegan på en utgift. Hon var dessutom ett mycket gott moraliskt stöd. Efter att hon utan att blinka fått ett hål i varje öra, satt jag mig på den lilla pallen och kallsvettades. Det gjorde faktiskt lite ont när pistolen drev igenom örhänget och en liten stund efter kände jag det karaktäristiska snurret i pallet och suset i öronen. Jag betalade och drog med mig kollegan ut på en parkbänk där jag satt och andades medan den lilla svimningsstormen bedarrade.

Nu har jag ätit och lunchrasten är slut. Det gör fortfarande ont i öronen, bränner och spänner. Men nu är det i alla fall gjort. Jag har inga planer på att ta fler hål!

Om en timma smäller det. Pang rakt in i örat, eller i alla fall genom örsnibbarna…

Vet ni om att vi färdas i 800 km/h genom världsrymden. Det är den hastighet jordklotet måste hålla för att hinna runt solen under ett år.

Just idag tycker jag att jag kan känna fartvinden. Tellus snurrar lite för fort.

Jag har gått i min pappas fotspår, och då menar jag inte bildligt talat.
Jag tänkte på detta i morses när jag lämnat sonen och lilla Svalan på fritids och dagis. Som vanligt tog jag långa, rejäla kliv på min väg tillbaka till bilen. Jag mötte rektorn och vi hälsade. Hon tog mer kvinno-normala, trippande steg.
Det händer inte så ofta, men nu stannade min hjärna upp och reflekterade över mitt beteende. Varför har jag inte en mer kvinnlig gångstil? Varför tar jag så stora steg? Det ser ju ut som om jag har laggårs-stövlar på fötterna!

Jo, jag har gått i min faders fotspår. Mitt barndomshem ligger fem minuters promenadväg från mina morföräldrars gård. Vägen går i kanten av ett gärde, över en liten backe där det vissa år växer blåbär, genom en liten skog, över en åker och till slut in på Raggegården, som är namnet på mina morföräldrars gård. Många är de tillfällen då jag följt med pappa till Raggegården för att hjälpa till i laggår´n, eller när jag var för liten för det, hälsa på mormor och morfar medan pappa ”gjorde djura´”.
Vägen var inte lång att gå, och inte jobbig eller svår, men när det hade snöat och snön låg djup över åkern, då kunde det vara lite tungt att pulsa fram. Mina små fötter sjönk djupt ner i snön och trots långskaftade stövlar blev det kallt och vått innanför stövelskaften.
Det var då jag lärde mig att ta långa kliv. Jag gick helt enkelt i de spår pappa trampat upp, och eftersom han hade låååånga ben så blev det lååååånga kliv.

Någon gång i framtiden ska jag lära mig en mer kvinnlig gångart. Men de högklackade skorna kommer jag nog ändå låta bli. Nå´n måtta får det ändå va!