Zäta

Ojojoj! Fantastiskt! Underbart! Enastående! Njutbart! Upplevelserikt, strålande musikalitet, roligt, underhållande, konteplativt, leendeframkallande, ryskårsretande, suveränt…

Om ni någonsin kommer i närheten av en skiva eller en konsert med accapellagruppen Dynamic så ska ni kasta er över den.

Jag åkte ensam. Men Ottersta kyrka var fullsatt så jag kände mig inte så alena direkt. Och det var en massa folk jag kände också så klart.

Efteråt tackade en av gruppmedlemmarna mig för min inlevelse. Hon hade uppskattat att jag visade uppskattningen under sångerna. Det var ju självklart! Inte kan man sitta stilla och se vresig ut när man bjuds på något så superbt, svarade jag sanningsenligt.

Och när jag kom hem står maken och stryker. Jag är nog den mest lyckligt lottade födelsedagskvinnan (för barn kanske jag inte kan kalla mig längre) jag känner.
Och jag känner att det finns mer kvar att lära känna. Jag kan inte hela mig än. Det känns bra, och spännande…

Idag fyller jag 37 år.

Kanske ska jag fira med att åka och lyssna på en accapellakonsert med gruppen Dynamic i Ottersta Kyrka klockan 20.00. Jag får åka själv. Någon måste ju vara hemma och ta hand om barnen.

Det är inte sorgligt, patetiskt eller ens lite ledsamt. Jag har inget emot att vara själv, på min födelsedag, utan familj eller vänner.

Buhuuuuäääääh!
Nu ringer jag mamma och frågar om hon vill följa med. Det är gratis inträde, så jag slipper bju…

På förmiddagen var jag och pricktestade mina barn. Ja, jag gjorde det ju inte själv förstås men jag körde dem dit och tillbaka och var med under tiden och det var på mitt initiativ det blev gjort.

Ett pricktest går till så att man lägger en liten droppe av det ämne man misstänker att man är allergisk mot, på huden och sen trycker man en liten grop i huden så att ämnet ska reagera med kroppen. Det sticks alltså inga hål, och eftersom det inte var min egen kropp som blev utsatt så hade jag inga som helst problem med att hålla barnen i knät och intresserad titta på förfarandet.

Både Guldgossen och lilla Svalan blev testade för björkpollen, gråbo, timotej, häst, hund, katt och kanin. Lilla Svalan är inte allergisk mot något av dessa ämnen medan sonen reagerar på pollen, timotej, hund och katt.

Barna var jätteduktiga vid provtagningen. De satt stilla i mitt knä och lät sig punkteras av den rara sjuksköterskan. Hon visade först på sig själv för att barnen inte skulle bli rädda och hon förklarade och tog det lugnt och försiktigt.

Guldgossen fick göra utandningsprov också. Jag berättade att han ibland får en läskig, lite astmaliknande hosta, framförallt och kanske enbart på nätterna under pollensäsongen. Lilla Svalan var sur för att inte hon också fick prova den roliga apparaten man skulle blåsa i. Lungkapaciteten var normal men jag ska ändå och hämta ut ett recept på både vanliga allergitabletter och en sån där liten apparat som man andas in medicin från. Jag hoppas att han inte utvecklar astma så småningom. Förhoppningsvis kan bra medicinering motverka riskerna för det.

Vi pratade frukostvanor när jag lämnade lilla Svalan på dagis i morses. En annan mamma undrade om hennes lilla dotter drack mjölk och O´boy på dagis. Hon vägrade nämligen hemma. Dagispersonalen visste inte eftersom hon inte satt vid just den här lilla flickans frukostbord men lilla Svalan kunde ge besked. Jojomensan, så klart flickebarnet drack O´boy.

Vi mammor förundrades en liten stund tillsammans. Visst är det märkligt att matvägrande finsmakarbarn som inte gör annat än skrikvägrar hemma vid matbordet, kan stoppa i sig både det ena och det andra, och dessutom med välbehag, bara för att de är på dagis. Det är ett underbart litet mirakel!

Dagisfröken flikade in att det ibland kommer föräldrar och frågar efter märket på filen, knäckebrödet eller fiskbullarna, för att se om på så sätt ska kunna locka sina små telningar att äta även hemma.

Skrattande berättade jag då att precis så borde jag också gjort när jag gick veta att Guldgossen åt flingor på dagis. Jag frågade dock inte utan tog med mig Guldgossen till affären för att vi skulle köpa rätt sort.

-Okej, nu får du peka ut vad det är du äter på dagis, så ska jag köpa det så vi kan ha det hemma också.
Guldgossen tittade noga på alla paket, men valde inte ut något.
-Är det det här, havrefras, eller kanske rågfras?
-Nej.
-Det här då, det är cornflakes.
-Nej.

En kvart senare hade vi gått igenom alla flingor och all musli i hela affären. Det var inte någon typ eller något märke av puffar, flakes, fras eller något annat roligt över huvud taget. Guldgossen började nog känna av min irritation när jag uppgivet frågade:
-Men hur såg de ut då?
Försiktigt svar:
-Jaaa, dom låg i en tallrik…

Nu har jag bestämt mig för vad jag ska kalla sonen i bloggen. Bara “Sonen” låter så uppstyltat och lite tråkigt. Jag blir påmind om detta faktum varje gång jag besöker mina bloggvänner och läser om Brottar´n och Lille O och andra trevliga bloggpersonligheter.

Jag har funderat lite. Alternativen har varit lilla Kycklingen (vilket jag redogjort för tidigare), Ivar (för att det är ett coolt namn och om sonen skulle fötts idag skulle han kanske hetat det, om jag fått bestämma. Ivar var min morfars bror. En störtskön man med ett långt liv som bonde bakom sig. Han hade gigantiska händer med breda styva fingrar, men kunde ändå åstakomma de mest fantastiska broderier. En störtskön man helt enkelt.), Robin Hood (jag vet inte riktigt varför egentligen, men det kanske har att göra med lekar, att ta från de rika och ge till de fattiga…).

Inget av alternativen vann. Istället kommer jag titulera sonen “Guldgossen”.

Guldgossen har guldlockar i sitt blonda hår.
Guldgossen har ett hjärta av guld.
Guldgossen har en guldsits som sin mammas älskling, välcurlad och omhuldad.