Zäta

Lilla Svalan kommer ut och hjälper mig att gräva.

-Varför ska du ha en rabatt här, mamma?
-Jag tyckte det var ett bra ställe.
-Men det är det inte, mamma.
-Varför inte då?
-Buskarna kommer inte få någon kärlek!

Ungefär här får jag känslan av att dottern är en reinkarnerad kärleksguru, men det kan bero på boken jag läser.

-Varför får de ingen kärlek, frågar jag.
-För rabatten är så nära vägen. Bilarna kommer åka förbi här hela tiden och då tror buskarna att de säger: “Vi hatar er, vi hatar er, vi hatar er.”

Jag måste komma ihåg att stanna till vid buskarna en liten stund varje dag och viska: “Jag älskar er, jag älskar er, jag älskar er.”

Jag samlar på tidningsurklipp. Döda, födda, annonser om när jag ska sjunga, artiklar med anknytning till någon jag känner…
Tidningen kommer tre gånger i veckan. Jag hinner inte klippa ut i det tempot. Resultatet har blivit att jag inte samlar på tidningarurklipp utan på tidningar. Det har blivit en STOR hög vid det här laget. Och några kassar också.
Maken är duktigt irriterad över detta.
-Kan vi inte bara slänga dem, säger han.
-Nej, jag ska gå igenom dem, säger jag.
-Men gör det då, säger han.
-Jag hinner inte nu, säger jag.

Jag prioriterar inte urklippandet, och ändå vill jag spara.

Idag, under en bloggpaus i grävandet, säger maken försiktigt:
-Det är rätt mycket tidiningar nu.

En röst som jag förskräckt känner igen som min egen, svarar:
-Släng dem!
Den fortsätter forserat:
-Släng dem nu innan jag ångrar mig.
-Jag kommer säkert ångra mig.
-Jag lovar att jag ångrar mig, snart.
-Skynda dig att slänga dem.

Maken svarar:
-Alla får inte plats i soptunnan.

Nu har jag haft lunchpaus och ska ut och gräva igen.

Mitt kämpande med jordkocklorna får mig att minnas något min mormor en gång berättade.
Hon hade fyra års skolgång. Inte allt för sällan hände det att hon var tvungen att stanna hemma från skolan för att hjälpa till med olika sysslor på gården. Potatislov förekom naturligtvis, men det var inte nog.

En gång på hösten hade hon kommenderats hemtjänstgöring för att slå sönder de hårda jordklumparna efter plöjningen. “Pockla kockler” kallade det på klingande västgötska.
När hon kom tillbaka till skolan påföljande dag var hon natrurligtvis tvungen att redogöra för sitt frånfälle. Att hon varit hemma och pocklat kockler kunde hon inte med att säga. Det lät för grovt och ofint. Istället sa hon:
-Jag har hjälpt far att pickla kicklor.

Idag hänger himlen lågt över mitt huvud när jag står i trädgården och gräver. Färgerna är vemodiga men vackra. Grått dominerar, men med inslag av duvblått och mjölkvitt. Som ett bårtäcke. De inspirerar mig till ett lapptäcke.

Men idag syr jag inga lapptäcken. Jag gör tvärtom. Jag gräver upp lapp efter lapp av den friska gröna gräsmattan. Det är ett digert arbete.
Först mejslar jag ut en lapp, cirka 30 x 30 cm, sedan vänder jag upp och ner på den och med hjälp av spaden skottar jag av så mycket jord som möjligt. Därefter hivar jag upp den avskalade tuvan i en skottkärra och rensar bort ytterligare några nävar god matjord med en handkratta. Slutligen lämpas grässvålen över i en annan skottkärra för att förpassas ut på vår äng där den så småningom förväntas bli grogrund för diverse åtrådda sommarblomster och hjälper till att jämna ut ängsgolvet.

Det är drygt att gräva. Jag får ont i ryggen av alla böjda moment. Maken visar hur jag ska stå för att inte få allt för ont, med rumpan utputande som på den värsta strippdansare.
-Jag kan inte stå så, säger jag. Tänk om grannarna får syn på mig!
Men jag provar, och det går, i tio sekunder. Sedan glömmer jag av mig och kröker rygg som en arg katta igen.

Men med många små pauser ska det dock gå. Målet hägrar! Det ska bli en surjordsrabatt. Växterna är redan inhandlade och står och slokar i väntan på sin slutdestination. Jag måste gräva vidare, för deras skull!

Jag har ett minne från gårdagen. Det lyser rött på mitt dekoltage.
Det kallas solsveda och om några dagar hoppas jag det har övergått i en brun nyans och fått namnet solbränna i stället.

Gårdagen vill jag minnas för evigt. Jag ska trä upp den som en pärla på mitt minnes allra finaste smycke. Där ska den glänsa och ge återsken av en dag som var så nära total lycka jag tror jag kommer komma i jordelivet.

Min familj och jag var ute på sjön. Vi hade sovit en natt vid Ryssön och låg kvar där tillsammans med goda vänner. Solen sken. Det var så varmt att det hade varit olidligt att vara någon annanstans än i direkt närhet av Sveriges innanhav och största sjö. Jag gick iklädd min svarta baddräkt hela dagen. Gick gjorde jag i och för sig inte för mesta tiden tillbringade jag i en bekväm strandstol, läsandes min senaste bokbekantskap: “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” När det blev för varmt svalkade jag mig omedelbart i det 22-gradiga Vänervattnet. Sen solade jag tillsammans med boken igen. Och badade, och solade, och badade, och solade.

Maken förde intressanta tekniska diskussioner om ekolod, båtmotorer och annat som gör ett teknikfreak glad, barnen badade och lekte med sina kompisar.
Runt omkring mig surrade getingar som inte blev så närgångna att jag var tvungen att springa ifrån dem mer än tre gånger.
En sval västbris smekte min kropp men var inte tillräckligt stark för att rufsa om mitt hår.

En perfekt dag!

Mitt minne är som de flesta andras gissar jag, lite svårkommenderat. Men om jag kunde, skulle jag befalla det att bevara gårdagen i någon lättåtkomlig vindling, för att tas fram vid svåra stunder, vid mörker, regn och kyla. Då skulle min hjärna åter bada i värme och ljus, ljummet vatten skulle klucka mot min mage och milda vindar skulle torka vattendropparna på mina vader.

En pärla bland andra vackra pärlor i mitt minnes allra mest strålande smycke. En smaragdgrön pärla av svarowskijkristall, men inslag av bärnsten och guld. Så skulle minnespärlan se ut.