Igår eftermiddag hade jag huvudvärk redan innan jag åkte hem från jobbet. Gästerna skulle dyka upp vid sju och jag skulle hinna dammsuga på övervåningen, städa toaletten och fixa det sista inför kalas. Jag kände mig inte helt ostressad och lugn men när jag kom hem hade inte maken och barnen kommit än så medan jag tog av mig ytterkläderna bestämde jag mig för att lägga mig en kvart med TENS-apparaten för att dämpa huvudvärken. Det blev inget med varken TENS, städning eller fix.
Strax efter att jag tagit av mig ytterkläderna och hämtat in posten, jag stod faktiskt med den nyanlända IKEA-katalogen i handen (som jag ännu inte hunnit bläddra i) kom maken inrusande med lilla Svalan i famnen och Guldgossen på släptåg. Guldgossen berättade att han hade burit allt, bådas ryggsäckar, bådas kassar med regnkläder och en massa papper och jackor och… jag fick snabbt tyst på honom när maken halvt om halvt ropade att lilla Svalan trillat ner från klätterställningen på skolan, precis innan de skulle åka. Han trodde att hon skadat armen.
Jag satte mig med den gråtande lilla Svalan i knät och drog försiktigt upp ärmen. Inget blod men en rodnad och en liten svullnad på vänster underarm och hand. Jag frågade lilla Svalan var det gjorde ont och hon pekade på handryggen. Maken beodrades plocka fram is, som han krossade och la i en diskhandduk och jag ringde sjukhuset. De kopplade som alltid till sjukvårdsrådgivningen i Skövde och jag förklarade att min dotter trillat, ett fall på drygt två meter, och skadat vänsterarmen. Jag kunde inte avgöra om det var brutet, stukat eller bara lätt skadat men jag ville att en läkare tittade på det. Under tiden som jag pratade med dem fick jag maken att hämta min militärhalsduk och knyta en mitella till armen så att den låg stilla mot lilla Svalans mage, med ishandduken vilandes på hela underarmen. Lilla Svalan fortsatte att gråta mot min axel och jag fick hyscha på henne ibland för att kunna höra vad sjukvårdsrådgivningen sa. Kvart i fyra skedde olyckan, när jag ringde var klockan tio över fyra, och klockan fem skulle jouren öppna. Jag ville inte vänta ända till fem men sjukvårdsrådgivningen skrev i alla fall in mig där och berättade samtidigt att barnmottagningen fortfarande var öppen. Jag ringde sjukhusväxeln i Lidköping igen och bad att bli kopplad till barnmottagningen, men de hade bara telefontid på förmiddagen på fredagar så det var lönlöst.
Då satte jag lilla Svalan i bilen och körde till sjukhuset i alla fall. Någon måste man väl kunna få tag på. Lilla Svalan var tapper och gick själv till och från bilen och in på sjukhuset, fastän det gjorde jätteont i armen och hon grät uppgivet hela tiden. När jag frågade var det gjorde ont pekade hon och förklarade att smärtan krupit från handleden längre upp mot armbågen.
I korridoren utanför jouren fick jag tag i en sjuksköterska och förklarade att jag skulle vilja att en läkare tittade på dotterns arm. Jag sa att jag visste att jouren inte öppnade förrän om en halvtimma men att jag skulle bli väldigt glad om någon hade möjlighet att förbarma sig ändå. Sköterskan pekade och bad mig gå och anmäla mig i luckan på akuten. Jag och lilla Svalan traskade dit. När vi kom fram stod samma sköterska bakom luckan och log. Jag vet inte riktigt hur hon lyckats ta sig dit före oss, men hon skrev ner de uppgifter som behövdes och ledde oss till ett gipsrum där vi fick vänta.
Jag satt med lilla Svalan i knät och hörde hennes gråt dämpas för att övergå i snyftningar och sedan avta helt. Hon blev lite slö och somnade nästan innan en manlig, skallig sköterska kom in och kikade på hennes arm. När vi tog dän mitellan och isen, som nu smält, var armen inte svullen längre. Jag andades ut och insåg att det nog inte var så illa. Ingen svullnad och ingen smärta, det måste ju vara goda tecken. Hade vi varit kvar hemma och inte åkt in direkt hade jag förmodligen struntat i att åka in vid det här laget.
Sköterskan frågade var smärtan satt och lilla Svalan pekade på handryggen.
-Det var synd att det inte var armen, sa sköterskan. Jag tittade undrande på honom och han förklarade att vid misstänkta benbrott i armen fick sköterskorna själva remittera till röntgen men inte om det gällde handen, då var en läkare tvungen att titta först.
Vi fick vänta på läkaren och jag hittade en Kalle Anka-tidning som jag läste för lilla Svalan och mig själv. Lilla Svalan blev tröttare och tröttare och jag tror att hon till och med slumrade till en liten stund.
Så kom läkaren in, en ganska ung kille, kanske 28-30 år, med skylten ”ortoped” på bröstet. Han tittade lite snabbt på armen, kände på handryggen där jag pekade ut epicentrum och sa direkt att vi kunde gå till röntgen. Den skallige sjuksköterskan visade vägen.
Med på promenaden till röntgen fick vi sällskap av en man i 65-70-årsåldern och hans fru. Mannen klagade högljutt över svåra smärtor i axeln. Han hade liksom lilla Svalan armen i en mitella och vi konstaterade att de båda hade skadat sina armar. Jag frågade honom om han också trillat från en klätterställning men han hade snavat hemma i köket.
-Köket är ju den farligaste platsen, där sker flest olyckor, fortsatte han.
Framme vid röntgen möttes vi av en långhårig söt sköterska.
-Jaha, vem ska vi ta först, frågade hon.
Jag var på vippen att säga att farbrorn kunde få gå först för han verkade ha mest ont, men han hann före:
-Ta flickan först. Hon är ju så duktig!
Och det var hon verkligen. Hon fann sig i allt. Inne i röntgenrummet satte hon sig lydigt på en snurrande kontorsstol och placerade armen på rätt ställe. Hon satt alldeles stilla medan röntgenplåtarna togs och utan att klaga vred hon sedan armen för fotografering ur en ny vinkel.
När det var klart fick hon välja två klistermärken eftersom hon varit så ovanligt redig.
Sen knallade vi ut och när vi passerade farbrorn med axeln berättade lilla Svalan för honom att han nog skulle få ett klistermärke också om han var duktig.
-Vad säger flickebarnet, frågade han frun.
-Hon säger att du ska få klistermärken.
-Ska jag få klistermärken?
Sedan hörde vi inte vad de sa längre när vi promenerade tillbaka till vårt väntrum på akuten.
Lilla Svalan hade noga studerat kryckorna inne i gipsrummet, och på väggen fanns en bild på hur man gipsar en hand.
Efter en liten stund kom farbrorn och hans fru och gjorde oss sällskap i väntan på röntgenbilderna. Vi språkade lite och jag läste mer Kalle Anka.
En ny sköterska kom in och började förbereda gipsning av lilla Svalans arm.
-Ska ni gipsa, var jag till slut tvungen att fråga.
-Har inte läkaren varit här än, kontrade hon.
Ingen läkare kom och sköterskan gipsade lilla Svalans arm med oändlig omsorg. Det var bara en gipsskena som lades på översidan av armen, och sedan lindades stadigt på plats. Lilla Svalan fick ömsom lägga ner armen, lyfta upp den, hålla handen knuten, och sträcka ut fingrarna. Jag såg att det ibland gjorde ganska ont men hon sa ingenting och gipssköterskan berömde henne i vida ordalag för hennes tapperhet. När både gips och bindor var på plats fick lilla Svalan hålla upp handen och sträcka ut tummen.
-Nu ska vi klippa tummen sa sköterskan.
Lilla Svalan tittade förskräckt på henne men höll ändå lydigt ut tummen.
-Ja, jag ska inte klippa av tummen, bara klippa i bandaget så att du kan röra tummen ordentligt.
Lilla Svalan drog en lättnadens suck.
Till slut kom läkaren tillbaka, men den här gången för att tala med farbrorn. Han drog före ett litet skynke som avdelade rummet men jag hörde ju ändå deras samtal.
Farbrorn inledde:
-Är du ortoped?
-Ja. Ser jag inte ut som en ortoped? Ser jag ut som en gynekolog kanske?
-Hur ser en gynekolog ut?
-Ja, ser de ut på något särskilt sätt?
När de pratat om skadan en stund försvann läkaren för att titta på röntgenplåtarna och farbrorn frågade gipssköterskan:
-Ortoped är väl en ganska lång utbildning. Det är väl flera år, är det inte det?
-Jo, det är ganska långt.
-Men han kunde väl inte vart mer än en 16 år den där…
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Situationen var så absurd.
Där satt jag på sjukhuset med en skadad liten Svala, som just fått armen gipsad utan att vi visste vad som var fel med den. Jag hade brinnande huvudvärk och var jättekissenödig. Klockan var sex och jag hade inte ätit sedan klockan tolv. Och i samma rum sitter en förvirrad herre och skapar roliga dialoger!
Gipssköterskan lovade se efter lilla Svalan medan jag smet på toaletten och sedan fick vi instruktioner om skötseln av gipset. Det skulle ta 24 timmar att stelna, det fick inte bli blött. Armen rekommenderades högläge och det var bra om lilla Svalan vickar på fingrar och tumme för att hålla blodcirkulationen igång. Blir det svullet får vi åka in igen.
Tjugo över sex kom äntligen läkaren in till oss. Jag tyckte att vi fått snabb behandling ändå. När något ska röntgas har man ju hört att det kan ta hur lång tid som helst.
Läkaren var hos oss mindre än en minut. Han förklarade att båda benen i underarmen var brutna i höjd med handleden. De var tack och lov inte helt av, utan en liten bit var kvar som inte var genombrutet. Jag frågade om det var sprickor i benet då, men det kunde man kanske inte säga tyckte han. Brutet, men inte genombrutet. Gipset ska sitta på i tre veckor och sjukhuset ringer oss för återbesök på tisdag eller onsdag för att se att det ser bra ut. Då blir det röntgen igen.
Halv sju var vi hemma. Klockan sju kom gästerna.
Sen dess har det gått i ett. Jag har ännu inte tagit in att lilla Svalan faktiskt brutit armen.
På väg hem från sjukhuset ringde jag och berättade att vi snart var hemma och att armen var bruten. Jag berättade också hur duktig lilla Svalan varit hela tiden och jag hörde maken snörvla i telefon. Jag tror maken har närmare till sina känslor än jag. Jag har inte gråtit än. Jag vet inte om jag kommer gråta heller. Jag är inte en person som i första hand känner, jag gör.
Och det jag ska göra nu, är att gå och lägga mig. I natt var lilla Svalan vaken och hade ont. Jag räknar med att det blir repris i natt. Hon har haft ont under dagen också men jag tycker det blivit bättre framåt kvällen. Som den fantastiskt goda mor jag är har jag naturligtvis glömt att ge henne smärtstillande innan hon somnade. Jag hoppas hon ska kunna sova ett tag i alla fall.
Min tappra lilla älskade Svala!
