Zäta

Nu luktar det sådär fantastiskt gott av kaffe igen från köket. Jag är trött och har bara med mig en omogen nektarin att knapra på.

Lilla Svalan berättar gärna Bellmanhistorier nu för tiden.

Så här börjar de:
Det var tysken, rysken och Bellman…

eller:
Det var norsken, torsken och Bellman…

Det är många som bloggar om hösten nu. Jag vill inte vara sämre.

Hösten bär med sig så mycket känslor.

Depression, trötthet, stress, tristess. Det är grått, mörkt, regnigt. Skolor och aktiviteter drar igång igen och man får mycket att göra, för lite fritid, för lite sömn, för lite sol.

Glädje, delaktighet, vila, tillfredsställelse. Luften är hög och klar. Träden bjuder på årets största färgfest. Man skördar, planerar, kommer igång, träffar arbetskamrater och vänner, tänder ljus, motionerar igen, kryper inomhus och myser och umgås.

När jag tänker på ordet “höst” ser jag en bild framför mig.
Det är jag som går nerför en svagt sluttande backe, på en “på-landet-väg” av två uppkörda hjulspår med gräs i mittsträngen. Jag har på mig jeans, en varm tröja och den bruna mockajackan som pappa hade när han var ung. Om halsen har jag virat en skön halsduk.
Luften är hög och klar. Till höger brinner löven i gult, organge och rött. Det är aspar som så lätt växlar över i mörkrött på sina myntstora blad. Undervegetationen har vissnat ner till torra rön som prasslar och viskar till varann i den svaga vinden. Till vänster breder en stor stubbåker ut sig. På mitten av fältet har några tranor landat och skickar sina sorgsna trumpetstötar ut över landskapet.
Jag är lycklig. Jag går och tänker på den gosse jag nyligen blivit kär i och som jag kommer göra mitt yttersta för att få vara med. Det var för över tjugo år sen. Idag lever vi ett underbart liv tillsammans. Det kunde jag ju inte veta då, men kanske anade jag den ljusnande framtiden ändå.
Mitt hjärta sjöng strofer ur Charlotte Höglund och Uno Svenningssons sång:

“Minns du dagen i oktober?
Ja, jag minns den dagen, hur fin du var!
De eldröda träden hade sakta brunnit ner,
precis som mina tvivel, jag ville öppna mig mer.
Jag ville säga – jag älskar dej!
Kom och håll hårt om mig!
Kom och håll om mig.
Åh, tysta ser vi på varann.”

I fredags kom det ett brev från Länstrafiken. Innehållet var en svart ansiktsmask, som man kan sätta över ögonen om man vill sova på bussen eller tåget.

Guldgossen bar in posten och ropade till mig:

-Mamma, det har kommit en BH till dej på posten!

Igår kom Förundersökningsledaren hem. Han hade aviserat sin ankomst till tidigast åtta (på kvällen). Snarare nio då, tänkte jag.

För att välkomna min make planerade jag att göra klart rabatten, ja, kanske inte hela, men ner med syrenhortensian och den lilla buskrosen i alla fall.
Och sen skulle jag städa huset, i alla fall dammsuga och plocka undan.
Och kanske, kanske skulle jag hinna baka en äppelpaj också.

Guldgossen hade egna storslagna planer på välkomstfest. Vi skulle göra chokladpudding, för det tycker han om (Guldgossen alltså) och ställa mitt på bordet så att det skulle vara det första Förundersökningsledaren såg när han kom hem. Och just när han klev in genom dörren skulle Guldgossen spela “Spanien” på blockflöjten.

Jag tyckte nog att Guldgossens idé lät minst lika bra som min.

Så här blev det:

Barnen och jag kom hem från jobb och skola. Vi åt middag. Jag förhörde Guldgossen på veckans ord. Lilla Svalan dammade och Guldgossen dammsög. Sedan gick vi ut och planterade hortensian. Jag fick gräva lite djupare och stötte på lera och fick gräva mer, och fylla på med stenkross, men till slut var den på plats, med barnas hjälp.

Sen kom Förundersökningsledare, redan före sju.