Zäta

Jag har kommit på ett nytt innovativt sätt att förhöra Guldgossen på veckans ord.

Han sitter uppe vid sin dator och jag sitter nere vid min och så kör vi via MSN. Jag börjar med att försöka förklara ordet i skrift, men när han inte fattar att även är samma sak som “också” eller att pratar kan sägas som “säger” så vrålar jag ordet upp till andravåningen. Sedan skriver han och jag rättar vid behov.

Guldgossen blir mycket mer läxläsningsvänligt inställd med datorns hjälp.

När han övar multiplikationstabellerna tar han en sida till hjälp som heter
www.mult.se
Där kan man skriva in vilken eller vilka tabeller man behöver öva. Sidan är jätteenkelt uppbygd men mycket effektiv.

Han kom.
Han såg.

Men innan han kom och såg så var jag och hämtade ett armstöd till stolen.
Jag gillar inte armstöd. De är bara i vägen och gör så att man inte kan köra intill stolen så långt som jag vill. Men jag tänkte ändå att det kan vara bra att ha tagit fram ett ifall nu sjukgymnasten tycker att det behövdes.
Jag ställde in det som jag trodde var lagom.

Så han kom.
Han såg.
Och han sa att det såg bra ut. Det var som det skulle.

Puckogrisen! (Och här syftar jag enbart på mig själv.) Jag kunde väl ha satt dit det där eländes eländiga armstödseländet redan när det började göra lite småont, om det nu räcker! Hur puckad får man vara? Kunde jag inte räknat ut det redan från början, va!

Det hjälpte inte omedelbart med min omroddning av arbetsplatsen heller. Jag gissar att jag kan behöva experthjälp.

Jag kommer bli så illa tvungen att gå över till grannföretaget och fråga om sjukgymnasten… den lille söte sjukgymnasten… den lille söte rolige sjukgymnasten… den lille söte rolige hjälpsamme sjukgymnasten kan ta sig en titt på hur jag sitter.

Nu lyser solen.

Jag hade inte behövt vara orolig över att jag inte fick med mig regnbyxorna i morses.

Nu har jag varit på lunch och suttit och ätit min toast i ett skyltfönster.

Känslan av storstad infann sig nästan direkt, även om gatan utanför var enkelriktad och det faktiskt inte körde förbi en enda bil under hela lunchen och den smala trottoaren inte var fylld av framstressande anonyma människor utan blockerades av två barnvagnar och tre mammor.

Maten var inte så dyr heller. 35 kr för en grillad baugett med skinka, ost och lite lull-lull.

Efter maten gick jag till hörnan och köpte en festis. Det var svårt att välja smak, fanns så många goda. Till slut valde jag Cactus-Lime som är ett säkert kort. En fjärdedel spillde jag ut på jackan eftersom jag ville behålla känslan av metropol och drack samtidigt som jag gick.
Nåja, det är en regnjacka så det gjorde inget.

Nu var jag lite dum. Jag skulle testa hur det såg ut med en annan färg över mitt brons-korall-röda nagellack och målade på ett tredje lager i en ljusrosa färg.

Det gick inte så bra som ni förstår. Lacket torkade naturligtvis inte och det slutade med att jag fick skrapa av alltihop med en bit hushållspapper. Nu ser nageln bara flammig och jätteful ut med en tråkig rand av rött längst nagelbandet. Jag kommer inte kunna rätta till det förrän jag kommer hem halv sex ikväll.

Det är tur att jag inte är nå´t utseendefixerad och därför inte alls bryr mig om en sådan petitess!

I söndags hade min serveringsgrupp hand om fikat efter gudstjänsten i kyrkan. Jag delar ansvaret för gruppen med en annan kvinna. Det är inte särskilt betungande utan innebär bara att göra inköpen och se till att det finns tillräckligt många personer på plats för att klara ut dukning, servering och disk.

När dagen för serveringen är inne är det just det som gäller; dukning, servering och disk. Vi brukar vara på plats en timma innan mötet och duka fram assietter, kaffekoppar, teskedar, temuggar, servetter, socker och tepåsar. Vi skär upp vetebröd och dukar ut på borden tillsammans med kakor och vi kokar 20 liter kaffe. Det får plats 200 personer i församlingsvåningen.

I söndags kom det fler än 200 personer. Vi fick svettas lite extra för att få fram fika som räckte till alla. Stämningen var dock ändå gemytlig och det var nog ingen som tyckte att de fick vänta för länge. Det var mest vi i köket som tyckte det var jobbigt. Jag uppskattar att det var 240 personer totalt och jag vet faktiskt inte hur de andra bar sig åt för att förse alla.

Efter att alla fikat klart återstod att duka av, torka bord och diska. Under tiden som de andra i gruppen slavade med detta passade jag på att öva inför söndagens kvartettsång så jag kom tillbaka till köket när allt nästan var klart.

När vi tackade varandra för väl förrättat värv var det en av herrarna som berömde mig för mina fina barn.

Både lilla Svalan och Guldgossen tycker det är roligt att hjälpa till när vi gör i ordning inför serveringen. De lägger fram servetter och skedar och ställer fram koppar och så vidare.

Berömmarmannen sa bland annat att det är så roligt att se barn som så gärna hjälper till. Och att de inte springer runt och stojar och väsnas utan är behagliga och tysta (det där kan man ju ha en och annan åsikt om (Ska barn verkligen behöva vara tysta?) men jag tycker ju också att det är skönare när det inte är så högljutt) och att det är fint att se hur bra de tar hand om varandra. De månar verkligen om att den andre mår bra.

Japp, ni gissade rätt, modershjärtat pöste av stolthet! Och jag gick genast hem och berättade för barnen och Förundersökningsledaren vad jag fått höra.

Guldgossens kommentar visar ännu mer av hans Guldhjärta:
-Vaddå, det är ju roligt att hjälpa till, och det klart att jag tar hand om lilla Svalan, hon är ju min syster!

När jag vaknade i morses kände jag direkt att jag fortfarande har ont i vänsteraxeln/armen/nacken.
Jag var ju och styrketränade igår och jag tog det lugnt med axlarna, körde lite mer med benen istället. När jag tittat på “Halv åtta hos mig” och strukit en stund ställde jag mig i duschen och lät varmvattnet öka temperatur succesivt tills det nästan var skållhett. Sen gick jag och la mig med TNS-apparaten.

Den långsiktiga effekten av min påhittade behandlingssvit kan jag naturligtvis inte uttala mig om ännu, men den omedelbara har i alla fall uteblivit.

Innan jag började ringa i morses försökte jag möblera om min arbetsplats lite grann. Det är ju “telefonarmen” som gör ont så nu har jag försökt skaffa lite mer stöd för armen. Förmodligen beror smärtan på att jag hela tiden spänner axeln för att hålla upp armen när jag slår in numret på telefonen. Jag sitter ju ändå här åtta timmar om dagen, och båda händerna är igång hela tiden.

Jag tror alltså inte att det är hjärtinfarkt…

Idag är världen grå och kall. Jag har cyklat till jobbet och frös visserligen inte eftersom jag kom iväg för sent och trampade på på högsta växeln hela vägen men hade jag inte cyklat hade jag säkert frusit.

Igår var världen (i alla fall min lilla del av världen) soligt och färgsprakande. Det kändes mer som sensommar än höst. Brittsommar kallas det väl.

Britta hade namnsdag. Det måste alltså ha varit en tillfällig släng av brittsommar.