Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Nu är det dags att tävla igen.
När julen är utstädad blir det inte lika mycket ljus och mys kvar i fönster och på bord. Varför inte ta chansen att vinna en annorlunda och lite “rå” ljuslykta från Humlebackens blogg:
http://humlebacken.blogg.se/2009/january/tavling-nr-2.html
Så här ser lyktan ut
Jag gick med stora kliv, raska steg. Graningekängorna gjorde djupa avtryck i den nyfallna pudersnön.
Bråttom hade jag. Jag skulle hinna både lämna in oönskad heminredning till Second Hand, köpa ostbågar till lilla Svalans och mitt fredagsmys och framförallt – hämta Förundersökningsledarens dubbelpik som varit inne för lagning på Stadium.
Naturligtvis såg jag inte isfläcken. Eller isfläck och isfläck. Det var för allt i världen en hel skridskobana som dolde sig under det tunna snötäcket.
Jag halkade.
Hur jag trillade har jag inte lyckats rekonstruera för jag slog mig i båda knäna, i högra höften och höger armbåge, och i båda händerna.
Jag låg kvar en stund och kände efter hur det gått. Tio meter bort gick människor som var på väg för att inta sin lunch. Ingen av dem kom rusande till min undsättning och det var väl förståndigt eftersom det säkert fanns fler skridskobanor att halka på. Jag är inte ens säker på att någon la märke till min vurpa eftersom jag inte lät så mycket som ett “oj” undslippa mig, men lite pinsamt var det i alla fall. Tänk om någon sett mig!
Så reste jag mig och borstade av mig snön och kontrollerade att jag inte råkat ut för något blodvite, och sedan fortsatt jag med inte fullt så raska steg för att uträtta mina ärenden.
Jag drömmer nästan alltid något direkt när jag somnar. Och då är jag fortfarande i gränslandet mellan dröm och vakenhet och har därför en förmåga att vilja prata i sömnen. Resultatet blir att jag väcker både mig själv och Förundersökningsledaren.
Igår kväll skrek jag:
-Huwuloäääh!
Jag hade precis somnat och såg framför mig en gubbe som uppenbarligen åt potatisgratäng. Han gapade och räckte ut hela tungan så att jag såg allt han stoppat i sig. Och det såg jätteäckligt ut!
*
Det sista jag drömde i morses, innan klockradion gick igång och avbröt min sköna sömn, var att jag var på jobbet, i köket. Det såg lite annorlunda ut än vad det gör i verkligheten, men så är det ofta i mina drömmar.
Jag höll på att leta efter en stor gryta när min kollega kom in i rummet och undrade vad jag höll på med. Mitt svar förvånade mig storligen, i alla fall när jag vaknade:
-Tror du vi har någon tillräckligt stor gryta för att koka 15 liter vatten, med salt? Jag ska ju betala skatten snart.
Nu snöar det.
Det var otippat.
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Det är Bo Setterlind som är mästerverkets mästare.
Igår packade jag ner den sista tomten.
Igår åt jag årets första semla.
Jag tror jag skapat mig en ny tradition.
Känns bra!
