Jag har varit ovanligt trött idag. Jag somnade varken senare eller sov sämre än vanligt så det finns ingen riktigt bra förklaring till detta.
När jag kom hem från jobbet mötte jag Förundersökningsledaren i köket. Han hade börjat laga mat men såg för övrigt aningen dämpad ut.
-Hur mår du, frågade hans oroliga hustru.
Nej, han mådde inte heller så bra. Han hade varit trött och rôsen större delen av dagen, och fått ont i magen och ryggen och blivit tvungen att ta en ipren på eftermiddagen.
När Guldgossen så la sig och läste sin svenskaläxa och började frysa och anbefallde filtinsvepning så kändes det som om hela familjen är på väg att bli sjuka.
Det är bara lilla Svalan som är pigg och glad. Hon som grät så otröstligt i morses när jag lämnade henne på skolan, ni vet!
Hon hade tid för undersökning hos skolsköterskan i eftermiddag och jag var med henne där.
Lilla Svalan ser som en falk och hör som en sådan också, eller är det ugglor som har extremt bra hörsel? Hon berättade gladeligen om sina klasskamrater, om vad hon gör på fritiden, hur länge hon är på fritids och vad hon gillar och inte gillar för mat. (Hon älskar sin pappas såser bland annat, men är rädd för att smaka på potatisen i soppan eftersom den kan råka vara en lökbit.) Hon berättade om när vi var i Stockholm i höstas, och om vilka djur vi såg på Skansenakvariet. Och om en massa annat som föll henne in. Hon läste på teckningar inne hos sköterskan och svarade utförligt på alla frågor.
Lilla Svalan har växt en och en halv centimeter sedan strax före jul, men inte gått upp något i vikt sedan i april förra året.
Innan vi gick frågade sköterskan om det var någon fundering lilla Svalan hade.
-Ja, jag undrar vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har tänkt på allt möjligt men jag har inte bestämt mig än.
Sköterskan log med ögonen och sa att det kanske hon inte behöver bestämma än riktigt, det är ju många år kvar att fundera på.
-Ja, jag kanske kan vänta med att bestämma mig tills jag blir stor. Men jag vill i alla fall inte bli tjock när jag blir stor.
Sedan for lilla Svalan över i mitt knä och gav mig en stor kram och sa:
-Men det är allt gossigt att krama på din mage mamma!
Tyvärr har jag inte vett att skämmas eller ens tycka det är pinsamt. Jag bara känner ett litet snudd av oro för att lilla Svalan uttrycker en början på anorektiska tankar.
Så nu har jag bestämt att jag och Förundersökningsledaren inte får prata vikt och bantning och “jag borde inte äta mera nu”-tankar, åtmindstone inte så barnen hör.
Jag har svårt att veta vad som sägs i förskolan och vilka tongångar som råder där kring mat och vikt så det bästa jag kan göra är ju att se till att hon inte blir negativt påverkad hemma i alla fall.
