Zäta

Tretton!

Det var så många sånger vi sjöng igår eftermiddag i Betania i Skara.
Och det gick väl bra. I alla fall någorlunda. Godkänt åtminstone…

Alltså, Förundersökningsledaren kom bort sig lite ibland och spelade lite fel, och jag lyckades inte få till den där klara, krispiga rösten som jag gillar bäst. Det gick ganska bra fram till fika-pausen. Under fikat satte jag en muffinssmula i halsen och sedan blev jag lite harsken. (Sådär så att man bara behöver harkla sig och svälja och hosta hela tiden.)

Jag hoppas att vi lyckades leverera något med behållning för dem som var där.

Det låter naturligtvis förmätet att säga att fikat var den stora behållningen för mig, men det var i alla fall det jag kommer minnas bäst av eftermiddagen.
Församlingens damer (och kanske herrar, vad vet jag) hade bidragit med en uppsjö olika sorter och det var bara att välja och vraka och äta så mycket man tyckte att man orkade eller kunde med. Varje kaka kostade 5 kronor och kaffet kostade 10, saften var gratis.
Vi som var “tillresande” blev bjudna på serveringen och det var verkligen en förnämlig sådan. Så mycket gott!
Och vilken bra idé!

Nu skulle jag vilja sno idén och ordna musikcafé i vår kyrka, med en massa goda kakor. Det är ju inte nödvändigt med musik heller. Man kanske kan visa en film eller bara sitta och prata.

Tankarna på en eventuell bok ligger och gnager i hjärnan. Jag skulle tycka det vore såååå roligt att ha gett ut en egen bok, även om den inte är framfantiserad och bakgrundsfaktaarbetad, utan bara består av mitt eget liv.

Men jag drar mig för allt arbete. För det första vet jag ju inte hur det funkar att ge ut en bok via Vulkan, som är det där finemangiga förlaget som låter okända och medellösa författare eller i alla fall wanna-bee-författare, att leka författare för i princip bara tryckkostnaden. Kanske ska man använda någon av dem given mall för att få till det. Jag misstänker att det inte bara är att skriva på och hoppas att texten som genom ett trollslag hamnar i rätt ordning, med snygg sidbrytning och överskrifterna högst upp på sidorna.

För det andra har jag fått för mig att om jag nu ska göra en blogg-bok så måste den innehålla mer text än vad bloggen gör, för annars kommer ingen människa vilja läsa den. Och det innebär såklart en fasa massa merarbete i form av nytänkande och kom-ihågande.

Och så är det det där med namnet. Vad skulle boken heta?
Är det någon som har ett bra förslag? Jag har funderat på “Zäta” och “Mitt liv som mig själv”, “Mitt eget liv”, “Zäta i bokformat” och en massa andra mer eller mindre fåniga namn.
Jag kan ju inte skriva en bok om jag inte vet vad den ska heta, eller…

Jag har lämnat Guldgossen och en, för dagen förnöjd lilla Svalan till skolans vård och utmaningar, och går med långsamma, dröjande steg tillbaka till bilen. Den makliga takten kommer sig av att jag vill suga ut den sista lilla resten av helgkänsla innan jag kastar mig in i arbetsveckan på nytt.

Helgen har varit alldeles för kort. Jag har inte varit hemma så mycket och har liksom inte hunnit landa, varken i mig själv eller i hemmet, eller i familjen. Och nu är det redan ny vecka och det är meningen att jag ska vara pigg och fräsch, ha laddat batterierna och startat om hjärnkontoret.
Jag tycker inte att jag kan leva upp till någon av de delarna.

Om helgen var en karamell, så har jag knappt hunnit stoppa den i munnen ännu, än mindre känna smaken, och definitivt inte fått del av sockerchoken…