Zäta

Vill ni veta hemligheten bakom riktigt goda bullar!
Jag menar förutom självklarheter som att använda så lite mjöl som möjligt och att låta bullarna jäsa på plåten alldeles lagom länge.

Hemligheten är naturligtvis att ha i så mycket gott som möjligt.
Jag brukar blanda smör, strösocker och vaniljsocker och bre ut ett inte allt för snålt lager på den utkavlade degen. Sedan doftar jag över ordentligt med kanel och som grädde på moset river jag över mandelmassa. Sen är det bara att rulla och skära.

Det allra vikitigaste för att få så där kalasgoda bullar är dock följande:
Att kavla tunt och långt.

Jag delar en vanlig sats på 5 dl mjölk i fyra delar och varje del kavlar jag ut så tunt som möjligt, tunnare än en pizzadeg, men inte till en kvadrat utan till en rejält avlång rektangel. Sedan rullar jag ihop den från kortändan och då blir resultatet små fina bullar med många, många lager med gott, gott emellan.

Jag började baka vid sjutiden. Vid halv tio kom Guldgossen ner från övervåningen och provsmakade första plåten tillsammans med mig och ett glas mjölk. Han hade inte lyckats somna när det luktade så förödande gott i huset.

Nu är klockan elva och jag har just fryst ner resultatet och kommer vandra iväg med 40 bullar till kyrkan i morgon. 40 bullar är kanske lite snålt med tanke på att jag bakade 105 stycken, men i Bibeln talas det en del om att ge tionde så 40 bullar är ändå ett tionde med råge…

Det ska vara mycket kanel.

En väljäst deg är första stegen mot goda bullar.

Man blir väldigt kissenödig av kaffe.

Det har sina fördelar att vara med i en församling med aktivt ungdomsarbete.

Vecka sju har vi sportlov häromkring. Sportlov betyder ofta skidläger om man är ungdom och involverad i församlingen, och gillar vintersporter…

I år har det varit så många som velat följa med på Sälen-lägret att ungdomsledarna trixat in 20 extraplatser på resan. De har ordnat transport, sängplatser, liftkort (antar jag) och mat men det är en sak som inte ordnat sig än.
I söndags fick en av ungdomsledarna två minuter på sig under gudstjänsten för att framföra en vädjan. Han ville ha hjälp med att baka bullar. Jag vet inte hur många bullar det kan tänkas gå åt till 20 hungriga ungdomar som förmodligen fikar några gånger om dagen i en veckas tid, men det blir väl några hundra i alla fall.

Så ikväll ska jag hem och baka bullar direkt efter jobbet. Jag gillar verkligen bullbak. Det luktar gott, det känns bra i husfrutarmen och det ger ett högst påtagligt och förhoppningsvis välsmakande resultat.
Jag tänker mig två satser bullar, en till lägret och en till min frys. Baket hade aldrig blivit av om jag inte känt mig manad att förgylla tillvaron för de hungrande ungdomarna.

Det har sina fördelar att vara med i en församling…

Jag är fortfarande trött, även om det inte är lika lôet som igår.

Igår kväll gick jag och la mig tidigt. Samtidigt som barnen till och med. I samma säng faktiskt…

Jag läste Pelle Svanslös för mina telningar en bra stund innan jag beodrade full släckning och sedan slocknade jag snabbt själv också, med ett varmt barn på varje sida.

När Förundersökningsledaren kom för att lägga sig lite senare (eller ganska mycket senare eftersom han lagat torktumlaren under kvällen) möttes han av sinnebilden av lycka där nästan hela familjen låg hopkurad i dubbelsängen.
Den del av familjen som han själv utgjorde fick dock inte plats så han var tvungen att portionera ut barnen till sina respektive sängar, och även fösa över mig på min egen sida innan han äntligen själv kunde ta plats mellan lakanen.

Det tog en månad, men nu har jag lärt mig att skriva -09.
I jobbet datummärker vi alla våra anteckningar och att skriva 3/2-08 har varit mycket lättare än 3/2-09.

Tänk att bara en enda liten siffra kan ha så stor betydelse, och vara så svår att få till. Det sitter liksom i fingrarna.

Just nu läser jag Jan Guillous bok “Men inte om det gäller din dotter”.

Jag har funderat på att ge ett litet omdöme om boken men dragit mig för att skriva något bara för att herr Guillous efternamn är så svårstavat. Nu har jag i alla fall tagit reda på rätt stavning, och nu kommer jag inte på vad jag vill skriva om boken.

Jag har alltid gillat Guillous böcker. Han skriver lättfattligt och oftast utan omsvep och den sakliga ton han håller brukar inte förta spänningen i handlingen.
Men när det gäller “Men inte om det gäller din dotter” så är jag inte lika medryckt som jag brukar bli. Den här gången har författaren valt att föra handlingen framåt genom flera olika personers synvinkel. Det är visserligen ett litterärt grepp som brukar gå hem, men istället för att nyansera historien blir den urvattnat tunn och ointressant.
Hamilton har förvandlats från en självklar huvudperson till någon slags märklig mysfarbror som tillhandahåller internationella kontakter och däremellan agerar husmor på sin stora herrgård.

Nu börjar boken närma sig sitt slut och jag ser fram mot att det i alla fall ska bli någon sorts spännande slutknorr. Om inte så blir jag rent av besviken.