Zäta

Jag sitter här och letar och letar bland inläggen men upptäcker att jag nog glömt att berätta att vi har bränt ner bocken. Det var den 12te januari så det var ett tag sen nu.

I vår Tillväxtgrupp har vi som tradition att byta julklappar. Det är dock förbjudet att köpa någon julklapp. I stället måste vi ta med oss något vi inte längre vill ha själva. I julas gav jag till exempel bort en väggklocka och två stycken alldeles för små BH:ar.

För många jular sedan fick vi med oss en stor halmbock hem. Den var tämligen uttjänt och orkade inte stå för sig själv. Men den var stor och hög (midjehög mankhöjd) och det var ju lite roligt. Förundersökningsledaren har lyckats ställa upp bocken så pass bredbent att den fått överleva jul efter jul utanför vår entré men den här julen fick bli den sista. Nu orkade den inte stå själv utan fick luta sig mot en av pelarna vid dörren.

Så i år skulle vi elda upp den, på bästa Gävlemanér.
Förundersökningsledaren ställde ut bocken på ängen utanför vår tomt, hällde på lite bensin och tuttade på. Jag och barnen stod inne i uterummet och tittade på.

Vår alldeles egna bockbränning!

Lägg märke till den fotoillusoriska gröna gasen som ser ut som en sista rökare.

HALLÅ, alla loppisbesökande, samlarvilliga, fyndande jag-håller-ögonen-öppna-människor. Jag behöver hjälp!

Ända sedan jag satte eget bo, i alla fall sedan jag satte eget bo med julgran, ja, sen -95 alltså, har jag haft en ärvd gammal ljusslinga. Den är så där härligt orginalig och fin och jag älskar den. (Materialist – javisst!)

Den här julen har dock två eller tre av glödlamporna gett sig och nya finns naturligtvis inte att uppbringa i vanliga moderna lampaffärer.
Så skulle du råka springa på en sådan här julgransbelysning i någon antikaffär eller på en auktion eller en loppis, så köp den åt mig!

Här får ni lite bildhjälp.

Det här är kartongen.

Produkten är ordentligt godkänd:

Så här står det inne i locket:Jag gillar särskilt företagets slogan. Luma-ljus i granen – gäckar röda hanen. Kanske skulle den inte gå hem lika bra idag, när vi är betydligt mer vana vid elektriska ljus, men den här julgransbelysningen är inte så ung. Mamma har berättat vem som köpte den, men det har jag naturligtvis glömt. Jag tror det kan ha varit min morfar. Han köpte karongen i Vindeln……på självaste julafton för 60 år sedan!

Jag tycker ljusen är vackrare än dagens varianter.

Skulle du råka se en sådan här kartong någon gång så får du som sagt gärna köpa den för min räkning. Det är framförallt själva glödlamporna jag är ute efter, men det klart att det kanske kan vara bra att ha lite andra delar också. Som reservdelar alltså. Min julgransbelysning har ju några år på nacken nu…

På Förundersökningsledarens jobb ska man ha fredagsfika med sig ibland. Fast fredagsfikat äger rum på torsdagar för att så många som möjligt ska ha möjlighet att kunna njuta av det.

I morgon är det Förundersökningsledarens tur. Han ämnar ta med sig chokladmuffins. Han började baka här själv men sedan tog jag över. Istället sätter han inte en hårddisk i en dator. Jag tyckte det var bättre arbetsfördelning såhär. Man ska ju hålla sig till det man är bra på!

Nu ska jag dock inte skryta för mycket för jag upptäckte just att jag inte har en aning om hur länge muffinsen har stått i ugnen. I stället för att trycka igång äggklockan har jag tryckt på “clear”.

Jag har nog glömt att berätta att barnen numera är propert korthåriga.

Och det hände sig på den tiden, när svärmor var ståthållare över saxarna, att det utgick ett påbud om att hela barnaskaran Zäta skulle friseras. De färdades då till den lilla orten Lundsbrunn, var och en för att låta kam och sax hôfsa till kalufsen.

Så här såg de ut när de for.Och så här såg de ut när de kom tillbaka.

Jag tror dock inte lilla Svalan var fullt så förvånad över sin nya lugg och längd som bilden anger.

För några dagar sedan gjorde jag en ring.Cool va!

Jag glömde ju lunchen hemma idag.

Det är egentligen ett stort plus att inte ha med sig mat – för det innebär att man är fri att gå ut på stan och äta vad man vill. Nå´t smaskigt gott som man inte tycker sig ha råd att unna sig annars. Men har man glömt maten hemma har man ju liksom inget val.

Idag kände jag inte för pizza. Inte för dagens.
Inte för räksalladen som var billig på Hemköp. Inte för paj, inte för plättar, inte för…

Nej, jag hittade inget som föll mig på läppen.
Det slutade med att jag något slokörad återvände tillbaka till jobbet med en vitlöksbaugett och åtta kvisttomater.

Snuvig.

Lätt huvudvärk.

Försenad till skollämningen för att jag borstade mina tänder för länge.

Skulle ta med en dator till skolan som barnen ska få skruva isär. Stoppade in den i framsätet på bilen, smällde igen dörren.
Tjong! Bildörren gick inte igen. Datorn var för stor. Nu har jag ett fult märke i dörren och datorn står kvar hemma.

När jag kom fram till jobbet upptäckte jag att jag glömt ta med mig lunchen.