Zäta

Idag skulle lilla Svalan på kontroll hos tandläkaren. Tio i elva hade hon fått tid. Kvart över tio skulle jag åka från jobbet för att hinna hämta henne på skolan och köra henne till folktandvården.

Jag har skrivit upp tiden i min almanacka, och för säkerhets skull också i almanackan på jobbet.

I morses nämnde jag på morgonmötet att jag skulle försvinna en stund på förmiddagen.

Klockan elva vibrerade min mobil i fickan. Den var tandläkaren som undrade var vi höll hus.

Förundersökningsledaren ringer min mobil. Han är i affären och kompetteringshandlar. Följande samtal utspelar sig:

FUL: -Jag är i affären. Är det nå´t särskilt jag ska handla?

Jag: -Jag vet inte.

FUL: -Kolla kylskåpet då.

Jag: -Jag är inte inne. Det är så fint väder så jag tog en liten promenad när jag kom hem. (Förundersökningsledaren tycker ibland att jag gott kan unna mig en promenad emellanåt så jag kände mig lite duktig när jag sa det.)

FUL (Uppskattande): -Ojojoj!

Och här väntade jag mig att han skulle säga något fint om att jag utnyttjar det vackra vädret och är ute och rör på bilringarna lite men istället fortsätter han:

-Här får man prova juice. Det måste jag göra!
Var det nåt vi skulle köpa?

Jag suckar och säger det han uppenbarligen inte hörde i sitt extatiska tillstånd över provjuicen:

-Jag är inte inne.

Lilla Svalan fick mig att rodna igår.

Jag hämtade henne hos den lekkamrat hon varit hos på eftermiddagen. När jag stod i hallen hördes plötsligt melodifestivalsvinnarens operaröst inne från kamratens rum. Barnen sprang och höjde.

Och då säger lilla Svalan:
-Mamma, du kan väl sjunga med. Du kan ju den här!

Det hade inte varit nåt skämmigt om det bara hade varit lilla Svalan och hennes klasskompis där, då hade jag gärna sjungit lite opera för barnen, men nu stod ju pappan i familjen där också.

-Kan du sjunga opera, frågade han med leendet inte bara lekande i mungipan utan utsmetat över hela ansiktet.

-Min mamma är jätteduktig på att sjunga, säger lilla Svalan och fortsätter:
-Sjung nu mamma, så han får höra!

Jag fick en halv sekund på mig att välja mellan pest och kolera och sa sedan:
-Nej, nu blir jag blyg…

Minns ni att jag skrev att jag väckte Förundersökningsledaren på hans sovmorgon med mitt snarkande?

Igår kväll slog hämdens timma. Jag hade läst ut den gråtframkallande boken och släckt lampan för att försöka sova. Försöka… sova. Tankarna tumlade runt på kudden. Bröstcancer. Hur skulle det kännas att förlora ett bröst? Hur skulle det kännas att förlora ett liv? Hur skulle det kännas att förlora en äkta hälft?

Det var svårt att somna. Till slut gled jag i alla fall in i det där dvalliknande tillståndet som äntligen förebådar sömnen. DÅ – började Förundersökningsledaren snarka.

Igår kväll läste jag ut den, Ray Kluuns bok “En sorts kärlek”.
Mina ögon värker fortfarande efter tårflödet som kom hand i hand med bokens kapitel.

Vill du läsa en brutalt ärlig, ömsom rolig, ömsom sorglig bok som handlar om kärlek och vänskap så ska du definitivt läsa den här.

Lilla Svalan upphör aldrig att förvåna mig, upphör aldrig att imponera på mig.

Idag ska hon till tandläkaren. På väg hem i bilen igår frågade jag henne om hon skulle missa gympan i skolan på grund av tandläkarbesöket. Så här svarar hon:

-Tyvärr mamma, jag vet inte det. Du får fråga min fröken.

Igår kväll stod lilla Svalan och Guldgossen och tömte utbrunna värmeljuskoppar och vek ihop inför insamlingen i skolan. Efter ett tag gav Guldgossen upp.
-Det här är jobbigt. Jag orkar inte mer.

Då ingrep lilla Svalan och med sin allra mest pedagogiska röst säger hon:
-Men Guldgossen! Ta ett djupt andetag och så säger du till dig själv: “Jag klarar det här!”

Jag har hittat ett litet blogghål!

Efter att jag bortstat alla tänderna på morgonen, barnen är påklädda och klara och sitter och tittar på “Billy” på Barnkanalen, då kan jag stjäla till mig några minuter för att blogga.