Zäta

Jag undrar sa flundran när våra nya sängar ska komma. I affären sa de onsdag.

Om jag inte är helt ute och cyklar så tror jag att det varit onsdag hela dagen idag.

Jag har en ryggkliare. Den är inköpt på Indiska för ca tio kronor och lika många år sedan.
Nästan varje kväll unnar jag mig en knapp minut med min vän. Han kliar och jag njuter.

Jag är uppväxt med kli på ryggen. I mitt barndomshem serverades oftast TV-programmen tillsammans med en lång stunds ryggkliande. Vi gick laget runt. Det var fantastiskt skönt och gemenskapsfrämjande.

Tyvärr är Förundersökningsledaren inte lika intresserad av att klia rygg som jag är. Han brukar göra ett tappert försök men det är kanske lätt att förstå att en kvinna som borstar tänderna i tio minuter bara för att det är så skönt, är aningen svårtillfredsställd och tycker att det är för lite med bara några minuters kliande.

Därför är bambupinnen med en skårad böj i ena änden en så uppskattad kamrat.
Och ikväll tyckte jag liksom att det kliade lite extra.
Kan det möjligen bero på att jag hittade en fästing bakom Guldgossens ena öra tidigare idag?

Det var lite lustigt egentligen, för vi pratade om fästingar på jobbet idag.
Jag tror inte på reinkarnation men tanken att de värsta skurkarna skulle återfödas som något lägre stående djur lät ändå lockande när vi diskuterade saken i lunchrummet. Chefen tyckte att det värsta måste vara att återfödas som fästing. Tänk att tillbringa hela livet hårt fastklamrad vid ett grässtrå och bara vänta, vänta, vänta på att någon kom förbi. Och sedan antingen dö vrålhungrig efter att ha väntat förgäves, eller få ett enda rejält skråvmål och upptäcka att man sväller till orimliga proportioner.

Nej fy för att vara fästing, låter inte alls festligt.
Då är jag mycket hellre människa och kan sitta här i lugn och ro och klia mig.

Hur kliar sig en fästing förresten? Den har ju alla benen samlade framme vid huvudet. Tänk att vrålhungrig vänta hela livet fastklamrad vid ett grässtrå, och så börjar det plötsligt klia på bakkroppen som du inte når. Det måste vara det värsta som kan hända.

När jag sa god natt till lilla Svalan i kväll lindade hon sina långa smala armar runt min nacke, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin lenaste, mest innerliga stämma:
-Mamma, jag älskar dej! Jag älskar dej mer än du kan ana.

Nu lyser solen. Inte här inne i min hjärna, men i alla fall ute på den vackra tegelfasaden på andra sidan älven.
Höstfärgerna har krupit fram ur vildvinsrankorna som bäddar in teglet och kolorerar nu hela väggarna med allt från milt grönt till flammande eldrött.

Jag känner mig lite rött trött här på min kant. Jag längtar efter Italiensystern och mina syskonbarn. Men de närmaste kvällarna är fullbokade med tillväxtgruppsledarsamling och föräldramöte. Det är inga måsten men som den duktiga flicka jag är prioriterar jag ändå att vara med där.

Vaknar en minut innan klockradion börjar sjunga någon Mix Megapol-låt.
Tillbringar 20 minuter i badrummet. Bland annat med att skriva en sida i dagboken för att samla tankarna inför dagen. Ofta innebär det att jag tar reda på vilken veckodag det är och tränker efter vad som ska göras idag.

Går ner i köket och kokar tevatten. Dricker min kopp och äter ett kokt ägg som jag antingen kokat på morgonen eller sparat från gårdagen. Läser tidningen eller samtalar lite med Förundersökningsledaren.

Kontrollerar almanackan för att se vad mer dagen har i sitt sköte.
Gör i ordning barnens frukt och eventuella gympapåsar eller läxor som ska lämnas in.

Sitter en stund till på toaletten och läser eller löser korsord.

Går upp på övervåningen och väcker barnen. Tänder och hår borstas och jag ser till att de är något sånär anständigt klädda.

Sedan går vi ner tillsammans och tar oss per bil eller cykel till skolan där jag lämnar av mina skatter innan jag själv far vidare till jobbet.

Så här ser det ut, med få variationer, varje morgon måndag till fredag.

Glöm dagens bekymmer!
I morgon kommer det nya…