Zäta

Jag känner att jag sugs tillbaka till bloggen lite, bort från Facebook. Det känns bättre att kunna skriva fler ord, utan att sticka ut för mycket.
Och i bloggvärlden är det lättare att hålla sig uppdaterad, att läsa lite här och lite där. Inte serveras hundratals info-snuttar om man missat en halvdags läsande.

Inte så att jag funderar på att lämna FB, men jag känner inte samma behov av att hålla mig uppdaterad som jag gjorde alldeles i början. Det känns mera rofyllt att hänga här, i min egen lilla vrå av internets gigantiskt nät, och göra saker i min egen takt.

På tal om takt så har jag ju bestämt mig för att dra ner på tempot IRL också, i alla fall ett litet tag. Tills jag sovit i kapp och återhämtat mig från de senaste dagarnas huvudvärksattacker.
Så nu ska jag bara städa i ordning i köket och sedan gå och lägga mig med “Kinesen”. Det är inte Förundersökningsledaren jag syftar på utan en bok av Henning Mankell.

I går kväll var Förundersökningsledaren på hemsidegruppsmöte i kyrkan (varför heter alltid alla sammankomster i kyrkan så långa och krångliga namn; kaffestugekommittésmöte, tillväxtgruppsledarträff, närradiorådssamling…) och jag och barnen var ensamma hemma (så värst ensamma var vi väl i och för sig inte, eftersom vi var tre stycken…).
Jag satt nere på kontoret och grejjade samtidigt som jag drack en bubbeldricka, och barnen låg på övervåningen i sina sängar och längtade efter sin far och en god-natt-kram.

Det var tyst och skönt i huset, tills jag avbröt den rofyllda stämningen med en rejäl kolsyreframkallad mastodontrap.
Genast hörs lilla Svalans försynta stämma från övervåningen:
-Är det pappa som kommit hem nu!?

För ett tag sedan var Guldgossen, med mig i släptåg, på sjukhuset och gjorde astmakontroll. Astman var gott och väl under kontroll, men läkaren tyckte att vi kunde passa på att testa hur det föhåller sig med Guldgossens jordnötsallergi också.

Man tog ett blodprov och skickade för analys. Jag skulle få besked av läkaren så fort provet var klart.
I stället för ett telefonsamtal kom en ny tid för provtagning. Jag ringde upp för att fråga om provet kommit bort eller vad det var som hänt och så småningom fick jag veta att det första provet påvisat att Guldgossen är allergisk, men att man numera även kan ta prov för att se graden av allergi.

Så i dag ska vi till sjukhuset igen, Guldgossen och jag. Jag är stickrädd och har lätt för att börja svimma av när nålarna plockas fram. Guldgossen däremot, som trots sin ringa ålder nog redan hunnit bli mer perforerad än jag, är inte rädd. Han langar villigt fram armen och sitter lugnt och tittar på när de sticker. Jag brukar vilja hålla honom i handen och titta bort, inte för hans skull utan för min.

Torsdag morgon.
Jag vaknar utan hjälp av klockradion och upptäcker att det tyvärr beror på att jag glömt starta igång den i går kväll.
Sovrummet är varmt.

När jag kommer ut i allrummet ser jag att sommaren från i går har dröjt sig kvar under natten. Solen lyser och håller som bäst på att torka upp det daggvåta gräset.

Morgonstressen infinner sig när jag upptäcker att lilla Svalan ska ha gympakläder och Guldgossen badkläder med sig i dag. Jag snor runt och ber barnen skynda sig och klara sig själva.
-Strunta i regnkläderna. Det är jättefint idag också! ropar jag uppfodrande till barnen.

Det fungerar. Med minutrarna gott och väl på vår sida sitter vi i bilen redo för avfärd till skolan. När vi är framme konstaterar Guldgossen uppmuntrande att det fortfarande är tomt i matsalen, så de har inte missat den första delen av frukosten.
Jag släpper av barnen och kör vidare till jobbet.

På vägen börjar det regna. Stora, tunga droppar hänger som en ridå framför bilen och ger vindrutetorkarna ett styvt jobb. Det enda jag kan tänka på är barnens regnkläder som ligger outnyttjade på golvet i tvättstugan.

Framme vid jobbet kliver jag suckande ur bilen. En uppretad kaja sitter upptryckt mot väggen, balanserande på en indragen markis och suckar liksom jag fast med betydligt mer ilska i rösten.

Så börjar min torsdag, och mensvärken kommer tillbakasmygande när jag satt mig i min kontorsstol för att omsätta morgonens känslor i ord. Ord som förhoppningsvis kan ge mig medel att lämna, att lägga bakom.