Zäta

Vi äter middag. Kokt potatis, egenkomponerad kall sås och enkelpanerad rödspätta. Barnen hyser först en viss skeptisism mot fisken men konstaterar snart att det är gott.
Lilla Svalan säger förnöjsamt att hon numera gillar två sorters fisk; fiskpinnar och panerad fisk.
Guldgossen skrattar och säger att då gillar hon all fisk.
-Nej, jag gillar bara de två sorterna.
-Men man kan ju panera all sorts fisk, förklarar Guldgossen storebrorsaktigt.

Trots att maten faller lilla Svalan i smaken är hon väldigt sist med att avsluta måltiden. Förundersökningsledaren sitter kvar och håller henne sällskap.
Jag vet inte riktigt vilka djupa tankar som rör sig i hennes hjärna men plötsligt säger hon:
-Pappa, vilka är dina svagheter?

När lilla Svalan och Guldgossen var och övernattade hos sina farföräldrar tidigare i veckan, glömde lilla Svalan sin älskade mjuka docka Pippi. Nu är det jämmer och elände här hemma, särskilt på kvällarna då saknade blir övermäktig.

Under sommaren har lilla Svalan tagit för vana att idka högläsning för Pippa en stund varje kväll. Ibland har den där stunden dragit ut på tiden så att vi vuxna somnar till lilla Svalans inlevelsefulla röst. Vi tycker naturligtvis att det är bra att hon övar, men det får ju vara någon måtta på nyttigheterna.

Nu blir det dock ingen högläsning. Lilla Svalan gråter och klagar. Jag föreslår att hon kanske kan ägna sin uppmärksamhet och sin omsorg åt någon av de andra gossedjuren. Isbjörnen är ju så mjuk och skön, och gula ankan. Visst förtjänar även de att få höra när lilla Svalan läser.
-Nej, protesterar lilla Svalan bestämt, de förstår inte lika bra som Pippi.

I kväll har dock lejonet kommer till heders och fått agera maskot åt lilla Svalan när barnen och jag spelat “Monipål” som Guldgossen säger. Kanske, kanske kan han få göra lilla svalan sällskap i sängen i natt.

Jag cyklar hem, på ORM-cykelvägen…

Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.
Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.

Hjälp! En orm på vägen!
Nej, det var visst bara en utdragen skogssnigel.

Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.
Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.

Hjälp! En slingrande lång orm på vägen!
Ohh, det var visst bara en krokig gren.

Jag letar present till lilla Svalan. Jag vill inte avslöja vad jag är ute efter, men hur som haver så verkar det vara omöjligt att hitta det.

I går blev sysslingkollegan (eller om det är brylling-) vansinnigt sugen på bullar. Han uppmanade oss att trolla fram några till honom, men förgäves.

Det gick så långt att han kopierade och delade ut små bilder som påminnelse till oss andra om att ta med oss bullar till jobbet.

I dag ligger en vetelängd på mitt skrivbord för vidare förpasselse ut i köket.

Sist jag bakade fick jag för mig att jag skulle baka blåbärsbullar. Jag kom på det när degen låg utkavlad på bakbordet. Eftersom jag inte hade någon blåbärssylt hemma hällde jag helt sonika över en dröse frusna blåbär över degen, rullade ihop och hoppades på det bästa.
Det gick inte så bra. Gissa vad som händer med deg som plötsligt blir iskall! Just det, den slutar jäsa.

I dag har jag tagit med mig en längd dåligt jäst blåbärskreation. Jag gissar att den inte är allt för god. Hoppas sysslingkollegan får sitt lystmäte… hehehe…

Inga missöden med cykeln på vägen till jobbet i dag. Jag höll noga utkik efter eventuella ormar, men såg ingen till.