Zäta

Vad har den här galna figuren gjort i sommar tror ni? (Fotot har lilla Svalan tagit på mig vid en lunch på Luröbryggan.)

Jodå, det har blivit lite sol och bad, och en massa bröllopsförberedelser, en del trädgårdsarbete, resor och så har jag firat födelsedag.

En enkel födelsedagstårta bestående av kolakladdkaka med några jordgubbar och vispgrädden bredvid. Det funkar också fint.

Vi har inte bara haft roligt.Lilla Svalan är nog dem som skadat sig mest, men så är hon också den som bäst lever ut sina känslor, är nyfiknast och upplever mest.

En annan liten en, eller rättare sagt ännu mindre, är Italiensysterns yngste son. Han är envis som synden och kan verkligen ge hals när han inte får som han vill, men han är söt som socker och gör sig väldigt bra på kort, något som Italiensystern också har upptäckt.

I sommar har jag haft på mig min skarlett en hel del. En så bra uppfinning att jag funderar på att försöka mig på att sy en till efter eget huvud.

Förstår ni varför jag kallar Guldgossen för just Guldgossen?
Han har underbart lockigt hår, som blir så här ljust och guldglänsande på sommaren.

Lilla Svalans hår ljusnar också av solen men håller ändå en nyans mörkare, eller två.

Guldgossen och lilla Svalan går på simskolan i Framnäs. En halvtimma i utomhusbassängen varje vardag under tre veckors tid är ett fantastiskt bra koncept för att göra simmerskor och simmare av barnen.

Guldgossen går i märkestagningen. Den utgörs av de grupper som klarat järnmärket och nu vill satsa vidare på att ta sådana märken som inte går att ta i badhuset. Jag vet inte varför man inte kan göra det i badhuset men så har jag förstått att det är i alla fall. I fredags simmade Guldgossen 1000 meter och han har dykt längddyk och djupdyk och simmat bröstsim, ryggsim och klädsim samt idkat livräddning under de två veckor märkestagningen hittills pågått.

Lilla Svalan går i den vanliga simskolan. I år är första året hon får gå i simskolan. Hon var med förra året också, eftersom det fanns några platser över.
Lilla Svalan är en duktig simmerska. Dessutom har hon viljan och lusten att träna och förbättra sig och det är en nödvändig drivkraft om man ska komma någonvart i livet.

I torsdags kom hon hem och berättade att hennes simskolefröken frågat om lilla Svalan ville börja i en märkestagningsgrupp i stället. Och efter ett visst övervägande valde lilla Svalan att göra det.

I fredags kväll var lilla Svalan och en kompis och såg och hörde Timotej i stadsparken. Flickorna fick gruppens autografer och när lilla Svalan kom hem vid tio på kvällen var hon helt salig över att ha pratat med “kändisarna”.

-Mamma, vilket är coolast. Att jag har pratat med Timotej eller att jag har börjat på märkestagningen?

Hon var inte helt tillfreds med mitt svar om att märkestagingen var coolast.

Familjen Zäta är nog lite trötta efter den finfina gårdagskvällen. Förundersökningsledaren sov till tio. Jag kunde inte sova lika länge eftersom han ständigt väckte mig med sin hosta, men jag låg i sängen till tio i alla fall och det är inte fy skam det!

Nu har alla Zätisar skingrats för vinden. Barnen är i väg och leker med kompisar och Förundersökningsledaren har åkt för att titta till båten. Det är bara jag som är kvar här hemma och jag ska försöka ägna någon eller några timmar åt att plocka i ordning i huset efter veckans aktiviteter.

Jag hör inte till de mammor som konstant klagar på man och barn över alla kringströdda grejjer, eftersom ungefär hälften av allt som ligger och dräller tillhör mig själv. Det är ju så behändigt att bara droppa grejjorna där man för tillfället befinner sig, och dras med på nya projekt när idéerna lockar och drar.

Jag skulle helst vilja ge mig ut i trädgården igen och fortsätta vinterbona smultrontornet, kanske sätta några vitlökar och gräva ett nytt hål i ängen, den här gången för en rabarberplanta.
Men nu får jag försöka bärga mig och stanna inomhus tills jag åtminstone är klar med den mest synliga oredan.

När man ligger på rygg på spikmattan är det ytterst olämpligt att bli så skrämd av en långbent mygga som hälsar på på ens arm, att man liksom hoppar till en decimeter och skrapar upp skinnet på ryggen.

Häng med nu: Det är så roligt att jag kan ha roligt åt mig själv när jag tänker och planerar saker som jag borde kunnat räkna ut inte kommer inträffa.

Ett exempel:
I dag har jag tillbringat förmiddagen i Kaffestugan.
Det började som vanligt med att jag såg till att få för lite sömn på natten. Jag klev upp klockan sju och gick och la mig vid tolv.
I Kaffestugan var vi en man kort. Eller ja, en kvinna. Det är bara kvinnor i min kaffestugegrupp. Egentligen bör man nog vara sex personer i en fulltalig grupp för att hinna med allt i lugn och ro och se till att allt flyter smidigt. Vi är fem i vår grupp.
I dag hade en av tjejerna missat att det var vår tur så vi var bara fyra.

Det gick väldigt bra ändå, för vi är ju såklart fyra stålkvinnor; små under av effektivitet och serviceanda. Man skulle kunna säga att vi ser till att ha motsatsen till organiserat kaos – ett oorganiserat ickekaos! Men det var svettigt. Och jag blev trött.

När klockan närmade sig stängningsdags dök en angenäm tanke upp i min hjärna.
“Eftersom jag snart är 40 är det okej om jag börjar inse att jag är gammal. När man är gammal är det okej att göra saker i ett någorlunda långsammare tempo, och det är helt okej att gå hem och lägga sig och vila en timma efter ett arbetspass, i till exempel Kaffestugan.”
Alltså bestämde jag mig för att lägga mig och vila när jag kom hem.

Det som var roligt är att jag inte kunde fatta att det inte skulle bli någon vilostund där hemma. Har det någonsin blivit det efter Kaffestugan? Nej, just det.

Hur som helst så såg jag fram emot den där sängtimman när vi avslutade det sista på vårt arbetspass.
Och så for jag hem och fann Förundersökningsledaren och lilla Svalan i full färd med att lägga markduk och täckbark under häcken och Guldgossen i gång med att klippa gräsmattan.
Vilken mamma går och lägger sig raklång då?
Inte den här mamman i alla fall!

Jag bytte om och gav mig ut och jobbade i trädgården i stället. Av violstunden fanns inte ett spår. Inte så att jag glömde bort att jag tänkt vila, men det blev plötsligt fullkomligt bortprioriterat.

Och nu sitter jag och har roligt åt att jag har roligt åt att jag ännu inte känner mig själv bättre än jag borde. Jag menar, jag kan ju konstatera att jag inte har lärt mig hur jag fungerar trots att jag har några års erfarenhet av att vara just Zäta. Och i stället för att sucka och ojja mig över detta så tycker jag att det är så där trivsamt ironiskt roligt.
Och nu gläds jag över att jag tycker det är kul, för det är ju ändå ett tecken på en förlåtande och storsint inställning till min egen själ.

På tal om kläder så har jag gjort ett tappert försök att “klä upp mig” i kväll när vi var bortbjudna på kräftskiva. Det blev en brun lång smalspårig manchesterkjol med volanger och en svart tunika med enrom ärmvidd och en rosalila brodyr över bysten.

Till detta ville jag som vanligt ta mina svarta tennisskor eftersom det är de enda skodon jag kan ta mig fram i utan att få ont.
Förundersökningsledaren vägrade dock att ta med mig i bilen när jag nu lagt ner tid på att både sminka mig (första gången sedan Falunsysterns bröllop för en månad sedan) och ta på mig kjol, om jag inte drog på mig ett par snygga skor också.

Eftersom jag inte ville springa efter bilen (inte ens om jag fick ha tennisskorna på mig) så gick jag och letade upp ett par svarta lackskor i ballerinastil i stället. Visst blev det finare, men mycket ömmare.