I natt läste jag ut Keplers “Hypnotisören”. Den var ruggigt bra. Den enda jag reflekterade över som kanske kunde gjorts lite bättre, var ett långt sammanhängande avsnitt av hypnotisörens minnen som borde kunnat blandas upp med mer av pågående handling. Jag anade mellan raderna att det kanske till och med var så i ett första utkast, men att den långa boken utan redigering blivit oöverstigligt lång.
Klockan hann bli halv två innan jag läst klart. Jag är ingen snabb läsare. Förundersökningsledaren läser till exempel dubbelt så snabbt som jag. Jag saknar förmåga att skumma igenom en skönlitterär text. Jag vill inte bara åt handlingen utan suger också i mig orden, uttrycket, sättet som författaren väljer att presentera sin historia på.
När boken var slut märkte jag att jag behövde gå på toa. Spänningen i kombination med för lång stund på spikmattan hade gjort sin verkan.
Jag smög ut i allrummet och blicken drogs till snöovädret som jag bara hört tjuta i ventilerna under natten. Nu såg jag flingorna dansa och virvla i skenet från en orange saftblandare som tillhörde en nattarbetande plogare.
Det var svårt att somna efter all dramatik boken bjudit mig på. Jag släcke lampan redan halv två men ögonen slockande inte förrän efter två, trots att jag ägnat en kvart åt meditativa övningar.
En timma hann jag sova, i alla fall nästan. Sedan kom lilla Svalan inkvidandes i sovrummet och hade jätteont av växtvärk i en fot. Hon hade haft ont redan på kvällen och jag kände mig så frestad att bara ge henne en värktablett och somna om. Jag är dock ingen stor anhängare av smärtstillande så jag bestämde mig för att försöka vara en god mor och massera bort det onda.
Lilla Svalan passade på att gå på toa när hon ändå var vaken. Medan jag stod och väntade kände jag plötsligt den välbekanta känslan av att vara på väg att svimma. Jag vet inte om det berodde på järnbrist, trötthet eller bara vanligt hederligt blodtrycksfall, men så fort lilla Svalan var klar på toaletten sjönk jag ner på densamma och stoppade huvudet mellan benen. Vilken tur att jag lagt på locket!
När jag kände mig något sånär stabil gick jag in till lilla Svalan och la mig skaföttes med henne och började massera den onda foten. Jag låg med huvudet på en knölig hög kläder och upplevde hur en molande huvudvärk växte ut från mitt tillknöcklade öra och spred sig med värme över skallbasen.
Äntligen märkte jag hur lilla Svalans kropp slappnade av, hur andningen fördjupades och kom in i en regelbundenhet som bara kunde betyda att hon flytt bort från smärtan och in i sömnen.
Försiktigt krånglade jag mig bort från hennes varma säng och smög ner i min egen mellan kalla lakan. Klockan visade fyra. Mindre än två timmar kvar innan klockradion obönhörligen skulle väcka mig till en ny dag.
Jag försökte uppbåda lite ilska över att jag förslösat så många timmar på en bok, men jag var för trött, och boken för bra.
Till slut somnade jag, med en längtan efter att få läsa Keplers nästa bok.
