Zäta

Medan jag övar sånger i vardagsrummet tillsammans med en körledare och mitt ostämda piano, tittar barnen på Bygglov en våning upp.
När körledaren åkt hem får jag en resumé av programmet av Guldgossen.
-…och det var med en tjej som det var jättesynd om. Hon var blind… och så kunde hon inte se heller…

En av våra nyaste kollegor på jobbet är kock. I ett tafatt försök att inte visa mig helt bakom flötet berättade jag häromsistens vilken underbar matupplevelse jag fick till den dagen jag lagade torsk i ugnen. Jag talade om att jag googlat fram att fisken skulle ha en innertemp på 52 grader (mellan 46 och 50 är perfekt enligt kockkollegan) och att jag fick ut den när den var strax över 60.
Kockkollegan gav till ett förskräckt utrop:
-Knullade du torsken!
-Eh… neeej…

Kockkollegan förklarade att kockar kallar det för att “knulla” fisken om man låter den gå för länge. Uppenbarligen tillhörde det en av kockarnas dödssynder. Jag menar, vem vill äta på en restaurang där kocken står och knullar en torsk bak i köket?

I kväll är Förundersökningsledaren först och spelar innebandy och sedan åker han direkt till hemsidegruppsmöte för kyrkans räkning.
När katten är borta passar jag och barnen på att äta sådant som Förundersökningsledaren kanske inte uppskattar lika mycket som vi. Just i kväll innebär det att barnen får makaroner och fiskpinnar och jag har slängt in några bitar lax i ugnen och dränkt dem i keso och chilisås.
Jag passar fisken noga. Inga sexuella trakasserier ska hädanefter tillåtas i mitt kök.
Just nu är laxen uppe i 17 grader. Den kan nog stå inne en liten stund till…

Har tagit med mig en bok till jobbet, för att kunna fördriva tiden under lunchrasten om jag skulle råka bli utan trevligt sällskap (händer visserligen nästan aldrig, men ifall…).

Boken heter “När ingen annan ser” och är skriven av Duncan Fairhurst. Det är ytterligare en i raden av alla dessa levnadsöden, en sann berättelse om en pojke som blev sexuellt utnyttjad av sin far.
Jag har tagit mig igenom halva boken och de sexuella övergreppen har just slutat. Jag är lite nyfiken på vad andra halvan ska handla om.

För övrigt lämnar boken mig märkligt oberörd. Jag tror det beror på att Duncan är pojken i boken. Han ger inte intrycket av att vara en van författare och har inte kunskap om hur man lägger orden eller bygger upp en berättelse för att den ska bita tag.
Det förekommer inga felaktigheter eller uppenbara brister. Det är bara det att den saknar det där lilla extra som gör att texten flyter och historien lämnar spår.

Med andra ord är det en perfekt bok att ta med till jobbet. Den är inte svår att lägga ifrån sig när rasten är slut och det finns ingen risk att jag ska börja gråta eller skämma ut mig på något sätt.

Trots fyra plusgrader har jag svårt att frammana den där härliga vårkänslan. Kanske beror det på att jag varken hör drippetidroppet från takrännor eller kvittelikvitt från fåglarna. Det är fortfarande mörkt och tyst när jag kliver ur bilen vid jobbet och hastar in de få stegen, in i värmen och de lysrörsupplysta rummen.