Zäta

Om man äger både en trädgård med skördeklara godsaker, och ett någorlunda välutrustat kök, så vore det ju slöseri med resurser att inte försöka ta tillvara på håvorna.

Jag har tidigare testat att koka egen tomatpuré efter ett framgooglat recept.
I helgen fick jag för mig att jag skulle experimentera lite. Jag började på fredagskvällen och på söndagskvällen kunde jag frysa in några istärningsfack med chilisås. Efter avsmakning tror jag att en matsked är fullt tillräckligt för att få upp värmen i vilken maträtt som helst under höst och vinter.

Här kommer receptet:

Skiva en rödlök, en silverlök och all vitlök du har hemma (som inte blivit för gammal för att användas). Fräs löken mjuk i någon olja som du redan tidigare smaksatt med små vitlöksklyftor från trädgården plus lite olivolja.
Klyfta en hoper röda och gula tomater och lägg ner i grytan tillsammans med två nypor havssalt och stänk sedan ner limesaft för att lyfta syran (det låter ju så proffsigt även om det sannolikt inte gör någon nytta eftersom tomaterna är tillräckligt syrebärande i sig själva).
Ta på dig plasthandskar och snitta upp tolv chilifrukter, skrapa ur fröna och de vita hinnorna och bli inte så nyfiken att du måste slicka lite på handskarna innan du slänger dem för då kommer du inte känna smaken på något mer under helgen.

När röran puttrat på spisen en timma eller så, tills allt är mjukt, så är det dags att trycka den genom en sil. Det tar en stund men till slut har du bara tomat- och chiliskalen kvar.
Då häller du ner purén i en ren gryta och låter den kokas på mycket svag värme hur länge som helst, tills du får en härligt krämtjock konsistens. Sen är det bara att frysa in såsen och hoppas att du får användning av den. Annars har du tillbringat alldeles för mycket tid i köket i onödan.

I år har mitt odlingsintresse blommat upp ordentligt. Jag har förnyat trädgården med hallon, svarta och röda vinbär, diverse matlökar, rädisor, jordärtskockor, citronmeliss, chili, paprika, basilika och tomater.

Samtidigt växer gamla favoriter vidare. Rabarber, jordgubbar, smultron, persilja, mynta och amerikanska blåbär har glatt mig under sina olika sommarfaser.

Efter tips i en uppskattad trädgårdsblogg gjorde jag egna såband till morötterna tidigt i våras. Jag har odlat morötter i flera år och det är så gott att gå och dra upp en morot eller fyra till middagen. Däremot är det inte lika trevligt att gallra dem när de där persiljeliknande små spröten täcker raderna i början av sommaren. Ett såband där varje frö har sin bestämda plats, med gott om utrymme att växa ostört, var den enkla lösningen på problemet.

I helgen drog jag upp sommarens två sista morötter. Den allra sista hade sannerligen fått tillräckligt med plats att expandera på.

Här ligger den i vasken tillsammans med sin lite mer normala morotskompis, och en gul lök, en rödlök och en silverlök.

…när man planterat de sista hallonplantorna.

…när man skördar 23 röda chilisar en vanlig måndagskväll.

…när man plockar av de sista amerikanska blåbären.

…när dottern kommer hem från skolan med en ny mattebok som ska slås in.

Men jag vet inte vilken årstid jag ska skylla på när matteboken inte går att stänga.
Jag hoppas att det inte finns någon universell lag som säger att man inte får ha boken ständigt öppen på skolbänken eller i väskan.

Lilla Svalan har försökt få sin mattebok inslagen i en veckas tid. Varken jag eller Förundersökningsledaren har kommit ihåg att det ska göras. Förundersökningsledaren var visserligen på god väg i torsdags kväll och påstod att han förmodligen till och med var bättre på det där än vad jag är, men sen for han och lilla Svalan och tittade på en JAS-uppvisning över Vänern i stället.
I morse låg boken uppfodrande och väntade på köksbordet och jag plockade fram det styva presentpappret från IKEA för att göra en insats.

Insatsen slutade med att barnen vek sig av skratt. Guldgossen skrattade till och med så att han grät.
Och jag blev försenad under mina försök att få till en bok som går att stänga. Till slut var jag tvungen att ta bilen för att hinna till jobbet i tid.