Zäta

Jag är ganska förtjust
i min trädgård.
Jag njuter av blommor och bär och slutar aldrig fascineras av
hur ett litet frö som jag lägger i jorden kan bli till en stor planta som jag
kan skörda av i slutet av sommaren.
Jag gillar att odla och lära mig nytt och experimenterar gärna.

I våras sådde jag en påse blåklintsfrön i en pallkrage. Det blev massor av
lysande blå blommor och i veckan har jag försökt mig på att göra blåklintssaft.
Jag hade inget recept att gå efter så jag gissade lite utifrån annan slags
blomsaft jag läst om på nätet.
I kväll har jag smakat på resultatet.

Det blev inte
bra.
Saften smakar nästan bara socker, med en liten bismak av någonting
(blåklint förmodligen), som inte är helt angenäm.

Sådär är det med livet också tänker jag.
När vi inte har något recept att följa
utan experimenterar och kör på känsla, så blir det helt enkelt inte så bra som
det skulle kunna bli. Det blir en bismak som slår igenom.
Förmodligen av
egoism, det blir för mycket JAG.

Men finns det något recept att följa när det gäller hur man lever sitt liv?
Ja,
det gör det faktiskt – i Bibeln.

Och precis som jag brukar ringa min mamma när jag försöker sylta och safta på
egen hand men inte vet hur mycket socker jag borde ta, så kan vi få ringa Gud
när vi kör fast i livet.
Vi behöver inte ens slå numret eller vänta på ton.
Han
står alltid stand by.
Han finns där vid din sida.

Och Gud vet exakt hur mycket
socker du behöver för att få till ett liv som både smakar och luktar gott.
Ett
liv du kan bjuda andra på så de också får del av de gåvor du fått.

November är vår mörkaste
månad. Solen går upp kvart över åtta och ner halv fyra så den lyser bara knappt
sju och en halv timma – och vissa dagar lyser den knappt alls. Molnen är i
vägen och regnvåt asfalt verkar suga åt sig ljuset från gatlyktorna. Det finns
ingen snö som reflekterar och det är fortfarande flera veckor kvar tills det är
dags att tända adventsljusen.

Har du tänkt på vad som
händer om du står i ett mörkt rum och öppnar en dörr in till ett ljust rum?
Vad händer när du gläntar på dörren? Faller det en skugga från ditt mörka rum
in i det ljusa rummet, eller faller det en strimma ljus in på golvet i det
mörka rummet där du står?

Det är lätt att känna
hopplöshet när man följer med i nyhetsrapporteringen. Det finns onekligen mycket
mörker i världen just nu.
Men det finns inget mörker i världen som kan sända en skugga in i Guds ljus. Vi
läser från Johannesevangeliet 1 och 5: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har
inte övervunnit det.”

Låt oss hjälpas åt att
sprida ljuset. Står du i det mörka rummet – så öppna dörren mot ljuset. Står du
i det ljusa rummet, så öppna också du din dörr så att ljuset kan flöda vidare
ut över världen.
Och glöm inte – att ljuset är kärleken.

I dag lyser solen och väcker skimrande solkatter i den lilla snö som fortfarande täcker vägkanter och gräsmattor.

Men vintern är annars en ganska
besvärlig tid för oss nordbor. Det handlar inte bara om att skotta snö, undvika
halka och klä på sig ordentligt för att inte frysa om öronen.
Det handlar också
om att sakna ljuset.
Dagarna är korta, vi vaknar i mörker och somnar i mörker.
Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man åker hem.

Många människor känner av det här rätt rejält.
Man blir trött, irriterad,
håglös och kanske till och med deprimerad.
Våra kroppar behöver solens ljus för
att tanka både viktiga vitaminer och för att få energi. Utan det livgivande
ljuset blir livet tungt och tråkigt, trögt och tröstlöst.
Vi människor är inte
gjorda för att fungera utan solljus.

Och vi är inte heller
skapade för att fungera utan Guds ljus.
Guds ljus ger inte bara riktning och
ledning. Det ger värme, glädje, trygghet, tröst och energi. Med Guds ljus
lysande i våra liv får livet mening och mål, innehåll och innebörd.

Ljuset har alltid övertaget över mörkret. Öppnar du dörren på glänt
mot ett ljust rum när du sitter i ett mörkt rum så släpper du alltid in en
stimma ljus i mörkret. Du har aldrig sett ett strimma mörker sippra in i det
ljusa rummet.

God Jul till er allesammans!

I dag börjar firandet av Jesu födelse. Det är ett helt makalöst underverk – att Jesus föddes hit till jorden.

Om jag vore Gud och bodde på det häftigaste, coolaste, finaste och underbaraste stället som finns så skulle jag allt vilja att mitt barn växte upp där. Aldrig i livet att jag skulle skicka i väg honom till ett kallt, ogästvänligt ställe där jag visste att han skulle få tillbringa sina första år som flykting och sedan fortsätta livet som vuxen med att vara förföljd, där mäktiga män konspirerar för att ta död på honom.

Jag kommer aldrig helt förstå hur mycket Gud verkligen älskar mig, inte förrän jag kommer hem till honom, men det jag förstår överväldigar mig.

Kristi Himmelsfärdsdag.
Är man som jag, kristen – så bör man högtidshålla helgdagarna.

Jag har högtidshållit Kristi Himmelsfärdsdag genom att hålla mig på jorden. Väldigt nära jorden till och med. Faktiskt med näsan nere i backen och rumpan i vädret.

Men nu är smultrontornet proppat med balsaminer, vitlök och… smultron och alla är väl inbäddade i gräsklipp. Dessutom är surjordsrabatten hjälpligt renrensad från ogräs. Tyvärr upptäckte jag att rosen förmodligen dött. Den var på gång lite i våras när jag enligt bondepraktikan klippte ner den i takt till fladdret av björkarnas musöron, men de små bladknopparna har inte utvecklats utan i stället krympt samman till små fnösk.
Jag misstänker starkt att de feta gråbruna larverna jag hittade strax under jordytan har något med saken att göra. Jag dödade de jag hittade och hoppas innerligt att de som överlevt inte ger sig på magnolian eller syrénhortensian, för då blir jag verkligt ledsen.

Jag är ingen stark anhängare av “brott och straff” utan förlitar mig hellre på Guds nåd, men just i dag undrar jag om inte Gud blev lite ledsen på mig när jag hellre körde fingrarna i jorden än knäppte dem till bön.
Jag har nämligen fått en tråkig huvudvärk som inte vill lämna mig i fred trots piller och massa vatten. Kanske skulle jag ta och vila mig resten av dagen ändå, medan Förundersökningsledaren och barnen är ute och motionerar på cykel och apostlahästar.

Resten av familjen har faktiskt inte heller varit så vilsamma. Lilla Svalan har rensat båda tujahäckarna och Guldgossen har klippt gräset. Och Förundersökningsledaren har dammsugit bilen.
Han har förresten också huvudvärk.

Hur jag än vrider och vänder på det så blir slutsatsen ändå den samma. Jag erkänner att jag inte tänkt så här alltid, men de senaste åren.

Att bli kristen handlar inte om att man måste förändra sig, bli en bättre människa, följa en massa regler och påfund, gå till kyrkan, klä sig på ett visst sätt (det förstår nog alla som sett mig med kläder på…), lägga pengar i kollekten, engagera sig i välgörenhet, be tre gånger om dagen, kunna alla lovsånger, sluta dricka alkohol…

Att bli kristen handlar blott och bart om att acceptera att man är älskad av Gud.
Det är det enda som räknas. Gud älskar dig! Han älskar dig vrålmycket och vill att du ska veta om det.

Lilla Svalan hade bjudit in till barnkalas i dag. Vi skulle vara på stranden. 17 barn räknade vi med så det var inte läge att vara inomhus hemma hos oss. Mellan kl 11-13 skulle kalaset vara.

Kl 10 spöregnade det. Jag misströstade… och bad.

Kl 11 var det uppehåll.

Vi hade ett jättebra kalas. Det kom en kort liten skur men bara så väldigt kort att vi knappt hann springa och ta på oss regnjackorna. För övrigt var det uppehåll och varmt och skönt och vindstilla. Vi åt korv och bröd och glass och lekte lekar och hade tävlingar och de som ville badade.

Jesus är uppstånden!
Ja, han är verkligen uppstånden!

I dag firar vi påsk. I dag påminner vi oss själva och varandra om att Jesus besegrade döden och genom sin död och uppståndelse ger oss evigt liv och evigt tillträde till Gud.

Häromkvällen tänkte jag på vilken
otrolig lyskraft ett enda litet ljus har. Vi tände ett ensamt ljus i
ett av rummen här hemma och det lyste upp hela rummet.
En enda liten
flämtande låga har förmåga att göra en oerhörd skillnad.

Tänk
på vad som händer om du sitter i ett mörkt rum och så gläntar du
på dörren till ett upplyst rum. Genast syns en strimma av ljus som
tränger sig in genom den där dörrspringan.
Men vad händer om
du sitter i det upplysta rummet och öppnar dörren till ett
nedsläckt rum? Har du någonsin sett en strimma mörker som letar
sig in i ditt ljusa rum?

Nej, ljuset har makt över mörkret
men mörkret har ingen makt över ljuset.

Det är därför du ska
välja ljuset som din ledstjärna. Och den bästa ledstjärnan är
Guds ord.
Med Bibeln som ljuset på din stig behöver du aldrig vara
rädd att inte se stigen. Och stigen är vägen hem till Gud och det
eviga ljuset.

Nu händer det visst något spännande här ändå.
Jag har blivit tvungen att tänka – och det kan ju sluta hur som helst!

För fem minuter sedan plingade det på dörren. Utanför stod en god vän som ville ställa en fråga. Frågan och svaret ska in i hennes församlings nyhetsblad/tidning.

Frågan lyder:
Vad vet du med säkerhet, och hur vet du det?

Svaret vill hon ha ganska snart.

Vad vet jag med säkerhet?

Min första tanke är att jag vet att jag är älskad. Jag är älskad av min man, av mina barn och av Gud.
Men hur vet jag det?

Ja, Förundersökningsledaren och barnen har ju sagt det till mig, och jag känner värmen och kärleken de ger mig. Men tänk om de bara ljuger, och kan man förlita sig på känslor. Känslor kan vara lika flyktiga som doften av en dyr parfym; oändligt sköna och värdefulla men likväl försvunna efter en stund i duschen.
Och hur vet jag att jag är älskad av Gud? Har Han sagt det till mig?
Ja, det har Han faktiskt. I sitt eget ord – Bibeln. Men hur kan jag veta att den är sann, handlar det inte bara om känslor och om tro?

Kanske ska jag ändra mitt svar.
Jag är säker på att solen kommer gå upp i morgon.

Eller, tänk om solen slocknar nu! Ingen kan väl med säkerhet veta när det ska ske. Forskarna som håller reda på sådant där kan ju ha fel. Universum är stort och outgrundligt och det finns säkert fler oupptäckta faktorer som kan inverka förödande på vår framtid på jorden.

Jag såg nyss filmen 2012 och inser ännu mer hur bräcklig människans tillvaro på jorden är. Det är egentligen ett fantastiskt under att det finns liv på den här planeten. Hade Tellus befunnit sig bara lite närmare, eller längre bort från solen så hade det inte varit möjligt.

Så vad kan jag veta med säkerhet?
Att jag finns, att luften går att andas, att snön gnistrar som diamanter i solen en vacker vinterdag när himlen är hög och världen vit.
Eller är allt en illusion? Kanske är jag bara en dröm i någon annans medvetande, mitt liv en fantasi alstrad hos en högre stående varelse.

Nej, jag faller tillbaka på kärleken.
Jag vet med säkerhet att jag är älskad.
Jesus själv har viskat i mitt hjärta att jag är Hans älskade syster.
Det handlar om tro, men att tro är att vara säker på något som inte kan förklaras, förstås eller ens sättas på pränt.

Update:
Det skulle visst vara en kort svar, några meningar bara.

Så här får det bli:
“Jag vet med säkerhet att jag lever, att luften jag andas innehåller syre som håller mig vid liv. Jag vet att snön gnistrar som diamanter i solen en vacker vinterdag när himlen är hög och världen vit. Jag vet att träden slår ut om våren och att pioner doftar sommar. Jag vet att höstfärger gör mig vemodig men lycklig på samma gång.
Och jag vet att Guds kärlek värmer mig mer än solen och är det enda som består i en föränderlig värld.
Min vetskap är baserad på erfarenhet och tro. Tro är att vara säker på något som inte alltid låter sig förklaras, förstås eller ens sättas på pränt.”

Med anledning av det tidigare inlägget skriver jag nu:

Är du intresserad av att gå en grundkurs i kristen tro?

Klicka dej in på den här hemsidan så kan du söka rätt på en kurs i din närhet. De flesta kurser håller på att avslutas nu, men nya börjar till våren. Du hittar säkert uppgifter på kontaktpersoner ifall du vill maila iväg ditt intresse.

Vi sitter vid köksbordet och pratar om himlen. Jag återger lite av vad jag fått höra under lärljungalördagen i kyrkan och fyller på med egna tankar. Ganska snabbt börjar vi fundera över hur det kommer bli i himlen.

-Det står i Bibeln att ingen ska ha ont eller vara ledsen eller sorgen, berättar jag.

-Aldrig ont i magen, säger lilla Svalan och fortsätter:
-Tänk om man kan prutta hur mycket som helst, utan att det luktar nånting.
Och tänk om man kan äta sockervadd… och det är nyttigt!

Idag har jag städat på Bryggan i kyrkan. Bryggan är kyrkans barnlokaler.

I ett av rummen hittade jag ett stort papper på väggen. Där hade någon av ledarna skrivit upp barnens tacksägelseböner. Så här stod det:

-Tack Jesus för mamma.
-Tack Jesus för min syster.
-Tack Jesus för min familj.
-Tack Jesus för att solen lyser.
-Tack Jesus för att jag bor i Sverige.
-Tack Jesus för mina kompisar.
-Tack Jesus för att vi får be.
-Tack Jesus för att jag har sett en älg.

Jag log brett där i min ensamhet för jag förstod genast vem som uppgett den sista bönen.

Söndagens predikan i Grästorp handlade om tvivel.

Här är några viktiga och tänkvärda ord som jag fick med mig på vägen:

“Tvivla aldrig i mörkret på vad Gud har visat dej i ljuset.”

“Sätt ord på ditt mörker, sedan kan du betrakta det och städa bort det.”

“Din längtan efter att kunna tro att Gud finns och din längtan efter Guds kärlek, är det yttersta beviset på Hans existens. Den längtan du har planterades av Gud i ditt hjärta, redan innan du föddes.”

Hur mycket kärlek kan ett hjärta rymma?

När jag var liten älskade jag mina föräldrar. Hela hjärtat var uppfyllt av den kärleken. Det var en kärlek som trängde ut rädslor och oro. När mamma var i närheten fanns det inte plats för fler känslor än kärleken till henne.

När jag var ung var jag kär. Intensiva känslostormar rev i bröstet och lämnade inte utrymme för något annat. Hjärta och tanke var upptagna. Ibland kändes det som om bröstet ville sprängas. Och samtidigt älskade jag mina föräldrar lika mycket som jag alltid gjort.

När jag var sexton träffade jag Förundersökningsledaren. Efter några års intensivt trånande blev han min. Hjärtat fylldes till brädden av kärlek, stolthet och framtidstro.
Och samtidigt älskade jag mina föräldrar så som jag alltid gjort.

För elva år sedan skapade Gud Guldgossen och placerade honom under mitt hjärta. Under graviditeten växte längtan efter att få träffa mitt barn. När han föddes blommade kärleken ut. Den överglänste allt annat jag tidigare känt. Och samtidigt älskade jag Förundersökningsledaren lika mycket, om inte mer än vad jag gjort tidigare. Och jag älskade mina föräldrar så som jag alltid gjort.

Några år senare föddes lilla Svalan. “Halleluja” jublade jag när barnmorskan meddelade att hon såg huvudet. När lilla Svalans ögon mötte mina i den där första intensiva kontakten efter förlossningen exploderade en ny kärlek i mitt hjärta.
Och samtidigt älskade jag Guldgossen minst lika mycket som tidigare, och Förundersökningsledaren innehade fortfarande förstaplatsen i mitt hjärta. Och kärleken till mina föräldrar minskade inte.

Hur mycket kärlek kan ett hjärta rymma?

I mitt hjärta pumpar kärleken till mina föräldrar, min man och mina barn nytt friskt blod varje natt och dag, varje minut.

Men det är inte nog.
Jag älskar ännu mer.
Jag har vänner jag älskar.

Och just nu tänker jag på en alldeles särskild vän som på kort tid har uppfyllt mig med ny kärlek. Utan att konkurrera ut någon annans hjärteplats har hon fått ett alldeles eget rum i mitt innersta. Jag älskar henne så innerligt att orden inte räcker till och tårarna tar vid.
Jag vill bära henne med min kärlek. Jag vet att det inte går, men jag får god hjälp från den Högste som spär på med sin fantastiska kärlek där min egen bara är en droppe i havet.

En droppe kärlek.

Tack för den här dagen Jesus.
Tack för att det inte regnade på oss när vi cyklade till och från jobb och skola.
Tack för att jag har två härliga ungar som är fulla av skratt och bubblande glädje.
Tack för att jag har ett jobb att gå till, ett hem, mat och kläder och allt jag behöver när det gäller materiella saker.

Tack för mina vänner. Tack för familj och släkt och arbetskamrater.
Tack för min man som är världens bäste man och som jag älskar så mycket. Tack för att han älskar mig tillbaka.

Herre, jag vill be Dig om Din omsorg om människor som står mig nära och som inte mår bra. Du vet vilka jag tänker speciellt på. Ödsla med Din kärlek och omtanke. Hela sådant som är trasigt och gör sjuka friska.

Tack för att Du håller mig i Din hand. Tack för att Du leder och bär, stöttar och tröstar, ger kraft och kärlek. Jag vet att Du älskar mig och jag önskar att jag kunde ge vidare av Din kärlek så att människor jag möter får åtminstone en liten skärva av Din godhet från mig.

Låt oss få sova gott i natt och vakna utvilade och pigga till en ny morgondag.

Amen

Det var en jättebra gudstjänst på förmiddag. Jan Sköld predikade rätt in i hjärtat på mig.

Budskapet Jesus skickade som en hälsning till mig var att Han älskar mig.

Jag har varit allt för uppslukad av mig själv, min stress, min kropps små egenheter och jag, jag, jag…
Nu ber jag till Gud att Han ska hjälpa mig koncentrera mig på Jesus istället. “Fäst dina ögon på Jesus”, sjunger vi i en enkel lovsång. Jag vet att Jesus älskar mig, men det är ändå så svårt att ta till sig. Under förmiddagen har jag fått känna kärleken, smaka på den.

Jag gick fram för förbön i avslutningen av gudstjänsten och en kvinna bad för mig. Hon sa att hon såg en bild. Det var Jesu hand som höll mitt skälvande hjärta. Han omslöt mitt hjärta med så oändligt mycket kärlek.

Bön:
“Jesus, hjälp mig att fortsätta fästa mina ögon på Dig. Jag vet att Du älskar mig men jag glömmer så lätt bort det. Jag vill tänka på Dig, bära Dig i mitt hjärta. Hjälp mig släppa in Dig, helt och fullt, varje dag.”

I morgon firar vi långfredagen.
Jag menar verkligen firar, för Jesu död på korset är den yttersta kärlekshandlingen.

För så oändligt mycket älskar Gud dej, att Han lät sin son förnedras, förlöjligas, hånas, piskas, pinas och dö, som din ställföreträdare. Och så ofattbart mycket älskar Jesus dej att Han inte bara utstod allt detta utan valde det, valde med kärlek, för att du ska få möjligheten att tillbringa en evighet tillsammans med Honom. En evighet av glädje, lycka, harmoni, helhet, frihet och frid.

Igår, när jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha köpt huvudvärkstabletter i apoteket vid torget, började jag plötsligt tänka på Jesu gigantiska kärlek. Jag blev glad och sådär härligt upprymd som man bara blir när man vet att någon annan älskar en innerligt mycket.

Och så tittade jag ner på marken för att se hur jag satte mina steg. Och där, mitt framför min vänstersko, låg ett stort vitt hjärta. Jesu rena hjärta?
Nej, det var en flaga färg som lossnat från fasaden på huset bredvid gångbanan. Men det var rätt häftigt att den hade den exakta formen av ett hjärta, och att det var cirka 15×15 cm stort.

Jag tror benhårt att Jesus älskar mig!

I helgen ska jag vara statist. Och samtidigt få gå en koncentrerad Alphakurs.

Alphakursen är en grundkurs i kristen tro. Jag har länge velat gå den, men egentligen är det nog mest meningen att man som kristen ska gå kursen tillsammans med någon som inte är kristen och som vill veta mer om den kristna tron.

Nu har jag dock fått tillfälle att få kursen i koncentrat. Det ska spelas in en Alphafilm, med föreläsningarna som ingår i kursen, och för att få lite live-känsla så har kyrkorna i stan bjudit in lite löst folk till att sitta med som åhörare. Jag nappade eftersom jag känner att det är min tur att göra nåt för mig själv efter Förundersökningsledarens alla skridskohelger, och för att jag gärna vill höra föredragen.

Och så får jag ju chans att bli filmstjärna på köpet!

Plötsligt satt han bara där.
I skitiga jeans och med en maläten lusekofta över den tunna överkroppen. Hans kängor var osnörda och högersulan glipade vid tårna.

Jag granskade hans slitna gestalt, det stripiga håret, de hängande axlarna. Händerna som rastlöst vred sig i knät, med fingrar hårt tvinnade om varandra.

Vad gjorde han här, hur kunde han bara sitta här och tro att han kunde göra anspråk på en plats?
Han satt hopsjunken på bänken och lät blicken följa mönstret i klinkersgolvet. Jag trodde att han skämdes, skämdes för sitt intrång bland oss andra. Kanske insåg han att han inte var så välkommen. En udda fågel som landat i den långt tryggare flocken.

Men så lyfte han huvudet, strök undan några hårslingor från de bleka kinderna och såg rakt på mig, rakt in i mina fördömande ögon, rakt in i mitt avståndstagande hjärta.
Hans blick brände hål i min själ, drog undan alla ridåer.
Han såg allt.

Och han log.

Leendet spred sig från ögonen till ögonbrynen, till hårfästet, till de markerade kindbenen, ner till munnen och vidare ut till varenda muskel och led. Hela den magra kroppen utstrålade glädje och kärlek.

Jag slog ner blicken.
Skammen brände bakom ögonlocken och innanför tinningarna. Strupen snördes samman av skuld.
Jag ville bara försvinna, krypa ner i ett mörkt hål och upphöra att existera.

Så hörde jag hans röst, öm som en mors smekning, bara en viskning:
-Kristina! Min Kristinna!

Allt blev stilla.
Alla tankar och känslor smälte ner och koncentrerades till detta enda – hans kärleksfulla röst.

För mycket frågor och tvivel?! Kan man tro när världen ser ut som den gör? Finns verkligen Gud?
Hur ska jag orka leva som kristen när det finns så mycket regler i Bibeln som jag borde följa? Jag är inte värdig. Jag är inte helgad. Jag är inte.

Men skit i det då!

Du är lika älskad ändå. Det enda Gud någonsin begär av dej är att få älska dig. Han gör det reservationslöst.

Sen får allt det andra komma efterhand. Det är inte så lätt att leva som kristen. Men det är minst lika svårt att inte vara det.

Det är helt okej att kapitulera och kapsejsa ibland, när livet eller våra egna tankar eller vad det än vara månde, försöker välta båten.
Men om du ska drunkna, se till att drunkna i Jesu kärlek och nåd. Då blir du uppspolad på land när det är dags att börja om igen.

Jag är fin för Du har skapat mej,
jag är dyrbar för Du älskar mej.
Skön är jag i Dina ögon,
en ädelsten i Din hand.

Därför kan det kvitta om någon säger
att jag är värdelös och dum.
In i mitt hjärta viskar Du sanningen;
att jag är mer värd än guld.

”När Gud skapade kvinnan la han ner en hel del övertidsarbete på att få henne perfekt.
Under sjätte dagen av övertid kom en ängel förbi och frågade vad han sysslade med.
-Varför lägger Du ner så mycket tid på just den här modellen?
Gud svarade:
-Du vet ju att jag skapar människan till min avbild. Mannen blev bra, men nu vill jag försöka göra ett riktigt mästerverk!

Sedan förevisade Gud alla specialeffekter.
Kvinnan kan tvättas och tål att ligga i blöt i många timmar, trots att hon inte är gjord av plast. Hon har mer än 200 böjliga leder, alla utbytbara. Hon fungerar på vilken diet som helst och har dessutom depåer på mitten för näringsförsörjning under långvarig svält.
Kroppen kan föda och försörja upp till sex barn samtidigt, samt sköta om en stor barnaskara av både egna och andras barn.
-Hur ska det gå till, frågade ängeln? Hon har ju bara två armar och två händer, två ögon och två öron.
-Hemligheten till hennes enorma kapacitet sitter här uppe på toppen, i hjärnan, förklarade Gud.

Han fortsatte:
Kvinnan klarar att arbeta i upp till 18 timmar per dygn.
Hon har en kyss som kan läka allt från ett uppskrapat knä till ett sårat hjärta och hon kan också bota sig själv när hon är sjuk.

Ängeln närmade sig försiktigt.
-Är hon gjord av stål?
-Nej, känn på henne, uppmanade Gud.
Ängeln sträckte ut handen och snuddade försiktigt vid kvinnans hud.
-Oj, hon är både mjuk och varm! Är hon inte väldig ömhudad?
-Jo, svarade Gud. Hon är den ömmaste och känsligaste varelsen på jorden. Men hon är samtidigt mycket stark. Du skulle inte tro mig om jag berättade vad hon kan utstå och klara av. Hon har styrkor som kommer förundra mannen. Hon tål katastrofer och klarar tunga bördor. Hon kommer att le när hon vill skrika, sjunga när hon vill gråta och hon kommer uppmuntra och stötta andra när hon själv är trött och sliten. Hon kommer att ge av sig själv för att familjen ska ha det bra. Hon kommer följa sin väninna till läkaren. Hon kommer ligga vaken om nätterna och be för dem hon inte kan hjälpa.

-Kan hon tänka, frågade ängeln.
-Jajjamensan svarade Gud (nu kanske jag överdriver lite…). Naturligtvis kan hon tänka. Hon kan till och med resonera, och kompromissa!

Och jag har gett henne egen fri vilja. Det kanske är ett riskabelt företag, med den fria viljan kan hon handla som hon vill, men hon är också fri att välja det goda, kärleken, skönheten och allt det vackra jag skapat till hennes ära.
Jag vet att hon kommer att slåss för det hon tror på, hon kommer att stå emot orättvisor, hon kommer inte acceptera ett nej förrän hon blivit övertygad om att det finns en bättre lösning. Framför allt kommer hon att älska villkorslöst.

Ängeln fick syn på någonting, sträckte ut sin hand, och rörde vid kvinnans kind.
-Vad är det här? Det ser ut som en diamant men den löses upp i min hand. Är det ett läckage på den här modellen!? Ängeln såg plötsligt lite undrande ut. Kunde Gud ha gjort ett misstag i sitt skapande?
-Det där min gode vän, är inget läckage. Sa jag inte att jag lagt in många olika funktioner i kvinnan! Det du håller i din hand är något mycket värdefullare än diamanter. Det är en tår.
-Vad är den då till för, frågade ängeln tillstukat.

Gud sa:
Tårarna är kvinnans sätt att uttrycka sig på. Hon kan visa sorg, glädje, kärlek, ömhet, ensamhet, lidelse, lycka och stolthet genom sina tårar.
-Och ändå har Du gett henne stämband, kontrade ängeln vasst.
-Hon kommer behöva mer än stämband för att göra sin röst hört i världen, svarade Gud lugnt.

-Du har skapat henne perfekt, erkände ängeln. Hon är skapelsen krona.
-Hon har bara ett fel, något som jag inte kan åtgärda, sa Gud.

Hon kommer inte själv förstå hur värdefull hon är.”

Det här fick jag i min mail idag. (Jag har bara redigerat det lite.)
Ganska tänkvärt tycker jag.

Det bor en liten fjäril i mitt bröst. Hon fladdrar till med vingarna ibland och jag känner flaxet fem centimeter nedanför halsgropen.

Tre gånger har hon gästat mig. Första gången blev jag orolig och uppsökte läkare. Jag trodde att det var hjärtat som krånglade, eller att jag fått en liten propp i halspulsådern och att vingeslagen var ett tecken på att blodet hade svårt att ta sig förbi. Läkaren hittade ingenting som var fel och jag tror han drog slutsatsen att det var nervösa symptom, fastän han inte sa detta till mig. Och efter ett tag fladdrade fjärilen vidare för att besöka en annan blomma och jag tänkte inte mer på den.

Sedan kom hon tillbaka, och försvann.

Nu är hon åter tillbaka och har bott i min bröstkorg i några veckor. Hon fladdrar därinne några gånger varje dag. Ibland tycker jag att hennes vingar har växt och blivit kraftfullare, och ibland är hon tväremot vek och svag.

Nu får hon gärna flyga vidare. Hon gör mig orolig. Jag vet inte vad jag ska tro att hon vill.

Det finns alltid någon som har ett större perspektiv.

Sonen hörde på TV att favoritprogrammet Bygglov skulle visas i morgon klockan 20.00. Jippie! säger sonen och frågar om han kan få titta.
Tyvärr visas Bygglov på TV4 Plus, en kanal vi inte har. Sonen gråter och jag förklarar. Man måste betala för en del kanaler och man kan inte köpa bara en kanal utan ett helt paket med olika kanaler, varav man förmodligen inte tittar på mer än någon enstaka. Som vuxna måste vi också prioritera vad vi lägger våra pengar på och vi har prioriterat bort extra kanaler.
När sonen torkat tårarna slog det mig att det alltid finns någon som har ett större perspektiv. Sonen reagerar direkt, på det som gör honom ledsen, men jag har ett större perspektiv och kan se helheten, som även inkluderar vår ekonomi.

Jag läste i går i vår lokala tidning att barn- och skolkontoret måste spara in någon procent av budgeten varje år de närmaste åren. Ett av förslagen för att ro iland det hela var att avgiftsbelägga 12 månader om året för de som utnyttjar den kommunala barnomsorg. Idioti, tänkte jag. Man har ju inte barnen på dagis/fritids under semestern, varför ska man då betala?!
Men politikerna har ett större perspektiv. Kanske är det en bättre lösning med 12 månaders avgift, än två nerlagda skolor – vilket var ett annat förslag för att klara budgeten.

När andra världskriget pågick valde de svenska politikerna i mångt och mycket att sticka huvudet i sanden. Helfegt, kan tyckas, men ändå med ett större perspektiv. Ett Sverige i krig hade högst troligt inte klarat sig särskilt bra. Sverige är ett bra land med otroligt bra social omsorg. Visst finns det luckor i systemet, men det finns ett system. De allra flesta har det bra. Hade vi dragits in i andra världskriget kanske vi inte hade varit där vi är idag.

Som människa upplever man ofta att livet är konstigt och orättvist. Någon förolyckas, barn dödas, människor svälter. Världen är så långt från den lyckliga utopi man önskar den vore, som man bara kan tänka sig.

Tanken på att det finns Någon med ett större perspektiv tröstar mej. Jag förstår inte, men jag behöver inte förstå. Sonen kan inte förstå orättvisan i att vi inte har TV4 Plus, jag förstår inte orättvisan i att vissa människor drabbas av sorg och elände hårdare än andra.

Sonen tror på mej när jag försöker förklara. Han litar på att jag som hans förälder förstår bäst även om han själv inte kan förstå.
Jag tror på Gud. Även om jag inte förstår litar jag på att Han vill det bästa för mig.

Sonen har en förfärlig hosta.

Han är allergerisk mot diverse pollen och säsongen har dragit igång nu. Samtidigt är han förkyld, det är något som går på skolan, med mycket hosta.
Sonen har hostat några dagar nu men igår kväll blev det värre.

Han hostade så han kräktes. Ömkansvärd satt han i sängen och grät och hostade och var sådär översiggiven så att det gör ont i modersbröstet.
-Nu vill jag att vi ber till Jesus att hostan går över, sa han.

Så vi bad.

Och i natt har han inte hostat en enda gång. Bara sovit lugnt. Halleluja!

Det är så gôtt med barnatro. Den är så självklar. Jag önskar att jag kunde ha samma tillit.

Maken är hemma med sonen idag. Vi får se om det blir fler dagar eller inte.

Min VD kom nyss och ställde följande hypotetiska fråga:

-Om du vore Jesus och blev uppspikad på ett kors och dog, skulle du då tycka att det var okej om folk 2000 år senare firade detta genom att måla ägg och hänga fjädrar i björkris?

Nu hänger ju inte äggen, fjädrarna och Jesus ihop direkt, utan hör till olika kulturella sammanhang, men frågan är berättigad.

Hur tänker jag fira att Jesus faktiskt bet ihop och valde att dö för mej?