Zäta

När jag var ung var jag en headbangare.

Min man, eller rättare sagt min blivande man (Ja, det var han redan då, även om jag inte informerat honom om det ännu.) var gitarrist i ett rockband. Ingen av musikerna var långhårig men jag stod gärna och shakade huvudet i takt med musiken men mina korkskruvar.

Numera saknar jag både korkskruvar och förmågan att headbanga. Det räcker med att jag skakar lite på skallen så är det som att åka karusell på Liseberg. Visserligen ett billigt nöje, men rockmusiken vill ha mer än så.
Tur att jag kan knäppa fingrarna fortfarande.

I dag opereras en av kollegorna. Hon ska sövas.
När vi pratade om operationen häromdagen började jag tänka tillbaka på min egen operation.

När lilla Svalan var liten opererades min gallblåsa bort efter några månader av ständiga gallstensanfall. Det gjordes med titthålskirurgi och gick väldigt bra.

Det jag främst minns från operationen är dels när jag på fastande mage och med bara så mycket vatten som ryms i botten av en liten plastmugg, var tvungen att svälja en hel näve tabletter innan operationen. Jag som har så svårt att svälja tabletter, och alltid tuggar i mig ett halvt knäckebröd till och med när den lilla röda migräntabletten ska ner.
Det tog lång tid att få i sig de där tabletterna. Jag samlade saliv i flera minuter för varje piller och blandade ut det med en mililiter vatten för varje klunk.

Jag minns också uppvaknandet.

Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv. En djup, drömlös sömn med fullkomligt avslappnad kropp. När jag var på väg upp till ytan från detta mjuksvarta nirvana ville jag inget hellre än att återvända till intigheten igen.
En vänlig röst med en varm hand drog mig envist tillbaka till verkligheten. Jag vägrade öppna ögonen men den vänliga rösten lät sig inte luras.
-”Zäta, det är dags att vakna nu!”
-”Jag vill inte. Inte än.”
Min röst var inte min utan tillhörde någon främmande, kraxande fågel. Om det berodde på gasen jag sövts med eller röret i halsen som skött om min andning vet jag inte, och i mitt halvsovande tillstånd var det absolut inte något jag brydde mig om.

-”Du ska inte sova längre.”
Och det var något så obevekligt i den vänliga rösten att jag kände mig tvingad att glänta lite på ögonlocken. Tack och lov var världen inte så ljus och kall som jag befarat. Någonstans brann en snäll nattlampa men för övrigt låg rummet i sköna skuggor.

Innan operationen hade en sköterska förklarat ”smärtskalan” för mig. Smärtskalan är ett behändigt verktyg för att även i omtöcknat tillstånd enkelt kunna förklara hur ont man har. En etta betyder att man inte har ont alls och en tia att man håller på att förgås av smärta.

-”Hur mår du?” frågade min väckarklocka.
-”Tre”, svarade jag lydigt.
Förmodligen hade inte personalen på uppvaket fått lära sig smärtskalan för jag möttes av en förbryllad huvudskakning och fick frågan upprepad.
-”Hur mår du? Mår du illa?”
-”Nej, jag mår nog bra.”
-”Vill du ringa din man och berätta att operationen har gått bra?”

Ja just det. Jag hade ju blivit opererad också. Inte bara fått mitt livs bästa sömn. Det hade jag helt glömt bort.
Men fy vad jobbigt. Skulle jag behöva ringa Förundersökningsledaren och berätta… att jag bara ville sova. Eller vad skulle jag berätta?
-”Hur har det gått då? Med operationen?”
-”Det vet inte jag”, svarade den varma rösten, vars värmande glöd började falna ju vaknare jag blev. ”Jag jobbar bara med uppvaket vet du.”

Innan operationen fick jag veta att man planerat en titthålsoperation men att det skulle kunna bli en öppen operation om man stötte på patrull under tiden. Nu började jag oroa mig för hur min mage såg ut egentligen. Att gå från lugn och skön sömn till skärrade tankar på bara en minut kändes ganska ansträngande och jag ville uppgradera min uttalade trea till åtminstone en femma.
-”Men blev det titthål eller?” undrade jag en aning förvirrat samtidigt som jag kämpade mot impulsen att börja gråta.

Uppvakssköterskan bevisade att hon verkligen inte blivit informerad om utgången av operationen genom att helt sonika lyfta på mitt täcke, dra upp den vita sjukhusskjortan jag klätts i och börja räkna bandagen som avslöjade var kirurgen gjort sina snitt.
-”Fem hål. Det ser bra ut.” Ett leende för att lugna gav avsedd effekt. ”Vill du ringa nu?”
-”Nej, du kanske kan göra det…”

Och äntligen gav sig sköterskan iväg. Under de få minuter jag varit vaken hade jag nedgraderat henne från ängel med sammetsröst via oengagerad underhuggare till ren springsjas.
När min övervakare gett sig av kunde jag äntligen sjunka ner i den sköna dvalan som jag redan hunnit sakna så.

När jag tänker tillbaka på operationen är det fler minnen som poppar upp; den nattliga morfinsprutan när jag råkad kategorisera mig som en ”sjua” (jag förstår att man blir beroende), smärtan när det var dags att ta sig ur sängen, den långa väntan på en alvedon, skräcken inför att äta ägg till frukost, kroppens eget minne av respiratorandningen… Men bäst minns jag den sköna, nästan medvetslösa dvalan från narkosen. Och jag längtar ibland efter att få uppleva den igen. Särskilt de mornar när jag vaknar med huvudet fullt av fågelflaxande drömmar, axlarna cementerade uppe vid öronen och med djupa märken efter naglarna i mina knutna handflator.

Nu åker jag och barnen strax och tittar på Smurfarna tillsammans med goda vänner.

Vilket får mig att minnas “den gamla goda tiden” när jag var tonåring och jag strögade genom Götene centrum tillsammans med min kusin och några andra lika galna personer. Vi vevade ner bilrutorna, dunkade plåt och bottade stereon med ett kasettband med Smurfrock. Det var tider det.

För några år sedan hade lilla Svalan ett par kamoflagemönstrade, rosa tjockebyxor. Hon älskade sina termobyxor och hade hon fått så hade hon använt dem dygnet runt.

Vid ett tillfälle under Söndagsäventyret pratade man om färger och barnen fick berätta vilken som var deras favoritfärg. Lilla Svalan tvekade inte när hon fick frågan:
-Min favoritaste färg är militärrosa!

————–

När Guldgossen gick på dagis turades barnen om att vara “Veckans barn”. Veckans barn fick hjälpa till att hämta matvagnen, önska en sång vid samlingarna och uppmärksammades på några olika sätt. I kapprummet satt en A4 med kort information om veckans “Veckans barn”. Det var foto och barnet hade fått ange favoritmat, favoritsång och favoritfärg.

Den veckan som Guldgossen var Veckans barn berättade jag om det för Förundersökningsledaren och vi pratade med Guldgossen om vad som stod på lappen i tamburen.
-Vilken är din favoritfärg Guldgossen? frågade Förundersökningsledaren.
-Det är gjön! uppgav Guldgossen tvärsäkert.
-Jaha, utbrast jag förvånat. På lappen på dagis stod det blå.
-Då gissade jag väl fel då! kontrade Guldgossen.

Jag har en kusin på min mammas sida som är väldigt stor och stark. Vi kan kalla honom “Starke Kusin”.

En gång när jag var ung, kanske lite lagom tonåring sådär, fick Starke Kusin och min mamma för sig att de skulle bryta arm. Jag förstår inte riktigt varför de kom på att de skulle göra det. Kanske var det Starke Kusin som utmanade mamma, eller så skröt han om något muskelkrävande han gjort så att mamma till slut ville se om han verkligen var så stark.

Hur som haver så satte de sig tillrätta på var sin sida om soffbordet i vårt vardagsrum och så började armbrytningen.

Starke Kusin tog i för kung och fosterland med intentionen att göra processen kort. Det syntes på hans minspel att han verkligen använde alla sina krafter för att bryta ner mammas arm.
Mamma däremot, rörde inte en min. Hon satt lugnt stilla och tittade man noga kunde man säkert ana ett litet leende som lekte som en krusning på läpparna.

Styrkekampen gick inte så snabbt över som Starke Kusin hade trott. Det gick en minut. Det gick en minut till.
Plötsligt fick min mamma ett litet övertag. En centimeter eller två åt rätt håll.
Starke Kusin tog i ännu mer och lyckades frustrerad bryta tillbaka till utgångsläget.

Kampen fortsatte. Ingenting hände. Mamma började få en något rödare nyans i sitt äppelkindade ansikte. Några svettdroppar bröt fram på Starke Kusins panna.
Det gick fem minuter. Det gick tio minuter.

Så brakade det till!
Med ett hiskeligt ljud gick ena benet av –

–

– på soffbordet.

Vår Tillväxtgrupp träffades med bara tjejerna i går kväll. Vi pratade och skrattade.
En massa minnen bubblade upp till ytan. Några tänkte jag att jag ville skriva om i bloggen.
Men nu är de lika undflyende som nattens drömmar. De har svävat bort någonstans och jag får inte fatt dem.

Bland mina skolpapper hittade jag ett häfte om jägartiden där jag skrivit och ritat vad jag lärt mig.

“Sverige efter is-tiden
När isen smälte var det fortfarande kallt. Marken var våt och fuktig. Derför kunde bara lava och mosa växa. Renana trivdes i kallt klimat och tyckte lava var gott.
Mäniskorna åt renar o fick hudar av renarna. När renarnaarna flyttade flyttade också mäniskorna.

Bostad
Bergs hålor kunde människorna bo i. På natten kunnde man ibland sova under träd. Kanske byggde de enkla vindskydd. Av ren-hudar kunde man göra tält att bo i.
När man flyttade kunde man ta med sig tälten
Man kunnde också bygga hyddor av ris och kvistar

Kläder
Renhudar
på sommaren sprang dom barfota.
På vintern hade dom läder skor.

Vapen o red skap
Yxor av benhorn, flinta.
Spjut av gren senor flinta
Kniv av flinta
Nål
SKRAPA

Föda
Fiskar, renar, bär o hallon, björnar, sälar o örter.

Båtar o fiske.
Man gjorde flottar av trästokar.
flotte krok

Elden
Fnöske brann lätt.
Man slog två flintstenar mot varandra. Då bilda gnistor.
Gnistorna föll ned i elden. Elden tog eld.”

Jag har skrivit av texten precis, inklusive stavfel och missade punkter.
Jag gillar den sista meningen “Elden tog eld”.

Jag går igenom gamla skolböcker som mamma rensat undan ur gömmorna hemma på gården.

Hittar en bok med “välskrivning”. Men jämnstora bokstäver och perfekta snirklar har jag skrivit av kloka visdomsord som:
“Arga katter får rivet skinn” och “Arbetaren är värd sin lön”.

Jag undrar vad de skriver i välskrivningsböckerna nu för tiden?
“Lek och ha roligt” och “Den viktigaste personen i ditt liv är du själv”.

Förresten så har jag inte hört talas om att Guldgossen eller lilla Svalan ägnat sig åt någon välskrivning i skolan. Guldgossen plitar ändå fullt läsbara snygga små bokstäver, skönt befriade från krusiduller.

Nu blir det inte fler bilder i dag. Klockan är kvart i tio. Jag har inte varit ute och sprungit. Jag har inte vattnat blommorna och jag har inte tagit hand om tvätten.

Men jag har suttit och frossat i sommarbilder och återupplevt det som bara är några veckor gamla minnen men som redan svepts in i ett glömskans skimmer på grund av att semestern är slut och arbetslivet effektivt strypt alla sommarkänslor.

I dag ska jag till optikern. Jag sviker min gamla vanliga optiker Synsam, som jag gått hos i 15 år, och vänstrar med berått mod hos Karvik. Förundersökningsledaren har gått till dem ett tag och är mycket nöjd.
När jag ringde för att boka tid frågade de direkt om jag hade något önskemål om optiker och föreslog sedan att jag skulle använda samma kvinna som min man. Hon är bra enligt Förundersökningsledaren så jag hoppas jag ska bli nöjd.

När man som jag sitter med terminalarbete dagarna i ända, behöver man kolla upp synen ungefär en gång om året. På senaste tiden har jag upptäckt att jag ser ganska suddigt på långt håll med vänsterögat, alltså även med glasögonen på. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var på synundersökning senast, men jag har på känn att det var mer än ett år sedan.

Första gången jag var på undersökning tror jag att jag var i 12-årsåldern. Mamma tog med mig till en optiker i Götene och optikern drog med mig in i ett mörklagt sunkigt undersökningsrum. Jag fick sitta i en höj- och sänkbar stol, optikern drog sin rullbara kontorsstol närmare min stol och placerade sitt ena ben mellan mina. I mitt minne gjorde han inga mer närmande men jag upplevde det som obehagligt och olustigt. Det var en sådan där situation som gör att man drar sig för att gå till optikern igen, och hellre dras med dålig syn.

I går var vi hemma hos mina föräldrar och klädde av båten som stått vinterförvarad där. Och sommarförvarad också förresten.
Jag tyckte den såg glad ut över att komma ut i solskenet och slippa sin heltäckande pressening efter så lång tid. Lite trött och sliten verkade den också, men det kommer nog ändra sig efter en rejäl vårrengöring.

Presseningen Förundersökningsledaren köpte för några år sedan, är 10 X 10 meter och väger 60 kg. Den är inte helt lätthanterlig, men med gemensamma ansträngningar (fast Förundersökningsledaren fick anstränga sig mest) lyckades vi avtäcka Amadeus och vika ihop presseningen, ta ner ställningen runt båten och få med allt hem.

Barnen började leka sjöutflykt så fort de fick tillfälle. Guldgossen och lilla Svalan turades om att styra, bada, simma, gå på grund, hålla utkik och läsa kartan. Det bådar gott för sommaren. De är duktiga på att hålla sams när de väl kommer in i sin gemensamma lek.
Jag minns att många varnade oss för att ge oss ut en vecka på Dalslands Kanal. Fyra personer så lång tid på så begränsad yta kan aldrig sluta lyckligt. Vi var dessutom två personer extra under en del av resan eftersom vi hade nöjet att få med Förundersökningsledarens syster och hennes man.

Men det gick bra. Barnen lekte och levde som om de aldrig haft något annat hem än just vår båt. De spelade spel, badade och gick in i olika rollekar som om det var det naturligaste i världen, och det är så härligt när det kan få vara just så.

I sommar kanske det inte blir så mycket båt heller. Minsta lillasystern ska gifta sig och en del tid går ju åt till att förbereda och planera samt bevista bröllopet. Och så beror det ju på vädret. Det går aldrig att bestämma i förväg hur vädret ska vara.
Jag är så glad att vi kom iväg på vår Dalslandstur och kunde utnyttja de någorlunda fina dagarna förförra sommaren. För att inte tala om Lurö-Djurö-Brommöturen vi gjorde lite senare den sommaren. Sol, sol, sol och åter sol.

Nej, nu längtar jag till sommaren.

En bloggerska skrev just om små minnen från barndomen, minnen som är mer som en känsla.

Det fick mig att själv börja tänka på känslominnen från min barndom.
Det första som dök upp var doften av nybakat när man kom hem från skolan. Mamma stod i köket och hade bakat brödkakor.

Jag fick en stor bit bröd och smörade med smältande smör, la på några lager ost, som också den smälte, och sedan var det bara att njuta med ett glas mjölk eller en kopp te.

Den där känslan är som den ultimata tryggheten. En bakvarmt litet kök, en kärleksfyll mor, en mätt mage och underbara smaker i munnen.

Nu önskar jag plötsligt att Förundersökningsledarens dröm skulle gå i uppfyllelse, så att jag kan vara hemma och bjuda mina barn på nybakat när de kommer hem från skolan.

1995

Det var det året vi gifte oss.

Är det någon som fortfarande inte har förstått hur mycket jag längtar efter min man nu…

När jag var liten hade jag en dagmamma som hette Asta. Jag tror inte min mamma jobade heltid som hemsamarit, men jag fick vara hos Asta en del i alla fall.

Asta var en härlig liten tant som man inte kunde annat än att tycka om. I värmen i hennes kök fick jag sitta och pyssla och hjälpa till med att baka. Ibland gick vi in i finrummet och då kunde det hända att Asta satte igång inomhusfontänen som fanns där. Det var små spännande högtidsstunder.
Astas dotter, som är en handfull år äldre än jag, lekte skola med mig och försökte lära mig att skriva och räkna. Vi satt uppe i hennes rum på övervåningen och jag kände mig alltid stor och “viktig” som fick vara med henne där.
Ofta var vi ute i den gula lekstugan och lekte. Min kusin, också han några år äldre, kom knallandes över vägen från granngården och så lekte vi mamma, pappa, barn. Jag var alltid barn.

Astas lilla vita bakelithus låg utmed den ganska vältrafikerade 44:an, så det var mycket motorbuller på framsidan av huset. Där höll vi aldrig till utan vi lekte istället på den betydligt soligare och fridfullare baksidan. Där fanns trädgårdsland som var inhägnat till skydd mot rådjuren, och blommor och trädgårdsmöbler och det var alltid sommar och alltid sol, i alla fall i mitt minne.
Bakom garagelängan och verkstaden växte skogen stor och lite skrämmande.
När Asta tog med mig ut i skogen, kanske för att plocka bär eller bara för att ta en liten promenad, så brukade hon sjunga den här sången:

Det är så härligt att se på himlen, himlen, himlen.
Det är så härligt att se på himlen, den är så blå.
Det är så härligt att gå i solen, solen, solen.
Det är så härligt att gå i solen, den värmer så.
Himlen är så blå, solen värmer så. Jag har glömt bort alla mina sånger, men jag sjunger ändå.

Asta kunde också nynna med ett slags surrande biljud. Jag provade och tränade och övade och till slut kunde jag det också. Om du nynnar och samtidigt sätter överkäkens framtänder mot insidan av underläppen så kan du nog också få fram det där speciella Asta-ljudet.

Asta var gift med Nisse. Nisse jobbade på Götenehus. Jag tror han var snickare men jag vet inte säkert. Som jag minns det hade de en snickarverkstad i ett uthus och också en bilverkstad i en del av garaget. Nisse var en händig man.
När han kom hem från jobbet brukade han gå in i TV-rummet och lyssna på nyheterna och vädret från radion. Då fick man inte störa och Asta stängde dörren från köket så Nisse skulle få vara i fred.

Deras hus var inte så stort.
I hallen fanns en hängare på vänsterväggen och ett halvmåneformat bord med pelargonior framför fönstret på högerväggen. Längst bort från ytterdörren låg trappan till övervåningen och till vänster dörren in till badrummet, som hade badkar och ett fönster ut mot köksträdgården.

Strax till vänster om entrédörren fanns öppningen in till köket. I köket fanns en kort diskbänk, spis och ugn och en vedspis och så dörren till TV-rummet, som var nogsamt stängd under matlagningen eftersom det saknades fläkt. Bredvid dörren fanns en köksbänk med en rad skåp över och så mera köksbänk framför ett fönster. Det var vid köksänken jag brukade sitta och pyssla. Vid nästa fönster stod köksbordet, kanske med ett skåp bakom sig, och kanske, kanske fanns det också ett skafferi som man kunde gå in i, i så fall precis invid dörren in från hallen.

TV-rummet var ett ganska litet kryp-in med en liten soffa, ett lågt soffbord och ett skrivbord med en stol. Om man fortsatte genom rummet kom man ut i finentrén, som jag tror aldrig användes som entré eftersom man var tvungen att traska runt hela huset om man skulle få för sig att gå in den vägen.

Längst in låg finrummet, som bara användes när det kom gäster. En liten soffgrupp, ett matsalsbord med stolar, ett vitrinskåp i något mörkt träslag, och så den där härliga inomhusfontänen med vackra näckrosor av plast utgjorde möblemanget.

Övervåningen var jag sällan uppe på. I mitt minne fanns där bara en liten hall som mest liknade en korridor, och så dotterns rum och Astas och Nisses sovrum.

Asta och Nisse är numera hemma hos Herren sedan ett antal år tillbaka. Jag tänker inte på dem så ofta men när jag gör det så är det främst Nisses varma, starka och innerliga handslag jag tänker på, och Astas befriande humor och hennes nynnande röst. Hon sjöng eller nynnade alltid medan hon arbetade och det kändes så tryggt och hemtrevligt.

I natt drömde jag att jag var på kalas hemma hos Asta och Nisse. Det var en massa människor från min barndomsförsamling som var där. Vi höll till på nedervåningen och det var rätt mycket folk och trångt om saligheten. Efter en stund såg jag en av försalingsmedlemmarnas barn smita uppför trappan till övervåningen så jag gick efter för att få med honom ner igen.

Jag kände inte igen mig däruppe. Det fanns fler rum än jag mindes och alla var inredda som barn- och ungdomsrum.

Nu får jag fortsätta skriva en annan dag för nu somnar jag…

Igår kväll delade jag min uppmärksamhet mellan Talang och förberedelser (ska det verkligen vara så många E:n i ett enda ord?) inför bjudningen vi haft i kväll. Därför missade jag det mesta av dragqueeninslaget. Jag kom lagom till de sista dansstegen men jag ropade genast till Förundersökningsledaren:
-Kom om kolla! Jag tror det är Rickard Ekholm på TV:n.

Bakom den hiskeliga utstyrseln och allt neonsmink skymtade vi utan tvekan vår gamla barndomskamrat Rickard. Och strax efter att inslaget var över ringde Falunsystern och gastade i telefon:
-Såg ni Talang! Det var Rickard!

Hon hade sett hela inslaget och alltså Rickard även utan smink och nog var det Rickard alltid.
Rickard som gjorde sitt första framträdande i Skälvums Missionshus med att sjunga “Jag är tanten på Atlanten”. Rickard som alltid var så härligt sprallig och speciell. Rickard som felciterade kocken i Lady och Lufsen och sa:
-Jag ska giva dig på måfå!
Rickard som alltid hade en rolig kommentar eller ett tokigt konstaterande på lut.

Jag kommer ihåg en gång på ett läger då vi hade en Fångarna på fortet-inspirerad tävling och en av grenarna innebar att en lagmedlem skulle krypa igenom ett långt och ypperligt trångt rör. Egentligen var det nog tänkt att de mindre barnen skulle utföra uppdraget men vi hade ju Rickard i vårt lag och han var redan då smal och spinkig så han satte genast fart genom röret.
Efter halva vägen tog det dock stopp och han fastnade. Rickard kom varken framåt eller bakåt. När han slutligen lyckades klämma sig fram och kom ut ur röret tittade han upp på sin pappa som oroligt stått och väntat och sa glatt:
-Grattis Lennart! Du har fått en son.

Jag gillade verkligen Rickard. Han var en frisk fläkt som livade upp tillvaron varhelst han fanns med.
Och nu har han uppenbarligen livat upp åtminstone Bert och de andra i Talangjuryn som röstade honom vidare.

Jag skriver bara en liten kom-ihåg-lapp till mig själv här:

Berätta om när du verkligen gjorde bort dej på arbetsförmedlingen!

…var jag hemma hos mina föräldrar och fotade lite.Idegranen var ljusgrön och härlig med sina nya skott.

På vår Kinne-Kullepromenad i helgen försökte jag lära lilla Svalan att äta granskott, för det är vitaminrikt och nyttigt och man vet ju aldrig när det kan vara bra att kunna överleva på vad skogen har att bjuda. Men det gick inget vidare. Hon spottade och fräste länge efteråt.

Här står kottefar och släpper iväg sitt pollen. En enda av dessa små bubblor kan ge upphov till en oändlig mängd kottar.

*

Här blommar smultronen.

*

Även de stora tusenskönorna som jag tror man bara kallar “Bellis” blommar i maj.

Lilla Svalan kunde inte låta bli att plocka några.

Satt och tittade på några gamla kort från vår första resa till Italien.

Lilla Svalan var inte med för hon fick en så vådlig maginfluensa (rota-virus) att hon var tvungen att ligga på sjukhus två dar med dropp och sen ville vi varken ta med det medtagna barnet, eller stanna hemma hela familjen, så vi utackorderade vår lilla 1½-åring till snälla mor- och farföräldrar och gav oss iväg.

Jag bjuder på några små godbitar från minnesarkivet i form av bilder.

Vi for i april, och våren hade kommit mycket längre i Italien.Magnoliorna blommade så det var en fröjd för både själ och öga.Mitt habegär efter en egen rosa magnolia väcktes.
Idag har jag sett den första mörkrosa knoppen i min egen magnoliabuske som jag grävde ner i surjordsrabatten i höstas.

Vi gjorde en dagsutflykt till den närbelägna staden Como.Como är en jättevacker stad, belägen en ena änden av Comosjön.Alperna reser sig i fonden vart man än ser.

Men det är inte bara landskapet som är intressant.
Både jag och Förundersökningsledaren har en förkärlek för att botanisera i utländska livsmedelsaffärer. Det räcker egentligen med att åka till Danmark för att upptäcka skillnaderna. Men Italien är ett eldorado för den som älskar ost, pasta, bröd och fisk.

När vi var där var det snart dags för påsk och de stora affärskedjorna hade inte tagit i i underkant när det gällde chokladägg.

Min Italiensysters man är en hejjare på att laga till allsköns läckerheter och det vi särskilt fastnade för, och som han sedan fått beställning på flera gånger om, är den här fantastiskt goda skaldjurspastan.

När vi var i Italien passade vi naturligtvis på att resa till Milano, detta modets Mecka.Jag gjorde mitt bästa för att inte sticka ut allt för mycket i mängden. Men jag kan inte svära på att det gav någon större effekt…

Ett strövtåg i Milano bjuder alltid på överraskningar. Rätt som det var fick vi se den här lilla kyrkan skymta i slutet av en gränd.

Under en annan utflyktsdag försökte Förundersökningsledaren fånga min syster och hennes blivande man på bild, men som en liten ettrig djungelfågel var det någon som hoppade fram i bakgrunden och förstörde hela upplägget.

När vi kom hem till en efterlängtad lilla Svalan, hade vi med oss en stor present från hennes moster.

Fy, nu blev jag sugen på choklad.
Och Förundersökningledaren kallar på mig för det är hög tid att ge barnen kvällsmat.

Min mamma har städat ur en av sina garderober och hittat massa saker som är mina. Gamla skolböcker bland annat.
Nu rensar jag och slänger. Det är jobbigt. Jag, som är fröken Spara personifierad har väldigt svårt att motivera mig till att slänga “Up to You” och “Hej Mattematik!” och allt annat jag bläddrar igenom och som anslår mina nostalgisträngar. Det känns som jag slänger min barndom.

Men så tänker jag att jag ju sparat böckerna hemma hos mamma för att kunna ta fram dem och titta på dem när jag är vuxen, och minnas. Och så kommer jag på att det ju faktiskt är NU jag är vuxen. När jag blir pensionär kommer jag ha andra minnen att plocka fram och titta på.

Jag hittar en bunt teckningar som är från lågstadiet. Det är några personer, inga prinsessor men en tant med handväska och några flickor och pojkar, men mest är det hus, och allra mest kyrkor.
På många teckningar står det: “Till fröken.” Jag vet inte vilken slutsats jag ska dra av det. Var jag väldigt fjäskig, eller gav hon tillbaka teckningarna?

Jag hittar ingenting jätteroligt, eller jättesensationellt. Men jag ser att mina matteböcker från 3:an ser betydligt roligare ut än böckerna Guldgossen har nu. Och det är mycket böcker. Dagens förgängliga system med kopior, kopior och åter kopior verkar inte ha varit uppfunnet under min barndom. Kanske fick skolan betydligt bättre resurser på 70-talet än nu.

Det är svårt att inse hur gamla ens barn egenligen är. Guldgossen till exempel, går redan i trean. Han är inte så liten längre. Jag kan ju inte kika in i hans huvud och veta vad som försiggår där. Men jag kan minnas tillbaka till hurdan jag var när jag gick i trean själv.

Jag har några specifika minnen från tredje klass.

Min klass var inte stor. Vi var tolv elever, varav fyra killar.
En av killarna var lite bråkigare än de andra. En gång kastade han en stol på vår då ganska nyutexaminerade lärarinna. Eller om han bara hotade med att kasta den. Jag minns inte att situationen upplevdes som direkt hotfull, men så oerhörd. Att sätta sig upp mot läraren. Det var otänkbart. Hon stod ju strax efter Gud i rangordningen, åtminstone långt före föräldrarna. Det talades om att hon ville sluta efter det. Och på skolan gick ryktet att vi var en förfärligt besvärlig klass som inga andra lärare ville ha.

Nu vet jag att vår rara lärare inte slutade. Jag har till och med själv haft henne som kollega när jag jobbat som lärarvikarie en period.
Men nog gav vi henne inte lätta dagar.

Jag minns ett tillfälle när det hade regnat ganska mycket. Jag tror det var på våren. I mitt minne står alla tolv eleverna tätt tillsammans under några hängbjörkar och stampar och klafsar av hjärtans lust i en stor lerpöl. Riktigt gjyttjigt var det. Alla har vi gummistövlar. Någons stövel fastnar så att han eller hon kliver ur sin stövel och blir våt om foten. Det går ju inte an. Man får inte vara smutsig om sockarna. Någon annan kommer på att om vi fastnar allihopa så kan vi inte gå in när rasten är slut. Vi kan ju inte alla bara lämna våra gummistövlar och traska in i strumpelästen.
Så när skolklockan ringer in står vi kvar. Tolv glada elever. Vi hoppas att det ska dröja innan lärarinnan saknar oss. Det gör det såklart inte. Och när vi kommer in skäms vi nog alla för vårt tilltag. Det som verkade som en så bra idé faller platt till marken när lärarinnan förklarar varför vi inte kan göra som vi gjorde. Hon tror inte ens på att vi alla “fastnade i leran” fastän vi bedyrar att jodå, så var det minsann.

Men vi var inte bara busiga och elaka. Jag minns några gånger vi lyckades locka vår lärarinna till skratt.
En gång var när vi gick igenom bokstäverna. Vi kunde ju alla nu, men det var en bokstav som vi inte riktigt fått kläm på, en bokstav som sällan användes och som vissa av oss hade lite svårt att komma ihåg hur den såg ut. Klassens spellevink fick frågan hur Q ser ut och han gav det för oss klassiska svaret:
-Som ett O med en liten sparris på!

Det var förresten samme elev som fick vår lärarinna att rodnande skratta och snabbt sudda ut hans kritstreck på tavlan när han fick i uppdrag att skriva ett av veckans ord. Han skrev nämligen “damsugare”.
Jag minns att jag inte riktigt kunde föreställa mig exakt vad det skulle kunna innebära, men att det var något snuskigt och därmed spännande förstod jag.

Nästan snuskigt blev det också den gången klassen i samlad tropp och på två led skulle gå till skolbiblioteket för att lämna tillbaka och låna böcker. Bredvid mig gick Spellevinken och han hade lånat en tjock bok med Snobbenserier. Det var en väldigt populär bok. Omslaget var helt gult kommer jag ihåg. För att försäkra mig om att jag skulle lyckas lägga vantarn på denna åtråvärda trofé skundade jag mig att fråga:
-Får jag låna din snobb?
Tyvärr hörde killarna närmast det hela och jag blev retad hela dagen.

När jag gick i trean kom Radio Skaraborg till skolan för att intervjua elever från olika årskurser under temat “Rädsla”. Min lärare plockade ut mig för att få vara med. Vi fick inget veta i förväg utan rätt som det var en dag när vi satt och räknade matte så sa hon bara:
-Zäta, nu ska du får prata i radion. Du som är så bra på att prata mycket…

Ett litet studierum användes för inspelningen och det satt två eller tre elever till där, förrutom intervjuaren. Vi satt alla runt ett bord och hade var sin mikrofon framför oss på små bordsstativ. De andra eleverna var äldre än jag. Vår klass var den enda trean på en mellanstadieskola. Vi hade gått ettan och tvåan i en liten skola med bara två klasser uppe i Kinne-Kleva. Rena idyllen jämfört med att komma till storskolan Västerby med 7 klasser. Kinne-Kleva skola skulle läggas ner och därför blev vi tvugna att flytta “till stan” och fick sitta under hela trean i en provisorisk lokal som varit en gammal gymnastikhall.

Nåväl, tillbaka till intervjun. Vi fick alla frågan vad vi var rädda för. “Hundar”, “Djupt vatten”, “Att mamma och pappa ska dö” var svar de andra gav. Kort och koncist och lättfattligt. Mitt svar blev något mer utförligt, precis som min lärare och förmodligen också intervjuaren hoppats.
-Jag är rädd för getingar. Och så för krig. När jag hör flygplan så tror jag det ska bli krig och då blir jag jätterädd.
Och sedan berättade jag något som hänt året innan och som verkligen illustrerade min rädsla för krig.

Min familj bestod när jag gick i trean, av mig själv, min lillasyster och våra föräldrar. Något eller några år tidigare hade vi flyttat upp sovrummet från nedervåningen till ett ganska litet rum på övervåningen. Där sov vi alla fyra. Mina föräldrars sängar fick plats i ena änden av rummet, men lillasysters spjälsäng bredvid, och min säng stod i den andra änden, nästan vid fotändan av föräldrarna säng.
En natt vaknade jag av att en ljuskägla spelade på väggen. Jag blev genast livrädd och trodde att det var soldater som kommit för att hämta min pappa ut i krig. Jag vågade inte gå över till mina föräldrars säng ifall soldaterna skulle se mig genom fönstret och börja skjuta. På väggen mittemot fönstret satt en spegel och när ljuskäglan träffade den såg det ut som om det var fler än en ficklampa där ute i vinternatten.
Efter en stund började också soldaterna kasta sten på rutan. Jag försökte väcka min föräldrar genom att viska men jag vågade inte viska tillräckligt högt för att de skulle höra mig och vakna. Och när stenkastningen övergick till snöbollskastning och de tunga snöbollarna tjongade in i rutan blev jag så skräckslagen att jag bara vågade trycka ner mig i madrassen och göra mig så platt och liten som möjligt.
Jag minns verklige hur rädd jag var. Hjärtat hamrade i bröstet, det susade i öronen och det var svårt att andas normalt.

Långt om länge, det var åtminstone så en åttaårig liten flicka upplevde det mitt i natten, upphörde soldaternas försök att få tag i min pappa. Jag låg vaken ett tag och lyssnade efter bilar som bord kört iväg, men jag hörde inga och antog att soldaterna var kvar på gårdplanen. Till slut måste jag ändå ha somnat.

Allt detta berättade jag för den i mina ögon imponerade intervjuaren. Även de äldre eleverna verkade lite gripna av min berättelse.
-Men var det verkligen soldater som kommit för att hämta din pappa tror du, frågade så mannen från Radio Skaraborg?
-Nej, visst inte, bekände jag glatt. Det var bara min farbror som varit ute och jagat älg och när han skulle starta bilen och åka hem så gick inte den så han försökte väcka oss för att vi skulle släppa in honom så han kunde sova hos oss.
-Men vad gjorde han då, när ni inte vaknade?
-Han fick sova i laggårn hos tjurarna. Det är tillräckligt varmt för en natt.

Allt jag berättade var sant, och det sändes lite senare över Radio Skaraborg. Det var många som lyssnade. Pappa var orolig att även jaktvårdsmyndigheten lyssnade, för på en lite detalj hade jag misstagit mig. Det var inte älg min farbror var och jagade mitt i vintern, utan räv. Men vad vet en åttaårig flicka om jaktsäsonger och straff för att jaga när man inte får? Räv får man jaga på vintern, men älg!

I natt hade jag en dröm som fick mig att minnas ytterligare en händelse som inträffade när jag gick i trean.
Jag minns inte orsaken till min rymning, förmodligen hade jag blivit arg eller ledsen av någon orsak, och så bestämde jag mig helt sonika för att ge mig av. Jag traskade med ilskna steg iväg mot skogen och elljusspåret. Någon i klassen såg mig gå iväg och sa till de andra och så följde hela svansen med elva elever efter, på behörigt avstånd för att inte göra mig ännu mer upprörd. Min vännina har berättat efteråt hur hon upplevde det. Det gick ju efter för att försöka förmå mig att vända om och gå tillbaka, men de vågade inte komma fram och prata med mig för de var rädda att jag skulle börja springa om de kom för nära.
Vi gick och vi gick och vi gick och när rasten var slut och inga elever kommit in suckade förmodligen vår lärarinna och gick ut för att ropa in oss. När vi inte syntes till, inte en endaste lite elev, så blev hon naturligtvis först arg och sedan orolig och sedan fick man uppbåda skallgång bland äldre elever och tillgänglig skolpersonal. Till slut var det en elev i sexan som hittade oss kringirrande i skogen och så fick hela historien ett lyckligt slut. Fast hela klassen fick rejält med skäll och jag kom inte undan så lätt.
-Zäta, du som brukar vara så ordentlig. Vad tog det åt dig egentligen?
Ja, det kunde jag inte svara på för upprinnelsen till min rymning, som tog hela klassen med sig, kunde jag faktiskt inte komma ihåg.

I min dröm inatt rymde jag också, fastän jag var vuxen. Omständigheterna var lite oklara. Jag vet inte om jag var fången någonstans eller om jag plötsligt fick en knäpp och gav mig av, men jag var i någon typ av gigantiskt huskomplex och lyckades ta mig ut. Min rymning blev upptäckt och jag var förföljd. Trots det stannade jag till hos den närmaste grannen och räddade livet på honom och hans familj. Grannen var Indiana Jones och han var hotad och hans familj tagen gisslan av en man med gevär. När jag avväpnade skurken uppstod handgemäng och jag råkade trilla in i en grill och brände mig ganska illa på ena skinkan.

Det är inte klokt vad man drömmer egentligen. Och minns..

Jag har sett flera bloggare som gjort små bildkavalkader över sina jular. Jag vill inte vara sämre jag. Tyvärr besitter jag inte kunskap eller tid för att göra sådana där trevliga kollage så ni får nöja er med en bild i taget.

Det ska bli spännande att se om texterna jag lagt till på bilderna följer med på rätt ställe den här gången.

Först lite bilder från före jul.

Sedan kommer så klart julafton.

På juldagen blev det mer julklappsutdelning. Den här gången hemma hos mina föräldrar.

Söndagen efter jul firade vi den sista julaftonen, och då hemma hos oss i Lidköping.

När jag var liten hade vi nästan alltid hund.
Sista hunden som bodde hemma hos oss hette Gläfsan. Hon var en osalig blandning av diverse hundraser, men mest långhårig dvärgtax.

Den första hunden som bodde hemma hos oss hade sitt hem i en låda i farstun. När det var dags att gå och lägga sig sa vi till hunden:
-Ligga lådan!

Så småningom försvann lådan till förmån för en gammal kudde i hörnet bakom dörren i farstun. Men uttrycket levde kvar.
-Ligga lådan! Gå ligga lådan!

Tur att hundar inte är de mest logikkrävande av Guds skapelser.

Idag har Östen namnsdag.

Östen var den förste jag kände som dog. Han dog en naturlig död på sin ålders höst.

Jag var sju år.
Jag sörjde.

Några månader efter hans död skulle jag och min bästa vän sjunga en avskedssång för en klasskamrat som skulle flytta. Vi sjöng “Vem kan segla förutan vind” och jag tänkte på Östen och grät.

Sedan dess har jag aldrig träffat någon som heter Östen.

Hädanefter tänker jag alltid gå en extra runda på kvällen och se till att våra dörrar är låsta. För någon dag sedan var det inbrott i ett område i närheten och rånarna band sina offer och hotade dem med pistol och kniv. De fick med sig pengar, dator och kamera. Man vet inte hur de tog sig in, kanske genom ett öppet fönster eller om någon glömt låsa en dörr.

Det vore fruktansvärt att bli av med en dator, vår fina kamera eller pengar (även om det är rätt snålt med just den varan hemma hos oss) men ännu mer fruktansvärt är att bli hotad, attackerad eller skadad. Och det allra, allra värsta är om någon skulle ge sig på barnen.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon bufflade sig in hos oss eller om jag skulle råka överraska en inbrottstjuv.

Däremot vet jag hur jag reagerar om jag blir rånad på gatan. Jag blir arg!

För många år sedan var jag och maken på en liten semestertripp i London. En kväll skulle vi ut och leta restaurang och gav oss av, med nyinköpta systemkameran i stora kameraväskan på axeln. Vi gick och gick och kom efter en stundstraskande in på något som närmast kan beskrivas som ”bakgator”. Efter ett tag upptäckte vi ett gäng killar i vår egen ålder som kom gående bakom oss men på andra sidan gatan. De såg lite misstänkta ut så vi skyndade på våra steg.
Det gjorde de också. Då gick vi ännu fortare… och det gjorde de med. Dessutom drog den ene killen av sig sitt nitbälte, vek det dubbelt och började piska med bältet mot sitt ben, en ganska hotfull handling i mina ögon.
Plötsligt korsade gänget den bil- och folktomma gatan och kom upp alldeles bakom oss. Vi kände oss som värsta turisterna med den stora kameraväskan, och det var ju precis vad vi var också.
Jag blev helt fantastiskt, ursinnigt vrålarg och var beredd att tjonga till dem alla fyra om de så mycket som tittade på kameraväskan. Inte en så genomtänkt och fruktsam taktik förmodligen.
Maken, som alltid besuttit större tankeförmåga än jag, handlade däremot rationellt och drog med mig, med stora steg mot en baksideingång till ett hotell. Han ringde på och såg jättemycket ut som om det var vårt hotell, där vi skulle gå in.
Innanför glasdörren såg vi portiern kika åt vårt håll, en liten smal kille som förmodligen inte skulle göra mer än hålla för både ögon och öron om han anat vår belägenhet. Detta såg däremot inte rånargänget (som tur var) och det gick förbi oss med besvikna blickar.

Vi har larm på vårt hus. Både på dörrarna, och så har vi rörelsedetektorer inne i huset.

Några månader efter att vi installerat larmet kom jag ensam hem en eftermiddag för att göra mig vacker och åka på visit. När jag kom innanför dörren upptäckte jag att larmet gått igång. Systemet indikerade att någon rört sig i vardagsrummet på nedervåningen.
Något nervös tog jag ett varv på nedervåningen utan att upptäcka några sönderslagna rutor eller uppbrutna dörrar. Sedan ringde jag maken. Han gissade att någon klättrat upp på vedhögen som vi då hade liggandes utanför tvättstugan (nu flyttad in i garaget (vedhögen alltså, inte tvättstugan)) och sedan tagit sig in via sovrumsfönstret som stått på glänt. När han/hon gått ner för trappan från övervåningen har han fångats av rörelsedetektorn. Maken kommenderade mig grundlig genomsökning. Förmodligen var förövaren kvar i huset eftersom alla dörrar var låsta.
Jag gjorde ett halvhjärtat och aningen räddhågset försök att leta igenom undervåningen. Jag tittade i garaget, även under bilen, i förrådet, i klädkammaren, på toaletten, kontoret, vardagsrummet och städskåpet. Ingen tjuv och inga spår. Jag gick ut i köket och greppade en kniv. Sen tänkte jag lite… och la tillbaka den igen.

Istället ställde jag mig i hallen och ropade högt och tydligt:
-Om det finns någon tjuv här inne just nu, så vill jag bara tala om att jag tänker gå ut och ställa mig på baksidan av huset, så kan du passa på att gå ut här på framsidan. Jag lovar att jag inte tänker titta på dej.

Ta inte med dej nåt är du snäll, ville jag ropa också, men jag vågade inte.
Sen gick jag ut genom altandörren och ställde mig och väntade i trädgården med bultande hjärta. Jag kände mig minst sagt fånig, men om det nu VAR en tjuv så var det här det bästa jag kunde komma på. Och vad annat än en tjuv skulle det kunna vara?

Efter bara någon minut så hörde jag hur det ryckte i entrédörren på framsidan och jag hörde steg från gången framför huset.

Vad tror ni jag gjorde då? Tror ni jag blev rädd och sprang till skogs? Tror ni jag höll mitt löfte till tjuven och inte tittade?

Neejdå! Jag övermannades av en överväldigande nyfikenhet och sprang till framsidan av huset och tittade!
Där stod en man och ryckte i dörren.
”Securitas” stod det på hans svarta skjorta. Jag blev mycket förvånad över att finna en Securitasvakt vid vårt hus. Vi hade nämligen inte kopplat larmet till Securitas än.
-Är det här larmet har gått? frågade mannen.
-Jaaa, erkände jag, men vi har inte larmet kopplat.
-Vilket nummer har ni på huset?
-X, sa jag (inte, men det kan ni ju få tro).
-Då är det inte här larmet har gått.
-Jo, det har det gjort. Kan inte du följa med mej in och leta efter tjuven?
-Nej, jag måste ju kolla upp larmet vi fått förstår du väl.

Det kunde jag ju förstå, och ensam och fnissig men samtidigt med hjärtat i halsgropen, forsatte jag mitt sökande, på övervåningen. För säkerhets skulle tog jag en runda på nedervåningen först, ifall tjuven gått ner medan jag pratade med Securitasgrabben. Eftersom larmet gått på ett annat hus i området förstod jag ju att vi förmodligen fått ”besök”.

Jag gick med darrande ben uppför trappan. Ingen syntes till i allrummet. Jag tittade bakom soffan ifall tjuven var en smal en. Jag tvingade mig att öppna dörren till klädkammaren och bläddrade bland tunikor, klänningar och skjortor. Ingen tjuv.
Jag sökte i badrummet, ingen i badkaret, ingen i duschen.

Jag letade i sovrummen. Det var förskräckligt spännande att titta under sängarna. Hade jag varit tjuven skulle jag definitiv gömt mig under en säng. Till slut var hela huset väldigt väl genomsökt och ”säkrat”.

Vi vet ännu inte vad som hände. Tekniskt fel kanske. Det hade i alla fall inte varit inne någon i huset.

Men jag erkänner att jag duschade med duschdraperiet fråndraget (tänkandes på Hitchkocks klassiska duschmord) och vidöppna ögon trots att schampot sved i ögonen.

Och nu håller jag åter alla dörrar låsta, alla fönster stängda. I natt kommer jag drömma om tjuvar, rånare och schampo i ögonen.

Jag har fått en utmaning av Willewira med bloggen http://morkarinstappa.blogspot.com
Frågan att besvara lyder: Hur vill du ha ditt bröllop, eller om man redan är gift: Hur var ditt bröllop?

När jag läser Willewiras svar upptäcker jag genast vissa likheter.
För det första gifte sig hon och hennes man helgen innan jag och maken slog till.
För det andra är kyrkan de gifte sig i påfallande lik den vi vigdes i. Jag har tyvärr inget foto att visa på ”vår” kyrka. Den finns i Lundsbrunn så man skulle kunna tycka att jag väl kan fota den nu, 13 år senare. En kyrka förändrar sig ju inte mycket under seklernas lopp, men Ledsjö kyrka (som vår kyrka heter) har brunnit ner. Nu är den uppförd på nytt men ser inte riktigt likadan ut som då, och inte har jag varit där och fotat heller.
För det tredje upptäckte jag också att Willewiras bröllopsresa inte var långt från vår. Vi var på Korfu och de på grekiska fastlandet mitt emot.
För det fjärde parasailade paret under sin bröllopsresa, precis som vi. Min nyblivne make höll dock på att dränka mig när vi landade i vattnet, eftersom vi åkte tandem och han hängde en liten bit ovanför mig i selen, och det har jag inte läst att Willewiras make gjorde.

Nu till frågorna.

Har du klara planer på var du vill gifta dig?

Jag kommer inte ihåg om vi någonsin var oense om var vi skulle gifta oss. Bröllopet stod i Ledsjö kyrka som jag redan nämnt. Den kyrkan var makens hemkyrka. I vanliga fall är det ju tradition att man gifter sig i brudens kyrka, men brudens kyrka är i det här fallet Skälvums kyrka. Det är en jättefin och jättegammal kyrka men den är tyvärr också jätteliten så den ”gick bort”. Ett annat alternativ hade varit Husaby kyrka som är betydligt större. Där har jag varit på många bröllop genom åren och det har varit vackert men jag tycker ändå att kyrkan är lite stor och det finns ett skrank långt fram som avskärmar koret och gör att gästerna inte kan se vad som sker framme vid altaret och det tycker jag är tråkigt.

Skulle jag gift mig idag skulle jag kanske helst velat vara utomhus för det är så härligt. Jag har inte varit på någon utomhusvigsel men när min syster gifte sig delade hon med sig av sina drömmar om ett bröllop uppe på Kinne-Kulle. Det vore finfint att antingen gifta sig på Munkängarna när Ramslöken blommar, eller någonstans i närheten av Lasses grotta med en äng av vitsippor i fonden, eller varför inte vid Hastings kyrkplats precis vid rasbranten till Vänern och med underbar sjöutsikt.
Vi har vänner som planerade att gifta sig vid tusenårsaltaret utanför Husaby kyrka men vädret ställde till det så de fick hålla sin vigsel inne i kyrkan istället.
Det är ju det där med vädret. Planerar man en utomhusvigsel måste man ha en B-plan. Det kräver ju mer planering också med dubbla lokationer, och planering blir det ändå fullt av vid ett bröllop, så kanske skulle jag ändå bara välja ett inomhusbröllop.
Var skulle jag då vilja vara om jag skulle gifta mig inomhus? Ja, i en kyrka skulle det nog vara i alla fall.
Varnhems klosterkyrka är ett alternativ på grund av sin underbara klang. Jag tror ni kanske sett lite exteriörbilder från kyrkan, som förekommer i Arnfilmen. Det gör förresten Husaby kyrka också om jag inte missminner mig.
För övrigt tycker jag storleken har avgörande betydelse. Alla gäster måste få plats men det får inte vara så stort att det ser tomt ut.

Svaret på frågan är nog i alla fall nej.

Vittguld, silver eller guldring.

Jag har två guldringar. Maken har en.
Skulle jag gifta mig igen skulle jag välja guld på nytt. Jag tycker det hör till. Men jag skulle vilja ha bredare ringar. Min svåger och svägerska har rejält breda guldringar, lite kantiga sådär, och det vill ja ha också. Jag minns dock inte hur vigselringen ser ut. Kan man ha en fet vigselring med infattade stenar eller ser det konstigt ut? Kanske kan jag tänka mig en slät vigselring också för att matcha.
I min vigselring har jag fem diamanter. Jag kommer ihåg när vi satt i guldsmedsaffären och valde ringar. Vi var helt överens. Skålade förlovningsringar skulle det vara. Sedan fanns inga skålade vigselringar tyvärr. En skålad ring är mycket lättare att få av fingret. Jag tror det kallas skålad fast det i verkligheten innebär att den är konkav på insidan.

Klänning, maräng eller figurnära?

Jag tyckte det var så roligt och rent av spännande att leta brudklänning. Min drömklänning då var okrusidullig och rak, kanske med broderat vitt mönster i tyget. Till detta en kortärmad bolero och vackra skor och smycken. Jag hittade precis den klänningen, men den kändes ändå inte ”jag” när jag provade den.
På ett annat ställe föll jag för en utstyrslad klänning med snörliv och många lager kjol. Blivande maken blev dock inte så förtjust i att gifta sig med en zigerarklädd kvinna så det fick bero.
Nere i en trång, malluktande och mörk källarlokal i Skövde fick jag plötsligt på mig den rätta klänningen. Den hade alla fel, allt det där som jag inte ville ha: puffärmar, bakelsestuket, volanger, tygrosor… Dessutom var den alldeles för kort! Men det var den jag skulle ha. Min mamma och mina systrar var med och vi såg det alla fyra. Det var slutprovat.

Om jag skulle gifta mig idag har jag ingen aning om vad jag skulle ha på mig. Det blir i alla fall ingen vit eftersom jag inte är oskuld längre. Figurnära lär det inte heller bli för min figur är också lite mer ”nära” nu. Tex hänger brösten mycket närmare naveln nu är för 13 år sen.

Har du bestämt eller drömmer du om hur brudbuketten ska se ut?

Jag var helt insnöad på röda rosor, så röda rosor var det, med lite vita för att lätta upp det. Dessutom hade jag fått ner rönnblad och en lång klänga murgröna i buketten. Murgröna och rönn dekorerade också borden under middagen och festen och det var roligt att kunna matcha.
Buketten var ganska stor och floristen tyckte det var vackert med en stor bukett till en stor tjej. Är man liten ska man inte försvinna bakom sin bukett och är man stor ska man inte ha en liten fån-bukett som går obemärkt förbi.

Skulle jag gifta mig idag skulle det nog få bli något rosa-lime-vitt. Eller grädd-rosa-lila. Eller varför inte tåga in i kyrkan med den klassiska möhippebuketten av en slanggurka, två gröna äpplen och lite persilja.

Skor eller barfota.

Det där med att hitta skor var ju ett elände. Jag ville såklart hitta skor som matchade min cremefärgade klänning och inte var av skinn utan med tyg utanpå. Några sådana skor fanns inte att uppbringa. Jo, jag hittade ett par som nästan var rätt, i Göteborg, för massa pengar, men inte i min storlek.
Det slutade med att jag köpte 99-kronorspumps hos lågkvalitetskedjan Skopunkten. Jag är inte bra på att gå med höga klackar så jag övade två veckor på jobbet för att inte behöva stödja mig på maken hela tiden. På bröllopsdagen gick det vägen. Jag snubblade inte på väg upp för altargången och jag trampade bara på klänningen några gånger. När dagen var över var fötterna ömma trots att jag tagit av mig skorna under bordsduken så ofta jag fick tillfälle.

Skulle jag gifta mig idag skulle jag nog propsa på ett par fotriktiga skor, hellre än moderiktiga. Eller nej förresten, bröllopet varar ju bara en dag så jag skulle nog bita ihop och hitta mej ett par snygga pjucks.

Hår?

Ja tack! Utan åtminstone några testar är det ju som bekant så svårt att headbanga!

När jag gifte mig hade jag håret uppsatt, med en knypplad krona på skulten och en kort slöja fastnålad baktill. Vid tinningarna hängde några korkskruvar och mjukade upp ansiktet. Jag var jättenöjd med min frisyr, det blev precis som jag ville ha det.
Frisör var Annette vid Annettes hår- och nagelmakeri i Lidköping. Jag och min största lillasyster vad där tidigt på morgonen och blev allt vackrare ju längre tiden gick. Under tiden fixade blivande maken och hans bror med sina kläder och hämtade brukbuketten. Sedan kom de tillsammans med min minsta lillasyster till frisören och fick sig ett tag med borsten de också.
Från frisören var det inte så många meter till fotografen. Jag måste berätta om det också för det var ganska roligt. Vår fotograf var en liten kines som vunnit många priser för sina personporträtt. Hon ställde upp oss till gruppfotografering och sprang tillbaka till kameran, upp på en pall för att nå att titta i sökaren. Sedan ner för pallen, tillbaka till oss, och omdirigerade våra positioner. Det var meningen att vi skulle bilda en pyramid så tärnan och marsalken fick luta sig in mot brudnäbben för att det skulle se bra ut. Tillbaka till kameran, upp på pallen, titta i sökaren, tillbaka till oss… och så höll hon på en stund. Till slut orkade hon inte springa mer utan nöjde sig med att titta uppfodrande på oss och utbrista:
-Klämma, klämma… klämma, klämma.
Jag kan lova att vi i alla fall så glada ut på korten!

På väg till kyrkan (jag och maken åkte solo) kom jag plötsligt på att jag ville ha slöjan över ansiktet när jag gick in i kyrkan. Det var så typiskt mig att få sådana där infall på den tiden. Nu är jag nog lite lugnare och framförallt brukar jag fråga maken vad han tycker om jag är på väg att hitta på något som går ut över oss båda. Maken fick i alla fall lyfta slöjan när det var dags för kyssen, och det kändes så romantiskt.

Skulle jag gifta mig idag skulle jag nog vilja spara ut håret först, och ha långa, vällagda lockar med små klämmor med fejk-blommor i.

Hur ska din make vara klädd?

När vi gifte oss hade maken traditionella pingvin-kläder. Svart och vitt.

Hade vi gift oss idag hade han fått fria händer att välja något han trivs med. Kostym är till exempel inte fel.

Bröllopsresa?

Bröllopsresan gick som jag tidigare nämnt till Korfu. Vi försökte hålla resemålet hemligt för så många som möjligt. Vi till och med försökte sprida ut ett rykte om Island, men det var nog inte någon som gick på det.
Vi for redan på natten efter vigseln. Vi hade bett min kusin köra oss till Landvetters flygplats så vi blev något konfunderade när en taxichaufför plötsligt ringde på lägenhetsdörren och frågade om det var här det var beställt en resa till Landvetter. Vi försökte förklara att det nog blivit ett misstag, men han lyssnade inte på det örat utan tog resolut våra väskor och gick ner till bilen. På biltaket hade den vanliga ljusreklamen ersatts av texten ”Nygifta”. Vi var helt förundrade över att kusinen beställt taxiresa ändå från Skara till Göteborg och det var först långt senare som vi fick veta att han anlitat en av våra vänners pappa som är taxichaufför.
Efter en stund i bilen upptäckte vi skyltar uppsatta utmed E20. ”Grattis”, ”maken hjärta Zäta” och andra gulliga saker stod det på skyltarna. Vi hade väl i ärlighetens namn tänkt sova åtmindstone en liten stund av de 1½ timmarna det tar till Göteborg, men nu var vi tvungna att hålla oss vakna och spana skyltar. Vid en rastplats stod en STOR skylt (kanske 2×3 m), på en släpkärra och bredvid den stod våra vänner och vinkade av oss, mitt i natten! På skylten stod någonting i stil med: ”Lycka till, nu kommer efterrätten.”
Skyltarna tog inte slut trots att våra vänner vinkat av oss utmed vägen. De galningarna hade kört ända ner till Landvetter för att ”busa” med oss. När vi trötta checkat in på Landvetter och satt oss ner med var sin kopp choklad fick vi höra ett utrop i högtalarna. ”-Makarna Zäta ombeds kontakta informationen.” Min första tanke var att det hänt någonting hemma. Det hade det naturligtvis inte. Istället fick vi ett kuvert med ett brev från våra vänner där de bad oss ha så roligt som möjligt under vår bröllopsresa.

Och det hade vi!

Vi solade och badade och åkte båtturer och vespade runt ön och paraglidade efter båt och åt god mat. Jag fick en allergiattack på grund av solen och vaknade en morgon och kunde inte andas men det fixade sig med lite cortisontabletter och långärmad skjorta i skuggan.
När vi stod under en olivlund, utmed en serpetinväg och hade underbar utsikt över Medelhavet, bestämde vi oss förbehållslöst för att åka tillbaka till vår 10-åriga bröllopsdag.
Det har vi inte gjort, men det kan ju bli till den 20:de.

Skulle vi gift oss idag skulle jag åkt någonstans där det går bra att ta med sig barnen. Nej, vi skulle nog lämnat barnen hemma på bröllopsresan.
Mina drömresemål är Island, Irland/Skottland och någon sån där lagomvarm söderhavsö utan ormar och insekter.

Mat?

Den här kategorin la jag till själv för mat tycker jag är en ganska viktig del av ett bröllop.
När jag var liten ville jag har grillkorv med pommes frittes för det var det bästa jag visste.
När vi gifte oss serverades mördegsinbakad fläskfilé med smörslungad kulpotatis och en god sås till. Jag tror vi hade någon räkcoctail till förrätt men jag är inte säker. Till efterrätt var det i alla fall glace-au-four (stavas det så? Ni vet vad jag menar i alla fall.) och när den bars in släcktes rummet ner och det satt små fyrverkerier på faten.
Under festen på kvällen tror jag vi dukade upp med frukt, kex, godis och så klart den obligatoriska tårtan.

Skulle jag gift mig idag finns det lite olika alternativ jag kan tänka mig. När makens syster gifte sig ordnade de picknick i en park och hade beställt korgar med italiens buffémat. Det var jättemysigt och gott. Vi satt på filtar i gräset och det blev en så där härligt avslappnad stämning. Senare på kvällen bjöd de familjerna på middag på en herrgård och då blev det tid att hålla tårfyllda tal och prata med varandra ordentligt, smälta dagen… Så skulle jag vilja ha det, picknick och familjemiddag.
Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att bara ha en enda stor bjudning också, med massa småplocksmat som jag ägnat månader att förberedda och som några inhysta människor får värma och servera.

Wows?

Vårt stora wow var transporten från vigseln till middagen. Middagen intogs på Lundsbrunns Kurort, bara någon kilometer från kyrkan. Hur vi skulle ta oss den lilla biten var en väl förborgad hemlighet. De enda tre som visste var brudparet och mannen som ordnade transporten. Vi åkte inte i någon häftig bil, vi åkte inte häst och vagn, vi åkte inte motorcykel och sidovagn, vi cyklade inte tandemcykel, vi gick inte, vi blev inte dragna av hundar – VI ÅKTE HELIKOPTER!

Är det någon av er andra bloggläsare som gjort det på sitt bröllop, passa på att berätta det i en kommentar, annars kommer jag för evigt tro att vi varit ensamma om detta.

Vi har en vän. Han är min barndomskamrat och så fort maken kom in i bilden blev han även makens vän. När jag och maken en gång strax efter att vi blivit tillsammans, satt i baksätet av hans bil (som han körde) och blygt pussades hejdå (så vill jag i alla fall minnas det…) så vände han sig om och sa: ”-Jag lovar er att när ni gifter er så ska jag fixa helikopter åt er från kyrkan.” Jag och maken var tillsammans sex år innan vi gifte oss så vännen fick vänta ett tag innan han kunde infria löftet, och tur var väl det för det handlar inte om småpengar när man hyr helikopter från Karlstad till att köra en sväng runt Kinne-Kulle. Vi står i evig tacksamhetsskuld till honom, och det är helt i sin ordning. Han har ställt upp för oss vid fler tillfällen. Till exempel bodde vi hemma hos honom och hans fru och deras lille son i två månader medan vi väntade på att vårt hus skulle bli inflyttningsklart.
Till alla som frågade om transporten sa vi bara att vi bett vännen fixa den och att vi inte visste vad han tänkt hitta på. Det var en mäktig känsla när vi stod ute på kyrkbacken och alla började titta sig omkring efter fordonet. På avstånd hördes helikoptersurr men eftersom E20:an går strax bortanför kyrkan så tänkte nog de flesta att det var trafikpolisen. När helikoptern började cirkla över ett nyskördat fält bredvid kyrkan (vännen hade ringt och kollat med bonden så att han skulle hinna slå av vetet innan bröllopet) var det nog flera som fattade misstankar och när vännen dessutom rullade ut en lång röd matta på åkern och helikoptern landade precis intill så var succén ett faktum.

Övrigt.

Festen var jätterolig. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Min äldsta syster gjorde ett framträdande tillsammans med makens syster som var fantastiskt. De klädde ut sig till några Stefan & Krister-liknande figurer och levererade den ena dräpande kommentaren efter den andra.
Min svärfar sjöng en egendiktad sång med övriga familjen som kör, och han kan verkligen inte sjunga, så det var också jätteroligt.
Gästerna gick tipspromenad och fick svara på frågor om vilken i brudparet som tex skulle gå upp på natten och klaga på grannarnas högljudda musik, vem som skulle laga godast mat osv. Sedan fick vi ange facit ovetandes om varandra och det gällde naturligtvis för oss att visa enad front. Sex år tillsammans hade satt sina spår för vi svarade samma på alla tolv frågorna och det var faktiskt en imponerande prestation.

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på vårt bröllop kommer jag fram till att jag nog vill gifta mig igen, med samme make, samma gäster, samma allt. Det var en underbart, fantastisk, superlativmagnetisk dag.

Jag har ett minne från gårdagen. Det lyser rött på mitt dekoltage.
Det kallas solsveda och om några dagar hoppas jag det har övergått i en brun nyans och fått namnet solbränna i stället.

Gårdagen vill jag minnas för evigt. Jag ska trä upp den som en pärla på mitt minnes allra finaste smycke. Där ska den glänsa och ge återsken av en dag som var så nära total lycka jag tror jag kommer komma i jordelivet.

Min familj och jag var ute på sjön. Vi hade sovit en natt vid Ryssön och låg kvar där tillsammans med goda vänner. Solen sken. Det var så varmt att det hade varit olidligt att vara någon annanstans än i direkt närhet av Sveriges innanhav och största sjö. Jag gick iklädd min svarta baddräkt hela dagen. Gick gjorde jag i och för sig inte för mesta tiden tillbringade jag i en bekväm strandstol, läsandes min senaste bokbekantskap: “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” När det blev för varmt svalkade jag mig omedelbart i det 22-gradiga Vänervattnet. Sen solade jag tillsammans med boken igen. Och badade, och solade, och badade, och solade.

Maken förde intressanta tekniska diskussioner om ekolod, båtmotorer och annat som gör ett teknikfreak glad, barnen badade och lekte med sina kompisar.
Runt omkring mig surrade getingar som inte blev så närgångna att jag var tvungen att springa ifrån dem mer än tre gånger.
En sval västbris smekte min kropp men var inte tillräckligt stark för att rufsa om mitt hår.

En perfekt dag!

Mitt minne är som de flesta andras gissar jag, lite svårkommenderat. Men om jag kunde, skulle jag befalla det att bevara gårdagen i någon lättåtkomlig vindling, för att tas fram vid svåra stunder, vid mörker, regn och kyla. Då skulle min hjärna åter bada i värme och ljus, ljummet vatten skulle klucka mot min mage och milda vindar skulle torka vattendropparna på mina vader.

En pärla bland andra vackra pärlor i mitt minnes allra mest strålande smycke. En smaragdgrön pärla av svarowskijkristall, men inslag av bärnsten och guld. Så skulle minnespärlan se ut.

Jag har gått i min pappas fotspår, och då menar jag inte bildligt talat.
Jag tänkte på detta i morses när jag lämnat sonen och lilla Svalan på fritids och dagis. Som vanligt tog jag långa, rejäla kliv på min väg tillbaka till bilen. Jag mötte rektorn och vi hälsade. Hon tog mer kvinno-normala, trippande steg.
Det händer inte så ofta, men nu stannade min hjärna upp och reflekterade över mitt beteende. Varför har jag inte en mer kvinnlig gångstil? Varför tar jag så stora steg? Det ser ju ut som om jag har laggårs-stövlar på fötterna!

Jo, jag har gått i min faders fotspår. Mitt barndomshem ligger fem minuters promenadväg från mina morföräldrars gård. Vägen går i kanten av ett gärde, över en liten backe där det vissa år växer blåbär, genom en liten skog, över en åker och till slut in på Raggegården, som är namnet på mina morföräldrars gård. Många är de tillfällen då jag följt med pappa till Raggegården för att hjälpa till i laggår´n, eller när jag var för liten för det, hälsa på mormor och morfar medan pappa ”gjorde djura´”.
Vägen var inte lång att gå, och inte jobbig eller svår, men när det hade snöat och snön låg djup över åkern, då kunde det vara lite tungt att pulsa fram. Mina små fötter sjönk djupt ner i snön och trots långskaftade stövlar blev det kallt och vått innanför stövelskaften.
Det var då jag lärde mig att ta långa kliv. Jag gick helt enkelt i de spår pappa trampat upp, och eftersom han hade låååånga ben så blev det lååååånga kliv.

Någon gång i framtiden ska jag lära mig en mer kvinnlig gångart. Men de högklackade skorna kommer jag nog ändå låta bli. Nå´n måtta får det ändå va!

Igår kväll tittade jag lite på programmet ”Livräddarna”.

Bland annat visade man hur några kompisar lyckats rädda livet på en äldre gentleman genom snabb hjärt- och lungräddningsinsats. Naturligtvis kom jag att tänka på när sonen var liten och fick en allergichock.

Sonen var fem månader. För första gången skulle han få smaka på köpe-gröt. Han mumsade och åt och tyckte att det var jättegott. Som stolta föräldrar matade vi på och berömde.
Sonen började bli röd runt munnen. Vi trodde det berodde på att vi torkade honom för frenetiskt runt munnen och samlade upp all utspottad mat med skeden. Ack så fel vi hade!

När han ätit klart sin rejäla portion lyfte jag upp honom mot axeln för att han skulle rapa. Det kom ingen rap, det kom en kaskadkräkning. Jag förstod direkt att någonting var galet. Jag fick själv en allergichock, mot solen, när vi var på bröllopsresa fem år tidigare och jag kände på något konstigt sätt igen känslan. Inte så att jag kräktes då, men det var någonting hos sonen som ändå fick mig att tro att nu var det fara å färde. Jag sa direkt till maken att vi borde åka in till sjukhuset, men han gick till telefonen för att ringa in först. När han skulle lyfta luren ringde det precis. Medan jag torkade av sonen det värsta, och noterade hur hans medvetandegrad ganska snabbt sjönk, hörde jag i periferin hur maken pratade med en kompis till oss och halvförvirrat förklarade att han inte hann prata så mycket nu för han behövde nog ringa sjukhuset. När han lagt på luren förklarade jag att vi inte hann ringa, det var raka vägen till akuten som gällde. Jag spände fast sonen i bilbarnstolen och maken kom efter, i mitt tycke i allt för sakta mak, med funderingar på vad vi behövde ta med oss av blöjor och kläder. (Nu måste jag poängtera att jag skriver det här utifrån MIN upplevelse. Verkligheten kanske inte alls innebar att maken sölade, det var min upplevelse helt enkelt.)
Lugnt men bestämt förklarade jag att vi måste åka – nu! Redan i hallen så jag hur min son, som jag fött, ammat och älskat, var på väg att försvinna bort från oss. Han övergick från att vara vid halvt medvetande till helt medvetslös, redan innan vi hann komma in i bilen.

Jag satte mig bredvid sonen i baksätet och maken körde bilen. Jag kände mig helt trygg med honom bakom ratten. Han har jobbat som både lastbils- och taxichaufför och jag vet att han kan ha koll på trafiken även i en stressad situation. Jag kände mig inte lika trygg med sonens tillstånd. Jag kände efter puls och kontrollerade andning och efter en liten stund upptäckte jag att han inte andades längre. Jag har gått hjärt- och lungräddningskurser några gånger och tvekade inte en sekund med att ge konstgjord andning. Jag började med att blåsa över både näsa och mun, precis som jag lärt mig, men tyckte det var svårt att täcka hela området, och övergick till att klämma för näsan och blåsa bara i munnen, som man gör på en vuxen person. Jag kom också ihåg att lyfta upp huvudet för att skapa fri luftväg. Det var inte jättelätt eftersom jag inte ville ta tid med att lyfta ner honom ur den väl fastspända bilbarnstolen.

Under tiden hade maken varit förståndig nog att ringa 112 och förvarna om att vi var på väg in till akuten. Han tittade bakåt med jämna mellanrum och verkade mycket orolig, så under tiden som jag ventilerade sonen försökte jag lugna maken och uppmana honom att hålla ögonen på vägen, att ta det lugnt.
-Det är ingen fara, det ordnar sig, minns jag att jag sa.

När maken pratade med SOS hörde jag honom säga:
-Jag vet inte hur det är. Jag sitter här och kör. Nu håller hon på med nåt i baksätet också.

Och jag flikade lugnt in:

-Jag ger bara lite konstgjord andning. Koncentrera dej på vägen du!

Trots allt som hände runt omkring så hann jag inom mig ropa ”Jesus, Jesus!

Jag vet att Han inte svarar på alla böner, men jag vet att Han hör. Ibland kan man tycka att det räcker, ibland kräver man mer. Just då reflekterade jag inte över vilket, jag bara ropade ut min nöd!

När vi kom fram till akuten hade sonen börjat andas för egen maskin igen. Trots att vi trodde vi var väntade så öppnades inte dörren till akuten. Maken fick studsa ut och ringa på ringklockan (kan ni fatta att det finns en ringklocka till ambulansintaget!) och den stora porten rullade äntligen upp och vi körde rakt in. Där inne svärmade det av vitrockar och vi kunde lämpa över sonen i vana händer.

Den första vi mötte var en av våra vänner. Nu är vi ännu närmare vänner, då var vi mer av bekantingar. Nu är vår vän barnläkare, då var hon AT-läkare. Hur som helst så blev jag överraskad av att se henne, och hon kom fram och gav mig en kram och jag grät en liten skvätt.
Det kändes på något sätt så surrealistiskt att se ett bekant ansikte bland alla främmande, allvarliga läkare.

Sonen hade redan spottat upp sig en hel del och läkarna gjorde ingenting med honom, mer än att kontrollera andning och hjärtljud. Eftersom det var helg så fanns ingen barnläkare på plats och vi fick sitta och vänta i vad som kändes som en timma, medan man kontaktade jourhavande barnläkare i Skövde för att ta beslut om huruvida vi kunde åka hem eller inte.
Till slut fick vi beskedet att vi nog borde åka till Skövde för en kontroll i alla fall.
De 45 minuterna i bilen var en smärre pärs. Jag var jätteorolig hela tiden och kontrollerade andning och puls konstant. Så här efteråt kan jag inte förstå hur de kunde skicka iväg oss själva, och inte i ambulans, men just då tänkte vi inte så.

När vi kom till akuten i Skövde var det överfullt. Inte alls som de ödsliga korridorerna på lilla lugna Lidköpings sjukhus. Det var föräldrar och gråtande barn och hastande stressade sjuksköterskor överallt. Efter en lång väntan blev vi till slut invisade i ett undersökningsrum där en av de stressade sjuksköterskorna befallde att vi skulle ta tempen på sonen. Hon frågade också vilka mediciner han fått i Lidköping och suckade lite förfärat, tyckte vi, när vi oförstående svarade att han inte fått någon medicin. Vi kände oss ruskigt utelämnade när vi försökte ta tempen på vår gallskrikande son. När vi klädde av honom upptäckte vi också att hela kroppen var skrikröd av blaffiga nässelutslag av samma sort som han fått kring munnen när han åt av gröten. Sköterskan försäkrade att hon skulle försöka skynda på läkaren men att han var ensam barnläkare på bygget idag och att det var väldigt många som behövde hjälp. Vi fick vänta ett bra tag inne i undersökningsrummet och vi försökte prata om vardagliga saker, som vad vi skulle göra i helgen och vilken mat vi skulle bjuda på när vi fick gäster vid påsk, men det gick väl sådär. Jag var så stissig att benen hoppade och maken fick bära runt på sonen medan jag försökte att bara andas så lugnt och kontrollerat som möjligt.

Först när vi fick träffa barnläkaren förstod vi allvaret i vad som hänt. Han trollade snabbt fram en adrenalinspruta som han smackade in i låret på sonen och höll kvar ett bra tag tills allt adrenalin var utpumpad. Dessutom gav han honom någon mer medicin oralt och under tiden bannade han läkarna i Lidköping som varken medicinerat eller skickat oss med ambulans.
-Det är väldigt vanligt med efterreaktioner vid en så här stor allergichock. Lillkillen kunde dött på vägen hit. Nu ska vi vara glada att det har gått så här bra, men ni får stanna här över natt i alla fall. Det kan komma reaktioner ett dygn efter.

Jag grät inte. Men jag levde inte heller. Min autonoma reaktion blev att bara stänga av känslorna helt och hållet.

Två nätter stannade jag och sonen på sjukhuset. Ingenting hade vi med oss när vi kom dit, mer än kläderna vi hade på oss. Sjukhuspersonalen var vänliga nog att ordna fram tandborste (ingen tandkräm) och handdukar och vi fick ett eget rum att sova i. Sonen fick utstå några blodprov som visade att han var allergisk mot komjölk, och vi fick en tid hos dietist på barnmottagningen i Lidköping. Maken sov hemma men var och hälsade på oss på dagen. På nätterna låg jag vaken och kämpade mot sömnen för att inte missa om sonen skulle sluta andas. Det fortsatte jag med de första månaderna när vi kommit hem också. Och sedan lärde jag mig att sova lätt-lätt för att kunna vakna vid minsta förändring. Jag sov aldrig hela nätter, var alltid vaken ett antal gånger och uppe för att kontrollera att sonen andades. Dagarna efter att vi kommit hem satt jag som i dvala, avskärmad från verkligheten, men väl medveten om att det var min reaktion. Flera månader efter, när vi en kväll var hembjudna till några vänner, började vi berätta för dem vad som hänt och då bröt jag ihop och grät. Sen har jag bearbetat händelsen flera gånger, för att den inte ska ha skapat ett oläkt sår i själen. Jag har lagt märke till att min kontakt på BVC också höll koll på min själsliga status, och det kändes bra.

Det finns mer att berätta, om hur mjölkallergin kompletterades med ägg-allergi och nötallergi, hur orolig jag var att han skulle få i sig någon smula från golvet när han började krypa, hur jobbigt det var när sonen gick hos dagmamman och hon oroligt ringde så fort han fick minsta lilla utslag, hur lugn men sen arg jag blev när de ringde från dagis och berättade att de råkat ge honom mjölk att dricka till lunchen. –Lever han, var min första fråga, och jag tror att jag skrämde slag på den stackars vikarien som råkat genomföra misstaget.

Men jag ska inte berätta mer idag. Kanske ingen annan dag heller. Mjölk- och äggallergin har växt bort och det är jag mycket tacksam över.

Jag är naturligtvis också obeskrivligt tacksam över att vår son lever. Jag vill uppmana alla som läser detta att gå en första hjälpen-kurs. Ibland ordnar kommunen, man kan få det via Röda Korset eller via Brandstationen. Och går flera! Se till att ni vet hur man gör. Det finns inget värdefullare än att kunna rädda någon annans liv.

Jag har kört på ett rådjur. Det var visserligen ungefär 16 år sen men jag minns det som om det var… bara en två-tre år sen.

Min syster och jag var på hemväg från en ungdomssamling i Lundsbrunn. Det var midnatt men sommarljust ute. Väl medveten om farorna med att färdas i skymning så höll jag inte någon vidare hög hastighet.
Det var just i sista svängen nedanför Sunträlje som det hände.

Ur ett buskage vid sidan av vägen hoppade ett rådjur upp, precis när jag var i färde med att passera. Jag hade inte en chans att hinna se det i förväg, ännu mindre att bromsa, och brôtade rakt in i sidan på det överraskade djuret. Min syster skrek rakt ut i ren och skär chock. Jag sa åt henne att lugna sig, ingen av oss var skadade, välbältade som vi var och i den låga hastighet jag höll. Bilen dog (dock inte rådjuret – tyvärr) vid kollisionen, så jag startade den på nytt och svängde in på en liten grusväg som väldigt lämpligt anslöt till oljegrusvägen vi kommit på.
Av kraften vid krocken sköts rådjuret iväg en bra bit på vägbanan. Nu låg det och sparkade förtvivlat, för skadat för att kunna komma på fötter igen. Skulle det komma ytterligare en bil skulle rådjuret definitivt ligga i vägen. Jag gick och hämtade det. När jag kom nära upptäckte jag att det tack och lov var en bock. På huvudet växte två fina handtag som gjorde det lättare att släpa djuret av vägen. Jag fick ändå ta i ordentligt eftersom det sparkade och levde och inte alls verkade visa någon vilja att bli ”omhändertagen”. Till slut hade jag lyckats få med mej det in på avtagsvägen och nu stod jag där med två hysteriska individer – en syster och ett illa skadat djur med skräck lysande ur de stora mörka ögonen.
-Jag måste slå ihjäl den, sa jag till systern som försökte protestera.

Hur tar man ett rådjur av daga, om man inte är jägare? Kan man slå ihjäl det med handkraft? Jag försökte i alla fall. Det enda jag hade att tillgå som tillhygge var ett fånigt litet fälgkorssubstitut på 30 centimeter. Jag dängde det med täta repetitioner och full kraft i huvudet. Resultatet lät inte vänta på sig. Inom en halv minut hade jag en högljutt grinande syster och ett ilsket brölande rådjur att tampas med. För säkerhets skull slog jag lite till innan jag gav upp.

Vad göra?
Jag letade runt lite i bilen och hittade en pyttig, mesig kopia av en schweitzisk armékniv. Det längsta bladet var kanske fem centimeter. Jag stod en stund och stirrade på halsen på rådjuret medan min syster försökte få mig att avstå att snitta det. Jag var inte svårövertalad. En slö minikniv mot en tjock djurpäls verkade i sanningens namn som ett utsiktslöst företag.

Fälgkors och kniv och alla mina idéer uttömda! Då kom systern på en lysande idé. Hon knatade iväg till närmaste hus för att söka hjälp.

Medan hon var borta försökte jag mig på en sista grej. Jag ville verkligen inte att det stackars rådjuret skulle behöva ligga där och plågas längre. Även om jag väl kanske ökade på plågan genom mina fruktlösa dödshjälpsförsök så ville jag ändå inte bara låta stackarn självdö sådär.

Jag hade ju sett filmen Crocodile Dundy och sett hur den skinntorre mannen lyckats vrida nacken av ett djur, modell större. Nog borde jag klara av att knäcka kotpelaren på ett rådjur, även om det här var ett ståtligt exemplar. Jag greppade om horn och mule och vred, och vred, och vred. Ett helt varv kunde jag vrida, men inte knäckte det någonstans inte. Och det stackars, stackars rådjuret dog inte heller. Nu hade det slutat sparka och låg bara flåsande och stirrade på mig med uppgiven blick.

När min syster anlände och hade med sig bonden i huset, som också visade sig vara jägare, hade rådjuret redan avlidit. Jag gissar att det givetvis var krocken som i första hand tog livet av det, men sedan gjorde nog stressen och chocken sitt till också. En något mildare behandling i livets slutskede kan man kanske önska sig, även om man är rådjur.

När vi kom hem och berättade om det inträffade, bad jag pappa om råd. Han är jägare och borde ju kunna dela med sig av något lämpligt knep.

Det kunde han också. Det smärtfriaste och också minst insatskrävande sättet att hjälpa ett djur på hädanfärd, är att kväva det. En plastkasse i bilen är allt som behövs.

När du läst det här kanske du ändrar din bild av min person. Från en pysseltokig smålallare till en obetald mördarmaskin. Den bilden är ju inte heller sann, men i alla fall en aning mer nyanserad.

Jag vill ge er några glimtar från gården där jag växte upp.
På Mors dag besökte jag och min familj mina föräldrar och jag fotade som vanligt lite här och var. Jag visar inte allt och inte nu, men kanske mer en annan gång.Så här ser utsikten ut mot Lidköpingshållet. Fältet i förgrunden brukar min far. I dungen fanns för länge sedan en stuga där det bodde tattare. Ryktet säger att stugen brändes ner av några bygdebor som inte uppskattade tattarsällskapet. Man passade på medan de var på kringresa. Jag vet inte alls om det ligger någon sanning i detta. Det enda jag vet är att man fortfarande kan skönja rester av boningen i de blommor som växer där och som inte skulle tagit sig dit på egen hand. Idag står det en klunga hus av annat slag på platsen. Det är bikupor. Jag förmodar att bina mår extra gott när oljeväxterna blommar och lyser ikapp med flygarnas flit.
I bakgrunden skymtar fyra vindkraftverk. Det finns gott om de stora snurrorna runt om ute på gärdena. Jag tycker det är härligt! Jag får en svindlande glad känsla när jag står rakt under ett vindkraftverk och ser de gigantiska vingarna svoscha förbi högt däruppe. När jag var yngre och ibland lite deppig brukade jag åka upp till vindkraftverket i Ledsjö, som var det första häromkring, och stå där och njuta tills jag kände mig bättre till mods.Om jag vänder mig om ser jag “gamlelaggårn”. Därinne bodde hästen som dog för någon månad sedan. Där står också några av gårdens tjurar. Mot en vägg under ett av fönstren har min far en liten snickarbänk med ett skruvstäd. Jag kommer mest ihåg hur jobbigt det var att gänga skruv, vilket jag hjälpte till med för länge sedan, kanske i samband med något bygge. Det finns också en “nyelaggård” och så “Raggegårdslaggårn”. I Raggegården hyr numera min kusin med familj in sig och han använder ladugården där för sina egna djur.
Till vänster om ladugården på bilden, ser man början på mammas hallonland. Jag tror inte det finns godare hallon än hennes i hela världen.
Ovanför de två vita fönstren på ladugården ser man ett par stora svarta dörrar. Jag tror de är blå i verkligheten. Det var innanför de dörrarna, på hörännet, som jag fick mitt första fatala möte med jordgetingarna.Här är en liten detalj av ladugården. Det finns åtskilliga luckor runt om höskullen för att man så smidigt som möjligt ska kunna bärga höet och slippa kasta det för långa sträckor uppe på skullen.
Höskörden är nog bondens mest hektiska tid. Allt hö ska slås, torkas, strängas, pressas och hystas in under några få dagar och allt är beroende av bra väder. Min barndoms somrar innebar mycket hökörning. Det samma gällde för mina systrar. Mamma och pappa såg så klart till att vi inte behövde slita över vår förmåga utan lät oss sköta det enklaste uppgifterna, som att köra traktorn och lasta av lassen. När min mellansyster blev tillräckligt stor för att köra traktorn tog hon över den uppgiften av mig och jag fick istället lasta av. Min syster var en mycket bättre traktorförare än jag så det gjorde mig inget. Jag var redan på den tiden en ganska fantasifull flicka och satt oftast och sjöng egenpåhittade sånger eller försjönk i drömmerier och var inte tillräckligt uppmärksam på den som stod i lasset. Det var inte så få gånger min pappa fick hoppa av lasset för att springa fram och knacka på rutan till traktorn för att få mig att öka eller sänka farten.
Ibland, om balarna var extra tunga, eller om vi fått extrahjälp av pappas syskon, kunde jag få hjälpa pappa att lägga rätt balarna i balvagnen. Då gällde det att vara snabb i vändningarna. Pressen spottade ut balar i en faslig fart, pappa kastade bak dem till mig och jag knödde ner dem för att kunna packa lasset så fullt som möjligt.
Det var bekvämare att lasta av. Då kunde jag i stort sett själv bestämma farten. Beroende på vem som stod uppe på rännet, och hur långt det var att kasta, så fick jag ändå anpassa mig lite. Jag stod i balvagnen och lastade av balarna ner på transportören, som är en lång rutchkana med en kedja i mitten. På kedjan sitter piggar med jämna mellanrum och de drar balarna upp till höskullen och lämpar av dem där. Transportören kan också kopplas ihop med ett bana som är monterad uppe under takåsen och med ett flyttbart stopp kan man få balarna att tilla av där man vill ha dem.
Den eller de som står däruppe har det tyngsta jobbet. Det är varmt och flyger omkring en massa damm och strån och det sticks och kliar över hela kroppen. Man måste arbeta snabbt och vara noga med hur man lägger balarna för att det ska få plats så många som möjligt. Helst bör man vara två som hjälps åt. En som langar balarna från deras nerslagsplats och en som lägger tillrätta.
Jag minns en gång när jag och min kusin stod och langade balar till min mamma som la tillrätta. Vi hade jättetråkigt när vi stod och tog emot lass efter lass en hel eftermiddag. För att göra det hela lite roligare bestämde vi oss för att för varje bal som passerade, skulle vi säga namnet på någon vi kände. Utan problem klarade vi av ett och ett halvt lass, vilket innebar kanske 300 balar.
Den som var bäst på det där med att lägga balar var min mamma. När jag lastade av och visste att hon stod som mottagare, kunde jag köra på i vilket tempo som helst. Hon var helt enkelt styvast. Mina farbröder kunde ibland komma uppstickandes med huvudet vid luckan och be mig sakta farten och till och med pappa klagade ibland, men aldrig mamma. Stark som en uroxe och snabb och effektiv som bara den.
Nu för tiden gör mina föräldrar mycket rundbalar och behöver inte alls tillbringa lika mycket tid med den omständigare småbalshanteringen, även om de tar en hel del torrhö också.
Här möter ekens fräscha grönska ladugårdens faluröda under stuprännans rostfria yta. Just på den här bilden är skuggan dock så djup att det röda inte syns.Det här är en liten del av en gammal oljecistern som tidigare försörjde boningshuset med eldningsolja. Den har ersatts av en modernare och nu utgör den bara bakgrund för gårdens grönska.Nu avslutar jag den här lilla sejouren med en lysknapp som sitter utanför ladugårdsdörren.