Zäta

Okej, nu har jag ätit glass. Men det var lite nyttigt också, för jag hade banan till.
Bananen körde jag i micron ihop med några matskedar sirap först!

Pratade just i telefon med mamma. Hon berättade om en av sina kollegor. Kollegan har varit sjukskriven efter en ryggoperation eftersom hon lätt får ont i ryggen vid tyngre arbeten. Kollegan jobbar som städerska och det är rätt tungt. Om jag förstod det hela rätt så har hon pratat med sin arbetsgivare om det skulle kunna finnas något annat arbete hon kan utföra och hon har haft lite andra uppgifter och kunnat jobba deltid men varit sjukskriven i ytterligare två månader av sin läkare.

I måndags fick hon ett nytt besked från Försäkringskassan. Dagen därpå var hon tvungen att börja jobba heltid igen, och då fanns inget annat arbete än städarbetet, vilket försäkringskassans läkare, som aldrig ens träffat kollegan, bedömde att hon klarade av, trots att en annan läkare, som träffat kollegan åtskilliga gånger och följt hennes problem under en lång tid, sjukskrivit henne just på grund av att hon inte klarade av det.

Och till råga på allt: Försäkringskassan hade fattat beslutet två veckor innan de meddelade kollegan och därmed var kollegan inte berättigad till sjukersättning eftersom hon, trots att hon inget visste, varit hemma “helt olovandes” under de två veckorna.

Jag blir arg så jag kokar. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur man kan behandla människor på det här viset.

Ett annat exempel.
En kollegas vännina har en son som har en sjukdom som gör honom mycket infektionskänslig. Vänninan är ensamstående. Hon har tidigare haft ersättning från försäkringskassan för att kunna vara hemma med sin son, som inte kan gå i den kommunala barnomsorgen. En enda liten förkylning kan göra honom dödssjuk och vilken förälder vill riskera det!
Men för ett tag sen ändrade sig försäkringskassan och meddelade att modern inte skulle få någon ersättning, det fanns ingen anledning för henne att inte arbeta. Vad gjorde vänninan? Hon kunde inte lämna sin son själv hemma och hon kunde inte släppa in honom till alla virus på dagis så hon fick flytta hem till sin gamla mamma och dela på hennes pension som plötsligt fick räcka till för både den gamla, vänninan och sonen.

Ytterligare ett exempel:
En bekant har varit deltidssjukskriven på grund av depression men har sakta och säkert blivit bättre och bättre. Han har haft en mycket bra och förstående och pushande läkare som hjälpt honom att trappa ner på de antidepressiva medicinerna i lagom takt. Medicinen har som biverkning att man blir väldigt trött, och därför har min bekant varit deltidssjukskriven ganska länge. I höstas återstod dock bara två månader av sjukskrivningen. Min bekanting var laddad för att börja jobba heltid och allt gick som på räls. Då får han besked om att Försäkringskassan har en ny läkare som tittat på hans fall och nu vill göra en ordentlig utredning. Han ska skickas till Göteborg under några dagar för att träffa några experter på en psyk-klinik som försäkringskassan har avtal med. Bekantingen försökte förklara för försäkringskassan att det var bortkastad tid och bortkastade pengar eftersom han bara skulle vara sjukskriven två månader till, men det hade ingen betydelse. Försäkringskassans läkares ord var lag! Så min bekant fick ta ledigt (försäkringskassan ersatta inkomstbortfallet), sätta sig på tåget till Göteborg (försäkringskassan ersatte resan) en torsdagskväll, ta in på hotell (försäkringskassan ersatte hotellvistelsen), träffa en psykolog under en kvart på fredagen (försäkringskassan betalade klinken för deras ansträngande arbete med utvärderingen). Psykologen sa “Hej, vi hinner inte prata så mycket idag eftersom det är fredag, men du får komma hit igen på måndag så fortsätter vi.” Bekantingen for hem, och tillbaka, sov på hotell igen och var med om en givande gruppterapitimma där han fick lyssna på fem andra människors livsöden och själv berätta att han varit deprimerad men nu var frisk, och åka hem igen. Alla han träffade där, inklusive psykologerna, undrade vad han gjorde där.

Och jag undrar: Vad håller försäkringskassan på med! De jiddrar med mina pengar och ännu värre, de leker med människors liv. De påminner om barn som drar vingarna av en fluga bara för att de inte har nåt bättre för sig, eller rör om i en myrstack för att det låter så härligt när de små stackarna förtvivlat kryper omkring i skräck och förvirring och försöker skapa en ny ordning i sitt kaos.

Varför ska försäkringskassan överhuvudtagen ha egna läkare? De är låtsasläkare som ska sitta och bedömma riktiga läkares arbete och underkänna vad de riktiga läkarna kommit fram till efter långvarig kontakt med sina patienter.

Det är väl tur att man är flexibel.

Innan maken åkte iväg för att hjälpa vännen med flyttlasset strök han mej över kinden och utlovade en mysig taccokväll när han kom hem.

Nu ringde han och sa att han blir försenad och att det vankades pizza bland flyttgubbarna.

Jag steker upp köttfärsen och sparar till i morgon kväll och så plockar jag fram smörgås och yohurt till barnen och mej själv i stället.
Kanske tröstar vi oss med lite glass också. Jag har inte behövt bekänna något på flera dagar, men nu känns det som det är dags.

Det bidde ingen Valborgsmässoeld för vår del och det är jag jätteglad för. Anledningen är nämligen att maken ska hjälpa en av våra vänner att flytta. Vännen har bott i en liten etta med sunkig kokvrå och vantrivts. Nu ska han flytta till en tvåa med riktigt kök och kommer få det mycket bättre.
Dessutom har vännen just idag, på flytt-dagen, fått besked om att hans fästmö har fått visum till Sverige. Vi är så glada!

Jag skulle kunna ta med mig barna ner till Valborgsfirandet på Skogshyddan men de är inte upplagda för det och har redan tidigare annonserat att de helst vill stanna hemma, och jag är inte speciellt sugen heller, har lite huvudvärk och känner mer för att ta det lugnt, så vännens plötsliga flytt kommer som en befrielse, även för mig.

Jag talade precis med en vännina. Hon var lite uppgiven. Hennes två söner gör inte tillvaron lätt för henne. Hon har begåvats med två gossar, en i krypåldern och en i busåldern. Busbojken älskar att retas. Han fyller toaletten med toapapper, han kastar saker, ja, han gör vad han kan för att retas så mycket som möjligt med sin mor. I moderns knä sitter kryppojken och vänninan kan inte alltid springa efter buspojken så fort han hittar på något av sina hyss. Så hon får tala med sin stränga stämma, varvid kryppojken, som inte tycker om den stränga stämman, börjar ill-gråta.
Just när jag ringde hade buspojken attackerat soffan med lingonsyltfingrar och kryppojken hade flytt fältet in till sin pappa i duschen, och naturligtvis blivit genomvåt. Nu satt vänninan med en naken kryppojke i knät och en rödfläckad soffa som behövde saneras.

Och jag känner på nåt lite olustigt sätt att jag är glad att det inte är jag. Jag är glad att mina barn har kommit över både kryp- och busstadiet. De är i sina egna stadier ändå, andra stadier, men man kan resonera med dem, i alla fall ibland, och det är ingen som på pin kiv fyller toaletten med toapapper.

Vi har det verkligen bra, jag är glad.

Igår bad sonen mig att köpa födelsedagspresent för ett kalas han ska gå på i morgon och han tillade:
-Det är bäst att du skriver upp det mamma.
-Varför då? Jag har ganska bra minne!
-Men det vet du väl mamma, att ju äldre man blir, desto mindre minns man.

I morses hystade jag dottern i luften när jag lämnade henne på dagis. Hon kiknade inte av skratt som hon kan göra när maken hystar, men jag är ju inte lika lång heller.
-Det är faktiskt konstigt att du är kortare än pappa, funderade dottern.
-Varför då, menar du?
-Jo, men du är ju ett år äldre.

Åt som vanligt alldeles för länge. Jag är helt oförmögen att äta snabbt. Även om jag verkligen borde skynda mig.

Därför hade jag inte så många minuter kvar av lunchrasten när jag skulle ut och leta present åt sonens klasskompis. Jag ilade bort till leksaksaffären och noterade på vägen att det ju för i allsin dar är torgdag idag. Vilket elände! Jag skulle inte hinna gå på torget som jag brukar på onsdagar.

Väl i leksaksaffären tog det en stund att konstatera att de inte hade just den sak som sonen bett mig att köpa. Det var ju synn, men det innebar också att jag faktiskt hann gå en snabbsväng på torget och eftersom det vankas långhelg och jag trängtar efter lite vacker blomsterfröjd utanför vår entré så köpte jag på mig lite blommor så kan få planteras i helgen. Det blev bara vitt. Jag är nog mer påverkad än jag anat av alla vackra vit-heter i de bloggar jag ofta besöker nu för tiden.
Nu är jag tyvärr inte så bra på blom-namn men jag tror att vad jag köpte var:
en pelargonia
en petunia
fyra penséer
en lobelia
en snöflinga

Det hela kostade 95 kr.

Det var väldigt vad trött jag är. Men jag får skylla mig själv som står och viker tvätt till sent på kvällarna. Jag har såklart en spirande huvudvärk också, men det är också självförvållat. Jag hade kunnat undvika det genom att använda TNS-apparaten i går kväll, men jag var för trött.

Nu är det i alla fall snart helg. Blir det chans att vila ut då tror ni?

I kväll promenerar vi nog ner till Skogshyddan som har valborgsmässofirande med eld och tal. Jag hoppas vi träffar några trevliga människor att tala med. I vanliga fall är Valborg en kylslagen tillställning där man huttrar i vårjackan man dumt nog tagit på sig som en hyllning till våren. I år fanns det förhoppningar om ett varmare firande, utan att man för den skull skulle behöva stå svedd av elden.
Det har ju varit finemangväder i över en vecka och igår var det till och med 20 grader varmt på eftermiddagen.
Men när jag lämnade barnen i morses såg jag hotfullt mörka moln dra in över stan. Och nu är världen lika grå och trist som vanligt. Himlen lovar tillräckligt mycket regn för att kunna släcka alla kvällens majbrasor.

I morgon är det ännu viktigare med sol. Då ska vi upp med tuppen och fara på gökotta. Maken ska traktera gitarren när “pojkbandet” Peltor sjunger. (Peltor är märket på hörselskydd…) Gökottan är anordnad av Skälvums Missionsförsamling, som är min gamla hemförsamling där jag växte upp och var medlem tills jag gifte mig.
En enda gång har jag hört göken under alla de gökottor jag varit med på. Men då kokkoade han desto mer, så mycket att vi nästan misstänkte att det var en inspelad gök vi lyssnade till.
Även utan gök-sång (!) är gökottorna trevliga tillställningar. Vi firar gudstjänst ute i Guds fria natur och sen fikar vi ur medhavda fikakorgar innan vi får vara med om årets överraskning. Överraskningen är oftast en guidad tur någonstans i bygden. Vi har till exempel besökt ångmaskinsmuséet utanför Götene, kvarnstenshuggeriet i Lugnås och andra intressanta utflyktsmål. Eftersom gökottan startar redan klockan åtta brukar det vara lagom att äta lunch när den är klar.
Kanske kan vi tigga till oss lunch hos min mamma i morgon. Vi ska ändå dit och klä av båten som stått under pressening hela vintern.

I morgon eftermiddag ska sonen på pyjamasparty i gympasalen på skolan. En klasskamrat fyller år. Jag måste ut på stan på lunchen och köpa present som sonen ålagt mig att införskaffa.

Fredagen innebär båt, båt och mera båt. Jag misstänker att jag behöver hjälpa maken en del. Om inte så blir det trädgårdsjobb. Det finns fortfarande vissna rester kvar från höstens blomsterprakt som verkligen måste rensas undan och ge plats för årets telningar.

Kanske hinner jag ta med mig barnen fram på stan på fredagen. Då är det jippon till höger och vänster. Charlotte Pirelli uppträder vid Framnäs och sonen vill naturligtvis gärna åka dit för att se Melodifestivalvinnaren. Det är mycket annat kul som händer också med olika uppträden och bra priser i alla butiker, så det är inte utan att jag också blir lite sugen.

Fredagskvällen kan i bästa fall bli lite lugn, åtminstone för mig och barnen. Maken har väl fullt upp med båten men jag tänker mig att resten av familjen sjunker ner i soffan framför Talang och äter popcorn. Jag kanske viker lite tvätt, eller stryker. Det är perfekt TV-jobb.

Det kan hända att jag istället för Talang väljer nattvandringen på Kinne-Kulle. Jag har inte frågat någon om vi ska gå ihop och jag har inte ens bestämt mig för vad jag egentligen vill göra, utan avvaktar tills det är dags. Nattvandringen brukar vara jättemysig. Det är många människor som går genom den vackra naturen med vitsipporna lysande i kvällningen. Marschaller (stavning?) lyser upp vägen ner till stenbrottet där en kör står och sjunger och i Hällsäters kapell kan man stanna för andakt. Blåbärssoppestopp finns under vägen och många sätter sig uppe i Salen och inmundigar medhavd fika eller köper korv och bröd.
Jag vet inte hur lång vandringen är, kanske en mil eller däromkring, men det brukar kännas i benen när man kommer i mål. Det är ju inte bara plan mark att ta sig fram på.

På lördag planerar jag att få en rejäl sovmorgon. Vi har inga egna aktiviteter inplanerade, mer än makens båtrustande, men på eftermiddagen ska sonen på avslutning med Royal Rangers i Örslösa. De har scoutliknande verksamhet för barn i olika åldrar och sonen har varit med där ett tag.
Efter sonens avslutningssamling är även föräldrarna inbjudna på korvgrillning så jag tror att vi åker dit om vi får ihop det.

Senare på kvällen är det musikcafé i församlingsvåningen i Pingstkyrkan. Jag och maken deltar nog med några sånger. Jag vet inte hur vi ska få ihop det riktigt för vi hinner nog inte öva och jag vet inte var vi ska göra av barnen för cafét öppnar klockan nio på kvällen och det är lite sent för våra små telningar, men vi vill i alla fall hemskt gärna åka dit. Vi har missat de tidigare två caféen av olika anledningar och vill inte missa ett till.

Sen är det plötsligt söndag med söndagsgudstjänst klockan 11. Och sedan är det hög tid att samla ihop sig och försöka ladda för en ny arbetsvecka.

En del av uppladdningen skulle kunna vara att åka upp till Kinne-Kulle (igen?) och delta i vårrundan. Vårrundan på Kullen innebär att alla konstnärer och gårdsbutiker och en massa annat kulturellt håller öppet. Det brukar vara trevligt. Jag har gjort vårrundan tillsammans med mamma några gånger och jag tror att till och med maken varit med vid något tillfälle. Bland annat brukar vi stanna till vid de stora växthusen i Hällekis och köpa med oss underbart goda och smakrika tomater från våra vänner som driver Kinnekulle Tomat, eller vad det nu heter.

Så här ser mitt liv ut. Jag tror inte att jag klagar så jättemycket över att vi har mycket att göra, för jag gillar att vara en upptagen kvinna. Det ger mig mycket och får mig knäppt nog att känna mig viktig, behövd, och som att jag lever ett värdefullt liv. Ibland blir det för mycket, och jag har dragit ner på en hel del aktiviteter för att hinna med mig själv också, men på det stora hela trivs jag bra med mitt liv, trött eller inte.

Idag har jag en “dålig hår-dag”. Håret är livlöst och platt.
Jag tryckte ner en skön-grön kepsaktig sak på huvvet innan jag visade mig för världen. Tyvärr kan jag inte ha den på mig under headsetet när jag ringer så nu får alla på jobbet njuta av min ledsna frisyr.

Idag borstade maken tänderna innan han åt frukost. Det är i och för sig inget stort misstag, det finns till och med människor som brukar göra så. Jag har hört att det till och med skulle vara bättre för tänderna, men maken hade tänkt kamma sig och råkade i sin sömnighet istället ta fram tandborsten och började borsta. Frukostjuicen smakade inte riktigt som den brukar efter tandkrämen.

En annan gång var han så trött att han glömde ta av sig glasögonen innan han tvättade ansiktet. Att få glasögonen nedsköljda med vatten är inte heller så farligt.

Jag glömde däremot ta av mig glasögonen när jag skulle smörja in ansiktet med en fet kräm. Det tog veckor innan jag såg bra igen.

Det värsta morgonmisstaget som jag hört talas om står dock svärfar för. När makens yngste bror var liten satt han en gång i sin faders knä och fick tänderna borstade – med Idomin.