Zäta

Maken kom i håg allt! Måste bero på min käcka ramsa jag lärde honom. Han köpte lite annat också. Ostsås, creme fraich och någon mer “bra-att-ha”-sak för kylskåpsförvaring.

Och jag har hittat kardemummaskorpor högst upp i skafferiet. De gick ut i april men smakade som nya. April 2007. Det var också otippat…

Jag tror inte att jag kommer gå på något mer spinnigpass. Visst, det var jobbigt, men det är inte huvudorsaken. Värst var blipblopp-musiken, och den överkäcka ledaren som lekte kareoke till låtarna och omotiverat skrek “jippie” när vi ökade tempot. Näst värst var att behövs klämma in tårna i de små, allt för små, järnställningarna och spänna fast sig. Framdelen av fötterna somnade efter tio minuter och sedan hade jag ingen användning av dem mer.

Men jag orkade i alla fall. Jag cyklade hela tiden och maskade inte allt för mycket med vikten. Vi stod upp ungefär halva tiden, ja, inte jag förståss för enligt jippie-instruktören var det viktigt att göra allt enligt sin egen förmåga. Och det allra viktigaste var att vi höll takten till musiken. Det gjorde inte hon…

När jag klev av cykeln befarade jag för en stund att benen skulle helprotestera och jag skulle trilla omkull på golvet, men det klarade sig. Jag kommer nog få problem med att gå i morgon dock.

Å nej! Kom på att jag lovat barnen att vi ska cykla till skolan i morgon, och att jag ska cykla till jobbet…

Om en timme ska jag sitta på sadeln och för första gången i mitt snart 37-åriga liv ska jag ägna mig åt spinning.

Jag är inte jättepeppad. Två av mina kollegor har under dagen utdömt denna typ av idrottsutövande som det tråkigaste de någonsin gjort.

Vi får väl se vad jag tycker själv.

Jag är så förutseende!

Innan jag går ut i trädgården och vattnar, så sätter jag mig på toa och kissar en liten stund. Jag brukar alltid bli så nödig när jag spolar vatten i vattenkannan.

Maken ringer från bilen, på hemväg från kompövningen med lovsångsbandet. Jag svarar:

-Ja, det vore bra om du köper lite mjölk!

Han har inget att skriva på så jag hittar på en liten ramsa för att han ska komma ihåg inköpen.
“Mjölk, Start, färskpressed juice, kaviar, drottningsylt och ägg.”

Sen ställer jag till det genom att komma på att det vore bra med några bananer också.

Det ska bli spännande att se vad han kommer hem med. Jag sätter en slant på att han glömmer kaviar eller Start. Mest kaviar faktiskt.

Nu har jag hittat en ny rolig knapp på min blogg. Trycker man på den så ploppar det upp en smajlis. Ni får räkna med att det kommer förekomma en hel del gula gubbar här framöver. Frågan är bara vad de olika fejsen betyder. Tror ni min lista stämmer:

Jag är glad för jag har så många goa bloggvänner.

Jag är glad för jag just sitter och äter något smarrigt och tuggar med öppen mun.

Jag är glad för jag har ätit något rött och vill gärna visa upp min rödfärgade tunga.

Jag är glad trots att jag fått en spindel i ögat.

Jag är lite “off”.

Jag har petat mej i ögat med mascaraborsten.

Jag har sålt smöret och tappat pengarna.

Jag sitter och väntar på att sparvarna ska flyga in i mitt öppna gap.

Jag snarkar.

Jag har noppat ögonbrynen men råkat ta lite för mycket.

Jag har solat men missat smörja in mig med sunblock på kinderna.

Jag har spelat “Hjärter Dam” på datorn hela dagen.

Jag har spelat “Hjärter Dam” samt “Tetris” och “Radioapans Fruktspel” ett dygn.

Jag kommer inte blogga mer för jag har blivit blind.

Jag har blivit kompis med Hannibal och fått munnen hopsydd.

Jag övar på min ambivalenta min… det går sådär…

Jag har pärlat ett diadem men råkat sätta det på sniskan.

Jag spelar Pictionary och det är min tur att rita.

Jag är strax beredd att vända kappan efter vinden, ska bara känna av vartåt det blåser först.

Jag har fått snigelpost! Äsch, det var bara reklam som vanligt.

Jag ska strax dricka en kopp varm choklad med mycket vispgrädde.

Jag har köpt en vindsnurra på “Götene Marken.

En toasters!

Jag ska strax sjunga i micken men har glömt texten.

Jag har just slickat baksidan på en stjärna för att fästa den vid någon av mina medbloggares inlägg.

High five!

Jag har just smällt i mig en vansinnigt kall glassbomb och det känns som ögonen skall poppa ut.

Ja, så här måste det vara. Nu vet ni precis vad jag menar om ni ser några smajlisar dyka upp framöver.

Jensen skrev just ett inlägg om semikolon i sin intressanta blogg Jensens Tankar.

http://jensenstankar.blogspot.com/

Som vanligt när jag läser hennes välskrivna inlägg, så började min hjärna spinna lite grann och den här gången landade den till slut hos en brevvän.

När jag var liten och ganska nyss lärt mig skriva, hade jag en härlig brevvän. Han var ungefär 70 år äldre än jag och min mormors bror. Han skrev alldeles lagom långa brev som handlade om hans hundar och om hästen och hönorna på hans lilla lantbruk.
Breven var lättlästa och roliga men hade en enda liten brist.

I stället för att skriva ut punkt och kommatecken i den löpande texten, vilket enligt brevskrivaren var ett svårt konststycke som han inte till fullo behärkade, så brukade han skicka med ett gäng i slutet av brevet och bad mig själv sätta ut dem där jag tyckte de passade in.

Jag funderar på om jag borde börja med det.
Nej, kanske inte. Jag älskar ju att skriva långa, långa meningar, och då krävs många, många kommatecken för att det överhuvudtagen ska bli något sånär begripligt. Jag har lärt mig att man inte sätter ut kommatecken innan ord som och, eller, som och så vidare. Och att man inte börjar en mening med och eller men. Men jag brukar strunta idet. Ibland, rätt ofta till och med, blir en text lite mer underhållande och eftertrycklig om man skapar sina egna regler…

…som Sander gjorde med punkterna och kommatecknen.

Nu har det hänt igen! Jag tvekades inte ens en halv sekund innan jag föll… för frestelsen.

Den idag utnämnda PMS-kollegan hade tagit med sig en vidunderligt god, i-munnen-smältande chokladkladdkaka och glass till härligheten. Jag åt mer än en bit!

Nu är jag lagom chokladspeedad för att orka jobba duktigt ända fram till lunch, och mer än lagom rund om magen.

Jag har funderat på att försöka börja springa igen.
Nej, det där lät mer än vad det är. Jag försöker igen.

Jag har funderat på att under sommarmånaderna ägna vissa dagar åt att oändligt försiktigt och i sakta mak öva upp min hittills icke existerande förmåga att jogga en mycket kort liten distans.
Förra sommaren var jag ute och gjorde just detta ganska regelbundet, två-tre gånger i veckan. Jag har följt ett litet träningsprogram som jag hittat i en gammal Amelia-tidning och det går ut på att omväxlande jogga och gå och succesivt trappa upp sekvenserna av jogging tills man till slut klarar att springa i 20 minuter.

För någon (jag) med en gigantiskt stor brist på kondition så kan målet verkar fruktansvärt avlägset, men jag är inte så målorienterad. Fråga mina arbetskamrater, ingen skulle stämma in i påståendet att jag är en tävlingsmänniska ! Jag bryr mig följdaktligen inte om att jag förmodligen aldrig kommer uppnå målet, huvudsaken är ju att jag får röra på mig lite.

Om man rör sig lite, helst varje dag, så kan man ju äta mer chokladkladdkaka, och det är ju det som är huvudsaken.

Nu har jag och maken bestämt oss.

Jag ska börja jobba heltid efter semestern. Föräldradagarna är nästan slut så det skulle ändå bli tvunget lite längre fram i höst, och då är det lika bra att köra igång direkt istället.

För min del innebär det bara att jag jobbar en timma längre måndag till torsdag och för barnens del innebär det att de är trekvart längre på fritids. Hur går det ihop, undrar nu den uppmärksamme? Jo, maken jobbar inte lika sent som jag så nu kommer det falla på hans lott att hämta barnen istället. Jag fasar lite grann för just det momentet eftersom jag anser att jag har bättre koll på läget. Jag är bättre på att samla med mig barnens kläder och stövlar och viktiga papper och läxor hem. Men det kan å andra sidan bero på att hittills har maken bara hämtat på fredagar och det är så sällan att han inte rimligtvis kan förväntas att ha fått in någon bra rutin ännu. Nu får han chansen att bevisa att jag har fel. Män kan! Typ.

De nya tiderna innebär också att jag kommer kunna cykla till och från jobbet. Dottern är tillräckligt stor för att få in en liten morgoncykeltur som rutin och sonen har ju länge efterlyst en mer hållbar miljöpolicy i vår familj, med tanke på isbjörnarna. Återstår att se om jag lyckas hålla latmasken i schack, och ännu värre – väderpåverkansfaktorn.