Zäta

Hädanefter tänker jag alltid gå en extra runda på kvällen och se till att våra dörrar är låsta. För någon dag sedan var det inbrott i ett område i närheten och rånarna band sina offer och hotade dem med pistol och kniv. De fick med sig pengar, dator och kamera. Man vet inte hur de tog sig in, kanske genom ett öppet fönster eller om någon glömt låsa en dörr.

Det vore fruktansvärt att bli av med en dator, vår fina kamera eller pengar (även om det är rätt snålt med just den varan hemma hos oss) men ännu mer fruktansvärt är att bli hotad, attackerad eller skadad. Och det allra, allra värsta är om någon skulle ge sig på barnen.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon bufflade sig in hos oss eller om jag skulle råka överraska en inbrottstjuv.

Däremot vet jag hur jag reagerar om jag blir rånad på gatan. Jag blir arg!

För många år sedan var jag och maken på en liten semestertripp i London. En kväll skulle vi ut och leta restaurang och gav oss av, med nyinköpta systemkameran i stora kameraväskan på axeln. Vi gick och gick och kom efter en stundstraskande in på något som närmast kan beskrivas som ”bakgator”. Efter ett tag upptäckte vi ett gäng killar i vår egen ålder som kom gående bakom oss men på andra sidan gatan. De såg lite misstänkta ut så vi skyndade på våra steg.
Det gjorde de också. Då gick vi ännu fortare… och det gjorde de med. Dessutom drog den ene killen av sig sitt nitbälte, vek det dubbelt och började piska med bältet mot sitt ben, en ganska hotfull handling i mina ögon.
Plötsligt korsade gänget den bil- och folktomma gatan och kom upp alldeles bakom oss. Vi kände oss som värsta turisterna med den stora kameraväskan, och det var ju precis vad vi var också.
Jag blev helt fantastiskt, ursinnigt vrålarg och var beredd att tjonga till dem alla fyra om de så mycket som tittade på kameraväskan. Inte en så genomtänkt och fruktsam taktik förmodligen.
Maken, som alltid besuttit större tankeförmåga än jag, handlade däremot rationellt och drog med mig, med stora steg mot en baksideingång till ett hotell. Han ringde på och såg jättemycket ut som om det var vårt hotell, där vi skulle gå in.
Innanför glasdörren såg vi portiern kika åt vårt håll, en liten smal kille som förmodligen inte skulle göra mer än hålla för både ögon och öron om han anat vår belägenhet. Detta såg däremot inte rånargänget (som tur var) och det gick förbi oss med besvikna blickar.

Vi har larm på vårt hus. Både på dörrarna, och så har vi rörelsedetektorer inne i huset.

Några månader efter att vi installerat larmet kom jag ensam hem en eftermiddag för att göra mig vacker och åka på visit. När jag kom innanför dörren upptäckte jag att larmet gått igång. Systemet indikerade att någon rört sig i vardagsrummet på nedervåningen.
Något nervös tog jag ett varv på nedervåningen utan att upptäcka några sönderslagna rutor eller uppbrutna dörrar. Sedan ringde jag maken. Han gissade att någon klättrat upp på vedhögen som vi då hade liggandes utanför tvättstugan (nu flyttad in i garaget (vedhögen alltså, inte tvättstugan)) och sedan tagit sig in via sovrumsfönstret som stått på glänt. När han/hon gått ner för trappan från övervåningen har han fångats av rörelsedetektorn. Maken kommenderade mig grundlig genomsökning. Förmodligen var förövaren kvar i huset eftersom alla dörrar var låsta.
Jag gjorde ett halvhjärtat och aningen räddhågset försök att leta igenom undervåningen. Jag tittade i garaget, även under bilen, i förrådet, i klädkammaren, på toaletten, kontoret, vardagsrummet och städskåpet. Ingen tjuv och inga spår. Jag gick ut i köket och greppade en kniv. Sen tänkte jag lite… och la tillbaka den igen.

Istället ställde jag mig i hallen och ropade högt och tydligt:
-Om det finns någon tjuv här inne just nu, så vill jag bara tala om att jag tänker gå ut och ställa mig på baksidan av huset, så kan du passa på att gå ut här på framsidan. Jag lovar att jag inte tänker titta på dej.

Ta inte med dej nåt är du snäll, ville jag ropa också, men jag vågade inte.
Sen gick jag ut genom altandörren och ställde mig och väntade i trädgården med bultande hjärta. Jag kände mig minst sagt fånig, men om det nu VAR en tjuv så var det här det bästa jag kunde komma på. Och vad annat än en tjuv skulle det kunna vara?

Efter bara någon minut så hörde jag hur det ryckte i entrédörren på framsidan och jag hörde steg från gången framför huset.

Vad tror ni jag gjorde då? Tror ni jag blev rädd och sprang till skogs? Tror ni jag höll mitt löfte till tjuven och inte tittade?

Neejdå! Jag övermannades av en överväldigande nyfikenhet och sprang till framsidan av huset och tittade!
Där stod en man och ryckte i dörren.
”Securitas” stod det på hans svarta skjorta. Jag blev mycket förvånad över att finna en Securitasvakt vid vårt hus. Vi hade nämligen inte kopplat larmet till Securitas än.
-Är det här larmet har gått? frågade mannen.
-Jaaa, erkände jag, men vi har inte larmet kopplat.
-Vilket nummer har ni på huset?
-X, sa jag (inte, men det kan ni ju få tro).
-Då är det inte här larmet har gått.
-Jo, det har det gjort. Kan inte du följa med mej in och leta efter tjuven?
-Nej, jag måste ju kolla upp larmet vi fått förstår du väl.

Det kunde jag ju förstå, och ensam och fnissig men samtidigt med hjärtat i halsgropen, forsatte jag mitt sökande, på övervåningen. För säkerhets skulle tog jag en runda på nedervåningen först, ifall tjuven gått ner medan jag pratade med Securitasgrabben. Eftersom larmet gått på ett annat hus i området förstod jag ju att vi förmodligen fått ”besök”.

Jag gick med darrande ben uppför trappan. Ingen syntes till i allrummet. Jag tittade bakom soffan ifall tjuven var en smal en. Jag tvingade mig att öppna dörren till klädkammaren och bläddrade bland tunikor, klänningar och skjortor. Ingen tjuv.
Jag sökte i badrummet, ingen i badkaret, ingen i duschen.

Jag letade i sovrummen. Det var förskräckligt spännande att titta under sängarna. Hade jag varit tjuven skulle jag definitiv gömt mig under en säng. Till slut var hela huset väldigt väl genomsökt och ”säkrat”.

Vi vet ännu inte vad som hände. Tekniskt fel kanske. Det hade i alla fall inte varit inne någon i huset.

Men jag erkänner att jag duschade med duschdraperiet fråndraget (tänkandes på Hitchkocks klassiska duschmord) och vidöppna ögon trots att schampot sved i ögonen.

Och nu håller jag åter alla dörrar låsta, alla fönster stängda. I natt kommer jag drömma om tjuvar, rånare och schampo i ögonen.

Läste just en bra, roligt och tankeväckande inlägg hos min favvobloggerska Rana.

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/08/semesterminne-familjen-jensen.html

Började precis som Jensen http://jensenstankar.blogspot.com att fundera över vilket intryck man egentligen ger genom de texter som flödar från tangenterna på bloggen. Nu snor jag hennes idé och skriver ett inlägg om intrycken.

När jag ser Rana framför mig ser jag en kvinna i 30+åldern. Hon är 1,65 lång, har mörkt tjockt hår med guldfärgade slingor. Hon ler hela tiden, utom när hon skrattar. Eller när hon målar, då är hon djupt koncentrerad. Hon kan bli arg också. Jag tror det kräver en hel del för att reta henne men när hon väl exploderar smäller det rejält, och sen går det över lika fort igen.
Rana är lite svettig, och jag menar inte fysiskt, utan i själen. Det är för att hon ständigt är på gång med olika projekt och hon är så energisk att det liksom ångar om henne.
Rana är en komplicerad själ som inte bara har luft i ryggsäcken, men hon bär sin packning med stolthet och acceptans och har vett att dra lärdom av sina misstag, och av andras. Hon är en kvinna med en stor glimt i ögat – jag tror det är en diamant.

Jensen är en sval och lite distanserad kvinna. Hon är något mystisk och släpper inte ifrån sig vad som helst. Och hon TÄNKER. Jag menar inte grubblar, funderar, bollar tankar eller spånar, virrar och fnular som vi andra dödliga. Nej, Jensen är ett högre väsen och hon TÄNKER. Hennes klara, rena tankar dansar över bloggen och det är bara för läsaren att suga i sig av visdomen och klartänktheten.
Jensen iaktar. Hon rör sig med stilla grace och är på något sätt lite ouppnålig.

Nu pratar jag bara om de intryck jag fått av dessa två kvinnor, som läsare av deras respektive bloggar. Vilka de är “i verkligenheten” vet jag ju inte. Jag vet att jag tycker om dem och att jag varje dag vill läsa hur de har det, vad de gör, tänker och hur de mår. De berör mig, och det är det enda som räknas.

Hurdan är då jag? Bloggversionen av Zäta!
När jag tänker lite tror jag att jag nog inte medvetet valt vilket intryck jag vill lämna på bloggen. Jag tror inte heller att jag vill välja. Jag vill vara komplex.
Det intryck jag tror att jag lämnar efter mig är:
En halvhispig kvinna med allt för mycket att göra, som inte inser sitt eget bästa utan hellre klagar än gör något åt saken. Hon är rolig på ett knäppt/galet sätt och man vill gärna klappa henne på huvudet och le lite överseende.

Det låter dumt med det där förtydligandet också.

Det klart att även maken vill ha kalas för lilla Svalan, men inte tre stycken. Han nöjer sig med ett. Det är jag som har en förmåga att alltid överarbeta allting.
Och det är inte så att maken inte VILL hjälpa till. Han är nog den mest jämställde man jag vet (jag vet en till, han bor i Stockholm).

Hemma hos oss handlar det aldrig om att “hjälpa till” med disk, matlagning, barnskötsel, tvätt osv. Maken drar det tyngsta lasset och är initiativtagaren medan jag gör så gott jag kan, och aldrig känner att jag matchar makens tempo och vilja.

Min vilja står mest till att göra roliga saker, som att ordna kalas till exempel. Jag har inte något svårt för att ta på mig för mycket eller “blomma ut” i storvulna projekt.

Känner att jag behöver förtydliga mitt förra inlägg lite.

Maken är inte en känslokall slavdrivare. Han har redan från början klargjort att han inte vill att att vi ska ha en massa kalaser för lilla Svalan. Vill jag ändå ha kalas får jag se till att förbereda dem själv. Och det klart jag vill!

Idag är jag trött.

Igår var jag duktig. Jag hämtade barnen, handlade, packade in varor, plockade i ordning lite, lagade mat, städade köket, kokade citronsaft, plockade i ordning överallt, åtminstone på nedervåningen, dammade, borstade ett antal tänder, nattade barn, hivade ut överblommade blommor och satt in nya, målade fiskdammsfiskar… Och allt detta efter jobbet.

Och när maken kom hem efter att ha förlustat sig med lite kappsegling tillsammans med några vänner och berättat hur det gått för dem och vad roligt de haft, frågar han men sin arbetsgivarröst:
-Hur går det här hemma då? Har du hunnit städa? Jag vill inte att du ordnar kalas om det inte är städat här hemma.

Idag måste jag också vara duktig. Jag ska hämta barn, laga mat, dammsuga, städa toaletter, baka bullar, göra i ordning godispåsar, lägga barn…

I morgon måste det vara fint där hemma. Då har vi första kalaset för lilla Svalan.