Zäta

För ett tag sen läste jag ut Magdalena Graafs bok “Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig”.

Om man bortser från alla upprepningar, felvrängda meningar och hennes irriterande förmåga att först såga någon och sedan släta över, så var boken inte helt oläsbar. Hon skriver ju om något viktigt. Det är intressant att läsa både hur lätt det är att hamna i en misshandelsrelation och vilka mekanismer som gör att man inte lämnar den som slår. Det kunde också varit intressant att läsa om hur svenska rättssamhället agerar, eller kanske mer INTE agerar, om nu inte boken varit så personlig att man blivit tvungen att ta allt med en nypa salt. Naturligtvis kan man inte skriva en biografi utifrån någon annans synpunkt än sin egen.

Det snällaste jag kan säga om “Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig” är att det förmodligen hade kunnat bli en hyfsad bok om förlaget som gett ut den kommit på den brillianta idén att ge Magdalena en spökskrivare.

Och en eloge till tösa Graaf som till slut stod på sig och återerövrade sitt liv!

Just nu läser jag en andlig bok när jag sitter på toa på övervåningen. “Ett brustet halleluja” heter den. Jag har inte kommit så långt för inledningen ger vid handen att boken kommer handla om kyrkklockor och det känns inte särskilt spännande.

Jag har också en bok vid sängkanten (den ligger faktiskt på golvet för den är enormt stor och otymplig) och det är ett samlingsverk med Narnia-böckerna. Jag har försökt tvinga Guldgossen att läsa dem men det var lite för gammaldags svenska för att han ska kunna ta det till sig. Nu har jag börjat högläsa för barnen så att jag kan förklara vid behov, men min nyfikenhet och förkärlek för fantasy har skickat mig långt i förväg bland berättelserna.

När jag sitter på toaletten på nedervåningen läser jag senaste Alpha-boken. Det är mycket tänka och begrunda så jag läser bara en eller två sidor i slängen.

På rasterna på jobbet har jag nyss börjat läsa “Låt den rätte komma in”. Jag har inte bildat mig någon uppfattning om boken än. Ryktet säger att det kommer handla om övernaturligheter men än så länge har det bara inträffat ett helt vanligt deckarboksmord.

Inför semesterresan har jag köpt Millenietriologin.

Jag känner experimentlustan övermanna mig i köket när jag står med ett torkblock i handen och funderar på vad man kan tänkas äta till middag.
Vi håller på att rensa ur en av frysarna för att i bästa fall kunna stänga av den under vår semesterresa. Det finns mycket smått och gott som bör ätas upp.

Åter till torsken. Efter en djupdykning i kylskåpet hittar jag 1 dl cremefraich, ca 1 dl vispad vispgrädde som blev över sen tårttillverkningen i söndags, och ungefär samma mängd matlagningsgrädde.
Jag rör ihop alltihop och häller i cirka en halv dl chilisås.

Torsken skär jag i bitar och lägger i en smord form, saltar med örtsalt och doftar över rejält med ingefära. Och så på med “såsen”. Och skjuts in i ugnen.

Det här kan gå hur som helst.

Och det gick bra. Faktum är att det blev jättegott, med färskpotatis till.
Fast – mat med så mycket grädde kan ju bara inte misslyckas!

…att äta middag i uterummet.
…att sitta i solen och äta en glass efter maten.
…att lyfta på täckväven till smultrontornet och hitta en massa solmogna smultron och nästan en liter smulgubbar.
…att sätta på vattenspridaren och ställa in strålarna så att de når precis så långt och brett som jag vill.

Förundersökningsledaren är i färd med att skala färskpotatis (vet ni förresten hur fantastiskt gott det är med rå färskpotatis. Jag kan bara inte låta bli att nalla några stycken…) i potatisskalarsnurren.
Lilla Svalan, som ibland får för sig att hon är en hjälpsam person erbjuder sig att ge ett handtag och snurra på veven:

-Kan jag få blanda!

Vet ni hur dumt det är att klia sig i ögonen när man har ätit vitlöksbröd och följdaktligen har vitlökssmör på händerna?

Just det – JÄTTEDUMT!