Zäta

Nu är jag rätt mör.
Klockan är bara fem över nio och jag har just spisat en stycken Ernst, men jag tänker faktiskt gå och lägga mig nu.

Åldern tar ut sin rätt, eller om det är de sena kvällarna i kombination med de tidiga mornarna.
Observera att jag inte skulle velat ha dem ogjorda. Hellre trött och lycklig är pigg och uttråkad.

Gissa vad barnen fick för mat i skolan idag?

Just det; fiskpinnar och mos!

Jag har hunnit till sidan 64.

Det är inte intressant, inte lättläst, det flyter inte. Det är ingenting!

Men jag vägrar ge upp. Har jag börjat läsa en bok tänker jag läsa den till sista ordet.

Jag läser boken “Sömnlös”. Det är första gången jag provar en Stephen King-bok.
Hittills har det bara handlat om en gammal gubbe som nyss blivit änkeman och som klagar och klagar och klagar över sin sömlöshet, även om han sover flera timmar varje natt. Gubben påtar i trädgården och tar promenader och umgås lite asocialt med några butiksinnehavare i den lilla staden där han bor.
Tycker du det låter intressant? Nej, jag trodde inte det.

Jag känner en Stephen King-fantast. Jag fattar inte vad han ser hos författaren. Eller i alla fall inte i hans böcker.

Vad i all sin dar ska vi äta idag då, när vi inte har kocken Rana hemma i köket?

Idag reser våra gäster.
Igår kväll var sista kvällen tillsammans, för den här gången vill säga.

Alltså gjorde vi något som vi alla tycker om – vi spelade sällskapsspel; Siedler närmare bestämt. Eller “Settlers” som den svenska översättningen så logiskt (not) lyder.

Siedler är kul. Alla kan vara med om man spelar i lag och de små får vara tillsammans med de stora.
Alltså var Lille Brottarn tillsammans med de stora. Lilla Svalan och Surrabutt valde att vara tillsammans med varandra. Jag tror att de verkligen fann varandra denna sista kväll, när vi tog en promenad till en nyanlagd lekplats i närheten av vårt bostadsområde.
Guldgossen spelade själv.

Vi började spela halv nio, efter middag, kaffe, promenad och glass. Guldgossen var i sitt esse.
Vid tio-tiden kroknade de yngre barnen.
Halv tolv fick vi med milt hot stoppa lilla Svalan i säng.
Guldgossen var ännu mer i sitt esse.
Kvart över tolv var vi klara.
Då hade vi erbjudit Guldgossen att gå och lägga sig men vet kan förmå en nioåring (nästan tio) att lämna walk over. Han var ju inte ens trött.

Hur tror ni det lät klockan sju i morses då?

Jodåsatte… Guldgossen var så trött att han grät. I alla fall en halv minut. Sedan tog han sig samman:
-Mamma, jag är jättetrött. Jag tror inte jag kommer orka med den här dagen. Men du sa till mig redan igår att jag får vara trött, men jag får inte gråta.

Just det, two-in-one.
Jag har både låtit min son vara vaken alldeles för länge och därmed gjort honom ohanterbart trött OCH inbillat honom att man inte får uttrycka sina känslor.

Hur många poäng tror ni det ger på dålig-förälder-skalan?

Alldeles nyss regnade det kraftfull. Uttrycket “som spön i backen” var inte längre befängt.

Vattendropparna studsade en meter upp från asfalten.

Och nu, fem minuter senare, skiner solen igen.