I natt drömde jag att jag skulle hälsa på hos Italiensysterns svärföräldrar.
Jag vet hur de bor i verkligheten och har varit där flera gånger, men i drömmen såg det helt annorlunda ut.
Det började med att jag måste ha kommit med flyg, och sedan kört själv genom en stad med invecklat vägnät. Jag visste inte vart jag skulle och hade ingen karta, men körde på känsla och hamnade till slut rätt.
Huset låg på en höjd, utmed en cykelvägstrång gränd. Jag såg det på ganska långt håll och förstod direkt att drömmen skulle handla om det fantastiska huset.
Det var ett jättestort hus, med flera våningar i olika nivåer, och med torn och tinnar och annorlunda fönster. Det var putsat i en blekgul nyans och ut mot gatan löpte en mur med samma putsfasad. Mitt medvetna jag kände stor förväntan inför vad jag skulle få vara med om i drömmen i fråga om inredning och härliga rum.
Men först skulle jag parkera bilen.
Det fanns små, små parkeringsfickor uppmålade utmed gränden. Jag parkerade bilen så nära huset som möjligt och täckte då två av parkeringsrutorna.
Genast kom en getingilsk liten italienska utrusande från sitt hus och påpekade att jag parkerat på deras plats.
Det fick mig att förstå att parkeringsplatserna tillhörde husen och jag letade en stund efter den ruta som borde tillhöra svärföräldrarna. Jag hittade ingen.
Så såg jag att till svärföräldrarnas hus fanns en ganska stor tomt, i alla fall med italienska mått mätt. Och på tomten fanns en parkeringsplats med utrymme får två bilar efter varann.
Den delen av tomten var tillstängd med en skräckinjagande nätgrind och på parkeringsplatsen stod en stor båt på släp så där skulle jag inte få plats i alla fall.
Min jakt på parkeringsplats fortsatte och jag testade flera uppmålade rutor utmed gatan, alltid med resultatet att någon kom ut och skällde på mig.
Det verkade finnas några platser som var “allmänna” men eftersom det pågick ett stort barnkalas i ett av husen utmed gatan så var alla sådana platser tydligen också “paxade”.
När jag kört runt ett tag upptäckte jag dessutom att jag inte körde en liten smidig stadsbil utan en stor, bred, hög och framför allt lång Jeep. Det var jättesvårt att trixa sig fram mellan bilarna på gatan, och att backa och vända var rena äventyret.
När jag för tredje gången passerade svärföräldrarnas hus fick jag se hur en mycket gammal dam, säkert minst 90 år, öppnade grinden till tomten och för hand drog ut den stora båten och traskade iväg nerför gränden med farkosten på släp.
I drömmen reflekterade jag inte över det omöjliga i företaget utan gladdes över att jag äntligen hittat en parkeringsplats.
Jag lyckades backa in Jeepen ända in på tomten och ställde mig så långt bak som möjligt. Så drog jag åt handbromsen och hoppade ur.
Till min förskräckelse började den stora bilen rulla bakåt. Jag sprang och ställde mig bakom bilen och höll emot.
Då fick jag se att precis i slutet av parkeringsområdet fanns i stup på cirka fem meter ner till en lägre liggande del av trädgården. Det skulle bli katastrof om bilen rullade ner där! Jag kikade ner i trädgården och fick se ett vedupplag med några lagomstora bitar att lägga som stopp bakom bakhjulen på Jeepen.
Men hur skulle jag få tag i dem och samtidigt kunna förhindra bilen från att rulla ner?
Plötsligt dök Förundersökningsledaren upp och erbjöd sig att hjälpa till. Han ställde sig bakom bilen och höll emot (jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte kunde drömma att han istället satte sig i bilen och la i en växel, eller bara körde fram den lite så att den inte skulle stå i bakåtlutet i slutet av parkeringen) medan jag försiktigt började klättra ner för branten. Det fanns en smal vinranka jag kunde hålla mig i när jag klättrade och efter åtta sorger och nio bedrövelser lyckades jag hämta två brädlappar och klättra upp med dem.
Precis när jag äntligen kilat fast brädbitarna bakom däcken på bilen så att jag skulle kunna gå och hälsa på min Italiensysters svärföräldrar i det lockande vackra huset…
…ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp.
Jag har sällan vaknat så besviken!
