För knappt en månad sedan tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Jag har haft ont i hälen i nio månader och gjort vad jag kan för att bli av med hälsporren. Jag har slutat jogga. Jag har slutat promenera. Jag har skaffat bra skor. Jag har börjat använda skorna inomhus. Jag tar tacksamt emot stötvågsbehandling. Jag stretchar foten så gott det går.
Nästa steg är att få bättre inlägg till skorna. Jag har två par gamla utslitna inlägg som hängt med sedan jag fick ont i fötterna på grund av knölar utanför lilltårna för ett par år sedan. Jag är rätt säker på att de inte är tillräckliga för att lindra hälsporren. Det finns speciella inlägg för just hälsporrar att köpa, men eftersom jag även har ett lill-tå-knölsproblem så tror jag inte att det blir så bra.
När jag ringde vårdcentralen fick jag ett ganska kyligt mottagande. Jag skulle på nåder få träffa en läkare som kunde avgöra om jag verkligen skulle få något så värdefullt och eftertraktat som en remiss till ortopedtekniken. Jag talade verkligen för döva öron när jag försökte förklara att jag egentligen inte behöver ta upp dyrbar tid för en läkare, det räcker att någon lågavlönad person tar sig en titt i mina gamla journaler och förnyar en gammal remiss.
Nåväl. I dag var jag där. På läkarbesök.
Jag erkänner att jag var lite nervös innan. Det kändes ungefär som inför en anställningsintervju. Mota-Olle-i-grind-sköterskan hade ju gjort sitt yttersta för att tuta i mig att det skulle vara svårt att få en remiss. I minnet gick jag igenom mina argument och byggde upp ett litet anförande som skulle lyckas övertyga även den mest skeptiska remissmotståndare.
Klockan nio fick jag träffa en ytterligt trevlig läkare. Vi småpratade om hälsporrar och egenvård ett tag och han konstaterade att jag gjort allt rätt och… skrev ut en remiss. Han utlovade också att jag kan få en cortisonspruta om sporren inte ger med sig om ytterligare tre månader. Under de år han varit verksam som läkare hade han sprutat en 6-7 patienter och det var faktiskt ingen som kommit tillbaka. Vilket i och för sig skulle kunna bero på att ingen vågat, la han till efter en stunds tyst fundering. Jag räckte lydigt upp handen och han skrattade gott. En cortisonspruta gör ont. Jag är inte så rädd för smärta – men jag är väldigt stickrädd.
Jag fick min remiss i handen och läkaren tyckte att jag lika gärna kunde kika in på ortopedtekniken med en gång. ”De brukar alltid ha tid att ta emot.”
Med nyvunnet självförtroende åkte jag till sjukhuset och klättrade uppför de smala stentrapporna till ortopedteknikernas belamrade kungarike. Vid första anblicken var det inte direkt ord som ”effektivitet”, ”välorganiserat” och ”ordning och reda” som poppade upp i mitt verbalcentrum. Det stod skor till höger och vänster. En öppen dörr avslöjade en dammig verkstad med fotavgjutningar högt och lågt. Korridoren var smal och trång och ändå hade någon kreativ själ ställt upp ett litet bord och två stolar för väntande patienter.
Jag letade mig fram till en liten reception som var så belamrad med papper och post-itlappar att jag sällan skådat dess like. Mitt i röran satt en ovanligt lång herre i sina bästa år och smågnolade till den lågmälda radion, samtidigt som han knapprade på en dator. Jag nickade åt honom och markerade att jag kunde vänta en stund. Efter bara en halv minut tittade han upp igen och sa:
-Du kanske har något papper till mig?
Jag räckte fram min remiss och han kastade ett snabbt getöga på den.
-Kan jag boka en tid tror du? frågade jag försiktigt.
-Ja, absolut. Eller så tar vi det direkt om du hinner nu. Killarna verkar vara klara för nästa kund.
”Kund.” Han kallade mig ”kund”. Jag kunde riktigt känna hur värmen strålade mot mig från anletsdragen däruppe under taket. Här var ingen nergraderad till patient utan här bemötte man människor med all den vänlighet och respekt som en nöjd kund kan önska.
I samma stund kom en annan lång man in i rummet. Han var närmare två meter och hade genombruna glitterögon som han obesvärat fäste på mig. En snabb blick på remissen och så ett glatt:
-Hej Zäta! Följ med bakom skynket så ska jag göra en avgjutning.
”Du får göra vad du vill med mig…” sa jag inte. Men jag följde lydigt med bakom skynket. På vägen dit mötte vi ännu en brunögd tvåmetare som nickade vänligt.
Undersökningsrummet var som allt annat på ortopedtekniska våningen – ett provisorium i änden av en korridor. Ett smutsrosa skynke var det enda som skymde den lilla vrån och mina förhoppningar om en stund i avskildhet med den brunögde mannen avtog snabbt.
-Varsågod och sätt dig på tronen!
Jag plockade av mig skor och strumpor och satte mig på en välstoppad stol som stod uppgillrad på ett litet bord. Framför mig på golvet föll den brunögde på knä och undersökte med varma vänliga händer båda fötterna.
Sedan trycktes en fot i taget ner i rosa oasis och sedan var det klart. Det hela tog inte mer än max två minuter. Vi gick bort till receptionen igen och jag fick en tid redan nästa vecka för att hämta ut mina nya inlägg.
I en tid när det högljutt diskuteras vård och framförallt brist på vård, och i de flesta fall med all rätt – så vill jag bidra med min upplevelse. Kanske inte som en motvikt men i alla fall som en nyans i en debatt som är på väg att kantra.
Och nästa vecka hoppas jag återigen få möta männen på ortopedtekniska; långa, brunögda och med varma händer.
De är alldeles vita och vackra längst fram vid tårna och behöll sin vithet hela första dagen.
Själv påskade jag ju ut mig redan förra veckan.
Lilla Svalan valde dock rätt dag för att klä ut sig. Men någon påskakärring ville hon inte vara.
Nej minsann. Med en bruten arm i stället för lapp över ögat (handikapp som handikapp) klädde hon i stället ut sig till… “Blodröda Jill”.
När jag släppte av henne vid skolan fick hon sällskap av en vampyr, en punkare och en prinsessa.
Det gick väl sådär.
Det blev en betydligt tydligare bild när jag fick Guldgossen som hjälp.
