Zäta

För att fira lilla Svalan var vi och spelade minigolf. Det var jättekul! Maken vann nämligen inte. (Han kom bara på delad första plats.)
Lilla Svalan gjorde familjens två hole-in-one och ett bra tag ledde hon tävlingen. Sen kom hon sist när vi var klara men med all heder i behåll. Jag hamnade bara ett slag efter maken och Guldgossen så jag är helt nöjd med min insats också.

Det som är så fantastiskt är dels att Guldgossen lyckades koncentrera sig tillräckligt under alla 12 hål för att inte släppa fram en enda sjua, och spelade så bra att han fick samma poäng som maken, som annars brukar vara helt överlägsen. Del är det fantastiskt att lilla Svalan som bara drämmer till bollen utan att sikta eller ens försöka anpassa slagstyrkan, ändå kan spela så otroligt bra.

Nu har det tillkommit en kvinna i mordklubben, så nu är de en riktig kvartett. Det stod alltså inte fel på baksidan.

Det är så kallt här vid mitt dragiga fönster på kontoret där jag stilla sitter och fryser att jag snart darrar som ett asplöv. Jag drar upp axlarna till öronen och känner hur jag bjuder in migränen som sällskap i skallen.

Jag längtar tills klockan är fem och jag får cykla härifrån. Cykla mig varm och härligt svettig!

I morgon ska jag ta med mig raggsockar och en filt.

Jag tror att jag i ett svagt ögonblick påstått att jag ämnar berätta lite om resan till Ludvika i helgen. Här är ett kort sammandrag i alla fall:

Vi for på fredagen, så fort jag kommit hem från jobbet, och packat klart.
På vägen hämtade vi upp min mamma. Det blev lite trångt i bilen men det gick. Jag satt i baksätet och läste Bamse för barnen och mor och make satt i fram och pratade om intressanta saker som jag skulle velat prata om också, men jag hörde bara hälften eftersom jag inte hör så bra och för att jag inte har tillräckligt med simultankapacitet att både läsa och lyssna samtidigt.

Vi stannade till på IKEA i Örebro för att äta middag men restaurangen stängde fem minuter innan vi var på plats. I stället shoppade vi loss (köpte fyra diskborstar BARA, jag lovar) och åt sedan på McDonald´s till barnens stora förtjusning.
Säga vad man vill om McDonald´s men det är barnvänligt och de har glutenfria alternativ som man inte behöver oroas över eller dubbelkolla innehållsförteckningen på.

Sent på kvällen var vi äntligen framme i Ludvika och GPS-damen i makens nya telefon hade guidat oss rätt ända fram till dörren på Falun-systerns och hennes pojkväns nyinköpta bostadsrätt.Det här är min Falun-syster. Hon är snyggare, yngre och mer modemedveten än jag. Det där sista var ett understatement. Så här ser till exempel skorna ut som hon hade när vi var ute på stan:

Falunsystern och hennes pojkvän bor utmed en lugn gata.
De har fått det jättefint trots att de inte bott där ens en månad. Det finns möbler, gardiner och till och med tavlor. Får mig att börja fundera lite på vad jag har sysslat med de senaste 4½ åren sedan vi flyttade in i vårt hus…På väggen i hallen sitter de här fina dekorationerna.

På fredagskvällen fikade vi lite och sedan gick vi och la oss. Barnen somnade inte med en gång eftersom de sovit en bra stund i bilen och vi andra fick ägna lite tid åt att bädda i ordning och kramas klart med syster/dotter/svägerska.

Jag sov dåligt på natten. Det kanske är överdrivet att påstå att jag över huvud taget sov. Jag slumrade till lite emellanåt. Jag och maken låg på en dubbelluftmadrass, en hög sak. När jag vände mig om i sängen skumpade maken upp och ner vid min sida, så jag vaknade varje gång av oro för att han skulle vakna. När maken vände sig om var det jag som skumpade upp och ner och vaknade naturligtvis. Mitt i natten ropade även Guldgossen: -Nej, nej, nej, hjälp!. Maken sa: -Tyst! och jag for upp som en raket och sprang över till Guldgossen för att se vad som stod på. Han sov. Maken sov, alla sov (utom jag då!)

På lördagen serverades vi en variationsrik och god frukost och sedan for vi ner på stan. Ludvika är en ganska lugn liten stad. Pensionärerna verkar gå trygga i alla fall.

Jag dök genast in i pärlbutiken “Pärlemor” och stannade där hela förmiddagen och botaniserade. De andra gick runt i diverse butiker under tiden.
Sedan ropade maken på mig i walkitalkisen om tipsade om rea på Guldfynd så jag tog en sväng där och köpte mig ett par lagoma örhängen av guld.

Lunchen intog vi på ett konditori som serverade allsköns goda mackor och även hade pastasallad. Vi åt pastasallad så det stod härliga till. Lilla Svalan och Guldgossen åt pasta utan sallad och mamma som är glutenintolerant åt sallad utan pasta.Lilla Svalan, Guldgossen och jag.

När vi var så mätta att vi kunde rulla fram for vi tillbaka till huset och bytte om och sedan var det dags för frisbeegolf. Falunsysterns pojkvän brukar gå en runda då och då och hade en mängd frisbeear att låna ut. Vi gick en bana med 15 “hål” varav tre hade använts för att stadga upp ett tält och sedan förstörts, så det blev bara 12.
Pojkvännen vann (såklart) och jag tror maken kom tvåa, men det kan ha varit systern också. Guldgossen kom fyra och jag kom sist. Det retar mig att jag var sämre än Guldgossen, men det var jag verkligen! Jag kastade för försiktigt och siktade för oförsiktigt. En gång landade frisbeen till och med uppe på ett tak. Mamma och lilla Svalan kastade lite de också, men utom tävlan. Modern ägnade dessutom en större del av tiden åt att plocka blåbär.

När vi gått vår runda for vi vidare till Falunsysterns häst. Han går i hagar och står i ett stall med sjöutsikt. Tjusigt värre! Systern mockade medan vi andra satte oss vid sjön och fikade.
Naturligtvis hälsade vi på hästen lite också. Han var dock måttligt intresserad av vårt sällskap och gäspade mest.Även om hästkraken inte imponerade på mig så värst så gjorde gården där han bor desto större intryck. Det var dalmålningar och krusiduller överallt. Till och med gångjärnen på bodarna var speciella.

Bäst jag visar er lite mera.Hade vi varit i Småland hade Emil hållt till härinne.Till och med garaget var ståtligt uppskyltat.

En genuin vällingklocka prydde ett vagnslider.Hur lång tid kan det ha tagit att såga till alla de små brädorna tror ni?
Ska det vara vackert och krusidulligt så ska det. Även boningshuset hade fått sig en släng av sleven.Ser ni målningen under nocken?

Naturligtvis hade även stallet en informativ skylt.

Och härinne bor Falunsysterns häst. Den med riktigt god syn kanske också ser att det sitter en liten ringklocka bredvid dörren, men en hästskoinramning.

När kvällen kom for vi “hem” och lagade sushi. Jag har aldrig ätit sushi men den här lightvarianten som systern och pojkvännen gör var jättegod och helt ätbar. Förrutom sjögräs eller tång eller vad det nu är man rullar in allt i, och ris som kokats med risvinäger, så hade vi räkor, crabsticks, avokado, gurka och morot i. Och wasabi. Jag gillar verkligen smaken av wasabi. När det blir för starkt går hettan rakt upp i näsan på ett sätt som jag aldrig upplevt med någon annan krydda. Till skillnad från till exempel chili dröjer sig dock inte den starka smaken kvar varken på läppar, tunga eller gom. Mycket intressant.
Jag retades med maken och utlovade mycket sushi hemma men han blev inte alls förtjust i de små rullarna så det kanske får bero.

Efter kvällsmaten åt vi snacks (snacks är ett uttryck jag nästan aldrig använder, men äter desto oftare) och såg på film. Elisabeth Town hette filmen. Enda behållningen var att man fick se Orlande Bloom skratta, gråta och vara allmänt snygg.

Natten till söndagen sov jag lite bättre. Min rara mamma bytte nämligen sängplats med mig och maken och lät oss sova i bäddsoffan i stället.

Efter söndagens reprisfrukost beslöt vi oss för en shoppingrunda på DollarStore och Rusta, Jysk och Coop och välförsedda vände vi åter för att laga kycklinglunch och packa ihop oss inför hemfärden.

Jag körde mer än halva vägen hem medan de andra sov och vilade. Efter en fika i regnet vid Bora-sjön tog maken över ratten och körde oss ända hem.

Jag längtar redan tillbaka!

Just nu läser jag James Pattersons kriminalroman “Den 1:a att dö”.

James Patterson är enligt baksidan en av USA:s mest lästa författare. Böckerna ges ut i 25 länder.
Jag har ännu inte kommit underfund med varför.

Boken har ingen strålande personbeskrivning, eller miljöbeskrivning. Den har hittintills (jag har läst halva) inte varit spännande, tänkvärd, upphetsande… ja, inte ens ögonbrynshöjande.
Jag har inte fattat tycke för huvudpersonen.

Baksidetexten berättar att boken handlar om fyra väninnor som tillsammans löser brott. Än så länge är de bara tre väninnor. Jag undrar om den fjärde tillkommer eller om de skrivit fel.

Jag tycker att James inte är tillräckligt insatt i vad det innebär att vara kvinna för att skriva en bok där huvudrollsinnehavaren och flera av bipersonerna är kvinnor.

Det här är inte en bok jag rekomenderar. Såvida man inte vill ha en lättläst bok som handlar om läskiga mord, tillräckligt hafsigt beskrivna för att man inte ska känna minsta lilla rysning utmed ryggraden.

Men jag tänker läsa ut den. Jag hör inte till dem som inte läser klart en bok. Jo, det har hänt en gång, men det kommer inte upprepas.
Någon har tagit sig tid att tänka, fantisera, samla information och sedan skriva. Har jag i min tur köpt boken är det min skyldighet att läsa den till sista punkten.

Oftast är den inte samarbetsvillig alls. Det förser mig med migrän, diverse krämpor och ovälkomna åldertecken.

Men så plötsligt väljer min kropp att bjuda på en överraskning. Hon har utan mitt medgivande ineragerat med andra kroppar på kontoret och i smyg ställt om sin klocka.

Jag har fått mens, fyra dagar för tidigt.

Solen lyser

men jag fryser.

Idag fyller lilla Svalan sex år.

Vi sjöng för henne i morses; jag, maken och Guldgossen. Yrvaken tittade hon upp på oss och sa:
-Varför sjunger ni nu? Det är väl fortfarande kväll!

Eftersom vi är så hurtiga och bensinsparande jag och maken, så cyklar vi ju förstås på morgonen, vilket innebär att vi inte kan uppvakta lilla Svalan ordentligt, med frukost på sängen. Men paket fick hon så klart.
Guldgossen hade valt ut en köksmaskin med ljud, ljus och snurrande mixer, som lilla Svalan kastade ett öga på innan hon kastade sig över nästa paket.
Av mig och maken fick hon ett spel med en val som sprutar vatten på en om man kittlar honom på tungan när man försöker fiska upp saker från hans mun.
-Å, det är den gamle goe valen! utbrast lilla Svalan förnöjt när hon öppnat det paketet.
Det sista och största paketet var från hela familjen och innehöll något lilla Svalan verkligen önskat sig, länge. Hon blev överlycklig när hon insåg vad det var och kramade glädjestrålande om paketet.
Gåvan som utlöste så mycket lycka var en sminkhuvud med långt hår och massa attiraljer för att sminka, smycka, kamma och frisera.

Idag tillbringar lilla Svalan som vanligt tiden på fritids. (I morgon börjar skolan.)
När maken hämtar henne och Guldgossen väntar ännu en överraskning. Vi ska födelsedagsfika och spela minigolf på Skogshyddan. Vi har inte varit där sedan det uppfördes på nytt efter branden så det ska bli riktigt roligt.

Just nu, innan jag skulle skicka iväg det här inlägget, slog det mig att jag inte är en småbarnsförälder längre. Båda mina barn går i skolan. Vad innebär det egentligen? Ska jag föreställa vuxen? I mitten av livet? Betyder det att jag är medelålders nu?

Borde jag få en ålderskris?
Nej, jag tror inte det. Kriser är väl till för dem som inte tycker att de uppnått allt de önskat sig av livet.

Jag har uppnått en fantastisk familj. En Guldgosse och en liten Svala.

Igår kväll kom stenen på plats i min nya surjordsrabatt. Även Magnolian hittade sitt rätta ställe.
Det krävdes inte så jättemycket jobb. Det var rätt lätt egentligen. Om sanningen ska fram var det “a pice of cace” (man kanske inte ska slänga sig med engelska uttryck när man inte kan stava till dem…).

Jag glömde berätta. Det var mannen som gjorde alltihop.