Jag var ju på föräldramöte igår. Alla med barn i trean på Stenhammar- och Gösslundaskolorna var kallade att få information och få möjlighet att ventilera sina tankar kring förflyttningen till nästa läsår.
När fyran börjar kommer det inte längre vara bara två klasser på skolan utan tre, Gösslundaklassen kommer flyttas till Stenhammar.
Rektorer och lärare har bestämt att de tre klasserna ska slås samman och blandas och bilda tre nya klasser. Många föräldrar var arga. Upprörda röster höjdes bland både de kvinnliga och manliga leden. Min röst hörde inte dit.
Jag tycker det är bra att göra nya klasser. Visserligen går Guldgossen i en jättebra och tight klass. De är bara 16 elever och alla känner alla och det finns inga stora motsättningar. Man har hittat sina roller och eleverna verkar trygga.
Men det finns flera skäl att ändå göra nya klasser.
1. Klassrummen är inte så stora. Gösslundaklassen har 24 elever, Stenhammarsklasserna är 16. En klass på 24 elever får inte plats i något av de små klassrummen på ett tillfredsställande sätt. Det är bättre med tre klasser på 19 elever än två små och en stor.
2. Det är som upplagt för utanförskap, gängbildning och mobbing att flytta in en klass “utifrån”. Det blir “vi och dem”, “vi och bönderna”, “vi och gösslingarna”…
3. Även i en väl fungerande klass har eleverna sina roller. Det är nyttigt att få chans att bryta mönstret. Klassens “pajas” har chans att bli något annat, precis som “pluggisen”, “pratmakaren”, “den tysta” och för alla andra.
Beslutet om att göra nya klasser är redan taget. Det var något av det första den mest eldige föräldern frågade:
-Om beslutet redan är fattat, varför är vi då här?
Tänk att vi vuxna kan reagera så enkelriktat. Naturligtvis var vi där för att få information och för att få göra våra röster hörda!
Och något gott och mycket viktigt kom också ut av mötet.
Rektorerna som planerat klassbytena hade tänkt sig att lärarna ska sitta ner med eleverna en och en och be dem välja ut 2-3 elever som de gärna vill ha med sig till den nya klassen, och sedan skulle de vara garanterade en kompis.
Detta var vi flera som vände oss emot.
Barnen kommer naturligtvis prata med varandra om vilka de väljer, och ganska snart kommer det stå klart vilka som inte blir valda som favoriter. Dessutom är barn så ombytliga (precis som vi vuxna ibland). De kan vara bästa vänner ena dagen och spotta på varann den andra. Tänk om de inte väljer “bästisen” för att de just då är ovänner. Och tänk vilken ångest de senare kan skapa, med oro för att man inte kommer hamna i samma klass…
Vi pratade lite om vilka som är mest kvalificerade att bestämma hur klasserna ska se ut. Det handlar ju inte bara om vilka elever som är bästa vänner, det gäller ju framför allt att skapa ett bra arbetsklimat. Kanske ska man till och med dela på “bästisar” för att de pratar för mycket under lektionstid.
Vi trodde att lärarna är de som har bäst koll på de här bitarna. De vet vilka som umgås, vilka som borde umgås och vilka som inte bör umgås…
Jag tycker det var ett bra möte. Känslorna svallade lite i början men det la sig under kvällen. Och det tog bara en timma!
