Zäta

…var jag bara tvungen att kolla runt bland mina bloggvänner lite. Se snygga foton, svällande muskler, humle, en paus, läsa om en reinkarnerad godsherre, en kvinna som följer sin dotter en dag i skolan, en syster som glömmer sin inköpslista…

…och en masa annat smått och gott som finns i min bloggosfär.
Jag trivs där.

Nu måste jag gå och lägga mig. Jag är vråltrött och veckan som kommer kommer inte vara nådig mot de trötta.
Förundersökningsledaren är borta måndag och torsdag kväll. Samtidigt har han utlyst “operation vårstädning” av huset (smart kille, eller hur!).

På lördag har vi efterlängtade gäster. Jag har inte tänkt ut all mat än. Det står mellan buffé eller kyckling eller bakpotatis. Efterrätten har jag i alla fall redan gjort. Jag är rädd att mitt “jag-vill-så-gärna-imponera-och-göra-mig-till” kommer segra över mitt mer förnuftiga “jag-bjuder-på-något-som-tar-lagom-lång-tid-att-förbereda”. Tack och lov att Förundersökningsledaren inte har några som helst påfågelsdrag utan kan hålla mig nere på jorden när det gäller att upprätta menyer.

På jobbet blir det också en tuff vecka. Vi ska ha en veckotävling med olika delmål. Jag gillar att tävla och det gör alla på jobbet tror jag. Belöningen är en ledig klämdag, om vi klarar tävlingen vill säga.

Jag håller på att bli förkyld och lilla Svalan hade 37.7 grader i kväll. Det är i och för sig ingen fara för det är ju normalt med lite högre temperatur på kvällen, men parat med snuva och halsont så bådar det inte gott. Jag har redan förvarnat Förundersökningsledaren om att det är han som får bli hemma om någon är sjuk i veckan. Det var jag som var hemma förra veckan så nu är det hans tur. Jag vet att han inte kan vara från jobbet eftersom de har förtvivlat mycket att göra, men det kan ju egentligen inte jag heller.
Och så är det för de flesta har jag märkt. De som har jobb har mer än de önskar och de som inte har jobb – har inte jobb… Det blev inte så där överdrivet fyndigt men ni fattar vad jag menar hoppas jag.

Nä, nu skulle ju jag går och lägga mig.
På tal om jobb så kommer jag fortfarande ihåg att jag lovat berätta om när jag gjorde bort mig på arbetsförmedlingen, men det får bli en annan gång.

“Barnet ni fått är ett underverk.
Vilar så tryggt i er famn.
Skapat av Gud i minsta detalj.
Livet är i Hans hand.
Omslut det med kärlek, glädje och frid.
Barnet ni fått är unikt.”

Så lyder texten till sången min Italiensyster skrev för många år sedan. Jag har sjungit den på många barnvälsignelser. Den är fin, både till text och melodi, enkel och lagom lång. Perfekt helt enkelt.

Idag sjöng jag den i Smyrnakyrkan i Göteborg. Förundersökningsledarens syster hade önskat att jag och Förundersökningsledaren skulle framföra sången medan hon och hennes lilla familj gick upp på scénen för barnvälsignelse.
Det gick bra att sjunga. Jag sjöng inte fel och rösten klingade som den skullle. Förundersökningsledaren spelade perfekt och säkert och alldeles lagom fort.

Smyrnaförsamlingen är Sveriges näst största pingstförsamling.
Idag var det drygt 400 personer på mötet.

Och jag hade en bra hårdag!

Idag har vi varit i Göteborg. Det tar ungefär en och en halv timmas bilväg att komma dit.

Efter en fjärdedel av vägen frågar lilla Svalan:
-Är vi framme snart?

Nej, vi är inte framme snart.
-Är det långt kvar?

Ja, det är långt kvar. Jättelångt!
Fast inte lika jättelångt som det kommer att vara kvar när vi ska bila till Italien i sommar.

Förundersökningsledaren förklarar för barnen i baksätet:
-I sommar, när vi ska bila i Europa, då blir det som att åka till Göteborg 50 gånger.

Lilla Svalan säger det som bara lilla Svalan kan säga, och med sann förundran i rösten:
-Ojdå, kära nån!

Jag hann sy klart lapptäcket i tid för att ge det till Förundersökningsledarens systerbarn efter barnvälsignelsen idag. De sista stygnen gjorde jag under predikan.

Det blir snyggare att handsy kantsömmen på baksidan. Jag måste komma ihåg det till nästa täcke. Även om det går hundra gånger snabbare att sy på maskin så blir det inte alls lika snyggt och inte fäster det överallt heller. Särskilt inte när man har tagit till en för smal kantremsa (4 cm är alltså för smalt om man ska sy fast den med maskin).

Klockan ett i natt orkade jag inte sy mer utan gick och la mig. Sen har jag handsytt det som behövdes för brinnande livet. Jag sydde i bilen på väg ner till Göteborg och när vi kom fram var det inte så mycket kvar, frustrerande lite till och med.

När Förundersökningsledaren och jag spelat och sjungit och barnvälsningelseakten var över lämnade jag gudstjänstlokalen och smög ut till bilen och hämtade lapptäcket och sedan satt jag på kyrktorget och lyssnade på predikan och sydde klart.

Jag blev jätteglad över att jag hann klart. Jag hade bett till Jesus att Han skulle hjälpa mig hinna klart. Och även om Han faktiskt gjorde det tror jag samtidigt att Han gärna ser att jag har en något bättre framförhållning nästa gång jag ger mig på ett projekt med en deadline, även om det som nu bara är jag själv som satt upp mina gränser.

Ett bönesvar till fick jag när jag satt vid symaskinen igår kväll.
Jag har sytt quiltningen med röd tråd eftersom täcket går i blått, rött och vitt. Kantbården är framförallt blå och då är det snyggt med den avvikande röda tråden.
När jag nästan var klar upptäckte jag att jag hade för lite röd sytråd. Den skulle inte räcka, och det är inte lätt att skaffa mer tråd klockan elva en lördagskväll.
Så jag bad en kort bön (kort för att jag inte hade så mycket tid och för att Jesus inte bryr sig om huruvida man lägger ut texten eller inte) om att tråden skulle räcka, och tänk – den räckte precis!

Och täcket blev bra. Jag ska visa bilder senare, någon dag när jag hinner sätta mig lite med Picasa (det smidiga bildbehandlingsprogrammet). Baksidan blev inte vrålsnygg eftersom jag blandade maskinsöm och handsöm för kantbandet men för övrigt är det godkänt. Och mottagarens ömma moder verkade uppskatta det också och gav mig en go kram.