Zäta

I eftermiddag har jag kommit en liten bit på lapptäcket till Falunkorven. Jag har nu bara cirka 30 lappar kvar att skära till av totalt 150 stycken.

Veckan som kommer är rätt fullproppad med kvällsaktiviteter men på fredag tror jag att jag kan få en stund att fortsätta.
Jag ser fram emot att ha skurit till alla lapparna och kunna lägga ut mönstret jag ritat upp i förväg. Jag tror att det blir bra men kan inte veta säkert förrän jag lagt upp det på köksbordet.

Om det blir som jag tänkt kommer det här nog bli det snyggaste lapptäcke jag gjort. I alla fall färgmässigt. Det är bruna, beige och sköngröna nyanser. Jag har haft hjälp av Italiensystern när det gäller att välja ut tyger. Jag är bra på mycket men inser att även jag har vissa begränsningar. Italiensystern är bättre än jag på kläder, inredning och färgmatchning. Hon är snyggare också, men det hör inte hit.

Själv är jag i alla fall bäst av syskonen på att sy lapptäcken. I alla fall än så länge. Ingen av de andra har nämligen gett sig på att sy ett eget.

Jag har absolut inget behov av en bättre telefon än den jag har. Det räcker gott och väl att kunna ringa, ställa ett larm, skicka SMS och kunna spela in minnesnoteringar. Vem behöver en telefon med pekskärm och en massa onödiga appar? Inte jag inte! En telefon är väl för i allsindar ändå till för att ringas med. Jag har sett folk gå omkring och pilla på sina telefoner så att det ser rent löjligt ut.

Förundersökningsledaren har en smartphone. Jag vet inte vad det är för märke eller hur den fungerar. Jag är fullständigt ointresserad av allting med den där telefonen. Det är appar hit och appar dit. Förundersökningsledaren försöker ibland berätta vad man kan göra med den lilla manicken men jag slår dövörat till.

Den senaste flugan i appvärlden är tydligen den häringa alfapetgrejen som alla håller på med. Wordfeud tror jag det heter. Jag har hört att folk blivit helt beroende.
Förundersökningsledaren visade mig häromdagen hur han tävlade mot en vilt främmande människa om vem som kunde samla flest poäng genom att lägga ut smarta bokstavskombinationer.

Just nu har jag fem omgångar Wordfeud på gång på Förundersökningsledarens telefon…

Min farbror träffade en annan språkglad man under sin senaste semesterresa. De kom att tala om flygresor och mannen berättade om en gropig hemresa från Dubai.
Vid landningen på Landvetter blåste det en ruskig sidvind och piloten var tvungen att göra ett antal inflygningsförsök och till slut snedställa planet rejält under den sista lilla biten ner mot landningsbanan.

Bredvid vår berättare satt en mycket nervös herre, svettig och blek, med paniken lurande bakom ögonen. Min farbrors nyvunna bekantskap såg sin stolsgrannes belägenhet och klappade honom på axeln med de trösterika orden:
-Jag har flugit en massa gånger och det här kommer gå bra. Piloten vet vad han gör. Du behöver inte vara rädd.

Landningen blev stötig men de höll sig på banan utan incidenter.
Då vände sig den bleke mannen mot sitt ressällskap och sa:
-Jag ville inte säga något till dig förut, men jag är pilot.

Klockan är strax nio på söndag morgon och jag har varit vaken i tre timmar. Det är verkligen slöseri med dyrbar sovtid.

Ryggen spökar lite för mig. Jag har inte jätteont men uppenbarligen tillräckligt för att inte kunna sova. Dessutom drömde jag att Guldgossen blev kidnappad. Efter två dygn stod han utanför dörren igen, med en bomb runt halsen. Jag minns inte från vilken film mitt medvetande hämtat den där bomben men det var en liten apparat med en snara runt halsen som skulle skära huvudet av honom om den utlöstes.

I handen höll Guldgossen en brev där kidnapparna krävde en miljon för att avaktivera bomben.
Vi gick till banken och lånade en miljon på huset med förevändning att vi håller på med altan och trädgårdsanläggning.

Vi överlämnade miljonen i en stålportfölj någonstans ute i skogen. Jag var hela tiden orolig att kidnapparna skulle blåsa oss och döda Guldgossen trots pengarna. Jag hade velat ta med Guldgossen ut i skogen för att kidnapparna skulle desarmera bomben på plats. Om den smällt av skulle någon av dem befunnit sig så nära att de också strukit med vilket skulle vara en garanti för att de inte lurade oss.
Men Guldgossen var tvungen att sitta hemma i köket och vänta medan Förundersökningsledaren var i skogen med pengarna. Jag satt tillsammans med honom och vi bara tittade på varandra, utan att kunna säga ett ord.

Guldgossen hade försäkrat mig att han inte sett en skymt av kidnapparna och inte visste var han varit och det gav mig lite hopp om att han skulle få leva.

Precis efter det avtalade klockslaget tog jag fram en avbitartång och klippte av vajern runt Guldgossens hals. Det var fruktansvärt spännande och skräckfyllt för oss båda men det gick vägen.

Ett tag senare, när allt var över, upptäckte vi att Guldgossens husnyckel var borta. Vi kom fram till att han haft den på sig när han blev kidnappad och att kidnapparna nu hade tillgång till vårt hus.

Jag tog i hemlighet kontakt med ett ökänt motorcykelgäng och skaffade mig en pistol. Natt efter natt satt jag i trappen innanför ytterdörren och väntade och en natt hände det.
Tyst och försiktigt vreds en nyckel om i låset, dörrhandtaget trycktes ned och en svartklädd figur gled in genom dörren. Med min ljuddämparförsedda pistol sköt jag honom omedelbart med pipan tryckt mot tinningen, precis som motorcykelmännen lärt mig. Jag tänkte också på att rikta pipan så att skottet inte skulle kunna gå upp genom taket om det till äventyrs skulle passera genom mannens huvud. Det var därför jag suttit i trappan och väntat, så att jag kom på lagom höjd.

Mannen dog omedelbart och jag tryckte en handduk mot skotthålet för att fånga upp så mycket blod som möjligt.

Sedan vaknade jag.
I drömmen hade jag inte inkluderat resten av familjen i min hämdplan och jag hade så vitt jag i vaket tillstånd visste, inte räknat ut var jag skulle gömma kroppen. Jag hade köpt klorin för att kunna tvätta bort blodet och skaffat plast att lägga i kofferten på bilen för att kunna köra iväg liket någonstans.

När jag vaknat låg jag först och funderade på hur jag lyckats hålla mina nattliga sejourer hemliga för Förundersökningsledaren, hur jag fått kontakt med motorcykelgänget, var jag skulle gömma kroppen och om klorin verkligen räcker för att dölja spåren efter ett brott.
Efter en stund insåg jag att det var ganska fåniga tankar och i stället tog känslorna från mardrömmen över. Min och Guldgossens skräck i köket etsade sig fast i känslocentrat ett tag.

Nu har jag skakat av mig ruskigheterna och mår bra igen, om man bortser från att jag fortfarande har lite ont i ryggen.

Gissa vad jag gjorde i går kväll!

Här kommer en ledtråd:
Rödbetscarpaccio med solrosfrön och kapris.
Kallrökt lax på äppelsallad med dillvinegrätt samt ugnsbakad lök med creme fraich och löjrom.
Lammfärsbiff, lammsplitt och “vanligt” lammkött med rödvinssås, trattkantareller, morotsstubbar, broccoli och potatisbakelser.
Osttallrik med brie-, grönmögel- och västerbottenost samt pumpa-, rödlöks- och aroniamarmelad.
Dessertallrik bestående av lingoninkokt päron med lättvispad grädde, änglamat med lingonsylt samt kolapaj med lingondekoration.

När jag fyllde 40 fick jag en överraskning av min farbror och faster. Det var den 2:e juli så jag har varit nyfiken länge. I går eftermiddag var jag och Förundersökningsledaren hembjudna till deras sommarhus i Källby. Vi gick en liten husesyn och blev bjudna på fika och trevligt umgänge.
Både min farbror och faster är duktiga på att hålla samtalsämnena igång så det blev en riktigt trivsam eftermiddag.

När det började skymma fick Förundersökningsledaren sätta sig bakom ratten i min farbrors bil och sedan gav vi oss iväg ut i tassemarkerna upp mot Kinnekulle. Jag hade mina gissningar på Forshems Gästgivaregård men i stället hamnade vi på Bergets Orangeri som är en relativt nyöppnad restaurang med lokala råvaror, ypperligt välkomponerad mat och personlig service.

Under drygt tre timmar njöt vi av den goda femrättersmiddagen och av omgivningen, atmosfären och av varandras sällskap.
Det enda icke njutbara som inträffade var när Förundersökningsledaren blev stucken av en geting. Den hade fladdrat till mot min nacke först men jag trodde tack och lov att det var en nattfjäril. (Med min getingfobi hade kvällen inte varit lika trevlig om jag förstått vad det var redan när den var på mig.) Sedan satte den sig på Förundersökningsledarens underarm och när han skulle döda den blev han stucken. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite skönt att jag klarade mig.