Zäta

Sist vi var i Göteborg var vi ju bland annat och först och främst på barnvälsignelse. Svågerns förstfödde barnvälsignades. Jag och en av mina svägerskor sjöng en vacker visa.Låt mig vandra genom livets skeden.
Låt mig mogna av dess sol och regn.
Låt mig våga se med öppna ögon
och dra visdom av de ting jag ser.
Livet kan va kallt och hårdhänt.
Livet kan va ljust och varmt,
men jag vill alltid va ett barn av himlen
som har en sång i min faders hand.

Som en fackla i den stora rymden,
som en blomma i min faders famn,
så är landet dit min själ vill komma,
så är målet för min vandring här.
Livet kan va kallt och hårdhänt.
Livet kan va ljust och varmt,
men jag vill alltid va ett barn av himlen
som har en sång i min faders hand.

Vi var ju på Lek- och Buslandet för ett tag sen. Jag har inte lyckats få in bilderna till det inlägget så de kommer här separat i stället.Dottern i rött och sonen i svart är på väg upp för den uppblåsta rutchkanan.Här kommer dottern nerdrösandes……och här kommer sonen.Dottern råkade lite illa ut och blir tröstad av sin pappa en stund.

En eftermiddag härförleden var vi på ett litet kringresande tivoli som slagit upp sina lastbilsflak här i Lidköping. Barnen roade sig kungligt och maken fotade. Här är några av bilderna.

Eftersom jag inte orkar leta reda på inlägget om det senaste lapptäcket så kommer några bilder här. Den här gången gjorde jag baksidan lite snyggare också.En närbild.

Quiltad ram.

Nu har jag haft möjlighet att lägga till bilder igen. Det har blivit bilder lite varstans i de gamla inläggen. Kolla in Pirelli till exempel, eller mitt senaste lapptäcke.
Efterom jag irriterande nog inte tillhör datanördarnas skara (jag är inte ens i närheten) så kan jag inte länka till tidigare inlägg.

Den som söker han finner!

Leta i inläggen nedan:

Syskonkärlek
Som alltid
Markiserna
Trädgårdsrunda
Att ge barnen smörj
Helgavslut
Göteborgsresan
Pirelli

Bilden är tagen vid ett tidigare, gladare tillfälle.

Det befarade och fruktade åskvädret uteblev.
När jag berättade för dottern att sonen ska övernatta hos farmor och farfar grät hon en skvätt medan jag förklarade varför det bara är han, och att det nästa gång blir hon, och med tårar i ögonen sa hon:
-Men jag som tycker om att göra saker ihop med min storebror!
Så snyftade hon lite till och tilla:
-Jag tycker mer om honom än om Pippi.

Pippi är hennes älskade, mjuka, väl nedsmutsade, gosiga, överallt medföljande docka.

Om en kvart kommer farmor och hämtar. Nu leker barnen, de passar på innan sonen åker iväg. Sonen fixar låtsasfika i dotterns låtsaskök. Han kokar och häller och donar medan dottern tar hand om sin bäbis Gunnar.
Han kompenserar.

Jag har utlovat en cykeltur till sommarkiosken med inhandlande av både glass och godis, och sedan fotbad med tillhörande pedikyr, samt nagellack på fingernaglarna (även svärfingret) och så tvåsamt soffmys framför Talang.
I morgon blir det årets första utomhusbad i den lilla, lilla polen.
Jag kompenserar.

Jag älskar dem så ofantligt mycket.

Sonen som burit denna hemlighet i flera dagar och inte försagt sig fastän han naturligtvis bubblat av glädje, som lyckades vänta ända tills dottern ätit upp sin mat, för att inte riskera att hon matvägrar.

Dottern som grät och vände sina stora, uttrycksfulla, bruna ögon mot mig och förklarar att hon är ledsen, inte för att hon inte fick.. utan för att hon tycker om att göra saker tillsammans med sin bror. Tillsammans med!

Han visar med gärningar, hon hittar de rätta orden.
Och jag älskar.

När jag for hemifrån fungerade markiserna. Vi får se hur länge det håller i sig.

Under den senaste periodens riktigt varma, soliga väder har vi påminnts om varför vi skaffade markiser från första början. Det blir nästan olidligt varm, speciellt på övervåningen, när inte fönstren skuggas.

Vi lät installera automatiska markiser som åker ner när solen skiner och far upp när den går i moln, eller om det blåser för mycket. Det är väldigt behändigt. Kanske enda orsaken till att mina snålt vattnade blommor lyckats överleva så länge i min näst intill obefintliga vård.

För några månader sedan (tror jag det är nu i alla fall, tiden går så fort) började markiserna krångla. De åkte inte upp, och sen åkte de inte ner. Markisinstallatören kom och tittade och gissade att vindsensorn fått ett överslag, eller att fjärrkontrollen lagt av, eller att…

Sen hände inget, och sen hände inget, och sen kom markismannen på nytt besök idag kl 12.00. Han hade med sig en kollega. Gemensamt kliade de sig i huvudet (den ene hade mycket hår och den andre inget) och klättrade upp och ner för stegen, slog av och på säkringarna, kommunicerade via mobiltelefonerna, lånade toaletten för att de blev så “pinkenödiga” (nåja, det var bara den ene) och kom till slut fram till… ingenting. Kanske är det något mystiskt fel på elledningarna. Markiserna fungerar ibland, och ibland inte.
När markismannen skulle demonstrera det konstifika beteendet (inte sitt eget, markisernas) fungerade det hela dock hela tiden. Så de for hem, eller kanske iväg till nya bråkiga markiser.

Nu är i alla fall markiserna nedfällda, och kvällens förväntade åskväder kanske i alla fall inte behöver gå allt för “hett” till.

Under tiden som de båda jobbarbyxklädda herrarna utförde sitt förvärv passade jag på att luncha och plocka undan lite där hemma. Jag övervägde att utöka lunchrasten ytterligare för att kunna plocka fram dammsugaren också (svärmor kommer på blixtvisit i kväll) men arbetslojaliteten tog överhanden ganska snabbt. Man kan inte skolka från jobbet för att dammsuga hemma!

Nu hittade jag en Dumleglass i frysen. Hip hipp hurra!

Sonen ska ensam få sova över hos farmor och farfar mellan fredag och lördag. Dottern är ännu inte informerad.

Hon kommer bli fruktansvärt arg, besviken, avundsjuk, ledsen, förtvivlad och alla andra känslor på minussidan av humörsstegen. Det kommer inte hjälpa att jag och dottern ska ha en egen myskväll och måla naglar och titta på Talang. Hon kommer bryta ihop.

Ändå vill vi gärna prova att dela på dem lite. Det är ju hela 3½ år mellan dem men ibland tror jag de är tvillingar. Visst bråkar de och är sura på varann allt som oftast men för det mesta håller de ihop som ler och långhalm. De leker jättebra tillsammans och är så måna om varann att det är en fröjd för modershjärtat. Detta förhållningssätt är naturligtvis inget vi vill ta ifrån dem, men lite mer självständighet skulle nog inte skada, speciellt för sonen.

Men nu sitter jag här och bävar, för det kommande utbrottet. Det kommer bli regn, blixt och mullrande åska. Och jag är hemma ensam och får försöka stilla stormen bästa jag kan.

Tog jag hand om någon tvätt igår? -Bara minimalt.
Gick jag och la mig i tid då, för att motverka huvudvärken? -Näpp!
Vad gjorde jag då?

Jo, jag satte mig och tittade på filmen Solstorm som jag lånat av Shopoholic-kollegan. Sen drösade jag i säng vid elva-tiden och körde med TENS-apparaten så länge jag orkade. När jag sovit med dess regelbundna elchocker en stund vaknade jag till och stängde av den, drog ut sladdarna, men orkade inte plocka bort elektrodplattorna som satt på huden. De fick sitta kvar tills i morses. Det är inte särskilt bra för dem, försämrar förmodligen funktionen avsevärt.

Det är som alltid. Jag lyckas aldrig utföra det jag föresatt mig.
Jag är hopplös!

Månen var vaken när jag gick och la mig.