Zäta

Ibland blir jag så sugen på att skriva. Bara låta orden flöda och inte bry mig särskilt mycket om varken innehåll eller uttryck. Det är väl därför jag håller liv i bloggen. Det är en utmärkt tummelplats för en wannabe med lågt självförtroende och verklig eller inbillad tidsbrist.

Om jag vore arbetslös skulle jag förmodligen göra ett allvarligt menat försök att få till en bloggbok. Egentligen tycker jag inte att en bloggbok är en riktig bok. Den består ju av en massa, icke sammanhängande texter. I bästa fall blir det en samling essäer, betraktelser eller kåserier. I sämsta fall får läsaren bläddra bland dagboksanteckningar utan mening för någon annan än ”författaren”. Och skulle jag skriva en blok skulle det förmodligen bli det sistnämda.

Trots mina aversioner mot bloggböcker (jag har inte läst en enda, så jag kanske skulle kalla det för förutfattade meningar i stället) skulle jag ändå knåpa ihop en blok, om jag hade tid.
Det känns som en blok vore ett enkelt första steg. Texterna finns ju redan. Det är ”bara” att sålla bort de värsta bottennappen och försöka sig på en någorlunda lättläst sidindelning.
Och när boken är klar och tryckt hos vulkan.se inbillar jag mig att jag skulle bli så inspirerad att jag fortsatte av rena farten. Kanske inte med några spännande deckare eller rafflande kriminalromaner men med en barnbok.

Nu föreligger ingen risk att jag blir arbetslös. Tack och lov!
Omvärlden (min man och mina barn) är nog också tacksamma för det.
Eventuella bloggläsare kanske också är tacksamma. En hel bok Zätabladder lär bli i mastigaste laget. Och jag skulle förmodligen tvinga er att köpa den!

I morses hände det igen. Jag glömde bort vägen till jobbet.

Nu ska man inte tro att jag blivit gammal och senil. Däremot ska man tro att några vägarbetare blockiderat vägen vid järnvägsövergången så att jag hela veckan behövt ta en annan väg för att komma fram.

I morses for jag ändå min helt vanliga sträcka och blev för andra gången den här veckan upprört förvånad över avspärrningen som tvingade mig till en lång och onödig omväg. Hade jag tänkt till lite i förväg hade jag sparat både adrenalin, tid och bensin.

Förresten, September i all ära, men jag vet att det kommer folk ända från USA för att lyssna på bandet Kadawatha i kväll. Som jag ser det är September bara eftersångare åt Kadawatha. De är kvällens lysande stjärna. Det är de som har turnerat en hel sommar i USA och spelat på de stora scenerna!

I kväll ska vi fira lilla Svalan genom att lyssna på September i Stadsträdgården.

Jag är lite sur för att hon snott mitt artistnamn.

När jag var i de yngre tonåren och stod i hölasset och skyfflade hö så svetten lackade brukade jag låtsas att jag var en världsberömd artist. Hölasset var min scen och nedanför på marken stod ett enormt folkhav där alla dyrkade mig och min sångröst.

Och då hette jag September. Det var mer än 25 år sedan så visst var jag väl först?!

Det var ganska tråkigt att hysta hö så jag sjöng för att fördriva tiden. Det hände mer än en gång att pappa var tvungen att banka med tjugan i balbanan för att jag inte hörde när han ropade och bad mig dämpa takten på hystandet.

Guldgossen funderade ett tag på vad han ville ge lilla Svalan i födelsedagspresent. Till slut kom han fram till att lilla Svalan, som tycker så mycket om att se på TV, kanske skulle uppskatta en ny film.

I tisdags var jag inne på ”Hemmakväll” och skrev upp namn och pris på alla deras köpfilmer. (Nej, inte alla. Bara de som riktar sig till barn…) Guldgossen gick igenom listan på kvällen och i onsdags var jag tillbaka och köpte de två (!) filmer han valt ut.

I går kväll var det dags att slå in paketet. Jag erbjöd Guldgossen att jag skulle stå för inslagningen men naturligtvis ville han göra det själv.
Han valde ut ett glansigt papper med änglar ”för jag vet att lilla Svalan gillar änglar”. Jag talade inte om att det egentligen är ett julklappspapper. Varför ska man facka in presentpapper?
Sedan tittade han igenom de tio rullar snören jag har samlat på mig och valde omsorgsfullt ut ett sköngrönt snöre ”för grönt är lilla Svalans favoritfärg”.

Jag tror jag uppskattade Guldgossens omsorger mer än lilla Svalan när hon öppnade sitt paket i morses.

I dag fyller lilla Svalan år! Det var nio år sedan hon plötsligt bestämde sig för att det skyddade livet i livmodern skulle bytas ut mot ett betydligt mer innehållsrikt och spännande liv tillsammans med oss andra.

Och tillsammans är just vad hon varit, och är. Socialare unge får man leta efter. Hon mår fysiskt dåligt om hon inte får leka med sina kompisar, nya och gamla. Hon blir snabbt vän med alla oavsett ålder och med henne vid bordet behöver man aldrig vara rädd för några pinsamma tystnader.

Senast i går kom det fram en kvinna jag vagt känner igen från skolan och berättade att hennes dotter pratat så mycket om lilla Svalan och att de lekt en massa på fritids nu efter sommaren. De var ganska nyinflyttade och mamman var glad att hennes dotter så snabbt hittat en vän.

Ibland pratar hon så klart för mycket. Det tycker i alla fall vi vuxna som emellanåt själva vill komma till tals. Jag hör väl inte till de mest talträngda och känner mig obekväm när jag inte ens får en syl i vädret.
Lilla Svalan har heller inget emot att byta samtalsämne, ibland så smidigt att man inte ens märker hur diskussionen glider över från till exempel motorbyte på båten till vilken attraktion som är roligast på Skara Sommarland.

I dag är det dock lilla Svalans dag. I dag ska hon få prata så mycket hon vill. (Skönt att jag har åtta timmar på jobbet med betalt för att låta munlädret jobba!)