Zäta

Under semester har jag, föga förvånande, förpassats till ett tillstånd av ständigt läsande.
Nackdelen med intensiva läsperioder är att de har en förmåga att mycket motvilligt släppa taget om sitt offer.

Jag vet inte hur många böcker jag slukat i sommar.
Den senaste i raden var Henning Mankells sista Wallander “Den orolige mannen”. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp från författaren, att göra den sista boken betydligt sämre än sina föregångare, så att man som läser känner att “det är okej, jag är ändå inte så hungrig efter mer”, eller om det helt enkelt är så att Mankell tappat intresset för sin huvudperson.
Hur som haver så var “Den orolige mannen” inte alls samma fulländade läsupplevelse som jag förväntat mig. Den saknade både spänning och rafflande slut. Personporträtten och miljöbeskrivningarna var inte alls så måleriska som i tidigare böcker och handlingen hackade sig sakta frammåt.

Nu hoppas jag på lite mer action i Robert Ludlums och Gayle Lynds “Upptakt Paris”.

I mitt smultrontorn har två tistlar växt sig större och större de senaste veckorna. Jag har försökt dra bort dem med trädgårdshandskar på, men har stuckit mig genom det tunna tyget och bestämt mig för att vänta tills jag fått på mig rejäla vintervantar.

I söndags var mamma här och hon tog sig en liten runda i trädgården.
Plötsligt fick jag se henne barhänt stå och hålla i de båda tistlarna som hon nogsamt ryckt upp med rötterna.

-Men, hur feck du opp didär? Dä jorddela gôront?
-Nääädå. Omen bara tart lite vackert så ä däla ingen fara!

När jag cyklade hem från jobbet häromdagen låg det återigen en snok på cykelvägen.

Jag trampade som vanligt på ganska koncentrerat i högt tempo och upptäckte inte ormen förrän jag var en halvmeter ifrån. Den slingrade sig förtvivlat för att hinna undan faran som kom farande men förgäves, jag körde rakt över den, med benen upplyftade och en mask av fasa klistrad i ansiktet.

Jag stannade inte för att beskåda mitt dåd. Jag sneglade inte ens bakåt när jag fortsatte hemåt.

Vi åt mat från McDonald´s i dag. Jag ville inte ställa mig och laga mat när jag kom hem från min joggingrunda, och klockan var ganska mycket och barnen hungriga, så jag följde gladeligen minsta motståndets lag. Det går ju så fort med McDonald´s.

HAHA! Säger jag bara!

Min beställning skulle dröja en liten stund så ville jag vara så vänlig att parkera i väntfickan till vänster. Varsågod, här är din dricka så länge.

När jag vänligt väntat en stund kom en stressad flicka ut med min beställning.
-Varsågod, Happy Meal och McFeast.

Tyvärr så var det McFish Guldgossen ville ha. Den stressade flickan försökte kränga den felaktiga beställningen till en annan väntande bil, men de gick inte på det simpla tricket så hon gick tillbaka in med alltihop igen.

Efter ytterligare väntan kom hon tillbaka ut med ett anteckningsblock och skrev noggrant upp allt jag beställt. Hon förvarnade mig om att det nog tyvärr skulle ta en liten stund och jag sa som det var, att jag inte hade så bråttom så det var ingen fara. Jag skruvade upp volymen på lovsångsskivan jag hade i bilen och lutade mig bakåt en stund.

Långt om länge kom tösen tillbaka, en aning mindre stressad när hon såg min fridfulla min. Med sig hade hon en helt korrekt omgång mat, plus en påse.
-Du får lite fika också, för att det dröjt så. Jag ber verkligen så hemskt mycket om ursäkt. Hoppas du får en trevlig kväll.

Visst fick jag det. Jag fick all mat samtidigt och maten höll sig varm ända tills jag kom hem och kunde stoppa in den i mina fågelungsgapande barn. Dessutom visade sig överraskningspåsen innehålla en chokladmuffins till mig, en chokladdonut till lilla Svalan och en rejält stor bulle till Guldgossen. Vi vågar inte ge honom något med choklad om vi inte är säkra på att det inte innehåller spår av nötter.

Tack så mycket McDonald´s, för att ni är trevliga och har vett att kompensera en väntande kund. Det är inte alla restauranger som håller sig med en sådan policy.

Tanten före mig i bilkön hade tydligen också fått fel mat. Men hon stod utanför utlämningsluckan och skällde och svor. Och jag såg inte att hon gick därifrån med en påse fika. Det lönar sig oftast att vara artig och trevlig.

Direkt när jag kom hem gav jag mig ut och sprang i regnet medan hög- och lågtrycken högljutt möblerade om bland molnen.

Sprang och sprang förresten. “Makligt vaggande” är väl en mer passande beskrivning för vad jag håller på med i skogen.
Men jag ska inte trycka ner mig själv med allt för korrekta ordval. Det finns det andra som gör. Lilla Svalan till exempel, min älskliga lilla sanningssägare.
-Mamma, du kan inte springa! säger hon uppfordrande till mig så fort jag för mina joggingturer på tal.
-Du kan knappt jogga, späder hon på.

Och visst har hon rätt. Men varför ge sig själv osjälvkänsla när man i stället kan boosta lite och orka fortsätta.

I dag var det dock nära att jag gav upp efter bara några steg.
Jag upptäckte genast att jag behöver stretcha även när jag cyklat. Vaderna protesterade intensivt trots mina långsamma steg. Det är nog första gången under hela sommaren som jag haft så ont i någon kroppsdel under mina rundor att jag allvarligt funderat på att stanna.

Nu gjorde jag ju inte det, stannade alltså. Jag har stor nytta av min envishet, och så är jag ju starkt motiverad av min önskan att överleva Göteborgsvarvet nästa sommar.

Uppvärmning: 2½ minuts gång.
Joggingtur: 2 minuters jogging + 1 minuts gång.
Men den här gången förlängde jag det andra joggingpasset till tre minuter, och det sista till fyra. Nästa gång kanske jag tar alla i tre minuter.
Nedvarvning: 8 minuters promenad.
Stretch.

När jag började springa småregnade det sådär trevligt. Jag hade min vindtäta tunna jacka på mig, som Förundersökningsledaren köpte åt mig i förrgår. Den är vit med röda detaljer och sitter som gjuten över min breda bak (och fladdrar lite på ärmarna). Under hade jag bara en T-shirt. Efter några steg blev vindstopparen dock för varm så jag fick knyta den runt midjan.
De sista åtta minuterna, när jag gick hem, spöregnade det. Åskregn har ju en tendens att vara överdrivet intensiva, och det här regnet utgjorde inget undantag. När jag kom hem var jag lika våt som om jag ställt mig en stund i duschen.

Dumma, dumma åskan!

Jag hade precis skrivit ett mycket välformulerat, lagom långt och osedvanligt trevligt inlägg när blixten fick datorn att slockna. Jag hade till och med börjat skriva rubriken (visst är det alltid det sista man gör) och det var bara tre sekunder kvar till muspekaren kunnat göra sitt jobb på “spara”-knappen.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska bry mig om att skriva om inlägget igen. Jag vet med mig att det inte kommer bli lika bra som vid första försöket.

Jag har just ätit min lunch och ämnar ge mig ut på stan för att leta födelsedagspresenter till lilla Svalan.

Från fönstret på kontoret ser jag plötsligt hur himmelens portar öppnar och regnet formligen står som spön i backen.

Lilla Svalan får vara utan födelsedagspresent i år.

Barnen sov över hos mina svärföräldrar mellan tisdag och onsdag. Jag fick tillbaka dem i går kväll.

De hade haft jätteroligt och gjort utflykter, lagat låtsasmat i trädgården och ätit bra. Och när de kom hem hade de med sig en stor ställning för Guldgossens basketkorg.
Eftersom vi har putshus vill vi inte sätta upp basketkorgen som Guldgossen fick i födelsedagspresent förra året, på väggen. Nu hade svärfar lyckats bygga en rejäl och stabil ställning som vi placerade i trädgården. Visserligen är han ju snickare, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hans finurliga lösningar och den tid han lägger ner på att få till hållbara och bra saker.

Guldgossen och jag invigde korgen med att spela “21”. Guldgossen förklarade reglerna för mig. Om man missar får motståndaren skynda sig att fånga bollen och kasta därifrån bollen hamnar. Om man träffar korgen får man skjuta igen från ett bra ställe. Försten till 21 träffar vinner.

Jag vann med 21-5. Än har jag några år på mig innan Guldgossen är bättre än jag i allt som har med sport att göra. Det känns bra.

Tog bilen till jobbet i dag. Dels för att följa med barnen in på fritids och meddela att de är lediga i morgon (jag hinner inte följa dem ända fram till skolan om vi cyklar) och dels för att jag ska hämta lilla Svalan när arbetsdagen är slut. Om jag cyklar kommer jag för sent.

Bilfärden innebär att jag inte har något att skylla på i kväll. Det blir tvunget en runda en skogen.