Zäta

Jag är lite förkyld, eller
mycket. Jag vet inte riktigt vilket.

Jag yrade i natt och fick för mig
att det stod en ståtlig afrikansk kvinna i vacker färggrann dräkt med
tillhörande huvudbonad, vid fotändan på (Ja, PÅ!) vår säng. Jag satte mig
förskräckt upp och undrade vad hon hade för viktigt budskap. När Förundersökningsledaren
vaknade och frågade vad jag höll på med upptäckte jag att det förargligt nog
var taklampan jag riktat min uppmärksamhet mot.

I morse letade jag efter
febertermometern. Den fanns inte någonstans. I alla fall inte på någon av de
mer uppenbara platserna där den brukar ligga (som mitt och lilla Svalans
handfat, översta lådan i badrumsbyrån, medicinväskan, lilla Svalans skrivbord,
lilla Svalans nattygsbord eller lilla Svalans sovrumsgolv…)

Så nu vet jag inte hur förkyld
jag är.
Och det man inte vet, det har man inte ont av. Eller hur!
Alltså sitter jag vid mitt skrivbord med läckande kran och bomullsvadderat
topplock och sensuellt hes stämma och jobbar som vanligt.

Jag är sjuk.

Det är inte kul.

Jag gick hem redan på förmiddagen i måndags pga förkylning. Då var det mest att jag både var varm och frös, och hade ett sådant där illavarslande gnag i halsen.
När jag kom hem landade jag tungt i soffan och tittade i kapp på några TV-program jag missat. Jag förstod att det måste vara något allvarligt fel på mig när jag lipade för att de tre sista deltagarna i Idol alla gick vidare till finalen i Globen.

Med tisdagen kom snuvan och huvudvärken. Jag vaknade med huvudvärk och somnade med huvudvärk. Fast det var ärligt talat svårt att somna för det var länge sen jag hade så ont i skallen. Under dagen tittade jag på fyra avsnitt av Bron och hamnade i ett posttraumatiskt Bron-är-slut-syndrom.

I dag är det onsdag och jag är hemma för tredje dagen i rad. Min själ klättrar på väggarna medan min kropp snyter sig och nästan gråter över huvudvärken som trots full tablettbehandling inte vill ge med sig. Fast jag gråter inte. Jag får alltid huvudvärk av att gråta…
Jag har sett ett avsnitt av Så mycket bättre. Men huvudvärken blev inte bättre av det. Jag ritar lite men blicken är dimmig av huvudvärk så det går olidligt sakta.
Jag har startat en tvättmaskin men kommer inte orka hänga upp den. Inte tvätten heller…

Jag gillar inte att vara ensam hemma när jag är sjuk. Huset ropar på mig och vill ha uppmärksamhet. Damma mig, tvätta mig, städa mig, stryk mig, putsa mig, laga mig, stuva undan mig, ta hand om mig. Jag försöker förklara att jag faktiskt inte orkar. Att jag är sjuk och att min hjärna exploderar varje gång jag böjer mig ner, men huset lyssnar inte och jag mår ännu sämre.

Det skulle vara mycket lättare att vara sjuk om man var frisk…

Nu när semestern är slut, kom det fina vädret.
Det är visserligen lite kyligt på morgnar och kvällar, så där krispigt höstluftigt ni vet, men på dagarna har temperaturen nu kommit upp i 25 grader och det är strålande sol. Härligt!

I helgen som gick var vi ute på sjön. Det blåste en frisk ostlig vind men vi hittade ett bra, vindskyddat ställe och hade en jättefin helg med sol och bad. (Jag satt i skuggan och fick mens så jag utnyttjade kanske inte riktigt hela reportoaren av vackert väder…)

Mens betyder huvudvärk.
Nu har jag haft ont i huvudet sedan i lördags och börjar tröttna på eländet. I dag struntar jag i huvudvärkstabletterna för jag är rädd att jag får tabletthuvudvärk, också.

I (lång)helgen har Förundersökningsledaren varit i väg och fjällvandrat med vänner. De fick tre heldagar i strålande sol och han har kommit tillbaka med snygg bränna och klädsamt skäggstubb…

…och en magåkomma som gör att allt rinner rakt igenom. Jag ska inte gå in på detaljer men jag är orolig. Nu har det hållit på i över två dygn och jag är rädd att han ska bli uttorkad och i värsta fall svimma av ensam där hemma.
I går kväll låg jag och lyssnade på hans tunga andhämtning och kunde inte somna. Jag kände på hans brunbrända brännheta panna utan att han reagerade. I natt var han uppe några gånger och redan innan jag for till jobbet var det dags igen.

Jag ska föreslå vår nya regering (när den nu kommer på plats) att införa en ny försäkring – VAM.
Jag skulle verkligen behöva vara hemma och ägna mig åt vård av make.

I augusti fyllde lilla Svalan 12 år.

I dag vaknade hon sjuk för första gången som tolvåring. Det innebär att jag inte får vara hemma och ta hand om henne. I alla fall inte med ersättning från Försäkringskassan. Tack och lov så är hon bara förkyld och kommer förhoppningsvis klara sig själv riktigt bra.

Det är nog värre för mig. Jag vet inte hur jag ska klara mig på jobbet med tankarna på lilla Svalan hemma ensam med en brinnande hals och rinnande näsa.

Till råga på allt elände så glömde jag ta med mig mjölk till jobbet och får nu genomlida dagen utan det stöd som en kopp kaffe kan ge, eller två, eller fyra…

I dag har jag varit på hälsokontroll på Avonova. Ett tidigare ifyllt formulär gicks igenom, jag blev mätt och vägd, blodtryck och blodprov togs och vi pratade om min hälsa.

Jag mår bra. Visserligen väger jag för mycket (jag hade till och med ökat nästan ett kilo sedan jag for hemifrån, men å andra sidan var jag två centimeter längre än sist jag blev mätt också) men alla prover visar att kroppen är i fin form. (Och rund är ju en fin form…)

Det som var mest intressant med besöket var att komma tillbaka till jobbet och jämföra mina blodvärden med kollegornas. Det visade sig att jag hade något högre värden av det “goda fettet” i blodet än de kollegor som inte äter fisk lika ofta. Jag är alltså inte bara intelligentare utan också en aning godfettare!

Det där som dallrar på armarnas baksida och vadderar magen är nog inte så farligt ändå. Jag tänker inbilla mig att det är fiskfett- och det är ju bara nyttigt.

Jag har inte lyckats räkna ut vad jag gör för fel. Sitter jag lite snett? Spänner jag mig omedvetet? Står tangentbordet för långt in på skrivbordet?

Jag växlar mellan att stå och sitta. Jag har en ergonomisk rullmus integrerad i tangentbordet. Jag försöker tänja på axlar och armar under arbetsdagen.

Men än så länge har det bara blivit värre. Triggerpunkten strax bakom armhålan på högeraxeln smärtar duktigt. Det onda kilar obehindrat upp för axeln, halsen, ut i käken och upp i skallen och även åt andra hållet, ner för armen och ända ut i den stickande handen och det domnande lillfingret.

Det är inte bra. Jag vet det. Men det är som det är.
Att bita ihop är en av mina paradgrenar.

Jag funderar på ett alternativ till vad som ska stå på min gravsten.
“Variation är överskattat” kanske i stället ska bli “Hon bet i alla fall ihop”.

Året har väl inte börjat sådär strålande bra kan man säga.

Natten till nyårsafton fick lilla Svalan maginfluensa och sedan har det fortsatt. Hela familjen har genomlidit olika grader av detta gissel och lilla Svalan och Förundersökningsledaren har dessutom åkt på ytterligare en influensa, eller om det bara är en kraftig förkylning.

I dag är första dagen lilla Svalan återvänder till “livet” och går till skolan. Hon var hemma utan feber i går och återhämtade sig men vår så pratsjuk och social att vi verkligen förstod att det var dags.
Nu är det “bara” Förundersökningsledaren som är sjuk och vi hoppas att han snart är på bättringsvägen han också för nu har vi lessnat på alla sjukdomar.

I februari upptäckte jag en liten, liten knöl i vänsterbröstet. Det var en talgkörtel som proppat igen och samlat på sig. Den kapslade snällt in sig och har inte orsakat några besvär på nästan ett helt år.

Men så var jag på mammografi för några veckor sedan. Brösten trycktes ihop mellan två skivor och popp – så gick förmodligen den lilla inkapslingen sönder. Nu har jag en äggstor varböld på undersidan av bröstet och bröstet är varmt, rött och gör jätteont.

Jag upptäckte eländet i torsdags kväll. Då hade infektionen inte hunnit bli större än en dryg puttekula. Jag ringde 1177 för att höra om de trodde jag skulle kunna hantera infektionen på egen hand. Det trodde de inte. Antibiotika och kanske ett ingrepp var nog att föredra.

På fredag eftermiddag fick jag tid på vårdcentralen. Där träffade jag tomten. I alla fall såg han så ut med ljust hår och yvigt vitt skägg.
Tyvärr hade han inga julklappar med sig. I stället sa han att jag fick skrika och svära så mycket jag ville – men inte slå honom. Sedan tog han ett rejält grabbatag om varbölden och klämde för kung och fosterland. Två gånger.
Jag varken svor, skrek eller slog men fick både vicka på tårna och djupandas för att stå ut med smärtan.

Farbror tomten fick inte ut så mycket var som han önskade. Faktum är att det mest bara blödde, men nu fanns det en öppnad kanal och med lite tur och ett varmt bad så skulle mer var ta sig ut på egen hand.

På fredagskvällen var jag på julbord med jobbet. Det var jättegod mat men jag hade inte riktigt den aptit jag önskat och blev mätt för fort och när Guldgossen messade mig att han ville bli hämtad från kyrkan klockan tio hade jag inget emot att bryta upp.

På lördagen borde jag tagit det lite lugnt men det blev städning på förmiddagen, pepparkaksbak på eftermiddagen och lussekatter till kvällen.
Bröstet värkte och blev allt rödare och varbölden allt större.

På söndagen blev det inte heller några vilostunder.
Först var vi i kyrkan mellan tio i tio och klockan två, där jag ansvarade för fikat och även sjöng en sång.
Sedan var vi hemma en sväng. Förundersökningsledaren lagade mat medan jag tömde och torkade ur ett köksskåp.
På kvällen var vi i Sunnersbergs kyrka och lyssnade till lilla Svalans kör som framförde en stämningsfull luciatablå. Lilla Svalan sjöng solo på en vers och jag sprack nästan av stolthet när jag hörde hennes säkra, klara stämma.

Mitt stackars vänsterbröst var väl kanske inte direkt i färd med att spricka men det såg inte särskilt trevligt ut. Förutom värmen, svullnaden och smärtan hade också ett rött streck börjat leta sig väg mot lymfkörtlarna.

I morses var det röda strecket tack och lov borta. Rodnaden var möjligen en aning mindre också. Däremot har jag minst lika ont som tidigare. Jag försöker inbilla mig att det svider, brinner och sticker för att kroppen håller på att ta hand om svullanden på egen hand.

Nu har jag fått min första leverans från Vaniljimporten Norden AB.
10 st glänsande bruna vaniljstänger duktigt vaccumförpackade. Längderna på stängerna angavs till 17-19 cm och jag erkänner att jag är så nördig att jag genast krontrollmätte dem. De var 18,5-19 cm långa så jag är nöjd.

Jag är dock inte lika nöjd med min förkylning. Jag dras med en bombtät näsa som på något mystiskt sätt ändå lyckas läcka en tunn rinnsnuva. Nu måste jag vänta tills jag blir frisk innan jag kan öppna min vaniljleverans och lukta på stängerna. Det är liksom inte lönt att lyxa till det när man ändå inte kan njuta fullt ut.

I dag har jag mest skrotat. Jag har legat i sängen och försökt kurera min huvudvärk men när det inte ville sig gick jag till slut upp och drack treo. Nu är huvudvärken hanterbar och jag sitter i pyjamasen och spelar Monopol med barnen. Ögon och näsa rinnner men vi hinner oftast två varv mellan snytningarna.

Det känns frustrerande att ha en helt fri helg och inte kunna göra annat av den än att vara förkyld. Visserligen regnar det men jag önskar ändå att jag åtminstone orkat mig ut och tagit hand om lite frostvissnade solrosor och rabarber. Hösten är här på allvar och det vore skönt att ha vinterbonat trädgården innan den får gå i idé helt.

Frukostdrink till lunch kanske inte är att rekommendera. Den förpassade mig till toaletten igen.

Jag ringde faktiskt till vårdupplysningen för att höra om de som jag tror att det är ett virus som hoppat på mig eller om det kan vara något annat. Om jag har diarré i mer än en vecka tyckte 1177 att jag borde ana oråd, annars var det lugnt.

Nu får jag bli hemma i morgon också. Med undantag för barnens skolavslutning.
Det är tack och lova mycket buskar kring Villabacken…

Jaha, det här var ju roligt!

Jag vaknade natten till i går och behövde gå på toa. Magen mullrade som ett hotande åskväder och sedan följde ett lokalt skyfall.

Och så har det hållit på. Jag försökte mig på lite jobb igår men fick gå hem efter lunch. Hela eftermiddagen satt jag på toa, och en stor del av kvällen.

I dag är jag hemma från jobbet, och tyvärr har det inte blivit så mycket bättre. Jag behöver inte tillbringa all tid på toa, utan kan faktiskt promenera runt i huset lite också, men det känns tryggt att inte vara mer än några sekunder bort.

Jag mår inte illa och har inte kräks men jag har ont i magen till och från.
I dag har jag sovit rejäl på förmiddagen och hittills bara lyckats äta lite frukost.

Kombinationen Italien och sjukdom är välgörande för vikten. Jag har gått ner nästan 1½ kilo sedan vi for.

Medan jag varit sjuk har jag inte skött mig såvärst med maten heller. Det är först i dag som jag skärpt till mig och ätit lunch. Det blev en köpt thaisoppa med en rejäl klick keso i. Gott och starkt.

Uhä! Vad tråkigt det är att vara sjuk.
Jag känner mig värdelös och har hiskeligt dåligt samvete för att jag inte jobbar. Det är inte särskilt uppmuntrande att vara hemma och se allt jag borde göra men inte orkar med; växande tvätthögar (både på rent- och smutsigtsidan om tvättmaskinen), en trädgård som ropar på uppmärksamhet, ett lapptäcke som aldrig blir klart, papper och tidningar som borde rensas undan, små projekt här och där, slokande blommor i fönstren…
Och fönstren, de behöver allt putsas. Tur att det regnar, annars hade jag haft ännu mer dåligt samvete.

Jag är ju inte så fasligt dålig heller, men det finns ingen energi att ta mig an någonting. Jag är snuvig, en aning hostig och så den där eländiga halsen som gör ont och som för en gångs skull får mig att hålla tyst. Och så knastrar, klickar och kluckar det i öronen. Jag tror inte att jag har öroninflammation för i så fall borde jag ha feber. Det är säkert bara nå´t med förkylningen eller flygresan i lördags. Det blev ett sån´t fasligt tryck när vi började närma oss Göteborg och nedstigning.

Förutom att vara med Guldgossen till vårdcentralen har jag inte gjort ett skapandes grand i dag. Jo, jag har lagat middag. Och kört en tvättmaskin.

Och faktum är att jag känner mig en aning piggare. Jag är fortfarande förkyld; snuvig med ont i halsen, men jag känner mig i alla fall på bättringsvägen.
Jag kommer vara hemma från jobbet i morgon också. Det kommer inte funka att tala i telefon hela dagen, och det är liksom det mitt jobb går ut på, men jag har goda förhoppningar om fredag.

Jag hade inte behövt oroa mig för att inte lyckas vila ordentligt. Visserligen curlade jag iväg lilla Svalan till skolan med bilen (högst onödigt om ni frågar mig) och gick upp strax efter sju och har sen inte lyckats somna om, men jag har heller inte lyckats åstadkomma ett skapandes grand.

Faktum är att jag legat i sängen och tittat på ett avsnitt av Let´s Dance och sedan en hel hoper klipp av Laila bakar i Frankrike. Det är först nu jag orkat mig upp ordentligt för en lätt frukost (framför TV:n). Jag kan konstatera att oavsett hur ofantligt söt Leila är med sina bruna ögon och lätt brunbrända skinn så ska hon nog inte avnjutas i allt för stora portioner åt gången. Alla bakverk innehåller citron, choklad, grädde och ägg. Nu är jag lätt illamående och har bara lyckats få i mig en kopp te och några digestivekex.

Jag förstår inte riktigt varför jag känner mig så eländig. Det är bra en vanlig förkylning. Jag har inte ens feber. Bara snuva, ont i halsen och en aning hosta. I vanliga fall brukar jag till och med klara feber utan att bli nämnvärt påverkad.

Just nu lutar det åt att jag blir borta från jobbet i morgon också. Det känns inte alls bra.

Åh, just det. I morgon skulle jag varit borta från jobbet ändå, i alla fall i början av dagen. Guldgossen ska till en läkare för att vi förhoppningsvis ska klura ut vad som orsakar hans magknip. Han har haft ont i nästan ett och ett halvt år. I början var det långt mellan tillfällena men nu är det allt oftare. Innan vi for till Italien hade han ont flera gånger om dagen. Och när vi var där hade han ont nästan hela tiden. Men då var han också sjuk.

Jag gissar på laktosintolerans, glutenintolerans eller i värsta fall magsår eller en rejäl magkatarr. Det kan ju också vara något med blindtarmen eller något kolikartat, visst finns det kolik även för vuxna?

Jag har dragit på mig en venetziansk förkylning. Visst låter det betydigt tjusigare än vanlig snuva.

Planen var att bara åka in till jobbet för att fixa det allra viktigaste och sedan åka hem igen och kurera mig.
“Det allra viktigaste” visade sig ta hela dagen. När jag precis var på väg att lyfta rumpan från kontorsstolen ringde en kund och behövde lite assistans. Visserligen är det en av våra allra trevligaste kunder, som jag gärna pratar med en stund, men jag hade missat att maila honom en grej så det där rumplyftet kom av sig.

I morgon ska jag i alla fall vara hemma och vamsa. (Vård av mig själv.)
Och jag lovar dyrt att jag ska anstränga mig hårt för att inte göra ett skapandes grand.
Skygglappar på för lockropen från trädgård och tvätthögar.

Jag kunde mått bättre.

Nacken är stel som en stödkrage och halsen öm som en nydaskad barnrumpa. Jag snuvar en aning och allt jag kan tänka på är att jag ska sjunga i helgen. Det känns inte lovande det här.

Jag vaknade med nackspärr i går morse. Nu är jag mer högervriden än rekommenderat. Visserligen har spärren släppt en aning i dag men jag kan inte luta huvudet åt vänster.

Jag var sugen på att ta med mig en av mina vetekuddar till jobbet och värma i micron. Mina vetekuddar har jag sydd själv av gamla lakan, och fyllt med ris. När man micrar dem luktar de äcklig gammal gröt. Chefen är inte särskilt förtjust i den lukten så jag lämnade vetekudden hemma efter moget övervägande. Nu ångrar jag mig lite. Det skulle sitta fint med lite värme på nacken.

Vad är det som händer med mig?

När jag stod i duschen i morses vid halv sextiden, kände jag plötsligt den välbekanta men oangenäma känslan av en annalkande svimning. Jag skyndade mig att duscha klart och torka mig och la mig sen i sängen.
Ska man svimma är det betydligt skönare att redan ligga ner, helst på något mjukt, än att dimpa ner i klinkersgolvet.

Efter en stund slutade jag kallsvettas. Det slutade susa i öronen och den där lite stickande känslan i kroppen försvann. Jag var rädd att jag skulle få en ny attack av panikångest men så blev det tack och lov inte.

När jag försiktigt satte mig upp på sängkanten insåg jag att svimningsanfallet helt kommit av sig och att jag var fit for fight igen. Det hann aldrig gå så långt att det svartnade för ögonen eller att jag inte kunde stå på benen.

Jag dricker järn, jag äter grönsaker och frukt och lagom mycket mat. Jag dricker vatten.
Men jag motionerar inte. Nu måste jag ta tag i mig själv och börja simma igen.

Guldgossens klass pratar om visdomsord. Guldgossen kom hem tidigare i veckan och delade bland annat med sig av det här:
“Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.”

Det stämmer förtvivlat väl.

Och då är jag ändå inte sjuk, jag har bara huvudvärk. En värk som vägrar släppa taget. Den ger mig en frist i bland, några timmar att andas på, och sedan kommer den tillbaka. Ibland smygande som en tjuv, ibland med buller och bång.

I går kväll, när jag var på väg hem i bilen efter att ha skjutsat Guldgossen till Royal, fick jag se ett stjärnfall. Jag önskade mig genast att jag aldrig mer skulle behöva ha huvudvärk.

Min önskan gick inte i uppfyllelse.

Söndag kväll. Huvudvärk – igen. Det här börjar bli en ovana!

För tredje dagen i rad vaknar jag med huvudvärk. Det börjar bli lite tröttsamt. En ovana jag gärna vill bli av med.

Men nu, efter lunch, är det aningens bättre. Om jag kisar kan jag se på värken som den typ av smärta som är på väg att gå över.

Jag har inte tagit några tabletter i dag. Jag har bestämt mig för att tycka att magkatarr är värre än huvudvärk.

Jag är inte helt förnöjd.
Vaknade med huvudvärk i går. Tog en vanlig ipren strax efter sex. Fyllde på med två migräntabletter halv nio, och ytterligare två halv ett. Sedan vågade jag inte ta fler och då hade migränhuvudvärken ändå inte lättat. Under eftermiddagen och kvällen tilltog den och blommade ut i full styrka.

Jag gick och la mig redan strax före halv nio. Det tog ett bra tag att somna men sedan har jag sovit gott hela natten.

När jag vaknade kvart i sex låg jag först stilla en stund och kände efter. Under tre sekunder kunde jag konstatera att den eländiga värken lämnat mig under natten. Sedan öppnade jag ögonen och fick ett slag i skallen. Det var som om migränen suttit bredvid mig på kudden och lurpassat. Så fort den insåg att jag var vaken bröt den sig med full kraft in i mitt huvud igen.

Nu har jag tagit två migräntabletter till. Jag vågar inte hoppas på att min närmaste ovän (kanske min enda ovän när jag tänker efter) ska ge sig iväg under dagen, men jag ska i alla fall försöka ge honom en match.

När jag gjort mina morgonbestyr och dragit på mig kläderna kom jag på att det serveras frukost på jobbet i dag. Jag kunde allstå ha sovit en halvtimma till.
Tur att jag har så ont i huvudet att jag inte orkar bli upprörd på mig själv över missad sömn.

Har varit och handlat efter jobbet och när jag skulle plocka kassarna ur kofferten slog jag skallen i koffertluckan som inte glidit upp till sitt högsta läge som förväntat.

Jag fattar inte riktigt varför det kan göra så ont att slå i just huvudet. Det var ingen hård smäll, inte ens lite blodvite, men det gjorde jätteont och nu har jag en tung huvudvärk.

Är det månde kroppens sätt att tala om att man ska vara extra rädd om huvudet. Jag menar, ett ben eller en arm kanske man kan klara sig utan, men huvudet… Det är rätt bra att ha. Hur skulle man annars kunna äta?

När jag vaknade i morses hade jag lite ont i högeraxeln. Någonstans i baknacken plingade ett litet minne till. Jag hade hört att någon i släkten använde magneter för att bota axelvärk. Varför inte prova?

Från kylskåpet plockade jag ner den plattaste magneten jag kunde hitta och tejpade fast på den ömmande punkten med hjälp av flinka barnahänder.

På jobbet skrattar man åt mig. Det ska naturligtvis vara specialmagneter, i olika specialstyrkor (som säljs i specialaffärer, till specialpris). Men måste allt vara så special hela tiden, och kosta så mycket pengar? Vad är det egentligen för skillnad på en magnet och en magnet?

Jag känner redan hur min lilla kylskåpsmagnet gör nytta. Det är något som händer. Antingen blir jag bättre eller så kommer snart armen bli svart, skrumpna och trilla av.

Det är spännande tider jag lever i!

Äsch då!

Nu har jag så ont i ryggen att jag snart lipar en skvätt.
Det var högst osmart att gå ut i trädgården och flytta krukor, rensa lite, tömma ut jord och allt vad jag gjorde.

När jag stått med krökt rygg en stund och skulle räta upp mig så gick det helt enkelt inte. Hyperventilering och en äckligt långsamt rörelsemönster var enda botemedlet.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vågar inte lägga mig för då är det risk att jag inte kommer upp igen. Jag vågar inte röra mig för då gör det ont. Jag vill inte sitta still för det förvärrar förmodligen skadan. Och inte har vi något tigerbalsam tillhands heller.

Jag tror jag ringer mamma.

Update: Hon svarar inte.

I eftermiddag har jag varit på hörcentralen och testat min hörsel. Familjen klagar över att jag inte hör vad de säger och jag har själv märkt att jag har svårt att urskilja enskilda röster i ett större sammanhang. Skräcken är att bli socialt avskuren på fester och liknande. Redan i dag brukar jag ge upp när jag frågat om “vad sa du” några gånger och ändå inte lyckats uppfatta vad den jag pratar med sagt.

Tre olika “övningar” fick jag vara med om på sjukhuset.
Först det vanliga med pip i hörlurar och en knapp att trycka på varje gång jag hörde någonting.
Sedan ett test där en mansröst sade olika ord som jag skulle upprepa. För att simulera bakgrundssorl låg ett brus och störde hela tiden.
Vid sista undersökningen genererades toner mot skallbenet och så skulle jag återigen trycka på en knapp när jag hörde tonerna.

När jag gick igenom resultatet med den väna, välartikulerade sköterskan förklarade hon att jag har en liten bullerskada på vänsterörat. Det märks framförallt av i ett visst register bland de höga tonerna och är förmodligen därför jag har lite svårt att uppfatta samtal i ett större sammanhang. Men skadan är så pass liten att min hörsel ändå är att beteckna som normal.

Att vara en medelmåtta är aldrig något som legat för mig, men plötsligt kändes det riktigt attraktivt. I väntrummet satt jag nämligen och läste en affisch om hörapparater och kände mig inte alls sugen på att behöva en.

Arbetet med att försöka rättfärdiga mitt val av fordon pågår för fullt. Som du kanske kan gissa så tog jag bilen till jobbet i dag. Egentligen helt utan gångbar och giltig anledning.

Visst, det regnar, och ska regna hela dagen. Men jag har väldigt bra regnkläder och det är varmt och skönt. Redan 18 grader nu på morgonen.

Visst, barnen har uttryckt ett starkt önskemål om att slippa cykla till skolan och i stället lifta med mig i bilen. De är trötta och vill slippa regnet. Men vaddå? Barn ska härdas!

Den förevändning jag till slut fastnat för är min förkylning. Efter att ha snorat och varit trött hela helgen tycker jag att jag nog behöver låta cykeln stå en dag. Om inte annat så för att snoret rinner och det är svårt att snyta sig i farten när man har så dålig balans att man måste hålla båda händerna på styret.

Usch! Jag är förkyld. Snuvig, halsontig och bomullig i skallen.

Det är märkligt att bomull i huvudet är så otrevligt när bomull i magen är så skönt. Och ändå handlar det inte alls om bomull i någondera fallet.

När jag för en stund sedan satt och försökte hitta information för att skriva samman en påa till morgondagens radiosändning från gudstjänsten i kyrkan, bröt jag ihop och började gråta bara för att jag inte kunde hitta rätt program att öppna en fil i. Jag kände mig som en idiot. För det första för att jag inte hittade programmet (Förundersökningsledaren har visat mig var det ligger tidigare) och för det andra för att jag grät.

Helst skulle jag vilja lägga mig i soffan och se på något program jag spelat in. Kanske “Oskyldigt dömd” men TV-datorn kraschade i senaste åskvädret och även om man kan komma åt filerna på något sätt så vet jag inte hur, och jag vill inte be Förundersökningsledaren om hjälp igen. Och dessutom har jag en hel lista på saker jag bör göra i dag och jag har bara betat av två.

Och så är jag lite irriterad på mig själv för att jag inte kan tillåta mig att vara lite sjuk, nu när jag faktiskt är det. Men så suckar jag igen för jag är ju föriallsindar bara förkyld, har inte ens feber. Det finns ingen ursäkt för att gå och lägga sig och dröna klockan fem på eftermiddagen!

Nej, nu ska jag bita ihop och komma igen och… ta det lite lugnt genom att skriva protokollet från senaste PiL-sammanträdet. Det står åtminstone på min “att göra-lista”.

Jag känner det där första rivet i halsen. Det tjocknar en aning och blir svårare att andas. Kinderna blossar och pannan är het.

Inte ett dugg förvånad är jag. Nej, det är väl självklart att jag ska till att bli förkyld när det står sång på agendan.

Den 11 september är det dags för uppsjungning i kyrkan. En kvartett med en klar stämma från varje stämma är inbokad. Vi övade i går och det lät riktigt bra. Det känns att man jobbar med glada amatörproffs när alla sätter sina stämmor bara genom att kasta ett getöga i noterna.

Men hur klar blir min stämma om jag ska dras med en förkylning. Dras är ju precis det jag brukar göra när det ska förkylas i min kropp. Tacka vet jag ett regelrätt utbrott som får gå över på några dagar. Men så vågar jag inte ens hoppas att det blir. Halshes och snorig, onödigt trött med feberglansiga ögon. Det är vad jag har att se fram emot nu.

Sa pessimisten och harklade sig ömt.

Cykelsadel + hemorrojd = ont

Tre dagars cykelsadel + hemorrojd = rejäl SMÄRTA

I dag var det värre än värst. Jag stod inte ut. För första gången blev jag tvungen att be sjukgymnastkollegan att avbryta behandlingen. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte bara vred mig som en mask, kallsvettades och hyperventilerade. Jag höll också på att kasta mig av britsen och ner på golvet.

Det är helt klart den värsta smärta jag upplevt. Betydligt värre än att föda barn och även värre än gallstensanfallen som annars länge toppat min lista över smärtsammaste upplevelserna. Fyra och en halv timma efter behandlingen går det fortfarande rysningar ända nere från tårta, upp över baksidan på benen, snabbt över ryggen och sedan ända upp i hårfästet så fort jag bara tänker på stötvågorna.

I stället för att fötterna känns skönt bedövade och endorfinet kickar in så har jag nu svullna fotsulor och är bara trött och frusen.
Smärtan ändrade karaktär på ett högst påtagligt sätt under behandlingen. Från att ha varit smärtsamma stötar som sprider sig från foten upp i benet övergick det plötsligt till en otroligt intensiv, skärande smärta som var helt omöjlig att ignorera eller tolerera.

Jag vet inte vad som var skillnaden från tidigare. Om jag, trots Voltaren, var mer smärtkänslig idag, eller om sjukgymnastkollegan ökade på intensiteten för mycket, eller om hon bara hittade just de rätta ställena för att trigga smärtan vet jag inte.

Jag vet däremot att det här var min sista behandling. Jag tror jag till och med neg tillsammans med mitt “tack” när sjukgymnasten sa att vi nog inte ska fortsätta.

Jag tror jag är på väg att bli maschokist.

Nu har jag varit hos sjukgymnasten för fottortyr hur många gånger som helst, och nästan varje gång ökas intensiteten ett snäpp. Från början ställde de in stötvågsmaskinen på 2.0 och nu är vi uppe i 4.0 på vänsterfoten och 3.6 på högern.

Det gör fantastiskt ont varje gång. Som om någon slår med en liten stålkula hårt, hårt, hårt på foten. Och det är ju faktiskt precis det som händer också!

Jag har mina knep för att stå ut med smärtan. Medan vänsterfoten får en omgång vickar jag på högerfoten. Vid lagom smärta är det bara tårna som rör sig. Gör det värre ont vrider jag runt foten i en cirkel och när sjukgymnasten hittar rätt punkt och det gör så där vansinnigt ont far hela benet i höjden. Sjukgymnasten och hans kollega brukar skratta och påpekar gärna att det är lätt för dem att se när träffar rätt. En gång vred jag så intensivt på foten att sjukgymnasten bad mig börja gänga åt andra hållet så inte foten skulle trilla av.

Så fort jag lägger mig med magen på britsen börjar jag andas. Långa, djupa andetag. In genom näsan och ut genom munnen. Jag koncentrerar mig på magen, att luften ska ner dit och fylla lungorna innan den tillåts vandra ut i rummet igen.
Den meditativa andningen fungerar finfint, de två första minuterna. Sedan brukar jag automatiskt gå över till en flåsande hyperventilering i ren överlevnadsstil.

I dag slapp jag dock hyperventilera eftersom jag uppfann två nya metoder; en för distraktion och en för koncentration.
I stället för att lägga fokus i magen, flyttade jag upp mitt medvetande till en punkt mitt i ansiktet, vid näsroten. Jag bestämde mig för att det var där jag var ”jag”. Det var där jag levde, så långt bort från fötterna att de nästan inte fanns.

Och när smärtan ändå blev för intensiv, när jag var tvungen att flytta ner i fötterna igen – så började jag sjunga.
Jag vet att det har forskats en hel del i sångens, och kanske framför allt körsången betydelse för det personliga välbefinnandet. De som tror sig förstå sig på hur vår kropp fungerar påstår att sången frigör endorfiner, kroppens egna smärtstillare.
Nu kan jag ge dem rätt. Och det behövs inte ens en kör. Det räcker med en enda liten bräcklig, flåsande stämma som varken håller takt eller ton.

Men varför påstår jag att jag är maschokist? Är det bara för att det är ett så roligt ord, eller gillar jag verkligen smärtan?
Nej, jag uppskattar inte att ligga maskvridande och hyperventilerande med svetten rinnandes och pulsen skenandes.

MEN, jag gillar den sköna känslan efteråt. När jag urlakad, urvriden, matt och trött, med dimmiga ögon och mosigt ansikte, sätter mig upp på britsen och känner endorfinerna som alltid är smärtans efterföljare, skölja över kroppen. Då mår jag bra. Det är så skönt. Som en befrielse, en lång suck i hela kroppen, ett kort rus utan baksmälla.

Jag har ny tid den 1a juni.

Jag har lite ont i högerarmen efter vaccinet i går. Men det är okej. Jag använder ju ändå inte den armen till mer än att skriva, hälsa, vinka, peta mig i näsan, torka mig på utvalda ställen, lyfta ner saker med, klappa kinder, äta…

I eftermiddag har jag och barnen varit och fyllt på TBE-vaccinet.

Lilla Svalan har laddat flera dagar för att inte brista ut i protester och gråt.
Förra gången vi var hos läkaren tog det erbarmerligt lång tid och han blev till slut tvungen att säga till lilla Svalan att inte gråta så högt eftersom han har sin praktik på samma våningsplan som en psykolog som just hade samtal med en mycket bedrövad man.

Jag föreslog för lilla Svalan att hon i stället för att skrika kunde sjunga en stump. Det borde ju eventuellt deprimerade karlar bara bli uppiggade av, eller…?

Guldgossen kom på att lilla Svalan kunde få det sista tuggummit vi hade i bilen, så att hon skulle få något annat att syssla med och tänka på under själva sticket.

Och så bra det gick! Vi var jätteduktiga alla tre.
Guldgossen var naturligtvis duktigast, som inte ens höll någon i handen.
Lilla Svalan satt i mitt knä och “sjöng” i högan sky när det var hennes tur. Och när det var min tur satt hon i mitt knä och höll om mig eftersom jag också är stickrädd.

Det bästa var dock läkarens reaktion när han fick se oss:
-Åh! Det är ju du som har så roliga barn!

Har just varit och fått fottortyr hos sjukgymnasten igen. På båda fötterna den här gången.

Glömde tyvärr att ta voltaren i morses, så det blev en ganska svettig upplevelse.

Så kom då dagen som jag visste skulle komma, som jag befarat men väntat.
Men det är inte lilla Svalan som är hemma sjuk, utan Guldgossen.

Efter att jag varit förkyld sen före påsk orkade nu inte Guldgossens immunförsvar stå emot längre.

I dag har jag hemma och vabbar.

Jag är på jobbet i dag igen. Det finns ingen anledning att stanna hemma och softa när man faktiskt kan orka sig upp till jobbet. (Ingen annan än att förkylningen kanske går över fortare och att jag undviker att smitta mina kollegor.)

När jag ändå pallrar mig upp kvart i sex för att fixa allt så att barnen kommer till skolan, så kan jag lika gärna själv åka till jobbet. Jag hade ingen feber i morses och jag säger ju alltid till barnen att “har man ingen feber…” så kan man i alla fall göra ett frest. Antingen blir man piggare under dagen, eller så inte – och i det sista fallet är det inte värre än att man får åka hem.

Barnen är förresten båda två på väg att bli förkylda. Jag kan inte förstå vem som smittat dem…
Alltså är det lika bra att passa på att jobba, i fall jag behöver vara hemma och vabba senare i veckan. Vi har rätt mycket att göra på jobbet så alla timmar jag är där är bra timmar, även om kranen droppar och ögonen flödar.

Släktingkollegan har utlovat ingefärs- och citronte. Ingefära ska vara bra mot förkylning. Citron är bra mot… förkylning tror jag.

Jag höll inte ut hela dagen utan vek ner mig vid kvart i tre.
Nu sitter jag hemma framför TV´n och tar det lugnt och hoppas att det ska skrämma förkylningen på flykten.

Nu har jag fått veta vad stötvågsbehandlingen egentligen är för någonting. Jag har funderat på om det är ultraljuds- eller laservågor som pulserar in i hälen och kan skapa den där oerhörda smärtan.

Det är varken det ena eller det andra. Jag frågade min behandlare i dag och hon berättade att det är en stålkula som studsar mot hälen och stöter till den så kraftigt att inflammationen kring hälsporren tappar taget och kan transporteras bort av kroppen på naturlig väg.

Jag ångrar att jag frågade. Det känns på något sätt mycket läskigare nu när jag vet att det jag känner inte är något mystiskt ljus- eller ljudfenomen utan något så påtagligt som en stålkula.

Huwwa!

Jag har haft en helhärlig påskhelg hos min Falunsyster och hennes man. Om det inte vore för att jag är så bombförkyld och illtrött så skulle jag skriva om den. Nu tjuvar jag på systerns inlägg i stället. Så är du nyfiken på vad jag haft för mig sedan i fredags efter mötet i vår kykra, så kan du hälsa på Falunsysterns blogg.

I dag har familjen Zäta dragit med sig en vänfamilj ut till Silverfallen där vi solat oss och ätit utelunch. Senare fick de följa med hem på grillkvällsmat.

Nu är jag helt slut och tycker egentligen att jag varit dum som spridit mina förkylningsbacillusker över grannskapet. Men vad gör man inte när våren har kommit och man har en ledig dag?

Söta små fall.

Lite större fall.

En aning för stora fall – i alla fall om man vill hålla barnen torra.
Lilla Svalan brydde sig inte alls om att hon bara har en arm att balansera med. Hon skulle prompt ut i det härligt glittrande skvättarvattnet ändå.

För knappt en månad sedan tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Jag har haft ont i hälen i nio månader och gjort vad jag kan för att bli av med hälsporren. Jag har slutat jogga. Jag har slutat promenera. Jag har skaffat bra skor. Jag har börjat använda skorna inomhus. Jag tar tacksamt emot stötvågsbehandling. Jag stretchar foten så gott det går.

Nästa steg är att få bättre inlägg till skorna. Jag har två par gamla utslitna inlägg som hängt med sedan jag fick ont i fötterna på grund av knölar utanför lilltårna för ett par år sedan. Jag är rätt säker på att de inte är tillräckliga för att lindra hälsporren. Det finns speciella inlägg för just hälsporrar att köpa, men eftersom jag även har ett lill-tå-knölsproblem så tror jag inte att det blir så bra.

När jag ringde vårdcentralen fick jag ett ganska kyligt mottagande. Jag skulle på nåder få träffa en läkare som kunde avgöra om jag verkligen skulle få något så värdefullt och eftertraktat som en remiss till ortopedtekniken. Jag talade verkligen för döva öron när jag försökte förklara att jag egentligen inte behöver ta upp dyrbar tid för en läkare, det räcker att någon lågavlönad person tar sig en titt i mina gamla journaler och förnyar en gammal remiss.

Nåväl. I dag var jag där. På läkarbesök.
Jag erkänner att jag var lite nervös innan. Det kändes ungefär som inför en anställningsintervju. Mota-Olle-i-grind-sköterskan hade ju gjort sitt yttersta för att tuta i mig att det skulle vara svårt att få en remiss. I minnet gick jag igenom mina argument och byggde upp ett litet anförande som skulle lyckas övertyga även den mest skeptiska remissmotståndare.

Klockan nio fick jag träffa en ytterligt trevlig läkare. Vi småpratade om hälsporrar och egenvård ett tag och han konstaterade att jag gjort allt rätt och… skrev ut en remiss. Han utlovade också att jag kan få en cortisonspruta om sporren inte ger med sig om ytterligare tre månader. Under de år han varit verksam som läkare hade han sprutat en 6-7 patienter och det var faktiskt ingen som kommit tillbaka. Vilket i och för sig skulle kunna bero på att ingen vågat, la han till efter en stunds tyst fundering. Jag räckte lydigt upp handen och han skrattade gott. En cortisonspruta gör ont. Jag är inte så rädd för smärta – men jag är väldigt stickrädd.

Jag fick min remiss i handen och läkaren tyckte att jag lika gärna kunde kika in på ortopedtekniken med en gång. ”De brukar alltid ha tid att ta emot.”
Med nyvunnet självförtroende åkte jag till sjukhuset och klättrade uppför de smala stentrapporna till ortopedteknikernas belamrade kungarike. Vid första anblicken var det inte direkt ord som ”effektivitet”, ”välorganiserat” och ”ordning och reda” som poppade upp i mitt verbalcentrum. Det stod skor till höger och vänster. En öppen dörr avslöjade en dammig verkstad med fotavgjutningar högt och lågt. Korridoren var smal och trång och ändå hade någon kreativ själ ställt upp ett litet bord och två stolar för väntande patienter.

Jag letade mig fram till en liten reception som var så belamrad med papper och post-itlappar att jag sällan skådat dess like. Mitt i röran satt en ovanligt lång herre i sina bästa år och smågnolade till den lågmälda radion, samtidigt som han knapprade på en dator. Jag nickade åt honom och markerade att jag kunde vänta en stund. Efter bara en halv minut tittade han upp igen och sa:
-Du kanske har något papper till mig?
Jag räckte fram min remiss och han kastade ett snabbt getöga på den.
-Kan jag boka en tid tror du? frågade jag försiktigt.
-Ja, absolut. Eller så tar vi det direkt om du hinner nu. Killarna verkar vara klara för nästa kund.

”Kund.” Han kallade mig ”kund”. Jag kunde riktigt känna hur värmen strålade mot mig från anletsdragen däruppe under taket. Här var ingen nergraderad till patient utan här bemötte man människor med all den vänlighet och respekt som en nöjd kund kan önska.

I samma stund kom en annan lång man in i rummet. Han var närmare två meter och hade genombruna glitterögon som han obesvärat fäste på mig. En snabb blick på remissen och så ett glatt:
-Hej Zäta! Följ med bakom skynket så ska jag göra en avgjutning.
”Du får göra vad du vill med mig…” sa jag inte. Men jag följde lydigt med bakom skynket. På vägen dit mötte vi ännu en brunögd tvåmetare som nickade vänligt.

Undersökningsrummet var som allt annat på ortopedtekniska våningen – ett provisorium i änden av en korridor. Ett smutsrosa skynke var det enda som skymde den lilla vrån och mina förhoppningar om en stund i avskildhet med den brunögde mannen avtog snabbt.
-Varsågod och sätt dig på tronen!
Jag plockade av mig skor och strumpor och satte mig på en välstoppad stol som stod uppgillrad på ett litet bord. Framför mig på golvet föll den brunögde på knä och undersökte med varma vänliga händer båda fötterna.
Sedan trycktes en fot i taget ner i rosa oasis och sedan var det klart. Det hela tog inte mer än max två minuter. Vi gick bort till receptionen igen och jag fick en tid redan nästa vecka för att hämta ut mina nya inlägg.

I en tid när det högljutt diskuteras vård och framförallt brist på vård, och i de flesta fall med all rätt – så vill jag bidra med min upplevelse. Kanske inte som en motvikt men i alla fall som en nyans i en debatt som är på väg att kantra.

Och nästa vecka hoppas jag återigen få möta männen på ortopedtekniska; långa, brunögda och med varma händer.

Förundersökningsledaren vidareberättade en annorlunda grejj i går kväll.
En av hans kollegor har tidigare jobbat i badhus.

En dag kom en man till badhuset, bad att få låna ett rejält viktbälte och satte sig sedan på botten av bassängen. Han satt där i en timma och kom upp till ytan för att hämta andan med jämna mellanrum.

Nästa dag kom mannen igen.

Och nästa.

Och nästa.

Till slut var Förundersökningsledarens kollega så nyfiken att han måste fråga vad som pågick.
Det visade sig att den badande mannen led av svår migrän med två-tre anfall per dag. Efter att ha “testat allt” fick han rådet att öva upp sin förmåga att hålla andan. Migrän beror på syrebrist som kommer sig av att vissa blodkärl i hjärnan är för trånga. Genom att hålla andan tvingar man hjärnans blodkärl att vidga sig för att hjärnan ska kunna syresätta sig. Med större blodkärl uppstår inte den förträngning som leder till migrän.
Mannen hade fått veta att han skulle öva en timma om dagen i minst en månad. En månads träning skulle ge permanent större blodkärl.

Förundersökningsledarens kollega slutade jobba på badhuset, åren gick… Och plötsligt träffade han på den badande mannen igen. Han frågade naturligtvis hur det gått och mannen berättade att blivit fri från sina migränattacker efter den där månaden på bassängbotten.

Min kropp är allt annat än i form.

I dag vaknade jag med träningsvärkande skinkor, stela ben, huvudvärk, ömma axlar… och så den där eländiga eländeshälsporren såklart.

Bara för att jag ägnade gårdagen åt att vårfejja trädgården och tog en promenad med lilla Svalan till vitsipporna i Villa Giacomina. Inget tungt arbete alls.
Och ändå känner jag mig helt leabrôten.

Vi gick på cykelvägen och hittade……vitsippor. Tyvärr började de bli lite kvällssömniga och nickade med nacken.Några solglada piggeliner såg vi dock där skuggan ännu inte hunnit krypa fram.Lilla Svalan plockade……en tufsig bukett.

Jag brydde mig faktiskt inte så mycket om vitsipporna. Jag var mer imponerad av träden i Villaparken.Det finns så många stora, stolta träd att beundra.Det här till exempel. Så här på avstånd syns det inte riktigt hur stort det är, i alla fall inte på kort……men om man har något att jämföra med……som till exempel lilla Svalan! Då förstår man hur mastigt det är.

I dag har jag fått fottortyr igen.

Sist jag var hos sjukgymnasten ökade han styrkan i stötvågsapparaten från 2,2 till 3,0. Jag föreslog hans kollega att hon kanske kunde börja strax under tre och öka till 3,0 när jag hunnit vänja mig.
-Mohahaha, svarade hon muntert. Vi börjar på 3,0 och ökar till 3,2.

Och jag som alltid trott att det är den manlige sjukgymnasten som är den största sadisten av de där två.
Tji fick jag.

Men det gick ändå ganska bra. Jag hade tagit en Voltaren mot huvudvärken på morgonen och den hade som vanligt trillat ner i foten och tack vare det överlevde jag. Jag kollade dock pulsen precis när jag lagt mig på britsen och så direkt när behandlingen var över och hjärtat ökade takten från 73 slag/minut till 95 slag/minut.

Om bara några minuter ska jag in till sjukgymnasten och bli torterad igen. Det var ett bra tag sedan sist men minnet av den nästan outhärdliga smärtan sitter fortfarande kvar i foten.

Varför gör jag det då? Ja, jag hoppas väl någonstans att det ska hjälpa. Det finns ingen anledning (utom möjligen ekonomiskt) att inte prova allt för att det eländes eländiga hälsporreseländet ska försvinna.

I dag blir det ingen bra dag.

Jag la mig med huvudvärk, somnade med huvudvärk och har vaknat med huvudvärk.
Värken sitter på mitt gamla vanliga “migränställe”. Det är en punkt innanför pannbenet strax över vänster öga. Av erfarenhet vet jag att den värk som satt sig där inte ger sig av frivilligt.

Diklofenacen är slut. Jag kommer inte handla ny heller för det regnar ute.
I väskan hittade jag små rosa piller. Det är Voltaren. Man får bara ta tre om dagen. Verkar starkt och bra.

Lilla piller Voltaren vet inte om att jag har huvudvärk. Tabletten angrep hälsporresmärtan och trollade bort den. Tabletten hoppade upp till axlarna och nacken och tog bort det onda som huserat där ett tag.

Men upp till huvudet orkade den inte. Jag klandrar den inte. Den var ju så liten.

Jag har ont i magen.

Antingen har jag ont i magen, eller så har jag ont i “magen”.
Vänta så ska jag kolla almanackan.

Blädder
Blädder
Ett-två-tre…tjugosju-tjugoåtta

Nej, det var magen.
Jag har ont i magen.

Nu har jag haft ont av den eländes eländiga eländes-hälsporren i åtta månader. Man skulle kunna tycka att det är nog nu. Lagom länge liksom.

Men icke! I morses kände jag att jag börjar få ont även i högerhälen. Delad glädje är dubbel glädje och delad smärta är tyvärr dubbel smärta.

Det blev inte så farligt med den där ögoninflammationen. Det har kliat, svidit och grusat lite under dagen men redan i kväll tycker jag det känns bättre. Och lilla Svalans röda ögon drar mer åt vitt och brunt igen.

“Delad glädje är dubbel glädje.” Det är så sant som det är sagt, även om det inte var jag som sa det.

Men lika sant är att delad börda är dubbel börda. I alla fall när det gäller ögoninflammation. Just nu delar jag lilla Svalans ögoninflammation och det är ingen av oss som är lyckligare för att vi är två.

Känner mig inte helt hôrker.
Kan det vara nåt som går?

(Lilla Svalan har haft feber, ont i magen och utslag på händer, fötter, knän och armbågar sedan i torsdags.)

Jag kanske bara behöver sova. Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk just nu. Det är grymt mycket att göra på jobbet och jag har inte varit hemma sjuk på flera år.

Och plötsligt är temperaturen nere i 37,7 grader. Det är verkligen omväxlande att vara lilla Svalan i dag.

Nu är lilla Svalan sjuk igen. Hon har sovit en bra stund i eftermiddag och när hon vaknade till lyckades vi pilla i henne en bulle och lite saft. Med vår nyinköpta munhåletemprometer uppmätte vi hennes temperatur till 39,8 grader.
Inte så konstigt att hon är trött, gnällig och saknar aptit.

I går kväll var jag i kontakt med Vårdupplysningen. De hade nog en del att göra så jag tyckte nästan det var pinsamt att ringa och prata hälar. Kötiden var över 40 minuter.

Hur som helst så är det nu fastslaget att jag måste skärpa till mig och inte belasta hälen mer än nödvändigt om det någonsin ska finnas några utsikter för att bli bra.

Alltså – inga fler sköna vinterpromenader i strålande sol med gnistrande snö. Inga mer roliga pass på dansmattan tillsammans med barnen.
Och framförallt – inget Göteborgsvarv.

Skit också!

Huvudvärkenn har växt till sig under dagen. Från ett hanterbart frö, så litet att det nästan gick att tappa bort, till en stenhård cocosnöt som inte går att göra av någonstans.

Nu sitter jag vid matbordet efter en ovanligt snabblagad middag (två-minutersmakaroner och minibacon) och försöker mig på konststycket att balansera den där cocosnöten lite lagom över axlarna.
Det går sådär.
Det som en gång var en tänkande hjärna men numera bara är ett bultande töcken, vill helst ta med sig resten av kroppen och krascha på kudden, släcka alla lampor, tysta alla ljud och vänta på bättre tider.

Den där måstelistan låter sig dock inte tystas trots att huvudvärken vrålar.
Måste duka av. Måste tömma diskmaskinen. Måste fylla diskmaskinen.
Måste tvätta. Måste stryka. Måste ringa några samtal.
Måste läsa läxor med barnen. Måste få barnen i säng. Måste se till att alla har tvättade tänder och borstade halsar, klippta näsor och snutna naglar.

Det känns som det kan bli en spännande kväll om man är barn till mor Zäta.

Jag var ju på vårdcentralen i går, och fick träffa den trevliga sjuksköterskan Eva.
Om alla var som Eva så skulle vårdköerna var oändligt långa. Alla skulle vilja besöka vårdcentralen för att bli sedda, omhändertagna och uppmuntrade.

Det började med att Eva noga lyssnade till min “berättelse” När det onda börjat och hur det kändes och fungerade/ inte fungerade. Hon såg på mig med sina stora bruna ögon som både skimrade av äkta medlidande och hade en tilltalande humoristisk glimt.

Sedan kände Eva över mina lymfkörtlar och konstaterade att de inte var onödigt svullna eller ömma. Bara en aning.
Vi pratade igenom vad det halsonda kunde bero på och konstaterade att vi båda hoppades på virus eftersom det skulle innebära att jag slapp penicillin.

Eva tog sig en titt i mina öron och konstaterade att jag hade mycket fina hörselgångar.
-Tack! sa jag. Roligt att höra att man är fin någonstans, även om det är på ett ställe man inte exponerar allt för ofta.
-Jamän du är väl fin på fler ställen, kontrade Eva ärligt.

Sedan var det dags att titta i halsen. Jag gapade lydigt och Eva riktade både den stora speciallampan som stack ut på en arm från väggen och en vanlig ficklampa mot mitt svalg.
-Oj då! utbrast hon. Jag förstår att du verkligen har ont. Kan du överhuvudtaget svälja med de där inflammerade mandlarna?

Eva tog fram en lång tops och bad mig titta uppåt och gapa stort och så killade hon mig på båda mandlarna och långt bak i halsen. Naturligtvis var det en aning obehagligt men det gjorde inte ont och hon gjorde det så gentilt och försiktigt.
-Vad duktig du var! komplementerade Eva och fortsatte:
-De flesta brukar ha svårt för det där.

Om det inte varit för att Eva inte hade några lismande, överslätande, koketterande eller smörande tendenser överhuvudtaget, skulle jag känt mig som en barnrumpa men Eva var helt ärlig och uppriktig i sina omdömen och kommentarer och jag kände mig så uppmärksammad och förstådd.

*

Provet visade förresten att jag har halsfluss så nu går jag likväl på penicillin. Jag har hunnit ta tre tabletter och tycker redan det känns en aning bättre.

Nu har jag haft ont i halsen i över en vecka. När jag kom till sans i morses och upptäckte att det nästan var svårt att andas så tyckte Förundersökningsledaren att jag skulle kontakta vårdcentralen.

Jag hade tur och har fått en tid redan i dag klockan ett.

Eftersom jag inte har feber tror jag fortfarande att det nog bara är ett vidhängset virus som man inte kan göra något åt, men jag inser det förståndiga i att åtminstone kolla upp saken.

Jag jobbar. Men det går väl sådär.
Halsen är svullen och öm och gör ont.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen i morses efter att kollegorna jagat upp mig md hemska berättelser om varfyllda halsbölder. Sjukvärdupplysningen trodde dock att det var en vanlig förkylningsrelaterad åkomma så jag behöver icke känna oro.
Hehe!

Det är minst lika illa igensvullet i halsen i dag. Jag har vaknat varje gång jag behövt svälja och tydligen har jag lyckats hålla Förundersökningsledaren vaken också, genom att snarka, andas konstigt och låta allmänt otäckt.

När jag kom till sans i morses drog jag ett andetag på Guldgossens Bricanyl i hopp om att få lite bättre plats för luften ner till lungorna. Det hjälpte inte, men jag lever ju fortfarande i alla fall. Vad mer kan man begära (undrar Klämkäcka Zäta)?

Gott Nytt År!

Eller inte.

Jag har ruggigt ont i halsen. Det har eskalerat under några dagar och tidigt i morses vaknade jag efter fyra timmars nyårssömn och vred mig i plågor varje gång jag var tvungen att svälja.
Och eftersom jag inte vill svälja så bildas det naturligtvis massa saliv i munnen hela tiden. Det rinner också en äckeltjock snuvslemsgegga från bihållorna längst bak i halsen och den behöver också ideligen sväljas ner.
Jag har gjort en ockulärbesiktning och konstaterat att svalget är ilsket rött och svullnare än jag någonsin sett det tidigare. Svullnar det igen ytterligare kommer jag inte kunna andas.

Alltså mår jag inte prima. Men det betyder väl bara att det kan bli bättre, eller hur! (Under 2011 ska “Klämkäck” bli mitt nya mellannamn.)

Fy vad trött jag är. Jag har bara varit vaken i drygt två timmar men är redan redo för en ny omgång i sängen (och så syftar jag på sådana stillsamma aktiviteter som att sova till exempel).

Det blev inte någon hundraprocentig sömn i natt heller, även om jag faktiskt sov betydligt mer än jag gjorde förra natten då jag var vaken.
Det är tandvärkseländet som bråkar med mig och min sömn. Den där bakteridödande vätskan jag ska skölja med höll mig också vaken. Den svider som eldvatten på tungan, fast utan den bedövande effekt på sinnet som den vite mannens eldvatten hade på den tiden då indianerna kom över brygden.
Svidet har suttit kvar hela natten. Varje gång jag vaknat till har jag känt hur tungan växt ytterligare några millimeter och rör sig som en träbit inne i gommen, på resultatlös jakt efter lite lenande svalka.

Nu väntar en lagom lång arbetsdag och sedan blir det julbord med jobbet i kväll. Jag har verkligen sett fram mot julbordet. Vi ska till restaurangen Sjökanten vid Kronokampingen och de har väldigt god mat. Jag har julbordat där tidigare och vet vad jag talar om.
I kväll kommer jag dock inte kunna njuta i fulla drag eftersom tungan brinner, käken värker och hela jag är som ett urladdat batteri.

Det gick snabbt!

Ingen kan anklaga min tandläkare för att arbeta långsamt.
Det var inte länge sedan jag var där på en vanlig undersökning så naturligtvis började han med att skämta om sin dragningskraft. (Han måste ha en enorm lockelseförmåga eftersom jag inte lyckas hålla mig därifrån…)

Sedan tog han sig en rask titt i munnen och konstaterade att han inte riktigt kunde konstatera om det var en inflammation eller bara en spännande visdomstand.

För säkerhets skulle så skar han upp lite tandkött runt visdomstanden och spolade rent med bakteriedödande medel. Inget var dök upp vilket betyder att om det nu är en infektion så har den i alla fall inte gått så långt än.

När jag började tro att jag överlevt plockade sköterskan fram en läskig spruta och sedan stack tandläkaren in den på tre ställen, in i det spända tandköttet.
Det gjorde så ont att jag var nära att smälla till honom, men lyckades begränsa mig till att vicka med tårna och nynna en stump med bara guttural strupsång.

-Sjung du, uppmanade tandläkaren glatt medan han fortsatte att spruta in något slags bakteridödande gelé i mitt tandkött.

Sedan var det klart och jag gick på skakiga ben och betalade 365 kr för det tvivelaktiga nöjet. Tandläkaren bad mig köpa munsköljmedel för att försöka få död på de sista bakterierna.

Jag, som hör till den riktigt stickrädda skaran, satt en stund i väntrummet och stabiliserade mig innan jag vågade resa mig och ta vägen om Apoteket tillbaka till jobbet.

Nu värker, bultar och spänner det – i just den ordningen. Men jag är ändå glad att jag slapp penicillin och att det kanske räcker med lite sköljningar för att få slut på eländet.

Nehej, det här håller inte. Jag kunde inte sova i natt för den värkande tanden. Dessutom har smärtan spridit sig från längst bak i käften till hela ena sidan av käken. Det kanske inte bara är en växande visdomstand som bråkar med mig utan en infektion.

Nu har jag ringt min tandläkare och de har inga tråkiga vårdcentralsköer att ta hänsyn till utan släpper in mig redan om en och en halv timma. Sköterskan gissade att jag fått in matrester under någon flik vid visdomstanden och sedan har det blivit inflammerat av det.

Vi får väl se. Ont gör det i alla fall.

Hu, nu har jag huvudvärk. Det kommer från en växande visdomstand. Tanden värker värre än huvudet men det känns som en klen tröst.

Jag försöker tänka på smärtan vid behandlingen av hälsporren i måndags, jämfört med den känns tandvärken som en piss i Mississippi. Men taktiken fungerar inte riktigt.

Jag har inte tyckt att de två första behandlingarna med laser/ultraljudsstötarna har hjälpt så mycket, kanske lite i början av förra veckan.
Sjukgymnast Björn förhörde sig då med sin kollega vilken styrka hon kört på.
-Vad har du haft? 2 eller?
-Nej. Det har varit 2.2, svarade hon.
-Jasså ändå. Men brascha på med lite mer. Det får hon tåla!

Om det inte vore för att han tittat på mig med världens största leende och en riktig blingblingglimt i öpgonvrån hade jag känt mig som en imbicill som de pratade över huvudet på.

Det där med att brascha på lite mer innebar att jag blev tvungen att hyperventilera och hela kroppen skakade i ofrivilliga spasmer. Och nu överdriver jag för en gång skull inte. Det var den näst värsta smärta jag upplevt. (De värsta kommer från gallstensanfall.)
Sjukgymnastkollegan var tvungen att hålla fast min fot för att kunna genomföra behandlingen. Det kändes verkligen som tortyr.

Och sedan betalar jag glatt mina 80 kr och skuttar därifrån med ett leende på läpparna. Jag är inte klok!

Men nu ler jag inte. Nu ser jag bara tråkglåmigt trött ut. Jag tror jag ska unna mig ett glas färskpressad apelsinjuice från Willys och sedan gå och lägga mig.

Besöket hos sjukgymnasten avlöpte väl. Jag fick chans att visa upp åtminstone ett av mina välrakade ben.

Jag hade fått en tid för att undersöka vad mitt vänsterknä hittat på.
För ett bra tag sedan trillade jag ner från mamma och pappas höloft och slog bland annat i knät i betonggolvet. Visst gjorde det lite ont och var ömt några dagar men det blev inget blåmärke och svullnade inte upp.

I början av vår greklandssemester upptäckte jag en stenhård utväxt på överkanten av knäskålen. Förundersökningsledaren ordinerade omedelbar operation medan jag var lite mer tveksam till dylika ingrepp. Att något borde göras insåg jag dock för det såg och kändes inte så bra, och dessutom gjorde det ont att ligga på knät.

När jag äntligen lyckats få tid hos sjukgymnasten försvann dock utväxten. Min teori var annars att jag fått någon broskbildning på grund av slaget när jag trillade, men den teorin föll rätt hårt eftersom det eventuella brosket försvann.

Sjukgymnasten hade en annan teori. Han tror att jag slagit loss en bit ben som nu roar sig med att vandra runt i kroppen. Har jag tur hittar det ett bra ställe att vara på och bestämmer sig för att stanna där, kapslas in och sedan inte orsaka så mycket besvär. Har jag mindre tur så bråkar det runt och ställer till med oreda, smärta och elände. Skulle jag upptäcka benbiten under huden igen är det lämpligt att kontakta sjukvården så får man väl försöka avlägsna den.

Jag hoppas på tur.

När jag ändå var hos sjukgymnasten, och eftersom jag gärna ville dra ut på besöket, så frågade jag honom lite om min hälsporre också.
Det skulle jag inte gjort.

Förtjust gnuggade han händer och berättade med överdriven entusiasm att han just fått tsag på en ny rolig apparat som slår sönder inflammationen i foten med laserstötar eller om det var ultraljud. Jag kanske ville prova!
Jag såg på hans förväntasfulla min att det var HAN som ville prova sin nya apparat och försiktigt frågade jag:
-Nu sa du att den SLÅR sönder inflammationen. Gör inte det ont?
-Jo, men du är ju rätt smärttålig.

Han vet att jag klarar en del efter att ha gett mig elstötar med tensapparat tidigare. Men det handlar om kontrollerad och förväntad smärta. Om det plötsligt gör ont på ett nytt och oväntat sätt tror jag att jag hellre flyr än illa fäktar.

Nåväl, vem kan säga nej till sjukgymnastens bedjande blick? Dessutom skulle jag ju få stanna några minuter till i hans muntra sällskap så jag gick med på att leka försökskanin.

Sjukgymnasten började med att tillkalla sin kollega, så inte hon skulle missa det roliga. Han hade en apparat med en prisscannerliknande tingest på. Jag fick lägga mig på mage och så körde han med scannern över foten. Ett rytmiskt bultande sköt in puffar av laser/ultraljud eller vad det nu var och det kändes verkligen som om någonting slogs sönder där inne i foten. Jag hoppas att det var inflammationen och inte benen i foten. Ont gjorde det och det gamla talesättet “ont ska med ont fördrivas” fick en ny innebörd.

Efter en liten stund utan att jag varken vridit mej eller utstött några ömkansvärda ljud sa han till sin kollega:
-Nu vrider vi på lite va! Hon säger säkert till om det gör ont.

Det gjorde jätteont, och på sina ställen ännu ondare.
-Säg till var det gör som ondas, uppmanade han. Jag gjorde snällt som jag blev tillsagd och på de ställen där det gjorde som mest ont körde han extra hårt och länge.

Nu ska jag vila foten några dagar så att kroppen får en chans att ta hand om slaggprodukterna, sedan ska det bli bättre och till helgen borde jag kunna ut och jogga igen.

På måndag har jag fått en ny tid i tortyrkammaren. Men jag ser fram mot den, för då får jag ju träffa den trevlige sjukgymnasten igen.

I morses gick jag upp tidigt och ställde mig i duschen. Jag tvättade mig noggrant och rakade benen. Det är inte så ofta jag bemödar mig om att raka benen under vinterhalvåret, då jag mestadels gömmer mina lurviga under lager av byxor och långkalsonger.

Så skvätte jag på mig en dutt parfym och borstade tänderna tills det blänkte. För att inte gå till överdrift lät jag dock sminkväskan stå orörd.

I dag är det en speciell dag. Jag har nämligen fått tid hos sjukgymnasten som har sin mottagning vägg i vägg med vårt kontor. Klockan tio ska jag vara där och visa upp mitt konstiga knä och fråga om råd kring hälsporren.

Nämde jag att den manlige sjukgymnasten är oerhört trevligt och väldigt söt?

Nu har jag lessnat på den här huvudvärken. Och det är inte bara jag som bär träkeps. Även mina barn är huvudvärkta.

Lilla Svalan klagade över kliande utslag i går kväll. Tillsammans upptäckte vi upphöjda torra områden med svag rodnad på magen och låren.

Nu har hon feber och utslagen har spridit sig en aning. Hon har lite ont i halsen och är en aning svullen och röd i svalget.

Jag har ringt sjukvårdsupplysningen som gissar på allt från scharlakansfeber till virus eller allergireaktion. Men eftersom lilla Svalan fortfarande är något sånär pigg och febern inte så hög så kan vi se tiden an.

I dag kompletteras frukostmackan med två rejäla migräntabletter.
Huvudvärken bygdes sakta upp under gårdagen för att möta sitt kreschendo (det där får jag nog kolla hur det stavas – någon gång när jag orkar) på kvällen.

Nu har jag vaknat med huvudvärk och det är aldrig ett gott tecken.

Hurra!

Jag tog med mig Guldgossen fram på stan. Det är ju för i allsindar onsdag och torget och det vill man ju inte missa, även om en familjemedlem råkar vara lite sjuk.

När vi kom hem hade Guldgossens temperatur sjunkit till 36,9 grader. Hurra, hurra, hurra!

Guldgossen somnade med ett stort, lyckligt leende över hela ansiktet.
I morgon skulle han, tillsammans med de andra barnen på stora fritids, åka till Äventyrsgården i Källby. Han har varit där en gång tidigare och vet att det är ett jätteroligt ställe, särskilt när man är ett barn med upptäckarlusten och nyfikenheten i behåll.

Knappt tre timmar senare vaknade han och var rädd. Han visste inte riktigt varför men gissade att han vaknat för att han behövde gå på toa.
När jag tog i honom var det som att bränna sig på en varm platta.
-Har du feber? frågade jag sömndrucket.
-Nej, det tror jag inte, svarade han förnekande.

Men såklart hade Guldgossen feber. 39.7 grader. Han blev jätteledsen över det inställda äventyrsbesöket och hann också med att tänka en del på lägret som börjar onsdag kväll.
Tårarna sparade han dock till i morses. Förmodligen var han för febrig för att orka gråta.

Jag låg en timma i Guldgossens säng och berättade en förvirrad saga om en prinsessa som blivit bortförd av vinden vid födseln, när hennes föräldrar varit på resande fot i fjärran land. Prinsessan hade hamnat i Kina och omhändertagits av en gammal gumma vars enda förmögenhet var ett litet risfält som hon vårdat med åratals vishet och all ömhet hon besatt.
Men när jag kommit så långt i berättelsen att prinsens skulle komma och hitta den okända prinsessan, hade jag somnat och Guldgossen klagade över att sagan blev allt mer osammanhängande.

I dag har febern avtagit och hovrar strax över 38 grader. Jag försöker hålla min son på gott humör med ett parti Settlers, men det är inte lätt och hela huset skriker efter min odelade uppmärksamhet. Växande tvätthögar, en förslummad trädgård och försummad städning inomhus. Och så klart ett bröllop som vill bli planerat.

Jag ska försöka ta mig i kragen och prioritera Guldgossen tillräckligt för att inte även han ska känna sig försummad. Vad tvätthögar, städning och trädgård tycker kan jag ju faktiskt slå dövörat till för.

Nu är vi tillbaka igen. En ynklig dag innan midsommarledigheten. Ändå en viktig dag. I dag är det många av mina kollegor som jobbar sista dagen innan semestern, och det är alltid trevligt att få säga hejdå.

Lilla Svalan är frisk igen. Visserligen har hon fortfarande ont i halsen, men det går att leva med. Febern är borta och hon är pigg och glad.

Guldgossen var frusen i morses. Så där in i märg och ben. Jag suckade och konstaterade att det ju var just så lilla Svalans sjuke börjat. Men eftersom Guldgossen inte har någon feber så fick han snällt nöja sig med att cykla till fritids tillsammans med lilla Svalan.
Jag har satt på mobilen, i fall det ringer från skolan.

I kväll har Förundersökningsledaren och Guldgossen varit hemma hos mina svärföräldrar och ätit middag och träffat Förundersökningsledarens Västeråsbror med familj.

Huvudattraktionen var den nyaste lilla familjemedlemmen G. Det var för hans skull som jag stannade hemma med lilla Svalan. Man vill inte gärna riskera att smitta ner en nyföding, även om det lockar och drar att få se det lilla underverket.

På väg till doktorn diskuterade vi i vilken ordning vaccininjektionen skulle tas.
Lilla Svalan var snabb med att bestämma att hon ville blir förste man till rakning. Guldgossen protesterade bara en pytteliten stund och ville även han vara först. Sedan kom han på att en sådan yrkan gick emot hans manlighet och lät gentilt lilla Svalan få först tjing på sticket. Själv ville han vara tvåa. Och han skulle inte behöva hållas i hand eller något sådant fånigt.

Läkaren var en herre i 55-60-årsåldern. Mycket trevlig och bra med barnen. Han lyssnade intresserat på alla deras frågor och berättelser och det slutade med att båda barnen pratade i munnen på varandra när han kontrollerade deras syn med hjälp av en bokstavstavla. Jag satt bakåtlutad i min stol och bara log.
Innan dess hade han testat deras reflexer genom att knacka dem på knäna med en liten hammare som lilla Svalan hittade på ett rostfritt bord.

Men nu har jag hoppat till slutet av vårt läkarbesök.

Lilla Svalan satt i mitt knä när hon fick sin spruta. Jag gjorde bort mig lite genom att se på när han stack henne. Han måttade nämligen på rätt långt avstånd och körde in sprutan med fart. Det såg väldigt otäckt ut för en stickrädd mor så jag var glad att jag hade lilla Svalan i knät och ytterligare ett barn mellan mig och sprutan.

Guldgossen valde också att sitta i mitt knä men jag behövde inte hålla honom i handen.

När det var min tur var det märkligt nog ingen av barnen som ville ställa upp och ha mig i knät, men lilla Svalan kramade om mig och höll mig i handen och just när farbror doktorn stack in sprutan kramade jag lilla Svalans hand lite extra hårt och det kändes väldigt tryggt och bra.

Sömn är ett bra botemedel mot svår huvudvärk. Alltså la jag mig redan halv nio i går kväll. Jag somnade säkert före tio, med lilla Svalans skönt varma hand i min.

Tyvärr blev inte nattsömnen så god som jag hoppats. Av flera orsaker. Lilla Svalan buffade på mig lite då och då och jag var tvungen att knuffa bort henne för att få lite egenutrymme. Huvudvärken gjorde sig påmind genom sömnen och höll mig stundvis vaken. Framåt morgonkulan var det mensvärk och toalettbehov som förhindrade min efterlängtade sömn.

Till slut gav jag upp och gick upp en stund före klockan ringde.
Efter en timma i badrummet, varav största delen av tiden i duschen, och efter en god frukost med Al Bran och Falunsysterns müsli, sitter jag nu vid datorn och försöker samla mig inför dagen. Jag har kompletterat morgonmålet med två små röda piller, och i dag tänker jag prioritera hjärnan om det skulle behövas. Det innebär att jag ämnar fylla på migräntablettsdosen och strunta i magen.

Förundersökningsledaren föreslog att jag skulle cykla idag, och jag kan hålla med om att det är en perfekt dag att cykla på. Han är hemma med barnen eftersom skolan är stängd, och jag har bara mig själv att ta hänsyn till på vägen till jobbet.
Men så var det det här med huvudvärken. Vanlig huvudvärk kan trubbas eller till och med upphöra med lite lagom motion, men migrän blir sämre. Det har jag lärt mig the hard way, och fått bekräftat via en av Apotekets foldrar.

Dessutom spöregnar det!

Inledde förmiddagen med att knapra i mig två migräntabletter. De hjälpte hjälpligt en liten stund. Mellan kvart över tio och kvart i tolv ungefär.

Nu är det meningen att jag ska ta några tabletter till för att mota bort värken som hotar att sätta klorna i mig på allvar den här gången.
Men så tänker jag på magen. Fler tabletter och magen pajjar. Vilken kroppsdel ska jag prioritera?

Man ska inte ropa “hej” förrän man behöver ett bäcken. Eller, hur är det talesättet lyder?

Jag är inne på tredje dagen av huvudvärk. Det handlar tack och lov inte om någon knockoutande migränattack men det är inte heller så att jag går omkring och trallar och gläder mig omåttligt åt livet.

I morses flyttade värken så sakteliga över från höger till vänster sida av pannan, och har sjunkit ner bakom vänterögat, farligt nära min migränpunkt. Jag stressar inte, jag dricker ordentligt (vatten) och jag försöker medicinera lagom, men hittills har det inte hjälpt.
Jag hoppas verkligen att jag inte får en rejäl omgång huvudvärk/migrän för det brukar ta flera dagar innan skallen återhämtar sig och fungerar normalt igen.

I kväll har jag huvudvärk.
Det var länge sedan sist.

Jag tillskriver spikmattan hela äran av den återhållna värken. TNS-apparaten har jag lämnat tillbaka till sjukgymnasten som så gentilt lånade ut den för två-tre år sedan.
Ända sedan jag fick spikmattan har jag legat en stund på den varje kväll.

I går kväll blev det nog lite för länge. Det var så skönt att jag kanske låg en timma. Förundersökningsledaren blev helt förskräckt när han såg min perforerade rygg efteråt.
-Men blöder det då, frågade jag.
-Nej, men…
-Äh, då är det ingen fara, avfärdade jag honom.

Men det gjorde faktiskt ont, efteråt, när jag låg på mitt svala lakan.

I kväll ska jag nog nöja mig med en kvart, eller tjugo minuter… max en halvtimma, eller i alla fall inte mer än trekvart.

I förrgår började jag få ont i en visdomstand. Höger underkäke.
I går blev det värre.
Vid tvåtiden hade jag så ont att jag sluddrade och ögonen tårades.
Det enda smärtstillande jag hade att ta till var mina migräntabletter. Jag tog en Diklofenac, och den hjälpte snabbt och effektivt. En enda liten tablett lyckades utplåna värken helt och hållet under åtta timmar.
Det får mig att fundera över vad det är för fel med mitt huvud egentligen. När jag får huvudvärk tar jag två tabletter av samma slag och fyller sedan på med ytterligare två efter någon timme. Ibland hjälper det, ibland inte.

Tillbaka till tanden.
I går kväll började det göra ont igen. Jag lånade lilla Svalans ficklampa och gjorde en occulärbesiktning. Jag kunde inte se några tecken på inflammation så jag drar slutsatsen att tanden växer och därmed försöker spränga sig fram under tandköttet.
Kvällstandborstningen tog en kvart. Jag blev helt skinnflådd bak i munnen, men det var meningen också. Nu borde tanduschlingen få mer utrymme att expandera på.

I dag har jag fortfarande ont, men ännu inte så illa som i går eftermiddag. Och nu vet jag ju vilket litet krumelurpiller som kan dämpa smärtan om det skulle behövas.

Det kan hända att min akuta förkylning inte är en förkylning, utan allergi. Jag har ju haft känningar även tidigare vårar, men inte kom jag att tänka på det när näsan och ögonen rann och huvudet kändes som en fylld snorballong.

I morgon börjar jag medicinera så får vi se.

Det här var ovanligt.
Förkylningar brukar ju i alla fall enligt min erfarenhet oftast komma smygande, men för en kvart sedan blev jag fullkomligt påhoppad av en ont-i-halsen-och-snuva-och-aningen-mörbultad-förkylning.

Det ska bli spännande att se hur det här slutar.
Vår chef har i alla fall fyllt frysen i fikarummet med glass, så det finns lindring att få för min såriga hals.

När ska jag bli slemfri?

Jag har ständigt en tjock sträng seg sörja som sakta och opåverkad av mina harklingar kryper ner från bihålorna mot svalget och vidare ner i lungor eller i bästa fall magsäck.

Guldgossen vaknade tidigare än nödvändigt i morses, och med magvärk.

Förhoppningsvis var han bara hungrig, men det onda gav sig inte direkt efter en macka så jag vet inte riktigt vad jag ska tro.
Maginfluensan florerar på skolan så det finns ju all anledning att frukta det värsta.

Just nu sitter jag på jobbet och Guldgossen är ensam hemma. Jag ska ringa hem en gång i timman och kolla läget, och åker naturligtvis hem om han blir värre däran. Jag har också lovat att åka hem till lunch, för även om Guldgossen kan fixa sig mackor på egen hand, så behöver han ju lite riktig mat. Om inte annat så för att få något att spy upp om det nu skulle bli så.

Såg nyss ett mess från Italiensystern. Äldste sonen har trillat och brutit nyckelbenet.

Eländes elände!
Jag gissar att det gör duktigt ont.

Italiensystern själv föddes med brutet nyckelben. Och bröt det andra när hon några år senare föll ner från en trappa.

Nyss trodde jag att jag fått ögoninflammation.
Det sved och kliade. Ögonen rann och varje gång jag blinkade kändes det som om jag flyttade runt på ett kilo grus.

Men så gick jag på toa och sköljde ur ögonen och nu känns det genast bättre.

Det är inte klokt vad tiden går fort, eller är det verkligen så här korta skoldagar lilla Svalan har.

Klockan är redan ett och jag ska åka och hämta hem henne igen. Det känns som det gått max en timma sedan jag var vid skolan senast. Här hemma har jag bara hunnit äta frukost, fixa köket och duscha.

Efter duschen, som uppenbarligen inte hade samma avsvalkande effekt på mig som den hade på barnen i går, visade termometern 38,4 grader när den besökt mitt öra.

Who cares! Jag ämnar jobba i morgon oavsett.

Vaknar på morgonen och känner mig stel och öm. Svalget är fullt av en seg massa som knappt med våld låter sig tvingas nedåt. Huvudet är fullt av bomull.

Natten ligger kvar i minnet. Guldgossen kom ingnyendes vid tvåtiden och hade jätteont i magen och ont i huvudet. Han var rädd och fick ligga mellan oss. Förundersökningsledaren gav honom en värktablett som gjorde nytta rätt snabbt för vi somnade om efter bara en kvart.
Efter några timmar vaknade Guldgossen och tyckte det blivit för trångt så han sökte sig tillbaka till sin egen svala säng.

Guldgossen är vaken när jag kommit till sans. Han sitter framför TV:n med lurar för att inte störa oss andra. Jag ber honom kolla temperaturen för han har den karakteristiska feberglöden i ögonen. 38.4 grader.

Inte förrän vid tio kommer lilla Svalan ut från sitt rum. Hon är pigg och utvilad och på oförskämt gott humör, men förkyld. Jag kommer inte på något vettigt sätt att undvika den förestående katastrofen utan vräker ur mig:
-Du är förkyld lilla Svalan. Du kan inte spela fotboll idag.

I dag deltar klassen i fotbollsturneringen “Bästa ettan”. Lilla Svalan var från början tveksam till att vara med, men efter träningen förra veckan har hon varit eld och lågor och sett fram mot detta hur mycket som helst.

Lilla Svalan bryter inte ihop. Hon skriker inte. Hon kastar sig inte på golvet och sparkar med sprutande tårar och hon bönfaller mig inte om att få vara med.
Hon tittar på mig med förstående ögon och säger:
-Jag förstår det mamma!

Sedan går hon och ringer en av klassföräldrarna och talar om att hon tyvärr inte kan vara med.

Igår hade jag inte en av mina bästa dagar. Trots energifyllda hälsningar här på bloggen så smög sig huvudvärken på och under eftermiddagen blev det riktigt lôet.

När jag kom hem gick jag och la mig med tensapparaten direkt efter maten. Jag behöver köpa nya elektrodplattor för de gamla är uttjänta och bränner huden. Lite ström lyckades jag i alla fall få i mig och idag mår jag bättre även om huvudvärken inte är helt borta.
Jag hoppas jag slipper gårdagskvällens illamående och frossbrytningar.

Kalla mig otaktisk. Kalla mig osmart. Ja, du kan till och med kalla mig dum. Jag kommer inte protestera.

I går morses vaknade jag med ett stråk av huvudvärk vilande i min panna. Det var bara som en känning, en sådan som kan gå över… eller utvecklas till rejäl smärta.
Jag vet inte vem som valde, men värken blev en mastodonthuvudvärk innan dagen var över.

Halv nio var vi hemkomna från Tillväxtgruppssamlingen och barnen var lagda. Förundersökningsledaren ämnade ta sig en promenad och jag tänkte ta tillfället i akt att gå och lägga mig tidigt. Förundersökningsledaren tipsade mig om det förståndiga i att stryka lite och sa att jag ju kunde titta på en inspelning av Die Hard 4.0 under tiden.

Jag tittade, men jag orkade inte stryka.

Halv elva gick jag och la mig, med en brinnande huvudvärk. Jag hade för ont för att orka göra mig omaket med att klistra på mig och starta TNS:en.

Det är nog ingen som förvånat höjer på ögonbrynen om jag berättar att jag vaknade med en cementerad ilsken huvudvärk i morses.

Jag är hängig och trött och har inte gjort någon nytta idag.

Lilla Svalan är i det närmaste feberfri och kan kanske gå till skolan i morgon.
Guldgossen har fortfarande feber.
Jag har bara 37,5 men mår som en svart liten påse vars varma innehåll en ordentlig husse eller matte just plockat upp från marken under hundpromenaden.

Nuvarande temperaturer:

Lilla Svalan – 37,4 grader.
Zäta – 37,9 grader.
Guldgossen – 38,2 grader.

Det är bara att inse att det blir vab-dag i morgon.

Det har sina nackdelar att komma hem.
Feber är en av dem.

Lilla Svalan hade bara lite feberrester igår, inget farligt alltså. Däremot har hon hunnit magra av en hel del medan jag varit borta. Feber och god aptit är inte kompatibla.
Idag har hon ingen feber. 37,4 grader.

Guldgossen hade plötsligt feber igår. 38,7 grader. Jag såg framför mig ytterligare en vecka borta från jobbet. Förundersökningsledaren har ju varit hemma hela denna veckan (utom måndag) och kan inte vara hemma mer från sitt jobb utan att drabbas av akut utbrändhet när han kommer tillbaka. Jag har också varit borta från jobbet en hel del och min chef tycker inte om det alls. Hon blir frustrerad när inte skrivborden är bemannade och projekten blir lidande. Naturligtvis har hon förståelse för att man måste vara hemma med sjuka barn och hon uppmanar de anställda att vara hemma om de själva är sjuka, men i alla fall. Lång frånvaro är ändå inget positivt.

Sa jag att det är jag som är chefen i det här fallet.

Idag har Guldgossen ingen feber, än så länge i alla fall. 37,3 säger termometern.

Förundersökningsledaren känner sig lite krasslig han med. Han har ont i halsen och är lite snuvig. Jag vet inte om han någonsin kollar sin temperatur. Jag har ganska bra koll på barnen och mig själv, men Förundersökningsledaren måste väl få sköta sig själv, eller hur!

Och så var det jag då.
Veckan som gått har jag mått ganska bra. Lite snuvig mot slutet av veckan bara. Veckan innan var jag mera förkyld. Då var jag hemma en hel del med Guldgossen så det gjorde inte så mycket om jag själv gick på halvfart.
Veckan innan det var jag också snuvig och förkyld, inte så att jag hade feer och behövde vara hemma från jobbet, men jag var inte helt kurant heller.

Och nu så har jag fått feber. 38,1 grad visade termometern när jag kollade för en stund sedan.
Jag är turligt nog ganska febertålig. Om jag inte är vissen för övrigt, som till exempel vid maginfluensa, så blir allmäntillståndet inte särskilt påverkat av lite feber. Däremot har jag andra svagheter. Med huvudvärk till exempel, blir jag lätt en klagande plåga för omgivningen.

I eftermiddag ska jag åka och jobba ett tag, och planera upp för nästa vecka. Se hur vi ligger till med projekten och vad som behöver prioriteras.
Sedan blir det spännande och se om jag kan jobba i morgon, eller om jag måste vara hemma med antingen mig själv eller någon av barnen.

Om det är svinis är det ju högst olämpligt att sprida smittan vidare. Förundersökningsledaren träffade en kvinna i församlingen igår som berättade att det går ett virus nu som primärt ger hög feber i minst en vecka. Det låter ju inte heller som en sjukdom man bör föra vidare, varken på jobbet eller i skolan.

Stackars, stackars, stackars, stackars Guldgossen.

Förra veckan kom han hem med värsta krokodilsmilet och berättade hjärtknipande glatt att på onsdag, då ska det vara Wild Kids hela skoldagen.
Alla ska ut i skog och mark och tävla och fika och vandra och träffa på överraskningar.

Som han har längtat efter den där onsdagen.

I morgon är det onsdag.
Gissa vem som fortfarande har feber och måste stanna hemma i morgon!?

Guldgossen har fått feber i kväll.
Vi blir hemma i morgon också.

Och då har jag lovat Förundersökningsledaren att stryka lite, och inte bara spela biljard med Guldgossen…

Jag funderar på om man ska vaccinera sig mot svininfluensan eller inte.

Först tänkte jag att det var bättre att låta bli eftersom:
1. Vaccinet inte är tillräckligt utprovat efter vad jag förstått.
2. Om man blir sjuk är det inte värre än en vanlig influensa.
3. Om det kommer en andra och värre våg av influensan och är man inte immun mot den om man vaccinerat sig men det är man om man haft sjukdomen under dess första våg.

Nu har jag börjat tänka om eftersom:
1. De jag läst om som varit sjuka haft en besvärande kruppliknande hosta som suttit i under tre veckor, och det låter inget vidare.
2. Det är en solidaritetsgärning att vaccinera sig.
3. Guldgossen har ibland astmasymptom och tar medicin som är förebyggande mot astma. Räknas han då till riskgrupperna? I så fall är det ju idiotiskt om inte hela familjen vaccinerar sig.

Jag har ringt vårdcentralen som ringer upp mig under eftermiddagen. Jag ska fråga
A. Om de tror att Guldgossen är en riskgruppsperson.
B. Om det är lämpligt att vaccinera sig när man är förkyld eller om man bör vänta.

Uppdate:
Guldgossen tillhör inte riskgrupperna eftersom han bara använt astmamedcin i två och inte tre år.
Och man ska inte vaccinera sig när man är förklyld eftersom imunförsvaret då redan är aktivt och vaccinet inte får avsedd effekt, plus att man kan bli rejält sjuk.

Jag börjar bli lite förkyld.

Det är liksom som en tyngd som trycker ner ögonlocken och fyller bihålorna med snor.

Huvudvärken har bitit sig fast.

Den bråkar inte en massa eller ställer till stora bekymmer med illamående och sänggående, men den finns där. Den svirvlar runt bland hjärnvindlingarna som ett fiskedrag just under ytan. Jag vet aldrig när den hugger till och fastnar i en nerv.