Zäta

I morses cyklade barnen men jag tog bilen. Jag ska nämligen handla på hemvägen och det är för jobbigt att cykla med några kassar livsmedel.

Jag agerade ädel moder och körde ändå till skolan med barnens väskor så de slapp cykla med dem. Framförallt lilla Svalan tycker det är besvärligt att få med sig både ryggsäck och jympapåse samtidigt.

När barnen kom fram till skolan och hittat mig visade det sig att lilla Svalan glömt sin cykelnyckel hemma. Det är inte tillrådigt att låta en olåst cykel stå på skolan en hel dag, så jag fick åka hem och hämta cykelnyckeln och fara tillbaka till skolan en gång till.

Det är jättekallt, ute och inne.

På himlen jagar mörka, stålblå moln med gråluddiga undersidor ikapp i vinden.
Barnen talade om snö i morses.
-Jag vill inte ha snö än, sa jag. Det får vänta till december.
Sedan berättade jag om snökaoset den 17de november 1995 och kände mig som en gammal kärring full av minnen från fornstora dar.

På jobbet är det också kallt. I går frös vi så läppar och naglar blev blå. Elementen utstrålar iskyla i stället för värme och vår produktionsledare ringde fastighetsvärden och bad honom sätta på värmen.
-Den är på! fick hon till gnälligt svar.

Det finns en värmefläkt på jobbet. Vad vi har den till har jag aldrig riktigt förstått för vi får inte plugga in den. Säkringarna räcker inte till och jag vet inte hur många gånger datakillen gett oss skäll för att vi ändå satt på fläkten och därmed fått servern att stänga ner.
I går var det dags igen. Men den här gången var det datakillen själv som satte på fläkten eftersom det närmade sig minusgrader i bunkern han sitter i.

När jag kommer till jobbet i dag känns det dock en aning varmare. Kanske att fastighetsvärden i alla fall fått på lite värme till slut.

-Vet du mamma, Jesus är lite som Skalman. Han är smart. En gång pratade han med en liten kille som var rik och då gav killen bort hälften av sina pengar till dom fattiga.
Det var ju smart gjort, eller hur mamma!

Jag är glad. Hälsporren har gjort mindre ont i helgen, trots att jag var ute och gick drygt tre km i fredags.

Vi som ska “springa” Göteborgsvarvet nästa vår tränar tillsammans sista fredagen varje månad. I fredags var det dags för andra gången och vi tog oss till en motionsslinga på 2½ km. Jag gick ett varv i raskt tempo och allt kändes bra så jag påbörjade ett andra varv, men efter en liten stund fick jag ont i hälen så jag genade tillbaka till bilen.

Jag befarade att jag skulle få väldigt ont efter mitt tilltag, men det har faktiskt inte varit så farligt.

Nu har jag hopp för framtiden igen!

I går var familjen Zäta i Göteborg för att övervara barnvälsignelsen av Förundersökningsledarens yngste brors dotter.

“Övervara” är ett rätt dumt ord. Det låter som om man bara är på plats och släpar sig igenom tillställningen, utan något som helst engagemang.
Så var det inte i går.

Efter högtidsstunden i kyrkan bjöds vi på rikligt fika av föräldrarna. De hade bullat upp med piroger, bullar, kakor, morotskaka och tårtor. Och när fikabjudningen var slut och vi städat kvarterslokalen där vi höll till, gick vi raka vägen hem till Förundersökningsledarens bror med familj och fick middagen serverad.

Jag har inte vågat ställa mig på vågen i dag. Jag har förmodligen gått upp två kilo.

Största behållningen av gårdagen var dock inte alla godsaker vi fick stoppa i munnen, utan en alldeles speciell liten godsak som inte lämpar sig för förtäring.

Jag pratar om barnet, om anledningen till allt firande. Om den lilla tjejja som välsignades.
Maken till skimrande solstråle har jag nog aldrig träffat. Hon log och var glad hela tiden, ända från elva på förmiddagen till halv sju på kvällen. Undantagen var när hon sov, men även då lurade ett litet leende i mungiporna.

När hon för femtioelfte gången fyrat av ett helt bedårande, smältande fyrverkerileende mot lilla Svalan suckade lilla Svalan förnöjt och utbrast:
-Hon älskar mig!

I dag har jag på mig en BH som är lite elak. Den sticker mig i vänstersidan så att det gör ont. Jag är ingalunda masochist men har heller inga planer på att lösgöra mig från mitt stöd under dagen.

Jag får härda ut. Det är jag ganska bra på.

Åh nej! Jag börjar bli kärring!

När jag parkerat vid jobbet, gått ur bilen, stängt och låst och klevat iväg… så gick jag tillbaka för att kontrollera om jag verkligen kom ihåg att låsa.

I går jobbade jag medan Förundersökningsledaren var hemma med sjuk liten Svala. Guldgossen var också hemma för lärarna hade studiedag. Guldgossen hade kanske varit hemma ändå, för även han fick en släng feber, i alla fall på morgonen.

I dag har Förundersökningsledaren utlyst städdag. När han såg regnet i morse ändrade han sig från trädgårdsdag till städdag. Jag gillar trädgårdsdagar bättre men det behöver städas här inne också.

I kväll ska vi mysa med familjen. Se på film och gosa i soffan.

Min hjärna är inte helt normalt funtad. Så fort något städaktigt kommer på tal börjar jag fantisera om lapptäcken eller smyckestillverkning, ljusstöpning och servettdecopage. Det är tur för min omgivning (läs Förundersökningsledaren) att jag i alla fall har ett ben kvar i verkligheten och sinnesnärvaro nog att städa FÖRST. Tyvärr innebär det alltid att jag inte får tid över till det min fantasi dukat upp åt mig.

Nu blir det kväll. Halv åtta hos mig och Idol.

Med vad falls! Hur kan de göra såhär?

Ryanair ska sluta flyga från Göteborg City Airport till Bergamo utanför Milano. Det är ju den turen vi brukar ta när vi hälsar på Italiensystern. I oktober går sista flighten och det finns inte en chans att jag kan ut och resa mer i höst. Inte efter att både ha varit på Island och snart också Rhodos.

Nu blir det till att bege sig till Skavsta igen om man vill flyga billigt. Och det vill man ju. Hade jag varit gjord av pengar skulle jag kanske tyckt att fördelarna med att flyga från Landvetter med till exempel SAS, övervägt. Men ska man ut och flyga och dessutom bara flyga, är kostnaden helt avgörande.

Lilla Svalan har lärt sig spela melodin till “In the Djungle” på pianot medan hon varit hemma sjuk. Stolt berättar hon att hon även kan “Gubben Noa”.
-Jag kan till och med eftertexterna!

Nu blir det lunchpaus. Pannkakor såklart – som alltid när lilla Svalan är hemma sjuk.

Jag har varit ute i trädgården och grävt ner 50 lökar. 10 tulpaner “Black Parrot” i ena entrérabatten. 15 tuplaner “Spring Green” i den andra entrérabatten. Lilla Svalan har hjälpt till.Hon fick för sig att vi skulle göra ett trädgårdsprogram och har spelat in en ganska rolig film där jag förklarar alla viktiga steg i lökplanteringskonsten.Jag har placerat tulpanlökarna ganska tätt för att få en fin klunga med blommor till våren.

25 narcisser “Thalia” som är flerblommande, små gracila, vita, påskliljeliknande växter har jag också pillat ner, i surjordsrabatten.

Efter lunchen ska jag fortsätta med ett gäng krokusar.

Update:
Sådärja!
Nu har jag även pillat ner 10 cerislila krokusar “Tommasinianus Roseus” och 100 vita botaniska krokusar av sorten “Miss Vain”.
Återstår bara 20 blandade krokusar.

Även om det inte märks så mycket på bloggen längre, så är jag fortfarande väldigt förtjust i smycken. Jag har inte haft tid att sätta mig i min pysselhörna på flera månader, men hjärnan har inte slutat komponera halsband, armband och ringar i fantasin.

Medan jag väntar på att få tid till egna kreationer har jag passat på att titta lite på VÅGA´s vackra smycken.

Jag skulle gärna vilja vinna det här armbandet till exempel.

Och tänk vilken tur! På Nordljus blogg kan man göra just det!
Klicka på länken så kommer du också dit.

Det blev lite rörigt i morse. När jag upptäckte att lilla Svalan var sjuk ringde jag skolan för att meddela att hon skulle stanna hem. Jag fick inget svar från hennes fritidsavdelning och ringde vidare till nästa. Där fick jag tag i Guldgossens fritidspersonal, som lovade meddela lilla Svalans. Samtidigt fick jag information om att Guldgossen velat följa med en kompis hem i går, men inte fått det för fritidspersonalen och att Guldgossen då blivit ganska sur. Vi pratade om det en stund och kom fram till hur vi kan göra i fortsättningen för att det ska bli så bra som möjligt.

Sen ringde jag jobbet och talade om att jag skulle vabba.

Under tiden ville Guldgossen äta frukost hemma så jag hjälpte honom att hitta lite gammalt bröd i skafferiet.

Lilla Svalan låg i sin säng och ropade på mig hela tiden. Guldgossen hade gjort några “läskiga ljud” som hon blivit rädd för.

Jag fick iväg Guldgossen på cykel till skolan, något för sent, och gick sedan och ringde sjukvårdsupplysningen för att få råd om lilla Svalans utslag.
Medan jag pratade med dem kom Guldgossen tillbaka och berättade att cykeln inte fungerade som den ska. Förundersökningsledaren har nyss satt på ett nytt bakdäck så det är nog något som blivit galet i samband med det.

Jag fick avslutat samtalet med sjukvårdsupplysningen och slängde in Guldgossen och hans väska i bilen och skjutsade honom till skolan för att han inte skulle komma senare än han redan gjorde, och passade på att informera fritidspersonalen om både lilla Svalans sjukdom och att Guldgossen ätit frukost.

Phu!
Nu känner jag mig redo att gå och lägga mig och sova en stund.
Typiskt nog gick jag upp extra tidigt idag för att hinna duscha INNAN jobbet. Klockradion drog igång tjugo över fem. Hade jag vetat att lilla Svalan skulle vara sjuk kunde jag i stället sovit till sju.

Men det blir ingen sömn nu. Vab-dagen måste utnyttjas. Så länge det inte regnar har jag massor av jobb i trädgården som väntar. Blir det regn finns fyra IKEA-kassar med ren tvätt att sortera och stryka. Dessutom kanske det är lämpligt om jag försöker ta hand om min lilla sjukling också…

Lilla Svalan klagade över kliande utslag i går kväll. Tillsammans upptäckte vi upphöjda torra områden med svag rodnad på magen och låren.

Nu har hon feber och utslagen har spridit sig en aning. Hon har lite ont i halsen och är en aning svullen och röd i svalget.

Jag har ringt sjukvårdsupplysningen som gissar på allt från scharlakansfeber till virus eller allergireaktion. Men eftersom lilla Svalan fortfarande är något sånär pigg och febern inte så hög så kan vi se tiden an.

Nu är det huggsexa i köket om microvågsugnarna. Jag tror jag häckar en stund vid datorn innan jag går ut och värmer min medhavda matlåda.

Jag har drabbats av kvällströtthet. Är det ett ålderstecken att foga till de grå håren, de gistna knäna och den avtagande hörseln?

I söndags kväll somnade jag sittandes i soffan framför valvakan. Jag hade målat naglarna för att vara tvungen att hålla mig vaken tills de torkat. Det hjälpte inte.

I går kväll gjorde jag om den tveksamma bravaden, nu utan blöta naglar. Jag försökte följa det timslånga Aktuellt för att höra hur politiker och “experter” bedömde det svåra läget efter valet. Jag hörde Fredrik Reinfeldt sträcka ut handen till Miljöpartiet och hur Maria Wetterstrand med sin klassiskt darriga stämma slå undan den. Sen somnade jag.
Jag satt med lurarna på mig för att inte störa barnen för mycket, och jag höll mig upprätt i soffan, men likväl föll både ögonlock och huvud ner.

I kväll ska jag på föräldramöte med lilla Svalans klass. Hoppas jag kan hålla mig vaken då!

Utan att be om lov lånar jag nu en av kollegornas bilder från vår Islands-kickoff.
Den är tagen under vårt lyckade valsafari.

Den glade mannen till vänster hör inte till vårt sällskap. Men det gör jag, som står och måttar med kameran, åt fel håll!

Handlar snabbt snabbt för att hinna hem till middagen.
Det blir bara lite bottenskyla i vagnen. Några liter mjölk, lite frukt och billiga taccostillbehör.

När jag kommer fram till kassorna är det långa köer överallt. Vad är detta? Det är ju bara måndag. Varför fredagshandlar folk i dag? Länsade de kylskåpen under valvakan?

Alla kassor utom två är öppna. Jag väljer den kortaste kön men hamnar ändå bakom tio småbarnsföräldrar med rågade kundvagnar. Det här kommer ta tid.

Det är då det händer. Det där som bara sker i reklamfilmen.
En man i sina bästa år (och med ögon som skelar som skyltarna i en gatukorsning) kommer fram till en av de tomma kassorna. Han slår sig ner bakom kassaapparaten och plockar fram en påse växel.

Gissa vem som är först i kön? Gissa vem som i räserfart har styrt sin vagn förbi alla måndagströtta föräldrar och börjar plocka upp sina varor innan kassören ens hunnit ta undan “nästa kassa”-skylten.

Jag vågar inte vända mig om man jag känner hur de andras blickar bränner i ryggen. 20 ögon som med lika delar avund och missunsamhet, kanske kryddat med en aning hat, stirrar på kvinnan som trängde sig före, som struntade i den svenska kö-lagen och drog vinstlotten.

Jag småpratar lite med kassören, uppmärksammar hans nya frisyr, och plockar förnöjt ner mina varor i kassen. I dag var det min dag!

Hur kommer det bli nu? En minoritetsregering är inget nytt, men en regering som kanske måste samarbeta med Sverigedemokraterna har vi inte varit med om tidigare.

Jag hade med mig barnen till röstningen i morses. Lilla Svalan var rätt sur över att inte få rösta i Lidköpings folkomröstning om bibliotekets placering.

Sedan glömde hon bort biblioteket när hon såg allt spännande i vallokalen. Hon bestämde sig snabbt för sitt framtida yrke.
-När jag blir stor ska jag jobba med att lägga ner kuverten i de olika facken när man röstar.

Jag påpekade att det bara är val en en dag, vart fjärde år.
-Äsch, jag får väl kombinera det med något annat.

Det var riktigt mysigt i kyrkan på förmiddagsgudstjänsten. Den stora kyrksalen håller på att renoveras så vi fick tränga ihop oss i församlingsvåningen. Där blev det trångt om saligheten, men desto saligare…

I eftermiddag har vi varit ute en sista liten sväng med båten och sedan hissat upp den ur sjön för den här säsongen. Vädret bjöd på riktig höstkänning med hög, klar luft och strålande sol. Ett mörkt molnområde rullade in från sydväst när vi satt och fikade men regnet lät vänta på sig ända tills vi satt oss i bilen och styrde kosan hemåt med båten på släp.

Nu väntar valvaka och stryktvätt, eller så struntar jag i valet. Nu har jag gjort mitt, genom att rösta på de partier jag anser kan styra stat, landsting och kommun bäst. Jag misstänker att jag inte kommer missa valresultatet även om jag väntar till i morgon bitti.

Just nu bokar Förundersökningsledaren en resa till Rhodos för sig och sin fru.

I morses fick jag en meny att välja från och en välkomsthälsning till Restaurang Gryningen.
Det var Guldgossen och lilla Svalan som startat eget och bjöd in sina föräldrar som första och enda gäster.

På menyn stod:
Kannelriddare
Smörgos

Det fanns rutor att fylla i med antal av varje. Jag valde två kannelriddare och inget smörgos.
Sedan var det bara att svepa morgonrocken runt kroppen och sätta sig till dukat bord.

Guldgossen råkade bränna de tre första kannelriddarna och bestämde att Restaurang Gryningen gick i konkurs men med lite uppmuntrande tillrop och en moders övervakande blick fick han ny vind i seglen och en riktigt god frukost på bordet.

Tack Guldgossen och lilla Svalan, för att ni förgyllde min morgon med er kärlek!

Sitter och går igenom mina foton från Island för att kunna ta med till jobbet. Vår datakille har frigjort ett litet utrymme på en server för vi ska kunna lägga upp och njuta av varandras bilder.

Men Picasa bara krånglar. I går kväll hade jag fixat till nästan hundra bilder men när jag skulle spara dem gick det inte.
Nu har jag gjort om allt arbete och när jag ska spara så… sparas bara ändringarna på cirka 60 bilder, sen orkar inte Picasa jobba mer.
Jag har också lagt in korten jag tog på familjedagen i förmiddags, men de vägrar helt sonika att dyka upp i bildbehandlingsprogrammet över huvud taget. Gratis är inte allt bäst.

Nu har jag lagt ner för i kväll och ämnar göra barnen sällskap i TV-soffan. Får jag förnyat tålamod kanske jag fortsätter i morgon.

Lilla Svalan och jag har lekt spa i eftermiddag.

Vi tappade upp ett hett bad, duschade och tvättade oss och gjorde en hårinpackning innan vi gled ner i vårt stora badkar. Sedan låg vi där en stund och gonade oss med både bubbel och massage tills Förundersökningsledaren kom och meddelade att maten var klar.

Det är inte fel med lite lyxliv även på hemmaplan.

Vi var i väg till Drömstan och familjedagen där, på förmiddagen. Jag fick bara med mig barnen för Förundersökningsledaren fortsatte resan hem till mina föräldrar för att hämta båtkärran.

Det var riktigt mysigt ordnat på familjedagen. Det fanns en jättestor rutschkanehoppborg och en lite mindre vanlig hoppborg. Lilla Svalan slängde genast av sig skorna och besteg den stora rutschkanan. Eftersom det regnade duktigt blev hon totalt genomblöt.

På en grusplan stod en lift som Boströms maskinuthyrning lånat ut. I den hade församlingens klätterkille riggat upp sin lina och sele och lät alla som ville stapla drickabackar. Det högsta tornet jag såg var på 28 backar och det är riktigt högt vill jag lova.

För den som ville ta det lite lugnare fanns ansiktsmålning, babysång och tipspromenad. En stor grill var i gång och vi bjöds på korv och bröd. Man kunde också tävla i femkamp.

Jag erkänner villigt att jag mest gick runt och pratade med folk, men lilla Svalan och Guldgossen roade sig hårt och länge. Lilla Svalan blev till slut så blöt och frusen att hon inte ens protesterade när Förundersökningsledaren kom för att hämta hem oss.

God natt små kamrater och tack för i dag. Nu sover vi alla så sött.

Och i morgon förväntar jag mig en skön sovmorgon, hemmapyssel, familjeförmiddag i Drömstan och kvällsmys med barnen.

Första kvällen med hela familjen samlad på riktigt länge. Vad gör man då?

Tja, jag redigerar bilder från Island. Förundersökningsledaren byter däck på en cykel. Guldgossen spelar dataspel och lilla Svalan har stängt in sig på sitt rum.

Vi är alla i samma hus men så utspridda vi kan.
Jag får nog ta fram lite godis för att locka alla till samma rum.

Dagens lunch: Ett hårdkokt ägg som jag inte orkade äta till frukost.

Jag åt ingenting till frukost om sanningen ska fram. Ända sedan den dagen vi for till Island har jag inte varit riktigt hôrker på mornarna. Jag mår liksom lite illa och vill inte äta.

Vad ska jag göra den här lunchrasten då?
Jo just det! Jag ska gå iväg med en kasse kläder och en popcornmaskin till Second Hand.

Är det någon som är sugen på varmluftspoppade popcorn som är helt torra och därför omöjliga att salta, så finns det snart en till försäljning på Second Hand i Lidköping.
Jag tror Förundersökningsledaren köpte den till mig för många år sedan, för att jag skulle kunna njuta av fettfria popcorn. Visst blev de fettfria, men även smakfria eftersom inte saltet fäster.
Jag har poppat ibland och rört ner de varma popcornen i mjölk och ätit med sked. Det är faktiskt riktigt gott. Idén fick jag någon gång när jag var liten och läste Lilla huset på prärien-böckerna.

Senast vi använde popcornmaskinen var på Falunsysterns och hennes mans bröllop i somras. Den fick stå i ett hörn och poppa bäst den ville. Nu har den i alla fall gjort sitt i vår familj så nu får den vandra vidare.

Den här natten blev kortare än jag önskat. Klockan hann dra iväg över halv tolv innan jag kunde slita mig från valdebatterna och sedan fick jag sällskap i sovrummet av Guldgossen som hade ont i magen.

Jag har i alla fall sovit cirka fem timmar i natt. Det borde man klara en fredag på.

Jag har bestämt mig för att inte skriva särskilt mycket om Islandsresan på bloggen. Jag sparar det till min blogg-bok i stället. Den kommer förmodligen ut som… tjugofem år. (Då ungefär, blir jag pensionär.)

En liten glimt kommer ändå här.

På söndagen var vi på valsafari med ett medelstort fartyg. På vägen ut gungade båten en del av de stora dyningarna från Atlanten. Personalen på båten delade ut gratis åksjuketabletter till dem som ville.

Det var en hel del som blev åksjuka i alla fall. Att besättningen var van vid detta märktes på alla de grillpåsar som fanns uppsatta i plexiglasställ lite varstans ombord. Det var sådana där påsar som man köper med sig grillad kyckling hem i ni vet. Påsarna var dekorerade med glödande kol och oranga flammor.

På övre däck fick vi syn på en man med flames-mössa. Jag tror han ångrade sitt val av huvudbonad när han insåg att någon kunde råka ta fel och rycka åt sig hans mössa för att tömma magen.

Fick tips på facebook om att byta kanal från TV4 till SVT1´s Debatt. Här är SD´s partiledare i full fart med att framföra sin politik. Intressant att äntligen få höra vad de tycker.

Till exempel får jag höra att SD anser att alla invandrare ska lära sig svenska, men de vill inte avsätta några pengar till SFI i sin budget.

Jag gillar Debatts programledare. Hon är sprallig och spontan och erkänner direkt när hon gör bort sig. Hon ställer intressanta och rimliga följdfrågor och har inte som målsättning att bara klämma åt sina gäster utan vill verkligen skapa en dialog. Hon har naturligtvis för kort tid på sig för att kunna låta folk tala till punkt men hon försöker i alla fall tömma ut det som går på den tid som finns till förfogande.

Nu är det Piratpartiet som anklagar en folkpartist för att vara dinosaurietänkande när det gäller nedladdning på nätet. Folkpartisten menar att musiker och konstnärer förlorar en fasa massa pengar på nedladdningen medan Piratpartisten hävdar att det bara är mellanleden som förlorar pengar. Jag kan inte avgöra vad som är rätt eller fel i den frågan och konstaterar att Piratpartiet inte får min röst.

Guldgossen kan inte somna. I stället för att ligga kvar och vrida sig i sängen smyger han ut till mig i soffan där jag sitter och följer valdebatten. Även en 10-åring har åsikter om valet:
-Har du sett vad olika långa partiledarna i alliansen är mamma!?

Efter två och en halv dag på Island känns Sverigevardagen extremt händelselös.
Jag slår på TV:n och hittar TV4´s valdebatt och hoppas få lite spänning.

Det börjar med en debatt mellan Jan Björklund och Lars Ohly om morgondagens skola. Raskt snöar de in på gymnasieskolan. Sedan missar jag en stor del av debatten för jag får ett telefonsamtal i stället.

När jag kommer tillbaka till Tv:n har man börjat prata om fritids. Där verkar blocken vara ganska överens om att man ska satsa på fritidsverksamheten men börjar raskt gnabbas om vilket block som satsar mest pengar. Maud Olofsson sticker ut hakan och verkar påläst genom att kunna presentera en precis summa medan de rödgröna nöjer sig med flumpåståendet att de vill satsa “mer pengar” till kommunerna. Jan Björklunds åsikt om att åter förstatliga skolan lyser igenom när han kritiserar “vissa kommuner” för att de inte håller uppe kvalitén i skolan.

Nästa ämne är arbetslöshet. Mona Sahlin ämnar ta bort arbetsgivaravgiften helt för de som anställer unga. Fredrik Reinfeldt kontrar med att den reformen redan är genomförd och att alliansen vill hantera Sveriges ekonomi lite mer försiktigt än vad de rödgröna vill göra.

Jag fascineras av hur engagerade politikerna verkar. Ögonen brinner och de stakar sig när de försöker få säga vad som ligger dem närmast om hjärtat. Göran Hägglund går i försvarsställning mot Mona Sahlins attacker.

Fredrik Reinfeldt passar på att anklaga Mona Sahlin och kompani för att sakna täckning för sin budget. De kommer inte få råd att genomföra alla sina vallöften och han undrar vilken grupp de ämnar svika.

Peter Eriksson och Maud Olofsson får debattera bensinskatten. Maud försvarar överlevnadsbara bensinpriser för att befolkningen på landsbygden ska kunna föra en dräglig tillvaro. Peter Eriksson försvarar höjda bensinskatter för att vi ska kunna nå de livsviktiga miljömålen.
Fredrik Reinfeldt går in och styr upp munhuggandet genom att på sitt pålästa sätt kunna belägga Peter Eriksson med sakfel. Peter Eriksson försvarar sig så gott han kan och passar samtidigt på att på ett ganska snyggt sätt undvika att svara på Maud Olofssons fråga om vilka miljöåtgärder Miljöpartiet egentligen tänker genomföra. Om de vill minska koldioxidutsläppen bara genom höjda bensinskatter så måste bensinpriset upp åtminstone 10 kronor.

Och nu blir det nyheter.
Jag erkänner att jag än så länge inte blivit klokare av den här debatten. Alla partier har egentligen vettiga åsikter och står i grunden för saker som är bra och känns rätta.
Det hade varit intressant om TV4 inbjudit SD till debatten. Enligt mätningar har de ju tillräckligt många procent för att kvala in till makten och man skulle vilja höra vad de har för åsikter om viktiga frågor som skola och miljö. Har de över huvud taget ett genomtänkt partiprogram eller är de helt insnöade på invandrarfrågan?

I dag är det kallt. Det känns som vinter – inomhus.
På jobbet sitter vi och huttrar ikapp. Skallrar tänder i telefonerna. Knäskålarna hoppar och fingernaglarna har antagit en osmaklig blålila ton.

Guldgossen går i femte klass. På SO:n läser de om valet.

När jag står och diskar efter middagen kommer Guldgossen fram och inleder en politisk diskussion.
GG: -Vet du att vänsterpartiet vill att alla som är sjuka ska ha lön?
Jag: -Men det har man ju redan idag.
GG: -Ja, men vänsterpartiet tycker att man ska ha HELA lönen. Man kan ju inte rå för om man har feber.
Jag: -Visst vore det jättebra. Fast frågan är hur många som skulle jobba om man lika gärna kunde vara hemma. Och hur har de tänkt finansiera det hela?
GG: -Finansiera?
Jag: -Ja, vem ska betala?
GG: -Det får väl chefen göra.

Barnen blev faktiskt glada när jag kom hem.

Jag ringde hem när vi närmade oss Arboga i går. Då fick jag prata med lilla Svalan som berättade att hon saknade Förundersökningsledaren mer än mig. Guldgossen ville inte ens prata med mig och lilla Svalan avrundade samtalet med:
-Och Förundersökningsledaren har faktiskt ringt hem medan han var borta.

Jag ringde inte hem mer än två gånger på uppresan och två gånger på hemresan…

Men nu är det vardag igen. Allt är som vanligt, tror jag.

Tillbaka i Sverige igen efter en långhelg på Island.

Vi har badat i den blå lagunen, paddlat gummiflotte i snålblåst och snöblandat regn och slutligen sett tumlare, vikvalar och delfiner.

Jag har sovit jättelite men inte varit så trött ändå. Den isländska luften har betydligt högre oktanhalt än den svenska.

Det har varit en underbart rolig resa. Jag har inte skrattat så mycket på länge, eller upplevt så mycket heller för den delen.
Tack chefen för en störtskön kick-off!

Det är inte klokt. Klockan är kvart i åtta och jag har packat klart. Så klar man nu kan bli.

Jag har varit nervös inför packningen. Har inte trott att jag skulle hinna eftersom den här fredagskvällen inte bara kan vigas åt packning utan också innehåller skjuts av en stycken Guldgossen till och från Vips och skjuts av två stycken älskade barn till mormor och morfar.
Och så har jag efter tidigare erfarenheter lärt mig det visliga i att ge barnen mat.

Men här sitter jag nu i soffan och har en hel timma tillgodo. Det innebär inte bara tillfällig sinnesfrid utan också att jag kan gå och lägga mig direkt när jag kommer hem efter att ha lämnat barnen. Jag behöver gå upp i god tid i morgon. Då ska jag byta sängkläder i sängen (så att Svärmor inte behöver ligga i min och Förundersökningsledarens insvettade…), tömma soporna och sätta i rena påsar, duscha, äta frukost och fixa lite mellanmål att ha med på bussen till Stockholm. Undrars hur dags jag behöver gå upp? Klockan sju kommer VD´n och hämtar mig.

Den här timmen som jag plötsligen fick till skänks ska jag ägna åt att äta lite kvällsmat. Min packångest hindrade mig från att äta tillsammans med barnen tidigare och jag har inte ätit annat än en övermogen apelsin sedan lunchen klockan 12. Inte för att jag är hungrig, men det vore nog klokt.
Jag ämnar också röja undan lite så inte Svärmor får chocken när hon kommer hit för att barnvakta barnen.

Tänk, i morgon vid den här tiden är jag i Island.

Det känns nästan som om jag faktiskt drabbats av resfeber. Just nu vill jag inte ens åka. Bara stanna hemma och mysa med barnen.

Guldgossen fick en ny tröja häromdagen och har den i skolan för första gången i dag. Han är jättestolt över sin coola hoodie och ger mig kramar som tack för att jag är världens bästa mamma.

Lilla Svalan förärade Förundersökningsledaren och mig var sitt halsband med hjärtan som hon gjort på fritids.
-På bröllopsdagen!
Det finns en pärla med ett M på mitt och ett P på Förundersökningsledarens.
-Som i mamma och pappa!

Jag saknar barnen redan innan jag åkt!

Just det. Vi “firade” ju bröllopsdag i dag också. Jag har lite dåligt samvete för det är min tur att hitta på nåt kul. Vi brukar ordna någon överraskning åt varandra varannat år var.

Jag handlade lite gott i går och tänkte överraska Förundersökningsledaren med en vällagad kycklingwook.
Och han blev nog ganska överraskad för det var han som fick laga den medan jag kacklade runt och hjälpte Guldgossen att packa upp hans väskor efter lägerskolan, och packa barnas väskor inför helgens övernattning hos mormor.

Men det blev väldigt god mat. Jag åt den tillsammans med Guldgossen medan Förundersökningsledaren fick åka och hämta lilla Svalan från Royal.

När man tänker närmare på saken så har Förundersökningsledaren inte haft det särskilt muntert i kväll, och inte ett ord till klagolåt har jag hört om saken. Det är min man det!

Å nej. Klockan är kvart i elva och jag har inte börjat packa än.
Och inte orkar jag göra det heller. Nu måste jag sova.

I dag firar Förundersökningsledaren och jag 15-årig bröllopsdag.

Det hör till ovanligheterna att min make är hemma under själva begivenheten. Han är oftast och fjällvandrar. Jag trodde att det skulle vara likadant i år men den här gången ska de inte ge sig iväg förrän i morgon.

Det är mitt jobb att lämna barnen vid skolan på morgonen och Förundersökningsledaren uppgift att hämta hem dem när dagen är slut.
De senaste dagarna har jag både lämnat och hämtat eftersom Förundersökningsledaren jobbat sent.

När vi möttes i badrummet i morses och gratulerat varandra på bröllopsdagen, kontrollerade jag att Förundersökningsledaren kunde hämta barnen i dag. Det kunde han inte.
-Men, ska du jobba sent i dag också?
-Nej.
-Men ni åker inte till fjällen förrän i morgon väl?
-Nej.
-Vad ska du göra då?
-Ingenting…
-Men varför kan inte du hämta barnen?
-…(dröjande) Man kan kanske säga att om du vill ha någon bröllopspresent så hinner inte jag hämta barnen idag…

Därmed var saken utagerad.

Men nu är den stora frågan: Ska jag köpa någonting till min äkta hälft, eller ska jag nöja mig med att ge honom den gåva jag redan tänkt som julklapp?

Update:
Förundersökningsledaren fick den goda, dyra aftershaven som jag tänkt ge honom i julklapp. Jag fick en alldeles lagom stor och fin resväska.

När jag känner mig lite blå tänker jag på mina barn. De är ljuset i tillvaron.
Jag har en massa andra starkt lysande stjärnor också, men barnen ligger mig såklart närmast.

Guldgossen har börjat femman och har därmed fått ett nytt ämne i skolan – Hemkunskap.

För någon vecka sedan kom Guldgossen hem och berättade att han lärt sig laga kanelriddare. Han berättade hur det går till och utlovade sedan storstilat att han skulle bjuda mig på denna läckerhet någon dag.
-För du har gjort så mycket för mig mamma!

I dag känner jag mig oformlig och lös i kanterna. Jag vill helst flyta ut till en liten pöl och hällas tillbaka ner i sängen, dra täcket över huvudet och stänga ute världen för en dag.

Äsch, så farligt är det kanske inte, men jag har mensvärk. Och är jättetrött och frusen.

Förundersökningsledaren gissar att jag har resfeber inför Islandsresan, men det är snarare packfeber. I går gick det upp för mig att vi ska klämma på oss oanständigt tighta våtdräkter när vi forsfärdar. I min hjärna har det hittills snarare varit overall-liknade räddningsdräkter med inbyggd flytkraft.

Jag oroar mig inte jättemycket för hur jag kommer se ut, för alla vet redan att jag har en rondör utöver det vanliga. Men vet ni hur en våtdräkt fungerar? Den håller dig varm och skön – efter att det kalla vattnet sipprat in och till slut blivit uppvärmt av din kropp.

Jag kommer dö av köldchock om jag inte hinner trilla ur flotten och drunkna, eller avlida av adrenalinöverdos.

Fick mess om att mina vårlökar anlänt till posten.

Nu gäller det att hinna hämta ut dem och gräva ner dem innan Förundersökningsledaren upptäcker att jag spenderat en massa pengar på trädgården…

Update:
Det var inga lökar. Det var en teleskophandtagad sekatör som jag skulle få i samband med en sedan länge avslutad tidningsprenumeration. Jag blev verkligt överraskad. Både över att få den bortglömda trädklipparen och över att lökarna inte kommit ännu.

Det blev lite stressigt i morses. Felet är naturligtvis helt mitt eget.

När jag kom ner i köket mötte mig en överfullt diskbänk som inte såg särskilt inbjudande ut. Jag är inte den som är så noga med städning och ordning, men jag tänkte på Förundersökningsledaren som varit borta med jobbet till sent i går kväll och ska göra det samma i dag.

Alltså började jag med att plocka ur ren disk ur diskmaskinen och ställa in den smutsiga och diska lite för hand.

Under tiden sörplade jag i mig ett glas ljummet te och lät tre ägg koka. Ett till Förundersökningsledaren, ett till min frukost och ett att ha senare på jobbet.

Sedan var det dags att fixa fruktstundsmacka till lilla Svalan och ett “förstärkt fika” (de uttrycker sig så fantastiskt i skolans värld) till Guldgossens lägerskoladag.

Och sedan gick jag på toa en stund och plötsligt var klockan dags att väcka barnen.
Jag fick lov att prioritera bort min egen frukost. Jag tog med mig båda äggen till jobbet och tänkte äta frukost där i stället.

Nu när jag kommit till jobbet har jag konstaterat att jag glömde bort att komma ihåg att ta med mig något till lunch. Därför har jag omprioriterat mina två ägg lite. De får bli lunch. Jag har också med mig två små gula tomater som kan bli fika. Till frukost har jag ätit en bulle jag hittade i påsen som barnlediga kollegan lämnade kvar vid sitt besök i går.

Nu är vi hemma efter filmen. Den var faktiskt riktigt bra. Jag tror att lilla Svalans kompis mamma och jag hade minst lika roligt som barnen.

Ryck tag i närmsta unge och gå och se den vet´ja, eller gå utan barn om du är tillräckligt frigjord från omgivningens förväntningar.

Jag vill väl inte påstå att Toy Story 3 är en film som sätter djupa spår även om den har ett visst budskap.
Guldgossen har dock blivit aningens påverkad. Det märkte jag vid hans sängkant när vi bad aftonbön. Guldgossen råkade be:
-Gud som haver Buzz Lightyear, se till mig som liten är…

Tjoho!

Jag fick ledigt av min snälla chef. Om knappt en timma slutar jag för att rejsa iväg och hämta barnen. Sedan bär det i väg till Skövde och Toy Story 3.

Det känns jättebra att få hitta på något roligt med dem i kväll, särskilt eftersom vi ska vara ifrån varandra några dagar snart.

Det börjar kännas höstlikt nu. På Megapol pratade de om gula löv i morses och jag upptäckte att björkarna i Lidköping börjat anta den där lite trötta gröna färgen, som är föregångaren till allt det gula.

I går morses kändes det ljummet ute när jag hämtade tidningen. Morgonen andades löfte om värme och sol, ungefär sådär som jag upplevde i Italien långt fram i september när jag och Falunsystern var där på dop för ett antal år sedan. Då var mornarna ljumma och löftesrika och dagarna infriade löftet.

I dag var det kallare men klarare. Frosten har inte drabbat oss än, trots SMHI´s varningar men jag har på känn att den inte är långt borta. Luften är hög och klar. Precis som det ska vara en perfekt höstdag.

Jag gillar verkligen hösten. För mig är den starkt förknippad med Förundersökningsledaren. Vi blev tillsammans sent en höst och månaderna innan gick jag långa promenader, drömmandes och längtandes efter mitt hjärtas kärlek.

Det var hösten 1989. I år har vi varit tillsammans i 21 år. På torsdag firar vi 15-årig bröllopsdag. Det känns som för alltid. Men när hösten kommer krypande infinner sig ändå den där förväntanskänslan som jag hade då, för mer än två decennier sedan.

Det finns ett särskilt förhållande mellan läkare och syftningsfel. Nästan som om den samlade svenska läkarkåren har en oförklarlig förkärlek för att röra till det i journalerna. Sjuksköterskor och undersköterskor kommer inte långt efter.

Här kommer ett dagsfärskt exempel.

Guldgossen har fått tid på barnmottagningen för att se hur pass allergisk han är mot hasselnötter. Jag tror mig redan veta att han är allergisk, tillräckligt för att få kli i munnen och rinnande ögon. Nu ska jag få veta om han också riskerar att få svullna luftvägar och allergichock. Känns betryggande!

Så här står det i brevet:
“Guldgossen ska få komma och göra en hasselnötsprovokation. Vi sätter då en venflon i armen och om ni vill kan ni då köpa emlasalva på apoteket. Bör ej vara förkyld.
Välkomna/Jannice”

Läget känns inte helt stabilt för tillfället.

Guldgossen har varit hemma från skolan torsdag-fredag men en aning feber och allmän sjukdomskänsla. I går kväll hade han 37,8.
I morses var han feberfri och är i skolan i dag.

Lilla Svalan hade 37,7 i går kväll men inte heller hon hade någon feber i morses och är också på skolan.

I kväll måste Guldgossen lära sig alla sina engelskaglosor som han inte tränat på tidigare. Det är förhör i morgon.
Lilla Svalan har en skrivläxa att ta sig an.

I kväll måste dessutom Guldgossen packa till sin lägerskola. På onsdag-torsdag är han i väg med klassen för en övernattning och två dagars läger.

I morgon kväll vill jag ta med barnen på bio i Skövde. Vi behöver åka tidigt för att hinna få ut biljetter. Jag slutar egentligen jobbet kl 17 och bion börjar 18. Det är en ekvation som inte går i hop så jag har bett om ledigt en timma. Hoppas att jag får det. Vi ska träffa lilla Svalans barndomskompis i Skövde och gå på Toy Story 3 tillsammans med henne.

På onsdag är Guldgossen borta. Jag och lilla Svalan får ägna kvällen åt att packa inför barnens övernattning till helgen. Förundersökningsledaren är borta med jobbet tisdag och onsdag så jag får hämta barnen på skolan.

På torsdag är lilla Svalan borta på Royal på kvällen. Jag måste packa till Islandsresan. Förundersökningsledaren åker till norska fjällen redan tidigt på morgonen.

På fredagen ska jag hämta barnen från skolan igen. Guldgossen ska på Vips på kvällen och när det är slut vid nio ska jag skjutsa barnen till mina föräldrar. De kommer sova där till söndag. På söndag eftermiddag hämtar svärmor dem och sedan kamperar hon med dem hemma hos oss till tisdag morgon. Då tar min mamma över igen.
Jag måste komma i håg att skriva en lista så att mödrarna har koll på gympa och läxor och liknande.

Tidigt lördag morgon åker jag till Island. Jag är tillbaka tisdag kväll. Samma kväll, fast betydligt senare, kommer även Förundersökningsledaren hem igen.

I morses såg jag någonting som fick mitt ömma modershjärta att nästan explodera av stolthet och kärlek.

När jag släppte av barnen vid skolan upptäckte jag att Guldgossen hade tandkräm kvar kring munnen. Jag uppmärksammade honom på det och bad honom slicka sig runt munnen.

När jag körde i väg såg jag hur Guldgossen vände sig mot sin lillasyster och synade henne om munnen, vätte ner sin tumme, och torkade bort lite tandkräm som han uppenbarligen upptäckt i hennes ansikte. Det var så mycket syskonkärlek i den där enkla gesten att jag smälte totalt.

Bland mina skolpapper hittade jag ett häfte om jägartiden där jag skrivit och ritat vad jag lärt mig.

“Sverige efter is-tiden
När isen smälte var det fortfarande kallt. Marken var våt och fuktig. Derför kunde bara lava och mosa växa. Renana trivdes i kallt klimat och tyckte lava var gott.
Mäniskorna åt renar o fick hudar av renarna. När renarnaarna flyttade flyttade också mäniskorna.

Bostad
Bergs hålor kunde människorna bo i. På natten kunnde man ibland sova under träd. Kanske byggde de enkla vindskydd. Av ren-hudar kunde man göra tält att bo i.
När man flyttade kunde man ta med sig tälten
Man kunnde också bygga hyddor av ris och kvistar

Kläder
Renhudar
på sommaren sprang dom barfota.
På vintern hade dom läder skor.

Vapen o red skap
Yxor av benhorn, flinta.
Spjut av gren senor flinta
Kniv av flinta
Nål
SKRAPA

Föda
Fiskar, renar, bär o hallon, björnar, sälar o örter.

Båtar o fiske.
Man gjorde flottar av trästokar.
flotte krok

Elden
Fnöske brann lätt.
Man slog två flintstenar mot varandra. Då bilda gnistor.
Gnistorna föll ned i elden. Elden tog eld.”

Jag har skrivit av texten precis, inklusive stavfel och missade punkter.
Jag gillar den sista meningen “Elden tog eld”.

Att städa toaletterna är extremt otacksamt.
Knappt har man hunnit få till den där lilla extra lystern på kranen så kommer någon och bajsar i den rena toalettstolen, skvätter vatten på kranen och tappar några droppar flytande tvål på handfatet.

Jag bestämde mig för att tillämpa miljövänliga metoder när jag städade badrummen i dag. En halv citron fick ersätta rengöringsmedel och en speciell mirakeltrasa använde jag till speglarna. I toalettstolen kunde jag dock inte hitta på något bättre än gammalt hederligt WC-rent.

Mirakeltrasan var rätt okej. Efterlämnade en hel del ludd men det blev rent.

Citronen luktade fräscht och gjorde förvånansvärt rent. Minst lika bra som vilket annat medel som helst. Men om man inte eftertorkar ordentligt finns det citronfibrer kvar.
Jag hittade en kletig liten turf på lampknappen. Den liknade mest av allt en seg snorkråka. Mindre trevligt!

I trädgården väntar flera halvfärdiga projekt. Jag behöver ägna mig åt dem lite också (inte bara inomhusröj), innan Förundersökningsledaren börjar klaga, eller snön falla.

Jag har varit ute och gått ett varv i trädgården efter att Guldgossen lockade ut mig (eller om det var jag honom) på en omgång 21 under basketkorgen. Jag vann, med nöd och näppe.

Jag har lagt på en omgång grenar runt rabarberhålet. Nu är jag uppe i fyra lager och det är fruktansvärt glest utan att ha byggt nämnvärt på höjden. En ekvation jag har svårt att få ihop, men sådan kan verkligheten vara i bland.

Den som känner mig vet att jag har fruktansvärt svårt för att slänga saker. Jag är en samlare av stora mått.

Men i dag har jag faktiskt lyckats slänga en hel del. Minst två stora papperskassar med gamla grejjer som jag med viss möda bestämt mig för att skiljas från. Soptunnan är knôkafull och jag har känner en blandning av stolthet och separationsångest.

Nu ska jag städa toaletterna innan det är dags att ge sig i kast med en kasse tyger jag fått av mamma. Jag behöver nog sicksacka kanterna på dem och slänga dem i tvätten innan de kan strykas, vikas och sorteras in i lapptäckstygsskåpet.

Om jag orkar och hinner ta fram symaskinen väntar också en hög jeans som ska lappas innan barnen hinner växa ur dem.

Jag går igenom gamla skolböcker som mamma rensat undan ur gömmorna hemma på gården.

Hittar en bok med “välskrivning”. Men jämnstora bokstäver och perfekta snirklar har jag skrivit av kloka visdomsord som:
“Arga katter får rivet skinn” och “Arbetaren är värd sin lön”.

Jag undrar vad de skriver i välskrivningsböckerna nu för tiden?
“Lek och ha roligt” och “Den viktigaste personen i ditt liv är du själv”.

Förresten så har jag inte hört talas om att Guldgossen eller lilla Svalan ägnat sig åt någon välskrivning i skolan. Guldgossen plitar ändå fullt läsbara snygga små bokstäver, skönt befriade från krusiduller.

De utlovade exemplen uteblir. Förundersökningsledaren har nämligen slängt reklamen för Sverigedemokraterna i soporna.
Lika bra det förresten. Alla deras olika punkter gick nämligen ändå bara ut på att skylla allt på invandrarna.

De ville minska brottsligheten – genom att utvisa invandrare. De ville minska segregationen – genom att utvisa invandrare. De ville styrka kunskaperna i skolan – genom att förbjuda hemspråksundervisningen. De ville ge mer pengar till åldervården – genom att sätta stopp för anhöriginvandring och bidrag. Vilka bidrag det handlade om framgick inte helt klart men jag har på känn att det har med invandrare att göra…

Efter att ha läst igenom deras valmanifest framstår de nästan ännu mer som ett enfrågeparti än min förutfattade mening gjorde gällande när jag svävade i okunskap.

Klockan sju avbryts min tilltänkta sovmorgon av en högljutt sömnpratande Guldgosse:
-How do You do, John Boy!

I eftermiddag ska jag göra en tung uppoffring.

Lilla Svalan ska på disco-kalas och har bett mig hjälpa henne med kläder, hår och smink.
Men egentligen skulle jag mycket hellre vilja strosa runt på quiltmässan som äger rum i Lidköping under helgen. Det är bara fredag kväll jag har möjlighet att gå dit, lördag och söndag kommer fyllas av andra saker.

Ouiltmässan äger rum en gång om året och är den i särklass största quilthändelsen i Norra Europa. Folk kommer resande från när och fjärran och till och med från utlandet, för att få vara med på workshops, föreläsningar och för att shoppa tyger och ting.
Mässan har varit återkommande under många år, men hittills har jag alltid varit upptagen med annat och inte kunnat gå dit.

Visst skulle jag kunna smita in på mässan en liten stund direkt när jobbet slutat vid fyra. Lilla Svalans kalas är inte förrän klockan sex.
Men jag vet ju hurdan jag är. Tiden kommer upphöra att existera och jag förlorar mig bland småmönstrade tyger i sköna färger. Dessutom kostar det 60 kr bara för att få gå in och handla, och det känns lite mycker för bara en halvtimmas förströelse.

Det känns bättre att vara hemma hos lilla Svalan och ha lite quality girl-time!
Summan av kardemumman är nog att det inte blir någon uppoffring ändå…

Lycka är…

…att passera järnvägsövergången precis innan klingelinget startar och bommarna går ner.

Jag är inte särskilt insatt i politik. Inte ens tillräckligt intresserad för att bemöda mig att hålla reda på vad politikerna heter. Men jag vet vad jag ska rösta på, och någorlunda väl varför.

I dag damp valsedlarna från Sverigedemokraterna ner i lådan. Jag har alltid bara tänkt, lite förutfattningsvis sådär, att det är ett främlingsfientligt parti med en enda fråga på sin agenda. Men vad står de egentligen för?

Jag bestämde mig för att läsa igenom deras korta broschyr, om inte annat så för allmänbildningens skull.

Det borde jag inte gjort. Jag blev upprörd och arg. Den text de skrivit är rena rasismen. Jag förstår inte hur de kan tillåtas trycka och sprida sitt budskap. Är inte rasism och diskriminering förbjuden i Sverige?

Jag ska ge er några exempel, men först måste jag lugna ner mig med ett mål mat.

Det får bli köttfärssås utan lök i dag. Löken låg rutten i kylskåpet och platsar bättre i avskrädet än i maten.

Och varför valde jag att göra köttfärssås i dag? Vi har ju ätit taccos både tisdag och onsdag, och hamburgare söndag och måndag. Vore det inte trevligt med någon typ av omväxling från köttfärstemat? Eller bör jag satsa på köttfärslimpa i morgon, kålpudding på lördag och köttbullar på söndag?

Efter att ha tröttnat på förkrympta tröjor och missfärgade sockar, åtog jag mig under en stund av tillfällig sinnesförvirring, att i fortsättningen stå för all sortering av smutstvätten.

Nu när jag står i tvättstugan och gräver bland illaluktande sunkhanddukar och fartrandiga kalsonger föds en misstanke. Kan det vara så att Förundersökningsledaren duperat mig, nogsamt smitt en plan och så sakta och smygaktigt genomfört den att jag aldrig förstod vartåt det lutade?

Är Förundersökningsledaren i själva verket inte ett dugg ledsen över att jag nedvärderat hans sorteringsförmågor och tagit jobbet i från honom?
Plötsligt känner jag inte bara lukten av fotsvett och gammalt anus, utan anar även ett stråk av begravd hund.

Det blev en kort arbetsdag i dag. Jag hann bara vara på jobbet en timma innan Guldgossens lärare ringde och bad mig komma och hämta honom. Han var hängig och sjuk-ig.

Nu är vi hemma och tar det lite lugnt. Jag har programmerat om bakmaskinen så att brödet ska vara klart till två. Då blir det ett riktigt trevligt eftermiddagsfika!

När jag tagit det lugnt klart ska jag ägna mig åt tvätt och trädgård.

På vägen till skolan från jobbet blev jag anfallen av en kamikaze-sparv. Helt utan fruktan flög den rakt in i grillen med huvudet före. Jag vet inte om den var less på livet eller på allvar trodde att den skulle kunna åsamka någon skada. Resultatet var omedelbart:
Kamikazesparven – Bilen: 0-1

Jag är glad att det inte var en skata, eller mås, och att jag inte kom på cykeln.

05.25
Klockradion väcker mig försiktigt.

05.30
Jag njuter av en lång, varm ducsh.

06.03
Förundersökningsledaren kommer in i badrummet samtidigt som jag drar det sista klädesplagget över huvudet.

06.10
Intar en god frukost bestående av en dubbel rostemacka med smör, ost och Emilskinka. Och så den obligatoriska koppen te.

06.20
Läser i lilla Svalans hemlånade bok om hajar och förfäras över att nästan alla hajarter finns representerade i Medelhavet. Vill jag någonsin åka dit och bada igen?

06.30
Gör i ordning barnens fruktstundsfrukt. De gjorde sina beställningar i går kväll. Lilla Svalan vill ha äpple och Guldgossen morot. Ingen större variation med andra ord.

06.35
Sitter en stund på toa.

06.40
Förundersökningsledaren: -Jaha, då är det bråttom i kväll igen. Vad ska vi äta som går fort?
Jag: -Jag tänkte baka bröd i bakmaskinen.

06.45
Egentligen dags att väcka barnen men jag laddar bakmaskinen först.

06.50
Väldigt mycket dags att väcka barnen men bakmaskinen krånglar. Jag måste ställa in timern. Hur var det man gjorde det nu igen?

06.53
Letar fram manualen till bakmaskinen och lyckas äntligen ställa in både klockan och timern. Med lite tur väntar nybakat bröd på oss när vi kommer hem efter jobb och skola.

06.59
Jag: -Vakna nu barna! Det är dags att vakna!
Jag skriker nedifrån undervåningen medan jag stressar runt och letar reda på frukt som jag vill ta med mig till fikarasterna på jobbet.

07.05
Guldgossen: -Jag är vaken.
Och minsann! Guldgossen sitter ombytt och klar och spelar dataspel.
Lilla Svalan sover dock fortfarande. Om tio minuter måste vi åka.
Jag väcker lilla Svalan som påminner mig om att hon vill ha en drickyoghurt innan hon kliver ur sängen. Detta påfund är inte så dumt, även om det tar extra tid. Lilla Svalan förvandlas från en surmulen gnällspik till en samarbetsvillig gullunge.

07.10
Jag borstar tänderna på Guldgossen och förmanar lilla Svalan att byta om.
Om fem minuter måste vi åka.

07.15
Jag borstar tänderna på lilla Svalan och sedan på mig själv.
NU MÅSTE vi åka.

07.20
Guldgossen kommer på att han har gympa i dag.
En gympapåse fylls med diverse klädesplagg och så ÄNTLIGEN går vi ner till farstun för att ta på skor och ytterkläder.

07.23
Jag upptäcker att Guldgossen bara har en T-shirt på sig.
Jag: -Du måste ju ha en tröja! Upp och hämta!
Guldgossen: -Nej, jag har snörat på mig skorna. Jag vill inte ta av mig dem igen.
Jag: -Spring med skorna på då!

07.26
Barnen och jag hjälps åt att lasta bilen med ryggsäckar och gympapåsar. Då hörs lilla Svalans röst:
Lilla Svalan: -Mamma, vi skulle ju vara på stranden i dag. Har du packat ner mitt fika?

07.28
Jag försöker förtvivlat hitta något i skåp och lådor som inte bara är kex och kakor. Den sista mackan tog jag själv till frukost. Jag spiller ut lite saft när jag fyller en flaska och måste ägna dyrbara sekunder åt att torka upp i köket.

07.31
Lilla Svalan: -Mamma, jag hittar ingen hink och spade!
Lilla Svalan letar energiskt efter någonting att kunna bygga sandslott med.
Jag: -Har du kollat i förrådet?

07.33
Lilla Svalan drar på sig sin storebrors stövlar.
Jag: -Men, varför tar du Guldgossens stövlar? De är ju för stora!
Lilla Svalan: -Men mina läcker ju in mamma. Det vet du ju! Du skulle ju köpa nya.
Jag: -Skulle jag? Det har jag missat.

07.34
Jag: -Men Guldgossen, du har glömt lägga ner skorna i gympapåsen!
Guldgossen: -De är ju för små. Du behöver köpa nya.
Jag: -Kan ni inte bara sluta växa några veckor, tills jag är i fas igen!

07.35
Äntligen kommer vi iväg.

07.36
Jag släpper av barnen vid skolan, vinkar hejdå och kan inte undvika en stressad suck. De blev i alla fall inte SÅÅÅ sena. Om de går direkt till matsalen kan de nog blanda sig med de andra barnen och försvinna i mängden.

07.46
Jag kliver in genom dörrarna till jobbet.
Bestämmer mig för att lämna stressen bakom mig och att det här ska bli “en riktigt bra dag” där jag presterar på topp och bokar omåttligt mycket besök.

Första september. Den första dagen i den första höstmånaden.

Plötsligt hör jag högt över mig, tranornas hesa hälsning mot den höga himlen.
Nu är de på väg mot varmare länder medan jag står lycklig kvar i trädgården och knipsar knoppar från min tomatplanta.

I kväll har jag kört ner björkstolparna i backen kring rabarberhålet. De var lättare att spetsa till med yxan och kniven och lättare att få gensvar från när jag dunkade ner dem.

Jag har också hunnit börja fläta väggar av slanorna jag rensat ut från buskaget bakom tomten. Det var roligt men det blir glest. Jag tror inte väggarna kommer hålla kvar någon jord om jag inte tätar på insida. Jag funderar på att täta med björnmossa. Det kan kanske också hjälpa till att bibehålla fukt i jorden under högsommarvärmen.

En timma i trädgården fick räcka. Sedan var myggorna mätta och Fångarna på fortet frestade mer än fortsatt kamp mot de blodtörstiga bestarna.

Nu är frågan – kan det bli för mycket alliteration?

Fyra olika jultidningskataloger damp ner i brevlådan i dag.
Fem minuter senare ringde det på dörren:
-Hej, vill ni köpa jultidningar!

Vi kände oss som värsta Stockholmsfamiljen när vi just skulle påbörja middagen i går och upptäckte att klockan redan hunnit bli halv åtta.

Då hade vi först varit och provkört en bil (bara för att snika åt oss gratisbiljetter till Toy Story 3), jag hade handlat med barnen och så hade vi hjälpts åt att laga taccos.

Efter middagen gjorde jag inte många knop. Förundersökningsledaren fortsatte att idka handpåläggning på TV-datorn och jag pysslade om mina krukväxter som inte fått vård på två veckor. Inte vatten heller för den delen.

I natt drömde jag att jag fiskade – och fick upp en älg!

Lilla Svalan trillade ner från ett träd på skolan i går. Hon skulle svinga sig från en gren till en annan men grenen hon skulle till gick av och hon dråsade i backen och slog i svanskotan.

Hon vågade inte tillkalla någon vuxen för hon skämdes för sitt tilltag när hon förstod att manövern hon försökt sig på egentligen inte var genomförbar.

Lilla Svalan hade ont i går och kunde knappt cykla hem i slutet av dagen.
I morses var det ännu värre. Jag har undersökt henne och inte kunnat känna någon skada, ingen svullnad, ingen missfärgning och ingen värme från det skadade området. Men ont har hon.

Jag gav henne en ipren och en kudde att sitta på i skolan och har pratat med läraren om att de får ringa om hon inte orkar med dagen.

Lördagsvädret har satt sina spår hemma hos familjen Zäta. Telefonerna är döda, Guldgossens dator har lagt av och mailen är inte kontaktbar.

Men vi kommer åt nätet så jag kan fortfarande blogga!

Det blev en trädgårdskväll i kväll, och förmodligen blir det fler i veckan eftersom det ska vara bra väder.

Förundersökningsledaren har kört med trimmern och klippt gräsmattan. Han gjorde också säsongsklippet av den lilla ängen utanför vår tomt och gick över den två gånger med klipparen.

Jag har fortsatt jobba med rabarberhålet, som nu höjer sig över marken runtomkring. Förundersökningsledaren la på en omgång gräsklipp och jag har med viss möda sågat till, spetsat och slagit ner fyra tunna stolpar, en i varje hörn av det lilla landet.

Nästa steg blir att sätta ytterligare en stolpe på mitten av varje sida. För detta ändamål har jag varit och snott lite björk som kommunen sågat ner i en närbelägen skog. Den har legat där ett bra tag så jag tror inte att de kommer sakna några meter.

Bästa uppfinningen ever för oss skrivbordsslavar:
Eldrivet höj- och sänkbart skrivbord.

Jag kände på mig att någon av barnen skulle vara sjuka, redan när jag gick upp, en timma före det var dags att väcka dem. Mest troligt Guldgossen.
Förmodligen var det allt hans sömnpratande som gav mig dåliga vibbar. Jag blev väckt av allt från mummel till höga rop, flera gånger under natten.

Och mycket riktigt. När det var dags för väckning var Guldgossen liten och gnällig. Han klagade över svår huvudvärk och trött kropp. Men han hade ingen feber.

Jag gissade att huvudvärken kom sig av hösnuvan Guldgossen drabbades av när han hoppade i höet i går eftermiddag. Guldgossen själv höll det för troligt att han sovit för lite.
En annan, starkt bidragande orsak, som jag dock inte ville nämna för min son, var att vi var lite för återhållsamma med maten i går.

Vi åt frukost vid halv nio, lunch vid halv tre och fikade vid femtiden. Sedan var varken jag eller Förundersökningsledaren hungriga något mer under dagen, och vi glömde bort att vi även ansvarar för två barn som kan behöva betydligt mer energipåfyllnad än vad vi gör.

Jag gav Guldgossen en huvudvärkstablett och tvingade i väg honom till skolan. Är jag en bra mamma eller!

På cykel till jobbet.

Upptäckte att jag inte har så ont i knät som jag befarat. Och inga allvarligare känningar i ryggen, trots bananknäcken i går eftermiddag.

Guldgossen: -Är det måndag i dag?
Jag: -Nej, det är söndag.
Förundersökningsledaren: -Kommer du inte ihåg att vi var i kyrkan i morses?
Guldgossen: -Nej!
Jag: -Jo men… Jag sjöng och pappa spelade gitarr.
Guldgossen: -Var det i dag?
Lilla Svalan: -Antingen har du inget minne eller så har du ingen hjärna!

Vi var bjudna på eftermiddagsfika hos mina föräldrar i dag.
Barnen ville väldigt gärna hoppa i höet. Men de vågade inte vara ensamma på höskullen, i fall det skulle ske en olycka.

Alltså var först Förundersökningsledaren och sedan jag med dem en liten stund var.
När det var min tur skedde olyckan.

Jag var på väg ner mot betonggolvet men fastnade med foten i ett balsnöre och trillade sista sträckan.
En liten bit ut på golvet stod en stor kartong med en maskin i. Den ville jag inte träffa. Jag föll med magen nedåt och huvudet före och för att undvika kartongen böjde jag upp huvudet så långt bakåt jag kunde, och antog den vackra formen av en banan. Just som jag slog i golvet var bananformen fulländad varpå det knäckte till ordentligt i ryggen. Jag lyckades även slå i vänsterknät i fallet. Jag har ändå redan rätt ont i vänsterfoten så det gjorde inte så mycket.

Barnen blev så klart förskräckta över min otursamma nedfart. Lilla Svalan sprang fram och klappade om mig medan Guldgossen rusade efter sin far.
-Kom, kom! Mamma ligger medvetslös på golvet.
Jag ska komma ihåg att han har en tendens att överdriva. Kan vara en värdefull kunskap inför framtida eskapader.

Tjoho vad det har vädrat i dag. Enligt klart.se skulle det bara småregna, typ hela dagen och inte komma mer än max en mm.
I stället har det störtskurat och haglat i omgångar. Och åskat.

En blixt slog ner i vårt område och släckte hela Stenhammar, plus slog ut våra telefoner och TV-datorn som vi har mailen och alla inspelade program på.

Förundersökningsledaren försöker reparera det som går just nu och även om jag har starkt tilltro till hans datorförmåga så vete spörs om det löser sig.

Klockan två skulle det vara simskoleavslutning nere vid Framnäs. Vi klädde på barnen badkläder och oss själva regnkläder men när vi kom fram fick vi veta att avslutningen var inställd. Det var nog väl, eftersom det fortfarande gick åska i kanterna. Man vill inte så gärna släppa ner sina telningar i en bassäng när det finns risk för blixt.

Nu har vi nyss ätit en sen lunch-middag. Jag lagade bankad, tunn, stekt fläskfilé med kokt potatis och bea och till efterrätt en rejält tilltagen tallrik maräng-sviss till var och en med mina hembakta maränger.

Lilla Svalan surar för att hon inte får åka och leka med en klasskamrat men klockan är faktiskt snart sex en lördagkväll och det är inte bästa lek-läge. Förundersökningsledaren lockar med ett datspel om kroppen och jag hoppas det går hem för nu behöver jag öva med Förundersökningsledaren. Vi fick en oväntad spelning på gudstjänsten i morgon. Han som skulle sjungit egentligen har blivit sjuk.
Det går att lyssna live klockan 10.00 via www.radiolidkoping.se

Jag har varit ute en liten sväng och tittat till min trädgård mellan de värsta regnskurarna. Syrenhortensian mår inte så bra av allt det tunga regnet. Grenarna dras ner av de våta blomklasarna och hittills har jag hittat två avbrutna grenar. Den ena kunde jag ta in och vasa i köksfönstret.
Rabarberhålet är helt vattenfyllt. Det har inte hjälpt med mina dräneringsmetoder. Jag har fyllt hålet med omväxlande kvistar och bark. Nu återstår att bygga på höjden för att få till någon dränering. Jag är högst osäker på om mitt planerade staket av sly kan hålla kvar jorden men jag vill inte börja böka med markduk heller.

Barnen önskade sig hembakt pizza till kvällsmat. Trots att vi inte var beredda och inte hade alla “rätt” saker hemma, så fick jag ihop både en deg och lite tillbehör, som skinka, ananas, mozarella och såklart riven ost.

Lilla Svalan lekte TV-kock och förklarade tydligt alla steg i sin pizzatillverkning:
-Och så lägger man på ost såhär över hela pizzan, för att få en härligt somrig känsla!

Vår VD har ju, som jag tidigare nämnt, anmält ett lag till Göteborgsvarvet nästa år. Jag är en av de frivilliga lagmedlemmarna.

I dag hade vi vår första gemensamma träning. Vi for upp till Råda i slutet av arbetsdagen och sedan var det valfri sträcka på varfritt apostlahästarsätt.

Jag hade bestämt mig för att ta det försiktigt med tanke på min onda häl, och nöjde mig med 2,5 km med stavgång. Jag erkänner att jag sprang lite också, men bara väldigt lite i nedförsbackarna.

Det tog mig 25 minuter att avverka sträckan och jag kände mig fruktansvärt otränad. Efter 16 minuter fick jag känning av håll och drog ner på tempot. Som mest var pulsen uppe i 165 slag/minut.

Mina nya springskor kändes stabila och bra. Men nyss hemkommen, efter att ha skjutsat två av arbetskamraterna och köpt en blåbärsbuske åt mamma på Lidens, har jag redan ont i vänsterhälen igen.

Är det någon som vet om hälsporre är farligt, eller bara gör ont?
Jag funderar på om jag ska försöka ignorera smärtan och ge mig ut och jogga lite i alla fall, eller om jag måste vila tills det går över.

Jag har börjat bli disträ. Eller så har jag alltid varit disträ men nu har det blivit värre.

När jag kom till ytterdörren på jobbet för en liten stund sedan upptäckte jag att den var låst. Jag suckade och ställde mig för att vänta på någon som kunde låsa upp.

Först efter en liten stund kom jag på att jag ju själv har nyckeln.

Hjälp! Nu har det hänt igen.

Jag har fått en avgrundslik hicka, direkt efter maten. Det låter som om jag rapar varje gång den kraftiga diafragmasammandragningen slår till.
Måtte det gå över inom tio minuter, för sedan bör jag börja ringa igen.

Jag cyklade i dag. Första gången på rätt länge. Det har varit en massa annat i vägen som gjort att jag haft för bråttom hem för att hinna cykla.

Jag kände mig jättetjock, jättetrött och helt hopplöst okonditionerad. Tänk vad fort det går bara man inte rör sig på ett tag.
Inte så att jag på något vis kände mig smal, pigg och kraftfull för några veckor sedan, men jag märker ändå att det gått utför.

I morgon ska jag dra på nya springskorna och stavpromenera någon kilometer i Råda efter jobbet.

Asch då, nu glömde jag min grönsaksröra hemma!

I och för sig vill jag inte ha den, för den var verkligen inte god, men jag kan ju inte wejsta två tomater, en stor avokado och en bit västerbottenost sådär utan vidare.

Vi hade ju gäster i går, och bjöd på korv och bröd med diverse tillbehör, som potatissallad, rostad lök, gurkmajonäs och så vidare. Och så fick jag för mig att jag borde göra en liten grönsakshack också. Jag har tidigare serverat hackade tomater med rödlök, olivolja, salt och peppar.
I Allt om Mat-tidningen såg jag en enkel sallad på bara avokado och tomat. Det är en kombination som jag inte skulle kommit på av mig själv för det verkar inte passa ihop, men har man recept på det i en av Sveriges största mattidningar så måste det ju vara gott, eller?

När jag tärnat ihop tomaterna och avokadon tyckte jag dock att det såg rätt fattigt ut, och så hittade jag en bit västerbottenost i kylen så jag gjorde småtärningar av den och pytsade ner bland det andra.

Det blev inte alls bra, inte i närheten av gott. Ja, man skulle till och med kunna säga att det blev äckligt. Några av gästerna smakade storsint men det var ingen som tog om. Jag förstår dem!

I kväll får vi besök av våra albanska vänner. Det är pappa Alban, mamma Alban, dotter Alban, lille nyfödde sonen Alban och så pappa Albans syster med sina två barn.

Förundersökningsledaren ringde och bjöd in för några dagar sedan och ville bjuda på kvällsmat. Pappa Alban sa att han nöjde sig med kaffe.
Men eftersom vi bjudit hem dem till klockan sex, och det är då vi själva vill äta, så får de finna sig i att dela vår måltid.

Det blir dock bara korv och bröd med lite tillbehör, och kanske en smarrig tårta till kaffet, så jag tror inte att de tar illa upp.

Etthundrafyrtio stycken!

Så många maränger bakade jag i går med hjälp av sex överblivna äggvitor, fyra deciliter socker och två kryddmått 12%-ig ättiksprit.

I eftermiddag har barnen och jag varit och fått andra TBE-sprutan hos en privatläkare.
Tack och lov att vi hamnade hos en privatläkare säger jag bara. Så mycket tid som han bjöd oss på hade vi aldrig i livet kunnat snika till oss på vårdcentralen.

Lilla Svalan vägrade nämligen att ta emot sitt lilla stick. Först vägrade hon bestämt, sedan envist, sedan med tårar och till sist övergick vägran i högljudda skrik och vilt våldsamma protester.

Läkaren hade intentionen att vara pedagogisk och ge lilla Svalan första sticket, så att det snabbt skulle vara överståndet. Ju längre hennes motstånd pågick, desto mer tveksam blev han till att det över huvud taget skulle vara genomförbart.
I stället gav han Guldgossen en dos vaccin. Guldgossen blinkade inte ens och gjorde verkligen sitt yttersta för att föregå med gott exempel.

Lilla Svalan fortsatte dock att skrika och försatte sig i ett nästintill translikt tillstånd av skakande gråt, sockrat med vevande armar.
Läkaren förslog försiktigt att vi kanske kunde komma tillbaka med lilla Svalan en annan gång.

Men han kände inte mig.
Om man tycker att lilla Svalan är envis så ska man veta att hennes väna moder kan vara sju resor värre, i alla fall vid behov.

Det slutade med att jag varnade lilla Svalan för att jag skulle bli arg om hon fortsatte. Sedan höll jag fast henne med våld med benägen hjälp av Guldgossen och läkarens ena hand, medan han med den andra gav henne sprutan.

När allt var överståndet sprang lilla Svalan gråtande ut i korridoren, med läkaren efter. Han bad henne vara tyst eftersom det några rum längre bort satt en mycket ledsen herre hos psykologen och inte tålde höga ljud.

När lilla Svalan lugnat ner sig och övergick till att testa knäknackarhammaren på sin bror pustade läkaren suckande ut och anförtrodde mig:
-Jag blev änna svettig!

Sedan var det min tur att få sprutan. Lilla Svalan kramade mig och jag fick hålla Guldgossen i handen medan jag pratade på om vilka glassorter vi skulle få välja i affären som belöning för att vi alla varit så duktiga. Läkaren fattade inte riktigt vinken så jag var tvungen att säga:
-Stick nu, medan jag är distraherad!

Jag är väldigt stickrädd men jag har faktiskt inte överfört den rädslan på barnen. Anledningen till att lilla Svalan var så rädd den här gången, var att läkaren tog i lite för mycket förra gången och råkade köra sprutspetsen ända in till benet på henne, vilket gjorde väldigt ont. Det förklarade hon noga för honom, så han såg till att bara sticka i muskulaturen den här gången.

I går kväll storstädade vår städgrupp barnlokalerna i kyrkan. Klockan 18 skulle vi vara på plats.

I går hade Förundersökningsledaren tid hos optikern klockan fem.
Lilla Svalan var och lekte hos en kompis och jag hämtade henne kvart över fem därifrån.
Guldgossen var också och lekte hos en vän och tillsagd att komma hem till klockan sex.

Lilla Svalan ville inte vara ensam hemma, och jag ville inte lämna henne, så jag kom inte iväg till kyrkan i tid. När Förundersökningsledaren kom hem tyckte han att vi kunde fira första skoldagen med en tur till McDonald´s.

Så istället för att åka till kyrkan en aning för sent hamnade jag på McDonald´s tillsammans med resten av familjen för ett racersnabbt middagsmål.

När klockan var kvart över sex glupade jag i mig en hamburgare och deklarerade mitt dåliga samvete för man och barn.
Då viskade Guldgossen i mitt öra:
-Har du mens mamma!

Molnen rör sig tussvis och snabbt över den upprörda augustihimlen. Från söder hotar ett kompakt gråblått mörker.

Jag går till järnvägsstationen för att köpa ett snabbt mål mat.
Inne på Sibylla sitter en mycket brokig samling människor, alla dystert försjunkna över sina ensamma måltider.

En kille sticker ut lite extra. Han har en svart munkjacka och på huvudet en matchande keps. På kepsen sitter nitar. Inga vanliga små gulliga ligistnitar utan långa spetsiga saker på mellan 5 och 10 cm. De är placerade som en uppåtriktad punkfrisyr.

Tänk vad man kan få se bara genom att ta sig över älven.

Den här dagen bjöd på en riktigt jobbig morgon.

Guldgossen hade en anings feber i går kväll och i morse var den visserligen borta, men han var ofantligt trött. Så trött att han grät, vilket minsann inte hör till vanligheterna.
Han ville inte kliva ur sängen, han ville inte borsta tänderna, han ville inte byta om. Han ville inte ens åka till skolan, trots att det är slöjd i dag.

Det var mer fart på lilla Svalan, som nog förstod att det inte var läge att sätta sig till motvärn.
När vi väl kommit till skolan, trots allt bara någon minut försenad, orkade dock inte lilla Svalan hålla masken längre. Då var det hennes tur att gråta lite. Hon kastade sig runt min hals och ville inte att jag skulle åka till jobbet. Dessutom var hon rädd för TBE-sprutan vi ska ta i eftermiddag och behövde utgjuta sin oro en stund.

Summan av kardemumman var att jag kom i väg en aning sent från skol-lämningen. Inte så att jag var orolig för att komma för sent till jobbet, jag har alltid några minuter tillgodo, men i alla fall.

När jag svängde ut från Gamla Läckövägen upptäckte jag att bönderna har kommit till stan.
Vet ni förresten hur man ser att bönderna har kommit till stan?
Det är bara att räkna hur många sparvar som fastnat i grillen.

När bönderna kommer med sina spannmålskärror händer det att de spiller ut en del av den värdefulla lasten. Genast kommer en flock sparvar och pickar i sig de små kornen. Och de har inte alltid vett att flytta på sig bara för att det kommer en bil på vägen. Två svärmar körde jag igenom på väg till jobbet.

Ute på den större vägen fastnade jag genast bakom två långsamma traktorer och hade inte möjlighet att köra om mer än den ena. Det hade jag dessutom ingenting för. När jag närmade mig rondellen vid Willys tog det stopp. Eftersom jag låg bakom en heltäckande kärra såg jag inte vad det var som orsakat stoppet förrän jag, med många långa stillastående pauser, fått krypköra lite grann.

I rondellen höll några gatuarbetare på att fräsa upp asfalten och blockerade mestadels båda vägbanorna.

När jag såg hur fort stoppet åt upp min kvarvarande tid drog jag iväg ett SMS till jobbet och förvarnade om att jag skulle komma sent.
Stoppet släppte strax efter det och jag kom bara några minuter efter åtta.

Nu sitter jag mest och funderar på hur Guldgossen har det. Jag har inte lyckats boka något besök på förmiddagen ännu och har en känsla av att hela dagen kommer bli misslyckad.

I dag har jag varit och köpt de absolut dyraste skorna jag någonsin spenderat pengar på.

Eftersom jag haft ont under hälen på vänsterfoten i flera veckor nu, och helr klart tröttnat vid det här laget, så har jag varit på Intersport och köpt mig ett par rejält dämpade och ganska hålfotsuppbyggda löparskor.

Det kändes fullkomligt Zätavidrigt att bara kliva in i butiken, rycka första bästa säljare och säga:
-Jag behöver ett par bra löparskor. Efter två månaders träning har jag fått ont under vänsterhälen så jag behöver nog någonting som dämpar lite bättre.

Säljaren stegade inte helt otippat iväg till den dyraste hyllan. Jag kunde inte låta bi att snegla på priserna trots att jag bestämt mig för att inte ta hänsyn till sådana trivialiteter. Jag tror jag lyckades dölja min chockerade uppsyn när han plockade fram en sko som kostade 1600 kr.

Den manlige expediten synade först mina befintliga skor och frågade om det var dem jag brukar springa i.
-Det är dem jag brukar göra allt i, replikerade jag sanningsenligt. Det är nämligen de enda sjorna som jag får ner mina inlägg i.
Säljaren granskade även inläggen för att se att de inte var för slitna och sedan tog han sig en titt på mina fötter för att se vilken form de har.
-Smala och fina! konstaterade han, varpå jag kände mig billigt lättsmickrad.

Sedan var det dags att springa på löpbandet. Mannen bad mig vika upp byxenen några varv och så gick vi iväg till ett tack och lov; undanskymt hörn av butiken.
Jag har vansläktats något oerhört och har inte ärvt en gnutta av min fars goda balans, så det där med att springa på löpband blev en liten utmaning.
Säljaren var vänlig nog att fråga om jag testat på löpband tidigar, och det har jag inte.
De första stegen gick bra för då kunde jag gå i lagomt tempo och hålla mig i i handtagen, men sedan var det ju liksom meningen att jag skulle springa och då blev det mer av en framsnubblande med adderat vingel från sida till sida. Jag gjorde ett lamt försök att skyla över mina balansbrister genom att skämta:
-Jag är nog inget “Fångarna på fortet”-ämne.

Efter en stund lyckades jag i alla fall hitta någon typ av jämnvikt tillräckligt lång stund för att kameran som filmade fötterna skulle få någonting att jobba med.

Vi tittade tillsammans i datorn och expediten förklarade vad han tittade efter och vad han såg. Allt var bra förutom att vristen på framförallt högerbenet (inte den sidan där jag har ont) faller en aning inåt och jag sätter i högerfoten med utåtvridna tår.

Eftersom jag kände att det trots skornas påstådda förträfflighet saknades stöd under hålfoten, provade vi också att lägga i mina inlägg och så löpbandssprang jag igen, den här gången med bättre balans.
Högerfotens vrist uppförde sig något bättre men jag satt fortfarande i foten med tårna utåt. Säljaren tyckte dock att det inte såg farligt ut.

Jag frågade honom om han kunde något om fötter och beskrev mina besvär. Han trodde det rör sig om hälsporre. Jag får googla på det senare. Jag frågade också om det var okej att börja springa igen och han föreslog att jag i så fall börjar med försiktig intervallträning och absolut inte ger mig ut i milspåret till exempel.

Sedan tog jag mina nya löparskor under armen och traskade i väg till kassan för att bli av med snuskigt mycket pengar.
Bakom mig hörde jag säljarens röst:
-Glöm inte vika ner byxbenen!
Jag kunde inte låta bli utan att svara:
-Jasså, jag tyckte det var ganska snyggt såhär.
-Ehhh… Jaha! sa säljaren tillintetgjord, för kunden har ju alltid rätt, även om hon varken kan springa på löpband eller klä sig normalt.
Jag hade nämligen på mig mina orangerandiga sockar med svarta stjärnor som jag köpt drygt ett halvt dussin av på torget för fem kronor paret. Dessutom hade jag glömt att plocka av mig min namnskylt som jag fick på jobbet i morses när vi hälsade några nya medarbetare välkomna. Jag undrar vilket intryck jag gav egentligen.

Klockan är nästan tolv och jag är så fruktansvärt trött att jag sitter och somnar samtidigt som jag skriver. Därför ska jag fatta mig kort, men jag vill ändå skriva upp vad jag drömde i natt.

Jag minns inte riktigt början av drömen men jag och Förundersökningsledaren befann oss i alla fall tillsammans med Falunsyster och hennes man vid en bondgård. Det var natt och mörkt men jag såg ändå bra. Falunsystern var där för att mäta upp hur lång bevattningsslang hon skulle köpa till hagen där bondens tjurkalvar gick på bete. Jag förstod inte varför Falunsystern skulle behöva bevattna dem, men det var väl någon osmart deal hon gjort upp med bonden. Hon frågade bonden hur lång slangen skulle vara och bonden sa att hon fick köpa hur lång som helst, men det kunde ju vara smart att tänka på att det gick mycket turister utanför hagen och tittade på tjurarna, så om slangen var lika lång som långsidan på hagen, som gick utmed vägen, så skulle det ju vara det bästa för tjurarna lockades till bevattningsslangen och turisterna till tjurarna och om tjurarna kunde vara utspridda utmed hela stängslet så kunde turisterna det med, fast på var sin sida. Falunsystern frågade också hur mycket bonden trodde att slangen kostade men det visste han inte. Falunsystern sa att de ju hade 35.000 kr att handla för, vilket i praktiken betydde att de hade 35.000 kr att leva för, och det trodde bonden skulle räcka. Jag blev helt förskräckt när han sa så för jag kunde inte förstå att en bevattningsslang skulle behöva kosta så mycket. Jag förstod inte heller varför turisterna skulle vilja titta på tjurar. Får och gulliga lamm kanske, eller möjligen hästar, men tjurar…?

När Falunsyster talat färdigt med bonden och vi skulle fara därifrån, såg vi två bilar ståendes på gårdsplanen. Båda var täckta med överdrag men motorerna stod och gick. Jag ville gå till bonden och prata med honom om ekonomi och miljö, men Falunsystern, eller om det var Förundersökningsledaren förklarade något om att gamla veteranbilar behövde vara igång för att inte rosta ihop. Just de här två bilarna hade stått igång utan att ha varit ute på vägarna, i två år.
Jag ville även tala med Falunsystern om det idiotiska i att hon skulle bekosta bevattningsslangen fört bondens tjurar, men jag fick inte tillfälle till det och Förundersökningsledaren tyckte inte att jag skulle lägga mig i.

Vi lämnade kvar min och Förundersökningsledarens bil på bondgården eftersom vi ändå skulle komma tillbaka dit när köpt slang, och sedan hoppade vi in i baksätet på Falunsysterns rymliga bil och for hem till deras lägenhet.

De bodde högst upp i ett väldigt höghus i Jönköping.
Falunsystern och hennes man dukade fram frukost eftersom det fortfarande var nästan natt, eller i alla fall mycket tidigt på morgonen. Jag behövde gå på toa och Falunsystern visade mig att vid kortänden på köksbordet, närmast fönstret, stod en toalettstol. Jag förklarade att det var ett ovanligt korkat ställe att ställa en toalettstol på men Falunsystern höll inte med eftersom hon ofta upplevt det praktiska i att slippa gå från bordet mitt under en måltid bara för att man behöver gå på toa. Jag satte mig på toaletten men när Falunsysterns man satte sig till bords tyckte jag det var lite fööör knäppt. Falunsystern visade mig då till en annan toalett som stod i ett litet badrum precis vid entrén till lägenheten. Jag gick in och satte mig där och Falunsystern följde med för att vi skulle kunna prata lite samtidigt. Hon låste dock inte badrumsdörren och efter en stund kom Falunsysterns man in på toaletten. Han skulle skojja lite med mig och i könsnivå bar han en kondomliknande sak fylld med gul juice. Dessuto hade han fyllt en ballong med juice och den hängde ner som en pung undertill. Han skrattade och frågade om jag var sugen på juice. Jag tackade nej så artigt jag kunde och fick sedan vara i fred en stund.

När jag kom ut från badrummet hade de första morgonstrålarna börjat väcka staden. Utsikten var enorm från fönstren runt om i lägenheten. Vi befann oss en bra bit över de flesta andra hustaken och långt borta kunde vi se de hus som låg på en sluttning och fortfarande befann sig i mörker. Man såg upplysta fönster som glimmade som stjärnor i natten medan husen lite närmare oss sakta började framträda som grå statyer ur mörkret. Husen allra närmast badade i de första gyllengula solstrålarna.

Plötsligt började lägenheten vrida sig så att panoramautsikten blev ännu mer hänförande. De översta våningarna av huset vilade på ett gigantiskt kugghjul och en gång varje timma vred sig de översta våingarna sakta, först 45 grader åt ena hållet och sedan 45 grader åt andra hållet, innan de återgick till ursprungspositionen.
Under vridmomentet såg vi ännu tydligare hur staden sakta framträdde ju längre bort morgonsolen nådde och på ett av hustaken såg jag två kvinnor i Falunsysterns ålder sitta och äta frukost i det tidiga ljuset uppe på sin takterass. Den var möblerad med lätta, sirliga stålmöbler och kvinnorna bar tunna morgonrockar över sina nattlinnen.
Alltsammans var så otroligt vackert. Solen färgade himlen rosa och jag brast ut i snyftande gråt. Falunsystern blev förskräckt över mina tårar men förstod snabbt hur det var fatt och lät mig hållas tills lägenheten blivit stilla och jag kunde sansa mig igen.

När vi ätit klart frukosten gick vi någon typ av husesyn i lägenheten. I våningen fanns den lilla farstun, med tillhörande badrum. Sedan kom det stora köket med gott om plats att laga mat och sitta och äta. Från köket kunde man blicka in i ett mindre vardagsrum/TV-rum och någonstans i våningen fanns också ett sovrum.
Frän vardagsrummet gick en lite bredare spiraltrappa ner till ytterligare ett vardagsrum. Trappan var klädd med heltäckningsmatta och vardagsrummet där nere var riktigt stort, också det med en mörkgrön heltäckningsmatta. Rummet var mölerat med stora tunga pjäser i mörkt trä och det hängde fördragna, mörkt vinröda sammetsgardiner för de stora fönstren som gick från golv till tak. Det var högt i tak och på golven låg äkta persiska mattor ovanpå heltäckningsmattan.

I bortesta änden av rummet fanns två dörrlösa öppningar in till ytterligare ett stort vardagsrum. Öppningarna gick som genom ett valv och det fanns en liten toalettdörr mellan de två vardagsrummen.

När vi var nere i det dystra, stora vardagsrummet fanns det ytterligare en familj där. Jag vet inte riktigt vilka det var men det var i alla fall några vi kände. De hade barn, varav det ena ganska litet. Han sprang omkring i det stora rummet och det dröjde inte länge förrän han sprang över till nästa vardagsrum.

Det skulle han inte ha gjort för det tillhörde en annan lägenhetsinnehavare. Tydligen bodde Falunsystern och hennes man i någon sorts bostadsrätt där de boende hade en dörrlös lösning på sina största rum. Tanken från början hade förmodligen varit att man skulle lära känna och umgås med sina grannar men resultatet hade bara blivigt att de öppna rummen knappast användes annat än när man fick gäster och ville sitta lite finare.

Nu kom en korpulent och mycket ilsken karl utspringande och började skälla för allt vad tygen höll. Borde inte Falunsystern och hennes man veta att man faktiskt inte fick gå in till varann utan att vara bjuden och borde de inte hålla bättre koll på sina gäster än så här. Falunsystern bad så hemskt mycket om ursäkt men det var som att hälla vatten på en gås. Den strida strömmen av upprörda ord fortsatte och mannen gick och hämtade två t-shirtar och spikade upp i öppningarna för att markera att vi inte hade i hans avdelning att göra.
Sedan började han tala om att vi måste straffas för vårt tilltag. Då tyckte jag det kändes obehagligt.
-Jag kommer sitta naken i mitt vardagsrum hela dagen. Jag kommer inte gå ur fläcken, hotade han.
Jag försökte medla och få honom att förstå att det inte behövdes några stränga straff men mannens teflonbeläggning var kompakt. Han hävdade fortfarande att vi skulle straffas genom att han satt naken i sitt vardagsrum, hela dagen.

Eftersom situationen höll på att urarta så gick vi helt sonika därifrån och lämnade den arge mannen åt sitt kokande öde.

När vi kom upp i den betydligt trevligare delen av lägenheten igen fick jag syn på en stor ateljelägenhet som låg bara ett tiotal meter bort och någon meter nedanför den lägenhet där jag befann mig. Genom de stora panoramafönstren kunde jag se sex-sju nakna kvinnor och tre ganska håriga, nakna män koppulera vilt överallt i rummet. Det penetrerades från alla möjliga och omöjliga håll och både här och där. Trots att jag tyckte det var motbjudande kunde jag inte låta bli att titta och efter en liten stund förstod jag att det jag såg var inspelningen av en porrfilm.

Porrfilm var strängeligen förbjudet i Sverige, eller i alla fall i Jönköping. Jag vidtalade Falunsystern och sa att hon nog borde ringa ett samtal och hon gick iväg för att ringa.

Efter en stund, när det hunnit bli ordentlig morgon, ringde Förundersökningsledaren till Odal för att ta reda på när de skulle öppna, och om de hade bevattningsslang hemma.
Ungefär samtidigt ringde det på dörren till lägenheten. När Falunsystern öppnade vällde hela följet av porrfilmsaktriser in genom dörren. De såg upprörda och arga ut och jag blev lite rädd.
-Ringde du inte polisen, frågade jag Falunsystern.
-Polisen? replikerade hon förvånat. Nej, jag ringde till grannarna naturligtvis. Nu vill de komma och visa sin film för oss.

Och där ringde klockan och väckte mig från denna bisarra dröm.
Nu har jag skrivit länge och väl men ändå utelämnat en hel del detaljer från drömmen och de flesta av de tankar jag hade när jag drömde. Dessutom har jag skrivit på vår minsta lilla knädator där tangnterna sitter för tätt för att man ska träffa rätt varje gång. Jag har inga glasögon på mig heller så jag ser inte vad jag skrivit.