Zäta

Jag köpte en febertermometer i går, och kunde
konstatera att lilla Svalans feber var helt borta när jag kom hem från jobbet.

Medan Guldgossen var med om sin första Jiu Jitsu- (nu har jag lärt mig stava
till det också)träning satt lilla Svalan och jag och tittade på. Guldgossen var
djupt koncentrerad av alla nya rörelser och lilla Svalan var orolig:
-Titta på honom mamma. Han ser så ledsen ut! Jag tror inte han har roligt.

Men det hade han.

I bilen från träningen diskuterade vi vad sporten egentligen heter.
-Det är Jiu Jitsu! hävdade jag.
-Nej, det heter Ju Jutsiiii, kontrade lilla Svalan.
-Är det inte Ji Jitsi då, undrade Guldgossen.
-Nej, Jiu Jitsu, svarade jag.
-Men jag är säker på att det är Ju Justiiiiiiiiii, framhöll lilla Svalan.

Till slut tröttnade jag på tjafset och sa att lilla Svalan kunde få kalla det
vad hon ville (för jag visste i alla fall vilket som är rätt).
-Okej, sa lilla Svalan. Då säger jag judo.

Jag får rapport hemifrån just nu. Lilla Svalan har mindre feber och är pigg och glad – men har diarré.

Nu har vi fikarast på jobbet.
Jag har med mig en apelsin och ett äpple till fikarasterna och jag är så oändligt smart att jag tar äpplet nu, eftersom jag vet att jag kommer spilla apelsinsaft på mina kläder och det gäller att se fin ut när kundbesöket kommer.

I natt hade jag två drömmar som jag minns. Den ena var lång och invecklad. Det slutade med att jag var jagad och flydde genom att flyga i väg. Jag visste inte att jag kunde flyga och blev väldigt positivt överraskad. Det var märkligt när känslan av stolthet, framgång och befrielse blandades med hetsen från förföljarna och skräcken över att bli skjuten. Trots att jag kunde flyga så kände jag mig inte ett dugg säker. Jag utgjorde ett lätt mål på himlen.
Som tur var började det mörkna och jag flög in i en skog för att kunna hålla mig skymd bland träden. Jag vaknade innan förföljarna fick korn på mig.

Den andra drömmen var kort och tydlig. Den handlade om att jag tog hål i öronen. Jag använde en knappnål och stack fem hål i högerörat. Jag tyckte att jag var smart som sparade in pengar genom att göra det själv. Men när jag såg mig i spegeln upptäckte jag att jag stuckit väldigt ojämnt och jag var inte särskilt nöjd med mig själv.

Förundersökningsledaren är hemma med lilla Svalan. Jag är på jobbet.
Och i dag får vi ett nytt kundbesök. (Jag har tagit med mig lunchlåda.)

I morse hade jag bara Guldgossen att ta hand om så jag fick gott om tid att göra mig vacker inför kundbesöket. Resultatet kan diskuteras. Epitetet “vacker” kanske inte är helt med sanningen överensstämmande.

Det blev helt enkelt lite för mycket grönt.

Om det inte vore för mitt välutvecklade sinne för humor och förmågan att uppskatta ironi, så skulle jag förmodligen vara ganska deppig just nu.

I morse, när jag smög ner i köket för att njuta mitt nybakade bröd, upptäckte jag att bakmaskinen gått sönder. Förmodligen måste jag ha satt i bakbunken fel för snurrsaken i botten av maskinen var söndertrasad av att inte ha kunnat gripa tag i gängorna utanpå bakbunken. Snurrsaken är av plast så den är väldigt trasig och fullkomligt olagbar. Med tanke på bakmaskinens aktningsvärda ålder så lär det inte gå att köpa någon reservdel heller.

Håll med om att det är drypande ironiskt att jag först skriver ett hyllningsinlägg om min gamla bakmaskin som fortfarande producerar så gott bröd, för att i nästa inlägg konstatera att den är död. “Länge leve…” skrev jag visst också!

Nu har jag precis bakat bröd och ska strax gå och lägga mig.

Det tar ungefär tre minuter att baka bröd när man gör det på det gamla hederliga sättet. Det vill säga – fyller bakmaskinen med några få ingredienser och ställer in timern så att brödet är klart lagom till frukosten.

Vi köpte vår bakmaskin någon gång i mitten på 90-talet. I början bakade vi nästan allt bröd i den. Gott och billigt.
Sedan började vi blanda ut bakmaskinsbrödet med köpebröd och efter ett tag ställde vi undan bakmaskinen och nöjde oss med att köpa bröd. Bara några gånger i bland kom maskinen till heders.

Nu har min kära bakmaskin upplevt en renässans och det händer titt som tätt att jag laddar den på kvällen för att väckas till doften av nybakat bröd. Och när brödet är en dag gammalt så går det utmärkt att rosta i vår nya brödrost vi fick i julklapp. Den kan nämligen ta lite större skivor och är helt perfekt för hembakat bröd.

Lilla Svalan var inte så kry i morse. Hon hostade lite och var trött. Det var med nöd och näppe jag lyckades tvinga i väg henne till skolan.

Jag är av den åsikten att man i alla fall ska prova om man orkar till skolan eller jobbet innan man bestämmer sig för att vara hemma. Därför uppmanade jag lilla Svalan att äta frukosten och vara med på den första lektionen innan hon kände efter hur hon egentligen mådde.

Efter en timma på jobbet ringde hon. Då kunde hon knappt hålla ögonen öppna och när jag kom och hämtade henne var hon brännande het, blek och febrig på ögonen.
Resten av dagen har hon omväxlande legat i soffan och i sin säng. Hon har sovit några timmar men mestadels tittat på TV.

I morgon får Förundersökningsledaren stanna hemma med henne. Han har ganska mycket att göra på jobbet men jag anser att jag har mer. Blir inte lilla Svalan frisk över helgen kanske det är min tur att vabba nästa vecka.
Det går någon febervariant i stan med hosta och en veckolång hög feber. Jag hoppas att lilla Svalan blir frisk snabbare än så för hon mår inte alls bra.

När jag kom hem efter simning och livsmedelsinförskaffning i går kväll hade klockan hunnit passera halv nio. Då var det åtta timmar sedan jag ätit senast och jag var ganska sugen på något gott. Det syntes i Willyskassarna där både kakor och ett överflöd av frukt avslöjade sanningshalten i det vansinniga att handla hungrig.

När jag burit in kassarna från bilen kunde jag bänka mig vid köksbordet för en lång, skön sejour med Förundersökningsledaren och ett kilo färska räkor.
Han var nämligen på kundbesök i Göteborg i går och lyckades få med sig allt detta goda hem, plus en riktigt god sås till. Ihop med nygräddat vitlöksbröd och några deciliter pommac (jag hade glömt hur gott det är med pommac) var jag med om en fulländad matupplevelse.

I natt drömde jag att jag drack vatten. Glas efter glas med klart, friskt vatten som var det godaste jag någonsin druckit.
När jag vaknade i morse var jag alldeles torr i hela munnen och jag kastade mig på kallvattenkranen det första jag gjorde.

Färska räkor är inte bara underbart gott. Det är också fantastiskt salt.

Hurra!

Jag är riktigt stolt över mig själv!

I går klarade jag min målsättning i simbassängen. 2000 m på en timma.
Det var väldigt fullt på de två banorna motionärerna fått sig tilldelade och trångt om saligheten. För att inte åka på för många
blåmärken valde jag att ta rygg på en simglasögonkille och lägga mig i hans
kölvatten. Det var uppenbarligen ett smart val för jag blev tvungen att hålla
ett högt tempo om jag skulle ha chansen att hänga med.

När jag simmat i trekvart hade den snabbe killen gått upp
ur bassängen men jag såg på kulramen att jag faktiskt hade en liten chans att klara mitt
mål. Så jag la in en ännu högre växel och forsade fram i vattnet. (Okej, jag
överdriver, men bara en aning…)

När jag simmat mina 2000 meter tittade jag på klockan och
konstaterade att jag hade åtta minuter tillgodo på min uppsatta måltimma.

Nu funderar jag på vad jag ska sätta upp för mål härnäst.
Kanske att simma en hel timma utan att varken krocka med, sparka till, riva eller skvätta ner någon annan?

Jag erkänner – vi skrattade en del på jobbet när jag berättade om lilla Svalans telefonsamtal.

Jag skrattade inte lika mycket när jag tittade på henne i går innan Ji Jitsun. Den ena axeln är lägre än den andra, och skillnaden syns även i höfterna. Så det hon känt är uppenbarligen inte ren inbillning, vilket jag faktiskt trodde när hon ringde mig i går.

Lilla Svalan ringde mig från skolan strax efter lunch.
-Mamma… det har hänt en sak… Det är som en olycka… fast jag har inte trillat eller så…
-Vad är det som har hänt då?
-Jag har… ont i benet… och så känns det liksom… konstigt i foten…
-Har du slagit dig?
-Neej… det kan man inte säga…

-Men vad är det som har hänt då? Nu får du förklara innan jag blir riktigt orolig!
-Jag vill att du ska komma och hämta mig… för… mitt ena ben har växt. Det är flera centimeter längre än det andra. Och nu lutar det när jag går och det känns läskigt.

Vi har lite ont om kosing för närvarande. Ett antal förväntade utgifter har grävt hål i plånboken och nu gäller det att vara rädd om slantarna.

På lunchen har jag tagit mitt ansvar och sett till att pengarna räcker längre.
Jag har nämligen köpt underkläder för 700 kr. Alla plagg var på rea så jag fick hela fyra stycken snygga och bekväma BH:ar med mig i en svar liten läcker kasse.

Jag är så smart att jag skulle kunna söka jobb som ekonomisk förvaltare – eller hur!

I dag kör det ihop sig lite. Förundersökningsledaren ska med jobbet till Göteborg och kommer inte hem vid vanlig tid så jag ska hämta barnen. För min del innebär det bara att jag måste sluta en kvart tidigare, så det är ingen “big deal”, men sedan blir det lite stressigt.

Lilla Svalan ska på Ji Jitsu till halv sex så jag får plocka upp henne vid skolan och köra direkt till idrottens hus. Jag har förberett mig så att det finns en banan att mata henne med i bilen, och jag såg till att hon bar mjukisbyxor och långärmad t-shirt redan från början i morses, eftersom hon inte hinner byta om.

Guldgossen ska iväg på Royal i Örslösa. Det börjar klockan sex så jag hinner inte skjutsa honom men han får åka med en kompis förälder så det ordnar sig. För att Guldgossen ska hinna får han gå hem lite tidigare på eftermiddagen och fixa sig mat hemma på egen hand. Jag har förberett i kylskåpet så det bara är att värma.

När Förundersökningsledaren kommer hem från Göteborg får han ta emot lilla Svalan när hon kommer från Ji Jitsun och sedan åka och hämta Guldgossen och hans kompis från Royal. Jag har ordnat så att lilla Svalan kan åka med en annan förälder hem från träningen, för då kan jag gå till badhuset och simma när jag lämnat henne.

När jag lämpat av barnen vid skolan och landat i min skrivbordsstol på jobbet kände jag mig riktigt duktig som lyckats organisera ihop en så fullspäckad dag och förberett allt för att det ska flyta smidigt.

Så upptäckte jag att när jag bokstavligt talat flutit – i badhuset – så kommer jag inte kunna bli torr igen. Jag har nämligen glömt packa ner handduken i badkassen.
Varför kan jag inte för en gångs skull lyckas vara perfekt!

Medan jag övar sånger i vardagsrummet tillsammans med en körledare och mitt ostämda piano, tittar barnen på Bygglov en våning upp.
När körledaren åkt hem får jag en resumé av programmet av Guldgossen.
-…och det var med en tjej som det var jättesynd om. Hon var blind… och så kunde hon inte se heller…

En av våra nyaste kollegor på jobbet är kock. I ett tafatt försök att inte visa mig helt bakom flötet berättade jag häromsistens vilken underbar matupplevelse jag fick till den dagen jag lagade torsk i ugnen. Jag talade om att jag googlat fram att fisken skulle ha en innertemp på 52 grader (mellan 46 och 50 är perfekt enligt kockkollegan) och att jag fick ut den när den var strax över 60.
Kockkollegan gav till ett förskräckt utrop:
-Knullade du torsken!
-Eh… neeej…

Kockkollegan förklarade att kockar kallar det för att “knulla” fisken om man låter den gå för länge. Uppenbarligen tillhörde det en av kockarnas dödssynder. Jag menar, vem vill äta på en restaurang där kocken står och knullar en torsk bak i köket?

I kväll är Förundersökningsledaren först och spelar innebandy och sedan åker han direkt till hemsidegruppsmöte för kyrkans räkning.
När katten är borta passar jag och barnen på att äta sådant som Förundersökningsledaren kanske inte uppskattar lika mycket som vi. Just i kväll innebär det att barnen får makaroner och fiskpinnar och jag har slängt in några bitar lax i ugnen och dränkt dem i keso och chilisås.
Jag passar fisken noga. Inga sexuella trakasserier ska hädanefter tillåtas i mitt kök.
Just nu är laxen uppe i 17 grader. Den kan nog stå inne en liten stund till…

Har tagit med mig en bok till jobbet, för att kunna fördriva tiden under lunchrasten om jag skulle råka bli utan trevligt sällskap (händer visserligen nästan aldrig, men ifall…).

Boken heter “När ingen annan ser” och är skriven av Duncan Fairhurst. Det är ytterligare en i raden av alla dessa levnadsöden, en sann berättelse om en pojke som blev sexuellt utnyttjad av sin far.
Jag har tagit mig igenom halva boken och de sexuella övergreppen har just slutat. Jag är lite nyfiken på vad andra halvan ska handla om.

För övrigt lämnar boken mig märkligt oberörd. Jag tror det beror på att Duncan är pojken i boken. Han ger inte intrycket av att vara en van författare och har inte kunskap om hur man lägger orden eller bygger upp en berättelse för att den ska bita tag.
Det förekommer inga felaktigheter eller uppenbara brister. Det är bara det att den saknar det där lilla extra som gör att texten flyter och historien lämnar spår.

Med andra ord är det en perfekt bok att ta med till jobbet. Den är inte svår att lägga ifrån sig när rasten är slut och det finns ingen risk att jag ska börja gråta eller skämma ut mig på något sätt.

Trots fyra plusgrader har jag svårt att frammana den där härliga vårkänslan. Kanske beror det på att jag varken hör drippetidroppet från takrännor eller kvittelikvitt från fåglarna. Det är fortfarande mörkt och tyst när jag kliver ur bilen vid jobbet och hastar in de få stegen, in i värmen och de lysrörsupplysta rummen.

Jag sitter i soffan med en bärbar dator i knät. Den värmer lika skönt som en katt och spinner ungefär lika mycket.

Från Guldgossens rum hör jag plötsligt min elvaåring tala i sömnen.
-Kissa en spruta! uppmanar han.

Jag kan inte för mitt liv lyckas luska ut vad han drömmer.

För några år sedan hade lilla Svalan ett par kamoflagemönstrade, rosa tjockebyxor. Hon älskade sina termobyxor och hade hon fått så hade hon använt dem dygnet runt.

Vid ett tillfälle under Söndagsäventyret pratade man om färger och barnen fick berätta vilken som var deras favoritfärg. Lilla Svalan tvekade inte när hon fick frågan:
-Min favoritaste färg är militärrosa!

————–

När Guldgossen gick på dagis turades barnen om att vara “Veckans barn”. Veckans barn fick hjälpa till att hämta matvagnen, önska en sång vid samlingarna och uppmärksammades på några olika sätt. I kapprummet satt en A4 med kort information om veckans “Veckans barn”. Det var foto och barnet hade fått ange favoritmat, favoritsång och favoritfärg.

Den veckan som Guldgossen var Veckans barn berättade jag om det för Förundersökningsledaren och vi pratade med Guldgossen om vad som stod på lappen i tamburen.
-Vilken är din favoritfärg Guldgossen? frågade Förundersökningsledaren.
-Det är gjön! uppgav Guldgossen tvärsäkert.
-Jaha, utbrast jag förvånat. På lappen på dagis stod det blå.
-Då gissade jag väl fel då! kontrade Guldgossen.

I kväll har vi startat upp Tillväxgruppen och planerat in vårens träffar. Vi är fem familjer som delar livet, ber med och för varandra och försöker lära oss lite mer om vem Gud är.

I går kväll var jag i kontakt med Vårdupplysningen. De hade nog en del att göra så jag tyckte nästan det var pinsamt att ringa och prata hälar. Kötiden var över 40 minuter.

Hur som helst så är det nu fastslaget att jag måste skärpa till mig och inte belasta hälen mer än nödvändigt om det någonsin ska finnas några utsikter för att bli bra.

Alltså – inga fler sköna vinterpromenader i strålande sol med gnistrande snö. Inga mer roliga pass på dansmattan tillsammans med barnen.
Och framförallt – inget Göteborgsvarv.

Skit också!

Vilket fantastiskt väder vi har haft den här helgen! Jag har inte riktigt haft möjlighet att njuta av det – förrän i dag.
Förundersökningsledaren fick möjlighet att ge sig ut på skridskorna efter kyrkan och skyndade hem innan jag var klar i Kaffestugan. Det gav mig möjligheten att gå hem, eftersom vi kommit i samma bil på morgonen.

Jag hittade snabbt ett lagom tempo under min promenad. Inte för snabbt eftersom jag ville vara lite rädd om hälen, och inte för långsamt eftersom det tar en stund att gå. En timma och tjugo minuter tog det.

Precis när jag kommit hem kom svärföräldrarna och hälsade på. De hade varit ute och skrinnat men inte hittat så bra is så de beslöt sig för att hälsa på hos oss i stället. Det var lite synd att jag inte kunde erbjuda ett mer omväxlande sällskap än mitt eget men de stannade en stund och vi pratade lite.

Nu borde jag egentligen städa inför i morgon, då Tillväxtgruppen kommer hit. Men först ämnar jag faktiskt krypa upp i favorithörnet av soffan och vila foten en stund.

Jag har förstått att det inte är riktigt rumsrent att titta på Let´s Dance. Intelligenta människor tittar tydligen hellre på På Spåret.
Men jag är ingen hycklare så jag erkänner: Jag gillar Let´s Dance!

Eftersom jag inte var hemma i går kväll spelade jag in veckans avsnitt. Under min vilopaus i eftermiddag började jag titta på inspelningen.
Lilla Svalan satt med mig i soffan men suckade ljudligt när jag startade programmet.
-Men mamma! Jag gillar faktiskt inte Let´s Dance längre. Det är bara en massa psykopater som är med.

Det är tur att jag har så duktiga medarbetare i min Kaffestugegrupp. Vi är bara fyra fastän vi egentligen borde vara minst fem. Trots det så flöt allt finfint i dag. Det var mycket folk och en hel del av fikat tog slut.

Jag var i kyrkan kvart i åtta och kom hem klockan tre. Nu har jag två och en halv timma på mig innan jag ska vara i kyrkan igen. I kväll är det min serveringsgrupp som ansvarar för kaffe och smörgåsar på församlingsmötet.

Så fort jag kom hem gav sig Förundersökningsledaren i väg för att åka skidor. Han stukade foten i tisdags men det hindrar inte min stålmansmake. Alltså är det inte lönt att jag klagar över min värkande hälsporre.

Jag hade hoppats kunna vila någon timma och sedan duscha varmt och sätta mig vid dukat bord. Nu blir det jag som ska laga middagen eftersom Förundersökningsledaren ville åka skidor. Men en halvtimmas vila är inte heller fy skam. Jag måste bara skynda mig lite, så jag hinner vila…

Det är dumt att springa på löpband när man har lider av en hälsporre.
Jag fick rejält ont redan efter stretchen i går och jag ljuger om jag säger att det är bättre i dag.

Jag vägrar dock att inse att det inte är bristande kondition utan en eländig häl som ska sätta stopp för mitt Göteborgsvarvsförsök. Jag känner mig inte mogen att erkänna mig besegrad. Viljan lever, och ännu mer nu när jag sett mina kollegor kämpa på och bli ättre och bättre.
Jag är särskilt imponerad av en kollega som har gått från att ägna kvällarna tillsammans med chips, ostbågar och en film (jag överdriver lite här, men det är bara för att ge en tydlig bild) till att ge sig ut och springa varannan dag i ur och skur och kalla vindar.

Själv tränar jag nästan ingenting. Jag försöker simma en gång i veckan men det blir inte alltid av. Det lär aldrig någonsin räcka för att ta sig an ett Göteborgsvarv men det har jag lyckats förtränga ganska effektivt.

I dag borde jag egentligen vila hälsporren, det är enda chansen att någonsin bli av med eländet. Men just i dag ska jag arbeta i Kaffestugan hela dagen och i kväll väntar mer belastning eftersom vr serveringsgrupp har hand om fikat på församlingsmötet.

Jag får säga som vissa andra hurtbullar – vila får man göra när man kommer till himlen.

I eftermiddag har jag varit på Korpen och tränat inför Göteborgsvarvet.
Bland annat sprang jag på löpband.
Det var jättesvårt. Jag var tvungen att koncentrera mig stenhårt för att inte trilla av eller hera åt sidan.

När jag väl klev av eländet tog det en bra stund att komma på rätt köl. Det kändes ungefär som efter en rejäl karuselltur.

Hädanefter ska jag bojkkotta alla förslag om att lägga ut dyra pengar på Lisseberg eller Gröna Lund. Det räcker med 65 kr för att springa en halvtimma på löpbandet.

Lilla Svalan ringde mig strax efter två igår och bad mig hämta henne. När jag släppte av henne på skolan uppmanade jag henne att bita ihop och härda ut trots sin förkylning. Hon kunde få lov att ringa mig när kundbesöket var över, någon gång efter två.

I dag är Förundersökningsledaren hemma med lilla Svalan. Hon har rejält ont i halsen och antagligen feber. Vår febertermometer har gått till de sälla jaktmarkerna (där den förmodligen hoppar omkring på imaginära ben och jagar varmblodiga djur och människor) så jag har ingen koll längre. Jag har däremot koll på att mitt samvete är nedtyngt som en överlastad elefant eftersom jag tvingade lilla Svalan till skolan i går.

Guldgossen och jag gjorde vårt yttersta för att smyga tysta i morse. Vi ville inte väcka varken lilla Svalan eller Förundersökningsledaren. Jag vet inte om vi lyckades.

Lilla Svalan var på Ji Jitsu för första gången i onsdags. Hon tyckte det var jättekul och har nu övertalat Guldgossen om att detta även är en sport som borde passa honom. Jag hör dem samtala om olika grepp och övningar när lilla Svalan säger:

-Men jag hoppas att du slipper öva ihop med ledaren för han… (och här förväntar jag mig att hon ska säga något i stil med ”han är så stark” eller ”han kan kasta dig som en liten vante”. I stället fortsätter hon:) …luktar jättemycket svett!

Nu är jag i kapp med inläggen.

Inläggen ovanför detta har korrekt tidsangivelse.

Torsdag 27/1-11:

Det här känns inte bra.

Bloggen har legat nere i flera dagar och jag har abstinensbesvär. Samtidigt börjar jag bli lite orolig för att det ska vara något allvarligt fel. Tänk om alla mina tretusen inlägg är gone forever. Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagera då.

Och vad innebär de här tankarna? Är jag allt för engagerad i min blogg? Är det osunt? Borde jag egentligen sluta blogga?
Har jag rejäl otur så permanenteras det här uppehållet så att jag blir en ofrivillig före detta bloggare.

Det låter inte särskilt kul med en före detting? Men om nu min blogg är borta så tror jag att jag ändå kanske inte orkar göra mig omaket att skaffa en ny.

Torsdag 27/1-11:

Det här känns inte bra.

Lilla Svalan har jätteont i halsen och är snôrförkyld. Och ändå körde jag henne till skolan för att jag ska kunna vara med på kundbesöket på jobbet.
Jag är en DÅLIG mamma!

Torsdag 27/1-11:

Det har blivit betydligt trevligare att gå på toa hemma hos familjen Zäta. Guldgossen har nämligen gjort en liten installation som lockar till andra ljud än bara dem som kommer från brunögat.

Bredvid toarullen hänger numera Berts Dassbok.

Sist jag var på toa hemma blev jag sittande i tjugo minuter. Jag hann bland annat lära mig vad man inte ska göra på sin första date. Mycket intressant information för en kvinna som varit gift i drygt 15 år.

Onsdag 26/1-11:

Äntligen – har jag köpt handskar till Guldgossen. Han äger för tillfället endast ett par välanvända tumvantar och är i skriande behov av något omväxlande och varmt för händerna.

Det var som vanligt den tillknäppte barnklädesförsäljaren som tillhandahöll precis det jag letade efter.
Jag hittade ett par halvbra handskar till Guldgossen för 30 kr och så ett par riktigt bra för 50 kr. Jag passade på att köpa ett par riktigt bra till lilla Svalan också. Hon har annars två par som hon växlar mellan men båda är trasiga (och väldigt smutsiga…)

Onsdag 26/1-11:

Jag har inte sovit så mycket i natt. Guldgossen har sovit ännu mindre.
Någon gång under nattens mörkaste timmar kom han insmygande och beklagade sig över magknip. Jag trasslade nerför trappen och värmde på en riskudde åt honom och sedan låg vi båda i hans säng och väntade på att det onda skulle ta slut.

Det tog en stund. En bra stund. Bra med innebörden lång. Inte bra som i bra.
Det var ingen av oss som hade det särskilt bra.

Guldgossen hade riktigt ont och låg och gnydde när jag inte lyckades distrahera honom. Själv gnydde jag i själen över att min son hade ont.

Det blev en lång natt.

Onsdag 26/1-11:

I dag har jag en jättefin brosch på mig. Det är lilla Svalan som gjort den på fritids.
Broschen består av tre blommor, i grönt, vitt och rött. De är lagda på varandra och hopsydda med en blå blomknapp överst. På baksidan sitter en säkerhetsnål att fästa skapelsen med.

Jag fick broschen som en försoningsgåva.
När jag släppte av lilla Svalan vid skolan i går morse bad hon mig ge henne sin väska och gympapåse. De låg som vanligt på golvet nedanför passagerarsätet i fram. Barnen brukar stiga ur baksätet och hämta sina väskor själva men lilla Svalan kände tydligen för att vara lite extra lat i går. Det hade hon dock inget för eftersom jag envisades med att hon skulle hämta väskan själv så att jag slapp knäppa loss säkerhetsbältet och krångla mig ner på golvet.

Det blev ljud i skällan där bak.
-Vad du är elak mamma! Jag är jättetrött!
-Såja, nu får du hämta dina grejjer och så hoppas jag att du får en bra dag.
-JAG hoppas att DU får en DÅLIG dag.
-Jaha, men jag hoppas i alla fall att du får en fin dag lilla Svalan.

Lilla Svalan gick arg och sur och hämtade sina väskor, men sedan bröt hon ihop, gick runt till förarsidan och kastade sig om min hals.
-Förlåt mamma! Jag vill att du ska ha en bra dag du med.
-Tack lilla Svalan. Nu känns det bra igen.

Och ännu bättre blev det när jag hämtade lilla Svalan efter jobbet och fick ta emot den vackra broschen och ett brev hon skrivit till mig.

”förlåt för i morses
jag blev arg på dej.
Kramar och pusor
din skatt”

Onsdag 26/1-11:

Den här veckan ska jag vara med på två kundbesök. Ett på tisdag och ett på torsdag. Ett är med lunch och ett utan.

I tisdags morse trodde jag att det var dags för lunchmötet så jag tog inte med någon matlåda till jobbet. Naturligtvis var det tvärtom!

Turligt nog skulle åldernojjiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte har några åldernojjor) åka till Framnäs och shoppa på lunchen, så jag följde med för att botanisera bland lunchutbudet på ICA. Det fanns färdiga sallader, mackor och annat mumsigt att plocka med sig, men allt kostade pengar. För mycket pengar. Jag har en extremt snål sida som har en förmåga att poppa upp då och då, speciellt när det gäller att köpa saker till mig själv och i tidspressade situationer.

Alltså gick jag förbi alla lockande luncher och hamnade bland mejeriprodukterna. En burk yoghurt och så en chibatta med soltorkade tomater och jag kom undan med 14 kr. Phu!

Ett annat slags ”phu” fick jag vara med om när jag kom hem från jobbet och stressade igång med matlagningen. Förundersökningsledaren skulle komma hem lite senare och jag ämnade bege mig till badhuset för att simma en timma så fort jag och barnen ätit middag.

När jag slagit in en finfin bit torsk i folie och fått in fisken i ugnen blev jag plötsligen matt och svag. Jag kallsvettades och kunde knappt stå på benen. Kroppen reagerade ungefär som den gör efter tre dagars intensiv maginfluensa. Det finns liksom ingen kräm kvar.

Kroppen ville svimma ner på golvet men hjärnan tog med sig kroppen och satte sig på en stol. När världen stabiliserats något stoppade jag i mig en pepparkaka och inbillade mig att jag var fit for fight igen.
Det var jag naturligtvis inte.

Matlagningen tog längre tid än beräknat, att äta tog längre tid än jag trott (för maten var så god att jag blev tvungen att njuta ner den sakta) och att duka av och förhöra Guldgossen på astronomi (eller var det astrologi? En av uppgifterna han skulle kunna var just vad som var vilket. Jag tror Guldgossen har bättre koll på det där än jag.) tog längre tid är förväntat.

Summa summarum så kom jag aldrig i väg till badhuset. Det hade bara blivit knappt en halvtimma i bassängen och då är det inte lönt att stressa fram och tillbaka. Dessutom kostar det ju både bensinpengar och simpengar och jag är ju som bekant en snåljåp.

Onsdag 26/1-11:

I dag (läs onsdag) blir det lite hetsigt efter jobbet. Jag jobbar till fem och ska sedan skynda mig hem för att hämta lilla Svalan. Hon ska prova på Ji Jitsu för första gången. En klasskamrat har lockat med sig henne och hon är eld och lågor inför träningen. Hon ska få lära sig ”räkan”, ”sparris och broccoli” och andra kryptiska övningar. Halv sex börjar det och det tar en kvart för mig att köra hem och en kvart till träningen så alla med någon typ av matematiskt sinnelag förstår att det blir ytterligt tight med tiden.

Klockan sex ska jag sedan vara i kyrkan för PiL-sammanträde. Det lär också bli lite forcerat. Vi har nämligen bara en timma på oss att prata om radiosändningarna inför våren innan nästa möte tar vid.
Då är det alla musiker och sångare i kyrkan som samlas för att prata om våra tankar och visioner kring sången och musiken i församlingen.

Jag har insett att det inte finns utrymme för mig att hinna äta någon middag. Det oroar lite. I går fick jag ett kraftigt blodsockerfall en stund efter att jag kommit hem från jobbet, och då hade jag ändå ätit någon typ av lunch.

Tisdagen den 25/1:

Läste i gårdagens NLT att forskaren Alan Penn vid University Collage London påstår att IKEAs varuhus är uppbyggda som labyrinter för att kunderna ska handla mer. Det är dessutom så skickligt gjort att han tvivlar på att IKEA gjort det avsiktligt.

Jag blev så full i skratt att jag nästan satte morgonteet i vrångstrupen. Är det inte en självklarhet att man bygger sin butik för att kunderna ska lockas att handla? Varför skulle annars tidningskioskerna ställa upp sina tidningar med alla lockande framsidor väl synliga? Varför skulle klädaffärerna använda skyltdockor? Varför skulle juveleraren ha väl upplysta montrar som får diamanterna att gnistra?

Vad ska Alan Penn forska fram härnäst? Kanske kommer han upptäcka varför man måste gå genom hela livsmedelsbutiken för att hämta mjölken!

Min blogg har varit nersläckt ett tag men nu verkar den vara på spår igen.
Inläggen ovan det här är sådana jag skrivit ner och sparat ifallomatt jag skulle kunna få blogga igen.

Det innebär att de inte är skrivna vid den tidpunkt som anges, men det tror jag ni överlever, och jag också…

Jag brukar alltid tänka efter en stund innan jag kliver ur sängen. Basala frågor som “vad är det för dag”, “vad händer i kväll” och “vad ska jag ta på mig” dyker upp varje morgon.

I dag kom jag snabbt fram till att det är måndag, att Förundersökningsledaren troligen jobbar över och sedan kanske ska till kyrkan för träff för alla som hjälpt till att renovera kyrkan.
Sedan tog det stopp inför sista frågan.

Jag famlade i garderoben utan att tända lampan och kom ut med en lila tröja, en svart t-shirt, svartrandiga sockar och ett par svarta mjukisbyxor med vita revärer. Ett inte helt missmatchat resultat som dock drogs ner av mjukisbyxorna. Man kanske inte ska gå till jobbet i mjukisbrallor.

Det var i alla fall inte lika illa som för en gammal skolkamrat från fritidsledarlinjen i Vara. Han berättade att klätt på sig i mörkret en morgon som lärarvikarie. När han kom till skolan upptäckte han att han fått på sig tjejens sockar, men nervikt volangkant.
Trots att det var mitt i vintern föredrog han att gå barfota den dagen.

I natt hade jag en mardröm igen.

Vi var med jobbet på resa någonstans i världen. Det var förmodligen en ö. Vi satt på en uteservering precis vid en kanal som rann in från havet. Vi hade en skön och lugn eftermiddag och tittade på folkvimlet och småpratade sådär som man gör när man är ute med arbetskamrater som man känt länge men ändå inte har en riktigt nära relation till.
Bland annat skrattade vi åt en lång man som kom ridande på en riktigt stor häst. Mannen hade rävöron och det var självklart att han var nazist. Hur vi kunde bedöma det med ledning av öronen förstår jag inte, men i drömmen var det inget konstigt alls.

Plötsligt märkte vi att vattnet i kanalen började stiga och bli strömt. En man som skulle gå över ett övergångsställe med sin lilla svarta pudel, hamnade plötsligt i vatten upp till midjan och hunden försvann i vattenmassorna när kanalen strömmade över sina bräddar.

Först bara vi skrattade åt vad vi såg, men efter en liten stund insåg jag allvaret i situationen. Jag tittade bort mot havet och såg hur en meterhög våg snabbt rusade in via kanalen.
-Spring, ropade jag högt, och alla sprang som yra höns åt var sitt håll.

Jag fick med mig släktingkollegan och vi sprang in i en gränd och fram till det högsta huset vi kunde hitta. Utanför husväggen löpte en brandstege och vi klättrade snabbt upp för den, han före och jag efter. Trots paniken som lurpassade på mig var det inte det minsta jobbigt att klättra. Jag tänkte hela tiden på att låta benen göra jobbet och efter bara en liten stunds klättrande hade vi kommit högst upp. Då stod vi på en gallerplattform som låg lite drygt två meter nedanför taket. Taket var platt och inte täckt av tegel så vi bestämde oss för att vi det förmodligen var säkrare uppe på taket än på den gängliga plattformen vi stod på.
Men hur skulle vi kunna komma upp på taket.

Vi löste problemet genom att släktingkollegan lyfte upp mig så högt han kunde så att jag nådde att grabba tag med händerna runt kanten högst upp. Sedan hängde jag där medan kollegan använde mig som stege för att klättra upp. Det var oerhört påfrestande. Han hängde i mina axlar, klev på mina höfter och hasade sig upp över min rygg.
Till slut kunde han häva sig över kanten och stå stadigt och sedan drog han upp mig som hade armar långa som en babian vid det laget.

Uppe på taket var låga utemöbler i svart fejkrotting utplacerade. Det fanns exotiska växter och ett stort bord under parasoll. Vi förstod att vi hamnat på en lyxig takterass och kände oss trygga när vi kommit så högt upp.
Utsikten från taket var fantastisk. Vi såg ner över hela staden, ner över den bubblande, forsande kanalen, ner över gator och hus. Långt borta åt ena hållet fanns en bergskedja klädd i lummigt grönt och åt andra hållet låg havet.

När jag såg havet drabbades jag av en chock. En mur av vatten var långsamt på väg in över staden. Muren var högre än huset där vi befann oss och jag viskade “tsunami” till släktingkollegan.

Så fort den första sekundens förlamning hade släppt började vi leta efter något att binda fast oss i. Vi förstod att vi skulle bli bortspolade av vågen om vi inte satt fast ordentligt. Vi hittade en krök som stack upp ur golvet/taket och förmodligen var någon typ av ventilation eller utblås. Jag gissade att röret gick genom hela huset och därmed borde vara ordentligt förankrat i huset. Det enda vi hade att binda fast oss med var våra bälten och de passade tack och lov ihop så att vi kunde koppla ihop oss på var sin sida om röret. Först försökte vi sätta skärpen om oss själva och runt rören men det räckte inte bältena till för så vi kom på att om vi i stället placerade oss mitt emot varann och spände fast oss i varandra med röret mellan oss, så borde det vara tillräckligt för att vi skulle kunna stå kvar.

När vågen närmade sig skrek jag över det öronbedövande oväsendet att släktingkollegan skulle dra in så mycket luft som möjligt i lungorna, och sedan pysa ut lite i taget för att stå emot impulsen att andas in när luften tog slut. Han nickade sammanbitet att han förstod…

…och så kom vågen.
Det var som att bli slagen av en gigantisk boxhandske. Fötterna lättade genast från golvet och benen slets i väg av kraften i vågen. Jag hade bestämt mig för att hålla fast i röret oavsett vad, men tappade greppet med en gång. Kroppen var som en trasdockas i de virvlande massorna och chocken av det kalla vattnet tvingade luften ur lungorna i ett enda slag. Jag blev så ledsen över att tappa luften eftersom jag tyckt att jag var så smart när jag lagt upp en taktik för att kunna hålla andan så länge som möjligt.

Skärpet höll i alla fall. Jag svirvlade som ett fiskedrag i vattnet och hade ingen koll på om kollegan var kvar eller inte, men det måste han varit eftersom han var sammankopplad med mig.
Det enda jag kunde tänka på var att vågen måste skynda sig förbi om jag skulle klara av att hålla andan tillräckligt länge.

Sedan vaknade jag.
Jag svettades inte. Jag frös inte. Jag kippade inte efter luft.

Drömmen lämnade mig märkligt oberörd precis när jag vaknat, men sitter ändå tydligt kvar i mitt minne. Allt från nazistens rävöron till det bubblande vattnet i kanalen och så känslan i kroppen när chocken av det kalla vattnet fick mig att blåsa ut all luft jag samlat i lungorna.

Dessutom är jag lite nyfiken. Jag undrar nämligen om vi överlevde där uppe på taket eller inte.

I eftermiddag har vi varit och skrinnat på Kävelstocken. Jag får väl erkänna att jag inte stod på skridskorna särdeles länge. Efter tre minuter fick jag rejält ont i högerfoten och började beklaga mig som en barnunge. När jag väl fått av mig skridskorna blev jag dock på bättre humör och spelade bandy med Guldgossen och drog lilla Svalan på bobben.

När solen gått ner grillade vi korv på isen. Förundersökningsledaren hade tagit med sig en kasse ved och tänt upp en brasa. När man eldar på isen behöver man inte vara rädd att elden ska sprida sig. Skulle det mot förmodan elda på ordentligt händer inget värre än att isen smälter och släcker brasan.

När korven var uppäten fick Guldgossen ett smärtsamt magknip så vi for hem i flygande fläng. Nu har allt det onda kommit ut och vi har haft en lugn och skön kväll. Lilla Svalan har tagit ett fotbad och jag har tittat på senaste avsnittet av Fångarna på fortet.

Nu är barnen sänggångna och jag ska snart också krypa till kojs.
Nästa vecka har vi aktiviteter varenda kväll så det är lika bra att passa på att snika till sig lite extra sömn om det går.

Solen lyser in genom de höga fönstren och bildar ett mönster på den vita väggen längst fram i kyrkan.
Från flygeln klingar en gammal psalm som den hundrahövdade församlingen gemensamt stämmer in i. Språket är gammalmodigt med mustiga ord och ett målande färgstarkt bildspråk. När psalmen klingat ut tar solisterna vid med varma klara röster som vävs samman till en jublande duett om Guds kärlek.
På det stilrena altaret under korset brinner två vita ljus i förgyllda stakar bredvid en uppslagen bibel i skinnband. En bukett tulpaner lyser också upp, som en hälsning från våren.

Så är det dags för predikan och runt om i den stora lokalen hörs ett stillsamt prassel från tunna bibelblad. Prästen läser högt om Jesu tröst som vi får bära vidare till våra medmänniskor. Så lägger han ut texten och väcker nya tankar hos oss som lyssnar.
Gud är vår Fader, som vill trösta oss och bära oss genom hela livet. Han vill bota oss från den stora folksjukdomen – ensamheten. Och det är inte orden som är det viktigaste, utan närheten.
För att vi ska kunna trösta andra måste vi också våga komma nära, inte förlita oss på ord som kan betyda olika saker för olika människor, utan kasta ord och murar överbord och bara vara nära.

När predikan är slut sluts ögonen och vi riktar våra tankar och vår uppmärksamhet mot Gud. Ett lågmält bönemummel stiger mot taket, som ett rökelseoffer från testamentlig tid.
Gudstjänsten fortsätter med sång och flygel som stämmer till eftertanke.
Men jag kan inte tänka. Jag kan bara njuta och sväva iväg med den vackra sången som strömmar ur struparna från paret som står där framme på estraden.
Det här är förmiddagens höjdpunkt, att sitta översköljd av samstämda toner som lyfter och bär.

I kväll har vi varit på 40-årskalas. Värdparet bjöd på köttfärssoppa med korvar, hela champinjoner och olika bönor i. Spännande och kryddstarkt.
Och så var det kaka och tårta efteråt.

Vi träffade många trevliga människor att prata med och nu är vi så trötta att ögonen går i kors.
Förundersökningsledaren har störst anledning att vara trött. Han har åkt fem mil på skridskor i dag. Själv har jag bara fixat lite med tvätten och rumstrerat en aning i köket. Och så har jag målat naglarna. Det är ju väldigt ansträngande…

Jag ska verkligen ta det lugnt den här helgen. Bara skrota runt, gå på lite kalas, softa i kyrkan och försöka vila mig i form – inför nästa helg.

Fredag: Först jobb och sedan personalfest för oss som jobbar i Kaffestugan.
Lördag: Jobb i Kaffestugan från 8- ca 15. Sedan servering i församlingsvåningen från 18- ca 21.30
Söndag: Jobb i Kaffestugan från 10- ca 14.30.

Åh vad jag är pysselsugen.

Häromkvällen kom jag att tänka på lapptäcken. Det var länge sedan jag gjorde något senast. Min hjärna har sysselsatte sig flera kvällar med att klura på mönster och färger. Det är det som är det roligaste, att planera hur täcket ska se ut. Att skära till tyger, sy och quilta kommer i andra hand. Det är på planeringsstadiet jag verkligen njuter.

Nu ska jag passa på att njuta länge. Tänka många gånger och långsamt och omständligt innan jag slår till och sätter i gång.

I kväll ska jag nog sätta mig en stund med mina pärlor i alla fall.
Före jul köpte jag hem en omgång riktigt läckra snäckskalsovaler med risslat mönster i lysande färger. Jag vet precis vad det ska bli av dem, och vem som ska få det färdiga resultatet.

Om kvällarna samlar jag barnen i sängen likt en fågelmamma som sveper vingarna omkring de små.

Sedan kommer Förundersökningsledaren och agerar gök. Han puttar dem ur boet för att själv få plats att sova.

Fredag!

Smaka på ordet!

Fredag!

Det är något avslappnat och skönt över fre… Med lite god vilja kan man förvandla det till fri…
Inte så att jag är fri och ledig på fredagar men det är ändå så väldigt nära till helgen. Och fredagar innebär nästan alltid soffmys med barnen.
Jag måste passa på nu medan de ännu är så små att de låter sig mysas med.

Jag har varit onödigt trött i dag. Ändå gick jag och la mig före nio i går kväll. Lilla Svalan låg bredvid och vi gosade en stund.

När lilla Svalan somnat tände jag läslampan och ägnade mig en god stund åt Tomas Bodströms “Lobbyisten”. Jag gillar hans ganska raka stil och att han är så insatt i den värld han skriver om utan att för den skull slänga sig med svårbegripliga fackuttryck eller försöka imponera på sina läsare.

Med lilla Svalan på min högra sida och Bodström på den vänstra somnade jag inte före halv tolv.

Det är därför jag är onödigt trött i dag.

I måndags började två nya personer hos oss på jobbet. En tjej och en kille.
Jag skulle vara “mentor” för tjejen och hade övat hela helgen på mitt välkomstanförande.

När hon kommer in genom dörren på måndag morgon kvart i åtta vrålar jag över hela lokalen:
-Välkommen Ebba!
-Ehh, jag heter Ellen, säger vår nyaste rekryt förskrämt.

Hon slutade i tisdags.

De allra flesta mornar går på rutin. Barnen är snälla och glada och jag är snäll och glad.

I morses var undantaget från regeln. Jag sov inget vidare i natt. Var uppe på toa två gånger och ansattes av den där eländiga huvudvärken mest hela tiden. Det var en tämligen trött Zäta som tumlade ur sängen när klockan ringde.

När jag parkerat mig vid frukostbordet kom lilla Svalan nerför trappan till övervåningen. Hon hade vaknat när Förundersökningsledaren gått upp. Jag brukar skälla på honom för att han inte kan dämpa sina morgonförehavanden och den här gången bevisade tyvärr lilla Svalan att det är lämpligt att försöka stänga dörrarna utan att smälla i dem. Hon vaknade trekvart innan hon behövde. Och eftersom hon som vanligt somnade alldeles för sent så var det en trött och urlakad lilla Svalan jag hade att göra med i morses.

Guldgossen fick i alla fall sova tiden ut, men han var inte på så mycket bättre humör än vi andra.
När vi skulle ta på ytterkläderna började han och lilla Svalan att bråka och Guldgossen bevisade på ett ytterst påtagligt sätt att det inte bara är lilla Svalan som ärvt en hugeligt hög diskant av sin mor. Dessutom passade han på att skrika när han och lilla Svalan befann sig i vår klinkrade groventré så ljudet förstärktes och dundrade med full kraft in i lilla Svalans öron.
Hon tumlade gråtande ut från groventrén. Jag är på allvar orolig att hörseln skadats.

Nu sitter vi förmodligen alla tre och surar och är arga på var sitt hörn. Jag över Guldgossen. Lilla Svalan över Guldgossen och Guldgossen antagligen över att jag skällde så infernaliskt på honom innan vi for hemifrån.

Den här dagen kunde börjat bättre.

Huvudvärkenn har växt till sig under dagen. Från ett hanterbart frö, så litet att det nästan gick att tappa bort, till en stenhård cocosnöt som inte går att göra av någonstans.

Nu sitter jag vid matbordet efter en ovanligt snabblagad middag (två-minutersmakaroner och minibacon) och försöker mig på konststycket att balansera den där cocosnöten lite lagom över axlarna.
Det går sådär.
Det som en gång var en tänkande hjärna men numera bara är ett bultande töcken, vill helst ta med sig resten av kroppen och krascha på kudden, släcka alla lampor, tysta alla ljud och vänta på bättre tider.

Den där måstelistan låter sig dock inte tystas trots att huvudvärken vrålar.
Måste duka av. Måste tömma diskmaskinen. Måste fylla diskmaskinen.
Måste tvätta. Måste stryka. Måste ringa några samtal.
Måste läsa läxor med barnen. Måste få barnen i säng. Måste se till att alla har tvättade tänder och borstade halsar, klippta näsor och snutna naglar.

Det känns som det kan bli en spännande kväll om man är barn till mor Zäta.

Jag har mått bättre.

Mensvärk.
Huvudvärk.
Ont i ryggen.
Hälsporre.
En känning av gallan.
Ont i halsen.

Men Klämkäcka Zäta ska inte klaga. Det har varit värre. Jag har i alla fall inte gallstensanfall. Och inte halsfluss (äter de sista tabletterna i dag). Och jag har haft betydligt mer ont i både livmodern, hälsporren och ryggen än det här. Inte har jag migrän heller. I alla fall inte än…

Vi köpte ett soffbord i går. Kände oss tvugna att matcha den nya snygga soffan. Tyvärr hittade vi inget som matchade alla de kriterier jag satt upp, men jag tänkte om och vi föll tillsammans för ett ganska stilrent svart bord.

Enda felet med nya soffbordet är att det kostade mer än jag vill.

I dag har jag varit söndagskolledare igen för första gången på cirka 15 år. Jag fick frågan om jag kunde hoppa in i den största åldergruppen eftersom de ordinarie ledarna var bortresta. Snäll som jag är så tackade jag naturligtvis ja.

Egentligen hade det räckt om jag varit med och hållit lite ordning på barnen medan de spelade TV-spel och biljard (visste ni att vi har sådana aktiviteter i kyrkan?) men jag fick en liten idé om en något mer “kristen” aktivitet också, så första halvtimman eller så ägnade vi åt att gå igenom vilka Bibelpersoner vi kunde komma på från A till Ö. Ja, så mycket Å, Ä, Ö finns det ju inte i Bibeln men vi kom i alla fall ända till U.

Barnen var riktigt duktiga på att ha koll på alla namn och jag kompletterade med att berätta mustiga historier om personerna.
Populärast var nog berättelsen om Jakob. Jag gav barnen en något kortare version än ni får men innehållet var detsamma och jag undanhöll inte de snaskiga detaljerna.

Jakob var son till Isak och barnbarn till Abraham. Jakob hade en tvillingbror som hette Esau. Trots att de var tvillingar var de inte särskilt lika. Jakob var len som en barnrumpa i skinnet medan Esau var lika hårig som en orangutang.

Esau föddes strax före Jakob och var därför den som enligt traditionen skulle ärva sin far. Dock hade Gud gjort klart för pappa Isak att det trots allt var Jakob som skulle bli arvtagaren.
Isak var inte särskilt glad över detta för han favoriserade nämligen Esau. Esau var inte bara hårig, han var också cool och tuff och en ensamvarg. Han kunde försvinna ut i skogen flera dagar i sträck och när han äntligen kom hem hade han nästan alltid med sig något läckert villebråd som han nedlagt.
Esau hade naturligtvis koll på sin fars känslor och brukade smöra lite extra genom att laga till sitt vilt på ett sätt som han visste att fadern uppskattade.

Trots att Esau var sin fars favorit var det inte synd om Jakob. Han var i stället sin mors gunstling. Han höll sig hemma hos henne i köket och blev med tiden en utsökt kock. Mor Rebecka visste också att arvet var utlovat åt Jakob av Gud, men hon var orolig för att Isak skulle ge efter för sin förkärlek till Esau och låta honom ärva.

En dag kom Esau hem efter att ha varit extra många dagar ute i skogen. Den här gången hade han inte haft jaktlyckan med sig och nu var han vrålhungrig.
Jakob satt som bäst och kokade ihop en riktigt smarrig linssoppa. Den doftade ljuvligt och var lockande röd till färgen. Det vattnade sig i munnen på Esau och han bad genast att få sig en skål soppa.

Mor Rebecka hade ofta talat med Jakob om arvet som Gud lovat honom och nu såg Jakob sin chans. Han ville gärna ge sin bror lite soppa, om Esau först lovade att Jakob skulle få ärva Isak.
Esau var så hungrig att han kunde lovat bort hela världen om det skulle behövas, och så fick Esau sin soppa och Jakob sitt arv. Det var i alla fall vad han trodde.

Åren gick och Isak började bli gammal. Dessutom hade han gått och blivit blind. En dag blev han sjuk och befarade att han skulle dö. Det var dags att dela ut den faderliga välsignelsen som skulle stadfästa arvet. Isak visste mycket väl vem som borde ärva men hans kärlek till den hårige Esau hade förblindat honom för Guds vilja.

Han kallade till sig Esau och bad honom gå ut i skogen och jaga rätt på en hjort. Sedan skulle Esau grilla den och laga till en riktig brakfest, sådär som Isak älskade, och så skulle Isak ge sin välsignelse. Hade Esau varit ärlig skulle han naturligtvis talat om att han lovat bort arvet till Jakob, men ingen i den här berättelsen håller sanningen särskilt högt så Esau knep käft och slipade jaktkniven.

Rebecka hade stått dold bakom en tältflik och tjuvlyssnat på samtalet och så fort Esau gett sig iväg sprang hon så snabbt hennes trötta gamla ben orkade och skvallrade för Jakob. Jakob ville gärna ha arvet som både Gud och faktiskt även Esau lovat honom men han förstod inte hur det skulle gå till nu när Isak bestämt sig.
Rebecka var däremot en listig gammal tant. Hon fick Jakob att slakta en killing och grilla och laga till den på det sätt Isak gillade. Sedan tog hon skinnet från killingen och band kring Jakobs handleder och hals, så att blinde Isak inte skulle känna skillnad på dem.

När Jakob klev in till sin far med maten var han ganska nervös men han spelade rollen som sin bror så pass övertygande att han lyckades lura Isak. Isak anade att någonting var fel för han kände inte igen Esau på rösten, men det goda köttet och den håriga huden övertygade honom. Jag är säker på att några glas vin i den sjuka kroppen också gjorde sitt till.
Jakob fick sin välsignelse.

När Esau lite senare klev in i tältet, glad och förväntansfull, fick Isak en chock. Chocken spred sig snart till Esau och satte alla hans jägarinstinkter i svallning. Han blev helt enkelt vrålarg. Nu skulle den eländes Jakoblögnaren dö!

Rebecka hann dock före till Jakob och såg till att han flydde hals över huvud. Hon tipsade om sin bror Laban som bodde tillräckligt långt borta för att Esau inte skulle orka jaga dit och Jakob gav sig iväg till sin morbror.
Jag kan föreställa mig hur rädd han var och hur fort han sprang, i alla fall de första kilometrarna. Den klene Jakob som bara hållit sin mor i kjortlarna trodde inte att han hade mycket att sätta emot Esau som var van vid att springa genom skog och mark och nu dessutom var skogstokig.

På vägen till Laban stannade Jakob och sov med huvudet på en sten. Det var då han hade den där drömmen om en stege upp till himlen där änglar klättrade upp och ner.

Väl framme hos morbror Laban blev han varmt välkomnad som en extra arbetskraft. Laban visade säkert gästfrihet men var inte dummare än att han såg till att Jakob fick arbeta för brödfödan. Att han var Rebeckas bror och delade hennes listiga läggning visade sig snabbt.

Jakob blev med tiden allt duktigare som herde och jordbrukare och allt mer uppskattad av Laban. Åren hemma vid Rebeckas grytor hade tydligen inte klemat bort honom alldeles.

Och så var det ju det här med Rakel. Rakel var Labans dotter och därmed också Jakobs kusin. På den tiden var man inte så noga med att gifta sig utanför släkten och Jakob blev hjälplöst förälskad i den vackra Rakel.
Han började tjata på Laban om att få gifta sig med Rakel och till slut gick Laban med på ett avtal. Jakob skulle jobba åt Laban i tio år och som belöning skulle han få Rakel.

De tio åren gick och kärleken höll i sig. Äntligen var det dags för bröllop. Man firade bröllopsfest med god mat och dryck och så skulle äktenskapet fullbordas genom bröllopsnatten.

Det var nu Labans list kom till sitt yttersta uttryck. Rakel hade nämligen en syster. Lea hette hon. Och hon var lika le som namnet angav. Man skulle helt enkelt kunna säga att hon var ful som stryk. Dessutom var hon ganska gammal. Ingen ville ha henne men Laban såg nu sin chans att lösa problemet. Han hade ju ändå ansvar för att Lea blev lyckligt gift och fick en bra karl så han skickade helt enkelt in Lea till Jakobs tält på bröllopsnatten.

I ett mörkt tält och med för mycket vin innanför fårskinnsvästen så märkte inte Jakob vem det var han låg med.
Hans ursinniga vrål på morgonen måste han väckt varenda bröllopsgäst i de omkringliggande tälten. Laban gnuggade händerna av förtjusning, Leastackarn kröp ihop i ett hörn och kände sig inte vatten värd och Jakob gick av och an inne i tältet och kände sig mer lurad än när Esau skulle få välsignelsen av Isak. Vad Rakel kände och tänkte förtäljer dock inte historien. Jag tror att hon förmodligen uppskattade sin syster och unnade henne lite äktenskaplig lycka. Kanske var hon inte lik betuttad i Jakob som han var i henne.

Jakobs kärlek till Rakel höll dock i sig trots att hon ju måste varit med på ett hörn i bröllopsbedrageriet. Han gick med på att jobba ytterligare tio år för att få sin älskade.
Den här gången hade inte Laban fler fula döttrar att skicka in till Jakob, och kanske höll Jakob för säkerhets skull igen med vinet och tände upp några stora oljelampor i tältet på bröllopsnatten.

Med två fruar i släptåg och dessutom ett antal djur och tjänare gav sig nu Jakob tillbaka hem till sig.
Esau hade hunnit lugna ner sig under de drygt tjugo år som gått och tog emot sin bror med öppna armar. Rebecka hade dött utan att någonsin mer få träffa sin älsklingsson men Isak, gammal som gatan, levde fortfarande och fick nöjet att höra (för se kunde han ju inte) sina båda söner som vänner igen.

Det var berättelsen om Jakob och Esau, och om Rebecka vars list slog tillbaka på henne själv, och om Laban som lyckades gifta bort båda sina döttrar till samme karl. Och såklart om Rakel, pangbruden som måste varit något alldeles extraordinärt eftersom en man var villig att jobba stenhårt i tjugo år för att få gifta sig med henne.

Att vara ensam hemma i ett hus innebär bland annat att man kan spela vilken musik man vill hur högt som helst.

Men det är lite dumt att först vrida upp volymen, starta CD-spelaren och sedan gå till köket.
Jag råkade nämligen dra på så mycket att det i det närmaste var fysiskt omöjligt att närma sig volymratten utan att kräkas.

Jag går ju omkring och funderar på vad jag ska göra med mitt hår. Ska jag klippa av det eller låta det vara långt ett tag till?

I torsdags satte jag upp en snétofs och lät en ostyrig lock hänga ensam ner vid pannan.
-Spännande! kommenterade släktingkollegan.
Det är något man säger när man vill uppmärksamma någons frisyr men är för noga med sanningen för att kunna säga att det är snyggt. Suck!

I går testade jag ett nytt grepp. Jag gjorde två tofsar i stället, en på vardera sida av huvudet. Min man sa genast att jag inte såg klok ut. Chefen uttryckte sig såhär:
-Men vad coolt Zäta! Du ser ut som… vad heter hon nu igen… du vet den där… Ja, någon i Teletubbies!

Alltså var inte heller den frisyren särskilt lyckad.
Själv kände jag mig i alla fall ganska pigg och glad till utseendet och när allting med soffbytandet lugnat ner sig på kvällen plockade jag fram stora kameran för att i bästa modebloggarstil föreviga mig själv.

Här är resultatet.
Det är okej att skratta eftersom jag inte kan höra er. Dessutom kan jag lova att jag hade rätt roligt själv.

Först ett kort som Förundersökningsledaren var vänlig nog att knäppa. Han stod i trappan för jag har ju hört att man ser smalare och snyggare ut om man blir fotad uppifrån. Tyvärr råkade jag klämma ihop bysten en aning så det ser ut som om jag är klyftad ända upp till halsen. Jag blev inte helt nöjd med den bilden, och Förundersökningsledaren tröttnade på att spela Bingo så jag fick ta saken (kameran) i egna händer.
Ska man fota sig själv är det säkert bra med en spegel så att man ser hur man ser ut, tänkte jag.

Det var dock inte så lätt att få skärpan på rätta stället. Det blev fler ganska misslyckade försök. “Du zimmar ur bild Zäta”, hojtade jag till mig själv när jag sett resultatet.

Sedan lyckades jag äntligen pricka rätt, men var ändå inte helt nöjd med ansiktsuttrycket.

Det gäller ju att inte spara på krutet utan brascha på med rejält många foton innan man ska hitta ett man blir riktigt nöjd med. Till slut lyckades jag knäppa det där kortet som åtminstone var nästan okej.

Men hur funkar det då om man nu skulle göra som modebloggarna brukar göra, och fota utan spegel? Jag var tvungen att fortsätta leka en liten stund.
Jag har lekt lite i datorn också sedan, med ljus, färg och kornighet. Som ni säkerligen ser vet jag dock ingenting om retuschering. Jag är inte ens säker på om jag kan stava till det.

Bästa bilden fick jag nog till ute i hallen, men då blev bakgrunden ganska rörig, med ett par oranga ben, tillhörande en babystork som hänger i kapphyllan.

Jag får nog erkänna att det blir lite bättre när Förundersökningsledaren fotar. Han var snäll nog att ställa upp och ta ett sista kort, och det får bli avslutningen på den här bilduppvisningen. Nu lovar jag att inte lägga upp fler kort på varken mig själv eller någon annan… på flera timmar…

Vi sålde vår gamla trogna hörnsoffa i går kväll. Annonsen hann bara ligga ute på Blocket.se i några timmar. Paret som köpte den ska ställa den i huset på sin kollonilott.
Det känns bra. Soffan kommer på ett värdigt slut!

Lilla Svalan är precis som vi andra glad över den nya soffan som förhoppningsvis ska inbjuda till lite skönare ställningar framför TV´n. Samtidigt är hon väldigt ledsen över att vi har sålt den gamla. Hon anser att vi gott kunde behållit den. Hur det skulle gått till, var vi skulle ställt den – är enligt lilla Svalan en ickefråga.

Vi fick hem den nya soffan i går. En kompis hjälpte till att bära upp den till övervåningen. Det var nog tur för jag hade vissa uppenbara problem bara när Förundersökningsledaren och jag bar ner den gamla. Och den gick ändå att ta isär i tre delar. Den nya soffan var tvådelad.
Varje gång vi bar ner en del ställde sig lilla Svalan och granskade företaget med kritiska ögon och fällde kommentaren:
-Ni kommer dö!

Riktigt så dramatiskt var det väl kanske inte, men nära.
Det började med att jag hävdade att jag ville bära där bak men Förundersökningsledaren tyckte att jag skulle bära fram, annars skulle jag få hela tyngden på mig. När vi diskuterat det en stund kom vi fram till att vi menade samma sak, bara det att Förundersökningsledaren tyckte att bakändan var den som gick först ner i trappan och jag menade att det var den som gick sist.

Jag hade svårt att hitta något riktigt bra grepp att bära med och när vi närmade oss slutet av trappan, och Förundersökningsledaren kommit ner på golvet, så gick det väldigt fort. Han hade ju lättare att gå då medan jag fortfarande ville ta ett långsamt trappsteg i taget.
Vid ett tillfälle var jag övertygad om att jag höll på att tappa soffan men då visade det sig att Förundersökningsledaren ledsnat på mitt långsamma tempo och bar hela soffdelen själv.

Den nya soffan kom på plats med viss möda också. Vi hade glömt att plocka ner vägglampan i trappan så den rök. Nu funderar vi som bäst på hur vi ska göra en ny skärm till det gamla fästet. Vi pendlar mellan en träram som kläs med tyg, en plåtram som kläs med tyg och kan bockas lite i kanterna för att man inte ska se själva armaturen, och en bit plexiglas som kanske kan böjas till lite snyggt.

I går kväll började Förundersökningsledaren arbetet med att spraya den nya soffan med impregneringsmedel. Hela huset stank verkligen av ångorna. Jag hade sett fram mot en myskväll i nya soffan med lite chips, men av detta blev intet. (Eller jo, jag åt chipsen men jag satt i köket och tittade på Let´s Dance på vår lilla fotoram som också har TV-mottagning.) Förundersökningsledaren blev nämligen inte klar med sprayandet för sprayet tog slut. I dag ska han köpa mer och förpesta luften ytterligare.

I natt drömde jag två mardrömmar. Säkert en följd av ångorna som fick oss alla att somna så fort vi placerade huvudet på kudden.

I den första drömmen var jag på sjukhus. Jag vet inte varför jag var där egentligen, men jag hade oturen att hamna i klorna på en galen läkare. Han utförde tortyrliknande expriment på mig. Bland annat lät han injicera ett magnetsikt ämne i min höft. Sedan placerade han en fem centimeter lång magnetisk stav på utsidan av huden. Staven var fjärrstyrd och varje gång han flyttade runt den kändes det som om han smekte mig med handen, bara det att det gjorde fruktansvärd ont också. Det var en svidande, brännande känsla.
Det injicerade ämnet verkade under ett dygn, sedan avtog magnetismen och staven föll ner. Jag fångade upp den och tog hand om den med förhoppningen att kunna använda den för att skada läkaren.
Härnäst lät läkaren injicera ämnet i mitt ena bröst. Han flinade ondskefullt och lovade hålla mig vaken hela natten med sina “smekningar”. Jag dristade mig till att säga att då var han ju tvungen att själv hålla sig vaken men han skrattade bara och sa att det minsann inte var några problem. Och vänta bara – snart hittar jag ett ännu bättre ställe att sätta staven på. Jag rös i hela kroppen och fick ångest.

På sjukhuset fanns ytterligare en läkare. Jag gick till honom och beklagade mig över “min” läkares behandlingar och bad den andre läkaren se till att rädda mig. Först förskräcktes han över vad jag fick utstå men sedan flackade han med blicken och sa att jag ju faktiskt var “min” läkares patient och att han därmed hade rätt att göra vad han ville med mig.

En sköterska med hjärta var den enda som tyckte synd om mig, men inte heller hon vågade göra något för att avbryta “behandlingarna”.

Jag vaknade strax efter fyra och var tvungen att ligga vaken en halvtimma innan jag vågade somna om. Jag ville inte riskera att halka tillbaka till samma dröm igen.

I stället drömde jag en ny mardröm.

Jag var på jobbet och chefen hade bestämt att vi var tvugna att sanera det rum som vi brukar kalla “bunkern”. Jag vet inte varför men klockan halv tolv på dagen kom det tre karlar i vita kläder och med andningsmasker för att spruta in någon renande gas i rummet. Med sig hade de två små killar, kanske sex-sju år gamla.

Personalen samlades i köket tillsammans med “insatsledaren” för reningsföretaget. Vi var ganska många och hela köket blev fullt med folk trots att alla stod upp.
Köket ligger precis bredvid bunkern och männen förseglade bunkern och gick in där och började spruta ut sin gas. Det två små killarna var med inne i bunkern men de hade ingen skyddsutrustning. Jag funderade på vilka de var och vad de gjorde där. Var de barn till någon av de antällda? Innebar det i så fall att gasen inte var farlig att andas in? Men varför hade i så fall männen sådan rigorös säkerhetsutrustning på sig? Kunde det vara så att småkillarna var någon typ av försökskaniner så att männen skulle veta när de sprutat in tillräckligt med gas? När barnen dog var det färdigsprutat – typ.

Jag stod närmast dörren ut till våra andra lokaler. Efter en stund märkte jag att lite gas kom svävande från bunkern mot oss som stod i köket. Det gick som ett stråk från ett fönster och vidare mot dörren där jag stod.
Insatsledaren upptäckte det också och harklade sig och fick alla att sluta prata och lyssna på honom.
-Grips inte av panik nu, men vi måste utrymma.
Han sa inte varför men jag tror alla förstod.

Jag vände mig om för att ta snabbaste vägen ut genom dörren, men insatsledaren hindrade mig och sa att den dörren inte fick öppnas, för då skulle det uppstå ett baksug så att all gas läckte ut i köket. I stället var vi tvugna att ta vägen genom fönstren i chefens rum. Det rummet ligger i direkt anslutning till bunkern och det är öppet mellan rummen. Det verkade vansinnigt dumt men de två små killarna hade flyttat sig från bunkern in i chefens rum och de stod fortfarande på benen och verkade må ok så jag gissade att det inte skulle vara allt för riskfyllt att vistas där.
Däremot skulle det innebära vissa risker att ta sig ut genom fönstren mot gata genom chefens rum. De fönstren sitter nämligen rätt högt upp och det är säkert mer än två meter ner till gatan.

Innan räddningsaktionen hann sätta igång på allvar vaknade jag dock igen och pustade ut en stund över att slippa bryta benen på väg ner på den ishala gatan.

Nu är det förmiddag och drömmarna håller på att blekna bort. Förundersökningsledaren har tagit med sig barnen till isstadion för lite skridskoåkning och jag ska dammsuga, röja i köket och laga lunch innan de kommer hem.

Om några minuter kommer någon för att titta på vår gamla soffa och har vi riktig tur så köper de den.

Förundersökningsledaren mumlar något till mig, en uppmaning om något jag borde göra med en lampa.
-Vad sa du? frågar jag vänligt.
-Men tänk lite så fattar du nog själv, uppmanar Förundersökningsledaren trött.

Jag tänker en stund.

Sedan ropar jag:
-Nu har jag tänkt lite. Det hände ingenting!

Mensen är i antågande. Jag känner det hur tydligt som helst.
Mungiporna strävar neråt, mitt språk blir korthugget, på fikarasten står jag hellre ensam ocn trycker vid det varma sköna elementet än är med i kollegornas glada jargong och när jag kommer hem får ungarna skopvis med ovett trots att de bara försöker liva upp stämningen lite grann.

Jag är helt enkelt premenssur.

Jag är lite sugen på att klippa av mitt hår. Dels fäller jag som en afganhund och dels har jag helt enkelt tröttnat på min nuvarande frisyr, eller snarare brist på frisyr.

Kruxet är att om jag klipper mig nu så kommer jag aldrig att ha långt hår igen. Jag har på känn att det liksom är sista gången.
Jag börjar nämligen bli för gammal för långt hår. Det är en ungdomsgrej tycker jag.

Är det dags för mig att träda in i tantfrisyrernas tidevarv tycker ni?

Jag skötte mig riktigt bra i badhuset i går kväll. Jag tog det lugnt, lät pulsen ligga runt 130-140, och skrämde inte ihjäl mina medsimmare.

I alla fall inte under de första 40 minuterna.

Eftersom jag inte räknade längder och det inte fanns så mycket kul att titta på, så fick jag erbarmeligt tråkigt. Vilket resulterade i att jag under de sista 20 minuterna roade mig med att tävla lite. Jag tror inte att de andra var med i tävlingen riktigt, men vad gjorde det! Desto lättare att vinna!

Mohahaha!

Jag skulle verkligen behöva tanka bilen. Den röda lampan har lyst förfärande länge och jag misstänker starkt att bilen just nu bara går på ångorna från den bensin som jag redan gjort av med.

Men, när jag stod beredd vid St1 i morses, så funkade inte kortet. Jag provade några gånger men fick ständigt beskedet att kortet inte var giltigt.
Vad kan ha hänt? Och en ännu obehagligare fråga: Vad kommer att hända om inte lilla bilen får bränsle snart?

Guldgossen har skridskodag i dag. På info-lappen från skolan stod det att man ska ha med sig lite förstärkt fika.

Jag ääälskar verkligen skolvärldens förkärlek för kryptiska uttryck.
Vad är förstärkt fika? Korv med bröd, en värmande soppa, fem fina frukter eller väldigt många kakor?

I går kväll bestämde jag mig för att förstärkt fika innebär en macka eller två, och satte jag igång bakmaskinen. Jag ställde naturligtvis in timern på 06.00, så att brödet skulle vara klart lagom till att jag kom ner till köket.
Det är inte mycket som går upp mot att mötas av doften av nygräddat bröd när man sömnvimlig fylkar sig vid frukostbordet.

I dag har Förundersökningsledaren åkt på tjänsteresa. Jag tror han skulle till Småland. Kvart i sex var han tvungen att ge sig av hemifrån, samtidigt som jag vaknade till den där ljuvliga doften av nybakat bröd.

Det första jag tänkte på när jag vaknade var att jag ställt timern på bakmaskinen så att Förundersökningsledaren inte skulle hinna äta något bröd.

Finns det något värre än att stressad slå sig ner vid frukostbordet, med näsborrarna uppfyllda av doften av nybakat bröd, och inte få smaka?

Så fort jag klarat av min toalettprocedur ringde jag till Förundersökningsledaren och bad om förlåtelse för att jag utsatt honom för denna morgontortyr.
Vilken tur att jag har en storsint man. Han hävdade bestämt att han nöjt sig med en tallrik flingor.

Om man som jag väger sig före frukost och efter urinering varje morgon, sådär för att hålla koll på läget, så är det väldigt frustrerande att ha en kropp som envisas med att göra stora A efter frukost.

Jag har en kusin på min mammas sida som är väldigt stor och stark. Vi kan kalla honom “Starke Kusin”.

En gång när jag var ung, kanske lite lagom tonåring sådär, fick Starke Kusin och min mamma för sig att de skulle bryta arm. Jag förstår inte riktigt varför de kom på att de skulle göra det. Kanske var det Starke Kusin som utmanade mamma, eller så skröt han om något muskelkrävande han gjort så att mamma till slut ville se om han verkligen var så stark.

Hur som haver så satte de sig tillrätta på var sin sida om soffbordet i vårt vardagsrum och så började armbrytningen.

Starke Kusin tog i för kung och fosterland med intentionen att göra processen kort. Det syntes på hans minspel att han verkligen använde alla sina krafter för att bryta ner mammas arm.
Mamma däremot, rörde inte en min. Hon satt lugnt stilla och tittade man noga kunde man säkert ana ett litet leende som lekte som en krusning på läpparna.

Styrkekampen gick inte så snabbt över som Starke Kusin hade trott. Det gick en minut. Det gick en minut till.
Plötsligt fick min mamma ett litet övertag. En centimeter eller två åt rätt håll.
Starke Kusin tog i ännu mer och lyckades frustrerad bryta tillbaka till utgångsläget.

Kampen fortsatte. Ingenting hände. Mamma började få en något rödare nyans i sitt äppelkindade ansikte. Några svettdroppar bröt fram på Starke Kusins panna.
Det gick fem minuter. Det gick tio minuter.

Så brakade det till!
Med ett hiskeligt ljud gick ena benet av –

–

– på soffbordet.

Efter jobbet ska jag åka direkt till badhuset och simma. Det var länge sedan nu.
Eftersom jag fortfarande äter penicillin mot min “halsfluff” så har jag ålagt mig själv att ta det lite lugnt. Jag ska verkligen försöka att varken räkna längder eller simma ikapp med de andra i bassängen.

Finns det något bättre sätt att avsluta dagen på, än med en skål glass?

Ja, det skulle i så fall vara att avsluta kvällen med en skål glass med vispgrädde, bananer och kolasås samtidigt som man tittar på ett avsnitt av Bygglov!

När vi köpte en ny soffa aktualiserades behovet av ett nytt soffbord. Soffan är 15 år gammal och soffbordet är väldigt mycket 15 år gammal.

Problemet är att det inte finns något sådant soffbord som jag vill ha.
Det ska vara i oljad ek, ganska lågt, inte för smäckert utan vila ordentligt på golvet, ha några rejäla lådor för fjärrkontroller, tidningar och pysselgrejjer och…

…så ska det inte kosta mer än 2000 kr.

I går kväll ställde jag mig och strök en stund. Jag brukar oftast titta på TV samtidigt som jag stryker, det gör livet lite lättare att leva tycker jag. Det får inte vara ett allt för engagerande program, så att det blir mer TV än stryk, men i går fick jag till det bra tycker jag.

Först tittade jag på “Fångarna på fortet” från tv4play. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i sådana där lekprogram.
Sedan var det “Halv åtta hos mig”. Det programmet hade inte varit ens en fjärdedel så roligt om det inte var för Helge Skoog. Hans underbara kommentater gör hela grejjen. Han är elak, men inte föör elak.
Innan jag avslutade min långa stryksession (otroligt nog har vi fortfarande två IKEA-kassar tvätt kvar) tittade jag på filmen “Doom”. Eller film och film. Det var mer en ursäkt för att göra ett splattrigt dataspel. Jag undrar om filmen eller spelet kom först. Efter att ha sett filmen känns det som om det var spelet.

Fördelen med att titta på Doom medan man stryker, är att det blir ganska mycket strukit.

I eftermiddag var jag med lilla Svalan hos samma fantastiskt trevliga sjuksköterska som jag träffade i fredags.
Förundersökningsledaren och jag var lite oroliga att jag smittat henne eftersom hon också har ont i halsen.

Lilla Svalan var minst lika duktig som jag vid halsprovet. Hon fick ligga på en brits och låg stilla och gapade lagom stort. Sköterskan var snabb och det hela var strax överståndet.
-Vad duktig du var lilla Svalan, sa sköterskan.
-Ja, men det kändes som om du stack in den där pinnen flera meter.

Efteråt berättade lilla Svalan att hon hade gjort sig en bild av hur det hela skulle gå till och jag förstår att hon blev positivt överraskad av att bara behöva träffa den trevliga Eva.
Hon hade trott att det skulle stå en hel armé av vitklädda läkare runt britsen och stirra på henne. En skulle hålla fast hennes huvud medan en annan tog det läskiga provet.
Efter att ha hört lilla Svalans vision förstår jag inte att hon ens stannade kvar i rummet när det blev dags för halsprovet.

När provresultatet kom konstaterade lilla Svalan glatt:
-Jag har inte halsfluff!

Morgonen blev ganska bra, trots att barnen inte sovit tillräckligt. Jag försökte kompensera genom att vara väldigt strukturerad och hinna hjälpa barnen med klädval och tandborstning.
Guldgossen klarade sig som vanligt själv men lilla Svalan tog tacksamt emot all hjälp.

Inga hårda ord behövde utdelas och vi kom i tid till både skola och jobb.

Efter kyrkkaffet bestämde vi oss för att leta lite kläder till Förundersökningsledaren och lilla Svalan. Lilla Svalan och jag var helt överens om att hon behöver någon mer snyggklänning och på Kappahl hittade vi en svart sak med lite glitter. Dessutom kompletterade vi hennes garderob med två par pantalonger, ett par glittriga som passade till klänningen och ett par svarta med öljetter.

Förundersökningsledaren hade också god jaktlycka. Han hittade en blårutig långärmad skjorta på Kappahl och en grön-och-brun-randig tröja på Dressman.

Dessutom råkade vi köpa en ny soffa till allrummet, men det var inte i någon av klädaffärerna…

I morgon börjar allvaret igen. Det är första hela jobbarveckan på över en månad och barnen börjar skolan.
Man skulle kunna tänka sig att det vore lämpligt att få både barnen och sig själv i säng i tid men så verkar det inte bli. Nu tittar vi på “På minuten” och ingen familjemedlem är varken pyjamasad eller tandborstad ännu.

Jag är uppenbarligen inte lika vig i kroppen som i hjärnan. Det är egentligen lite konstigt att jag ännu inte vant mig vid hur min kropp fungerar. Jag har ju ändå haft den i nästan 40 år.

Så här var det:
Jag var och handlade på Willys och hade lyckats parkera mitt i en stor slaskig vattenpöl. Jag upptäckte inte mitt tnaklösa tilltag förrän jag klev ur bilen och satte kängan i eländet, men när jag skulle fara därifrån så kom jag faktiskt ihåg vattenpölen och bestämde mig för att försöka undvika att väta ner mig allt för mycket.

Jag lyckades få upp förardörren med hedern i behåll men sedan tog det slut på mina hedersamma gärningar. Jag såg att gapet mellan fast mark och biltröskeln inte var allt för långt och det borde inte vara allt för svårt att ta ett litet skutt upp på tröskeln.

Sagt och gjort. Jag skuttade.

Sedan följde några andlösa sekunder där jag stod med båda fötterna stadigt förankrade på biltröskeln, vänsterhanden lutad mot bildörren som sakta gled upp allt mer, och vänsterhanden febrilt sökandes efter de obefintliga bilhandtaget på insidan av bilen.
Inte tänkte jag på att det inte finns något handtag över förardörren. Det är bara passagerarna som får ha det bekvämt och ta hjälp av högt belägna handtag när de ska ta sig ut ur min bil.

Situationen började bli allt mer ohållbar ju längre bort från kroppen vänsterhanden flyttade sig. Nu stod bildörren helt öppen och det var ju tur att ingen parkerat så nära min bil att dörren slog i.
Jag insåg att det bara fanns en utväg om jag ville undvika att ta ett kliv ner i vattenpölen.
Ovig som det berömda kylskåpet lyckades jag ändå kasta mig in en bit i bilen, tillräckligt för att få tag i ratten med båda händerna.

Nu hängde jag som en fallfrukt med ändalykten farligt nära vattenpölen och när kängorna började glida var det väldigt nära att jag trillade pladask baklänges och la mig raklång i det snömoddiga vattnen.
Det var bara tanken på eventuella vittnen som fick mig att kämpa mig in i bilen med ena foten. Sedan följde tack och lov benet efter och i en drås-liknande rörelse lyckades jag häva mig in i bilen, sno runt ett kvarts varv och till slut landa med rumpan i sätet.

Jag kunde inte låta bli att skratta högt och befriande medan jag stängde dörren efter mig och samlade ihop alla tentakler för att kunna köra hemmåt.

Nu är vi hemma!

Eller ja, vi har varit hemma ett tag men jag har varit upptagen med att skriva ihop vad jag ska säga när jag påar morgondagens gudstjänst i radio PiL.

Vart har vi varit då?
Jo, i fredags, direkt efter att jag varit på vårdcentralen och träffat den trivsamma sjuksköterskan Eva, for familjen Zäta till Göteborg.

Först flanerade vi en stund i femmanhuset. Tanken var egentligen att vi skulle åkt redan efter frukost och fått lite mer rea-tid bland det stora butiksutbudet i Göteborg. Nu kom det en halsfluss i vägen, men jag tycker inte det gjorde så mycket för vi var ändå inte särskilt shoppingsugna och det är egentligen bara Förundersökningsledaren som har några direkta klädbehov.
Jag hittade förresten en fin blus till lilla Svalan trots tidsbrist, och lilla Svalan hittade en väldigt uppskattad sjal till sig själv så vi gick inte lottlösa från femmanhuset.
Dessutom hade vi fyllt magarna rejält på Lydias´s. Där ska vi inte äta igen bestämde vi. Det är inte alls som det har varit. Taccobuffén var smaklös. Köttfärsen hade inte varit i närheten av någon taccokrydda. Pizzabuffén var inte mycket att hurra för heller. Av de tre sorternas pizza var det ständigt två sorter som var slut och bottnarna var degiga och pålägget ytterligt snålt tilltaget.

Klockan halv sju satt vi bänkade i Skandinavium och upplevde för första gången Disney on Ice. Vi hade gett biljetter till barnen (och oss själva) i julklapp och det blev väldigt uppskattat. Barnen tyckte det var riktigt roligt och vi vuxna hade inte allt för tråkigt vi heller. Då kanske man bör veta att jag tillhör det mer lättroade släktet innan man drar några förhastade slutsatser. Men några av skridskoåkarnas insatser var riktigt beundransvärda även om några stackare dunsade på ändan vid fel tillfälle.
Storyn var dock tämligen tunn. Den hade man nästan lika gärna kunnat strunta i.

Efter isshowen for vi till ett Skandic-hotell och försökte få barnen att somna. Jag hann båda somna och börja snarka innan övriga familjemedlemmar ens släkte sina lampor.
På natten drömde jag att jag drog in 10.000 kr till mitt jobb genom att arrangera barnkalas.

Det bästa med att sova på hotell är naturligtvis hotellfrukosten. Särskilt när man är på ett så fint hotell som Skandic i Mölndal. Från frukostmatsalen var det öppet upp till taket och man såg alla de sex våningarna. Barnen turades om att ta hissen upp till översta våningen och stå och vinka ner till oss.
När vi ätit klart for även Förundersökningsledaren och jag dit upp, men inte för att vinka utan för att ta en titt på relaxavdelningen som vi sparat från kvällen till förmiddagen. Tyvärr var den avstängd för “överhåll” (som Guldgossen sa) så vi fick nöja oss med att duscha på rummet i stället.

Jag hittade en ismaskin där uppe på sjätte våningen och fick en sån där fix idé om att jag skulle kunna pricka de senkomna frukostgästerna med isbitar. Eftersom jag stod så högt upp skulle ingen hinna se att det var jag. Förmodligen skulle man i stället skylla på någon av ungdomarna från ett Täbylag som gick omkring överallt på hotellet i lätt igenkänningsbara röda träningsoveraller.
Jag lyckades tack och lov stilla min knäppa impuls innan jag gjorde något dumt. Isen jag samlade på mig åt vi i stället upp på hotellrummet.

När vi checkat ut åkte vi raka vägen till “Lek och Buslandet” för tre timmars oavbrutet skoj.
“Skoj” innebar olika saker för olika familjemedlemmar. Barnen roade sig med klätterställningar och rutchbanor. Jag roade mig med datorn och en bok och Förundersökningsledaren roade sig på helt egen hand genom att besöka så många klädaffärer han hann med utan att köpa så mycket som en strumpa en gång.

Klockan fyra var vi bjudna på middag hemma hos Förundersökningsledarens Göteborgsbror med familj. Vi kom lite sent. Dels på grund av det där med de uteblivna strumporna, som egentligen var en skjorta och en tröja, och dels för att vi råkade köra fel.

Vi stannade hos våra släktingar tills klockan var över åtta och hade då hunnit bli bjudna på både middag och efterrättspaj. När frun i huset även började prata om nattmackor förstod vi att det var dags att dra sig hemåt.

Förundersökningsledaren rattade med säker hand vår bil genom den mörka kvällen medan jag och barnen spelade Nintendo hela hemresan.
Jag har upptäckt att jag omöjligen kan spela bilspel och åka bil samtidigt. När min kropp inte får vara med om samma svängar och gupp som mina ögon registrerar i spelet blir jag rejält åksjuk.

I torsdags eftermiddag kopplade Förundersökningsledaren och jag av med filmen “Varg” i TV-soffan.

“Varg” hamnade genast på min topp tre-lista tillsammans med “Rädda menige Ryan” och filmen “Mamma Mia”.

Jag har svårt att rangordna de tre filmerna eftersom de tillhör så olika genrer, men alla hör de till de sämsta och mest meningslösa filmer jag någonsin sett.

Läste just ut Björn Hellbergs “Den flerfaldige mördaren”.

Jag har bara läst en av hans deckare tidigare, för flera år sedan, och intrycket är detsamma den här gången.
Hellberg skriver trevligt.
Alldeles för trevligt för att engagera eller gripa an.

En Hellbergbok lämnar liksom inget bestående intryck, ingen eftersmak. Jag kan inte säga att boken är dålig, men absolut inte bra heller. Den är mestadels ingenting.

Jag var ju på vårdcentralen i går, och fick träffa den trevliga sjuksköterskan Eva.
Om alla var som Eva så skulle vårdköerna var oändligt långa. Alla skulle vilja besöka vårdcentralen för att bli sedda, omhändertagna och uppmuntrade.

Det började med att Eva noga lyssnade till min “berättelse” När det onda börjat och hur det kändes och fungerade/ inte fungerade. Hon såg på mig med sina stora bruna ögon som både skimrade av äkta medlidande och hade en tilltalande humoristisk glimt.

Sedan kände Eva över mina lymfkörtlar och konstaterade att de inte var onödigt svullna eller ömma. Bara en aning.
Vi pratade igenom vad det halsonda kunde bero på och konstaterade att vi båda hoppades på virus eftersom det skulle innebära att jag slapp penicillin.

Eva tog sig en titt i mina öron och konstaterade att jag hade mycket fina hörselgångar.
-Tack! sa jag. Roligt att höra att man är fin någonstans, även om det är på ett ställe man inte exponerar allt för ofta.
-Jamän du är väl fin på fler ställen, kontrade Eva ärligt.

Sedan var det dags att titta i halsen. Jag gapade lydigt och Eva riktade både den stora speciallampan som stack ut på en arm från väggen och en vanlig ficklampa mot mitt svalg.
-Oj då! utbrast hon. Jag förstår att du verkligen har ont. Kan du överhuvudtaget svälja med de där inflammerade mandlarna?

Eva tog fram en lång tops och bad mig titta uppåt och gapa stort och så killade hon mig på båda mandlarna och långt bak i halsen. Naturligtvis var det en aning obehagligt men det gjorde inte ont och hon gjorde det så gentilt och försiktigt.
-Vad duktig du var! komplementerade Eva och fortsatte:
-De flesta brukar ha svårt för det där.

Om det inte varit för att Eva inte hade några lismande, överslätande, koketterande eller smörande tendenser överhuvudtaget, skulle jag känt mig som en barnrumpa men Eva var helt ärlig och uppriktig i sina omdömen och kommentarer och jag kände mig så uppmärksammad och förstådd.

*

Provet visade förresten att jag har halsfluss så nu går jag likväl på penicillin. Jag har hunnit ta tre tabletter och tycker redan det känns en aning bättre.

I går var vi med på församlingens årshögtid.
Lilla Svalan klädde sig själv i ny gul klänning och vita spetsstrumpbyxor.

När vi var på väg hem från kyrkan utspelades följande samtal mellan lilla Svalan och en kvinna:
-Oj, vilka fina strumpbyxor du har lilla Svalan!
-Ja, dom har jag lånat av pappa.
-Har du lånat dem av din mamma kanske?
-Nej, det är pappas strumpbyxor!

Och hon talar helt sant, lilla Svalan. Det är faktiskt Förundersökningsledarens vita spetsstrumpor som lilla Svalan tagit till.
Han köpte dem dom pricken över i att använda förra hösten när hela familjen Zäta gjorde succé som ballerinor på en maskerad.

Trots att jag är väldigt sugen så låter jag med hänsyn till Förundersökningsledaren bli att visa något kort på honom som ballerina. Men tro mig när jag säger att han var snygg. “Farligt snygg!”, som en av de andra gästerna sa.

Nu har jag haft ont i halsen i över en vecka. När jag kom till sans i morses och upptäckte att det nästan var svårt att andas så tyckte Förundersökningsledaren att jag skulle kontakta vårdcentralen.

Jag hade tur och har fått en tid redan i dag klockan ett.

Eftersom jag inte har feber tror jag fortfarande att det nog bara är ett vidhängset virus som man inte kan göra något åt, men jag inser det förståndiga i att åtminstone kolla upp saken.

Det är den här helgen folk brukar slänga ut julen va?

Vi fick ett erbjudande från någon idrottsförening om att de kunde hämta upp vår tråkiga, barrande gran och flisa upp den.
Jag tackar nej. Vår plastgran är fortfarande grön och grann. Plastgransmotståndaren Zäta har konverterat under julen. Nu ser jag bara fördelar.
Särskilt som våra nyårsgäster till förståne utbrast i stående (de hade just kommit innanför dörren) ovationer över att vi lyckats hitta en så tät och fin gran en snötyngd vinter som denna.

Så granen får stå kvar ett tag. Jag har varken tröttnat på den eller på julen. Rött är vackert i ett för övrigt ganska beige-grått hem.
Och alla stjärnor och elljusstakar lyser upp och gör vintermörkret lite lättare att uthärda.

Dessutom har jag inte orkat tvätta vår ordinarie vaxduk ännu så jag kan omöjligen slänga bort julvaxduken redan.

Nej, den här helgen får ägnas åt annat än att städa bort julen För övrigt är jag ju en benhård städmotståndare rent principiellt.

Jag trivs väldigt bra med mitt jobb.

Men det är inte fel att få långhelg nu. Jag ska inte jobba igen förrän om fyra dagar. Det var ju så länge sedan jag var ledig senast menar jag…

Jag glömde på något mystiskt sätt bort att lilla Svalan fått en tandläkartid klockan elva.

När klockan var tio i gick jag på toa och den lilla pausen från arbetet fick mig att reflektera över klockan.
Jag tyckte strålen aldrig ville ta slut när jag väl insett att jag bara hade tio minuter på mig att åka och hämta lilla Svalan och fara till tandläkaren med henne. Planen var annars att ge mig själv den halvtimma som egentligen behövs för en tur och retur till Stenhammar.

Tur att jag har en mörk sida som rallyföraren (eller huvudlös vettvilling till trafikant om man så vill…)

Vi blev bara tio minuter försenade.
Och lilla Svalans tand sitter enligt tandläkaren fast som den ska. Varför den blödde så mycket och varför hon har rejält ont i den kunde tandläkaren dock inte svara på.

Det känns som om jag inte hinner jobba just nu. All tid går åt till att ta hand om barnen.

När jag borstade tänderna på lilla Svalan i morses började hon plötsligt gråta. Vi upptäckte att en av hennes permanenta tänder är lösa. Det blödde från tanden och gick att vicka lite på den.

Nu har jag ringt Folktandvården och fått en akuttid klockan 11. Jag vet inte vad man kan göra åt saken. Limma lite kanske?

Kvart i sju väckte jag Guldgossen och emlade hans båda armveck så de skulle vara bedövade inför den kommande venflon. Jag försåg honom med en frukostmacka och matade lilla Svalan med yoghurt innan vi alla gjorde oss klara för avfärd.

Lilla Svalan lämnade vi vid skolan för en dag på fritids och Guldgossen och jag for vidare till sjukhuset. Vi var där lite för tidigt men blev ändå mottagna nästan på direkten.

Först utfördes ett pricktest mot jordnötter, hasselnötter och mandel. Guldgossen fick fem prickar på underarmen. Förutom de ämnen man vill testa får man också alltid en kontrollprick med ingenting alls och en kontrollprick med histamin.
Guldgossen reagerade nästan genast med ett ganska stort nässelutslag mot jordnöten, ett inte så stort mot hasselnöten och inte alls mot mandeln.

Sedan var det dags att sätta dit venflon. En venflon är en liten gummislang som sticks in i en blodåder och har en påfyllnadskran på utsidan av kroppen. Det gjorde trots emlingen en aning ont och kändes naturligtvis obehagligt, särskilt som sköterskan fick joxa ett tag och till sist tog hjälp av en erfarnare sköteska för att hitta rätt, men Guldgossen bet ihop bra. Jag pratade skridskoåkning och Nintendo med honom och lyckades nog distrahera honom tillräckligt.

Jag hade missuppfattat det där med venflon lite grann. Den var inte alls till för att spruta in nötter genom utan som en säkerhetsventil om Guldgossen skulle behöva intravenös medicin under provokationen.

Så började nöttestet med att Guldgossen fick tugga en halv hasselnöt och spotta ut den sedan. Han tyckte det smakade så äckligt att han nästan kräktes. Jag medger att både jag och sköterskan drog lite på munnen åt honom.
-Om allt går väl kommer du till slut få äta tio hela sådana här nötter, förklarade hon.

Direkt efter att Guldgossen spottat ut nöten började det klia i munnen. Vi fick vänta en halvtimma i “lekterapin” och sedan var det dags för nästa steg.
Nu skulle Guldgossen tugga i sig en halv nöt och svälja den. Med viss möda lyckades han genomföra bedriften, trots att han tyckte att det smakade förfärligt. Jag hade hans allergichock från när han var bäbis i minnet och tyckte det var lite otäckt när han fick kväljningar av smaken. När han var liten började den allergiska chocken med att han fick nässelutslag kring munnen och kaskadkräktes. Sedan tappade han medvetandet och slutade andas.

Men nu var vi under god uppsyn på sjukhuset, så bort – alla hemska tankar.

Efter nöthalvan fortsatte det klia i munnen och Guldgossen fick ett rött nässelutslag bredvid munnen men inget värre inträffade, ingen påverkad andning, så efter ytterligare en halvtimma var det dags för nästa nöt – en hel den här gången. Guldgossen kämpade tappert i sig nöten med hjälp av en hel del vatten, och sedan lovade han att vägra äta fler.
“Vi får väl se hur det blir med den saken”, tänkte hans envisa mor.

Nu började det klia i ögonen på Guldgossen och ett otydligt nässelutslag framträdde på hakan men andningen var fortfarande jämn och fin.
Sjuksköterskan konsulterade en läkare och man beslutade att avbryta testet. Vi fick vänta en timma innan vi träffade läkaren och kunde åka hem. Då hade Guldgossen hunnit få lite ont i magen också, men ingen kunde avgöra om det hörde ihop med nötterna eller med vanlig hunger.

Läkaren konstaterade förnöjt att Guldgossens hasselnötsallergi inte hör till det allvarliga slaget och att han gott kan äta kakor och choklad med hasselnötter i, om han vill. Eftersom inget värre inträffar än lite kli i munnen och ögonen så behöver vi inte vara lika uppmärksamma och oroliga i fortsättningen, och det är ju skönt att veta.

På väg från sjukhuset i bilen fortsatte Guldgossen att klaga över ont i magen och jag veknade och beslöt mig för att inte skjutsa honom till skolan och fara och jobba utan i stället stanna hemma med Guldgossen. Halva dagen var gången och Guldgossen hade verkligen så ont i magen att jag blev en aning orolig att han skulle ha dragit på sig maginfluensa.

Vi stannade till vid skolan och jag informerade fritidspersonalen om att jag tog med mig Guldgossen hem. Lilla Svalan fick stanna kvar en stund och skulle ringa mig när hon ville bli hämtad.

När vi kom hem ringde jag jobbet och meddelade att jag inte skulle komma och så började jag genast att laga mat.
Guldgossen kände sig lite matt efter förmiddagens anspänning och la sig på min uppmaning och soffan och väntade på att maten skulle bli klar.

Plötsligt började han klaga över att det kliade mer i ögonen, och i öronen, och på andra ställen på kroppen. Jag suckade lite teatraliskt och stängde av spisplattorna. Jag tog med mig Guldgossen upp till övervåningen och la honom i hans säng. Där gav jag honom en av de receptfria allergitabletterna vi har hemma och la våta bomullsrondeller på hans ögon.
Guldgossen forsatte att klaga och tyckte att det gjorde ont i öronen så jag hämtade några topsar och tänkte försiktigt göra rent om han hade för mycket vax i öronen.
Så fort jag styckit in topsen någon millimeter i högerörat upptäckte jag att den blev blodig.
-Men, har du petat dig själv i örat så att det blöder! utbrast jag argt. Det är ju jättefarligt.

Jag gick iväg och ringde tillbaka till mottagningen för att höra om de hade möjlighet att titta på Guldgossens öra. Naturligtvis var det inte telefontid sådär mitt på dagen. Men en liten telefonsvarare kan inte hindra en orolig Zäta, så jag ringde sjukhusets växel och fick dem att koppla igenom så att jag kom fram till mottagningen i alla fall.

Medan jag ringde låg Guldgossen och vred sig i sängen och grät. Jag fick tala med sköterskan som tagit hand om oss under provokationen och hon frågade om Guldgossen hade några nässelutslag.
-Nej, svarade jag sanningsenligt och gick samtidigt in till Guldgossen för att ta en ordenligare titt.

Medan jag tittade på Guldgossens buk och rygg formligen växte nässelutslagen fram, mitt framför ögonen på mig.
-Vi kommer in, sa jag i telefonluren och sedan la jag på.

För knappt elva år sedan satt jag i baksätet på en bil och gav Guldgossen konstgjord andning medan Förundersökningsledaren körde in oss till akuten.
Nu var jag ensam men inte mindre beslutsam om att klara livhanken på min son ytterligare en gång om så skulle behövas. Jag tror mig själv om att fungera lungt och rationellt när det behövs, men jag var kanske inte helt vid mina sinnes fulla bruk eftersom jag tog mig tid att ställa in hamburgarna jag tänkt steka till lunch i kylskåpet innan vi kastade oss i bilen och kanade iväg.

Medan Guldossen tog på sig ytterkläderna upptäckte jag att han var likblek och svullnade i ansiktet. Ögonen blev till smala springor och han fick en stor otäck bulle under högerögat. Riktigt groteskt såg det ut.

Under den korta bilfärden till sjukhuset höll jag lika mycket uppsikt på Guldgossen som på vägen. Han fick sitta bredvid mig i framsätet och jag pratade med honom hela tiden. Jag var livrädd att han skulle förlora medvetandet eller få svårt att andas men jag höll mig cool hela tiden och visade inte Guldgossen hur orolig jag var.

När vi kom fram klev vi rakt in på mottagningen och blev genast omhändertagna av läkaren och sköterskan. Guldgossen fick två olika allergimediciner och sedan var det bara att vänta.
Sköterskan kom på att vi ju inte hunnit äta lunch och erbjöd sig att gå och skaffa pannkakor men eftersom det inte hör till Guldgossens favoriträtter så tyckte jag det var bättre att jag lämnade honom en stund i hennes omvårdnad och skaffade mat från det närbelägna McDonald´s. Det blev betydligt mer uppskattat än pannkakor kan jag säga.

Den allergiska reaktionen klingade av under eftermiddagen första timmar och strax innan tre kunde vi åka hem igen, med förmaningar om att ta det riktigt lugnt. Guldgossen kan få en ny efterreaktion om han får upp pulsen under dagen, så vi har tagit det riktigt lugnt med en film (och lite stryktvätt för min del.)

Jag är glad och tacksam att alla familjemedlemmar har överlevt den här dagen.
Amen!

I går läste jag ut Ludlums “Lasarus”.

Jag gillar hans böcker. De är spännande men inte så värst djupa. Ungefär som jag själv.

Fy så trött jag blev efter min första arbetsdag på länge. Jag kanske inte är riktigt frisk ändå. Inte med de där golfbollsstora mandlarna som jag ständigt men fåfängt försöker svälja ner.

Men i morgon mår jag säkert bättre (tänker Klämäcka Zäta). I morgon måste jag förresten må bättre för då ska jag ta med mig Guldgossen till sjukhuset för hasselnötsprovokation. Det låter så läskigt tycker jag.

Vi vet att Guldgossen är allergisk mot nötter. Eftersom han var så väldigt allergisk mot mjölk och även ägg när han var liten, så har sjukvården åde pricktestat och tagit blodprov för att kolla upp eventuella andra allergier. Det var så vi fick veta att han är allergisk mot bland annat hasselnötter.

I morgon ska Guldgossen få hasselnötter insprutade direkt i blodet för att avgöra hur pass allergisk han är. Ja, riktigt så går det kanske inte till, det är väl förhoppningsvis någon vätska de ska spruta in, men i alla fall.
Jag ser liksom framför mig hur Guldgossen får ett anafylatiskt anfall (det heter inte så men jag orkade inte googla fram rätt ord) och hur personalen på sjukhuset kommer rusande ur vrårna och kör in en adrenalinspruta rätt i hjärtat på honom, så där som Tom Cruise gjorde på en annan agent i början av en av Mission Impossible-filmerna. Då var de visserligen inte på ett sjukhus utan i en helikopter som stod under beskjutning mitt inne i ett stort fält med vindkraftverk, så det kanske var aningen mer dramatiskt i filmen, men i alla fall, ni greppar bilden…

När Guldgossen var liten hade vi ständigt en sådan där adrenalinspruta med oss. Han var ju så väldigt allergisk mot mjölk att han kunde dö om han råkade få lite i sig. Vi skulle dock inte ha behövt spetsa honom i hjärtat. Ett lår räckte gott och väl.
Och tack och lov behövde vi aldrig göra det alls. Det var bara en barnläkare på KSS i Skövde som gav honom en adrenalinspruta när vi kom dit efter Guldgossens allergichock. Då hade det gått flera timmar sedan Guldgossen fått i sig den ödestigra köpegröten och med min hjälp, för egen kraft och förmodligen främst genom Herrens försorg överlevt.

Men allt det där har jag redan skrivit om en gång och ältande är inte min normala melodi. Nu ska jag bara göra lite nytta här hemma medan Förundersökningsledaren är och jobbar med de sista kablarna i den renoverade kyrkan och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har sovit urkasst de tre senaste nätterna och god sömn är läkedom för både kropp och själ.

Jag jobbar. Men det går väl sådär.
Halsen är svullen och öm och gör ont.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen i morses efter att kollegorna jagat upp mig md hemska berättelser om varfyllda halsbölder. Sjukvärdupplysningen trodde dock att det var en vanlig förkylningsrelaterad åkomma så jag behöver icke känna oro.
Hehe!

Det är minst lika illa igensvullet i halsen i dag. Jag har vaknat varje gång jag behövt svälja och tydligen har jag lyckats hålla Förundersökningsledaren vaken också, genom att snarka, andas konstigt och låta allmänt otäckt.

När jag kom till sans i morses drog jag ett andetag på Guldgossens Bricanyl i hopp om att få lite bättre plats för luften ner till lungorna. Det hjälpte inte, men jag lever ju fortfarande i alla fall. Vad mer kan man begära (undrar Klämkäcka Zäta)?

Jag har tråkigt.

Lilla Svalam är och bastar hos en kompis. De skulle rulla sig i snön och kompisen bad lilla Svalan ta med benskydd eftersom det är så hård skare. Förundersökningsledaren rekommenderade att lilla Svalan hoppas över rullet. Skare är inte att leka med.

Guldgossen tittar på Simsons. Han har inte gjort annat än spelat på sitt nya Nintendo eller tittat på TV. Jo, vi var ju på bio också förresten. Jag såg Narnia-filmen och barnen Megamind. Min film höll på 20 minuter längre än deras och de satt snällt och väntade på mig och spelade Nintendo tills Narnia var slut.
Men bio och TV är väl hugget som stucket om man ska prata om aktivitetsnivån.

Förundersökningsledaren har suttit vid datorn ett bra tag. Jag vet inte riktigt vad han gjort men jag gissar att det har något med skridskonätet att göra. Nu far han runt i huset och förbereder morgondagens skridskofärd. Han har snällt frågat om han får försvinna en stund i morgon också och jag har naturligtvis sagt ja. Jag bestämde mig redan fån början för att inte bli en gnällig fru som försöker beröva sin make de nöjen han funnit i livet, och skridskoåkningen tillhör definitivt en av dem. Ibland kan jag vara lite orolig när han ger sig ut på tunna isar men jag litar på att han vet vad han håller på med och han har alltid full utrustning och åker aldrig ensam.

Jag då, vad gör jag som är så tråkigt?
Ingenting. Det är det som är tråkigt. Jag har sorterat smutstvätt och startat en maskin, tömt diskmaskinen och ska nu fylla den igen.
Jag skulle kunna hitta på något roligt som inkluderar pärlor eller lappar men jag är för trött för att engagera mig. Fyra timmars sömn i natt och så den här fruktansvärt onda halsen som har hållt i sig hela dagen har tagit knäcken på min vilja.

Är jag piggare i morgon kan jag passa på att pyssla lite då i stället (tänker Klämkäcka Zäta – mitt nya mellannamn).

Under fyrverkerierna i natt, medan lilla Svalan konstaterade att “Nu tjuter nog brandvarnaren hos Gud”, konstaterade jag att jag blir gråtmild av raketer.

Gott Nytt År!

Eller inte.

Jag har ruggigt ont i halsen. Det har eskalerat under några dagar och tidigt i morses vaknade jag efter fyra timmars nyårssömn och vred mig i plågor varje gång jag var tvungen att svälja.
Och eftersom jag inte vill svälja så bildas det naturligtvis massa saliv i munnen hela tiden. Det rinner också en äckeltjock snuvslemsgegga från bihållorna längst bak i halsen och den behöver också ideligen sväljas ner.
Jag har gjort en ockulärbesiktning och konstaterat att svalget är ilsket rött och svullnare än jag någonsin sett det tidigare. Svullnar det igen ytterligare kommer jag inte kunna andas.

Alltså mår jag inte prima. Men det betyder väl bara att det kan bli bättre, eller hur! (Under 2011 ska “Klämkäck” bli mitt nya mellannamn.)

I dag ska här lagas nyårsmat.

Mina gäster har beställt libanesiskt eller om det var indiskt, men det blir hur som haver en mezebuffé med lite av varje. Så här ser menyn ut:

Till välkomstdrink bjuds gästerna på en alkoholfri San Fransiskovariant med apelsinjuice, grapefruktjuice, grenadin och en apelsinskiva på den sockerfrostade kanten. En isbit i glaset blir det också. Trixet med att få grenadinet att lägga sig i botten så där snyggt är att hälla oändligt sakta och göra det i god tid innan gästerna kommer så att allt hinner sjunka till botten.

På mezebordet står:
Fetafyllda smördegsrullar
Hummus
Kryddig yoghurt
Raita med mynta
Mango Chicken Balti
Nötkött i citronmarinad med sesamfrön
Vitlöksfrästa chiliräkor
Pitasallad

Som lite extra plock blir det också:
Oliver – stora med kärnor i.
Chaatnötter – cashewnötter och skållad mandel som är frästa med garam masala och blandade med torkade aprikoser.
Stora libabröd att doppa i rörorna eller torka upp rester med.
Lite vanlig sallad – machésallad, isbergssallad, gurka, tomat, majs och physalis. Serveras var för sig för att vara barnväligt.

För att blidka känsliga barnamunnar (läs mina barn…) ska jag också steka kycking som bara kryddas med curry och salt och servera kokt jasminris till.

Att dricka till detta är cider, vatte eller lättdryck päron.

Till efterrätt blir det hemlagad hallonmouss i glas, serverat med egenhändigt kreerade chokladfigurer. Eftersom ingen dricker kaffe blir det te eller kall dryck till detta.

Efter maten kommer stora pommacflaskan fram och jag tror gästerna tar med sig något gott att tugga på.

Jag brukar väg mig varje morgon, efter eventuella utsläpp och innan jag klär på mig. Det är intressant att se hur vikten varierar. Det är väldigt stor skillnad från dag till dag, beroende på vad jag ätit och druckit och var i menscyeln jag befinner mig.

I går hade jag en härlig frossardag igen. Det är inte direkt den första den här julen.
Vid frukosten tog jag det lite lugnt med bara en macka och en kopp te men sedan gick det utför. Jag åt fläskfilé, potatisgratäng, sallad och drack söt cider till lunch. Sedan var det fika med hallonmouss och choklad. Guldgossen tyckte inte om hallonmouss så jag åt upp halva hans portion också. På bordet stod också jättemjuka goda skumgodisar som snart tog slut via bland annat min försorg. Till kvällsmat åt vi ostkaka med jordgubbssylt och vispgrädde.

I morses när jag ställde mig på vågen, misstänkte jag att jag gått upp i alla fall ett kilo, men så var inte fallet. Jag kunde knappt tro mina ögon när vågen visade ett kilo mindre än i går morses.

Hädanefter ska jag bara äta vispgrädde och sötsaker. Det måste vara den ultimata dieten!

Tips från coachen, jag menar kocken… som gjort empiriska undersökningar för att verkligen kunna fastsälla sanningshalten i nedanstående tips.

Om du ska laga mat som innehåller både vanlig gul lök och färska chilifrukter, så är det mycket bättre att hacka löken före chilin.

Om man hackar chilifrukten först och sedan gnider sig i ögonen för att de tåras av den hackade löken, så får man uppenbara problem att se något under resten av matlagningen.

Jag gick upp redan klockan åtta för att hinna förbereda allt innan gästerna kom, men trots väl tilltagen tid hade jag ändå precis klivit ur duschen när det ringde på dörren.
Som tur är har jag oftast gäster som klarar sig själva en stund och eftersom jag är ett under av snabbhet (not) så var jag snabbt redo att hälsa alla välkomna.

Förundersökningsledaren påpekade vänligt att jag kanske inte nödvändigtvis behövde överarbeta allt så väldigt och det har han naturligtvis rätt i, men jag vill att det ska vara lite speciellt att bli hembjuden till Zäta, i alla fall ibland.

Det som var lite speciellt med dagens bjudning, förutom att jag hade väldigt trevliga gäster, var dels att jag stått nästan hela förmiddagen och vispat till en riktigt god hallonmouss som jag sedan dekorerade med passionsfruktskärnor och en liten hemskpritsad chokladfigur, och dels att jag bjöd på en avancerad välkomstdrink som bestod av apelsinjuice, grapefruktjuice och längst ner i botten på glasen låg ett lager grenadin som jag pysslat en stund med att få dit. Kanten av glasen var snyggt frostade med strösocker och det hängde en apelsinskiva på varje glas.

Maten för övrigt bestod av samma fläskytterfilé som jag hittade på en annan gång (ja, inte samma men ungefär samma recept. Jag adderade bara en gul lök till marinaden för lite extra värme i smaken, och en rejäl klick delikatesskryddad tomatpuré i såsen, för lite fylligare smak. Till köttet serverade jag färdig potatisgrattäng som bara värms i ugnen. Det är smidigt och blir mycket godare än när jag gör egen grattäng.

Lunchgästerna kom klockan ett. Halv ett for Förundersökningsledaren till affären och köpte ostkaka till kvällsmaten. Jag är inte alltid så bra på att planera och hade liksom förträngt att vi hoppades att gästerna skulle stanna ett tag.

I går gick jag upp halv sju. Det innebar att jag fick gott om egen morgontid innan jag for till jobbet. Egentligen hade jag fått beviljad ledighet alla mellandagarna men jag hann inte flytta mina saker från mitt skrivbord sista arbetsdagen före jul så jag passade på att göra det i går förmiddag, medan övriga familjen åkte skridskor.
Och eftersom jag ändå var på jobbet så passade jag på att jobba lite också.

På eftermiddagen for jag till Framnäs köcentrum. Jag gick först på misslyckad jakt efter en sätta-fast-tryckknappar-mojäng och sedan letade jag efter tjockebyxor till Guldgossen och en klänning till lilla Svalan men resultatet var lika nedslående som efter sätta-fast-tryckknappar-mojäng-jakten.
Jag såg visserligen några reaplagg som jag skulle kunnat tänka mig att prova för egen räkning, men jag lyckades motstå frestelsen och gick och köpte mat i stället.

Väl hemma idkade Förundersökningsledaren och jag informationsutbyte och kom fram till att vi skulle ta med oss resten av familjen och åka till Järnia i Götene för att leta termobyxor till Guldgossen. Hans gick nämligen sönder när de åkte skridskor.
Järnia i Götene är en ytterst trevlig affär för priskänsiga mödrar som mig själv. Utan att ha rea säljer de ändå diverse sport- och frítidskläder samt ett och annat “vanligt” plagg till helt överlevnadsbara priser.

Jag provade fem olika plagg, Guldgossen två, lilla Svalan ett och Förundersökningsledaren två. Guldgossen hittade sina tjockebyxor, lilla Svalan sin klänning och Förundersökningsledaren fick med sig en jättesnygg skaljacka. Jag hade dock inte lika stor tur med de plagg jag provade och fick gå tomhänt från butiken. Med tanke på vilken shoppingorgie jag utfört dagen innan så blev jag dock inte allt för hänga läppig.

När vi handlat klart for vi hem till våra föräldrar och tillbringade hela eftermiddagen och kvällen där. Nu hade Falunsystern och hennes man också anlänt så det var fullt hus. Vi är tolv personer när vi är alla. Och det blir vi i dag också för nu kommer alla hit för att fira jul igen. Det blir ingen julmat men jag ska nog lyckas hitta på något annat att mätta magarna med. Min mamma bjöd på hjortgryta i går men så avancerad mat ämnar jag inte bjuda på. Det lutar mer åt grishållet faktiskt.