Zäta

Näpp, nu börjar Bolibompa så nu ska jag försöka slita mig från min kommentarskastning med världens mysigaste bloggare (hej Rana!) och placera min negerrumpa i soffan så att jag kan stilla mitt dåliga samvete över att jag inte tillbringat tillräckligt mycket tid med barnen idag.

Det här blev väl bra!

Jag var ju tvungen att slänga ut julfärgen från bloggen också, nu när jag gjort mig av med granen. Ja, den står kvar där och ser besviken ut. Jag är övertygad om att den hade hoppats på ett liv efter jul… Men den är i alla fall avjulad.

Likaså bloggen.

Förrut har jag bara fuskat med färdiga bilder som bloggutrymmestillhandahållarna tillhandahållit, men nu kom jag på hur man lägger upp en egen bild.
Eller egen och egen, det är Förundersökningsledaren som tagit den. Han är inte så dum han!

Fast nu blev det ju höstbrunt. Det var inte meningen. Jag ville egentligen ha nåt som ser mer ut som vinter. Men allt kan ju inte va vitt!
Nåja, jag känner mig liksom lite hemma nu när det är brunt. Jag gillar brunt. Och grått, och grönt, och lila…

Ja,ja. Jag ändrar kanske snart igen.

Ett tips till dig som varken har någon skarp sekatör eller vill slänga ut julgranen hel:

Låt granen stå utan vatten i två veckor. Sedan kan du lätt dammsuga av varenda barr direkt från grenarna.
Det som blir kvar kan du elda upp, eller låta stå kvar till nästa jul, då du köper mer julgranspynt. Så där tecknat mycket pynt.

Det var inte fullt så känslomässigt traumatiserande att strippa granen som jag befarat. När varje försök att plocka ner kulorna resulterade i ett helt litet vattenfall av barr och när jag upptäckte att pyntet även utökats med damm och hårstrån som blåst ner från övervåningen (granen har stått under trappan) så tappade jag lusten för vemod och svanesång.

Nu är det bara ljusen kvar. Kanske låter jag dem sitta kvar och överlåter åt Förundersökningsledaren att hantera vår antika ljusslinga.
På insidan av kartongen står det att de är inköpta på julafton år 1948. I år var första gången som någon av glödlamporna slockande, och då passade dessutom två lampor på att dö på en gång. Jag tror inte det finns passande glödlampor att köpa längre. Kanske ska jag lägga ut en efterlysning på alla heminrednings- och loppistokars bloggar.

Maten var klar när Förundersökningsledaren kom hem. Ett poäng till den här dagen.

Nu har Förundersökningsledaren åkt tillbaka till kyrkan och Guldgossen har åkt iväg till en kompis och lilla Svalan har en lekkamrat här.

Så nu FINNS INGA UNDANFLYKTER.
Jag har hela eftermiddagen på mig att plocka ner alla tomtar och hjälpa granen ruska av sig kulor och ljus.

Usch då!

Jag känner starkt att det här inte blir någon bra dag.

Det började med att jag blev snuvad på min sovmorgon. Det är ju lördag och chans att sova länge, men inte då! Jag väcktes redan klockan sju av mina slemhinnor. Mensvärk kallas det visst. Tappert försökte jag somna om, hopkurad till en liten boll, men det var lönlöst.

Klockan åtta gick Förundersökningsledaren upp och strax därförinnan Guldgossen. Lilla Svalan väntade i alla fall till halv nio.

Nu är klockan tjugo i elva och vi ska strax äta frukost. Förundersökningsledaren är i kyrkan och barnen ser på TV. Jag har legat länge i sängen med TNS-apparaten för att förhoppningsvis få bukt med en begynnande huvudvärk.

Jag känner mig nedstämd och lite sorgsen. Idag har nämligen Förundersökningsledaren föreslagit att julen ska ut. Jag tyckte om julen. Granen står så grön och grann i stugan… Ja, ska sanningen fram så är det väl en stor del av granen som ligger grön och sticksig på hallgolvet, och grenarna börjar bli så veka att de självmant ger ifrån sig kulorna. Men i alla fall! Jag gillar julpyntet. Stjärnor och stakar som lyser upp på kvällarn.

Nej, idag blir det ingen bra dag.

När jag gick ut och hämtade tidningen i morses blinkade stjärnorna ängsligt i väntan på att solen skulle gå upp och blända dem så att de skulle bli tvugna att blunda med sina lysande ögon.

Snön som föll i går natt och som gladde Guldgossen så under förmiddagen, var redan borta.

På garageuppfarten låg ett puderlager med frost som gnistrade i det metalliska skenet från gatlyktan. Jag var beredd på en halkig promenad men frosten var som flugpapper som sög fast undersidan av träskorna och gav mina steg en sällan anad säkerhet.

Lilla Svalan ringde mig igår från förskolan:

-Hej mamma! Kan jag följa med Y hem och leka idag.
-Ja, det går bra. Är det hon som bor bredvid H ungefär?
-Jag vet inte, vänta så ska jag fråga.

Och så hör jag:
-Y! Vet du var du bor?

Det klart att Y vet var hon bor. Och lilla Svalan visste också var Y bodde. Det är bara jag som inte har koll.
Jag har så dålig koll.
Jag blandar ihop barnen i lilla Svalans klass och kommer inte ihåg vad de heter eller var de bor. Jag börjar bli gammal och det är ju som bekant svårt att lära gamla hundar att sitta.

Jag är glömsk också.

När jag skulle hämta lilla Svalan hos Y på väg hem från jobbet glömde jag bort henne. Jag körde raka vägen hem och var på väg in på vår uppfart när jag kom på att hon saknades. Anledningen till att jag alls kom ihåg henne var att det lyste så hemtrevligt i fönstren där hemma och jag gjorde mig en bild av hur Förundersökningsledaren och Guldgossen stod i köket och förberedde middagen. Så upptäckte jag att lilla Svalan inte fanns med i bilden och vände och for för att hämta henne.

Det är inte första gången, heller…

Om det blir en flicka kommer hon bli bortskämd och sedan odräglig men med gränslöst gott självförtroende.

Om det blir en pojke kommer han bli väldigt mammig, och pappig. Och bli den perfekta svärmorsdrömmen.

Jag tror att det blir en flicka.

Oavsett kön kommer det bli ett omhuldat barn, men tåligt.
Jag kommer släpa med mig henne överallt. Till kyrkan, till kalas, till vänner, till släkt, till jobbet… Nej, jobba kanske jag inte ska göra. I alla fall inte de första månaderna.

Min bäbis kommer bli som en sån där liten knähund, som väl inte bör kallas knähund längre utan snarare handväskhund. Ni vet, en jycke som Paris Hilton och kompani brukar använda som accessoar när hon visar upp sig på galor och tillställningar där hon har möjlighet att sola sig i fotoblixtar och snika till sig en och annan snitt som hon välvilligt matar handväskan med.

Det här var tankar som i morses svävade omkring som skimrande såpbubblor i min hjärna. Bubblor som jag mer än gärna ville sticka hål på och skölja av mig tillsammans med löddret från schampot där jag stod i morgonduschen och lät de varma strålarna sakta väcka mig till liv inför en ny arbetsdag.

Minnen från mina tidigare förlossningar sköljde också över mig. Underbara, varma, kraftfulla timmar i färgerna rött och brunt. Jag längtade efter ytterligare en förlossning, efter några timmar av total koncentration, efter att få uppleva miraklet, få känna hur kroppen fungerar och sköter sig själv utan någon som helst mental kontroll.

Mensen var tre dagar sen.

Min duktiga mens, som fungerar som ett urverk och ger mig ett skenbart lugn och får mig att tro att min kropp är något att lita på.
I 38 och ett halvt år har jag haft den här kroppen. Man kan tycka att jag borde känna den nu. Men den överraskar mig fortfarande med nya små påhitt. Blödande knogar på grund av nariga händer, en vårta på näsan, panikångestattacker mitt i natten… och hicka i mensen.

Men nu vet jag vad som hände. Nu när jag blöder som jag ska.

Det finns något som kallas feromoner. Det är ett doftspråk som inte luktar, men som hjärnan uppfattar. Små osynliga signaler som sänds ut från en människa till en annan.
Min närmaste kollega, min geografiskt och fysiskt närmaste kollega är minst lika fertil som jag. Jag misstänker starkt att hon har försökt förleda mitt urverk och lockat mig in i sin egen rytm.

Lilla Svalan hittar ofta på anledningar till att få gråta. Det är som om hon har ett behov av att låta tårarna trilla. Ofta gråter hon för att hennes favorittrosor blåste av båten och försvann för evigt utmed Göta Kanal i somras. (Det var först efter att de försvunnit som de uppgraderades till favorittrosor.) Ibland gråter hon för att Guldgossen för över ett år sedan råkade bryta av en liten svart pinne som var det enda som återstod av en klubba hon fått av sin farmor.
-Min pinne! bölar hon och skruvar på saltkranen.

Ikväll kom hon på en ny och fantastiskt användbar anledning till att gråta. Hon vill nämligen inte ha sin säng. Hon vill ha en likadan säng som Guldgossen har. En säng som är studsig och har ett fall-ur-skydd på ena sidan.

Nu har hon gråtit ett tag, och kommit till ro. Och så kommer hon ner till mig där jag sitter på kontoret och försöker bringa reda i aktiviteter som krockar i kalendern.

-Mamma, säger lilla Svalan och lägger huvudet på sned och ler med sina rödgråtna ögon.
-Mamma, tror du att du skulle kunna läsa en liten berättelse för mig, eller hitta på en saga, eller sjunga en liten sång? Jag menar sen, när du går och lägger dig.

Jag brukar lova lilla Svalan att hon ska få ligga bredvid mig en stund när jag går och lägger mig. Det brukar vara ganska riskfritt att lova det eftersom hon i alla fall oftast somnar före mig. Och när hon inte gör det så uppskattar jag i alla fall värmen hon sprider bredvid mig i dubbelsängen.

-Jadå, svarar jag. En liten sång kan jag nog tänka mig.
-Ja, för det skulle vara väldigt uppskattat, ler en lycklig liten Svala och tassar försiktigt tillbaka uppför furutrappan.

Jag är så tacksam för min tro, och för gemenskapen i församlingen, och för min kristna uppväxt. Detta är ett skyddsnät som skyddar mig – från mig själv.

Jag har nämligen kommit fram till att jag högst troligt och mycket lätt skulle kunna bli missbrukare av både alkohol, cigaretter och droger.

Det räcker att se på mina konsiga matvanor för att få misstankarna bekräftade. Minns ni höstens begär efter vitlöksbröd som jag köpte på Hemköp till lunch var och varannan dag?
Efter nyår har jag drabbats av ett annat begär. Jag har återupptäckt den underbara drycken Rekorderlig Cider. Det finns ett litet uns av alkoholsmak i den. I vanliga fall är just den vidriga alkoholsmaken en av de stora anledningarna till att jag inte dricker just alkohol. Jag kan inte fatta hur man kan tycka det är gott att dricka något som smakar spolarvätska.

Men…
… i Rekorderlig Cider är det just den lilla antydningen till alkohol som gör den så god.
Och jag har suttit (och stått) och njutningsfullt druckit en burk flera kvällar det här året.

Det var så länge sedan.

Jag trodde nästan att detta stigma övergett mig. Att jag var befriad för gott.

Men ICKE!

Guldgossen har fotvårtor. Han har antagligen blivit smittad i duscharna i skolan. Det är många elever som har vårtor nu.

Jag sköter behandlingen med vårtmedel, filning, dyra små plåster, tvätt och andra plågsamma metoder som får Förundersökningsledaren att mumla om misshandel och Guldgossen att skrika och vrida sig som en mask under mina försök att reducera vårtorna med pincett.

Efter varje behandling, medan Guldgossen pustar ut och övriga familjen plockar av sig hörselskydden, går jag och tvättar händerna noga, oftast med handsprit.
Vårtor är nämligen väldigt smittsamt och jag vill inte bli drabbad.

Jag trodde jag hade läget under kontroll. Jag trodde jag var tillräckligt grundlig i min tvagning. Jag trodde inte att det skulle kunna hända.

Men för några dagar sedan, när jag som vanligt gjorde en snabb översyn av lilla fejjan, upptäckte jag till min stora förskräckelse en vårta.
I ansiktet.
På näsan!

Och den växer!

Först hade jag inte tid att blogga. Och sedan, när jag hade tid, så låg bloggen nere.

Nu är jag i alla fall tillbaka i min egen lilla bloggvärld. Och det känns sååå bra.
Jag erkänner att jag haft abstinens.
Jag har läst inlägg hos mina blogg-favoriter och det har riktigt kliat i fingrarna efter att få skriva något själv.

Jag har haft tusen bra idéer och formulerat långa inlägg i tankarna.
Men nu, när jag sitter här med möjligheten att äntligen få sätta mina geniala tankar på pränt… så har de flugit sin kos.

Typiskt!

På juldagen tog Förundersökningsledaren med sig både kameran och migpå en frostnupen promenad. Det är inte klokt vad vackert det är med all frost som Vinterdrottningen spritt ut på grenar och gräs, åkrar och, och, och något mer som börjar på å.

Jag är uppvuxen i den allra vackraste av omgivningar. Det är något alldeles speciellt med Skälvum och Trulsegården, Raggegården, Kinne-Kulle, Göttorp, Husaby… Skogarna, kullarna, ängarna. Det känns í kroppen att historiens vingslag har rört vid bygden, redan långt innan Arnfilmerna satte vår lilla vrå av världen på kartan.

Vi gick “bakvägen” till Raggegården.På vägen såg vi Kinne-Kulle. Kinne-Kulle brukar kallas “det blommande berget”. Det är nog ont om blommor nu, men sagolikt vackert ändå där det höljer sig med ett täcke av vinterdis.

Vid foten av Kullen ligger Skälvum.Skälvum är bara en liten by, med få innevånare, de flesta bönder. Men Skälvums lilla kyrka är speciell. Den är uppförd mycket tidigt, kanske redan på 800-talet. Över kyrkportarna finns en inskription som lyder ungefär: “Detta är jag själv om” och de som tror sig veta menar att kyrkan lät byggas av en kvinna som själv bekostade arbetet. Det är inte troligt att byn fått sin namn efter inskriptionen “själv om” – Skälvum, men tanken är lockande.

Tittar man åt andra hållet ser man vägen mot Lundsbrunn.Mitt emellan åkrarna står ett gammalt ståtligt träd, och långt där bakom skymtar andra vindfången. Det är gott om vindkraftverk häromkring. Jag tycker det är vackert och imponerande med vindkraftverk. Jag vet att det är lätt för mig att säga, som slipper bo i dess skugga, men jag tycker ändå att utvecklingen med vindkraft ger mer hopp för framtiden än planerna på nya kärnkraftverk eller vattenkraft som gör större ingrepp i naturen.

Nu närmar vi oss Raggegården bakifrån.I Raggegården bodde min mormor och morfar när de levde. Det är min pappa som äger gården, och det är här min mamma delvis är uppväxt. Boningshuset skymtar man bara gavlen av på kortet, och huset är ganska litet. Ett torp med tre rum och kök och en oinredd vind med ett oisolerat “sommarrum”. Nu hyr min kusin och hans familj torpet.

Så här ser Raggegården ut uppe ifrån vägen.

Det är vackert med motljus som silar in mellan träden.

Vi tog vägen över “Yngves” som var mormor och morfars närmaste granne.
I närheten av Yngves har min kusin satt upp fårstängsel till deras får.

Tänk att även ett fårstängsel blir till en sevärd installation när vintern strösslat sina frostflingor på det.

Nu får ni frossa i bilder från vägen ner till Yngves.

Ibland måste man krypa nära för att se det vackra.

När solen gick ner blev det genast mycket kallare och vi begav oss tillbaka till mina föräldrar i Trulsegården.
Förundersökningsledaren kunde inte låta bli utan att ta några bilder från huset, med kameran vilandes på den hårda jorden.

Innan vi gick in i värmen blev det några sista bilder av tallhäcken.

Jag har sett flera bloggare som gjort små bildkavalkader över sina jular. Jag vill inte vara sämre jag. Tyvärr besitter jag inte kunskap eller tid för att göra sådana där trevliga kollage så ni får nöja er med en bild i taget.

Det ska bli spännande att se om texterna jag lagt till på bilderna följer med på rätt ställe den här gången.

Först lite bilder från före jul.

Sedan kommer så klart julafton.

På juldagen blev det mer julklappsutdelning. Den här gången hemma hos mina föräldrar.

Söndagen efter jul firade vi den sista julaftonen, och då hemma hos oss i Lidköping.

Stämmaren var här i 45 minuter. Han ska komma tillbaka. Pianot var inte bara ostämt, det var dessutom deprimerat. Eller nedstämt som det egentligen heter.
Stämmaren ägnade de 45 minuterna åt att stämma upp pianot, så att det ligger i rätt skala eller hur jag nu ska förklara det hela.
Han återkommer om tre-fyra veckor och finstämmer.

Nu är stämmaren här. Inte för att stämma oss, utan för att få lite bättre ljud i pianot. Mitt stackars piano har stått ostämt i sju år och låter därefter. Alltås anskrämligt. Speciellt vissa toner är helt ur led.

Jag fick en stämning av Förundersökningsledaren i julklapp. Verkligen bra och välbehövligt, och därtill önskat.

En helt annan stämning är det i köket.
Vi var lite sena hem efter inköpsrundan och jag har bara slängt upp allt på stenskivan och sedan lagat lunch till mig i barnen. Och på köksbänken samsas nu både frukostdisken, kvällsmatsdisken från i går och disken efter lunchen idag. Jag ämnar lämna stämmaren åt sitt öde tillsammans med pianot, och ta mig an köket. Klokt val, eller hur…

Förundersökningsledaren fick inte nog efter lördagens långtur på Göta Kanal. 6,5 mil som tog 5 timmar att åka. Och då snackar vi 5 timmar effektiv tid på skridskorna. Sen tog det ett bra tag att gå runt slussar och svaga partier också.

Idag är han ute på isarna igen. Just nu är han någonstans i Vänerskärgården.

Själv tänker jag ägna dagen åt shopping. Ja, det blir inte så roligt som det låter. Jag tar barnen med mig och ska hämta något åt Förundersökninsledaren på Mekonomen, och sedan ska vi köpa mat på både ICA och Willys. På ICA till årsmötet i kyrkan i morgon, och på Willys till oss själva.

Gårdagens bästa uttalande stod lilla Svalan för.

“Jag är så glad att jag har en urinblåsa.”

Förmiddag:
Påa radion.
Gudstjänst.
Kontentan av predikan: Om Gud är ett tält, låt Honom inte vara ett litet leksakstält som du bär med dej och tar fram vid behov, utan låt Honom vara din boning, den som ger dig skydd och omsluter dig på alla sidor.

Lunch:
Hämtpizza.

Eftermiddag:
Skridskor med familjen, och vänner, och svärmor och svärfar.
Måste säga att svärmor åker jättebra på sina nya långfärdsskridskor fastän det bara var andra gången.

Kväll:
En skön stund in massagebadkaret.
Pizzarester.
TV-underhållning.

Jag tycker att jag fått till en riktigt bra söndag.

Straxelax drar jag och min avkomma till mina föräldrar i Skälvum. Jag ska dessutom vidare en sväng till Skara för att byta ett par byxor Guldgossen fick i julklapp. De var nämligen för korta.

Jag mår bra. Inga tecken på magflunsa förutom gårdagens lilla toalettsittning på morgonen.

Har precis läst ut Jonas Gardells bok “Jenny” medan barnen åt frukost.
Det var en duktigt bra bok. Sådär djup och med ord som hörde ihop, liknelser och syftningar, bibelcitat som i och för sig tolkats lite hur som helst men som definitivt lyfte sammanhanget.

Och jag har vattnat blommorna. Man kunde ju trott att de skulle fått lite bättre omvårdnad de här lediga veckorna, men jag har visst tagit ledigt från krukväxterna också, och inte vattnat dem på 14 dar.
Nåja, det som inte dödar, härdar.

Nej, det där sista är inte sant. Det som inte dödar kan ändå skada illa och göra skört och bräckligt.

Nu åker vi.
Ha en KING lördag, för att citera Ela.
http://mayhembitch.blogspot.com/

I morgon ska Förundersökningsledaren tillsammans med sju andra galningar åka skridskor på Göta Kanal, från Sjötorp till Karlsborg.
Kanalen är 6,7 mil den aktuella sträckan. Skridskor kan man förmodligen inte åka lika rakt och fint som båt, så det lär bli längre.
Och så blir det en hel del promenader förbi broar och slussar.

De ska starta vid soluppgången och hoppas att de är klara innan det blir mörkt.

På radionyheterna rapporterade idag att sex personer gått genom isen, bara idag.
Jag skulle varit orolig om det inte vore för att de har med sig en erfaren åkare från friluftsfrämjandet som är utbildad på att läsa isen och vet precis var, när och hur det blir farligt, och som vet hur man drar upp folk som gått igenom, och som själv inte är rädd för att gå i.

Jag hoppas Förundersökningsledaren orkar hela vägen för jag vet att skulle tycka det vore jätteroligt att ha gjort en så´n här tur och han gillar verkligen att åka skridskor. Det är inte alla vintrar det blir tillräckligt bra is för några längre turer, och när det blir det ligger det oftast snö på isen som förhindrar åkningen. Nu är förhållandena perfekta och det är så skönt att han kan utnyttja det.

Nu har ett två dagar långt parti Monopol avslutats. Jag vann.

Vi har helt olika taktik jag och Guldgossen. Oftast går hans taktik hem, han brukar vinna, och var också nära att göra det den här gången, men tack vare tursamma kast med tärningarna lyckades jag vända lyckan till min favör.

Guldgossen brukar se till att köpa de två dyraste gatorna så snabbt som möjligt och alla pengar han får går till att bygga hus och sedan hotell på de två gatorna. Får han pengar över strököper han även några fler gator.

Själv brukar jag försöka köpa några gator på varje sida av spelbrädet, för att sprida ut inkomstmöjligheterna. Det är ju tio steg på varje sida och det känns som om det är större chans att dra in stålars om man äger något med lagom jämna mellanrum för då borde också chansen att motspelarnas pjäser hamna där, öka.
Allt eftersom jag blir rikare försöker jag sedan komplettera gatuinköpen så att jag har ett helt kvarter, och kan börja bygga. Men innan jag påbörjar kompletteringen prioriterar jag att försöka köpa gator i de kvarter som motståndarna redan börjat annektera, för att förhindra husbygge.

När vi slutade spela idag var Guldgossen skyldig mig 2820 kr. Då hade jag allt eftersom köpt över de gator han tidigare ägde.

Det fanns 3000 kr att vinna för den som hamnade på “Fri parkering”srutan.

Jag hade ett “fri från fängelset”-kort som jag köpt av Guldgossen för 1000 kr. Det var onödigt dyrt och jag fick ju inte chans att utnyttja det, men det förlängde spelet med någon timma eftersom Guldgossen fick ett behövligt tillskott i kassan.

Jag ägde alla gator utom:
Karlavägen, Vasagatan, Stureplan och Gustav Adolfs Torg.

Jag hade byggt hotell på Folkungagatan, Götgatan, Ringvägen, S:t Eriksgatan, Odengatan, Valhallavägen, Strandvägen, Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan.

Jag ägde även Elverket och Vattenledningsverket och alla tågstationerna.

I plånboken hade jag 100.900 kr.

Jag funderar på att ge mig in i fastighetsbranschen. Borde inte Monopol ge tillräckligt med erfarenhet för att man ska kunna tjäna grova pengar i verkliga livet också?

När Guldgossen fyllde nio år fick han en gitarr av sin mormor och morfar.
Gitarren har min mamma själv fått i sin ungdom, och det är den hon lärde sig spela på. Den är lite mindre än en fullstor gitarr och gjord av en herre vid namn Isack Larsson i Kinne-Vedum utanför Götene i juli 1957. Eller, den kanske är gjord lite tidigare, men den ettåriga garantin är i alla fall utfärdad då.

Så här skrev min mamma på kortet Guldgossen fick tillsammans med gitarren:

“Världsberömd blir du nog inte på den här,
men det kanke inte det viktigaste är.
Men att kunna spela och glädja andra
gör livet så mycket bättre att vandra.
Allt kan du göra som du verkligen VILL.
Vi säger GRATTIS och LYCKA TILL!”

Min mamma är känd för att rimma och dikta bra och håller ofta tal på bemärkelsedagar för släkt och vänner. Hon får alltid till det så bra och jag är både lite avundsjuk men framförallt STOLT över min mamma!

Här är mina nyårslöften inför 2009.

Jag ska gå ner i vikt.
Jag ska äta nyttigt.
Jag ska träna mer.
Jag ska ta minst en liten promenad varje dag.
Jag ska dra ner på godis, kakor och läsk.

Jag ska bli bättre på att planera och laga familjens middagar så vi inte behöver äta köttfärssås, fiskpinnar och köttbullar riktigt lika ofta.
Jag ska baka mera bröd. Och bullar. Och kakor.

Jag ska städa mer.
Jag ska dammsuga i alla fall två gånger i veckan.
Jag ska rensa avloppen i duscharna och de fyra handfaten.
Jag ska putsa fönstren minst fyra gånger.
Jag ska gå igenom alla köksskåp och torka ur dem.
Jag ska rengöra spisfläkten.
Jag ska sy nya gardiner OCH hänga upp dem.
Jag ska inreda vårt hem med kärlek och omsorg.

Jag ska ta mig mer tid med barnen. Soffmys framför TV:n en till två gånger i veckan.
Jag ska spela mer spel tillsammans med barnen.
Jag ska hjälpa Guldgossen med läxorna bättre.
Jag ska lära lilla Svalan spela piano.

Jag ska umgås mer med Förundersökningsledaren.
Jag ska avsätta äktenskapstid med Förundersökningsledaren minst en gång i veckan. Och en helg i månaden.
Jag ska göra mig vacker för hans skull.
Jag ska lyssna koncentrerat när han berättar om sitt jobb och sina intressen.
Jag ska laga god mat till honom.
Jag ska hålla ordning på hans nycklar och plånbok och mobiltelefon.

Jag ska vara mer närvarande på jobbet.
Jag ska bli den bästa Produktionsledarvikarien någon någonsin skådat.
Jag ska dra in mer pengar till företaget än tidigare år.
Jag ska vara trevligare på jobbet, glad varje dag och med ett leende till övers för alla.

Jag ska tillbringa mer tid i kyrkan.
Jag ska gå på alla söndagsgudstjänster.
Jag ska gå på bönesamlingarna.
Jag ska se de andra medlemmarna i min serveringsgrupp, i kaffestugegruppen, i radiogruppen.
Jag ska städa mitt städområde i kyrkan med glädje.
Jag ska bli en bättre kristen och våga berätta för andra om min tro när tillfälle erbjuds.
Jag ska våga fråga om någon vill följa med mig på en Alphakurs.
Jag ska bli mer ödmjuk, lyssna bättre, känna mer och erbjuda mig att hjälpa dem som behöver det.

Jag ska satsa på mig själv mer.
Jag ska göra fler smycken.
Jag ska gjuta ljus.
Jag ska sy lapptäcken.
Jag ska sy kläder till lilla Svalan och Guldgossen och också till mig själv.
Jag ska göra en almanacka att hänga på köksväggen.
Jag ska titta på mina favoritprogram på TV och ta mig tid att mysa med en bit choklad och en god kopp te.
Jag ska sitta framför brasan och läsa böcker.

Jag ska blogga mer.
Jag ska läsa bloggarna på min blogglista varje dag och lämna mer kommentarer och bättre försöka sätta mig in i mina bloggvänners liv och väl.

Jag ska skriva en bok.
Jag ska sätta in alla gamla kort i fotoalmbum och skriva om dem och göra det fint.
Jag ska kontinuerligt rensa undan gamla tidningar och klippa ut det jag vill spara.

Jag ska gå igenom min och barnens garderober och skänka det som är urväxt till Second Hand.
Jag ska köpa nya fina, moderna kläder till barnen och mig själv och visa upp en vacker fasad för den som vill se.
Jag ska hemtona håret och sminka mig oftare.
Jag ska köpa nya skor.

*

Jag ska bli utbränd innan maj månad, eller vad tror ni?

Äntligen fick jag tag på någon som kunde byta med mig. Jag har ringt till 29 personer, de flesta har jag inte fått tag i men jag har i alla fall pratat med 12 stycken.

Nu ska jag ägna mig åt röran i tvättstugan en stund. Sen blir det nog en kopp te.

Förundersökningsledaren och barnen är ute och åker skridskor någonstans. Jag vet inte var men för en liten stund sedan råkade Förundersökningsledarens mobil ringa upp vårt hemnummer och jag har suttit i sex minuter och tjuvlyssnat.
Jag tror de träffade på några de känner på isen, kanske några av våra nyårsgäster lät det som.
Jag har också fått höra att isen ligger som ett salsgolv och att de har fri sikt en bra bit. Guldgossen fick tydligen syn på en fastfrusen fisk i isen. Jag föreställer mig att lyckan är total.

Här hemma har jag inte lyckats lika bra. Jag mår bra och känner mig inte det minsta sjuk men jag vill ändå ha tag i någon ersättare till Kaffestugan i morgon, eftersom jag kanske är smittbärare efter de andras eskapader. Men det är jättesvårt. Jag har inte fått napp ännu, och då har jag pratat med en hel del folk.

Nu måste jag fortsätta jaga. De borde väl finnas någon som inte har gjort upp några planer för morgondagen!

Förundersökningsledaren steker prinskorv och vi kompletterar med potatisgratäng sedan nyårsafton.

Guldgossen äter en prinskorv och vägrar sedan. De är för starka för hans ömtåliga smaklökar. Han håller sig till potatisgratängen.
Lilla Svalan ratar potatisgratängen efter en itvingad smakbit. Hon håller sig till prinskorven.
Vi har fått ett barn av varje sort.

-Varför heter det prinskorv egentligen, undrar lilla Svalan.
-För att det är gjort av prinsar, förklarar Förundersökningsledaren.
Jag blir lite förvånad. Det brukar vara jag som lurar i barnen alla dumheter.
-Då tänker jag inte äta mer, säger lilla Svalan och slutar efter en och en halv prinskorv.
Förundersökningsledaren förklarar att han bara skojar. Prinskorv heter prinskorv för att det är lite finare korv, finare än vanlig grillkorv. Prinskorv är korv för prinsar.

Det hjälper inte. Lilla Svalan äter inte mer.
Istället filosoferar hon.
-När man kommer till himlen, får man äta vad man vill då, mamma?
-Jag vet inte.
-Äter man i himlen?
-Jag vet inte det heller.
-Om man äter så ska jag bara äta pannkakor.
-Ska du bara äta pannkakor, en hel evighet?
-Nej, bara när jag är i himlen… och lite innan också, här hemma.

Om man får äta vad man vill i himlen kommer jag nog inte äta prinskorv heller, i alla fall inte särskilt ofta.

Förundersökningsledaren har startat operation “anpassning till arbetslivet”.
Det innebär att vi går upp tidigare och tidigare varje dag, för att på onsdag nästa vecka vara beredda att gå upp vid vanliga vardagstid för att hinna till skola och jobb i tid.

Idag gick vi upp klockan 9.

Nyårsafton började bra. Vi sov till tio och åt frukost i lugn och ro innan vi gjorde oss i ordning för en eftermiddag på skridskor. Förundersökningsledarens idé om att börja nyårsaftonsfirandet med skridskor och korvgrillning mottogs väl av de andra familjerna och det blev en riktigt lyckad eftermiddag.
Guldgossen fattade snart galoppen och kom ihåg hur man åker skridskor trots att det var så länge sedan sist och även lilla Svalan lyckades kava runt riktigt bra trots sina mycket oslipade och dessutom för stora skrillor. Hon gjorde några rejäla vurpor också men gav sig inte för det utan fortsatte tills vi beodrade henne att byta om till vanliga skor igen.

På kvällen var gästerna här och vi åt en god trerättersmiddag. Förundersökningsledaren började dock må lite dåligt. Han blev rôsen och fick diarré och gick iväg och vilade i omgångar.
Tolvslaget firade därför jag och barnen utan make och far. Vi var framme på torget och såg på raketerna. Lidköpings kommun har i många år bjudit sina innevånare på ett fint fyrverkeri, till musik. Det är ett Göteneföretag som arrangerar, gör och braschar av grannlåten och det gör de på ett 20-tal ställen runt om i landet på nyårsafton.
Jag älskar verkligen fyrverkerier. Jag vet att det är ett elände för hundar och katter och att det inte är särskilt miljövänligt heller, men det kan inte hjälpas. Jag älskar det i alla fall. Jag hade inte långt till tårarna av lycka när jag stod där på torget, med mina barn tätt slutna intill mig, och fick njuta av klara färger, guldskimmer och silverfontäner och dessa höga, hissnande solar som slår ut så snabbt att man nästan tappar andan.

Natten blev inte lika rolig. Förundersökningsledaren besökte den vita tronen med jämna mellanrum, och fortsatte också igår. På eftermiddagen piggade han dock på sig.
Då satt jag och barnen, framförallt Guldgossen, och spelade Monopol. Vi är inte klara än utan låter spelet stå framme på köksbordet. Frukosten har vi därför intagit framför TV:n.

Nu känner jag i magtrakten att det snart är min tur att bli sjuk. Lilla Svalan hade några dagar av magont och diarré före nyår och Guldgossen hade lite känning på Nyårsaftons morgon och jag hoppas att det räcker för deras del med det.
Jag ska försöka skaffa en ersättare till Kaffestugan i morgon.

Igår var jag duktig och städa hela nedervåningen och tog hand om en massa disk efter firandet, medan Förundersökningsledaren låg halvt utslagen framför TV:n. Jag tänkte att det var bäst att skynda sig innan jag också blev dålig. Med facit i hand hade jag ju hunnit utan att skynda mig så, men tack vare det hann jag både gå en lång promenad i solen med lilla Svalan, och spela Monopol med Guldgossen hela eftermiddagen.

Gårdagen avslutade Förundersökningsledaren och jag med att se Mission Impossible 2. Vi har båda sett den tidigare men vi kom inte ihåg hur den var förrän allt eftersom, och jag njuter av biljakter och snygga exposioner. Så´n är jag, vare sig jag gillar det eller inte.
Innan vuxenfilmen tittade vi också på “Natt på muséet” tillsammans med barnen. Det var en söt och lite rolig film som jag fått låna över jul av en kollega.

Jag ämnar inte summera 2008 allt för ingående. Jag nöjer mig med att säga att det har varit ett bra år. Förundersökningsledarens syskon fick alla barn. Sommarens semester var riktigt lyckad, förrutom att vi gick på grund vilket var lite läskigt, och vår familj har ännu inte drabbats av någon ekonomisk kris.

Jag är lite orolig inför 2009 eftersom världsläget inte är det bästa. Vi sitter ändå i ett hus med stora lån och vi är beroende av att ränteläget inte ändrar sig för mycket åt “fel” håll.

Det bästa är att få lägga allt i Guds hand och veta att Han tar hand om oss. Tryggare än så kan man inte vara.

Gästerna kommer om två minuter.

Jag måste bara skriva ner vad jag har haft i salladen för den ser så god ut att det vore synd att glömma.

Isbergssallad
Gurka
Tomat
Majs
Rädisor
Röd paprika
Physalis

Jag tjuvlyssnar på lilla Svalan och hennes klasskamrat. De pratar minnen:

-Kommer du ihåg när vi fortfarande gick på dagis och jag hittade en snigel.
-Ja, det var en så´n där stor snigel.
-Ja, och jag tog upp den såhär, med handen.
-Ja, det gjorde du.
-Och jag ritade med den på ett träd.
-Ja, och det blev liksom ränder efter, slemränder.
-Ja, värsta slemränderna ritade jag med snigeln.

En sekund tänker jag på den stackars snigeln som antagligen fick sätta livet till för att lilla Svalans kompis skulle kunna rita ränder på ett träd, men sedan försvinner tanken för att ersättas av ett roat småleende som når ända ner i hjärtat när jag lyssnar på deras fortsatta minnessnack.

De är sex år. Det var mindre än ett år sedan de gick på dagis. Perspektiven är helt annorlunda för en 6-åring än för en 37-åring. Jag undrar hur det kommer kännas att vara 80 år. Tänjs tiden på något mysitiskt sätt ut så att man upplever sina minnen på samma sätt när man är 6, 37 och 80 år?

Lilla Svalans klasskompis ringer och frågar om de kan leka. En halvtimma senare ringer det på dörren och utanför står han och hans mamma.
Vi sitter och äter sen middag. Förundersökningledaren har inte bytt om efter skridskoturen än, bara tagit av sig ytterkläderna och termobyxorna.

Mamman skrattar gått åt den långbente mannen, iförd tunna mörkblå långkalsonger.

Klockan är exakt tolv när jag skriver den första meningen.

Förundersökningsledaren är ute på isarna och rekar lämplig vik för morgondagens nyårsfirande.
Jag och barnen har bara ätit frukost än så länge.
Strax ska jag gå och ta hand om Guldgossens fotvårtor. Han har tre stycken. En liten nykomling, en lagom-stor och en uschling gigant. Det gör fantastiskt ont när vi behandlar dem och han skriker och gråter så att det skär i föräldrahjärtat.

Idag är jag trött och seg. Helst skulle jag vilja gå och lägga mig igen och sova bort hela dagen.
Jag känner mig känslomässigt urladdad. Vi har haft en så underbart lyckad och bra jul. Vi har träffat både Förundersökningsledarens och min familj i flera omgångar och har kunnat fokusera på att umgås så mycket som möjligt.

Nu har alla åkt hem till sitt. Och här sitter jag i ett kallt hus och ska försöka ladda om. I morgon är det fest igen. Nyåret ska firas in med vänner. Det kommer bli jätteroligt och trevligt, men jag har ingen energi att se fram mot det, inte riktigt än. Julkänslorna är inte bortstädade från mitt medvetande ännu och jag tror jag vill sakna de som rest en stund till, innan jag kan ägna mig helhjärtat åt förberedelserna för morgondagen.

Det är svårt att ladda om ibland. Idag är en sådan dag.

I somras köpte min Italien-syster pärlor för att jag skulle kunna göra ett halsband till henne. Pärlorna räckte till både halsband, armband och örhängen och de blev klara samma dag som vi firade julafton med min familj.
Jag är alltid lika duktigt på att vara ute i sista sekund.

Eftersom jag lagt upp så många bilder på Jensen halsband ska jag inte trötta er med lika mycket på de här smyckena, men jag kan inte låta bli utan att visa er två bilder på örhängena, även om de är väldigt lika. Jag tycker nämligen att bilderna blev minst lika fina som själva smycket blev.

För ett tag sen… Ja, ska jag vara ärligt så var det till och med ganska länge sedan, så fick jag en beställning på ett halsband.

Beställaren önskade sig ett skinnhalsband med pärlor bland annat i 70-talsrött. Och som jag letat! För det första är det ganska ont om röda pärlor just nu. Och för det andra är de röda pärlor som finns mer åt det vinröda hållet än det orangeröda.

Men till slut (konstigt att man alltid hittar det man söker på sista stället man letar…) hittade jag den nyans jag var ute efter. Pärlorna var ganska små men med mycket färg i.

I mellandagarna har jag gjort klart halsbandet och mailat bilder till beställaren. Så här skrev hon efter att ha sett bilderna:
“Det där halsbandet, kära Zäta, kommer jag att bära med STOLTHET!
Förutom att det är riktigt, riktigt snyggt, så blev det PRECIS som jag hade önskat. Du har helt enkelt träffat precis rätt i stilen! Fantastiskt.
Lova att du lägger ut det på bloggen och säger att du lyckats pricka så rätt mot mina önskemål!? Det blir ett bloggämne hos Jensen i alla fall.”

Beställaren är alltså Jensen med den läsvärda bloggen Jensen Tankar:
http://jensenstankar.blogspot.com

Jag blev själaglad över hennes beröm. Att kunna göra ett smycke till någon efter hennes/hans önskemål är både spännande, lite läskigt och såååå roligt. Framförallt när jag lyckas pricka rätt.

Nu är halsbandet levererat och nu ska ni få se hur det blev. Det är ganska många bilder, men så blir det oftast när jag håller i kameran.

Som ni ser har jag försökt laborera lite med text på bilderna, och det gick inte vägen på alla bilder. Jag får återkomma med nya försök i framtiden.

På julafton, vid det överdådigt tilltagna julbordet, åt Guldgossen tre prinskorvar, sju köttbullar och åtta (!) potatisar.

Jag kunde inte låta bli att dra paraleller (även om jag inte nödvändigtvis kan stava till dem) till Sunes jul och Håkans val av mat när familjen med skådespelaren Peter Haber i spetsen har bokat in sig på dyrt julbord.

Nu fick vi vår mat fritt och för intet av duktiga kocken Svärmor, men i alla fall.

Åtta potatisar.

Falun-svågern vann. I sin bästa serie hade han 146 poäng.

Förundersökningsledaren kom tvåa. Bästa serien bjöd på 119 poäng.

Falun-systern kom trea. 117 poäng var hennes bästa serie.

Jag kom fyra med 91 poäng som bäst. Falun-systern hade 92 i sin sämsta serie. Förundersökningsledaren hade 91 poäng i sin sämsta.

Lilla Svalan kom femma med 83 poäng i bästa serien. 83 poäng hade jag i min sämsta serie…

Guldgossen kom sist. 78 poäng var hans högsta.

*

Jag är lite irriterad över att jag inte klådde lillasystern.
Jag är något facinerad över att lilla Svalan var bättre än Gudlgossen. Hon har aldrig bowlat förut. Hon är så liten och nätt och hon siktade inte alls. Bara släppte iväg klotet som sakta, sakta rullade fram och tillbaka mellan sargräckena och smekte ner käglorna. Hon gjorde till och med några spärrar.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Nej, jag menar, det var i alla fall roligt.
Jag kan tänka mig att gå och hyra en bana ibland med familjen.
Men Förundersökningsledaren säger att det är viktigtare att vi går och övar på att simma. Det är kunskap våra barn kommer ha bättre nytta av. Det är ju sant, men den ena behöver väl inte utesluta det andra tycker jag.

Det skulle vara rätt coolt att vara jättebra på att bowla. Att gå ut med kompisarna någon gång och så bara sopa banan med dem. Helt oväntat liksom!

Nu ska vi se om vi har några tillräckligt stora skridskor till barnen. Isarna ligger och på nyårsafton ämnar vi tillsammans med två andra familjer börja nyårsfirandet med grillkorv vid en brasa och skridskoåkning. När alla kinder är äppelröda och tår och fingrar förfrusna förflyttar vi oss hem till Zäta-residenset och äter trerätters och firar in det nya året.
Jag vill åka ner till torget vid tolvslaget och titta på raketerna. Förundersökningsledaren menar att vi väl måste höra vad de andra tycker, om det inte är någon mer som vill åka dit så ska vi ju inte göra det, men det struntar jag i. De kan väl stanna här och försöka hålla sig vakna om de vill. Jag ska i alla fall se på raketerna. Det är ju bara därför man firar nyår. Eller hur!

Mer raketer åt folket!

Nu är årets sista julafton över. Det blev en lyckad sådan, parat med lite förlovningsfirande för min yngsta syster och hennes fästman.

Nu ska jag krama barnen godnatt och så ska vi sova gott ända till klockan nio i morgon.

I morgon ska vi gå och bowla, hela familjen Zäta plus Falun-systern och hennes fästman.
Jag är inte jättebra på att bowla, men det är roligt, och jag har klippt naglarna idag.

Märker av Ranas kommentar att det blir lite rörigt här, med alla svägerskor och svågrar och blivande svågrar och allt.

Så här ser min närmaste familj ut:

Jag och Förundersökningsledaren, gifta sedan 1995. Innehar två barn; Guldgossen och lilla Svalan.

Jag har en mor och en far. De bor i Skälvum.

Jag har två systrar. De är båda yngre än mig.
Mellansystern bor i Italien, är gift med en italienare och mor till en ett-och-ett-halvtårig gosse och bär ytterligare en gosse i magen.
Mellansysterns svärföräldrar är i år här i Sverige över jul.
Mellansysterns make har en bror och han och hans fru har en son som bara är lite äldre än mellansysterns son.

Min yngsta syster kallas jag för Falun-systern eftersom hon bott i Falun ganska länge. Nu bor hon dock i Ludvika, tillsammans med sin pojkvän. De förlovade sig strax före jul.

Förundersökningsledaren har två föräldrar. De bor i Lundsbrunn.

Han har tre syskon. De är alla yngre än honom.
Efter Förundersökningsledaren i syskonskaran kommer systern. Hon är gift och mor till en gosse som föddes i november. De bor i Göteborg.
Nästa syskon är en man. Han är pilot. Han bor i Västerås tillsammans med sin fru och deras snart ett-årige son.
Yngsta syskonet till Förundersökningsledaren är också man. Han och hans fru bor i Göteborg tillsammans med deras snart ett-årige son, som föddes hemma i sängen.

Jag har inga mor- eller farföräldrar i livet.

Förundersökningsledarens farmor gick bort i höstas. Farfadern är död sedan många år.
Så också morfadern, men mormodern lever ännu och är en ganska pigg spätta som bor i Götene.

Lilla Svalan har inte kräkts. Hon har dock fortfarande ont i magen och utsotar. Jag är orolig för hur det ska gå. Hon sov i alla fall bra i natt, tack och lov!

Falunsystern och hennes fästman valde att sova hos oss och nu har jag och systern och mina barn just ätit frukost. Förundersökningsledaren och blivande svågern (ja, de är ju förlovade så man kan ju i alla fall hoppas…) gick upp tidigare för att åka skridskor på Flämsjön.

Strax ska jag bege mig till kyrkan i blivande Falun-svågerns bil och påa radiosändningen och sedan kommer jag hem igen (struntar i mötet) och så börjar operation förbereda-julmaten.
Eftersom vi alla redan ätit julmat några gånger kommer jag istället laga lax på saltbädd med pressad potatis och romsås och till förrätt blir det petits-choux med avokadoröra och räkor. Vi spar efterrätten till lite senare och det blir en förlovningstårta som mamma lovat ta med sig från dem.

Jag har fortfarande en julklapp kvar att slå in men jag vet inte vart den är, och så ska jag göra klart ett halsband och ett armband som Italien-systern ska få. Hon köpte pärlorna själv i somras.

Jag har skrivit en lista på vad som ska göras för säkerhets skull och har även skrivit dit att spela spel med Falun-systern för det är det roligaste vi vet.

Nu måste jag skynda mig lite!

Igår eftermiddag-kväll var min mamma, min Italien-syster, min Italien-svåger, min systerson och hans farföräldrar här på lite eftermiddagsfika och husesyn. Jag serverade kladdkaka med varma hallon och vispgrädde.

I morses talade jag med min mamma i telefon. Då berättade hon att både hon och min syster fått diarré och kräkts. Förmodligen har de inte hunnit smitta oss eftersom kräksjukan, i alla fall enligt svärmors utsago, inte smittar före man haft någon typ av utsot.

Men idag på förmiddagen har lilla Svalan varit dålig i magen också. Hon har ont i magen och rännskita.

I morgon ska vi fira julafton med min familj. Så var det i alla fall planerat. Nu skulle jag föredra om vi skjuter på det en dag.

I eftermiddag kommer Falun-systern och hennes fästman för att fira jul. De stannar till tisdag morgon och det var meningen att de skulle inkvarteras hos mina föräldrar. Med tanke på den pågående kräksjukan kanske de istället väljer att sova hos oss. Men eftersom lilla Svalan inte heller är helt hundra så vet jag inte hur de gör.

Jag anser att vinterkräksjukan borde förbjudas.

Förra året låg jag ensam hemma och diarréade på nyårsafton medan de andra var och firade in det nya året tillsammans med våra vänner. Jag tyckte fenomenalt synd om mig själv och lyckades nätt och jämt masa mig upp ur sängen för att på långt håll se fyrverkerierna inne från stan vid tolvslaget.
Jag vägrar vara sjuk det här nyåret också.

På förmiddagen har jag varit ute och shoppat lite. Eftersom vi inte skulle fira julafton med min familj förrän i morgon så har vi sparat lite av klappinköpen till mellandagsrean.
Inget av det jag handlade var på rea!

Nu är Förundersökningsledaren ute och gör sina inköp. Vi hade egentligen tänkt att åka hela familjen till Skövde och shoppa eftersom just shopping är ett av min och Förundersökningsledarens gemensamma intressen. Men med lilla Svalan i behov av täta toalettbesök så beslöt vi att istället inskränka handlandet till hemmaplan och åka var sin tur.

Jag ska strax dra med mig Guldgossen på en kort promenad. På hemväg från stan fick jag nämligen se att kommunen tagit ner lite tall- och gransly och travat upp nära vårt område och jag tänker förse mig med lite rabattskydd.

Lilla Svalan får dock stanna hemma i närheten av toaletten. Vi ber till Gud att hon inte ska kräkas och att ingen mer ska bli sjuk.

Jag dammsög i vardagsrummet/köket på förmiddagen. Vi får ju snart gäster och även om det inte var vidare dammigt så skadar det ju inte att ta ett extra tag med dammsugaren när man vill visa upp sitt hus för första gången.

Det är Italiensysterns svärföräldrar som inte varit här tidigare och som jag vill försöka impa på lite.

Till lunch åt jag och barnen couscous.

Vad händer med golvytan under köksbordet när man äter couscous?
Just det – det ligger fullt med små gula korn överallt.

Nu ska jag dammsuga igen, och den här gången behövs det verkligen!

Förundersökningsledaren ringer och meddelar att de är på hemväg. En i sällskapet åkte genom isen och därför tog tillbakafärden lite längre tid än beräknat. Men allt hade gått bra. Vinterbadaren drattade i på djupt vatten och fick simma men de andra drog upp honom med kastlina.

Jag är glad att det inte var Förundersökningsledaren som gick igenom.
Jag är inte säker på att han känner likadant.

Nu råkade jag bränna ägget ocskå. Jag glömde att skruva ner plattan från 9:an till en mer äggvänlig temperatur.

Nåja, couscous med bränt ägg är ju också mat. Eller…?

Jag hade bestämt mig för att äta couscous, stekt ägg och stora oliver till lunch. Nu får jag inte upp olivburken. Typiskt!

Lilla Svalan och jag gick inte upp förrän halv elva i morses.
Jag buffade på henne lite och viskade:
-Vi måste äta frukost nu. Vad vill du ha?

Svaret:
-Jag vill ej.

Vilken nyväckt unge i vårt avlånga land använder ordet “ej” helt obehindrat?

-Men du måste äta någonting. Vill du ha flingor eller smörgås?
-Icke!

Vi åt jullunch hos mina föräldrar igår. God och vällagad mat i lagom mängder.

Sedan tog jag och Förundersökningsledaren en liten vinterpromenad medan solen fortfarande var uppe.

När vi kom tillbaka var det dags för frukt och fika.
På bordet stod framdukat inte bara äpplen och clementiner, syltkakor och mazariner och en massa andra läckerheter utan också dadlar och fikon.
Lilla Svalan fick syn på dadlarna och utbrast hänfört:
-Oj, vilka jättestora russin!

Besvikelsen uteblev inte när hon varseblev av jätterussinen inte var jätterussin.

Efter att ha pyslat och stökat och sedan festat och firat, infinner sig idag annandagslugnet.

Förundersökningsledaren är iväg med ett gäng likasinnade för att leta efter farbar skridskois. Den mest hängivne av dem alla gjorde en rekogniseringstur igår och hetaste tipset är Göta Kanal.

Guldgossen har planerat att ägna sin dag åt legobygge och TV-spel. Han fick ett tekniklego i morgonpresent på julafton, som tack för att han läst läxorna så duktigt under hösten. TV-spelet fick han av lilla Svalan och han har redan hunnit spela en del på förmiddagen, medan jag och lilla Svalan ägnade oss åt det vi njuter av mest – sova.

Lilla Svalan ämnar göra fönsterklistermärken. Hon fick utrustning för detta av sin mormor igår. Då var vi och åt jullunch hos mina föräldrar, tillsammans med min Italien-syster, hennes man och barn och hennes svärföräldrar som åkt upp hit till kalla Norden för att fira jul tillsammans med en av sina söner.

Jag behöver nog dona lite och städa undan lite paket och lämningar efter våra nattgäster för i eftermiddag kommer mina föräldrar och deras boendegäster hit på lite fika. Om jag skyndar mig med donandet, och inte lägger ner all tid på bloggen, så kommer jag också hinna fortsätta min smyckestillverkning. Det är inte så mycket kvar på ett halsband som beställts av Jensen, och så vill jag hinna göra ett halsband till min Italiensyster, och i bäste fall också ett armband till Ludvikasystern.

Nu ska jag bara hälsa på hos några vikitga bloggare så ska jag gå och plocka ur diskmaskinen sen, och dammsuga, och …

När jag var liten hade vi nästan alltid hund.
Sista hunden som bodde hemma hos oss hette Gläfsan. Hon var en osalig blandning av diverse hundraser, men mest långhårig dvärgtax.

Den första hunden som bodde hemma hos oss hade sitt hem i en låda i farstun. När det var dags att gå och lägga sig sa vi till hunden:
-Ligga lådan!

Så småningom försvann lådan till förmån för en gammal kudde i hörnet bakom dörren i farstun. Men uttrycket levde kvar.
-Ligga lådan! Gå ligga lådan!

Tur att hundar inte är de mest logikkrävande av Guds skapelser.

Så här säger Guldgossen:

-Mina öronlurar är trasiga. Det hörs ingenting i dem när jag spelar dator på mornarna!

Så här säger lilla Svalan:

-När jag sover hör jag inte att Guldgossen pratar i sömnen. Det är nästan som om jag har osynliga hörselproppar på mig.

Kvart över tre i natt var vi klara.

Då hade Förundersökningsledaren och jag vikit, tejpat, snörat och rimmat. Jag hade dessutom gjort julklappsetiketter till alla paket. Jag hade klippt, slagit hål, stämplat och skrivit.

I början kom vi på ganska bra rim. Vi var glada och på allerten.
Efter ett kom tröttheten. Rätt som det var tog hjärnan bara stopp och kunde inte producera bättre rim än “Ära vare Gud i höjden. Detta har jag gjort i slöjden.” Och då bör tilläggas att vi inte hade några hemslöjdade attiraljer i paketen.

Sedan blev vi övertrötta, och fnissiga. Förundersökningsledaren kom på ett fantastiskt rim till släktens yngste. Han är bara två månader. Rimmet slutar med “Skål!” Jag är inte säker på att jag tycker det är lika bra idag.

Nu står det tre ICA-papperskassar i hallen och väntar på julafton. Tre ynkliga kassar. Det är resultatet av så många timmars möda. Och i morgon kommer paketen öppnas, rimmen läsas, och sedan är det över.

Nej, inte riktigt över. Jag har glömt att innehållet i klapparna förhoppningsvis kan sprida lite glädje också. Glädje som varar längre än de sekunder det tar att öppna paketet.

Förundersökningsledaren har skrivit ett rim som han påstår att jag “aldrig knäcker”. Men jag får inte läsa det i förväg.

Jag har skrivit ett rim på hans paket också. Jag tror nog han ganska snabbt gissar sig till innehållet med ledning av rimmet, men jag tycker det är okej ändå. Jag har bett Peter Barlach om hjälp med rimmet, men jag tror Peter har fullt upp med sin grisrumpa så här dagen före jul, så jag får hålla mig till det jag hittat på själv.

Nej, jag kan inte avslöja rimmet ännu. I morgon skulle det kunna gå, men då är jag hos svärföräldrarna och firar jul, så ni får ge er till tåls lite till.

Paketet från Förundersökningsledaren ligger högst upp i den ena julklappskassen. Det är SÅ svårt att inte gå dit och tjuvläsa. Bara några rader. Bara så jag får något att fundera på. Jag är familjens mest nyfikna individ och det riktigt gnager i mig att det ligger ett paket till mig där, och att jag inte får läsa på det…

Plötsligt tycker jag som barnen, att det är låååångt till morgondagen!

Nu går jag KANSKE på julledighet. Det betyder att jag KANSKE inte bloggar något vidare på ett par dagar.

Jag vill önska alla en riktigt GOD JUL! Det är jag i alla fall säker på!

Nu är det stressigt värre. Om bara några få timmar kommer våra julgäster och jag ska först städa toaletterna, bädda i ordning fem gästsängar och plocka undan barnas kläder.
Och stuva undan alla lockande pärlor från kontoret, som kommer bli gästrum för en liten knappt ett-åring med aplånga armar.

Och Förundersökningsledare säger:
-Vi borde ju putsa fönstren också, så här vid jul när vi är hemma mycket, och solen skiner…

Men så händer det!

Mitt i julruschen, när jag hjälper lilla Svalan att slå in paket till alla kvinnor i vår släkt, kommer Förundersökningsledaren in med ett paket som kommit på posten.
Det är till mig!

Och det är min vinst från Bella.
Underbara Bella med bloggen Dröm och Vision:
http://dromochvision.blogspot.com/

Jag har vunnit två kökshanddukar och en lååååång jullöpare av henne.

Hipp hipp Hurra!

Jag avbröt genast alla paket- och städaktiviteter och hängde upp handdukarna och la löparen på soffbordet. En av handdukarna förvandlades tillfälligt från kökshandduk till gästhandduk.

Ett stilrent vitt paket. Även om jag vet vad det innehåller är det spännande att öppna.

I paketet ligger ytterligare ett paket, och en hälsning från Bella!

Jullöpare och två fina handdukar.

Den ena handduken hamnar genast i köket.

Jag borde nog tagit bort den gamla använda handduken innan jag tog kortet…

Löparen passar perfekt på soffbordet.

När vi var och hämtade granen i skogen igår hävde Förundersökningsledaren ur sig:
-Vi kanske ska satsa på en platsgran näst år.

Han motiverade med att vännerna vi besökte i fredags hade en så fin platsgran, tät och fin, konformad och med upprättstående grenar. Barrfri…

-Aldrig i livet, svarade jag.
-Hellre en ful gammal skraltig gran med äkta barr än en platsgran.
-En plastgran kommer icke över vår tröskel!

Ikväll klädde jag och barnen granen. Det blev som vanligt. Barnaögon som tindrar. Mor i huset myser. Far sätter i ljusen ivrigt påhejad av övriga familjen.

Efter en stunds brottande med de trilskande grenarna och efter allt för många stickor i fingrar och fötter ropar jag till maken:
-Nästa år tycker jag vi skaffar en plastgran!

Jag bestämmer mig för att låta barnen klä granen som de vill. Jag ska inte lägga mig i. Nu ska vi ha roligt. Alla ska vara glada och nöjda.

Efter en liten stund påpekar jag att det kanske inte är så bra att hänga alla röda smällkarameller bredvid varann. Vi måste sprida ut kulorna också, så att det hänger blå kulor på ett jämt avstånd från varann, och röda och guldiga däremellan.
-Och ni kan inte hänga de små kulorna längst ner och de stora högst upp. Det måste vara tvärt om!
-Och så får ni inte hänga så tunga saker långt ut på grenarna. Då tyngs ju grenarna ner och de är redan lite ledsna. Det blir inte snyggt!
-Och så kan ni väl inte hänga två kulor på samma gren, sprid ut dem ordentlig. Titta, nu är det ju inget som hänger här nere. Vi kan ju inte ha ett helt tomt parti här.
-Nej, de här fina röda kulorna med guldglitter ska hänga högst upp, så brukar vi alltid ha det.
-Det är lika bra att jag hänger upp de vita julgranskaramellerna själv så blir det snyggast.

Guldgossen gav upp rätt snabbt. Han suckade och sa att han inte tyckte det var roligt längre. Jag fattar inte varför han inte vill vara med och klä granen. Det är ju tradition att vi gör det tillsammans. Istället gick han upp och var med Förundersökningsledaren och installerade en större hårddisk i TV-datorn. Lilla Svalan och jag klädde klart granen själva. Hon höll ut till det bittra slutet.

Och nu efteråt har jag bara gått och flyttat om några kulor, hängt istär, bytt plats.
Men i stort sett är det barnen själva som klätt granen.
Precis som vanligt.

Nu tar jag en bloggpaus från julstöket.

Det här är inlägg 1111. Jag gissar att inlägg 2222 kommer någon gång nästa höst. Kanske i oktober. Låter det rimligt?

Det blev en enkel wook till lunch idag.

Kyckling, vitlök och broccoli gjorde sällskap med äggnudlar och ostronsås och kryddades med svartpeppar, salt och chilipulver. Enkelt och gott. Ett glas vatten fullgjorde måltiden.

Förundersökningsledaren är fortfarande ute och handlar julklappar – till mig. Han har varit borta jättelänge. Betyder det att jag får något riktigt bra från honom i år?

Igår hämtade vi julgranen. Mina föräldrar har en skog där vi brukar få gå och leta.
Vi passade naturligtvis också på att tillbringa eftermiddagen och kvällen hos mina föräldrar där också min Italien-syster och hennes familj befinner sig. Det är så roligt och gôtt att träffa dem. Särskilt min systerson som jag nästan kan längta mig fördärvad efter mellan varven.

Idag är det Förundersökningsledarens tur att ta en ensamrunda på stan och leta julklappar. Och handla. Julmust och mjölk.

Guldgossen och jag har en hel del presenter kvar att tillverka. Även lilla Svalan har en del kvar.

Och i kväll är det min och Förundersökningsledarens uppesittarkväll. Då ska vi slå in alla paket och rimma. Egentligen brukar vi göra det kvällen före julafton men i år har vi förmånen att få två av Förundersökningsledarens syskon med familjen på övernattningsbesök till julafton så vi tidigarelägger vår rimstuga lite grann.

Jag måste komma ihåg att vattna blommorna idag också. Nu tror jag faktiskt det var två veckor sedan senast.

Och nu ropar lilla Svalan och hennes kompis att de vill gå upp badet. Det är väl bäst att jag ger dem ett handtag.

Om en kvart åker familjen Zäta iväg på årets första julafton.

Vi har som tradition i vår Tillväxtgrupp att byta julklappar på julavslutningen. Men man får inte köpa några julklappar och ta med sig utan måste ta något gammalt hemifrån som man inte längre vill ha.

Vi har fått allt möjligt roligt och konstigt genom året, och även gett bort. Förundersökningsledaren fick en anskrämlig slips ett år, som givaren hade på sin konfirmation. Jag har fått ett mystiskt trädgårdsredskap som jag inte använt. Jag har gett bort ett set med rosablommigt porslin, en burk och ett servettställ. Vi har gett bort en jättestor solfjäder. Vi har fått en stor halmbock. Den står vid vår entré för tredje året i rad och sjunger på sista versen. Lite halt och blekt är han och i år ska vi nog bränna upp honom när julen är slut.

De julklappar vi ger bort i år är en konservöppnare (nu har vi “bara” två kvar hemma), en väggklocka med grön kant som jag fick när jag flyttade in i mitt första egna hem, för 100 år sedan ungefär och så tre små BH:ar. Jag tror det är min minsta lillasyster som hade dem när hon började använda BH och jag fick dem för några veckor sedan av min mamma med uppmaningen att spara dem tills lilla Svalan får behov. Det är roligare att ge bort dem i julklapp tycker jag.

Vi brukar inte bara byta julklappar som normala människor utan vi lägger alla klappar i en hög på bordet och så slår vi med tärning. Får man en sexa eller etta får man ta en klapp från bordet och så går vi laget runt och slår med tärningen tills alla klappar är slut. Sen går vi några extra varv och den som då får en sexa eller etta får byta sin julklapp med någon annan, eller ta en från den man vill om man inte lyckats få något paket ännu.

För barnen har vi inte denna hårda lek. Där köper vi vuxna i stället en klapp för en tjuga och sedan delar vi ut dem till dem vi tror de passar för och hoppas att alla blir nöjda.

Nästa julafton har vi planerat in på – julafton. Då ska vi vara hemma hos Förundersökningsledarens föräldrar och fira jul tillsammans med dem och alla Förundersökningsledarens syskon med respektive och barn. Då blir vi 10 vuxna och fem barn.
Vi har dragit lott i förväg så att varje familj köper presenter för 500 kr till en annan familj. Det är jättebra tycker jag, både att man inte köper till alla och att vi har en bestämd summa att hålla oss till.

Sista julaftonen blir den 28de december då vi firar jul hemma hos oss tillsammans med mina föräldrar och syskon med respektive och barn. Då blir vi bara åtta vuxna och tre barn. Och vi köper julklappar hej vilt till varann, men bara för små summor.

Oj, nu måste vi åka, och jag har inte bytt om ännu.

Jag är lite dagen efter-ig. Trött, seg, fantomsmärtor (en del väljer att kalla det för huvudvärk).

Vi var på julbord med jobbet igår kväll. VD:n hade bokat in oss på restaurang Sjökanten vid Kronokampingen. Jag erkänner att jag hade förutfattade meningar om deras julbord. Jag trodde det skulle vara halvfabrikat framslängt på en disk med förhoppningen att gästerna hellre prioriterar snapsar och sprit.

Jag hade fel. Julbordet var inte dingnande men det som serverades var fantastiskt gott. Bästa julbordsmaten jag ätit faktiskt.

Och vi hade såklart jättetrevligt. En trubadur vid namn Djup underhöll med förstklassig sång till förprogrammerat bakgrundskomp och extra gitarrspel.

Sen blev det lite jobbigt. VD:n fick för sig att jag borde sjunga något. Jag är fortfarande förkyld och hes och dessutom har jag en tunn röst som gör sig bäst väl mickad. Ärligt talat så hörs jag nästan inte annars, om man inte står nära. Jag framförde mina dubier till herr VD och då fixade han så jag fick låna trubadurens mick. Nu var det svårt att komma undan. Och lite frestande var det ju också. Det fanns några andra gäster där än mina kollegor också, och jag är ju inte den som är den… Jag gillar ju att sjunga för publik.
Så jag sjöng. Två versar på Gläns över sjö och strand.
Men jag var nervös. Mycket mer nervös än när jag sjöng för 500 personer i kyrkan förra helgen. Plötsligt var det meningen att de glada gästerna skulle upphöra med sitt sorl och glam och lyssna till en “seriös” julsång.

Det gick i alla fall hyfsat. Det klart att det inte var klockrent. Hjärtat bultade i halsgropen så att stämbanden svajade okontrollerat men jag tror i alla fall att mer än hälften av tonerna prickade.

Och lite senare fick jag sjunga igen. En vers på vardera Stilla Natt och O, helga natt drog jag till med.
Och tacksam publik hade jag så det var värt den extra heshet och det onda hals jag dras med idag.

Idag julpyntar barnen, äntligen…
Jag planerar mat inför helgerna, städar lite och snart ska jag åka och handla och sen göra en gräddtårta och så har vi några paket att slå in och klockan fem ska vi iväg på julavslutning med Tillväxtgruppen.

Jag skulle inte ha något emot att sjunka ner i ett varmt bad eller se på någon av filmerna jag fått låna över jul av min snälla kollega, men det får anstå.

Det är sista arbetsdagen på hela året. Det är väl inget att undra på om det tokar till sig lite grann.

Jag ringer växlar och frågar efter den som bokar in företagets hotellövernattningar.
Kanske sluddrar jag lite för växeldamen frågar förskäckt:
-Avrättningar!

Kollegan vid skrivbordet bredvid kör den lite trevligare stilen och önskar sina respondenter God Jul. När hon ledsnar försöker hon variera sig lite, men det går inte lika bra:
-Tack för samtalet, och trevlig Gul!

Jag pratar med en söt liten tjej i Skåne. Hon heter Dora men uppger inte sitt efternamn. Jag bokar in ett besök med henne och behöver hennes e-postadress för att maila bekräftan.
-Ja, det är dora punkt k i s.
-Dora punkt “tjiiis”, förtydligar jag.
Med ömklig liten röst svarar hon:
-Nej, Kiss. Det uttalas kiss.

Jag fick en lapp på mitt skrivbord av kollegan som svarar på inkommande samtal.
Det stod bara: Ring Guldgossens fröken.
Jag haffade kollegan som meddelade att fröknen sagt att det inte var så farligt.

Inte så farligt, inte så farligt. Vad kan ha hänt då?

Jag ringde genast till Guldgossens frökens arbetsrum. Inget svar.

Jag ringde till skolexpeditionen för att se om de hade koll på var fröken behagade befinna sig när hon bett mig ringa. Det var ingen som svarade där heller.

Vad kunde ha hänt egentligen? Har Guldgossen trillat och slagit sig, fast bara lite grann, eller är han sjuk. Eller har han kommit i bråk med någon… (Det sistnämnda är väl i och för sig inte så troligt.)

Jag ringde till telefonen på stora fritids. Inget svar.

Jag ringde till expeditionen igen. Inget svar.

Jag ringde arbetsrummet igen. Inget svar.

Jag ringde expeditionen, arbetsrummet och fritids några gånger till. Inga svar.
I stället svarade kommunens växel och när de fick höra varför jag höll på att ringa som en galning så kopplade de mig till rektorn.

Och kan ni gissa – inget svar där heller.

Jag fick till slut svar på lilla fritids, men det hjälpte ju inte eftersom de inte visste något om varken var Guldgossen eller hans fröken befann sig.

Uppgiven vände jag mig till mitt stora stöd i livet. Ja, faktiskt! Jag ringde Förundersökningsledaren och bad om råd. Mammaoron kröp i kroppen. Borde jag åka dit?
Förundersökningsledaren gjöt olja på vågorna och uppmanade mig att ringa lite till.

Till slut fick jag tag på fröknen.
Hon ville bara veta hur hon skulle fylla i Försäkringskassans VAB-papper.

Suck!

Jag har märkt att det pyntas en del ute i blogg-Sverige. Det är väl främst bland inredningsbloggarna juldekorationerna flödar, och då inte med tomtar och glitter utan mer med det vita och med ljus.

Det är vackert.

Men…

Jag har bestämt mig för att barnen ska få julpynta hos oss, i alla fall så länge de själva tycker att det är roligt. Deras bästa dagis- och skolpyssel sparar jag också, tillsammans med ärvda och köpta saker och alltihop åker fram varje jul.

Just nu håller jag på och packar upp de tre banankartongerna som förvarar julpyntet under större delen av året. Jag lovade barnen igår att vi skulle julpynta ikväll.
Jag är en usel löftesbryterska. Lilla Svalan har tappat förtroendet för mig fullständigt och till och med den återhållsamme Guldgossen blev besviken på mig när jag inte lyckades hålla tidtabellen utan har fått skjuta upp julpyntandet några dagar.

Anledningen till mitt vidriga avtalsbrott är att jag upptäckte (märkligt, det är ju likadant varje år men jag tycks glömma bort de här detaljerna…) att för att kunna sätta upp något julpynt så måste man också ta bort andra prydnadssaker för annars svämmar det över på fönsterbräden och soffbord. Och när man ändå håller på att plocka undan och packa ner så kan man lika gärna damma lite också.

Och hoppsan, så var klockan åtta och barnen borde legat i sina sängar för en halvtimma sedan.

Nu har jag packat ner året-runt-sakerna och dammat och nu plockar jag upp våra julsaker, ställer allt i en stor hög på soffbordet och så får barnen placera ut sakerna där de tycker att de passar när tiden är mogen.
Det blir inte i morgon för då ska jag bort på julbord med jobbet och Förundersökningsledaren och barnen ska göra en föräldrarunda och först besöka mina föräldrar för att hämta ved och sedan fara till hans föräldrar och vara datasupport.

Man kan bli lite nostalgisk när man packar upp julsaker. Vissa figurer har jag starka barndomsminnen förknippade med. Det finns två små tomtar, en illgrön och en fulorange, som jag fick när jag var liten. Jag tycker mycket om dem trots att de är oansenliga och den gröne tomten har tappat huvudet och fått det fastlimmat igen.
Min allra käraste julskatt är en fin röd ängel med små guldkantade vingar och ett pälsbräm av prslin längst ner på kjolen.

Andra saker har jag köpt själv, som vuxen, och känner ingenting för. Men jag kan ändå titta lite kärleksfullt på dem och tänka att om de får ha sina huvuden i behåll kommer de förmodligen så småningom att bli mina barns minnessaker och kanske kommer någon av dem att få hedersplatsen i deras hem en dag.

Heter det typ “bloggroll”? Den där listan som vanliga bloggare brukar ha ute i kanten och som talar om vilka bloggar de besöker?

Jag har ju ett lite halvhopplöst bloggutrymme som man inte kan göra mycket med, mer är skriva sina inlägg i. Men nu har jag kommit på att jag kan fylla på spalten med beskrivningen av mig själv och låta den fortsätta med vilka bloggar jag besöker.

Jag har bara skrivit dit en än så länge, men det kommer bli fler när jag hinner.

Idag var det dags för det årliga tandläkarbesöket. Jag bävade.

Min tandläkare är säkert en fin människa. Han är folkpartist och engagerad i tandläkarförbundet.

Det hjälper inte.

Tandläkarmottagningen är hemtrevlig. I väntrummet finns kaffe, olika tidningar, en platt-TV, vitmålade rottingmöbler med blommiga dynor, heltäckningsmatta, världens minsta toalett där handfatet dekoreras med en levande snittblomma och det finns tandborstar att använda för den som behöver.

Det hjälper inte.

Min tandläkare satsar på modern teknik. När tänderna ska röntgas sker det med digitalkamera och fotona ploppar upp direkt i datorn så han ser om patienten blev bra på bild. När han ska avlägsna tandsten sitter han inte och skrapar för hand utan använder ett laserinstrument som sknabbt och effektivt tar bort eländet.

Det hjälper inte.

Min tandläkare är nämligen fepplig. Han slinter med sina vassa verktyg och han är för snabb och ovarsam.
Förra gången jag var där hade han problem med sitt datasystem och uppkopplingen till landstingets stora server. Han satt med ena handen i min mun och den andra på tangentbordet. Svärord och annan rotvälska vältrade ut mellan hans tänder och jag visste inte om han syftade på sin dator eller på min munhåla.

Den här gången gick det däremot bättre.

Min tid var kl 09.00. Jag tror jag var första patienten för dagen. Tandläkaren hade knappast vaknat ännu och alla rörelser var sömniga och lugna.
Jag måste komma ihåg att boka en morgontid även nästa gång.

När undersökningen var klar sa han:
-Grattis, du har en helt frisk mun. Det finns inga problem någonstans, inga hål, ingen tandsten!
Ha en god jul så bokar jag in dig igen om ett och ett halvt åt. Jag tycker inte du behöver komma hit oftare!

Det kändes som en för tidig julklapp.

Fick mitt första julspam nyss. En översättning av texten lyder:

“Är du redo för julens erektion?”

Rackarns! Här har jag bakat pepparkakor och lussekatter, köpt hyacinter och amaryllis, städat och fejat, hängt upp julgardiner, kokat knäck, vikit julgranskarameller, stöpt ljus, lutat Långa, slaktat julgrisen, såpskurat golvet och strött ut hackat enris… (Jaja, jag överdriver visst lite.)

…men jag har alldeles glömt bort att förbereda mig för julerektionen.

Idag var jag på jakt efter en vit amaryllis. Jag köpte en med två stänglar i lördags för 40 kr och tyckte att det väl inte borde vara så svårt att göra om samma bedrift idag.

Jag hade fel.

Idag säljes endast enstänglade, röda amaryllisar.

Istället köpte jag fyra par blåa kalsonger. Inte riktigt samma sak kan man tycka…

I dagens NLT (Nya Lidköpingstidningen) finns söndagens julkonsert recenserad. Det stod något mycket positivt om mitt framförande av Ave Maria.

“När X framförde Ave Maria stod tiden stilla i Pingstkyrkan i Lidköping.”

Jag skulle blivit jätteglad om det inte varit för att X:et i texten inte var mitt namn. Reportern har råkat blanda ihop solisterna och den kvinna han skriver om sjöng väldigt vackert, men inte Ave Maria. Det är lite som att bli snuvad på konfekten tycker den fåfänga delen av Zäta.

Värre ändå, är det för Peter Barlack. Han har blivit milt refuserad (använder jag rätt ord nu Peter?) av Ollon!
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/12/dagens-recension.html

I morses hade jag lite otur med hjärnan. Den drabbades av akut minnesstörning.

Det började med att jag skulle leka snäll mamma och låta barnen titta lite på julkalendern innan vi for till skolan. Jag tycker också att årets julkalender är bra så vi råkade titta en aning för länge och jag lyckades inte leverera barnen förrän precis när frukosten började.

När jag skulle lämna av mina telningar upptäckte vi att jag glömt lilla Svalans väska hemma. Jag släppte av barnen och skyndade mig hem efter väskan. När jag hämtat den och hängt upp den på lilla Svalans krok vid hennes klassrum gick jag för att dela ut den obligatoriska hej då-kramen. Lilla Svalan satt med sina frukostätande klasskamrater i matsalen. Hon frågade om jag hämtat väskan och hängt upp den ordentligt. När jag lovade att det var utfört sa hon:
-Tog du med regnkläderna också mamma, det ska regna idag!

Nej, några regnkläder fick jag inte med, och nu var klockan för mycket för att jag skulle hinna. Jag fick bannor av min yngsta avkomma och for slokörad till jobbet, dit jag lyckades hinna en minut före åtta.

Om man är 34 år gammal. Gammal alltså, och inte sover en natt. Ja, det räcker tydligen med en enda ynka natt. Då blir man jättetrött!

Jag gick och la mig klockan tre.
Väckarklockan ringde kvart i sex.
Tiden däremellan ägnade jag åt att frysa och lyssna på maken som var paj i magen efter ett äpple han inmundigat tidigare på dagen.

Jag frös som en hund. En så´n där nakenhund ni vet!
Jag tog på mig långbenta pyjamasbyxor, raggsockar och en knälång, långärmad flanellskjorta. Efter en liten stund kompletterade jag med benvärmare.
Det hjälpte inte. Jag fick gå upp och leta reda på min HellyHansen-tröja. Ganska välklädd återvände jag till sängen.

Jag frös ändå. Frös och lyssnade på makens toalettljud. Och sen var klockan stiga-upp-dags och det var för sent att bli varm och sovskön.

Nu är jag så trött att jag är lite yr. Lägger jag huvudet på sned och flackar med blicken börjar datorn att snurra. Intressant!

Tror ni jag vågar köra hem?

Ringde till Slöjddetaljer för att höra om de har vekgarn på rulle.

Blev kopplad till kundtjänst:
-Vi kan inte ta ditt samtal just nu. Du har plats nummer…. (och här är det ju så olidligt spännande att få veta vilket nummer just jag har!) ett i kön.

Hurra, rusig av lycka konstaterar jag att jag ligger först. Det är snart min tur. Det är bara en person som pratar med kundtjänst före mig.

Fast det dröjer visst en stund innan det blir min tur i alla fall.
-Du har plats nummer… ett i kön.

Jo tack, det förstår jag nog. Men vad kan de prata om så länge där i andra änden?

-Du har plats nummer… ett i kön.

Det känns inte helt nödvändigt att bli upplyst om detta…

Men så kommer beskedet som ställer hela idén med telefonkösystemet på ända. Det som får en att tvivla på rättvisa och heder i samhället. Det som gör mig så konfunderad att jag genast lägger på luren av ren reflex:
-Du har plats nummer… två i kön!

På lunchen var jag ute och köpte julklisterfrimärken. Det är ju så fint ordnat nu för tiden att man inte nödvändigtvis behöver slicka.
Nu ligger alla julkort som jag knåpade ihop i natt, i den stora röda lådan och väntar på vidare transport. Ja, inte riktigt alla i och för sig, det är några som ska delas ut i lådorna hemomkring också.

Jag satt och klistrade frimärken på en bänk i vänthallen bredvid två av stadens orginal. De diskuterade fackföreningsavgiften, och varför man nödvändigtvis ska skicka julkort…
Den ene av dem hade inte skickat julkort på 30 år, men funderade på att överraska. Den andre hade ingen att skicka till.

Jag skämdes lite när jag satt med mina 40 julkort, som går till den närmaste släkten och vännerna bara. Jag har det oförskämt bra faktiskt.

Nästan gång jag sitter uppe till tre på natten för att skriva julkort och blir avslaget trött dagen efter, ska jag tänka på den lille farbrorn som inte hade någon att skicka julkort till, och så ska jag inse att jag är fantastiskt rik!

Jag har ingen feber, men jag känner mig ändå inte helt fit for fight.

Och nu tog rösten slut. Klockan är bara kvart över elva och det är fem arbetstimmar kvar. Hmmmm…

Igår gjorde jag bort mig lite grann…

Det började här:
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/12/om-jag-springer-bort-kanske-jag-blir.html

Läs kommentarerna också.

Det värsta är att jag faktiskt tänkte:
“Ha, nu har i alla fall Peter den Store tänkt lite fel!”

Sen fortsatte det här:
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/12/viktigpeter-kontrar.html

Det är sällan jag frustar av skratt, men igår inträffade det!

Klockan är kvart i tre. På natten.

Jag har just gjort klart julkorten.
Det är sista dagen att skicka dem i morgon.

Varför är jag alltid ute i sista sekund?

Vis av tidigare erfarenheter (Lilla Svalan hade en gång en infektion med “varböld” i tandköttet och den gav sig inte trots två penicillinkurer) ringde jag idag vårdcentralen för att be dem ta sig en titt på Guldgossens läpp.

Förra onsdagen tog penicillinkuren slut som skulle göra ni (västgötska) på varet efter Guldgossens bett i överläppen. Varet var nästan borta när medicinen var slut.
Sedan har läppen läknat fint och ser bra ut, men de senaste dagarna har jag märkt att det finns en liten kula kvar inne i läppen och jag har varit orolig att det ska vara varhärden som växer till sig på nytt.

Sköterskan jag talade med på vårdcentralen trodde inte att någon läkare skulle behöva titta på läppen. Kroppen brukar själv kunna ta hand om sådant här. Hon frågade också om varkulan var stor som en ärta eller som en köttbulle. Hade den varit stor som en köttbulle skulle jag ha varit en mycket oansvarig förälder kände jag! Ärtstorleken var en mera lämplig beskrivning. Sköterskan skulle gå och tala med en läkare och se vad han tyckte.

Efter ett tag ringde hon tillbaka och sa att läkaren tyckte att vi skulle komma dit.
Vi fick tid halv två och jag var och hämtade Guldgossen på skolan. Tyvärr kom han att missa blockflöjtslektionen. Han har tränat så duktigt varje dag och kunde “Bjällerklang” utantill. Nu fick han inte chans att brilliera. Han verkade inte ledsen för det. Kanske är han inte så prestationsberoende som sin mor, tack och lov!

På vårdcentralen fick vi träffa en annan läkare än avtalat, men det gjorde inget. Guldgossen sa artigt:
-Dej tycker jag att jag känner igen!
Och det borde han gjort för den här läkaren är även skolläkare och har träffat Guldgossen en gång om året sedan skolstarten.
-Ja, det kanske du gör, sa läkaren lugnt.
Sen klämde han igenom läppen ordentligt, till och med så mycket att Guldgossen var tvungen att säga AJ. Jag gillar läkare som tar sitt jobb på allvar!

Bedömningen är att den hårda kula jag känner bara är ett “invärtes ärr”, en förhårdnad till följd av läkningsprocessen. Men skulle läkaren ha fel och jag märker att kulan växer, så kommer man i första hand att försöka tömma läppen på var, hellre än att medicinera mera.

Det är inget vi ser fram emot, varken Guldgossen eller jag.

Hur ska jag definiera min insats i gårdagens julkonsert?

Det gick bättre än det borde gjort med tanke på förkylningen.
Det gick inte lika bra som det skulle gjort om jag inte varit förkyld.

Kvartettsången lyfte inte riktigt. Både jag och alten var förkylda och det förstörde lite. Sen tror jag att vi blev nervösa av att ha övat lite för lite det sista.
Det lät väl säkert helt okej men inte perfekt.

Ave Maria var okej också. Jag tror jag surnade på några toner, men inget den utan ett musikaliskt tränat öra kunde höra.

Stilla Natt-versen funkade fint ända fram till den sista låga sluttonen då det blev falskt och eländigt innan jag kunde rädda upp den. Tråkigt!

Det som var mest tråkigt med hela tillställningen var att trots att det var mer än fullsatt i kyrkan (folk stod till och med upp under hela den nästan två timmar långa konserten) så saknade jag två personer i publiken. Jag hade så gärna velat att min mamma och min syster var där och lyssnade.
Jag erkänner att det är fånigt och ganska fyra-års:”Mamma, kolla vad jag kan!” men i alla fall. Jag hade så gärna velat haft dem där.

När jag nu äntligen är tillbaka på jobbet efter att ha varit borta hur länge som helst, så väntar en stor förändring på mig.

Istället för att slå 9:an för att komma ut på linjen, är det numera 0:an som gäller.
Hur svårt kan det vara att lära sig?

Jättesvårt verkar det som!

Jag känner mig märkligt oberörd av det faktum att det högst troligt inte kommer gå nåt vidare att sjunga i kväll.

Morgontempen visar 37,7 så det är inte nån feber att tala om, men jag har lätt huvudvärk, är rejält snuvig och känner mig allmänt hängig och förkyld fortfarande.

Och i kväll ska jag stå inför en fullsatt kyrka (jag tippar på att det ryms kanske 300 personer) och sjunga “Ave Maria”, “Stilla Natt” och “Förunderligt och märkligt”.

Stilla Natt kommer kanske gå vägen. Den går inte så högt och jag sjunger bara solo på första versen, sen kommer kören in. Dessutom är det meningen att jag ska sjunga lite långsamt och släpigt (så jag hinner andas emellan, och svälja ner lite snor om det behövs) och göra “min egen tolkning” av sången.

Förunderligt och märkligt framför vi med kvartetten. Den ställer ganska höga krav på samstämmighet och det är lite klurigt när man kan behöva andas på oväntade ställen, och kanske kraxa lite på andra. Dessutom sticker den iväg rätt högt.

Och så har vi då Ave Maria. Den går jättehögt och kräver lite operatakter av sångaren, ingen mesig hessång inte. Hmmm…

Idag har jag och Förundersökningsledaren jobbat hårt för att hjälpa till att stävja lågkonjungturen i landet. Som duktiga konsumenter håller vi handeln igång.

På förmiddagen var vi ute och julhandlade lite. Och den dyraste julklappen köpte vi till oss själva. Tanken var att köpa EN ny taklampa till TV-rummet. Vi kom hem med två. Det var nog de dyraste lampor jag någonsin köpt, också.

Men snygga är de!

Igår kom min Italienska syster och hennes son “hem” till Sverige. Systern är gravid och har lite problem med sammandragningar och är därför sjukskriven eller gravledig i förtid, eller hur man nu brukar lösa det i Italien. Hon hade planerat att komma hem till jul men eftersom hon behöver vila och inte får jobba har hon kunnat komma hem tidigare och ska nu bli omhuldad av mina föräldrar.

Jag är så jätteglad att vi får chans att träffas lite mer än planerat. Det är ju inte så ofta vi kan ses, några gånger om året bara.

I mina tankar hade jag gjort upp planerna för helgen. Hela lördagen fri att umgås och kanske gjuta ljus eller göra julgodis eller baka nåt tillsammans eller… ja, hitta på nåt kul!

Och nu sitter jag här med snor ända ut i öronen, en envis feber som inte vill ge sig, och smältande utsikter att få träffa kära systern i helgen. Vore jag en person som har lätt till tårar skulle jag säkert gråta lite. Men jag är ju tack och lov ganska känslokall och stabil och av gråt får jag bara mera huvudvärk och det orkar jag inte med. Alltså snörper jag ihop mun och hjärta och låter bli att tänka på eländet.

Jag tar en kopp te och tittar på någon gammal katastroffilm i stället.

Lilla Svalan är ganska duktig på att sysselsätta sig själv. Man hör henne sällan klaga över att hon inget har att göra. Tittar hon på TV sitter hon ofta och målar samtidigt, och hon är jätteglad i att pyssla och knåpa. Hon har bra fantasi och kan berätta sagor och hitta på historier. Hon vill gärna hjälpa sin storebror att hitta på meningar när han har svenskaläxa.

Vid lilla Svalans utvecklingssamtal fick jag också veta att hon är bra på att sysselsätta både sig själv och sina kamrater i skolan. Hon frågar aldrig någon fröken om råd att hitta på aktiviteter och det är ofta hon som initierar lekar bland klasskamraterna, utan att för den skull köra över de andra.

Igår fick jag själv bevittna detta.
Jag lämnade henne på skolan som vanligt och när det var dags att gå till frukosten fick hon och två andra tejjer vänta en stund i entrén medan deras fröken gick och tog på sig ytterskorna. Fröken sa:
-Ni kan ju sätta er på bänken och vänta så kommer jag strax.
-Eller så kan vi ju leka nå´t, sa lilla Svalan. Kanske datten!
-Ja, utbrast de andra två.
Och så började de genast leka och springa runt och datta varann under skratt och glada tillrop.

Jag är nästan avundsjuk. Hon gör det så enkelt. Inget krångel med att fråga de andra vad de vill leka, ingen spelad osäkerhet eller ödmjukhet. Bara ett förslag som kan godtas eller förkastas, utan att sätta sig över sina kamrater.
Hon kan redan det som tar många företagsledare och andra ledare flera års kurser att lära sig. Att naturligt leda utan att stå i centrum, att uppmuntra och sätta igång utan att ta på sig en roll som känns obekväm.

Lilla Svalan är den perfekta spelfördelaren.

Tre minuter i ett var jag inne på vårdcentralen. Det var lång kö till kassan och det hade varit smartare om jag varit där lite tidigare. Det är ju inte precis så att jag varit väldigt upptagen här hemma…

När det var min tur att betala och anmäla min närvaro kom en ung kille in som uppenbarligen inte hade koll på kölappssystemet och gick före mig. Jag sa inget och det gjorde inte tjejjen i kassan heller. Killen verkade lite stirrig och jag tyckte inte att jag hade mer bråttom än att det var okej att vänta lite till. Läkarna brukar ju jobba under ganska hög tidspress så jag förväntade mig ändå inte att bli insläppt till klockan ett.

När jag betalat hann jag precis bara sätta mig och bläddra fram ett spännande badrumsinredningsreportage i ett nött exemplar av Sköna Hem, så blev jag uppropad.

När jag satt mig i undersökningsrummet kom strax en kvinnlig läkare insvepande med en svans av tre mycket unga läkarkandidater efter sig.
-Hej, är det okej om de här ungdomarna får följa med in? frågade läkaren artigt.
-Jodå, kraxade jag.

Sen berättade jag hur länge jag varit sjuk och hur jag mådde och läkaren undersökte mig. När hon tittade mig i halsen uppmanade hon de stackars kandidaterna (två killar och en tjejj) att kliva närmare och kika ordentligt.
-Här ser ni tydligt hur mandlarna svullnat. Det är ett tydligt tecken på att det är något som pågår här inne.
Jag var glad att jag inte käkat någon vitlök på flera dagar!

Läkaren lyssnade också på lungorna, både framtill och baktill. När hon lyssnade ryggledes hissade jag upp tröjan för att hon skulle komma åt och jag tänkte generat att om jag vetat att jag skulle haft en publik på tre ungdomar så hade jag tagit en lite snyggare BH istället för min jättebekväma gamla urtvättade vita, så att jag åtmindstone hade kunnat bjuda de små kanditaterna på en roligare uppvisning.

Läkaren hittade inga tecken som tydde på något annat än en vanlig förkylning och det hade jag inte väntat mig heller. Hon sjukskrev mig fredag och måndag för att jag ska hinna bli frisk och vila upp halsen ordentligt.

Sen for jag till jobbet och lämnade sjukintyget och stannade till på Willys på vägen hem och köpte bakpotatis och mjölk. Jag tog den sista halva decilitern mjölk till flingorna i morses och har längtat efter en kopp te hela förmiddagen.

Jag tror aldrig att jag har varit sjuk så här länge förrut, i alla fall om man räknar bort gallstensbesvären. Jag har i alla fall inget minne av att jag behövt åka till vårdcentralen och be om sjukintyg. Det känns rätt värdelöst. Jag känner mej vek och spak och dålig och… ja, som en klen sparris helt enkelt.

Jag vill tävla mera!

Var med du också!

Zinkhuset kommer från Home Sweet Home som ni hittar här:
http://home-sweet-home.se/

och tävlingen hos “Hem och lycka” finns här:
http://hemochlycka.blogspot.com/2008/12/tvling-om-zinkhus-frn-walther-og-co.html

Lycka till!

Jag har fått tid på vårdcentralen kl 13.00.

Hehehe!

Jag gjorde ett test på vilken hund jag skulle vara om jag vore hund. Resultatet blev att jag är en mops!

“Mopsen är en barnvänlig, livlig och glad hund med charm, utstrålning och intelligens. Den passar bra med barn och andra husdjur. Mycket hund i litet format med stor personlighet som varierar från en mops till en annan. Mopsen är hundvärldens clown, fylld av energi och humor och den strålar sig gärna i uppmärksamhetsglansen. En mops vet hur man uppför sig. De är självsäkra nog att känna till sitt eget värde och är i princip orubbligt harmoniska. Mopsen älskar andra hundar, ju större desto bättre. Får den inte den uppmärksamhet den förväntar sig är det andras förlust, mopsen drar vidare till någon som bryr sig. Mopsen älskar att sitta i knäet, men är absolut ingen latmask. Tvärtom så är den oerhört energisk och med på det mesta, och det bästa den vet är att få komma ut på galej. Mopsen har inga jaktinstinkter men den är väldigt följsam och lätt att få väluppfostrad.”

Jag skulle vilja tillägga att den är rätt ful också.

Vill ni veta vem mer som är mops? Ja, det är ingen skönhet i alla fall.
Orvar Säfström.

Vill du själv kolla vilken byracka du är är testet här:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=45926&a=509489&lid=puff_516337&lpos=extra_0

Sitter här och väntar på att de ska ringa tillbaka från vårdcentralen.
Igår tyckte jag att jag mådde lite bättre. Snuvans eviga droppande avtog och jag var lite piggare än dagen innan.

När jag vaknade i morses var det lika lôet igen. Feber, hosta, trött och stel. Och snuvan har transformerats till en segrinnande knäcksmet som inte vill snytas ut men som gladeligen blockerar näsan och sakta som en sjuk snigel rinner nerför svalget. Usch!

Medan jag väntar vid telefonen passar jag på att besöka några bloggar. Jag kikar på Skärgårdsdoktorns superrunda köttbullar http://skargardsdoktorn.blogg.se/2008/december/kottbullsfabrik.html

och på Annalundas adventspynt http://annalunda.blogspot.com/2008/12/adventshlsning.html

och så fastnar jag hos Trollmor på Pepparkaksvägen.
http://stumpatrollet.blogspot.com/
Det kanske inte finns någon som hon som kan väva samman ord och bild till en så perfekt helhet.
Jag låter hennes ord likt silverdroppar landa på min torra hud. Porerna dricker begärligt och längtar efter mer. De stilla bilderna svävar likt tunna fjärilsvingar rakt in i mitt sinne.
Så här kan man njuta! Kvart över åtta en sjuk torsdagsmorgon i december.

Det har snöat här på förmiddagen. Jag skulle kunna tänka mig att fira julafton idag. Vaddå gran och glitter och paket och julmat. Det är väl snön det hänger på, eller…

Blir man extra lättrörd när man redan är lite snuvig innan?

Jag läste i tidningen i morses att ett cementföretag i Brännebrona, några mil härifrån, fått en stororder och tänker att det förmodligen räddar en del jobb i den lilla hålan. Och så gråter jag en skvätt för att jag blir glad för de som jobbar på företaget.

Hittade en jättefin ljuslykta på Eikkalas blogg.Visst är den rustik och så snygg med sin krona på toppen!
Om jag vinner ska jag ställa den i vårt uterum.

Vill du också vara med och tävla hittar du tävlingen här:

http://eikkala.blogspot.com/

Nu vill jag vinna fyra fina glaskulor att hänga i gardinen på kontoret. Det skulle bli sååå läckert om jag vann.

Var gärna med och tävla du också!
Här hittar du Villa Moas tävling:
http://villamoa.blogspot.com/2008/11/tvlings-dax.html

Lycka till!

Det finns många härliga tävlingar i bloggvärlden just nu.

Jag är med och tävlar hos Gårdsromantik Havsviken:

http://havsviken.blogspot.com/2008/11/tvling-vinn-zinkhus-frn-walther-co.html

Det finns finfina priser att vinna. Se själv:

Nu är jag less på det här!

Härliga Helena med bloggen ”Nyckeln till mitt hjärta”:

http://nyckelntillmitthjarta.blogspot.com/

efterlyser en självklar sak. Naturligtvis måste ni få svaren till tipzpromenaden.
Rätt rad ska vara SJÖODJURET.

Här kommer frågorna igen, med svaret fetmarkerat och med minst en länk till ett tidigare inlägg där svaret framgår.

Fråga 1
Vilken figur är Zäta i julkrubban?

M. Vis man
A. Herde
G. Maria
S. Kamel
V. Jesusbarnet
I. Lamm
K. Ängel
T. Åsna

http://blogg.zettervall.se/#post1050
http://blogg.zettervall.se/#post987

—————-

Fråga 2
Vad tycker Zäta om att städa?

N. Det går an med musik till.
I. Det är kul när det är klart.
N. Det är en bra motionsform.
J. Det är tråkigt.
A. Det är riktigt roligt.

http://blogg.zettervall.se/#post780

———————–

Fråga 3
Vad är Zäta fobiskt rädd för?

Ö. Getingar
L. Råttor
T. Ormar
O. Blod
K. Mörker
I. Att vara tyst.
G. Att flyga.

http://blogg.zettervall.se/#post161
http://blogg.zettervall.se/#post382

—————————

Fråga 4
Vem är Zätas absoluta favoritbloggare?

S. Jensen: http://jensenstankar.blogspot.com/
O. Rana: http://ranashorisont.blogspot.com/
T. Vardagsglimterskan: http://vardagsglimt.blogspot.com/
I. Helena: http://nyckelntillmitthjarta.blogspot.com/
G. Skärgårdsdoktorn: http://skargardsdoktorn.blogg.se/

http://blogg.zettervall.se/#post810

——————————

Fråga 5
Var var Zäta väskryckare?

D. London
U. Paris
E. Lidköping
T. Stockholm
T. Trollhättan

http://blogg.zettervall.se/#post884

——————————–

Fråga 6
Vad heter huvudpersonen i Zätas hemliga ljugarblogg?

J. Henrietta
Ä. Rosamunda
R. Vendela
N. Simona
Ö. Felicia
G. Grace
L. Olga
A. Zäta

http://zatasblogg.blogspot.com/2008/08/kommentarer.html
http://zatasblogg.blogspot.com/2008/08/namnsdag.html

————————————-

Fråga 7
Vilken dag handlar Zäta på torget?

L. Lördag
U. Onsdag
R. Fredag
A. Måndag

http://blogg.zettervall.se/#post999

———————————–

Fråga 8
Vad har Zätas pappa för yrke?

R. Bonde
A. Rörmokare
N. Elektriker
D. Affärsbiträde
I. Slaktare
G. Bilmekaniker

http://blogg.zettervall.se/#post746

————————–

Fråga 9
Vilket datum gjorde Zäta sitt första inlägg i bloggen?

S. 15de februari 2008
N. 30de februari 2008
E. 9de februari 2008
D. 1a februari 2008

http://blogg.zettervall.se/#post1

—————————–

Fråga 10
Var bor Zätas yngsta lillasyster?

T. Ludvika
A. Falun
K. Borlänge
D. Gävle
R. Mora
O. Milano
P. Sandviken
P. Hofors

http://blogg.zettervall.se/#post636

Det finns troligtvis fler inlägg än de angivna som berättar om svaren på frågorna.
Nästa gång jag återkommer med en tävling blir det kanske något som inte tar riktigt lika lång tid att svara på…

Det händer inte så mycket kul att skriva om i mitt liv för tillfället. Jag är fortfarande hemma med feber och förkylning och blir hemma i morgon också.

Det börjar bli lite ledsamt det här…

I morses gjorde i alla fall Förundersökningsledaren en hedervärd insats och skjutsade barnen till skolan och började själv arbeta lite senare än vanligt, bara för att jag skulle få sova. Annars har jag gått upp tjugo i sju och hjälpt barnen iväg till skolan och när jag kommit hem har jag inte kunnat soma om, trots att jag verkligen försökt.

Idag sov jag till halv nio. Ja, jag sov väl inte som en stock direkt. Naturligtvis vaknade jag när Förundersökningsledarens väckarklocka ringde, och när han gick ut från toaletten, och när han kom upp för trappan efter sin frukost, och när barnen gick på toa, och när de viskade med honom om vilka kläder de skulle ha på sig. Men det betyder ju också att jag somnade mellan varven! Och när de väl gett sig av halvsov jag åtmindstone ett bra tag till!

Jag blir lite piggare på kvällarna, när familjen är hemma och jag inte bara är ensam hela tiden. Eftermiddagarna går också an, då brukar jag kunna sysselsätta mig med något. Äta frukost till exempel!
Men mornarna är värst. Då varken vill eller orkar jag göra någonting. I dag varade morgonen till kvart i tre. Då hade jag läst ut Anne Holts bok “Bortom sanningen” som jag började på igårkväll, och klev upp ur sängen för första gången idag.

Det känns inte riktigt sunt. Men så är jag ju sjuk också!

Jag är hemma sjuk idag också, och förmodligen även i morgon. Feber, snuva, ont i halsen, hes, huvudvärk, lite hosa. Ja, ni vet, helt vanlig förkylning alltså.

Det går inte i många knop här. Jag har tillbringat större delen av även denna dag framför TV:n. Jag har sett tre avsnitt av Jordan – Rättsläkare och tre Wallanderfilmer.

Jag har också dragit en vinnare i min svåra tips-tävling. Tack alla två som orkade ta er tid att svara!

Vinnare blev Jensen med bloggen Jensens Tankar:
http://jensenstankar.blogspot.com/

Sänd din adress så kommer smycket på posten.

Jag sov dåligt i natt också, en förkylning är konstigt nog inte bästa sömnpillret.
På morgonen hade dock febern sjunkit till bara 37,5 så det finns hopp om att följa med Förundersökningsledaren på julbord med hans jobb i kväll.

På förmiddagen har vi bakat pepparkakor. Förundersökningsledaren ägnade sig mest åt fina hjärtan och stjärnor som passar bra att bjuda på. Guldgossen gick loss på blommor och bockar, tärningar och svenska flaggan. Jag gjorde stora hjärtan med hål att hänga i gardinstången och lilla Svalan gjorde en massa egna fantastiska kreationer med utstansade bokstäver. Och en stående snögubbe. Den föll tyvärr på näsan inne i ugnen och kvaddade både näsa, hatt och halsduk men vi som såg den innan den föll är överens om att det är dagens mest innovativa pepparkaka.

Nu har vi myst med glögg och purfärska pepparkakor framför brasan medan julmusiken klingar i bakgrunden från högtalarna i vardagsrummet. Hur mysigt som helst, men nu är jag rätt slut och skulle med varm hand vilja överlämna röjandet i köket åt barn och make.

Natten till igår drömde jag att det kröp omkring stora kräftor i mina föräldrars trädgård. Vi kunde inte förstå varifrån de kom och de var stora som humrar och hade riktigt skräckinjagande klor så jag vågade inte gå ut i trädgården.

I natt drömde jag om kräftorna igen. Men nu var jag något mer handlingskraftig. Jag fick tag i en långskaftad grilltång och plockade upp dem och la dem i hinkar. Tre fulla tiolitershinkar blev det, och då var det ändå många som smet undan för de var snabba rackare.