Zäta

Maken frågade i morses om jag kunde använda min lunchrast för att inhandla oxalsyra i färgaffären. Nej, svarade jag frankt och motiverade mig inte heller.

Vad har ni för drömjobb? Om man bortser från vilka talanger eller utbildningar man har, och vilken inkomst man tycker sig behöva, och får önska helt fritt.

Jag har flera jobb eller yrken jag skulle vilja ägna mig åt.
Här kommer de, utan inbördes ordning:

Begravningsentréprenör – Jag kan faktiskt inte helt redogöra för min längtan efter det yrken. Men tanken på att hjälpa människor i sorg med det rent praktiska tilltalar mej. Jag har sjungit på många begravningar och tycker att de stunderna, trots sorgen, nästan alltid känns ljusa på något sätt. Det är så viktigt att få ett bra avslut på sin relation till den som gått bort. Att få ta farväl.

Kondiscaféinnehavare – Jag skulle njuta av att baka själv och driva ett litet café med gott kaffe och smarriga kakor och bakelser och rejäla smörgåsar. Gärna enligt Hagamodellen med opropertionerligt stora läckerheter.

Handelsträdgårdsanställd – Det är ju så rogivande att få omhulda små plantor och tampas med stora växter, vattna, ansa, älska.

Jag får säkert anledning att fylla på listan allt eftersom mina drömmar blommar ut.

Det har blivit fler ändringar i våra veckoplaner.

Maken slipper åka till Borås på tjänsteresa idag. Det innebär att han får en helt otippad hemmakväll. Det innebär också att jag kan gå och träna på F&S. De har ett medelpass kl 19.00 som jag gärna vill testa.

Eventuellt får vi också besök av våra vänner (låter som vi bara har ett par) på förkvällen. Maken bjöd in dem på lite spontangrill eftersom de ändå skulle låna och lämna vår bilkärra.

Det ska bli 30 grader varmt i helgen!

Stackars alla låg- och mellanstadiebarn som ska delta i Klassfotbollen. Det kommer gå hett till.Här övar sonen inför Klassfotbollen.

I går kväll, när jag cyklade hem från kyrkan, hörde jag det karaktäristiska ljudet från en luftballong som eldar på. Jag spanade mot skyn och siktade snart en stor röd bubbla som uppenbarligen var på väg ner för landning.

Från min synvinkel såg det ut som om den skulle landa i Kinneviken och ett litet äventyr är ju alltid spännande så jag la på en rem och cyklade ner till småbåtshamnen där jag skulle få så bra utsikt som möjligt.

När jag närmade mig cyklade jag förbi några fler nyfikna med upprymdheten strålande ur ögonen och jag kände en plötslig samhörighet som fick mej att yttra några ord medan jag snabbt passerade.

Så såg jag att ballongföraren förmodligen siktat på den stora gräsplätten i småbåtshamnen, men inte fått till det riktigt. En luftballong är ju näst intill omöjlig att styra. Det är bara att “go with the flow” och låta sig föras av vinden. Att flyga luftballong innebär nog att man anammar en annan livsfilosofi än den som regerar oss till vardags.
Nu var ballongen på väg ner precis i vattenbrynet utanför Framnäsbadet. Utanför badets inhängnande höga staket finns en smal liten gräsremsa, delad av en cykelväg, och där stod följebilen, flankerad av ungefär ett och ett halvt tjog nyfikna.
Ballongföraren skrek åt en mopedist att flytta sig och några motvilliga personer drog sig undan tillsammans med honom.

Med den största elegans jag någonsin skådat från en luftballong, sattes korgen ner på den lilla gräsplätten mellan strandlinjen och cykelvägen. Teamet från följebilen ryckte ut och hjälpte till att dra in korgen de sista centimetrarna för att säkerställa att den inte tippade ut i sjön.

Det var vackert, skickligt och ett litet vardagsäventyr!

Det bidde inget hoppat, inte än i alla fall. Jag fastnade i en jättemysig blogg. Kolla själva om ni vill och kan.

http://vackeribrunt.blogspot.com/

Här har jag tillbringat “hela förmiddagen”. Blev bland annat inspirerad av hennes fina dagiskassar som jag kanske, någon gång i framtiden, kommer sy.
Hmmm… dottern slutar dagis till sommaren. Kommer jag hinna innan dess? Inte troligt!

Igår blev det bara ett enda inlägg. Jag upplever just nu en aning idétorka på bloggfronten. Kanske en liten tidsbrist också.

Jag tror jag ska göra en liten bloggrunda för att inhämta inspiration. Det brukar ge utdelning.

Kommer ni ihåg låten Club-hopper? “I´m a club-hopper, yes I am.”

I dag ska jag tralla lite på uppföljaren. “I´m a blogg-hopper, yes I am.”

Nu har jag börjat på mitt största smyckesprojekt hittills.

En vännina har bett mig hjälpa henne göra halsband, armband och örhängen till ett bröllop hon ska gå på. Bröllopet är den 14de juni så jag har ganska gott om tid på mig.
Vänninan har köpt pärlor och tillbehör på Slöjddetaljer i Skara och jag har kompletterat lite med pärlor från mina egna gömmor.

Det är så roligt! Jag är så glad!

Jag har lagt upp allt och planerat ordningsföljd och vad som blir vad, på soffbordet i vardagsrummet och jag har strängeligen förmanat barn och make om att inte gå i närheten, med risk för explosion. (Av mig.)

Igår blev det lite cykling istället för det inställda Friskis och Svettispasset.
Först cyklade jag och barnen till väninnan som fick hjälp med att bygga ett altantak. Hon bjöd sina byggare, deras fruar och barn, på pizza. Nice!
Sedan stannade vi där ett tag och maken jobbade duktigt medan jag mest arbetade med munnen (alltså pratade(!)). Barnen lekte ute och inne och solen sken och allt var frid och fröjd.

Fram på kvällen fick sonen problem med pollenallergin. Vår allergimedicin tog slut på söndagskvällen och jag köpte ny på måndag lunch men kom inte ihåg att ge honom någon tablett när vi kom hem efter skolan/jobbet/dagis.
Jag cyklade hem med sonen, såg till att han fick sin medicin, och cyklade sen tillbaka till vänninan igen där jag med stort besvär lyckades få med mig en citronsur dotter hem. Hon ville mycket hellre vara kvar och leka med de andra barnen.
För att verkligen protestera gallskrek hon hela vägen hem. Jag befarade hela tiden att det skulle komma människor utrusande från husen och börja anklaga mig för barnmisshandel.
Förmodligen skämdes i alla fall dottern en liten, liten aning för hon tystnade varje gång vi mötte någon annan cyklist eller vandrare.

Ja, det blev i alla fall fyra små cykelturer för min del igår kväll.
I dag hoppas jag att jag ska hinna cykla fram på stan när det är dags för Tillväxtgruppsledarträffen. Helst skulle jag vilja hinna städa lite i kyrkan innan men med tanke på vårsoarén kanske jag inte ska hoppas för mycket.

42 dagar kvar till semestern.

När maken i morses bläddrat ett tag i tidningen upptäckte han väderprognosen längst bak. Inte så att han aldrig vetat om att den fanns där, det var mera så att han just den här morgonen inte började läsa bakifrån.
Svammel, svammel. Hur som helst. (However.) Maken lade efter en liten stunds engagerat läsande ifrån sig tidningen och utbrast:

-Det kommer bli fantastiskt väder! Kolla här bara! 26 grader varmt och strålande sol… och inte mycket vind.
Vi tar semester och åker ut med båten!

Pessimisten (det är jag det) frågar:
-Ska vi ta ledigt från jobbet då?

Optimisten är ännu inte kuvad utan fortsätter i samma glada ton:
-Ja, det blir ju sommarväder. Så här bra väder kanske det inte blir på hela sommaren. Vi måste ju passa på!

Pessimisten kontrar:
-Fast det blir ju inte bara jobbet vi får ta ledigt från. Det är ju lite annat i veckan också…

Optimisten har fortfarande lite krut kvar:
-Ja, men det kan vi faktiskt strunta i. Man måste ju ta chansen!

Pessimisten sätter in sista stöten:
-Båten ligger ju inte i sjön än. Hinner du klart så snabbt då?

Plötsligt var vi två pessimister vid frukostbordet.

Tanken var att jag skulle gå på ett Friskis och Svettispass med mamma ikväll.
Pratade just med modern på telefon och hon kände sig inte riktigt hôrker så vi begav det äventyret.
Jag tänker också skolka för att istället följa med maken och barnen och snickra på vännens altantak.

Ibland får man kämpa lite för att hålla kärleken vid liv.

Den här veckan kommer vi i alla fall inte ha chansen att gå varann på nerverna. vi hinner nämligen inte träffas så mycket.

Ikväll ska maken hjälpa en kompis att bygga tak över altanen. Han får ta med sig barna dit för jag tänker träna. När jag tränat klart åker jag och hämtar barnen så maken hinner snickra lite i lugn och ro innan det är dags att åka hem och sova.

I morgon är vi inbjudna på Vårsoaré på dagis. Tyvärr hinner inte maken dit från jobbet så han missar denna trevliga tillställning. Kanske hinner vi i alla fall säga hej till varann och äta middag tillsammans innan jag far för att städa kyrkan och gå på tillväxtgruppsledarsamling senare på kvällen.

På onsdag är maken på jobbresa och kommer förmodligen hem en aning sent, typ efter att jag somnat.

På torsdag borde maken gå till lovsångsteamövningen men väljer i stället att följa med på provvandringen inför septembers fjällvandring i Norge.

På fredag ska han iväg igen. Då är det det gamla killgänget som hittar på någon aktivitet (lerduvsskytte tror jag) och får chans att träffas lite.

På lördag är det klassfotboll som sonen är med i. Det håller på hela dagen. Då hinner vi i alla fall umgås hela familjen när vi hejjar på sonen. På kvällen är jag upptagen med fika på församlingskvällen.

Under veckans sista dag, söndag alltså, fortsätter eventuellt klassfotbollen, om sonens klass går vidare. Jag har ansvar för fikat efter gudstjänsten och på eftermiddagen skulle jag vilja åka på en loppmarknad i Norra Härene. Vi får se om jag har samvete nog att få min vilja igenom.

Vilken härlig vecka vi har att se fram emot!

Tillägg: Under tiden måste jag hinna städa barnlokalerna i kyrkan också för det är min städvecka!

Ännu inga mördarsniglar i sikte, men däremot har lususchlingarna även upptäckt äppleträdet, och lyckats få sällskap av en liten grön larv.

Haha, så engagerad är jag! Eurovisionsfestivalskval skrev jag i ett tidigare inlägg om lördagskvällens musikevent. Det var ju Eurovisionsfestivalfinal (ett lika fint ord)!

Vi satt bänkade, jag och våra gäster. Planen var att vi skulle tippa vilka länder som knep de första fem placeringarna och även tippa på vilken plats Sverige kom. Jag gissade på plats 18.
Under poängutdelningen somnade jag pinsamt nog. Vilken värdinna va! Maken var vänlig nog att ruska liv i mig lagom till att jag fick höra Björn Gustavssons:
-And twelv points to…. Sweden!

Förmodligen var det inga tittare i de övriga europeiska länderna som drog på smilbanden, men jag skrattade i alla fall. Jag gillar ju å andra sidan Björn.

Vi som lyssande och tittade gjorde upp en liten minneslista för att komma ihåg hur de olika bidragen var och vad vi sedan skulle tippa på. Åsikterna är inte bara mina egna, och ibland inte alls mina (jag var under stundom för trött för att orka ha någon åskikt) och ibland bara mina. Här kommer listan.

Rumänien – En sliskig duett men med bra sångröster.
Storbritannien – Slätstruken soulpop med skönt gung.
Albanien – Mollpop med gitarr-refränger framförd av en 16-årig söt tjej.
Tyskland – Fyra fåniga flickor.
Armenien – Fransklänningprydd gôrsöt tös med tusen-och-en-natt-joddel.
Bosnien-Hertzegovina – En kvinna med äppelkjol hänger tvätt och leker barnprogram.
Israel – En välbygd man med feminin röst framför arabisk pop.
Finland – Hårdrock på finska! Hälften långhåriga och hälften flintisar. Leadsångaren var lite alv-Legolas-lik. Som vanligt kan i alla fall hårdrockskillar sjunga, verkligen sjunga.
Kroatien – 75-årig gubbe som scratchar till genre-lös musik.
Polen – En inlindad blondin.
Island – Eurodisco. I alla fall lite trallvänligt.
Turkiet – Rock. En Draculalik kille bjuder på lite skönt gung.
Portugal – Pressens favorit – en spåtant. Låter inget vidare. En ledsam och tråkig sång som skulle kunna passa i en musikal eller på begravning.
Lettland – Pirattema. Barnens favorit. Refrängen satte sig ordentligt. Enda låten jag kommer komma ihåg i morgon. Fast refrängens melodi är hämtad från tomteverkstadssången vi hör på julafton.
Sverige – Hur ser hon ut egentligen? Make upen gjorde ju inte det hela bättre heller…
Danmark – 60-talsinspirerat. snygg smäck! Artisterna var nog de sm visade minst nervositet i startfältet. Trevligt och mysigt och bra sångröst.
Georgien – Den blinda, svartklädda som blev vit. Mycket inlevelsefullt. Peace will come!
Ukraina – Pirellihärmapan. Bättre dans och rörelseschema på scén och även bättre sångröst.
Frankrike – Fattar ni! De sjunger på engelska! Fransoserna! Men badbollen tappade visst luften.
Aserbadjan – Kampen mellan det onda och det goda som slutar med att alla är goda. Änglakastratsångaren presterade den värsta sång jag förmodligen någonsin hört. Annars var det en rätt juste låt om man bortser från vissa sjuka inslag.
Grekland – En rosa karamell som bytte om till en ädelstensdress. Lite popaktig men rätt tjatig låt.
Spanien – Ett skämt. En polisongprydd karl med leksaksgitarr.
Serbien – Lite drömskt sådär. En tös med Sibel-klänning fast utan blåst. Joho, blåsten kom visst på slutet också.
Ryssland – Barfotagosse som sällskapade med en Stradivarius och en världsmästarskridskoåkare i Dressmanbyxor. Barfotagossen lyckades knäppa upp skjortan också. Finns det nåt fjolligare än manliga skridskoåkare, särskilt när de bara har två kvadratmeter att skrilla på.
Norge – Det var nåt helt annat än Tejgen (stavning någon?) det. Äntligen en riktig låt med en riktig sångerska. Nu börjar det ta sig. Nehej, nu var det visst slut.

Jag har fått morsdagsuppvaktning på sängen.

Klockan kvart över åtta ringde min klocka för att jag skulle hinna förbereda mig inför påannonseringen i radio av förmiddagsgudstjänsten innan det var dags för frukostbestyr och påklädning.
Jag for upp som skjuten ur en kanon eftersom jag inte hade så jättemycket tid till förfogande, men maken beodrade genast ner mig i sängen igen. Jag fattade ingenting förrän han viskade: -Grattis på mors dag!

Just det ja, det hade jag glömt.
Efter en liten stund kom barnen in och med sig hade de en vattenkanna, precis som jag önskat mej. Jag blev jätteglad. Ännu gladare blev jag när jag fick se att de bättrat på presenten med ett potatisblommeträd!
Och inte en enda teckning i sikte.

Från Gekko hämtade jag igår inspiration. Hon skriver bloggen “Att sy en gecko”.

http://gekko-attsyengecko.blogspot.com/

Bland alla andra sköna alster hittade jag ett foto på en haklapp gjord av vaxduk.
Idag tänker jag ge mig på en kopia. Jag har plockat fram en gammal gul vaxduk på tre meter, ritat ett mönster och börjat kalkera av det på vaxduken. Snål som jag är lägger jag mönstret så nära kanten som möjligt. Precis som om jag kommer sy hundra haklappar och måste vara rädd om varenda millimeter av den gigantiska vaxduken.

Mönstret jag ritat är bara halvt, för det går ju snabbare. När jag ritat av ena halvan och ska vända på den upptäckte jag att jag i min spariver lagt ut mönsterhalvan så att den andra halvan nu hamnar utanför duken. Hade jag varit förståndig nog att rita av mönstret på baksidan av duken hade det ju inte gjort nåt men jag tycker det verkar enklare att rita på den glatta ytan så nu måste jag sudda.

Det går inte att sudda ut bläckpenna med vad som helst. Inte med diskmedel i alla fall.
Klorin finns i huset så jag hämtar flaskan och doppar en tops i vätskan. Det kan ju inte vara hela världen om det hamnar lite klorin på en haklapp. Barnet som ska använda den kommer ju ändå att söla och spilla så mycket så det krävs nog lite rengöring.
Tyvärr bleker inte klorin bort bläckpennebläck.

Var har karln gömt spriten? Jag far runt i huset och letar. Ute i garaget hittar jag till slut en röd flaska. Jag gör om proceduren med topsen och äntligen funkar det. Lite rödspritsångor för barnet kan väl inte heller vara så skadligt. Förhoppningsvis innebär det bara att ungen inte gråter och protesterar så mycket när han ska äta.

Nu har jag klippt ut haklappen och ska kanta fickan innan jag syr på den och sedan kantar hela haklappen.

Blir det bra visar jag resultatet på bloggen så småningom.

Jag är barnsligt förtjust i överraskningar och hemligheter.

För en liten stund sen tog maken med barnen på en liten biltur. De skulle “bara åka en sväng”. Det har ingenting att göra med att det är Mors Dag i morgon, nehä då!

Det blev billig lunch idag.

Maken kom hem från sin lilla shoppingrunda och hade köpt lite sjömat. Alltså sådant som står sig några dagar, eller veckor, i värmen i båten.

Nu ska vi testa vad barnen kan tänkas äta och hur snabbt det går att laga till och hur mycket utrustning man behöver för tillagningen.
Sockerkakan igårkväll blev jättelyckad. Mycket god, i alla fall så länge man lyckades tänka bort den lilla bismaken av T-röd.

Idag testade vi en annan sjörätt. Snabbnudlar. Två paket á 2 kr räckte för att mätta hela familjen på fyra personer.

Fortsätter vi så här kommer vi ha råd med mer båtbensin i sommar. Med tanke på energivärde och nyttighetsinnehåll kommer vi väl förmodligen inte orka köra båten, men i alla fall… man får ju prioritera!

Det blev visst en liten röra till räkorna också. Jag blandar grekist yoghurt med majonäs, salt och rödlöksblast. Den sura smaken från yoghurten slår dock igenom. När maken kommer hem med mer majonäs hoppas jag att det hjälper, annars vet jag inte vad jag ska hitta på.

Dottern hjälper mig i köket. Hon är förste röraren.

-Mamma, du är väl jättebra på att laga mat!
-Ja, lite kanske.
-Jag tycker i alla fall att du är värsta proffset!

Ord, drypande av sötma, levererade i rätt tid och av rätt person!

Nu tänker jag inte bekänna några matintag mer. Det är så negativt tänkt. Bättre att fokusera på det positiva.

Hädanefter vill jag istället skriva upp när jag motionerar. Målsättningen är att åtmindstone röra på mig lite grann varannan dag.

Igår cyklade jag till och från jobbet.

När jag la mej i gårkväll såg jag verkligen fram mot morgondagen. En hel dag utan några måsten. För första gången på länge hade jag en lördag där jag skulle hinna både sy och pyssla i trädgården.

Jag väcktes i morses klockan sju. Under senkvällen hade maken smugit in i sonens rum och installerat en dator. Jag vet inte hur tidigt sonen vaknade men klockan sju hörde jag i alla fall hur han skrattade högt och lyckligt i sitt rum och knappade på tangenterna.

All min lördagslust försvann, inte bara för att jag vaknade tidigare än jag önskat, utan främst för att jag hade en rejäl huvudvärk.
Jag har varit utan värk i många dagar nu, kanske två veckor nästan. De senaste kvällarna har jag dock “fuskat” och inte använt TNS-apparaten och som en räkning på posten dyker såklart huvudvärken upp. Jag vet ju egentligen att jag ofta får huvudvärk speciellt på helgen, så jag borde varit smartare igår kväll.

Naturligtvis somnade jag inte om, fastän jag försökte en liten stund. Solen hittade en springa bredvid sovrmsgardinen och illstirrade på mig också, som för att verkligen förvissa sig om att jag inte skulle kunna sova.

Jag resignerade och körde igång TNS:en istället. En timma låg jag där medan nack- och axelmuskler rytmiskt krampade av elstötarna. När jag inte orkade längre plockade jag av mig elektroderna och försökte sova lite. Då var det dags för maken att vakna.
-Ska du sova nu, vi behöver komma igång med frukosten!

Jag förklarade läget och fick mig sedan fantastiskt nog en kvarts halvdvala innan sonen kom insmygande och berättade att han fått en dator…

Frukosten kompletterade jag med en Eez och nu struntar jag i trädgård och roliga syprojekt och softar istället. Jag har lovat maken att hänga upp tvätten och dammsuga medan han är borta och slänger skräp och lämnar tillbaka några grejjor vi inte behöver, och kompletteringshandlar inför kvällen.

Klockan fem kommer svärföräldrarna och svåger och svägerska med sin lille parvel. Då ska vi grilla korv och sen blir det nog Eurovisionsfestivalskval. (Det var ett trevligt ord.)
Jag tänker marinera en påse räkor som vi kan grilla också. Jag totar ihop en marinad av olja, egenodlad och torkad chilipeppar, lite salt och rejält med ingefära. Det får dra några timmar tills ikväll.
Jag gör nog en tomatröra också med kvisttomater, olivolja, salt och peppar samt färsk späd rödlök som har övervintrat i smultrontornet i vår trädgård.
Maken ska köpa potatissallad och den tänker jag dryga ut med några hackade äpplen och kanske lite kapris.

För övrigt tänker jag inte göra någonting.
Jo, jag måste laga lunch också, men det får bli något enkelt. Köttbullar? Nej, det åt vi i förrgår. Fiskpinnar? Det är verkligen inte så kul. Vi får se vad det blir.

En fantastisk lördag, förvandlad till en rätt vanlig dag. Jag är faktiskt lite besviken på min skalle.

Snart är det mors dag.

Jag är benägen att hålla med dem som menar att mors dag och fars dag och alla hjärtans dag och liknande dagar bara är ett kommersielt jippo.

Men så tycker jag samtidigt att det är så skönt med en dag då det är helt okej att uppvakta sin mamma, att visa sin uppskattning. Att få ge utan omedelbar motprestation.

Och min mamma är verkligen värd att uppskattas och uppvaktas. Hon är underbart mild och tålmodig, en fantastiskt god lyssnerska, och hon vet allt. Jag kan ringa henne när som helst och fråga om vad som helst när det gäller matlagning, bakning, trädgårdsskötsel och sårvård och hon kan alltid ge råd.

Nu är jag också mamma. Och jag uppskattar verkligen att få presenter av mina barn. Jag har berättat för barnen (och maken) vad jag önskar mej i mors dags-present. Det var ett tag sen och maken hade redan glömt när barnen förde det på tal igår. Sonen upplyste:
-Hon önskar sig en vattenkanna att använda inne, och en fontän med en rund sten som snurrar… och vinbärsbuskar. Och allt finns på Lidens.

Jag funderar på att erbjuda Lidens att hyra honom som annonspelare eller reklampratare. Han sa det så bra. “Och allt finns på Lidens.”

Dottern frågade om jag önskar mej en teckning också.
-Nej, svarade jag.
-Men kanske bara en, en liten…

Såklart att jag önskar mej en teckning. Sedan lägger jag den i dotterns byrålåda i hennes rum där hon förvarar alla de andra en miljard teckningar hon har gjort. Eller så tar jag med den och ger till min mamma…

Senare tillägg:
Min vännina har scrappat ett jättefint kort som min mamma ska få. Jag visar det här nedan. Här är också bild på blomman som sitter på trädet som är en Gardena och som jag köpt till min mamma. Presenterna är från alla hennes tre döttrar.

Maken bakar sockerkaka. Jag har vispat ihop smeten, smörat formen och bröat densamma, men det är maken som bakar sockerkaka.

Han bakar i båten. I julklapp fick han en speciell form för spritköksbak och nu är det dags att premiärtesta den. Vi måste ju veta hur den fungerar, hur lång tid det tar att baka och hur mycket bränsle det går åt. Annars kan inte maken planera sommarens båtturer ordentligt. Maken är ordentlig, noggrann, grundlig. Och sådär galet intresserad av det han tycker är intressant. Som till exempel spritåtgång vid sockerkaksbak till sjöss.

Båten ligger fortfarande på land, precis vägg i vägg med vårt garage, som i sin tur sitter ihop med huset. Maken står just nu i köket på båten och bakar sockerkaka. Jag står 7 meter bort och diskar upp efter hans sockerkaksbak.

Valet av kategori för det här inlägget står fritt att tolka som du vill.

Fick på fikarasten höra lite kändisskvaller. Jag tänker inte tala om vad det är men det har att göra med en för tillfället ganska het humorist i kombination med ett fiskeläge.

Nu vet jag i alla fall vad jag kommer ägna semestern åt, och vart.

Korrigering: Fick just nu nya uppgifter. Henrik Schyffert ska tydligen vara hetare. Jag menar alltså att en avdankad humorist ska fly… ooops!

Det återstår 45 dagar innan min semester börjar.

Vi har inte planerat några långväga resor men far förhoppingsvis ut med båten när det är väder. Då blir det bloggtorka. Who cares?

Jag har allvarligt funderat på att försöka begränsa min litterära diarré till ett inlägg om dagen. Jag har sett många bloggare som bara skriver ett om dagen och det ser så ordenligt, propert och liksom genomtänkt ut. Jag skulle också vilja vara sån, ordentlig och genomtänkt.

Sen kom jag på att om jag bara skulle skriva ett inlägg så skulle jag förmodligen lägga ner en massa tid på att komma på det ulitmata inlägget för varje dag, och vad det skulle handla om, och hur det skulle utformas. Jag skulle skriva det några gånger och korrigera och förbättra, och sedan förmodligen förkasta det för att byta ämne.

Så jag fortsätter som förrut. Ohejdat. I alla fall tills jag kommer på någon anledning att hejda mej. Snart är det semester! Till exempel.

Tror ni jag cyklade idag?

Jo, det gjorde jag. Jag cyklade iväg tillsammans med barnen från garaget och upptäckte förnöjsamt att benen trots allt inte hade tagit så jättemycket stryk. Det gick bra… ända tills jag satte mej ner på sadeln. AJ, MIN RUMPA!

Maken kom i håg allt! Måste bero på min käcka ramsa jag lärde honom. Han köpte lite annat också. Ostsås, creme fraich och någon mer “bra-att-ha”-sak för kylskåpsförvaring.

Och jag har hittat kardemummaskorpor högst upp i skafferiet. De gick ut i april men smakade som nya. April 2007. Det var också otippat…

Jag tror inte att jag kommer gå på något mer spinnigpass. Visst, det var jobbigt, men det är inte huvudorsaken. Värst var blipblopp-musiken, och den överkäcka ledaren som lekte kareoke till låtarna och omotiverat skrek “jippie” när vi ökade tempot. Näst värst var att behövs klämma in tårna i de små, allt för små, järnställningarna och spänna fast sig. Framdelen av fötterna somnade efter tio minuter och sedan hade jag ingen användning av dem mer.

Men jag orkade i alla fall. Jag cyklade hela tiden och maskade inte allt för mycket med vikten. Vi stod upp ungefär halva tiden, ja, inte jag förståss för enligt jippie-instruktören var det viktigt att göra allt enligt sin egen förmåga. Och det allra viktigaste var att vi höll takten till musiken. Det gjorde inte hon…

När jag klev av cykeln befarade jag för en stund att benen skulle helprotestera och jag skulle trilla omkull på golvet, men det klarade sig. Jag kommer nog få problem med att gå i morgon dock.

Å nej! Kom på att jag lovat barnen att vi ska cykla till skolan i morgon, och att jag ska cykla till jobbet…

Om en timme ska jag sitta på sadeln och för första gången i mitt snart 37-åriga liv ska jag ägna mig åt spinning.

Jag är inte jättepeppad. Två av mina kollegor har under dagen utdömt denna typ av idrottsutövande som det tråkigaste de någonsin gjort.

Vi får väl se vad jag tycker själv.

Jag är så förutseende!

Innan jag går ut i trädgården och vattnar, så sätter jag mig på toa och kissar en liten stund. Jag brukar alltid bli så nödig när jag spolar vatten i vattenkannan.

Maken ringer från bilen, på hemväg från kompövningen med lovsångsbandet. Jag svarar:

-Ja, det vore bra om du köper lite mjölk!

Han har inget att skriva på så jag hittar på en liten ramsa för att han ska komma ihåg inköpen.
“Mjölk, Start, färskpressed juice, kaviar, drottningsylt och ägg.”

Sen ställer jag till det genom att komma på att det vore bra med några bananer också.

Det ska bli spännande att se vad han kommer hem med. Jag sätter en slant på att han glömmer kaviar eller Start. Mest kaviar faktiskt.

Nu har jag hittat en ny rolig knapp på min blogg. Trycker man på den så ploppar det upp en smajlis. Ni får räkna med att det kommer förekomma en hel del gula gubbar här framöver. Frågan är bara vad de olika fejsen betyder. Tror ni min lista stämmer:

Jag är glad för jag har så många goa bloggvänner.

Jag är glad för jag just sitter och äter något smarrigt och tuggar med öppen mun.

Jag är glad för jag har ätit något rött och vill gärna visa upp min rödfärgade tunga.

Jag är glad trots att jag fått en spindel i ögat.

Jag är lite “off”.

Jag har petat mej i ögat med mascaraborsten.

Jag har sålt smöret och tappat pengarna.

Jag sitter och väntar på att sparvarna ska flyga in i mitt öppna gap.

Jag snarkar.

Jag har noppat ögonbrynen men råkat ta lite för mycket.

Jag har solat men missat smörja in mig med sunblock på kinderna.

Jag har spelat “Hjärter Dam” på datorn hela dagen.

Jag har spelat “Hjärter Dam” samt “Tetris” och “Radioapans Fruktspel” ett dygn.

Jag kommer inte blogga mer för jag har blivit blind.

Jag har blivit kompis med Hannibal och fått munnen hopsydd.

Jag övar på min ambivalenta min… det går sådär…

Jag har pärlat ett diadem men råkat sätta det på sniskan.

Jag spelar Pictionary och det är min tur att rita.

Jag är strax beredd att vända kappan efter vinden, ska bara känna av vartåt det blåser först.

Jag har fått snigelpost! Äsch, det var bara reklam som vanligt.

Jag ska strax dricka en kopp varm choklad med mycket vispgrädde.

Jag har köpt en vindsnurra på “Götene Marken.

En toasters!

Jag ska strax sjunga i micken men har glömt texten.

Jag har just slickat baksidan på en stjärna för att fästa den vid någon av mina medbloggares inlägg.

High five!

Jag har just smällt i mig en vansinnigt kall glassbomb och det känns som ögonen skall poppa ut.

Ja, så här måste det vara. Nu vet ni precis vad jag menar om ni ser några smajlisar dyka upp framöver.

Jensen skrev just ett inlägg om semikolon i sin intressanta blogg Jensens Tankar.

http://jensenstankar.blogspot.com/

Som vanligt när jag läser hennes välskrivna inlägg, så började min hjärna spinna lite grann och den här gången landade den till slut hos en brevvän.

När jag var liten och ganska nyss lärt mig skriva, hade jag en härlig brevvän. Han var ungefär 70 år äldre än jag och min mormors bror. Han skrev alldeles lagom långa brev som handlade om hans hundar och om hästen och hönorna på hans lilla lantbruk.
Breven var lättlästa och roliga men hade en enda liten brist.

I stället för att skriva ut punkt och kommatecken i den löpande texten, vilket enligt brevskrivaren var ett svårt konststycke som han inte till fullo behärkade, så brukade han skicka med ett gäng i slutet av brevet och bad mig själv sätta ut dem där jag tyckte de passade in.

Jag funderar på om jag borde börja med det.
Nej, kanske inte. Jag älskar ju att skriva långa, långa meningar, och då krävs många, många kommatecken för att det överhuvudtagen ska bli något sånär begripligt. Jag har lärt mig att man inte sätter ut kommatecken innan ord som och, eller, som och så vidare. Och att man inte börjar en mening med och eller men. Men jag brukar strunta idet. Ibland, rätt ofta till och med, blir en text lite mer underhållande och eftertrycklig om man skapar sina egna regler…

…som Sander gjorde med punkterna och kommatecknen.

Nu har det hänt igen! Jag tvekades inte ens en halv sekund innan jag föll… för frestelsen.

Den idag utnämnda PMS-kollegan hade tagit med sig en vidunderligt god, i-munnen-smältande chokladkladdkaka och glass till härligheten. Jag åt mer än en bit!

Nu är jag lagom chokladspeedad för att orka jobba duktigt ända fram till lunch, och mer än lagom rund om magen.

Jag har funderat på att försöka börja springa igen.
Nej, det där lät mer än vad det är. Jag försöker igen.

Jag har funderat på att under sommarmånaderna ägna vissa dagar åt att oändligt försiktigt och i sakta mak öva upp min hittills icke existerande förmåga att jogga en mycket kort liten distans.
Förra sommaren var jag ute och gjorde just detta ganska regelbundet, två-tre gånger i veckan. Jag har följt ett litet träningsprogram som jag hittat i en gammal Amelia-tidning och det går ut på att omväxlande jogga och gå och succesivt trappa upp sekvenserna av jogging tills man till slut klarar att springa i 20 minuter.

För någon (jag) med en gigantiskt stor brist på kondition så kan målet verkar fruktansvärt avlägset, men jag är inte så målorienterad. Fråga mina arbetskamrater, ingen skulle stämma in i påståendet att jag är en tävlingsmänniska ! Jag bryr mig följdaktligen inte om att jag förmodligen aldrig kommer uppnå målet, huvudsaken är ju att jag får röra på mig lite.

Om man rör sig lite, helst varje dag, så kan man ju äta mer chokladkladdkaka, och det är ju det som är huvudsaken.

Nu har jag och maken bestämt oss.

Jag ska börja jobba heltid efter semestern. Föräldradagarna är nästan slut så det skulle ändå bli tvunget lite längre fram i höst, och då är det lika bra att köra igång direkt istället.

För min del innebär det bara att jag jobbar en timma längre måndag till torsdag och för barnens del innebär det att de är trekvart längre på fritids. Hur går det ihop, undrar nu den uppmärksamme? Jo, maken jobbar inte lika sent som jag så nu kommer det falla på hans lott att hämta barnen istället. Jag fasar lite grann för just det momentet eftersom jag anser att jag har bättre koll på läget. Jag är bättre på att samla med mig barnens kläder och stövlar och viktiga papper och läxor hem. Men det kan å andra sidan bero på att hittills har maken bara hämtat på fredagar och det är så sällan att han inte rimligtvis kan förväntas att ha fått in någon bra rutin ännu. Nu får han chansen att bevisa att jag har fel. Män kan! Typ.

De nya tiderna innebär också att jag kommer kunna cykla till och från jobbet. Dottern är tillräckligt stor för att få in en liten morgoncykeltur som rutin och sonen har ju länge efterlyst en mer hållbar miljöpolicy i vår familj, med tanke på isbjörnarna. Återstår att se om jag lyckas hålla latmasken i schack, och ännu värre – väderpåverkansfaktorn.

Nu har jag hittat på en egen bloggutmärkelse som jag genast vill dela ut till Kaffeflickan med bloggen Dagtäta rum.

http://timelessrooms.blogspot.com/

Läs inlägget hon skrev idag, den 21 maj 2008 kl 19:54. Det har titeln “Ändrade perspektiv”. Det är det absolut helt klart roligaste jag någonsin läst på en blogg hittills. Och jag har på känn att om jag fortsätter läsa Dagtäta rum så kommer jag få anledning att skratta igen. Jag skrattade så högt och hjärtligt att jag lyckades väcka barnen en våning upp.

Jag har tyvärr ingen flachig bild att vidhäfta min utmärkelse, det får räcka med att ni som läser mitt inlägg genast ilar in till Kaffeflickan och också blir glada!

Maken är förlåten.

Jag försökte agera vuxet och berättade att jag blivit ledsen när jag upplevde att han var otacksam vid mitt försök att hjälpa honom med presentinköp. Då bad han om förlåtelse och så klart att jag förlät. Jag kan vara långsint ibland, men nu var det helt onödigt. Är det egentligen någonsin nödvändigt att vara långsint? Jag tror inte det. Den ende som blir riktigt lidande är ju en själv. Och då uppnår man ju ändå inte avsedd effekt!

Det är alltså bättre att fria än att fälla, bättre att förlåta än att själv behöva gråta. Den som är småsint skall själv bli bemött med samma mått.

Nu börjar jag röra till det för mig och med en titt på klockan inser jag att dagen snart är slut och det är tillåtet att uppsöka horisontalläge. Man ska aldrig somna osams…

Hallonsnören

Mixa en halv liter tinade, frysta hallon (vilken omskrivning) med två små mogna bananer (vem äter omogna?), till en jämn smetig sås.
Häll ut smeten på ett bakplåtspapper, gärna av silikon. Torka på 50-70 graders värme tills smeten håller ihop som ett läder. Klipp sönder sjoket i strimlor.

Vitkålsfras

Skär vitkål i tunna skivor. Blanda lite olivolja med havssalt och spicy curry. Vänd ner vitkålen i kryddmarinaden och sprid sedan ut den på ett bakplåtspapper. Torka på 50-70 graders värme över natten eller tills kålen blivit krispig.

Vet ni vad ni just läst receptet till?
Jo, barnen Voltaires fredagsmysgodis. Lät det mysigt?

Jag får nog erkänna att det är något som jag skulle kunna få för mig att göra, bara för att testa, men det verkar ju inte så gott.
Ungefär som wasabiärtorna jag köpte för två år sen och tänkte sitta och knapra i mej istället för godis under myskvällarna där hemma.

Utan att avslöja allt för mycket för min mor och svärmor, så vill jag ändå berätta att jag var på torget för att inhandla en morsdagspresent. Omtänktsam som jag är så ringde jag maken och frågade om han ville att jag skulle passa på att köpa något till hans mamma också.

-Kan du väl göra om du vill.
-Vad ska jag köpa då?
-Det vet väl inte jag, du får väl hitta på nåt!
-Hur mycket ska jag köpa för då?
-Men köp nåt bara, jag vet väl inte vad det kostar, det är ju du som är där!
-Men vill du att det ska kosta 50,100 eller 150 kronor?
-Men bestäm själv, du kan väl ta egna beslut, det klarar du väl av!

Jag kanske överdrev lite nu, och jag ser att det ser mycket värre ut i skrift än det var i örat, men jag hade faktiskt bara tänkt att var snäll och förväntade mig inte direkt ett sådant bemötande.

Jag har i alla fall köpt något till både modern och svärmodern. Hon ska ju inte behöva lida för att hennes son är stressad när jag ringer och “tjatar”.

Är det nu det är meningen att jag ska vara vuxen?

Ikväll ska jag på första föräldramötet inför dotterns skolgång som börjar till hösten. Detta är anledningen till min inledande fråga. Det känns på nåt sätt så vuxet att ha barn i skolåldern. Nu har jag kommit så långt att jag måste tampas med andra vuxna och försöka förhålla mej vuxen även när jag kanske hellre vill gå i försvarsställning, eller skällställning, eller vilken ställning jag nu känner för att hamna i.

Men, säger du nu, borde du inte redan vara vuxen om det nu hänger på barnas skolgång! Sonen går ju i skolan.
Jo, det skulle man ju kunna tycka. Men dottern har hjälpt mig att igla mej fast med åtminstone ena benet i den bekymmersfria och omhuldade barn- och ungdomstiden. När man är förälder till ett barn som går på dagis behöver man inte komma ihåg gympapåsar, att söka ledigt i god tid eller att packa ner utflyktsfika och man behöver heller inte förmana sitt barn till att ta på regnkläder och gummistövlar om det regnar, att inte hamna i konfliker med andra barn, att äta den mat som serveras… allt sånt här sköter dagispersonalen om och är det något man missar så blir man vänligt påmind utan att få någon pekpinne i ögat.

Nu är det slut med sötebrödsdagarna. Nu är det dags att axla sin föräldraroll fullt ut och bli -oh, hemska tanke- vuxen på riktigt.

Fullvuxen!

Jag skulle kunna bre på lite mer, det handlar så klart inte bara om att ha skolbarn, utan om så mycket mer. Om att vattna sina krukväxter, om att deklarera (fast det sköter tack och lov maken), om att tycka det är skönt att ha tråkigt, om att läsa inredningstidningar med behållning… kanske ska jag göra en lång lista någon gång i framtiden. Men det är väl rätt vuxet det också, att göra listor…

Sitter och funderar på om jag ska bekänna strösocker på ungspannkakebitarna jag åt till lunch. Är det bekännelsegrundande? Jag hade ingen sylt med mig och man kan bara inte äta ugnspannkaka utan något sött.
Men strösocker, det är så uppenbart! Sockret ligger liksom inte gömt mellan några halvsliskiga bär som i sylt, eller har antagit flytande form som i sirap.

Jag kan barnsligt stolt och med lite darr i fingerspetsarna meddela att jag fått en utmärkelse!

Det är min första, och vem vet… kanske enda, så jag är jätteglad och faktiskt riktigt rörd.

Utmärkelsen kommer från Helena som har den fina bloggen “Nyckeln till mitt hjärta”. Adressen är:
http://nyckelntillmitthjarta.blogspot.com/

Så här skriver hon:

“Jag vill gärna skicka vidare Kreativ Blogger-märket till två coola tjejer, den ena är Zäta, den västskötska skönsjungande tvåbarns-mamman. Hon skriver om sin vardag med jobb och familj och fritid på det mest medryckande och underhållande sätt. Hon låter oss ta del av intressanta företeelser som “Fik-week” på jobbet och personliga betraktelser. Zäta är dessutom en produktiv bloggare som kan smälla upp en tre-fyra inägg i snabb följd ibland, till stor glädje för oss trogna läsare.”

Tack så jättemycket Helena!

Nu är första vågen över oss, första anfallet! Små gröna har tagit över och kryllar överallt!

Nej, jag pratar inte om rymdvarelser, eller är det det de är? Jag har aldrig riktigt fått klart för mig vad de håller på med så kanske…

Jag har hur som helst tagit upp kampen mot dem. Beväpnad med en liten vattenspruta fylld med såpvatten har jag under kvällningen gått loss på hallon, bigarå- och plommonträd. Nu ska här utrotas!
Nu kan de bida sin tid, slicka sina sår om de nu har några tungor. Om några kvällar är jag tillbaka igen. Nåde den som då vågar visa sig. Då ska jag personligen mosa dem mellan tummen och pekfingret. Jag börjar ju bli bra på det.

Usch för löss!

Jippie!

Äntligen är det någon vettig människa som har förstått min storhet.
Äntligen har någon uppkallat någonting efter mig.
Bara en gång tidigare har någon gett mitt namn till någonting annat, och den gången gällde det en katt.

Nu finns en hel liten möbelserie man kan köpa, som bär mitt namn. Det är ju fantastiskt att någon förstått…

Nu är bara frågan hur jag ska gå till väga för att få min beskärda del av vinsten? Royalties heter det va?

De kunde gott ha tagit lite mer rejält betalt, tycker ni inte!

Det blir inget grävt idag inte. Jag har lyssnat på Rana och insett att man kan få ont i ryggen av dylika äventyr, så jag tror jag vilar mig i form i stället.

Men jag har i alla fall tagit en liten sväng i trädgården och hittat knoppar, blommor och bär.
Se bara här!Hallonen som jag grävt upp hos mamma (okej, det var mamma som grävde) och planterade i fjol, har överlevt vintern i hinkar och bär nu lovande knoppar. Om jag slår på stort och ger dem lite näring kan hända det blir hallon om några månader.Bigarråträdet har faktiskt blommat över nu men så här fint var det för bara en vecka sedan. Man kan se att blommorna börjar bli bruna och snart tänker fälla sina kronblad för vinden.De vita smultronen bär bär. De är söta och goda. Smultron smakar sol tycker jag.

Jag är inge vidare på att sminka mej. Gör det alldeles för sällan för att jag ska hinna få till de rätta penseldragen. Men jag har i alla fall skaffat en pensel för det har jag lät ska göra underverk. Jag har köpt en long lash, stretch and curl and thickening maskara också för jag har så tunna korta ögonfransar i mig själv.

I lördags försökte jag mig på att använda både maskara, pensel och kajal men jag vet inte om resultatet blev helt lyckat. Ni får själva avgöra. Ljuset i bilderna blev lite olika men det kanske bara är bra för jag vistas ju inte i precis samma ljus hela tiden heller.

Lite läskigt att se bara ett öga sådär, eller två. Skärpan ligger inte i pupillen för jag har tagit korten själv och fick köra på måfå, så jag ser lite suddig ut. Men jag är nykterist så få inte för er några dumheter :-))

Jag lyckades inkassera höga poäng för min matlagning idag igen. Det är inte klokt egentligen! Två dagar i rad!

Så här glad blev dottern…när hon fick se vad jag plockade fram ur ugnen…

Det här är mat som går hem. Vi bjöd även sonens kompis som var på besök, men honom får ni inte se bild på.

Titeln på det här inlägget är fövillande likt titeln på en av Lisa Marklunds böcker, och faktiskt har det här också att göra med barn som far illa.
Nej, nu överdrev jag nog lite. SÅ farligt är det inte.

Innan sonen cyklade iväg för att leka med en av sina vänner så gav jag honom följande instruktioner:

Jag: -Du ska cykla hem klockan ett.
Sonen: -Okej.
Jag: -Och jag kanske inte är hemma när du kommer hem får då hämtar jag kanske dottern, men om jag inte är hemma så kan du gå in här i uterummet och vänta. Jag ställer dörren lite på glänt här, ser du…?
Sonen: -Ja, jag ser. Är det öppet in sen då, så jag kommer in?
Jag: -Nej. Det kan inte var öppet in för då kan ju någon obehörig ta sig in.
Sonen: -Obehörig?
Jag: -Nån som inte ska vara här.
Sonen: -Menar du en tjuv?
Jag: -Ja…
Sonen: -Så när jag kommer hem och du inte är hemma så får jag sitta här ute i uterummet och vänta!
Jag: -Precis!
Sonen: -Men kommer du och tittar här då, när du kommit hem, och ser om jag sitter här?

Sonens oro att bli bortglömd är tyvärr inte helt obefogad. Jag kanske har berättat det förrut, men hur som helst så råkade maken låsa ute vår dotter en gång när vi hade gäster, och glömde bort henne ett tag, tills någon av gästerna försynt undrade var dottern befann sig.

Själv är jag icke utan synd och kan inte kasta den första stenen. Det har nämligen inträffat, mer än en gång, att mina kollegor varit tvugna att påminna mej om att jag måste sluta jobba och åka och hämta barnen på skola och dagis. Men jag har aldrig kommit sådär jätteförsent i alla fall…

Jag tycker det börjar bli lite tråkigt att skriva om alla dessa bekännelser. Kan bara gissa hur tråkigt det är att läsa dem, men lovat är lovat. Det är bara synd att jag lovat mej själv för då kan jag inte skylla på nån annan…

Igår var det makens tur att shoppa lite. Han köpte en polermaskin för att kunna lägga lite skrytyta på båten (och bilen om det vill sig väl) och sedan fyndade han på Ö&B. Bland annat köpte han couscous som rann ut i hela bagaget på bilen och även lyckades sprida sig i köket under upppackningen.

Efter middagen som jag lyckosamt komponerat av korv och bröd (alla åt, alla var glada) så trollade maken fram var sin GB Sandwich Pepparkaka. Det var verkligen precis vad jag behövde. Jättegott! Smakade som glass med pepparkaksdeg. (Det lät inte så kul märker jag, men det var faktiskt gôrgôtt!)

Idag tänker jag helt omotiverat muta barnen med glass till ugnspannkakan igen. För jag tänker aldrig någonsin erkänna att det är jag som tycker det är så gott med kombinationen pannkaka och glass.

FF sa man ju när man var ung och hade huset för sig själv och föräldrarna var borta. Föräldrafritt…

Nu har jag barnfritt. Både dottern och sonen har gett sig av, var och en på sitt håll, för att tillbringa förmiddagen med vänner. Jag har kommenderat hem dem till ett då vi ska äta lunch. Jag tänkte reprisera den uppskattade ungspannkakan.

Nu ska jag dammsuga och städa toaletterna innan jag tar ett litet strög i trädgården och tittar ut platserna för vinbär och rabarber och blåbär. När jag tittade i en av mina trädgårdsböcker igår kom jag nämligen på att jag alltid önskat mej amerikanska blåbär också.

Det är hur lyxigt som helst! Jag har sovit förhållandevis bra, trots viss oro för förnyad panikångest, och vaknade inte på riktigt förrän kvart över åtta.
Nu har jag och barnen ätit en slow frukost och jag har satt dem till att städa sina rum så att det inte försvinner en massa småsaker när jag drar fram med dammsugaren.

När de är klara har jag lovat att de ska få ringa sina kompisar och kolla om det är någon som är leksugen så att jag får städa ostört. Trädgårdsplanerna tar jag inte för allvarligt på idag, huvudsaken är att det blir presentabelt här inne för ikväll kommer Tillväxtgruppen hit och vi ska för första gången få träffa en av våra medlemmars flickvän. Det ska bli riktigt roligt!

Nu kommer sonen och ber att vi ska spela ett sällskapsspel för nu är han klar med sitt rum. Det går ju inte att säga nej till, så jag tar villigt ytterligare en paus i min pausdag.

I morgon blir det paus i arbetslivet.
Både skolan och förskolan är stängda så jag blir hemma med barnen.

Planen är att jag ska ta vid där vi slutade i går och städa klart. Kanske hinner jag påta lite i trädgården också.
Jag har fått överge mina planer på murade rabatter för vinbär och rabarber och bantat ner drömmarna till med slanor inghängnade områden i stället. Hur det än blir så kan jag i alla fall börja med att gräva lite hål i gräsmattan.

Efter en finemanghelg kom bakslaget i natt.

Jag vaknade vid fyratiden och tyckte inte att jag kunde andas. Hjärtat skenade, hela kroppen fylldes av den där typiskt pirrande svimningskänslan. Jag trodde att jag skulle dö.

Jag har haft en panikångestattack en gång tidigare. Jag kommer inte ihåg om det var i höstas eller någon gång under våren här men jag kommer ihåg hur det var!
Då visste jag inte att det var panikångest men vid ett läkarbesök senare, då jag ventilerade en helt annan åkomma, så nämde jag den nattliga upplevelsen och läkaren sa att det ju var en helt vanlig, klassisk attack av panikångest.

Den här gången visste jag alltså vad det handlade om och kunde agera lite mer rationellt.
Svimningskänslan ignorerade jag. Det hårdbultande hjärtat fick jag i bättre rytm med hjälp av djupa lugna andetag. Jag märkte att jag lätt fick luft fastän jag på nåt sätt ändå inte tyckte att jag kunde andas.

Det var just det där med att jag inte tyckte att jag kunde andas som var så otäckt. Jag kände mig helt igensvullen i halsen fastän jag rent fysiskt märkte att det gick bra att andas. När jag svalde fanns en jättestor äckligt slemklump i vägen som vägrade ruckas en millimeter. När jag lugnat mig tillräckligt för att våga mig på konststycket att gå upp så gick jag till toaletten och tog en av sonens allergitabletter. Tanken var att de kanske kunde minska svullnaden i halsen. Jag tror faktiskt inte att det hjälpte men jag gjorde någonting i alla fall.

Tanken att jag var på väg att dö hängde inte bara ihop med de fysiska symptomen, utan var mer som en separerad övertygelse. Den gick också över efter ett tag, när jag lyckats intala mej att ingenting var förändrat från när jag gick och la mig.

Innan jag vaknade hade jag två olika och otäcka drömmar efter varann. Båda gick ut på att jag skulle dö. Den första var fruktansvärt makaber och kuslig. Skulle kunna platsa som inslag i vilken skräckfilm som helst. Kanske berättar jag den så småningom.

Idag är jag bara trött efter att ha legat vaken en timma och försökt lugna ner mig tillräckligt för att våga släcka lampan och somna om.

Är det någon som vet varför man får panikångest? Jag har alltid trott att det drabbar psykiskt instabila människor, eller personer som lever under stor press eller är väldigt stressade. Jag tycker inte att jag passar in i någon av de mallarna.

Lördagskvällen blev minst lika trevlig som jag hade hoppats!
Våra vänner bjöd på goda pajer och vi pratade och umgicks. Innan vi gick hem hann vi också spela ett nytt sällskapsspel de skaffat. Race heter det och det var riktigt roligt.
Spelet gick ut på att satsa pengar på bilar och även framföra sin eller sina bilar i ett racinglopp.

På söndagen tag jag en rejäl sovmorgon och gick inte upp före halv tio! Underbart skönt!
Efter frukosten försvann dottern för att leka med en kompis och övriga familjen försökte sig på ett litet röj i hemmet. Före lunchen hann jag och maken också öva lite till kvällens spelning.
När vi hämtat hem dottern och ätit gjorde vi oss så vackra vi kunde och sedan åkte vi ut till Kållandsö och Udden. Där spelade och sjöng vi under en allsångskväll tillsammans med en kille från Stenhammarskyrkan. Själva framförde vi 10 sånger så den här kvällen fick vi verkligen chans att använda våra musikaliska gåvor.

När vi kom hem åt vi lite läcker kvällsmat bestående av makrill och äggröra och sedan stoppade vi barnen i säng och såg en film.

Jag älskar att fynda!

Medan jag var i Kaffestugan och jobbade med att koka kaffe, bre smörgåsar och ta betalt var maken hemma och slet med vertikalskäraren han hyrt av Bodströms. Under två timmar rev han upp så mycket dött gräs ur gräsmattan som möjligt och nu hoppas vi att vi med vatten, näring och kärlek ska lyckas få mattan grön igen.
Maken bad mig att skynda mig hem efter Kaffestugan, så att jag skulle kunna hjälpa till att räfsa ihop det döda gräset och lasta på bilkärran.

På vägen hem handlade jag lite på Willys och smet in en sväng på Folkets Hus där det var utförsäljning av damkläder.
Jag är ju mäkta ointresserad av kläder så jag har ingen aning om vad jag köpte men på kassen jag fick med mig hem står det Soya. Fråga mej inte om det är ett klädmärke, en butik eller en kedja.

Det var ganska billiga saker och jag blev lite sugen på sommarkläder så jag shoppade loss, så till den vida grad att jag tror att min shopoholic-kollega kommer bli stolt över mej.

Med mig hem i kassen följde följande:
En lila v-ringad T-shirt med korta ärmar.
En babyblå T-shirt med vitt under som sticker ut så att det ser ut som om det är en T-shirt till under. Jag misstänker att ni förstår vad jag menar. Det var några tryckknappar i halsen också.
Ett blått linne med smockade breda axelband.
En vit knälång kjol med nån typ av enkel volang längst ner.
En vit omlottskjorta med trekvartsärm och knytskärp i midjan. Ganska urringad så man måste ha nåt under.
Ett par vanliga jeans som var förvånansvärt mjuka. Det var lite detaljer här och var, typ så där skrynkeltvättat på en del ställen till exempel.

För allt detta betalade jag 328 kr.

Och bäst av allt… precis när jag kom hem hade maken hunnit räfsa upp allt gräset så jag slapp hjälpa till.

Och kanske ännu bättre, han berättade att vi blivit bjudna hem till några vänner i kväll. Utan att förringa någon av våra andra vänner, som vi också tycker jättemycket om, så kan jag nog ändå påstå att de vännerna vi ska till i kväll är de vi älskar allra mest att umgås med. De är så underbart härliga och vi är ganska lika, delar många intressen. De är enkla och shåsfria (det vet jag inte alls hur det stavas men det är ett på-pricken-ord när det gäller dem så det får passera) och helt sköna att vara tillsammans med.

Det är inte bara kläder man kan fynda, utan även vänner!

Idag har jag skrivit tio inlägg.

Jag misstänker att kvalitén inte är genomgående god.
Men vad gör det när man är spralligt glad och det bubblar…

Kollegan kommer stressande och frågar:
-Jag måste köpa motorolja till min bil, NU! Vad tror ni jag ska ha för olja?

Åldersnojskollegan säger:
-Det där är sån´t man har sin man till!

Jag säger:
-Men det är ju bara att gå in på macken och fråga. Säg vad du har för bil så vet de nog vad du ska köpa för olja.

Den bilburna kollegan säger:
-I så fall får jag gå dit och säga: Jag har en blå bil! Vad ska jag har för olja!

I måndags bestämde jag mig för att räkna hur mycket spam jag egentligen för under en vecka. Det känns ju som om det är jättemycket, men det kan ju vara bara som jag får för mig också.

Från och med i måndags har det trillat in 190 stycken.
Jag får återkomma med en uppdaterad uppgift på måndag eftersom det nog säkerligen kommer en drös under helgen också.

Intressepil!

Korrigering: 288 bidde det totalt under vecka 20. Det trillade alltså in en hel del under helgen också.

Sitter och dricker en fantastiskt god Tropicanajuice med smak av mandarin, vindruvor och apelsin.
Upptäcker att tetraförpackningen har perfekt form för att stöpa ljus i.

Jag har samlat på mig en hel del olika former. McDonald´s-muggar och yoghurtbägare dominerar samlingen.
Jag har också försökt spara på ljusstumpar för att slippa köpa en massa dyr ljusmassa.

I december har jag tänkt att flera års samlande och sparande ska kulminera i en härlig heldag med ljusgjutning.

Fast det här med att gjuta ljus är så kul så det skulle jag kunna ägna all min lediga tid till.

Vaknade i morses men en mycket djup längtan.
Jag längtade efter en rejäl sovmorgon.

Lördagar är normalt den enda dag i veckan då jag har möjlighet att verkligen ligga och dra mig så länge jag vill, och i morgon är det lördag…

…och i morgon ska jag vara i Kaffestugan klockan 08.00. Jippie!

Men allvarligt talat så tycker jag det är jättekul att jobba i Kaffestugan, som är församlingens kaffée. (Stavas det så om man vill skriva det på svenska?)

Klockan nio öppnar vi och sedan brukar det vara fullt drag till klockan ett då vi stänger.
Ibland står jag i kassan, ibland i disken, ibland kokar jag kaffe och ibland gör jag mackor.

Och naturligtvis fikar vi. Så nu bekänner jag i förväg att jag kommer äta något gott i morgon förmiddag.

Ibland när jag står i Kaffestugan känner jag att det vore så kul att öppna ett eget café. I så fall skulle jag bjuda på riktigt gott kaffe och en massa smarriga hembakta godaker.

Jag tycker det är så roligt att baka. Jag skulle kunna ägna all min lediga tid till att baka.

Ikväll ska vi till badhuset. Vi vill passa på att simträna en sista gång innan de stänger för säsongen.

Sonen har enligt egen utsago lyckats simma hela fem 25-meterslängder utan att varken vila eller drunkna på vägen och vi vill gärna se om han kan göra om åtminstone en femtedel av den bedriften när vi ser på.

Maken får agera tränare när vi är i badhuset. Själv är jag tyvärr rätt dålig på att simma. Jag tar mig frammåt men det går inte så fort och min ena fot kan inte simtagen utan bara plaskar lite hjälplöst medan resten av kroppen frenetiskt simmar helt korrekt och försöker kompenser den slarviga vänsterfoten.

Det ska bli mer trädgård!

Jag har gjort lite byteshandel med maken. Han är ju inte så mycket för mina vilda planer för trädgården utan fullt nöjd med våra få träd och några morötter.
Själv drömmer jag om vinbär, björnbär, rabarber, fläder, hallon, krusbär, örter, magnolia, rosor, stäppsalvia och en massa tulpaner och fyllda snödroppar, julrosor, buskpioner, trollhassel… Jag skulle kunna fortsätta rätt länge.

Maken är inte heller speciellt förtjust i mitt evinnerliga samlande av dagstidningar. Jag lägger ju på hög för att klippa ur sådan som jag finner intressant och spara till pensionen då jag ju måste ha något att sysselsätta mig med. Eftersom jag inte hinner klippa ur i samma takt som tidningarna hamnar i brevlådan så svämmar vårt hem över av gamla dagstidningar.

Häromdagen kom jag på den brillianta idén att föreslå maken ett byte, lite kohandel. Det var efter att jag kikat runt ordenligt i våra vänners gamla, väl uppväxta och sanslöst mysiga trädgård. Titten hos dem hjälpte mig att prioritera, trädgård framför tidningsurklipp.
Jag erbjöd mig att hiva alla tidningar i utbyte mot att jag får plantera rabarber och vinbär. Maken tyckte det var en utmärkt idé, med förbehållet att jag måste göra allt jobbet själv, även grävningen. Det gör jag så gärna, det är ju bra träning också.

Nu har jag börjat drömma om uppmurade kar där jag ska plantera mina nyförvärv.

Jag skulle lätt kunna ägna hela min lediga tid åt att pyssla och dona i trädgården. Det är så roligt!

Först igår planterade jag tomatplantorna jag fått av en vän. Jag har sedan lång tid tillbaka ett gäng ful-aprikosa tiolitershinkar som jag borrat hål i för avrinningens skull. Hålen sitter utmed sidorna, cirka två-tre centimeter från botten så att jag får ett vattenhållande utrymme längst ner. Där fyller jag på med lecakulor eller sten.
Det är så gôtt att plocka med tomatplantor för de luktar så härligt. Vid minsta beröring utsänder de sin genomträngande grön-doft.

När jag ändå var i farten igår kväll så passade jag på att fylla på lite ny plantjord i smultrontornet och planterade ut fem små plantor med vita smultron som jag tagit som bäbisar från de två plantorna jag köpte på blomskottsauktionen i Skälvums Missionshus för ett år sedan.

Till makens stora förtjusning sådde jag och dottern också morötter. Vi hade valt ut en sort som inte blir så stora och som inte passar för vinterförvaring men som istället utlovade riktigt söta, goda morötter. När jag var på Lidens blev jag förståss sugen på att prova lila morötter, eller gula, men efter en mindre kraftansträngning lyckades jag avstå från dylika experiment med makens traditionella syn på grönsaker.

Trädgårdskvällen avslutade jag med en omgång vattning. Det är ju så rogivande att stå och titta på vattendropparna när de sprider ut sig över växterna. Man riktigt ser hur tacksamt plantorna suger åt sig av det livgivande elixiret.

Till sist bäddade jag in smultrontornet i täckväv för att förhindra alla illasinnande insekter att ge sig på min planerade jordgubbsskörd.

Fick lite Medelhavskänsla på lunchen.

I handen höll jag en påse med en foccacia (ni förstår vad jag menar även om stavningen kanske inte är 100-procentig) och en Tropicana-juice och solen sken och vinden strömmade genom mitt rufsiga hår.

Jag mötte en man med en Magnum Mandel i handen. Det såg så befriande somrigt ut.

Nu känner jag inte alls för sätta mig inomhus och börja jobba igen.

Igår åt jag två Bragokex helt i onödan.
Det var när jag kom hem från jobbet och skulle ut i trädgården och jobba. Sonen var lite energifattig inför läxläsandet så jag stoppade i honom några kex och så passade jag på att själv ladda upp mig lite.

Man kan tycka att det väl inte är hela världen, och det är det ju inte heller, men ska man tänka som om varje liten onödighet som slinker ner i gapet så blir ju resultatet därefter.

Rana, med den fina bloggen Ranas Horisont, frågade mej hur jag ställer mig till det här med blommor och bin.

Jag tycker det är ganska intressant. För ett tag sedan fick jag tillfälle att förklara för sonen hur det hela fungerar. Han hade fått för sig att man som man, vid själva tillverkningen, måste offra en testikel för att kunna producera en avkomma. Även om det för mig som kvinna och barnaföderska med all smärta det innebär, var en ganska tilltalande tanke, så kände jag mig ändå tvungen att informera om de rätta förhållandena.
Annars kanske jag aldrig blir farmor…

Jag känner mig alltså inte så besvärad av blommor och bin.

Tillägg:
Rana menade visst humlor och bin. My misstake…
Jag är inte så rädd för humlor. Så länge de inte blir för närgångna.
Jag tycker inte om bin. Helst springer jag. Men de injagar inte samma oresonliga skräck som getingar.

Här är adressen till Ranas blogg:

http://ranashorisont.blogspot.com/

Tog en promenad på lunchen. Hade nämligen just läst i en gammal Amelia-tidning att Peter Siepen skaffat sig sin snygga kropp genom att simma två gånger i veckan och sedan gå och spänna sig hela tiden. Det där med spänningarna lät… spännande, så jag gick en runda för att se om jag också kan.

Mötte ett äldre par. Han var stor och tjock. Gråhårig, grå mustach. Dallrande kinder, svällande mage. Men under mustachen hade han världens minsta mun. Det gav honom ett ogillande uttryck, som om han snörpte. Hela karln andandes stor storlek men munnen var pytteliten.

Bredvid honom gick frun. Hon var kort men satt. Hade korta ben och korta armar som satt fastnitade vid axlarna på den knubbiga kroppen. Hon gick med passgång och såg på det hela taget ut som en liten illstarrig islandshäst. Mitt i ansiktet, en bit ovanför den kraftiga hakan, satt en jätteliten mun. Hade jag inte sett mannens mun först skulle jag sagt att hon hade världens minsta mun.

De passade så bra ihop!

Och jag betraktade dem i cirka två sekunder medan vi möttes på gågatan.
Perceptionsförmågan var på topp efter en näringsrik lunch bestående av dagsgammal ugnspannkaka och årsgammal blåbärssylt.
Ni vet väl att blåbär är bra för synen…

Vispa ihop en vanlig pannkakssmet på 5 ägg. Häll upp den i smord ugnspanna. Stoppa i ugnen på 225 grader i ca 25 minuter.

Låt barnen sitta klistrade framför ugnen och se hur pannkakan sväller och bildar spännande berg och dalar. Schasa sedan bort dem när det är dags att öppna luckan för det är “hothothot”.

Avnjut med klassiska pannkakstillbehör som kan vara tex:
Glass
Sylt
Kanel och socker
Lönnsirap eller den billigare varianten Pannkakssirap (vanlig sirap göre sig icke besvär i detta sammanhang)
Mosad banan (kanske inte helt klassiskt men ändå gångbart)

En vanlig pannkakssmet gör jag så här:
Vispa samman 4½ dl mjölk av valfri sort med 350 g mjöl. Jag brukar ta bara vetemjöl men för de lite mer fibermedvetna kan man gott blanda i något grövre om man vill.
Vispa ner 1 tsk salt.
Vispa slätt för kung och fosterland.
Vispa ner ytterligare 4½ dl mjölk.
Vispa ner 5 ägg.
Vispa ner lagom mycket smält smör (men ska du göra ugnspannkaka går det åt rätt mycket smör för att smörja ugnspannan så då ska man inte ha i nåt extra smör i smeten).

Vill man variera ugnspannkakan och göra den lite matigare kan man gärna blanda i ett paket bacon som man först fräst på lite. Då blir det fläskpannkaka.
Gillar man grönt kan man dra i spenat.
Vill man ha den läckrare kan man blanda i blåbär eller jordgubbar eller varför inte hallon.
Det är fritt fram att lägga i lite vad man känner för.

Jo, det är så att… hm… jag har… eh…

ÄTIT GLASS!

Det var igår, till ugnspannkakan. Jag skyllde på barnen för att de skulle gå med på att äta den stabbiga pannkakan, som de gillade ändå…

De gillade den, ugnspannkakan. Det var otippat.

Till och med sonen, som brukar påpeka att skolans pannkakor minsann är mycket godare än mina, tyckte att det var gott. Han protesterade inte ens så vådligt när han fick en portion till.

Dottern var översvallande. Det var det bästa hon ätit. Hon vill äta ugnspannkaka när vi är ute med båten i sommar. Hon vill bara äta ugnspannkaka resten av sitt liv. Jag borde ge receptet till dagis så att de kan laga lika god mat som jag. Och så vidare…

Lyckades få bytt sonens fuskfoppor. Tyvärr fanns inte rätt storlek kvar i de silverfärgade så det fick bli svarta. Det tycker jag är bättre men vi får se vad sonen anser sen.

Köpte också klistermärken med djur till dottern så att hon kan förfärdiga fler brev till bästa kompisen som ligger på sjukhus i Göteborg.

Och så klädinköpet. Hittade mjukisbrallor till sonens utegympasäsong som drog igång idag.

Hjärnan är full!

I morses lyckades jag (så vitt jag vet) komma ihåg alltihop.
Dottern skulle ha med sig sitt rosa diadem, en glittermick á la Pirelli (tillverkad av en toarulle, en stor flirtkula och en massa aluminiumfolie), trasen och Pippi (för eventuellt tröstbehov) och sina nya fuskfoppatofflor.
Jag har förbjudit henne att ha fopporna på sig på dagis för jag tycker inte de är riktigt spring- och klättersäkra men jag har lovat att hon i alla fall skulle få ta med dem för uppvisning. De är vita med massa blommor på och jag förstår att hon är lite stolt.

Sonen skulle ha med sig jympapåsen och en fruktstundsbanan. Han är inte så om sig och kring sig som damerna i familjen.

Jag skulle ha med mig min lunch, två fruktstundsbananer till fikarasterna, min tygpåse med plånbok, almanacka, terminalglasögon osv och sonens nya fuskfoppor som är för små och ska bytas.

Under lunchen ska jag byta sonens foppatofflor och köpa frimärke och posta ett brev som dottern skrivit. Jag skulle vilja åka en sväng till Fröken Envis som verkar vara på väg att stänga sin pärlbutik här i stan, men det är nog inte så troligt att det hinns med, jag behöver ju äta lunch också och har bara 45 minuter på mig inalles.

Efter jobbet ska jag åka med barnen till Lidens för att inhandla prima jord och kanske köpa morotsfrön också.
Övriga familjen har börjat höja sina röster för att få färska morötter och jag har nog snart gett med mig. Problemet är att det bara finns en plats kvar i smultrontornet och där har jag redan odlat morötter två år tidigare. Det är inte bra att odla samma gröda år efter år, risken för skadeinsekter ökar markant. Jag är rädd att jag kommer behöva säga ”Vad var det jag sa”.
Det är också lite sent att så nu, vi kommer få vänta till i höst innan vi kan käka morötter.
I vilket fall som helst så kan det vara mysigt att visa barnen att det finns olika sorters morötter och så kan vi välja ut en lämplig sort tillsammans.

När vi kommer hem är det först matlagning som gäller. Idag får det bli ugnspannkaka. Det är inte barnen så förtjusta i, men jag hittade hemkokt blåbärssylt från förra året i kylskåpet, och den verkar ha överlevt så jag vill ta till den nu. Om jag mutar barnen med glass till pannkakan hoppas jag att de i alla fall ska kunna få i sig lite grann.

Sonen överraskade mig igår när han vid middagsbordet tackade för maten och med berömmande ordalag redogjorde för hans uppfattning av smaken på den ugnsstekta kycklingen, samma kyckling som dottern raskt ratade och gav omdömet ”fågelbajs”.
Jag kan hålla med om att den blev lite färglös men den var faktiskt väldigt saftig och god.

När pannkakan står i ungen måste jag förmå sonen att läsa sin läsläxa och dottern ska välja ut en bok hon ska ta med till dagis i morgon. I morses upptäckte jag att hon är veckans hjälpreda, vilket innebär att man hjälper till att bära ut sopor, dukar fram, kommer ihåg att släcka lamporna när man går ut och lite annat smått och gott. Och att man får ta med sig en valfri bok hemifrån som högläses under vilan efter lunch. Jag har inte snappat upp dotterns nya ansvar denna vecka så hon har missat tre dagars stolthet vid vilan!

När middagen är konsumerad eller avnjuten (beroende på vem man frågar) återstår någon timmas trädgårdsarbete. Jag hann plantera ut sonens krasse och ringblommor igår kväll men sedan tog jorden slut så tomaterna och de vita smultronen fick vänta tills ikväll. Jag behöver nog ge krukväxterna inomhus lite kärlek också innan jag kan stoppa barnen och så småningom mig själv i säng.

På nåt sätt känns det inte lika mycket och belastande nu när jag har benat ut vad som står på agendan.

Jag satt i dotterns rum och borstade hennes tänder när sonen ropade från toaletten:
-Hjälp, det är ett djur härinne.

Min fobiska hjärna fruktade genast det värsta – en geting! Sedan for en hoppets tanke förbi – kanske en spindel.
Hur som helst var jag i alla fall tvungen att överräcka tandborsten till dottern och springa in som en riddare i blank rustning till den nödställde sonen. Min ögon for forskande över rummet.
-Var är det?

Sonen pekade under vissa svårigheter ut den allra minsta lilla blomfluga jag någonsin skådat. Jag krossade den enkelt med lilltån.

Dagens hjälte!

Det gick ju bra. Gossen funkar fint i klassen och presterar som han ska.

Vi har satt upp ett nytt mål. Lärarinnan sätter alltid upp ett mål vid varje utvecklingssamtal och lärare, elev och förälder skriver under målet. Förra gången gällde det att prata mer i klassen (tänk er det som mål va!) och den här gången bestämde vi att han ska försöka utveckla sin fantasi och skriva mer.

Alldeles strax ska jag åka till sonens skola för utvecklingssamtal.

Jag vet inte riktigt varför men jag blir alltid lite olustig till mods inför utvecklingssamtalen. Kanske är det minnet av känslan när man själv gick i skolan och skulle få sin dom. Duger jag som jag är, vad behöver förbättras, vad klarar jag inte av?

Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle på högstadiet då min klassföreståndare inte tyckte att jag levde upp till standarden riktigt. Jag tror det gällde samhällskunskap och det var något prov som inte gått så bra. Jag ursäktade mig med att det inte var jag som var dålig utan mina klasskamrater som var extra bra. En ganska platt fallande ursäkt, om jag minns rätt.

Eller är jag orolig för vilket utlåtande som kommer fällas om mitt barn. Det är ännu värre. Själv kan jag alltid verbalt klara mig undan, åtminstone inför mig själv, men min son… Han är viktigare än allt annat. Han och dottern. Jag vill att de ska få en så bra start som möjligt i livet och enligt mitt sätt att se innebär en bra start så mycket självförtroende att de så småningom kan stå på egna ben.

Nu måste jag åka.

Dottern har upptäckt ÖGONEN.

Jag kommer ihåg hur rädd jag själv var när jag var liten. Det var jobbigt att gå och tvätta händerna. Ibland vågade jag inte ens gå på toa själv för jag visste att ögonen väntade på mig i vasken. De dök upp så fort jag spolade vatten i handfatet och de stirrade, stirrade och blinkade oupphörligen. Jag visste att jag skulle väcka dem till liv varje gång jag lät vattnet rinna och jag var rädd. Var kom de ifrån? Vad ville de mig? Vad var det för djur som bodde i avloppet? Det såg ut som fiskögon, tillhörande en ganska stor fisk, som inte borde få plats i det lilla röret.
De vuxna förstod aldrig vad jag pratade om när jag försökte uttrycka min rädsla.

Men när dottern en dag förskrämt ropade till innan hon skulle kliva in i duschen, visste jag direkt vad hon menade.
-Mamma, det är en massa ögon här. Jag vill inte duscha!

Det kändes så bra att kunna förklara att ögonen inte är ögon utan droppar som man ser uppifrån. Och min dotter förstod! Nu är hon inte rädd längre. Jag är stolt. Evolutionen fungerar, min avkomma är intelligentare än jag själv.

Nu ska jag skriva lite mer om piloten, han som gick förbi så olägligt igår.

Piloten jobbar på Såtenäs. Han är alltså ingen vanlig liten pilot utan stridspilot. Grabben flyger JAS på vardagarna. G-krafter, välsittande flygoverall, simulerade combats, muskler, vrålande motorer. Ni kan föreställa er min idealiserade bild…

Pilotgrannen har också varit med som expertkommentator i ett avsnitt av Filmkrönikan. Programmet botaniserade bland olika stridsflygsfilmer eller vad man nu vill kalla genren. (Det här kanske är en fråga för killen som i sin blogg kallar sig Skärgårdsdoktorn. Han recenserar ofta filmer.)

Pilotgrannen är inte bara good-looking. Han är ruskigt trevlig också. Han har också begåvats med en tillmötesgående fru, två välartade barn och ett vackert hem med inbjudande trädgård.

Nu ska jag inte skriva mer om piloten, han som gick förbi så olägligt igår.

Nu har jag äntligen tränat igen efter två veckors uppehåll. Uppehållet har varit ofrivilligt. Maken har varit så upptagen, och delvis jag också, att jag inte haft möjlighet att komma iväg.

Nu sitter jag i alla fall här, svettig och nöjd efter ett efterlängtat pass på Friskis. Nu väntar en välbehövlig dusch och förhoppningsvis en god natts sömn.

Hugaligen. Nu har jag skämt ut mig igen.

Jag stod mol allena i trädgården och satte upp stöttor för mina skrangliga pioner. De har rakat i höjden den senaste tiden och i morses såg jag att en av dem blåst omkull under natten.

Min mormor sa alltid så visligt:
“En kan´te hôlla râ en ente har i näven!”
Det var en liten ursäkt om hon någon gång råkade ge väder.

Eftersom jag stod ute i det fria och inte hade uppmärksammare sällskap än mina knoppande pioner så passade jag på att ge uttryck för en påträngande känsla från magtrakten.
Precis då gick vår ganska snygge pilot-granne förbi och hälsade glatt. Han kom liksom bakifrån och jag hade absolut inte varseblivit honom i tid.

Han log och sa:
-Vackert väder!

Jag vet inte hur jag ska tolka det påståendet riktigt!

Nu är det vanligt svensk sommar igen. Temprometern visar på plus tio, vinden tjuter utanför fönstret och jagar molntapparna över himlen. Ibland skymtar solen fram men mestadels döljs den av slöjskyarna.

Vi hann i alla fall njuta av den riktiga sommaren igår. Då for vi med några vänner upp på Kinne-Kulle och traskade till Hastings Kyrkoplats bortanför Blomberg. Så fort vi steg ur bilen slog den intensiva doften av ramslöken emot oss. Vilket tur vi hade som kunde företa vår promenad just den här helgen när ramslöken sticker ut sina första blommande kaskader till fröjd för både öga och nos.

Under den korta vandringen till vårt picknickmål hann vi se många intressantheter. Den första var en jätteblå liten skalbagge som lyste metallglänsande i solen.
Vi hittade också en svart skoggsnigel som låg som en stor lakritsgodis bredvid stigen. Maken föreslog att vi skulle äta upp den, eller i alla fall smaka lite grann, men det var ingen som nappade. Jag försökte berätta om sniglarnas slem, som nästan är omöjligt att tvätta bort, men det var ingen som var intresserad av det heller.

Vägen tvärsades av en liten porlande bäck som alla barnen såg utmaningen i. De hoppade fram och tillbaka, fram och tillbaka, ända tills dottern ökade på utmaningen lite genom att ta en väldigt lååång sats, och missbedömde sin förmåga en aning… turligt nog var det bara ena foten som blev blöt och det glömdes snabbt bort.

Det var inte bara dottern som lämnade spår i naturen. Vi hittade också avtrycken av båda hästar och kor i den mjuka leran runt bäcken.

Bästa upptäckten var ett nedfallet träd som utgjorde den mest perfekta klätterställningen barnen skådat. Beroende av mod och balanssinnets utveckling klättrade barnen olika högt och långt. Dottern råkade kliva snett och trillade ner. Hon fick en pinne i magen och ont i en ankel men det gick snabbt över.
Jag vet inte om dotterns förmåga att snabbt återhämta sig och strunta i smärtande kroppsdelar beror på att hon så ofta skadar sig, eller om hon helt enkelt är en liten “järnlady” i miniatyr.

Jag hade hjärtat i halsgropen när barnen spatserade utmed rasbranten ner mot Vänerstranden. Det är ganska högt och med dotterns förmåga att alltid råka illa ut kunde jag satt en hundring på att hon skulle trilla ner. Det gjorde hon dock inte, tack och lov.

När vi slog oss ner på filtar i gröngräset förevisade dottern en söt blombukett som hon komponerat av tre eklöv och en gullviva. När hon fått veta att gullvivorna var fridlysta ersatt hon den med en snabbt vissnande maskros. Av maskrosstjälkarna gjorde vi sedan små pipor och lyckades imitera både irriterande myggor och en uppväxlande motorcykel. Min vännina roade barnen länge genom att trycka in en pinne i masrosstjälkarna och dra ut den lite smygaktigt när hon bad barnen lukta på blommorna. Resultatet blev att blomman såg ut att vissna och det var ju jätteroligt.

Dottern hittade på ett eget bus. Hon höll en maskospipa i handen bakom ryggen, bad oss välja hand och när vi valt vände hon rumpan till, tutade i pipan och låtsades att hon pruttade på oss.

Jag ska försöka minnas den här eftermiddagen, hur solen lyste genom bladverket och fick Vänervattnet att glittra. Barnens uppsluppna skratt. Blomdoften.
Det blir ett smycke jag tar fram och njuter av dagar som idag.

Träffpunkt Pingst kallades helgen i Pingstkyrkan. En kille med mycket inspirerande att berätta var kallad som talare och det var härliga möten fredag och lördag kväll samt söndag förmiddag. Jag och barnen var på lördags- och söndagsmötet men på fredagkvällen var det bara maken som representerade vår familj.

Naturligtvis var temat för helgen den Helige Ande. Det är svårt att enkelt förklara vem Han är men om jag skulle försöka skulle jag säga att Han är Hjälparen. När Jesus for upp till himlen och lämnade lärljungarna rädda och förtvivlade så lovade Han att sända dem en Hjälpare. En som påminner dem om allt som Jesus sa och gjorde och som ger kraft att orka.

Jag hade tänkt berätta lite mer om helgen men jag känner nu att det blir för privat. Jag pratade med Gud om både det ena och det andra, jag bad för andra och fick själv förbön.

Det har varit en helt fantastisk helg!

Ett litet “ord på vägen” som jag snappade upp, vill jag skriva ner:
Det finns ingen anledning att leka “allt är bra” när det inte är det. Inför Gud behöver du inte låtsas. Han vet exakt hur du mår.

Vilket frosseri! Nu får det blir hårda tag i veckan om jag ska kunna kompensera allt jag lyckats njuta i mig under helgen.

I förra inlägget berättade jag om den kommande bullen till förmiddagsfikat igår. Den accompanjerades av ett äpple så så långt var det frid och fröjd.

Lunchen intogs hos svärmor och svärfar. De bjöd även på eftermiddagfika. Där blev det en bulle till och en kolakaka.
På hemväg från svärmor passerade jag och barnen mina föräldrar. Jag skulle lämna av lite plantor som jag grävt upp ur rabatten och hämta upp ett par långskaftade vita handskar dottern ska låna till ett stundande barnkalas. Modern bjöd in oss på pingsttårta. Jag tackade ståndaktigt nej… i cirka två sekunder. Sen tittade jag på tårtan och insåg att min mun skulle må väldigt bra av att få sätta tänderna i frestelsen. Det gjorde den också. Smaklökarna fröjdade sig. Det blev två bitar, och en finsk pinne. Min mamma gör världens godaste finska pinnar.

På kvällen var hela familjen på pingstkonferensmöte. Maken spelade elgitarr i lovsångsbandet. Det var fullt ös och fantastisk stämning, härliga Gudsmöten. Jag berättar mer i ett senare inlägg.
När mötet var slut var vi lite hungriga. I Bibeln står det att människan inte kan leva av bröd allenast. Tyvärr verkar det vara tvärtom också.
Jag och maken släpade med oss två trötta barn och gick till ungdomscafét Kaj där man kan köpa billig, riklig och välserverad fika. Jag beställde två glas saft, två koppar varm choklad med vispgrädde, tre kladdkakor med vispgrädde och varm sylt, en chokladboll, en portion glass med varm chokladsås, en banana split, en köttbullebaugett och en skagenbaugett. Alltsammans till det facila priset av 109 kr. Det var den största beställning de fått på väldigt länge. Och vi satte nästan i oss alltihop, det var bara lite kladdkaka och köttbullemacka kvar till frukosten idag. Jag åt skagenbaugetten och en kladdkaka. Det var inga små bitar heller! Och klockan var tio, perfekt tidpunkt för stora näringsintag eller hur!

Idag har jag “bara” ätit en halv pizza, druckit saft och kolsyrad sötdricka, och satt i mig två bitar tårta och två vinbärskakor. Utöver frukosten förståss men den var helt planenlig.

Solen flödar och slösar.
Dottern badar i vår lilla “pool”.
Maken filar på båten.

Jag myser och trivs, nu när jag äntligen lyckades andas bort stressen som kom smygande som ett järnband runt nacken. Stressen över allt jag borde hinna. Köket, hemmet, dammsugning, tvätt, trädgård. Allt är en enda röra och allt ropar på mig för uppmärksamhet.

Men nu struntar jag i det. Jag prioriterar. Gör det jag hinner. Tillåter mig njuta av vackert väder. Solvarm klinkers i uterummet. Skuggor inne i köket från nerfällda markiser (nej, de funkar fortfarande inte, de går inte att fälla upp).

Igår åt jag tre bullar. Barnas farmor hade med sig nybakade. Jag fick två kakkanter av dottern också som fått en massa ändar från farmors kakbak. Vi fick en färsk brödkaka också. Hon är fantastisk, barnas farmor.

Om en kvart ska vi fika, frukt, saft och mer bullar.
En riktigt sommarförmiddagsfika.

Sist vi var i Göteborg var vi ju bland annat och först och främst på barnvälsignelse. Svågerns förstfödde barnvälsignades. Jag och en av mina svägerskor sjöng en vacker visa.Låt mig vandra genom livets skeden.
Låt mig mogna av dess sol och regn.
Låt mig våga se med öppna ögon
och dra visdom av de ting jag ser.
Livet kan va kallt och hårdhänt.
Livet kan va ljust och varmt,
men jag vill alltid va ett barn av himlen
som har en sång i min faders hand.

Som en fackla i den stora rymden,
som en blomma i min faders famn,
så är landet dit min själ vill komma,
så är målet för min vandring här.
Livet kan va kallt och hårdhänt.
Livet kan va ljust och varmt,
men jag vill alltid va ett barn av himlen
som har en sång i min faders hand.

Vi var ju på Lek- och Buslandet för ett tag sen. Jag har inte lyckats få in bilderna till det inlägget så de kommer här separat i stället.Dottern i rött och sonen i svart är på väg upp för den uppblåsta rutchkanan.Här kommer dottern nerdrösandes……och här kommer sonen.Dottern råkade lite illa ut och blir tröstad av sin pappa en stund.

En eftermiddag härförleden var vi på ett litet kringresande tivoli som slagit upp sina lastbilsflak här i Lidköping. Barnen roade sig kungligt och maken fotade. Här är några av bilderna.

Eftersom jag inte orkar leta reda på inlägget om det senaste lapptäcket så kommer några bilder här. Den här gången gjorde jag baksidan lite snyggare också.En närbild.

Quiltad ram.

Nu har jag haft möjlighet att lägga till bilder igen. Det har blivit bilder lite varstans i de gamla inläggen. Kolla in Pirelli till exempel, eller mitt senaste lapptäcke.
Efterom jag irriterande nog inte tillhör datanördarnas skara (jag är inte ens i närheten) så kan jag inte länka till tidigare inlägg.

Den som söker han finner!

Leta i inläggen nedan:

Syskonkärlek
Som alltid
Markiserna
Trädgårdsrunda
Att ge barnen smörj
Helgavslut
Göteborgsresan
Pirelli

Bilden är tagen vid ett tidigare, gladare tillfälle.

Det befarade och fruktade åskvädret uteblev.
När jag berättade för dottern att sonen ska övernatta hos farmor och farfar grät hon en skvätt medan jag förklarade varför det bara är han, och att det nästa gång blir hon, och med tårar i ögonen sa hon:
-Men jag som tycker om att göra saker ihop med min storebror!
Så snyftade hon lite till och tilla:
-Jag tycker mer om honom än om Pippi.

Pippi är hennes älskade, mjuka, väl nedsmutsade, gosiga, överallt medföljande docka.

Om en kvart kommer farmor och hämtar. Nu leker barnen, de passar på innan sonen åker iväg. Sonen fixar låtsasfika i dotterns låtsaskök. Han kokar och häller och donar medan dottern tar hand om sin bäbis Gunnar.
Han kompenserar.

Jag har utlovat en cykeltur till sommarkiosken med inhandlande av både glass och godis, och sedan fotbad med tillhörande pedikyr, samt nagellack på fingernaglarna (även svärfingret) och så tvåsamt soffmys framför Talang.
I morgon blir det årets första utomhusbad i den lilla, lilla polen.
Jag kompenserar.

Jag älskar dem så ofantligt mycket.

Sonen som burit denna hemlighet i flera dagar och inte försagt sig fastän han naturligtvis bubblat av glädje, som lyckades vänta ända tills dottern ätit upp sin mat, för att inte riskera att hon matvägrar.

Dottern som grät och vände sina stora, uttrycksfulla, bruna ögon mot mig och förklarar att hon är ledsen, inte för att hon inte fick.. utan för att hon tycker om att göra saker tillsammans med sin bror. Tillsammans med!

Han visar med gärningar, hon hittar de rätta orden.
Och jag älskar.

När jag for hemifrån fungerade markiserna. Vi får se hur länge det håller i sig.

Under den senaste periodens riktigt varma, soliga väder har vi påminnts om varför vi skaffade markiser från första början. Det blir nästan olidligt varm, speciellt på övervåningen, när inte fönstren skuggas.

Vi lät installera automatiska markiser som åker ner när solen skiner och far upp när den går i moln, eller om det blåser för mycket. Det är väldigt behändigt. Kanske enda orsaken till att mina snålt vattnade blommor lyckats överleva så länge i min näst intill obefintliga vård.

För några månader sedan (tror jag det är nu i alla fall, tiden går så fort) började markiserna krångla. De åkte inte upp, och sen åkte de inte ner. Markisinstallatören kom och tittade och gissade att vindsensorn fått ett överslag, eller att fjärrkontrollen lagt av, eller att…

Sen hände inget, och sen hände inget, och sen kom markismannen på nytt besök idag kl 12.00. Han hade med sig en kollega. Gemensamt kliade de sig i huvudet (den ene hade mycket hår och den andre inget) och klättrade upp och ner för stegen, slog av och på säkringarna, kommunicerade via mobiltelefonerna, lånade toaletten för att de blev så “pinkenödiga” (nåja, det var bara den ene) och kom till slut fram till… ingenting. Kanske är det något mystiskt fel på elledningarna. Markiserna fungerar ibland, och ibland inte.
När markismannen skulle demonstrera det konstifika beteendet (inte sitt eget, markisernas) fungerade det hela dock hela tiden. Så de for hem, eller kanske iväg till nya bråkiga markiser.

Nu är i alla fall markiserna nedfällda, och kvällens förväntade åskväder kanske i alla fall inte behöver gå allt för “hett” till.

Under tiden som de båda jobbarbyxklädda herrarna utförde sitt förvärv passade jag på att luncha och plocka undan lite där hemma. Jag övervägde att utöka lunchrasten ytterligare för att kunna plocka fram dammsugaren också (svärmor kommer på blixtvisit i kväll) men arbetslojaliteten tog överhanden ganska snabbt. Man kan inte skolka från jobbet för att dammsuga hemma!

Nu hittade jag en Dumleglass i frysen. Hip hipp hurra!

Sonen ska ensam få sova över hos farmor och farfar mellan fredag och lördag. Dottern är ännu inte informerad.

Hon kommer bli fruktansvärt arg, besviken, avundsjuk, ledsen, förtvivlad och alla andra känslor på minussidan av humörsstegen. Det kommer inte hjälpa att jag och dottern ska ha en egen myskväll och måla naglar och titta på Talang. Hon kommer bryta ihop.

Ändå vill vi gärna prova att dela på dem lite. Det är ju hela 3½ år mellan dem men ibland tror jag de är tvillingar. Visst bråkar de och är sura på varann allt som oftast men för det mesta håller de ihop som ler och långhalm. De leker jättebra tillsammans och är så måna om varann att det är en fröjd för modershjärtat. Detta förhållningssätt är naturligtvis inget vi vill ta ifrån dem, men lite mer självständighet skulle nog inte skada, speciellt för sonen.

Men nu sitter jag här och bävar, för det kommande utbrottet. Det kommer bli regn, blixt och mullrande åska. Och jag är hemma ensam och får försöka stilla stormen bästa jag kan.

Tog jag hand om någon tvätt igår? -Bara minimalt.
Gick jag och la mig i tid då, för att motverka huvudvärken? -Näpp!
Vad gjorde jag då?

Jo, jag satte mig och tittade på filmen Solstorm som jag lånat av Shopoholic-kollegan. Sen drösade jag i säng vid elva-tiden och körde med TENS-apparaten så länge jag orkade. När jag sovit med dess regelbundna elchocker en stund vaknade jag till och stängde av den, drog ut sladdarna, men orkade inte plocka bort elektrodplattorna som satt på huden. De fick sitta kvar tills i morses. Det är inte särskilt bra för dem, försämrar förmodligen funktionen avsevärt.

Det är som alltid. Jag lyckas aldrig utföra det jag föresatt mig.
Jag är hopplös!

Månen var vaken när jag gick och la mig.

Tog en liten runda i trädgården nu på kvällskvisten. Vattnade lite, tog bort några utlöpare på smultronen.

Hittade små små knoppar i äppleträdet. Kanske, kanske, kan vi få smaka på åtminstone ett Aroma i höst.

Ser förnöjt hur bigaråträdet blommar. Det har inte gett bär tidigare, kanske kan det fixa det i år!

Inga blommor eller knoppar i plommonträdet. Det förtog sig väl i fjol då det gav så mycket frukt trots sin ringa ålder.

Hurra! Hittar knoppar i hallonplantorna som står nerkörda i några tio-litershinkar. Det är inte klokt att de lyckats övervintra utan omsorg.

Smakar på det allra första smultronet. Det är en vit sort som jag inte vet namnet på men som ger ljuvliga, vita smultron.

Kvällningen ger en försmak av sommar, och SMHI utlovar mer värme. Till helgen kan det bli njutardagar!

Nu mår jag bättre i skallen. Känner mig forfarande lite drogad dock och ser fram mot tidigt sänggående. Jag ska bara natta barnen, ta hand om köket och vattna blommorna först. Och kanske kanske kanske ta hand om lite tvätt.

Jag älskar min chef! (Bekännelse ett.)

Måhända är det en ganska snabbt övergående kärlek men just nu kom han förbi med en hel ICA-kasse full med Dumleglass.
Förstår ni, DUMLEGLASS!

Jag kommer äta minst en. (Bekännelse två.)

Tillägg:
Jag åt bara en, och jag hittade inte Dumleglassen utan tog en annanas-split.
Men det var också gott.
Fast kärleken har redan svalnat.

Vad kommer det sig att jag tycker det är roligt att läsa bloggar som skrivs av smått hänsynslösa personer, som stör sig på sina grannar, smider planer för att sätta käppar i hjulet för folk, och är lite fräcka och oväntat ärliga?

Tillägg:
Jag syftar inte på någon av era bloggar, ni som hittills har lämnat kommentarer här.

Det är nog migrän.
När jag inte har ont tänker jag att jag nog bara har huvudvärk, men när det är som värst kan jag erkänna för mig själv att det nog är migrän, fast en snäll variant. Jag mår inte så illa att jag kräks (bara lite illa), det blixtrar inte för ögonen (det är bara små ljuspunkter som ibland dansar runt i mitt synfält), jag blir inte jätteyr (bara lite yr, så där så det snurrar till korta stunder bara).

Igår var det inte så kul. När jag äntligen kom hem efter att ha varit på radio-sammanträde och handlat, så stöp jag i säng direkt efter att jag borstat tänderna på barna och nattat dem. Jag orkade inte ens gå upp och se till dottern som ropade på mej, eller ge sonen vatten när han hostade för pollenallergin.

I morses vaknade jag med huvudvärk igen. Just den här karakteristiska huvudvärken sitter som en brinnande punkt snett ovanför vänster öga. Därifrån försöker den förpesta hela hjärnan och ansiktet, ner över halsen och nacken.
Jag har tagit en Eez och ska ta en till om en halvtimma. Egentligen gillar jag inte att stoppa i mej en massa tabletter. Jag vet att magen pajar av dem. Sedan jag använde så mycket smärtstillande när jag hade gallstensanfall så har magen blivit jättekänslig för tabletter. Alvedon går bra, men hjälper å andra sidan inte särskilt mycket.

Vi får se hur länge jag håller ut i dag på jobbet. Antingen blir det bättre om ett tag eller så blir det sämre, och då går jag hem, eller härdar ut. Tre rätt givna alternativ, inte mycket att fundera över.