Zäta

Alldeles nyss regnade det kraftfull. Uttrycket “som spön i backen” var inte längre befängt.

Vattendropparna studsade en meter upp från asfalten.

Och nu, fem minuter senare, skiner solen igen.

Igår tog jag med mina stockholmare hem till gården.

(Oh, vad det kändes bra att skriva den meningen…)

Hemma hos mina föräldrar klappade vi katterna (hejsan vad lille Brottarn var förtjust i dem) och tittade på tjurarna (för de ville vi inte klappa).
Sedan traskade vi vidare till Raggegården där min kusin och hans sambo huserar tillsammans med sina djur. Det är får och katter, en mycket långhårig kanin, en häst som fick spatt och sprang omkring och visade upp sig när vi var där, och en busig hund. Helt enkelt ett eldorado för betongbarnen som annars får hålla tillgodo med muror.

Rana och Knicken har exceptionellt väluppfostrade barn.
När vi kom ut på den skördade slåttervallen som ligger mellan skogsdungen bortanför mina föräldrars gård och Raggegården så frågade lille Brottaren artigt:
-Får man springa här?

När alla fått sitt lystmäte av galopperande jättehovar, fällande kaniner, bräkande får och gnällande hundar så gick vi tillbaka till mitt barndomshem och fikade. Mamma bjöd på kaffe och kakor.
Precis som kvällen innan föll snart barnen in i skratt och glada kvitter. Speciellt lilla Svalan och lille Brottarn fnissade så att det stod härliga till. När vi kom hem senare på kvällen konstaterade mina barn trötta men förnöjt:
-Lille Brottarn är så rolig!

Min mamma, som inte tillhör dem med en översvallande svada men som är en mycket god människokännare, gav mig sitt omdöme om gästerna:
-De är väldigt lättsamma, och MYCKET trevliga.
Det är ett gott betyg!

Lättsamt och roligt blev det också när Rana gjorde bort sig före fikat.
Mamma hade dukat fram stora kakkorgen och ett fat sockerkaka på bordet. Vid sin plats hade hon ställt ett mindre fat med glutenfria kakor till sig.

Rana fick syn på assietten vid en av platserna och i tron att det var någon av barnen som förivrat sig så utbrast hon:
-Och här är det någon som tagit för sig ser jag!

Varpå min mamma lugnt svarade:
-Ja, det är jag.

Familjen Rana har flaggat att de nog drar hemöver i morgon. Jag tycker det känns för tidigt. Jag vill ha mer skratt och samtal.

Sitter här på jobbet och känner mig bortskämd.

Våra semestergäster har nämligen utlovat maten på bordet (nåja, nästan i alla fall) när vi kommer hem från jobbet.
Ungefär som att ha fått en hel familj som hushållerska.

Snart snart snart… faktiskt när som helst…

…så kommer den underbara, fantastiska, rara, konstnärliga…

RANA

…på besök, tillsammans med sin familj.

Hon ringde just och berättade att de svängt av E20 och är på väg mot Lidköping.

Jag går och sätter på riset.

Jag började läsa Thomas Bodströms “Rymmaren” i går eftermiddag och läste ut den på förmiddagen idag. Den var rätt bra.

Det enda jag reflekterade över var att karaktärerna var väldigt okomplicerade, nästan… hur ska jag säga… svart-vita. Det var antingen gott eller ont i personbeskrivningen. Men det är okej, jag kan köpa det. Som kristen är man ju också ganska svart-vit i sitt tankesätt. I alla fall i högre grad än vad som är normalt skulle jag tro. Eller är jag fördomsfull?

Hur som helst så läser jag gärna den nya boken han skrivit. Vad heter den, och är det en uppföljare? Avslutningen av Rymmaren ger ju ganska mycket utrymme för en fortsättning.

http://jeskommunikation.blogspot.com/

Eftersom det krångelikrånglar hos min bloggutrymmesleverantör för tillfället så lägger jag en påminnelse till mig själv om att lägga in den här levnadsglada bloggerskan i min blogglista så fort det går.

Nu har jag varit och hämtat hem Guldgossen. Förundersökningsledaren fick jag inte med mig eftersom han var tvungen att stanna kvar en stund extra och packa ner allt och riva tält och städa och allt tråkigt som lägerledarna brukar få göra.

Guldgossen och lilla Svalan sitter och tittar på Emil i Lönneberga.
Jag har ägnat en stund åt att försöka skriva en med sanningen överensstämmande vägbeskrivning till Rana med familj som kommer hit i morgon. Jag är inte vida berömd för mina korrekta vägbeskrivningar så det kan hända att de inte kommer förrän på tisdag…

Det är skönt att få hem Guldgossen, och så småningom även Förundersökningsledaren igen. Jag har saknat dem.
Nu kan jag ägna mig åt att längta efter Rana i stället.

Lilla Svalan önskar sig makaroner med pasta till lunch.

Hmm…

“Greetings from Italy”.
Jo, jag tyckte att den hamburgaren skulle passa så här några veckor efter Europasemestern.

Jag lovade ju lilla Svalan en lunch från McDonald´s och hon föreslog själv (till min lättnad) att vi skulle hämta med oss hem.

Italienhamburgaren smakade faktiskt Italien på något mystifikt vis. Lite oljigt och vinägrigt tror jag. Men gott.

Jag tog en meny med en mellan milkshake päron som jag överlät till lilla Svalan och så strips som vi delat på. Dessutom en naturell hamburgare till henne.

Nu har vi druckit flädersaft till och lilla Svalan ropar på mig…

…Det var en liten glasbit från hennes glas som lossnat och hamnat i hennes mun. Hon har tack och lov inte skurit sig och inte råkat svälja något glas.
Hugaligen, det där kunde gått illa.

En av nackdelarna med att städa, förutom att det är så in i bängen TRÅKIGT, är att man riskerar upptäcka saker som borde tas tag i.

Till exempel: Gamla skolböcker som ligger i en låda i tvättstugan och som jag ännu inte burit upp på vinten, alternativt slängt, trots att det var i våras min mamma lämpade över dem på mig.

Gamla tyger som min mamma lämnat till mig för att jag ska kunna sy lapptäcken av dem. De ska sicksackas och tvättas och sorteras in i något lämpligt skåp.

En hög post och viktiga papper som ligger på en av hyllorna mot köket och behöver gås igenom.

En hög urväxta kläder efter barnen som ska skänkas till Second Hand eller sparas för de eventuella barnbarnens behov.

Ett kuvert med kvitton som jag plockade ut ur plånboken innan vi for på semester. De bör gås igenom och sparas eller slängas allt efter vad som inköpts.

En hög noter på kontoret som ska sorteras in i sina rätta pärmar.

Små påsar med frukt som ska läggas i frukskålen eller förvandlas till banankaka.
Sex bananer, fem äpplen och fem satsumas, samt en citron. På två personer, som inte äter så mycket frukt. Hur tänkte jag egentligen? Inte alls förmodligen.

Och då har jag ändå bara börjat plocka i ordning lite på nedervåningen ännu. Där uppe väntar fler projekt på ovälkommen upptäckt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

ATT STÄDA ÄR DET ABSOLUT TRÅKIGASTE JAG VET!

Nu är mitt goda morgonhumör på väg att ta slut.

Nu har vi pratat med Guldgossen per mobil. Lilla Svalan ville absolut tala med honom. Det var viktigt.

När hon väl fick Guldgossen på tråden berättade hon vad som hänt i barnprogrammet “Vintergatan”.

Jag fick också chans att byta några ord med min son. Han har det jättebra på lägret och längtar inte hem ett dugg. De badar och leker hela tiden och jag mycket skoj och bus för sig. Jag förstår att han inte lider av hemlängtan, men jag börjar längta efter honom och Förundersökningsledaren nu…

God morgon världen!

Om det inte vore för att jag vet att det ska bli sämre väder nästa vecka så skulle jag tycka att det är verkligt tråkigt att jag börjar jobba på måndag.

Klockan nio tog jag mig en morgonpromenad i kvarteret för att lägga rätt en tidning som hamnat i vår brevlåda. Då var det redan varmt ute och solen skiner ikapp med mitt morgonhumör.

Jag väcktes av klockradion halv åtta. Tyvärr var det omöjligt att få liv i lilla Svalan. Jag killade, blåste, ruskade och talade.
-Nu är det dags att vakna snuttan! Du måste försöka vakna nu.
-Nej, jag har försökt och det gick inte! Så lydde det lakoniska svar jag fick.

Alltså ägnade jag en timma åt att läsa ut “Ett brustet halleluja” och ytterligare en halvtimma åt att varsamt väcka lilla Svalan med högläsning ut “Pelle Svanslös och taxen Max”.

Därav mitt goda morgonhumör.

Om en stund vankas smörgåsfrukost (pannkakssmeten tog slut vid lunchtid igår) och sedan ska här städas.
Jag har förbundit lilla Svalan att städa sitt rum noga inför nästa veckas nattgäster. Själv ska jag ta mig an resten av huset. Det kommer inte bli en grundlig städning med golvtvätt och liknande men jag behöver plocka i ordning lite och damma och dammsuga.
Toaletterna tar jag i morgon, trots att det är söndag.

Nu väntar gårdagens disk på mig i köket.

Inför sista kortet kommenderade lilla Svalan tydligt:
-Se lite galen ut mamma!

Om man tappar en påslagen eltandborste blir det tandkräm överallt.

Jag vet att du inte kunnat läsa den här bloggen utan att undgå att fundera på hur mycket Zäta du har i din egen personlighet.
Här kommer därför ett test som kommer ge dig svar på den intressanta frågan.

Du ska svara ärligt på de tio frågorna. Sedan räknar du ihop ditt resultat och tar reda på hur mycket Zäta just du är!

1. Hur länge borstar du tänderna?
A. 1 – 2 minuter
B. 3 – 5 minuter
C. 7 – 10 minuter

2. Vilket bär väljer du?
A. jordgubbe
B. Hallon
C. Blåbär

3. Hur resonerade du när du svarade på fråga 2?
A. Det bär jag valde är godast.
B. Det bär jag valde är nyttigast.
C. Det bär jag valde är minst otrevligt.

4. Hur troligt är det att du själv sätter dig och konstruerar ett sådant här test?
A. Högst troligt. Det är ju en rolig idé!
B. Kanske, om jag får tid över.
C. Aldrig, är du galen!

5. Hur många ofärdiga projekt har du liggande hemma?
A. Inga, jag avslutar alltid det jag påbörjat.
B. Jag brukar alltid ha något projekt på gång.
C. Fler än jag kan räkna.

6. Vad får ett par jeans kosta?
A. Max 400 kr.
B. 800 – 1200 kr.
C. Jeans är ju basplagg som man har länge så det klart att man måste lägga en del pengar där.

7. Hur många uppgifter/uppdrag är du engagerat i ideellt?
A. Inga, jag jobbar heltid och har familj och det upptar all min tid.
B. Ett. Det räcker om man ska kunna engagera sig helhjärtat.
C. Jag har dragit ner på engagemangen. Just nu är det bara sju.

8. Favoritmusik?
A. Klassiskt
B. Schlager
C. Gitarrbaserad rock

9. Varifrån kommer dina möbler?
A. Mestadels IKEA.
B. Mio, EM, IKEA och andra välkända kedjor.
C. Det är blandad arvegods och containerfynd.

10. Hur många böcker läser du per månad?
A. 1 – 5 st
B. 5 – 10 st
C. Mer än 10 st.

Innan du börjar räkna kan det vara bra att veta att om inget av svarsalternativen är så pass överensstämmande med ditt svar att du kan välja det, så får du räkna 0 poäng på den frågan.

1 A – 0 p.
1 B – 2 p.
1 C – 5 p.

2 A – 1 p.
2 B – 4 p.
2 C – 3 p.

3 A – 7 p.
3 B – 5 p.
3 C – 0 p.

4 A – 10 p.
4 B – 3 p.
4 C – 0 p.

5 A – 0 p.
5 B – 1 p.
5 C – 10 p.

6 A – 10 p.
6 B – 0 p.
6 C – 0 p.

7 A – 0 p.
7 B – 0 p.
7 C – 7 p.

8 A – 1 p.
8 B – 1 p.
8 C – 7 p.

9 A – 5 p.
9 B – 2 p.
9 C – 0 p.

10 A – 3 p.
10 B – 4 p.
10 C – 1 p.

Och nu till resultatet!

0 – 5 p: Du är Zätas raka motsats.
6 – 13 p: Din högra lilltå är aningen lik Zätas.
14 – 30 p: Du har förmodligen ett eller två drag genemsamt med Zäta.
31 – 40 p: Du och Zäta borde bli vänner.
41 – 55 p: Du är mycket lik Zäta.
56 – 66 p: Är du Zätas okända tvilling?
67 p: Du ÄR Zäta.

Guldgossen och Förundersökningsledaren är på läger. Jag och lilla Svalan vinkade av dem vid kyrkan halv tio i går förmiddags. På söndag ska vi åka och hämta dem igen.

Tills dess har vi en hel rad sköna tjejjdagar för oss själva.

Lilla Svalan har beställt fotbad, målade naglar, McDonald´smat, bubbelbad, lek med kompisar och såklart pannkakor. Jag tycker det är mycket rimliga önskemål.

Igår lekte hon med en kompis hela dagen och vi målade både tå- och fingernaglar. Vi åt pannkaka till lunch och kvällsmat. Idag blir det mer pannkaka och mer lek och så kanske fotbad till kvällen.

Jag ägnade gårdagen åt att först botanisera bland alla broschyrer på turistbyrån. Jag råkade få med några på tyska också så på måndag får jag gå dit igen. Sedan handlade vi lite på Willy´s så att vi har tillräckligt med ägg till all pannkaka.

Här hemma har jag vattnat utomhus, klippt av ett gäng jordgubbsblad på de plantor som inte blommar mer, strukit en massa tvätt och sytt på lapptäcket.
På kvällen tittade lilla Svalan och jag på ett program om dinosaurier och så på Ernst som tar i hôll med sommarbostäder. Vi gick och la oss i dubbelsängen strax efter tio.

Jag ställde väckarklockan på åtta, för en viss anpassning till icke-semester-tider. Då kommer klockan visserligen ringa drygt två timmar tidigare, men jag får väl gå upp klockan sju i morgon bitti… eller inte…

Nu vankas strax frukost och fredagen kan börja.

Vardagen närmar sig med stormsteg. Jag är inte odelat negativ. Visst är det skönt med sena mornar, frukost vid tio-taget, hemmapyssel utan stresskrav, glada barn som leker, leker och leker, sena kvällar med film, obegränsat med tid för lapptäckssömnad, trädgårdsrensning och stryktvätt och dagar som inte behöver rutas in i fasta mat- och sovtider men…

Jo, nu blev jag odelat negativ.
Jag vill inte börja jobba på måndag.

Jag tänkte skriva att jag ser fram mot lite fasta rutiner och att träffa arbetskamraterna igen, känna att man gör lite nytta… men jag ångrade mig när jag verkligen tänkte efter.

Står i köket och häller ingrediens efter ingrediens i bakmaskinen inför morgondagens färska frukostlimpa.
Har just klippt upp en påse torrjäst när den glider ur mina söndertvättade händer och miljarder små jästflagor sprider ut sig på golvet.

Nej, jag blir inte arg. Inte ens en gnutta frustrerad. Jäst är billigt och jag har ytterligare en påse i skafferiet.

Och det bästa av allt: Jag har ett litet hål i sockeln vid golvet strax bredvid spisen. Om jag sparkar till där så startar centraldammsugaren och jag behöver bara dra några tag med sopborsten så är jag av med eländet.
Det är ungefär som att sopa skräpet under mattan.

Ibland är jag väldigt glad över att vara gift med ett prylgalet teknikfreak. Utan honom hade det där hålet aldrig funnits.

Vi sitter och fikar; jag, mamma, lilla Svalan och hennes kompis. Vi har precis börjat konversera så smått när lilla Svalan vänder sig till sin vän och säger:
-Du, om du tycker min mormor pratar lite konstigt så är det för att hon bor på landet. Hon pratar lådhurtska.

Nu har jag gett upp. Jag orkar inte stå och kröka rygg och hänga med nacken något mera. Och medan jag plockat en “trukisk yoghurt”-burk full plus lite till, så har moderskapet plockat en femlitershink.

Men jag är ändå lika blå som hon om fingrarna. Hur gick det till?

OCH hon är fortfarande kvar ute i skogen. Jag lämnade henne frankt åt sitt öde bland blåbärsris och getungar.

Läget är följande:

Solen skiner och det är behagligt ljummet ute.
Förundersökningsledaren klipper gräset och har lämnat lunchdisken till mig.
Lilla Svalan hoppar studsmatta med en kompis.
Guldgossen följde jag nyss till stranden för att han skulle bada tillsammans med två vänner.

Om cirka två timmar kommer mödernet för blåbärsplockning.
Tills dess ska jag diska och rensa i surjordsrabatten.

Jasmineris
Bearnaissås
Färska morötter i orange, gult och lila
Hemmagjorda fiskpinnar

Jag tog ett halvtinat torskblock, skar det i fiskpinnsbitar, panerade i ströbröd, stekte snabbt i ganska het olja, saltade och pepprade och lät eftersteka i ugnen.

Hela familjen utom lilla Svalan tyckte att det var gott. Jag tror att hon i alla fall får ner en pinne eftersom jag dränkt den i bea, hennes älsklingssås.

Efter frukosten bestämde jag mig för en liten promenad i syfte att utröna huruvida det fortfarande finns blåbär kvar i skogarna häromkring. Modern har nämligen uttryckt en önskan om att komma häröver och plocka någon dag.

Jag hittade både blåbär och lingon.

Jag “hittade” också ett nytt bostadsområde i närheten av vårt. I och för sig har jag väl länge känt till att det varit ett på gång men jag visste inte att man kommit så långt att man börjat bygga.

Nyfiken som jag är bestämde jag mig för att spatsera igenom området och kika lite.
För att komma dit var jag tvungen att passera en bäck, en skogsväg som var gropig efter stora maskiner, och ett lite halvsumpigt område i utkanten av den första tomten.

När jag äntligen trodde att jag hade fast mark under fötterna igen så hände det.
Jag trampade tungt på en plätt med slät och torr jord, sådär tungt ni vet som man gör när man fått jumpa från tuva till tuva och äntligen ser att här finns något stadigt att landa på.

Det stadiga var inte stadigt, det var en bottenlös gyttjepöl maskerad till torr jord.
Mitt tunga högerben sjönk ner i leran och jag fick kasta mig framåt för att inte sjunka ner ända till knät. Plätten jag kastade mig mot var en slänt med makadam.
Jag bröt högerhandens lillfingernagel som jag så omsorgsfullt skulpterat med filen i går kväll. Med ett högljutt slurpande lyckades jag i alla fall dra loss foten.

Resten av vägen gick jag i sakta mak med en stor lerklump som ersättning för den en gång vita tennisskon på högerfoten.
Förundersökningsledaren skrattade när jag kom hem. Jag skrattade också. Det var ju rätt dråpligt ändå.

När jag tvättat skor, byxor och fötter och hängt åtminstone byxorna på tork på tvättvindan, satte jag mig en stund i solstolen i trädgården. Jag tror det var första gången jag solat i vår trädgård. Eftersom ändå byxorna redan hängde på tork så tog jag av mig t-shirten också och lät sommarsolen som äntligen kommit på besök, behagligt smeka min kropp.
Tre minuter lyckades jag njuta innan det dåliga samvetet skrek för högt och jag gick in och började sy på lapptäcket i stället.

Men nu vet jag att jag kan.
Både gå på upptäcksfärder (men nästa gång tar jag nog stövlar) och sola.

Kokt färskpotatis (färskpotatisen är inte lika färsk som den var runt midsommar men den smakar i alla fall bättre än den kommer göra i vinter) med hemmagjorda, välkryddade storbiffar av blandfärs, brun skysås och lingon samt fetaost och morötter direkt från landet i gula, lila och orange nyanser.

Förundersökningsledaren gjorde en utrensning bland sina gamla jeans häromdagen. Sedan ville han slänga de som var för trasiga eller trånga.

-Slänga, utbrast jag förfärat. Är du inte klok! De har jeansen kan bli, kan bli… de kan till exempel bli… ett lapptäcke!

(Om cirka tio år eller så… men det sa jag inte…)

Det är augusti och snart skördetid.

Därav det nya utseendet på bloggen.

En aning inspirerad av Skärgårdsdoktorn som egentligen inte heter Skärgårdsdoktorn längre, måste jag erkänna att jag blivit och därför bestämt mig för att byta bloggutseende om inte varje månad så åtminstone när jag tycker det är dags.

Skördetröskan i headern är min fars.

Nu har jag varit ute och plockat av en liter smultron och jordgubbar. Ja, jordgubbar… faktiskt. Jag har en remorterande sorts smulgubbar som heter Rebecca och som är fantastiskt goda. Andraskörden brukar inte bli så stor men den är god.

Gubbar och smultron hamnar i frysen och ska användas till yoghurtglass fram i höst.

Jag är inne på tredje dagen med huvudvärk. I eftermiddag ska vi på barnkalas så jag har kompletterat frukosten med två migräntabletter och hoppas på lindring.

Lilla Svalan suckade besviket när hon frågade hur jag mådde i morses:
-Men, jag har ju bett till Jesus att du skulle bli bra!

Jag blev så lycklig av hennes kommentar att jag struntar i huvudvärken. Hellre ont för jämnan med en underbar stöttande familj än smärtfri och ensam.

Det står en blåbärspaj i ugnen.

Jag älskar blåbärspaj. Däremot tycker jag det är rätt bökigt att göra smulpajen. Man ska blanda mjöl, socker och smör till en smulig deg (kan det vara därför det heter smuldeg…). Min mamma använder alltid fingrarna och kanske är det de bästa verktygen, men jag gillar inte att bli sådär smörkletig så jag brukar använda degkrokarna på elvispen.

Men nu stundar nya tider. Minns ni matberedaren jag fick i födelsedagspresent?
Det tar fem sekunder för min matberedare att förvandla mjöl, smör och socker till en perfekt smuldeg.

Det kommer vankas många fler smulpajer i det här huset framöver. Var så säker!

Igår fick jag dunderhuvudvärk. Det känns som om orsaken är en rejäl smäll jag fick mot tinningen i lördags.

Vi var ute på sjön med goda vänner igår. Nice! Eftersom vi inte lagt båten i sjön i år så var gårdagen en mycket välkommen balsam för våra abstinensbesvär. Dock gjorde min huvudvärk upplevelsen mindre angenäm än den skulle varit om jag var helt kurant.

Hemma på kvällen gick jag och la mig. Det gjorde för ont för att sova, för ont för att läsa eller se på TV. För ont för att ens vara. Tyvärr var jag ju tvungen till det. Förundersökningsledaren, som också var trött och huvudvärkande, lockade upp mig till kvällsmat och jag lyckades få i mig en halv macka innan jag illamående gick och la mig igen.

I natt har jag inte sovit särdeles bra.

Men nu är det en ny dag. Huvudvärken har byggt bo bland de små grå i mina hjärnvindlingar men den håller sig ännu så länge i schack och har inte exploderat ut till ohanterliga proportioner. Jag tänker inte ta några tabletter förrän i morgon, om det behövs. Idag finns ingenting jag MÅSTE vara pigg nog att göra. Jag nöjer mig med att inte ens gå på halvfart.

Igår berättade jag för barnen vad jag kallar dem på min blogg.
Lilla Svalan undrade såklart varför hon heter just lilla Svalan och jag förklarade att det är för att hon är som en liten svala. Vacker och snabb!

På kvällen for vi hem till mina föräldrar för att äta kräftor. På vägen såg vi en massa svalor som for fram över ett sädesfält i jakt på mat. På tunna vingar kastade de sig med stor precision genom luftrummet och gjorde den ena konstfärdiga akrobatuppvisningen efter den andra.

-Titta lilla Svalan, utbrast jag. Det är svalor!
-De ser inte så värst snabba ut, konstaterade lilla Svalan.
-Jämfört med vaddå, frågade jag förvånat.
-Jämfört med mig såklart!

När min syster väntade barn var det någon som frågade lilla Svalan om inte hon ville ha ett småsyskon också.

-Det går inte. Min mamma har ingen mjölk kvar i sina bröst.

Aha, det är så det går till!

Idag ska vi träffa familjen “Rumphugget ord för föregångaren till frukt” och grilla tillsammans med dem ute vid Jarlehus. Jag tänker ta med mig blåbärshinken också för jag har för mig att det ska finnas några blåbärsbuskar där.

Jag misstänker att det ligger någon sorts nedärvd husmorsgen bland mina arvsanlag. Den har inte gett sig tillkänna förrän på senare år men resulterar bland annat i att jag har mycket svårt för att gå förbi en blåbärsskog utan att få ångest om jag inte gör grava försök att försöka tillvarata skatterna naturen bjuder. Samma sak med smultron, vildhallon, björnbär och söttbär. Lingon passerar dock genen utan någon som helst uppmärksamhet. Kan det vara så att mina smakkörtlar är inblandade också?

Innan vi beger oss till Jarlehus (om två och en halv timma) har jag att välja mellan att stryka, börja sy på lapptäcket, eller gå ut och plocka blåbär i skogen här hemma. Jag borde egentligen rensa i rabatten också.

Men jag tror jag börjar med att borsta tänderna…

Idag har jag börjat på ett nytt lapptäcke.
Mottagaren är en liten kille.

Jag har sedan tidigare skurit till en rätt rejäl laddning lappar på 5 X 25 cm i olika röda och blå tyger som jag ämnar använda.

På köksbordet lade jag först upp femton A4-papper. Varje papper hade numreringen 1-5 nere i kanten.

På åtta av papprena lade jag ut 40 blå tygremsor och försökte lägga dem så att de bildade olika mönster på varje papper. Det var inte så svårt eftersom jag hade många olika sorters blå tyger.
På sju av papprena lade jag ut 35 röda remsor. Där var det svårare att inte upprepa mönstren eftersom jag bara hade fyra olika röda tyger.

Nu har jag alltså femton A4-papper med sammanlagt 75 remsor tyg.

Nästa steg blir att sy samman remsorna fem och fem.
Sedan ska jag vrida lapparna som bildas ett kvarts varv och skära isär dem så att jag får 75 nya remsor.
När jag sedan upprepar proceduren med A4-papprena och utläggning av remsorna och syr ihop resultatet kommer jag slutligen få 15 lappar som vardera består av 25 små rutor, alltså totalt 375 små rutor, som ser ut som om jag skurit till varenda en. Sju av lapparna är röda och åtta blå.

Jag kommer sy ihop lapparna med remsor av vitt tyg emellan för att på så sätt skapa ett förhoppningsvis vackert lapptäcke. Jag ska kanta med en bård av blått tyg som jag ännu inte köpt. Det är bättre att vänta med inköp av det tyget tills jag ser hur täcket ser ut och vilken nyans av blått som passar bäst.

Sedan är det dags att klippa eller skära till ett bakstycke i blått eller vitt och ett mellanlager i fleece eller vadd och kvilta samman detta med översidan innan jag renskär och kantar. Jag tror det blir bäst om jag använder samma blå tyg till kantband som bården, så att inte kanten blir för synlig.
På baksidan av täcket syr jag fast kantbandet för hand för bästa resultat.

Jag har augusti på mig.

Scones!

Smaka på ordet. Det riktigt dryper av smör och fett.

Scones!

Smaka på brödet. Det är såååå gott!

Idag har jag bakat scones till frukosten. Det är lite extra högtidligt eftersom min Falun-syster är här på besök. Jag hämtade henne klockan nio vid bussen. Då hade jag redan hunnit duscha och förbereda sconessmeten i min nya matberedare.
När vi kom hem, efter att ha handlat lite också, var det bara att sätta på ugnen och breda ut smeten på en plåt.

Nu sitter jag mätt och nöjd och väntar på att lilla Svalan ska äta färdigt så att vi kan röja köksbordet och ge plats för en förmiddag med sällskapsspel. Jag har utlovat en omgång UNO med barnen först, men sen måste det bli Carcasonne och sen får vi se.

Jag har inte gjort många knop idag. Strukit lite och bara gått runt och lallat utan att göra ett skapandes grand.

Det är semester det!

Men i morgon kommer Falunsystern på besök. Jag ska hämta henne klockan nio vid bussen. Sedan ska jag bjuda på frukost (scones) och så ska vi spela spel (Carcasonne) och äta lunch (taccos) och handla (brudklänning och jeans) och spela mera spel (kanske Siedler) och på kvällen far vi hem till mina föräldrar och äter kvällsmat (kräftor och paj).
Då får jag fullt upp och måste sätta på hjärnan igen. Det kommer bli spännande.

Dumma regn, dumma vind.

Jag är inte förvånad, men förbenad.
Det kraftiga regnet i kombination med den starka vinden har brutit av flera grenar från min syrénhortensia.

Jag köpte Milleniumtriologin och tog med på semestern, ifall jag skulle få tråkigt och behövde något att förströ mig med. Jag började inte läsa förrän någon av de sista dagarna men blev fast direkt. Bok nummer två läste jag ut i det sista ljuset från solen innan vi kom hem i tisdags. “Luftslottet som sprängdes” började jag med i går kväll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag läser de här böckerna. De är såpass bra att jag innerligt beklagar det elände att författaren Stieg Larsson är död.
Jag är helt fascinerad av rollfiguren Lisbeth Salander. Hon är lite av samma skrot och korn som “Jordan – Rättsläkare”, en TV-serie jag sett alla avsnitt av. Just nu står jag och stryker och ser om gamla avsnitt för tredje gången.

Det regnar.

Vädret var bättre i Frankrike!

Att tvätta sig igenom dryga tre veckors resekläder kommer ta några dagar i anspråk. Tvättmaskinen kommer behöva gå för högtryck och torktumlaren och klädstrecket i tvättstugan kommer vara fulla.

Då kommer plötsligt Förundersökningsledaren på att det är dags att sätta upp tvättvindan han köpte för två år sedan.

Nu har han grävt, mätt, blandad bruk, gjutit och vattenpassat. I morgon borde det gå att sätta upp vindan.

Jag har inte haft hjärta att påpeka att det ska regna i morgon, och de närmaste femtioelva dagarna…

Vi har genast lagt oss till med vissa italienska vanor.
Till exempel äter vi middag sent. Halv åtta närmare bestämt.

Grillad kyckling, ugnsrostade rotsaker, fetaost, oliver, sallad med olivolja, vinäger och flingsalt. Ett glas rekorderlig cider.

Och det är väl inget fel med att äta middag halv åtta på kvällen…
…om det inte vore för att måltiden innan var frukosten klockan tio på förmiddagen.

Nja, riktigt sant är det inte förstås. Vi har ju faktiskt fikat emellan. Ett glas fruktsallad och en chokladboll. Den senare hade gästerna föredömligt tagit med sig från ett av konditorierna i staden.

Klockan sju vrålade dock barnen från övervåningen: -Vi är HUNGRIGA!
Då var det bäst att sätta full fart på middagsmaten.

Nu kommer mina gäster när som helst och jag har förberett en liten fruktsallad till dem och oss.
I ett högt glas har jag varvat blåbär, päron, äpple, banan, satsumas och gul melon med müsli. Vid serveringstillfället ämnar jag även erbjuda lyxig vaniljyoghurt som “sås”.

Nu stämmer datumen igen. Jag har ju fått skriva när tillfälle getts, och då gjort det i vår minidator. Sedan har jag kunnat lägga upp inläggen emellanåt, inte på samma dag som de skrivits.

Men idag, nu när jag skriver, är det alltså den 29de juli.
Vi kom hem igår.

Idag ska vi tvätta, packa upp, tvätta, packa upp, och mamma och Falunsystern kommer och hälsar på om en timma. Jag skulle vilja gå ut i den fullmatade blåbärsskogen och hämta huvudingrediensen till en paj, men det hinns inte.

När vi vaknade i morses, strax efter nio, for jag och Förundersökningsledaren först till Willys för att proviantera, innan vi kunde äta frukost och starta dagen.

Det är så skönt att vara hemma.
Huset såg jättestort och ödsligt ut. Vilken skillnad mot att ha levt i tält i tre veckor. Nåja, jag har ju faktiskt sluppit tältet en vecka när jag bodde med Italiensystern och hennes barn i Bonassola, men i alla fall. Mycket tält har det blivit.
Jag sov som en stock inatt, med huvudet på min ergonomiska tempurkudde och resten av kroppen skönt vilande mot rena lakan i stället för en väl insvettad sovsäck på en luftmadrass.

Borta bra men hemma bäst!

Nu är vi HEMMA.

Klockan tio i tolv på natten har Förundersökningsledaren äntligen parkerat bilen i garaget efter över 500 mil på de europeiska vägarna.

Vi startade på en dansk camping i morses, åt en ganska fattig frukost med franskbröd (två skivor var), fransk jordgubbsmarmelad och varm Ögonblink-choklad. Sen åkte vi till Köpenhamn och slängde ett öka på den lilla “havefrue”. Guldgossen var besviken över att hon hade ben. Hon var alltså ingen riktig sjöjungfru!
På en parkbänk, till de förbipasserande flanörernas förvåning, lagade vi till lunchen av makaroner och Kumlakorv.

På eftermiddagen tillbringade vi två timmar hos min mors kusin. Det var jätteroligt att få träffa honom och språka om båda gångna och innevarande tider.

I Helsingör var det invation av nyckelpigor. Vi kunde inte går ur bilen eller ens veva ner fönsterrutorna. Miljontals nyckelpigor fyllde hela luften. Jag har aldrig sett något liknande.
På vägen mot färjan började barnen upptäcka svenskregistrerade bilar och blev eld och lågor över att äntligen få se svenskar.

När vi sedan kom till Sverige upptäckte vi att vi odlat fram en liten rasist under resan. Så fort lilla Svalan fick se en utländsk bil pekade hon och skrek: – Du är inte svensk, du hör inte hemma här! Tack och lov att hon satt inne i vår bil och inte hördes ut.

I Göteborg stannade vi till en dryg timma och hälsade på Förundersökningsledarens syster med familj.

Och sedan körde Förundersökningsledaren hem. De femton milen från Göteborg har aldrig gått så fort tidigare. Med femhundra mil i ryggen kändes det som bara en blinkning. Kanske kan det också ha med att göra att jag förmodligen sov större delen av vägen också, även om jag liksom inte märkte det…

När vi kom hem möttes vi av ett nystädat hem och blommor på köksbordet. Svärmor och svärfar har tydligen varit här och tagit en rejäl slutputsning både inne och ute inför vår hemkomst. Underbart!

Just nu befinner vi oss på en avsidesbelägen uteservering i Strasbourg och väntar på vår relativt billiga snabbmat från det nyöppnade köket. Barnen frångår inte sina vanor obehindrat utan har beställt naturella hamburgare. Jag och Förundersökningsledaren har nästan gjort det samma men med baugette istället för hamburgerbröd.

Vi har (förhoppningsvis) lämnat de franska betalmotorvägarna bakom oss. Visserligen var de bekväma och snabba och asfaltsbelagda och mångfiliga, men kännbart dyra. Det här blir inte den billigaste semesterresan vi gjort, men den oslagbart längsta. Smakar det så kostar det.

Undrar följdaktligen hur maten här kommer smaka…

Vi har rest hela dagen men bara kommit tjugo mil. Det är lördagen den tjugofemte juli och motorvägen är igenkorkad, alla fem filer i båda riktningarna. Jag läser i Förundersökningsledarens lilla handbok “Upptäck Europa med bil” att “sista helgen i juli bör man överhuvud taget inte bila i Europa…” Gissa vilken helg det är nu?

Lilla Svalan sitter i baksätet och utropar förnöjt: -Here we come, Sweden!
Jag tror inte hon anar hur lång tid 200 mils bilköer kan ta.

På kvällarna har barnen lyssnat på berättelser om Munken och Kulan. Det är Åke Samuelsson som berättar dessa underbara och oftast dråpliga historier om två mellanstadiekillar som hittar på bus men samtidigt drar nyttiga lärdomar om vad livet tillsammans med Jesus kan innebära. Jag frågar barnen om de har lärt sig något bra av Munken och Kulan.
Guldgossen säger: -Ja, det går bra för den som ber. Och man ska göra det bästa. Om mamma ber en hjälpa till med tvätten och en kompis frågar om man ska spela kula ihop så ska man göra det som är bäst.
-Vilket är det då, frågar jag.
-Att göra tvätten, säger Guldgossen självklart. Det kan göra lite ont att göra rätt, men det känns alltid bäst efteråt.
Lilla Svalan berättar vad hon snappat upp:
-Man ska hålla i plånboken när man är på McDonald´s, annars kan man behöva leta i soporna.
Jag måste försöka lyssna på vilket Munken och Kulan-avsnitt det är som lär ut den sedellärande historien.

Just nu körde vi om en cab-buss. Det har jag aldrig sett någon tidigare. Såg helskumt ut.

Vi befinner oss söder om Lyon. Vid lunchtid stannade vi till i Avignon och kikade lite på den gamla stadskärnan. Vi hamnade mitt i en festival av något slag. Det var gatumusikanter, teatergrupper, gycklare, eldjonglörer och allmänt utklädda mäniskor överallt. Hela staden var tapetserad med affischer och plakat som skrek ut sina försök till lockelser. Bara påvens sommarresidens var fritt från budskap. Stackars påven förresten. Hans “sommarstuga”, som inte var något annat än en gigantisk stenorg, såg ite riktigt ut som den sommaridyll åtminstone vi svenskar förknippar med semesterledigheten.

Man ser mycket intressant, även bara genom att åka motorväg genom Frankrike. Motorcyklister till exempel. De finns överallt och tar sig smidigt förbi alla bilköer genom att färdas på vägrenen. I svindlande farter tar de sig fram. Det ser både farligt och lite härligt ut. Men jag har inte sett en enda knutte med skinnställ. Det där lite härliga hinner nog skrapas av om någon skulle kulta.

Nu börjar lilla Svalan tjata om att få överta minidatorn och spela “Karlsson på taket”. För att roa sig medan hon väntar sjunger hon “Jag var sjutton år, sjutton år i staden där jag växte upp och så, märker du hur fort det går”

Sista dagen i Camargue. Idag har det verkligen varit den perfekta semesterdagen. Det har varit soligt och varmt och perfekt vattentemperatur i både havet med sina lagomstora vågor och poolen med sitt lättklorerade vatten. Det har varit varmt med inte så varmt att man inget orkat göra. Hela familjen har badat hela dagen. Utom jag. Jag fick mens igår!

Det är kväll. Jag sitter på den lilla skraltiga trebensstolen utanför vårt tält. Runtomkring mig far fladdermössen på tysta vingar och fångar insekter som inte hinner kalasa på campinggästerna innan de själva får utgöra mat åt andra.

Det här har varit en bra dag. Den hårda vinden från i natt, som höll mig vaken i bön om Jesu beskydd och att tältet skulle hålla, har mojnat under dagen och nu är det lugnt och stilla. På tvättstrecket som min förtänksamme make tagit med på resan, och kompletterat med klädnypor för vindens skull, hänger nu blöta badkläder efter både havs- och poolbad. Vi har också hunnit åka en tur med bilen och sett både
Camarguehästar, rosa flamingos och svarta tjurar, alla tre symboler för Camargue som är området där vi befinner oss. I den lilla staden bredvid campingen har vi köpt en present till grannen som (förhoppningsvis) tagit hand om min trädgård medan vi varit borta. Vi har också festat loss på “nos crepsé” (jag tror det var så det stavades på den gatuservering jag besökte). Jag köpte mig en med choklad och barnen tog med socker. Det var fantastiskt gott. Tänk dig en riktigt stor pannkaka, som tre av mina vanliga, med en stooor slev rinnande mjölkchoklad. Kan det bli lyxigare!

Vi ska stanna här i Camargue hela dagen i morgon också, men på fredag styr vi kosan hemåt Svedala igen. När vi väl kommit hem kommer vi vara mätta på tältlivet och campandet men ha med oss en stor upplevelse i bagaget.

Menton – så heter den första franska staden vi gästar, för ett lunch- och badstopp. Idag har vi överraskat barnen och letat upp ett Mc Donald´s för focaccia i all ära, men våra svenska magar har längtat efter lite kött. Barnen lider också av en annan välkänd längtan, nämligen hemlängtan. Lilla Svalan fick en mycket grav släng av den fruktade sjuken på förmiddagen och grät hela floder av saknad efter vårt hus, vårt badkar, det svenska (läs Vänerska) sötvattnet som inte ger kväljningar vid eventuella kallsupar, och framförallt efter att förstå vad folk säger runtomkrig. Nu har hon hört bara utrikiska i två veckor (förutom när hon pratat med oss eller min Italiensyster) och det börjar gå henne på nerverna.

Just nu sitter jag i den transparenta skuggan under ett tallträd med extremt långa barr medan barnen och Förundersöknigsledaren badar på franska rivieran. Man skulle kunna tro att det inte är någon skillnad mot att bada i Italien, men det är det faktiskt. Dels finns det en aning gul sandstrand här, och inte bara sten eller svart grovkornig sand, och framför allt är inte nästan hela stranden ockuperad av privata ägarintressen. Vi försökte ta oss ett bad i Laone (eller liknande) i går kväll men där fanns bara en tre meter bred korridor ner mot vattnet för allmänheten. Resten var belagt av solstolar och parasoll för betalande hotellgäster. Hur mycket plats för en handduk tror ni det fanns på “allmänningen”?

Vi gick upp ganska tidigt (för att vara semester och familjen sömntute-Zäta) i morses och rev tältet och gav oss iväg. Natten har vi tillbringat på en riktigt dålig camping. I Italien finns över två tusen campingplatser (mot ca 800 i Sverige) och enligt Italien-systern är kvalitén inte så värst vidare. Standarden i Levanto var bara undantaget som bekräftade regeln. Faktum är att nattens campingplats mer påminde om en av kåkstäderna som utgör förort till till exempel Kapstaden, än om
drömmen om semesterparadiset. Underlaget för tältet var stenhårt packad jord, täckt av ett lager grus, föga vänligt för fötter och andra delar av kroppen som var tvugna att komma i kontakt med eländet vid läggdags. Toaletterna saknade sitsar och toapapper, det fanns inget varmvatten annat än i duscharna men där var det å andra sidan skållhett men inte reglerbart. Det fanns några få tältplatser medan största ytan upptogs av små bodar som folk hyrde in sig i. Husen var bygda av gamla husvagnar, skraltiga träväggar eller korrugerad (Hur heter det egentligen? Korrugerad, korrigerad, korrupterad…?) plåt. Jag fick leta jättelänge innan jag hittade någonstans där jag kunde slänga sopor (fanns vid utfarten, tre kontainrar med bland annat gamla solstolar, madrasser och en motionscykel i) och lekplatsen för barnen var ett pyttigt inhägnat område under tak med cementgolv, täckt av en grön nålfiltsmatta. Det var en lättnad att fara därifrån.

Guldgossen håller på att lära sig läsa kartan och nu har han hunnit bli så duktig att han lyckades hitta en grotta i närheten av vår färdväg häromdagen. På förmiddagen åkte vi dit.
Vilken upplevelse! När jag väl kommit över den smygande klaustrofobiska ångesten och skakat av mig alla fantasier om stora ormar som kunde komma krypande ur hålorna, rädslan för jordskalv som skulle begrava oss alla i bergets innandöme för evigt och känslan av att befinna sig i buken av ett gigantiskt förhistoriskt odjur, så var det fantastiskt!
Grottan var enorm, med långa gångar och rum efter rum fyllda av de mest häpnadsväckande stalaktiter och stalagmiter och pelare och saltkristaller och skulpterade kolonner med organsika runda former, böljande, svepande tappar som liknade sjögräs eller slöjor eller orgelpipor, stora runda knoppar, tunna draperier, och i ett rum var det som gigantiska gula penisar hängde ner i stora klasar från grottaket.
Naturligtvis var den guidade turen (som pågick i över en timma) på Italienska och vi förstod nästan ingenting men jag tog en av de anställda åt sidan och lyckades få veta att vi som lägst var 150 meter under marknivå och att ingången till grottan var 170 meter över markytan. 1957 hade man börjat visa grottsystemet för besökare och man hade varsamt anpassat gångarna till turister så att det fanns
trappsteg och räcken och lampor, men det mesta var orört och vi fick stränga förhållningsorder om att inte rörar något för då skulle det bli ett “intermezzo” och man fick inte röka, medföra hund eller ta kort. I grottan hade man funnit spår efter förhistoriska människor och inte fullt så förhistoriska björnar.

Nu kommer min familj tillbaka från badet och berättar om kallt vatten, varm dusch, små fiskar och brist på vågor. I vattnet var det stenbotten. Lilla Svalan fryser men är glad för hon har fått inviga sin nya bikini som vi köpte i Finale Ligure. Det är bäst jag tar hand om barnen lite…

Idag är sista dagen på campingen Acqua Dolce i Levanto i Genua i Italien. I morgon drar vi vidare till Frankrike.
Förundersökningsledaren har äntligen fått en hel dag för sin vandringslängtan att bli uppfylld. Han gick upp före oss andra i morses och tog tåget in till någon av byarna i Chinqui Terre-området. Övriga familjen tog lite längre sovmorgon. Jag gick
inte och köpte frukost förrän klockan halv tio. Resten av dagen har vi ägnat åt att spela Uno, “Finns i sjön”, Skitgubbe och Svarte Petter. Vi har hållit oss i skuggan hela tiden och sluppit att smörja in oss. Jag har inga planer på att ta med barnen ner till stranden heller, även om det förmodligen är lite lagom stora vågor idag och säkerligen jätteroligt att bada.

Igår natt var det ett väldigt blåseväder. Jag sov ingenting (kändes det som i alla fall) utan låg vaken och lyssnade på stormen som bara tilltog under natten, och den eländiga kyrkklockan som markerade varje kvart med ett enerverande ding och varje heltimma med ett dong. När klockan var kvart i ett hördes sådeles dong dong dong dong dong dong dong dong dong dong dong dong ding ding ding.

Till följd av stormen fick Medelhavets vågor upp farten ordentligt. I stället för de fina lugna vågor vi hunnit vänja oss vid fick vi nu se stora rasande vågor som bröt ner hela strandlinjen och omskapade stranden till en slät svart platta av sand, i stället för den böljande ytan av vackra stenar i olika storlekar som funnits där tidigare.
I Levanto var havet fullt av entusiastiska surfare och i Bonassola hade man hissat röd flagg och badvakterna hade fullt sjå med att jaga människor som ändå bestämt sig för att utmana vågorna.

På eftermiddagen, när vi tagit farväl av min syster och hennes familj som vände hem till Paina, gick vi ner på stranden och Förundersökingsledaren och barnen lät sig jagas av vågorna en stund. Förundersökningsledaren tog sig också ett dopp och var nära att gå på nock av den första vågen som träffade honom.

När vi badade i förrgår såg lilla Svalan en manet i vattnet, en liten ynklig geléklump till öronmanet, och hon blev helt livsförskrämd och vägrade konsekvent att bada mer… i fem minuter.

Dagarna här i Levanto och Bonassola har verkligen präglats av bad, sol och lugnt tempo, samt god mat förståss!

Idag har vi pratat om saker vi saknar hemma och längtar efter. Lilla Svalan saknar mest sina kompisar och Guldgossen datorn där hemma. Jag tror att jag saknar mitt kök med alla bekvämligheter.
Sen så saknar vi förståss våra nära och kära. Lilla Svalan saknar mormor och morfar inklusive katterna och Guldgossen saknar farmor och farfar så mycket att han grät en liten stund i går kväll.

Just nu kom Förundersökningsledaren tillbaka från sin vandring. Han har fått skavsår i rumpan och ont i benhinnorna och så är han jättetrött så klart. Han berättar om hela sin vandring samtidigt som jag försöker skriva lite och få lilla Svalan att gå på toa på egen hand. Livet är med andra ord som vanligt samtidigt som tillvaron här är helt annorlunda mot hemma.

Sitter här på terassen igen. Klockan är strax elva på kvällen. Jag hör vågorna slå mot stranden och tågen som drar förbi den öde perrongen längre ner i staden.
Snart har min tvättmaskin gått klart och jag ska gå in för att tömma den och hänga upp kläderna på tork.

Idag har vi besökt två av byarna i det lilla området Chinkiterre (någon dag ska jag ta reda på hur det stavas i verkligheten). Särskilt den lilla byn Monarola, som klängde sig fast utmed bergssluttningen, var fantastiskt fin.

Idag skriver jag inte “Resedag” för just nu befinner vi oss inte på resande fot. I måndags for vi till den lilla bergsbyn Bonassola och här har jag, min syster och hennes två barn bott i en lånad lägenhet sedan dess. Resten av min familj bor på en camping i den närbelägna byn Levanto.

När vi kom i måndags tog vi oss ett svalkande kvällsdopp i det salta Medelhavet. Barnen reagerade direkt på saltet och tyckte såklart att Vänervatten är mycket mer behagligt vid kallsupar. Jag försöker lära dem att hålla munnen stängd när de simmar men det är tydligen för svårt.

Stranden i Bonassola består inte av sand utan bara av stenar. Alla är så pass vackra att de förtjänar en plats i min resväska. Det går naturligtvis inte men både jag och lilla Svalan drabbades genast av akut stensjuka. Jag har strängt förmanat mig själv att jag inte får plocka med mig fler än vad som rymms i en tvåliters platspåse, och inte lilla svalan heller, men det är svårt.
Vi var på stranden hela dagen igår och då övergav jag ursprungsplanen om att bara hitta små rundade stenar som man, i alla fall rent hypotetiskt, skulle kunna göra smycken av. (Bara jag hittar någon med ett precisionsborr som man kan borra i sten med så borde det inte vara ogenomförbart.) Förutom små smyckesstenar hittade jag även några större stenar som jag bara MÅSTE ha. Det var en skönt medelhavsgrön och en svart med vitt i som såg ut som ett rejält åskväder. Om stenar skulle jag kunna skriva länge känner jag…

Naturligtvis brände vi oss reda första dagen på stranden. Italiensysterns barn klarade sig osvedda men själv glömde hon smörja sig och blev röd på armarna och ryggen. Lilla Svalan blev bara lite röd på axlarna och Guldgossen likaså, fast lite mer, även ner på skulderbladen. Deras bränna har redan idag övergått i en brun nyans. Barnen har tack och lov ett ganska bra skinn som snabbt blir brunt och inte så lätt rött. Lilla Svalans rand vid ryggslutet är mycket markant. Hon ser ut som jag gjorde när jag var liten. Jag mins att jag var så brun som liten att grannpojkarnas kusiner som var på besök, ko över och påstod att jag var adopterad. Jag hängde just då knäveck i mitt bästa klätterträd och måste ha framstått som en liten apa i deras ögon. De kom över till vår trädgård och frågade:
-Var kommer du ifrån?
-Härifrån, så klart.
-Men innan du kom hit, var bodde du då?
-I Husaby.
-Jamen innan du kom till Sverige alltså!
-Nej, jag har alltid bott i Sverige.
-Nejmen du förstår väl att du är adopterad. Dina föräldrar är inte dina riktiga föräldrar.

Hade jag inte redan då varit en liten person som bara osade av självkänsla så hade jag formodligen snabbt klättrat ner ur trädet och skrikande sprungit in till mina föräldrar. Istället erbjöd jag grannkusinerna ett kok stryk var för deras oförskämdheter och såg till att de försvann fortare än kvickt.

Förundersökningsledaren brände sig på magen och nacken, axlarna och ryggen. Han är rejält röd men hade inte ont av det i natt. Själv trodde jag i min enfald att jag inte skulle bränna mig. Jag smorde in mig nogsamt med solskyddsfaktor 30 och det var nog inte förrän vid det sista badet som jag hade badat bort allt skydd och brände mig ganska duktigt på brösten, axlarna och lite mitt på ryggen. Det sved i går kväll men lilla Svalan smorde mig med kylbalsam och idag känns det bättre. Jag hade inte ont i natt heller, i alla fall inte medvetet, men jag hade en otäck dröm om att det växte ut stora konstiga tumörer på ryggen och att jag hade fått obotlig hudcancer, även om min syster trodde att det var MS (som ju också är obotligt). Det värsta var att ingen verkade särskilt ledsen över att jag skulle dö. De sa saker som “Så tråkigt då.” eller “Det var ju synd.” men ingen grät, inte ens min egen familj.

Just nu sitter jag i skuggan på terassen vid lägenheten i Bonassola. Förundersökningsledaren och mina barn är nere på strande och badar. Jag föredrar att stanna här med mina brända bröst. Dessutom hade jag en liten diarrésession här på morgonen så det känns tryggare att vara i närheten av toaletten. Senast jag bajsade var i lördags (idag är det onsdag) och då hade jag också diarré. Då tog jag två “stoppa rinnet”-tabletter och de har tydligen slagit knut på hela systemet i flera dagar. Allt eller inget har blivit min mages paroll och det är inte helt behagligt.

Idag ska vi laga spagetti med pesto till lunch och sedan går vi nog på restaurang i kväll. I går kväll lagade Förundersökningsledaren god kycklinggryta med en Onkel Ben´s-burk vi haft med hemifrån. Då åt vi en foccaccia på stranden vid lunchdags. Den var fantastiskt god. Till och med mina kräsna barn tyckte att det var gott. Hela Ligurien är känt för sina fina foccaccior, samt för sin utsökta pesto.

I eftermiddag far vi till Levanto och strosar omkring, kanske tar oss en glass och tittar i affärer.
Italien är fint. Det växer träd och blommande buskar på minsta lilla jordplätt och husen är målade i olika ockranyanser. Torgen är oftast utsmyckade med fontäner och har häckar av vedartad rosmarin och nogsamt planerade stenläggningar av bara små runda stenar i olika färger.

Vägarna i området är dock inte så bra. För att kunna frakta sig upp och ner för bergssidorna måste man bygga serpentinvägar med snäva svängar och vägarna är oftast så smala att jag sitter med andan i halsen varje gång vi får möte. Många bilister tar för vana att tuta så fort de närmar sig en krök. På så sätt anser de sig ha rätt att köra på som vanligt i såväl ned- som uppförsbacke och att sakta in är tydligen bara för mesar. “Idioter” mumlar jag och Förundersökningsledaren och det är inte bara italienare som kör som tokar, utan minst lika ofta tyskar med ett avslöjande D på bilen. På vägen hit från Giussano blev jag till och med lite åksjuk, vilket annars sällan inträffar. Jag kräktes inte men kände mig matt och kallsvettades. Tack och lov att det som vanligt var Förundersökningsledaren som körde.

Det är inte så många italienare som pratar engelska, och jag kan alldeles för lite italienska för att möjliggöra ens den enklaste konversation. I morses gick den gamla damen förbi som bor i huset där jag och systern lånar en lägenhet. Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite artig så jag hälsade “Bon jårno”. “Buongiorno” svarade hon och såg lite road ut. Asch nej. Buongiorno betyder ju “God kväll”. Hur var det nu man sa? Just det! “Sale” nickade jag artigt, varvid den gamla vördnadsbjudande damen såg ännu mer road och en aning konfunderad ut. “Sale” var tydligen inte riktigt rätt. Så kom jag på det: “Salve”. “Salve”, svarade damen.
Efter kontroll med systern, som är väl bevandrad i italienska språket, betyder “buongiorno” faktiskt “god dag”. Det är “Buonasera” som betyder “god kväll”. “Sale” betyder salt. Inte konstigt att damen blir förvånad när jag hälsar: “God dag, nej nej, salt, nej, hej!”

Idag är det måndag och vi har varit i Italien sedan i fredags. Jag har äntligen fått träffa mitt nya lilla syskonbarn och hans familj. Han är helt ljuvlig med vakna, intensivt blå ögon och massor av långt mörkt hår. En riktig liten guldklimp.

Vi har bott flott i Italiensvågerns föräldrars hus. Föräldrarna är borta på egen semesterresa så vi har haft hela huset för oss själva.

Här kommer en snabb upprepning av vad vi gjort sedan jag skrev senast:
Dag fyra besåg vi slotten Neuchwanstein (med reservation för vissa stavningsfel…) och tog in på ett Gasthaus i Österrike sent på kvällen. Där sov vi varmt och gott om än inte särskilt billigt.
Dag fem passerade vi Schweiz och åkte långa, hisnande serpentinvägar nerför Alperna. Vi stannade till och lagade lunch på en rastplats strax efter St. Moritz. Där var det 14 grader. Nästa stopp var nere i Varenna i Italien, där var det 26 grader! På kvällen kom vi fram till min syster och sedan har vi bott här.
Dag sex tog vi sovmorgon. Till lunch grillades det kyckling. På eftermiddagen besåg vi min syster och hennes mans tomt där de så småningom ska bygga sitt hus. Sedan for jag och Förundersökningsledaren och handlade på Carrefour och på kvällen for vi hem till min systers lägenhet där vi fick pasta med pesto och tomatsås.
Dag sju tvättade vi tre maskiner tvätt som vi samlat på oss under resan och Förundersökningsledaren och jag lagade lunch till min syster och hennes familj. På eftermiddagen for vi själva till en lekplats för att barnen skulle få leka av sig lite men lilla Svalan grät hela tiden för att hon inte fick bada i utomhusbassängen som låg bredvid och Guldgossen tyckte inte det var så roligt att leka själv. På kvällen tog svågern med oss till en byfest med massa god mat och musik. Min syster berättade att det nog var bra att vi inte gått in till badet för det var alltid så mycket folk där att man knappt fick plats i vattnet. Förra veckan hade en sjuårig pojke drunknat, förmodligen till följd av att det är omöjligt att hålla uppsikt på barnen med så mycket folk i vattnet.

Idag har vi bara hunnit packa, städa lite och äta frukost och snart ska vi sätta oss i bilen för en halv dags resa till havet. Min syster och hennes barn följer med oss dit och stannar till lördag.

Nu drojer det formodligen ett tag innan jag kan lagga ut nagot mer pa bloggen. Ha det gott tills dess!

Inatt var det min tur att ta hundvakten, eller rättare sagt barnvakten. Vi räknade med en kallare natt och tog redan från början på oss gott om kläder; både superunderställ och pyjamas, dubbla sockar och mössa. Det räckte inte. Efter en stund fick jag ta på mig en tröja också. Efter ytterligare en stund vaknade jag av att Guldgossen grät. Han både frös och hade ont av växtvärk i en fot. Jag plockade med mig både honom och våra sovgrejjer och gick in till en träningslokal där vi la oss på klinkersgolvet. Det tog mig ett bra tag att trösta Guldgossen och få honom att somna. När vi äntligen somnat kom Förundersökningsledaren och väckte oss. Då var det lilla Svalans tur att frysa och ha växtvärk. Vi gjorde plats för henne också där på golvet och sedan fick jag ägna den största delen av natten åt att trösta barn och berätta sagor. Jag tog min favoritsaga om Pojken som åt ikapp med jätten.

På morgonen väcktes Förundersökningsledaren av en rejäl regnskur. När det slutat regna gick han över och väckte oss och han torkade av tältet för att packa ner det. Just som han lyckats torka av hela tältet började det regna igen.
Vi packade ihop oss så fort som möjligt och gav oss iväg. Utmed vägen stannade vi vid ett bageri och köpte frukost som vi intog på en rastplats.

Planen för dagen är att leta reda på slottet som utgör förlagan till Disneyslottet och sedan försöka hitta ett ”Zimmer” så vi slipper frysa ihjäl i natt. Autobahn är avstängd på grund av vägbygge så vi har tvingats in på en liten kringlig landsväg. Det tar extra tid men vi får se en massa fina sydtyska hus och höga berg och idylliskt betande kossor och det är ju rätt trevligt det också.

Det har regnat idag, ganska mycket. Men när vi tog ner tältet och åt frukost var det uppehåll. Frukosten bestod av färska frallor som vi fått beställa i campingens minilivs dagen innan, och en flaska mjölk, två små paket smör, flingor som vi tagit med hemifrån, och en bägare väldigt god yoghurt. Vi satt ute under några mäktiga tallar och jag behövde bara springa iväg för att jag blev bortjagad av getingar en enda gång.

Målet för dagens resa var, förutom att ta oss närmare Italien, att besöka staden Rhotenburg med dess ringmur och stora julaffär.
Jag försökte få barnen att gissa vad det var för affär vi skulle besöka och de gissade på allt möjligt roligt; leksaker, fossiler, bilar, människoben och jag vet inte allt. När de väl fick veta att det var en affär med bara jul-saker blev de riktigt besvikna och var sura och arga ända tills de somnade i bilen.

Lunchen åt vi på ett hotell för det regnade så mycket när det var matdags och vi hittade ingen rastplats med tak över borden. Förundersökningsledaren åt schnitzel, barnen chicken nuggets och jag paella. Maten var god men Guldgossen blev inte mätt. Han fortsatte att tigga mat av Lilla Svalan men fick inte mer än ett strips av henne.

Rhotenburg var en verkligt mysig stad. Ganska likt Visby säger de som varit på båda ställena. Och julaffären var verkligen så stor och kitch-fylld som någon kunde önska. Det fanns allt. Kulor i alla de färger, krubbor, ljusstakar, änglar, dukar och allt annat. Dyrt var det också. Vi köpte ingenting men gick därifrån med tindrande ögon. Jag tänkte på min mamma och önskade att hon varit med och sett allt skimmer. Jag tänkte på Rana också för jag såg några söta grodor som jag ville köpa. Snåljåpen inom mig slog dock till så det bidde inget köp.

Nu campar vi igen. På en fräsch camping som inte kostade så mycket. Vi har ätit makaroner och köttfärssås till kvällsmat som vi lagat till på campingens kök. Till efterrätt åt vi en “Sneeballe” som vi köpte i Rhotenburg. En “Sneeballe” är nästan lika roligt som det låter. Det är en lokal specialitet. Man gör ett nystan av degremsor. Degen ska bestå av en massa äggula. Sedan friterar man nystanet i en speciell form och strör över en massa florsocker, eller doppar den i nougat och strör hackad mandel över, som med den vi köpte. Det smakade väl sådär, och jag fick ont av gallan efterråt.

Nu lyssnar barna på ett avsnitt av Munken och Kulan, Förundersökningsledaren granskar kartan och jag bloggar lite. Nu ska vi sova och hoppas att det inte blir för kallt i natt. Det känns som om det finns viss risk för det.

Idag har vi verkligen REST. Från Malmö efter frukosten i morses och 60 mil söderut.
Just nu sitter vi på Burger King i Tyskland någonstans och har ätit kvällsmat/middag. Jag vet faktiskt inte var vi är. Inte ens Förundersökningsledaren har någon aning, men han ilar till bilen för att kolla kartan medan jag skriver vidare och barnen leker på lekplatsen här utanför.

Burger King var väl inte riktigt vad vi hade tänkt oss som middagsmat men efter en kontroll i GPS:en såg vi att närmaste “riktiga” restaurang är två mil bort och så långt orkar vi inte åka. Vi var helt enkelt för hungriga och Förundersökningsledaren har dessutom ganska många mil i gasfoten vid det här laget. Min hjälte till man har fått köra hela vägen idag. Vi kom överens om att vi båda skulle känna oss tryggast om Förundersökningsledaren körde. Och med facit i hand är i alla fall jag väldigt nöjd. Dels har jag varit seg som kola och halvslumrat mest hela tiden i bilen (efter en allt för vaken natt med Guldgossen som inte kunde sova utan låg och pratade med mig hur många gånger som helst i natt. Han var så spänd inför resan, trots att den redan var påbörjad, stackarn…) och dels blir man ju helt fartblind av att färdas på autobahn och en fartblind Zäta och en Saab med turbo är ingen lyckad kombination.

Nu kommer Förundersökningsledaren tillbaka från kartkonfrontationen och rapporterar att vi inte är i närheten av någon större stad. Närmaste ort heter Northeim och ligger 7 cm nedanför Hannover (eller ca 6 mil om man så vill..).

Barnen har sovit i bilen de också, i omgångar. Lilla Svalan var så trött när vi väckte henne i morses och försökte få i henne frukost (en fralla och ett halvt glas O´boy lyckades jag truga i henne) att ingen blev förvånad när hon somnade så fort vi satte oss i bilen. Sen sov hon ända till färjeläget i Rödby. Guldgossen, som borde varit den som ville sova efter sina vakna timmar i natt, höll sig vaken ända till efter lunchen.
Lunchen bestod av pulvermos och Kumla-korv, värmd i sitt eget spad direkt i burken. Det gick det med även om kvällsmaten var betydligt godare.

Just det, jag måste ju berätta om kaninerna också. När vi åt frukost satt vi på övervåningen på hotellet och rakt nedanför oss fanns en liten äng, eller rättare sagt före detta äng och där höll det till en fasa massa små söta kaniner. Förundersökningsledaren berättade att skåningarna ser kaninerna som rena plågan. De förstör mer än sorkar. Efter att ha sett hur jordplätten såg ut där kaninerna höll till tror jag honom, men söta var de, och frukostunderhållning gav de oss också.

Vi har satt upp tältet på en liten camping (med kaniner…) uppe på ett litet berg. Vi hann klart precis innan det började regna. Nu ska vi åka dit och sova. Kanske får vi åska och regn i natt. Vi har sett blixtar och hört en hel del muller redan. Tanken är att barnen sover tillsammans i det ena rummet och jag och Förundersökningsledaren i det andra. Det kommer väl gå sådär om det åskar misstänker jag. Lilla Svalan är livsförskrämd för åska.

Vi kom iväg tjugo över ett. Första stoppet blev på apoteket och banken i Lidköping, för att uträtta några ärenden.

Andra stoppet blev efter två mil. Då var vi så hungriga att vi var tvungna att stanna vid Dönstorpsbadet och äta våra medhavda mackor.

Tredje stoppet kom i Partille när vi svängde in till Allum för att köpa några bra-att-ha-saker på Claes Olsson.

Fjärde stoppet var middagsrasten på en rastplats utmed motorvägen. Under en för övrigt ganska regnig dag lyckades vi pricka in ett hål bland regnmolnen och åt våra köttbullar och makaroner torrskodda.

Femte stoppet, dagens sista, är här på Scandic i Malmö där vi övernattar och frukosterar innan vi fortsätter mot Danmark och Tyskland.

Nu har övriga familjen gått iväg för att testa hotellets lilla pool och jag ska gå och göra dem sällskap. Jag måste bara ta på mig lite kläder först, för jag var visst lite för snabb med nattkläderna när vi kom in på rummet.

Nu kommer jag högst troligen inte blogga på ett tag.
Kommer vi över något nät nere i Europa kanske jag skickar iväg en liten hälsning, men man vet ju aldrig… Kanske är jag upptagen med att semestra… Jag kommer i alla fall inte besöka några andra bloggar förrän jag kommer hem.

Ha en jättekön sommar allesammans så hörs vi om en månad.

Resfebriga kramar
/Zäta

Det regnar.

Vilket är bra eftersom vi ändå bara snurrar runt här hemma och packar.
Nu ligger det kläder och mediciner och pysselböcker och handdukar och matattiraljer utspritt över hela huset.

Jag kan bara inte fatta hur vi ska få med oss allt, få in det i ett välorganiserat tillstånd i vår lilla bagagelucka, tills i morgon.

I morgon far vi.
Vi blir borta några veckor på vår Europaturné.
Under tiden kommer huset vaktas av vänliga grannar, föräldrar och syskon som kommer och bor här emellanåt.

Nej, nu får det vara nog med bloggpaus. Jag måste packa vidare. Näst på tur står medicinväskan.

När jag var liten hade jag en dagmamma som hette Asta. Jag tror inte min mamma jobade heltid som hemsamarit, men jag fick vara hos Asta en del i alla fall.

Asta var en härlig liten tant som man inte kunde annat än att tycka om. I värmen i hennes kök fick jag sitta och pyssla och hjälpa till med att baka. Ibland gick vi in i finrummet och då kunde det hända att Asta satte igång inomhusfontänen som fanns där. Det var små spännande högtidsstunder.
Astas dotter, som är en handfull år äldre än jag, lekte skola med mig och försökte lära mig att skriva och räkna. Vi satt uppe i hennes rum på övervåningen och jag kände mig alltid stor och “viktig” som fick vara med henne där.
Ofta var vi ute i den gula lekstugan och lekte. Min kusin, också han några år äldre, kom knallandes över vägen från granngården och så lekte vi mamma, pappa, barn. Jag var alltid barn.

Astas lilla vita bakelithus låg utmed den ganska vältrafikerade 44:an, så det var mycket motorbuller på framsidan av huset. Där höll vi aldrig till utan vi lekte istället på den betydligt soligare och fridfullare baksidan. Där fanns trädgårdsland som var inhägnat till skydd mot rådjuren, och blommor och trädgårdsmöbler och det var alltid sommar och alltid sol, i alla fall i mitt minne.
Bakom garagelängan och verkstaden växte skogen stor och lite skrämmande.
När Asta tog med mig ut i skogen, kanske för att plocka bär eller bara för att ta en liten promenad, så brukade hon sjunga den här sången:

Det är så härligt att se på himlen, himlen, himlen.
Det är så härligt att se på himlen, den är så blå.
Det är så härligt att gå i solen, solen, solen.
Det är så härligt att gå i solen, den värmer så.
Himlen är så blå, solen värmer så. Jag har glömt bort alla mina sånger, men jag sjunger ändå.

Asta kunde också nynna med ett slags surrande biljud. Jag provade och tränade och övade och till slut kunde jag det också. Om du nynnar och samtidigt sätter överkäkens framtänder mot insidan av underläppen så kan du nog också få fram det där speciella Asta-ljudet.

Asta var gift med Nisse. Nisse jobbade på Götenehus. Jag tror han var snickare men jag vet inte säkert. Som jag minns det hade de en snickarverkstad i ett uthus och också en bilverkstad i en del av garaget. Nisse var en händig man.
När han kom hem från jobbet brukade han gå in i TV-rummet och lyssna på nyheterna och vädret från radion. Då fick man inte störa och Asta stängde dörren från köket så Nisse skulle få vara i fred.

Deras hus var inte så stort.
I hallen fanns en hängare på vänsterväggen och ett halvmåneformat bord med pelargonior framför fönstret på högerväggen. Längst bort från ytterdörren låg trappan till övervåningen och till vänster dörren in till badrummet, som hade badkar och ett fönster ut mot köksträdgården.

Strax till vänster om entrédörren fanns öppningen in till köket. I köket fanns en kort diskbänk, spis och ugn och en vedspis och så dörren till TV-rummet, som var nogsamt stängd under matlagningen eftersom det saknades fläkt. Bredvid dörren fanns en köksbänk med en rad skåp över och så mera köksbänk framför ett fönster. Det var vid köksänken jag brukade sitta och pyssla. Vid nästa fönster stod köksbordet, kanske med ett skåp bakom sig, och kanske, kanske fanns det också ett skafferi som man kunde gå in i, i så fall precis invid dörren in från hallen.

TV-rummet var ett ganska litet kryp-in med en liten soffa, ett lågt soffbord och ett skrivbord med en stol. Om man fortsatte genom rummet kom man ut i finentrén, som jag tror aldrig användes som entré eftersom man var tvungen att traska runt hela huset om man skulle få för sig att gå in den vägen.

Längst in låg finrummet, som bara användes när det kom gäster. En liten soffgrupp, ett matsalsbord med stolar, ett vitrinskåp i något mörkt träslag, och så den där härliga inomhusfontänen med vackra näckrosor av plast utgjorde möblemanget.

Övervåningen var jag sällan uppe på. I mitt minne fanns där bara en liten hall som mest liknade en korridor, och så dotterns rum och Astas och Nisses sovrum.

Asta och Nisse är numera hemma hos Herren sedan ett antal år tillbaka. Jag tänker inte på dem så ofta men när jag gör det så är det främst Nisses varma, starka och innerliga handslag jag tänker på, och Astas befriande humor och hennes nynnande röst. Hon sjöng eller nynnade alltid medan hon arbetade och det kändes så tryggt och hemtrevligt.

I natt drömde jag att jag var på kalas hemma hos Asta och Nisse. Det var en massa människor från min barndomsförsamling som var där. Vi höll till på nedervåningen och det var rätt mycket folk och trångt om saligheten. Efter en stund såg jag en av försalingsmedlemmarnas barn smita uppför trappan till övervåningen så jag gick efter för att få med honom ner igen.

Jag kände inte igen mig däruppe. Det fanns fler rum än jag mindes och alla var inredda som barn- och ungdomsrum.

Nu får jag fortsätta skriva en annan dag för nu somnar jag…

Så här såg menyn ut på mitt födelsedagskalas igår kväll:

Välkomstdrink:
Fläderslusch (hemkokt flädersaft, outspädd, som mixas med massor av is)
Färska jordgubbar
Grappo eller sockerdricka allt efter tycke och smak

Tilltugg:
Melonklyftor

Förrätt:
Marinerade räkor med skal (marinad av sötsur sås och ingefära) som grillats lätt på spett över fin glödbädd.
Kall sås (creme fraish, curry madras, ingefära, salt)
Nygräddat vitlöksbröd

Huvudrätt:
Marinerade (färdigköpta påsmarinader) kycklingfiléer
Färskpotatis (utvalda små potatisar)
Tzatziki (tog tre sekunder att riva ner en hel gurka med den nya matberedaren)
Grillade tomathalvor
Grillade paprikor
Lingon (till min pappa)
Grönsallad bestånde av isbergssallad, sockerärtor, melon, gurka, majs och avokado
Fetaost
Oliver
Flingsalt
Grillchips

Efterrätt:
Kaffe och jordgubbstårta

Igår hörde jag två ruskiga djurhistorier. Den ena om ett ganska stort djur, och den andra om ett hundratal ganska små.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5458613.ab

Det var den här artikeln som utlöste den första berättelsen, och sedan fick vi höra den andra av bara farten.

En kvinna, (berättarens kollega) ägde en boaorm. Hon brukade sova med den i sängen eftersom det var så mysigt.
En dag började ormen matvägra. Den åt ingenting på flera dagar och blev magrare och magrare.
Så en morgon när kvinnan vaknade låg ormen utsträckt bredvid henne i sängen. Den hade aldrig legat sådär raklång tidigare så hon blev övertygad om att den förmodligen var sjuk och på väg att tyna bort.
Hos veterinären fick hon dock ett annat besked.

När en boa i det fria upptäcker ett stort sjukt eller skadat djur som det vill äta upp, svälter det sig först några dagar för att få plats med den nya maten. När det sedan är dags för skråvmålet lägger sig ormen bredvid sitt byte och mäter med kroppen så att allt får plats på längden.

Husdjursboan struntade alltså blankt i all kärlek och omtanke den fått av sin matte (eller om det heter husse) och hade bestämt sig för att äta upp henne. Och vem kan klandra den? När maten ligger uppdukad alldeles bredvid!

Nästa historia handlar om vad berättarens kollegas vän råkade ut för när kollegan och vännen var ute och promenerade och när nöden inte hade någon lag. Vännen kissade i skogen.
Hemma på kvällen märkte vännen att det kliade lite i underredet. Hon försökte kika lite själv men det var svårt, så hon tillkallade sin moder för assistans.
Modern upptäckte fästingar. Inte en, inte två, inte fem, inte tio – utan massor med små krälande äckeldjur som febrilt sökte fäste och där många redan satt och gôttade sig i värmen och drack blod.

De fick åka till vårdcentralen där man plockade bort så många de kunde hitta.

Dagen efter tyckte berättar-kollega-vännen att det fortfarande kliade och kändes konstigt. Ny vända till vårdcentralen. Fler fästingar bortplockade.
Och så höll det på i flera dagar. Totalt fick de bort mer än hundra fästingar.

Förmodligen hade kvinnan råkat sätta snippan i ett nykläckt fästingbo.
Så se upp med var ni kissar i sommar!

Är det fortfarande populärt med listor. Ni vet, sådana där inne- och utelistor som tidningarna hade dille på ett tag. Eller är det ute med innelistor?

Här är i alla fall min lilla lista, över vilka födelsedagspresenter jag fick i går:

En matberedare (Hurra!!) från min familj.
En kruka lavendel (Vad gott det luktar.) från min kusin.
En hårtoning (Tonen Praliné från Loréal) med medföljande hårtonare av Falunsystern och hennes fästman.
Ett vackert bokmärke i form av ett kors (filigransarbete av min morfars brors fru), pengar och två nitlotter 😉 av mina föräldrar.

Det är mycket som tar slut idag.

Sista arbetsdagen före semestern.

Sista dagen för barnen på fritids innan semestern.

Sista dagen på simskolan för barnen innan semestern.

Sista…

Nej, nu vet jag inget mer.

Idag fyller jag år.

Två år kvar till 40-årskrisen.

Först var jag nära att vinna golfen. På walk-over.

Det var nämligen ett rejält åskväder i går eftermiddag som gjorde att vi tvingades ställa in.
Hos oss åskade det inte lika mycket som i småorterna runtomkring. I Skara var det åska och regn utan dess like. Taket på Jula rasade in, bilar blev ståendes under viadukter, källare tog in vatten…

Senare på kvällen klarnade det upp och vi gick vår runda.
Det var jätteroligt och jag var inte helt kass, men jag vann inte.
Jag kom inte två heller. Och inte ens trea.

Okej då. Jag kom sist! Jättesist!

I eftermiddag ska jag spela golf. Inte minigolf utan RIKTIG golf.

Det finns en pay-and-play-bana i Filsbäck och min lillasyster och hennes karl är golfare så nu ska jag och min karl utmana dem. Jag har på känn att jag kommer vinna.

Barna har haft lite otur med maten det senaste. Eller tur, det beror på om man ser det ur ett vuxenperspektiv eller inte.

Igår var det falukorv och potatismos på fritids, och det blev falukorv och makaroner hemma.

Idag var det fiskpanetter och potatis på fritids, och fiskpinnar och makaroner hemma. (Som ni märker följer jag gärna minsta motståndets lag när det gäller snabb matlagning här hemma. Fast gärna lite al dente…)

Vid middagen idag diskuterade vi maten.

Jag: -Men vad tokigt det blev, att ni fick samma mat hemma idag igen.
Lilla Svalan: -Men det gör inget mamma. Fiskpinnarna hemma är mycket godare än dom i skolan.
Guldgossen: -Ja, det är liksom små krulliga saker på fiskpinnarna i skolan.
Lilla Svalan: -Ja, och så är det fisk i!

Nu är jag beredd att snart stänga butiken för idag.
Det mesta på min lista är avbockat, förrutom det där med att gå igenom garderoberna för att hitta kläder inför resan. Det är visserligen viktigast, men för tröttsamt för att jag ska ha orkat ta tag i det.

Det återstår bara lite vattning av inomhusväxter så ska jag snart sova sött.
Lilla Svalan har inte somnat än och Guldgossen ligger med öppna ögon också. Fast han sover. Ser lite läskigt ut.

Jag är så trött att jag är snurrig. Fast det behöver i och för sig inte höra ihop med tröttheten. Jag har varit lite snurrig hela våren. Rotorisk yrsel kallas det enligt läkaren jag kontaktade för flera år sedan, då när all huvudvärk började. Hon hittade inget fel så jag gissar att det är något jag får dras med.

Nu dras jag också – mot sängen.

Barnen vill inte sova. Det är för ljust, och för varmt.

Just nu ligger de i alla fall i sina sängar. De pratar om Skara Sommarland. Guldgossen förhör lilla Svalan på vad alla platser heter. De ligger med varsin karta och Guldgossen säger:
-20. Vad finns på 20?

Lilla Svalan svarar:
-Det är Sagopoolen va. Eller är det Tranan. Nej, Gruvbanan är det, eller hur!

För länge, länge sedan beställde min mamma ett halsband av mig. Hon har köpt materialet själv och fått vänta i ett år på att det ska bli något av det.

Så äntligen fick jag både tid och tummen ur.
Så här blev resultatet:

Nu ska jag bara korta av det lite grann eftersom det blev för långt efter inprovningen.
Kanske kan det bli ett armband också, om något år eller så…

Snart är det dags att baka tårta igen.
Jag fyller år på torsdag.

Så här såg Förundersökningsledarens tårtor ut. Jag gjorde en till hans kalas och en att ta med till jobbet.Tårta till jobbet.

Kalastårta.

Vi äter middag i uterummet.
En liten fluga kommer dansande och surrar en stund runt lilla Svalan.

-Mamma, är det en fästing?

Det där borde jag ha gjort för länge sen.
Bundit upp pionerna alltså.

Jag hade börjat med den ena rabatten, och där ser det rätt hyfsat ut, men så hade jag inte tillräckligt med långa stödpinnar för att ta även andra sidan. Därför har de pionerna regn- och vindhärjats rätt rejält, och ser betydligt risigare ut än på den uppstödda sidan.
Nu upptäckte jag dock att jag visst hade fyra stödpinnar till. De har stått och stöttat förra årets tomatplantor, som numera bara är skelett.

En liten rokad senare och pionerna är räddade.

Sådärja!

Nu är det fint i köket igen.
Är det då dags att laga mat?

Nej, Guldgossen kan komma hem sex, eller halv sju. Kommer han om en timma är det alldeles för tidigt att börja nu, och kommer han om en halvtimma så får han väl vänta lite på maten i så fall.

Jag tror jag går ut i trädgården och binder upp mina pioner.

Håller på att plocka in i diskmaskinen. En mugg har torkat fast på diskbänken och påminner mig om morgonens missöde.

Trots ganska god planering hade vi som vanligt bråttom. Vi sitter i uterummet och äter frukost. Lilla Svalan har till sin lycka fått en smörgås med Nutella på. Hon behöver få en sockerchock för att orka med simskolan som är det första som händer på morgonen, och skulle hon mot förmodan gå upp lite i vikt så vore det väldigt bra också.
Guldgossen tjurar för att han inte får choklad på mackan. Han är nötallergiker så det skulle aldrig gå.
-Jag vill också ha nåt sött och gott! säger han trumpet.
Jag hämtar sockerströaren och häller på lite socker på hans macka.
Guldgossen tycker inte det är gott men äter ändå, bara för att…

Förundersökningsledaren ger sig iväg till jobbet och jag försöker skynda på mina telningar så att vi ska hinna, hinna, hinna.
Då spiller såklart lilla Svalan.
Varm O´boy rinner ut över hennes sockar, över dynan i solstolen och ner på golvet i uterummet. Jag skäller lite lagom. Hade hon suttit rakt fram och ätit, istället för med kroppen på fel ledd i stolen, så hade hon spillt på tallriken och bordet istället.
Jag skickar iväg lilla Svalan att tvätta fötterna och byta sockar och torkar upp eländet med en skurtrase. Muggen ställer jag på diskbänken, och där har den lyckats gro fast tills nu.

Nu minns jag också att jag lät Förundersökningsledaren smörja barnen, fast han egentligen inte hann och blev tvungen att äta frukost på två röda.
Han frågade om vi inte borde smörja barnen lite rejält hemma, istället för att som vanligt bara låta dem sköta det där själva när de är på Fritids.
-Jovisst sa jag, gör det du.
-Jag hinner inte, sa han.
-Inte jag heller, sa jag.

Och så fick han smörja, och inte hinna. Jag fick dåligt samvete, men sa ingenting om det. Och jag hade inte hunnit. Kom ändå två minuter försent till jobbet.

Nu har de visst tröttnat på att stryka. Lilla Svalan ropar från övervåningen att de vill bada. En trött mamma ropar till svar:
-Nej, det får ni inte.
-Varför inte det då?
-Därför att ni är en pojke och en flicka som inte är syskon.
-Vad är det med det då?
-Ja, ni är ju så gamla nu att jag inte vill att ni ska se varandra nakna.
-Varför då för?
-Jag vill inte att ni ska se varandras snoppar och snippor!
-Men, de har vi faktiskt kanske sett förrut!

Familjen Zäta var på Skara Sommarland i går. Det var lyckat. Varmt men lyckat.

Lilla Svalan lärde sig simma.
Guldgossen lärde sig uppskatta åkattraktioner.
Förundersökningsledaren kom upp i 63.5 km/h i “fritt fall.”
Jag brände mig på axlarna och bysten.

Som sagt, en väldigt lyckad söndag.

Jag slutade en dryg timma tidigare för att vara god moder och hämta barnen tidigt från Fritids och hinna röja lite hemma, packa, städa, plocka, trädgårdsfixa.

Lilla Svalan tog med en kompis hem. Nu far de runt i huset och funderar på vad de ska göra. De är inte helt sams i frågan. Mamma, pappa, barn eller TV-spel eller studsmattestuds eller orkester eller… låtsasstryka på min strykbräda där jag börjat plocka fram kläder och saker som ska med på semestern.
-Mamma, får vi låtsasstryka på din strykbräda?
-Ja visst, inga problem.
-Men det är en massa saker på.
-Lägg dem i min säng så länge då.

Det var obetänksamt. Kommer jag få äta upp när jag ska gå och lägga mig och upptäcker att jag inte får plats i sängen.

Guldgossen var inte heller sugen på att umgås med mig utan cyklade genast iväg till en kompis för att gemensamt åka och bada.

Suck.

Men nu har jag ju all tid i världen att göra lite nytta.
Vad ska jag börja med? Röran i köket, tvättstugan, vardagsrummet eller allrummet. Eller ska jag gå ut i trädgården? Nej, det är för varmt.
Vattna de törstande blommorna inomhus, laga middag, gå igenom barnens garderober? Nej, all inspiration bara försvann. Jag tror jag bloggar en stund och ser vad som känns mest akut om ett tag…

Fylligt feta flickor och tjocka tjejjer (läs Zäta) bör inte iskruda sig korta shorts.

Ni vet väl vad som händer när shortstyg gnids mellan ett par omfångsrika lår? Just det, det glider – uppåt.
Har ni reflekterat över hur fult det är med shorts som drar sig uppåt i grenen? Det ser inte riktigt klokt ut.

Under min lunchrunda på stan funderade jag på vilket som är värst:
A. Att ständigt gå och dra i tyget mellan benen för att få ner det till sin ursprungslängd
eller
B. Att med jämna mellanrum ta ett brett steg åt sidan så att tyget trillar ner av sig självt.

Inget av alternativen är så värst fördelaktiga.
Om jag går och drar ser det ut som om jag drabbats av någon otrevlig klåda på ett intimt ställe.
Om jag går bredbent ser det ut som ut som om jag bajsat på mig.

I torsdags var lilla Svalan på studiebesök på Läckö Slott med fritids. Barnen badade och åt glass och lekte, och så fick de en rundtur på slottet.
Enligt lilla Svalan var det dagens höjdpunkt. Särskilt köket!

Full av entusiasm återberättar lilla Svalan vad de fått lära sig om livet på slottet på den tid det begav sig.
-När de hade fest, då åt dom och åt och åt. Och så hade dom en liten fjäder, och så killa dom sej i halsen och då kräktes dom upp alltihop och så börja dom äta igen. 40 olika rätter kunde dom äta.
-Och i köket hängde maten. Det hängde en åsna och en kängru där.

Vad gör normala människor klockan elva på kvällen när det är mörkt ute och de ska upp tidigt nästa dag för att jobba?

Jag har ingen aning.
Själv var jag ute och rensade i rabatterna.

Snart är det bara en veckas jobb kvar. Sen börjar semestern och med den vår långa resa.

Det har just slagit mig att jag inte kommer kunna blogga mycket i sommar.
Känns visset!

Igår kväll hade lilla Svalan och jag en riktig tjejjkväll.

Vi var för oss själva med Guldgossen på läger och Förundersökningsledaren på provvandring på Kinne-Kulle.

Till kvällsmat intog vi vår gemensamma favvomat: Pannkakor (det var därför vi åt pannkakor till frukost).
Sedan for vi en snabbis till stranden för lilla Svalan var sååå badsugen trots att hon varit med Fritids vid Läckö och badat flera gånger redan. Jag tog med mig en bok (“Låt den rätte komma in”. Boken har nu avancerat från bara en “på-jobbet-bok” till en “läser-mest-hela-tiden-bok”) och en fällestol och tänkte få mig en skön om ändock kort stund i solen under tiden lilla Svalan fick sitt badbegär tillgodosett.

När vi kom till stranden hade vi sådan tur att vi träffade på goda vänner där. Både lilla Svalan och jag fick sällskap, lilla Svalan i böljan den blå och jag med trevligt samtal.

Väl hemma igen plockade vi fram fotbadet och sköna fotkrämen och myste med popcorn framför “Halv åtta hos mig” och “Sommar med Ernst”.
Vad jag stör mig på den mannen! Hans fnasigt torra läppar och överdrivna uttryck. Han går igång så på sig själv att jag bara får avsmak. När han säger något i stil med “Nu ska vi vara här i två veckor och jag ska göra om en hel massa, men ni kan känna er helt trygga för JAG kommer vara med er hela tiden och guida er igenom de här programmen” – ja, då får jag rysningar, av allt annat än välbehag.

Kvällen avslutade jag i soffan i sällskap med läckerbiten Brosnan och en film jag sett förrut men inte mindes förrän jag såg den bit för bit. “Äventyraren Tom Crown” tror jag den hette.

Lilla Svalan erbjöd sig att hjälpa mig snoppa gubbar i går kväll.
Jag avböjde med motiveringen att hon kunde få svårborttagna röda fläckar på kläderna.

-Men jag gillar jordgubbsrött på kläderna. Det är snyggt.
-Nej, det är inte fint när det bara är en fläck!
-Men då kan jag ju göra lite fler fläckar, så blir det prickigt. Jag gillar prickigt och randigt!
-Det gör inte jag!
-Men då kan jag ju göra hela kläderna med jordgubbar. Då blir det bra va!

Jag är lycklig i magen.
En behaglig känsla dröjer sig kvar sedan i morses.

Frukosten bestod av nygräddade pannkakor med jordgubbssylt. Jordgubbarna var jag ute och plockade i landet, skivade och sockrade innan de hamnade på pannkakorna.

Berättade jag vad jag kläckte ur mig på jobbet häromdagen?

Det började egentligen med att kollegan intervjuade en man. Det var en lång intervju och kollegan hade låtit munlädret gå nästan som på tomgång ett bra tag. I avslutningen av utfrågningen skulle hon ta redan på intervjuoffrets efternamn. Och säger:
-Och hur var ditt kära lilla efternamn!

Det är något märkligt med mitt jobb.
Vi sitter tio damer/tjejer/kvinnor inom hörhåll för varandra och jobbar för det mesta ostört och hör inte vad de andra pratar om, utom vid de få tillfällen någon säger något galet. Det är som om hela rummet stannar upp en tiondels sekund innan fadäsen och alla lystrar.

Alltså hörde vi alla (med kanske något undantag) tydligt vad kollegan råkade säga. Hon märkte det inte själv men vi hade hjärtligt roligt.

En stund senare var det min tur.
Jag brukar försöka vara mig själv och inte låta för monoton och tråkig i mina samtal. Det går oftast hem, men ibland tänker jag mig inte för.
Den här gången talade jag med en man som hette Tits i efternamn.
Följ konversationen:
Zäta: -Tits (förvånat)! Betyder inte det något snuskigt på engelska!
Herr Tits: -Nej. Jag stavar T-H-I-T-H-S.

Tog en extremt kort cykeltur nu i kvällningen. Bara fram till närmaste fläderbuske och tillbaka.

Rabarbersaften blev inte så tokig ändå, nu när jag smakat av den så här i efterhand. Kryddnejlikorna, de små och få, gjorde nog hela skillnaden känner jag.
Och nu har jag fått mersmak för safttillverkning så nu väntar 66 klasar fläderblommor på köksbänken för att förvandlas till saft. Det står visserligen 55 i receptet men några var så små så jag tyckte det var bäst att klippa mig några extra.

Cykla en sommarkväll måste jag göra fler gånger. Det var jätteskönt!

Vi planerar vår resa. Varje dag pratar vi packning, kläder, mat, elektronisk utrustning som bör tas med eller inte bör tas med, växlekurser, pass…

Vid ett av dessa oändliga samtal kläckte Förundersökningsledaren ur sig att det vore trevligt att få se sin fru i klänning under semesterresan. Som lite omväxling till sletna byxor och en gammal t-shirt.

På väg hem från jobbet igår tog jag en paus vid Kappahl för att leta efter tunna sommarbyxor till Guldgossen. Byxor hittade jag inga men istället råkade jag springa in i ett ställ med reavaror. Och där hängde en klänning som jag fick för mig att jag skulle prova. Den var egentligen inte särskilt sommaraktig, snarare som en tunika som växt lite extra på längden. Den hade trekvartsärm, lite volang nertill, skönt mjukt material, bröstlapp med fyra klädda knappar, nåt slagts förvuxet ok över ryggen, lagom urringning och mjuka kantband överallt utom längst ner på kjolen. Färgen var övervägande grå (usch vad mycket grått jag redan har i min garderob) med rutor på vit botten.

Nu är ju jag, som de flesta säkert känner till, lite svag för reapriser, och den här klänningssaken var nedsatt till 149 kr.
Så när jag gick ut ur affären låg den i en kassa som hängde från min hand, tillsammans med en mellanblå tunika som bara kostade 49 kr.

I morses tog jag på mig klänningen.
Det gav önskad effekt. Ögon som tindrar, läppar som ler…

Klänningen har fått följa med kroppen till jobbet också. Hade det inte varit för att jag har en riktigt dålig hårdag så hade jag nog känt mig lite fin.

Eller som jag sa till kollegan:
– Jag har en så hålig dårdag!

Nu har värmen kommit.

När jag var ute och hämtade posten i morses, tio över sex, så var det redan behagligt varmt.

Igår satt jag och gottade mig med en pinnglass i kvällssolen. Det var så skönt och varmt och kändes så lyxigt att jag blev kvar en lång stund. Förundersökningsledaren gjorde mig sällskap och jag påtalade lyxkänslan.

-Så här skulle man ha det på semestern, kläckte jag ur mig. Bara sitta i sin egen trädgård och njuta. Jag har faktiskt aldrig suttit så här länge och bara haft det skönt, hemma, tidigare.

Förundersökningsledaren kontrade med att jag faktiskt bara suttit där i fem minuter!

Men det är sant. Jag har under de fem och ett halvt åren vi bott i huset inte suttit ens fem minuter i en trädgårdsstol och bara slappat. Jo, jag har suttit där och ätit, eller fört samtal med gäster, men inte bara suttit och slappnat av.

Nu ska det bli ändring på det. Det är dags för en ny, skön, brun, avslappnad Zäta att ta form!
Eller förresten, jag hinner nog inte. Dessutom mår jag inte så bra av värmen, och nu är det ju värmebölja.

För ett tag sen läste jag ut Magdalena Graafs bok “Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig”.

Om man bortser från alla upprepningar, felvrängda meningar och hennes irriterande förmåga att först såga någon och sedan släta över, så var boken inte helt oläsbar. Hon skriver ju om något viktigt. Det är intressant att läsa både hur lätt det är att hamna i en misshandelsrelation och vilka mekanismer som gör att man inte lämnar den som slår. Det kunde också varit intressant att läsa om hur svenska rättssamhället agerar, eller kanske mer INTE agerar, om nu inte boken varit så personlig att man blivit tvungen att ta allt med en nypa salt. Naturligtvis kan man inte skriva en biografi utifrån någon annans synpunkt än sin egen.

Det snällaste jag kan säga om “Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig” är att det förmodligen hade kunnat bli en hyfsad bok om förlaget som gett ut den kommit på den brillianta idén att ge Magdalena en spökskrivare.

Och en eloge till tösa Graaf som till slut stod på sig och återerövrade sitt liv!

Just nu läser jag en andlig bok när jag sitter på toa på övervåningen. “Ett brustet halleluja” heter den. Jag har inte kommit så långt för inledningen ger vid handen att boken kommer handla om kyrkklockor och det känns inte särskilt spännande.

Jag har också en bok vid sängkanten (den ligger faktiskt på golvet för den är enormt stor och otymplig) och det är ett samlingsverk med Narnia-böckerna. Jag har försökt tvinga Guldgossen att läsa dem men det var lite för gammaldags svenska för att han ska kunna ta det till sig. Nu har jag börjat högläsa för barnen så att jag kan förklara vid behov, men min nyfikenhet och förkärlek för fantasy har skickat mig långt i förväg bland berättelserna.

När jag sitter på toaletten på nedervåningen läser jag senaste Alpha-boken. Det är mycket tänka och begrunda så jag läser bara en eller två sidor i slängen.

På rasterna på jobbet har jag nyss börjat läsa “Låt den rätte komma in”. Jag har inte bildat mig någon uppfattning om boken än. Ryktet säger att det kommer handla om övernaturligheter men än så länge har det bara inträffat ett helt vanligt deckarboksmord.

Inför semesterresan har jag köpt Millenietriologin.

Jag känner experimentlustan övermanna mig i köket när jag står med ett torkblock i handen och funderar på vad man kan tänkas äta till middag.
Vi håller på att rensa ur en av frysarna för att i bästa fall kunna stänga av den under vår semesterresa. Det finns mycket smått och gott som bör ätas upp.

Åter till torsken. Efter en djupdykning i kylskåpet hittar jag 1 dl cremefraich, ca 1 dl vispad vispgrädde som blev över sen tårttillverkningen i söndags, och ungefär samma mängd matlagningsgrädde.
Jag rör ihop alltihop och häller i cirka en halv dl chilisås.

Torsken skär jag i bitar och lägger i en smord form, saltar med örtsalt och doftar över rejält med ingefära. Och så på med “såsen”. Och skjuts in i ugnen.

Det här kan gå hur som helst.

Och det gick bra. Faktum är att det blev jättegott, med färskpotatis till.
Fast – mat med så mycket grädde kan ju bara inte misslyckas!

…att äta middag i uterummet.
…att sitta i solen och äta en glass efter maten.
…att lyfta på täckväven till smultrontornet och hitta en massa solmogna smultron och nästan en liter smulgubbar.
…att sätta på vattenspridaren och ställa in strålarna så att de når precis så långt och brett som jag vill.

Förundersökningsledaren är i färd med att skala färskpotatis (vet ni förresten hur fantastiskt gott det är med rå färskpotatis. Jag kan bara inte låta bli att nalla några stycken…) i potatisskalarsnurren.
Lilla Svalan, som ibland får för sig att hon är en hjälpsam person erbjuder sig att ge ett handtag och snurra på veven:

-Kan jag få blanda!

Vet ni hur dumt det är att klia sig i ögonen när man har ätit vitlöksbröd och följdaktligen har vitlökssmör på händerna?

Just det – JÄTTEDUMT!

Nu är saften klar.

Den var lite omständlig att göra. Skulle koka tre gånger till exempel.
Inte blev den så där outstanding god heller. Om jag någon gång i framtiden får egna rabarber i oanade mängder kanske jag gör den igen. Eller om familjen tycker att den är väldigt god.

Här är i alla fall receptet:

1½ kg rabarber, gärna späd och röd
6 dl vatten
5 kryddnejlikor
500 g strösocker per liter avrunnen saft
1 krm natriumbensoat

Gör så här:
1. Skölj rabarbern (1½ kg) väl, men skala den inte. Skär skälkarna i små bitar. Ju mindre bitar desto snabbare blir moment två. Jag skar jättetunna skivor, men det beror på att jag tycker det är roligt att skära jättetunna skivor. Det är ju inte helt nödvändigt naturligtvis.
Eftersom jag lät mina rabarber vänta ungefär tre veckor i kylskåpet så var det en del som försvann när jag väl skulle ta hand om dem. Jag drygade ut med skalad, skivad citron så att mängden blev 1½ kg i alla fall.
2. Koka upp vattnet (6 dl) i en rostfri gryta. Häv ner rabarbern och kryddnejlikan (5 st). Tryck till lite så att så mycket rabarber som möjligt hamnar under vatten. Rör runt emellanåt. Koka på svag värme under lock tills rabarbern är sönderkokt. Det tar en stund.
3. Sila massan genom silduk och låt saften självrinna i cirka en timma, eller tills den slutat droppa av sig.
4. Mät upp saften (jag fick 1,15 liter), koka upp den och tillsätt sockret (i mitt fall 575 g) under omrörning.
5. Koka upp igen. Stäng av plattan och låt bubblorna lägg sig. När saften stannat till ska man skumma väl. (Jag fick nästan inget skum på saften så jag struntade i det.)
6. Rör ut natriumbensoat (1 krm) i ½ dl av saften tills de små kulorna löst sig. Rör ner det i grytan.
7. Häll upp saften i varma, väl rengjorda flaskor och förslut. Förvaras svalt. (Eller gör som jag, häll upp saften i vad som finns tillhands och frys ner den så är det ingen risk att det jäser eller möglar.)

Hur hör de här orden ihop?

Makaroner
Macka
Makapär
Makadam

Här kommer listan på vad jag köpt i klädväg idag.

* Långärmad blå t-shirt med tryck, till Guldgossen. Har kostat 129 kr. Reapris: 64 kr. Inköpt på Cubus.
* Grå långbyxor med mycket fickor, till Guldgossen. Har kostat 249 kr. Reapris: 124 kr. Syftet med byxköpet var att hitta tunna långbyxor till semesterresan men tyvärr tittade jag inte efter ordentligt utan har köpt fodrade höstbyxor. Nåja, har hinner förhoppningsvis inte växa ur dem innan skolan börjar. Inköpta på Cubus.
* En helknäppt, lätt utställd, svart höst- och vårkappa, lårlång med skärp, till mig. Har kostat 598 kr. Reapris 298 kr. Inköpt på H&M.
* En vit hårgrej med blommönster av silverprickar till lilla Svalan. Det är som ett hårband eller som en slags sjalett (det ordet fick jag slå upp för att kunna stava) fast utan knytning utan med resår i nacken. Ingen rea. 29.50 kr. Inköpt på KappAhl.
* En grå långärmad tunika/klänning med små små vita och grön-turkosa blommor i mönstret. Ärmarna är påsydda så att det ser ut som man har en långärmad topp under och de är helgrå. Tunt knytband i ryggen. Mjukismaterial. Till lilla Svalan. Har kostat 129 kr. Reapris 59 kr. Inköpt på Cubus.
* Jättesöt smalrandig långskjorta, röd och vit. Trekvartsärm med knappar i armslutet. Flera lagda stråveck på bröstet och genomgående knäppning som inte går ända upp i halsen utan lämnar en snygg V-ringning. Mycket tunn bomull. Utsökt arbetade detaljer. Till lilla Svalan (åh vad jag önskar att jag vore 30 år yngre). Ingen rea – 149 kr. Inköpt på Cubus.
* Svarta capri-harlmebyxor i mjuk trikå. Jättesköna och inte allt för fula. Slutar strax under knät eller strax över om man drar upp dem. Bred mudd i bensluten. Till mig själv. Ingen rea – 149 kr. Inköpta på Cubus.
* Bikini till mig. Vit botten. Bruna kanter. Bruna, korallfärgade, svarta och ljusturkosa streck som bildar rutor. Överdelen har aningen små kupor, men jag ska ju utomlands så det gör inget om det väller över lite. Överdelen har kostat 159 kr. Reapris: 89,50 kr. Trosan har kostat 129 kr. Reapris 69,50 kr. Inköpt på KappAhl.
* Jättemjuka mörkblå jeans till mig. Tighta upptill, vida nertill. Sydda pressveck fram. Har kostat 498 kr. Reapris: 149 kr. Inköpta på H&M.
*Gråmelerad långärmad luvtröja med dragkedja hela vägen. Smock kring halsen. Dragsko i luvkanten. Två fickor. Mjuk och skön, lagom tunn för resan. Ytterligare ett plagg till mig. Har kostat 249 kr. Reapris: 98 kr. Inköpt på H&H.
* Långärmat skjortklänning till lilla Svalan. Genomknäppt, bröstlapp med volangkant, dragsko i midjan, liten volangkant på ärmarna. Ärmarna kan vikas upp och fästas med ett band med knapp till halvlång ärm. Lätt rynkad volang i nederkant. Färgen är mest beige men med rutor i ljusblått, rosa och med smala streck av svart och silver. Har kostat 149 kr. Reapris 79,5 kr. Inköpt på H&M.

Summa sumarum: 1358 kr.
Det är farligt att släppa loss mig i ett köpcenter med bara två barn som enda skydd mot ekonomisk katastrof. Dessutom två ganska köpglada barn som hellre hejar på sin mamma än försöker stävja hennes framfart.
Jag har i alla fall sparat 1258,50 kr på att handla på rean.