Zäta

Jag har två septemberkaktusar som blommar nu.

Guldgossen och lilla Svalan har tillsammans beslutat sig för vad de vill göra med sina insamlade veckopengar. De vill köpa en studsmatta. Deras föräldrar är mycket glada och nöjda över beslutet att ha en målsättning och ett aktivt sparande.

Förundersökningsledaren har genast satt igång med det han är bäst på – att undersöka. Genast upptäckte han att de studsmattor som läggs ut på blocket.se går åt som smör i solsken. Efter en liten stund upptäckte han att man inte ska köpa vilken billig matta som helst, utan satsa på lite kvalitet. Kantskyddet är den ömma punkten. Med ett riktigt kantskydd blir hoppandet mycket säkrare.

Men smakar det så kostar det. Drygt 4000 nypris och begagnat som inte försvinner efter fem minuter är omöjligt att hitta.

Så nu sparas det. Barnen har fått erbjudande om att hjälpa till med trädgårdsarbete och diverse sysslor som de kan tjäna pengar på.
Just nu ligger de till exempel båda med rumporna i vädret och rensar häcken, ja, tujahäcken alltså! Mycket samarbetsvilliga och ivriga är de därtill.

Förundersökningsledaren kikar ut genom fönstret på våra små barnarbetare och säger förnöjt:
-Vi kanske skulle försöka dra på det här inköpet ett tag, så kan vi få billig arbetskraft hela våren…

När jag lägger om mina matvanor, som till exempel vid storhelger, så blir jag ofta av med mina regelbundna avföringsvanor. Det kan till och med hända att jag inte bajsar alls på några dagar, vilket inte är så skönt för lilla magen.

Igår vad det en sådan där dag, när jag kände att det absolut var läge för lite fekalier, men ändtarmen var inte beredd. Inte förrän jag kom till Willys och skulle handla. Då plötsligt kände jag tydligt hur det tryckte på i akterpartiet. Och det tryckte rejält. Jag kämpade för att trycka tillbaka utflödet och fick hyperventilera för att klara av det. Jag gick bakom kundvagnen som värsta skitnödiga killen, och det var precis vad jag var, fast tjejj. Som en mindre förlossning kändes det, och hur man lyckas hålla tillbaka en sådan är det ännu ingen som kommit på, i alla fall inte den naturliga vägen.

Nåväl, jag lyckades hålla mig i alla fall, och undertryckandet av det oundvikliga ledde till att toalettbehovet gick över igen.

Efter Willys for jag till Lidens för att köpa med mig blommor till den trevliga familj vi skulle besöka under eftermiddagen. Jag hittade en stor kruka med små påskliljor som jag köpte med mig.
När jag var på väg ut ur blomsteraffären fick jag se några bekanta ansikten som var på intågande. Jojjomensan, naturligtvis var det familjen vi skulle besöka.
Jag ville ju inte att de skulle se mig med min kruka, så jag dök ner bakom entrédörren och ställde krukan på golvet. Sedan satt jag där på huk ett bra tag. När jag kikade upp och ut hade familjen fortfarande inte gått in i affären, så jag fick fortsätta gömma mig. Detta upprepades ett par gånger och under tiden så gick mina gamla grannar förbi, Guldgossens före detta dagisfröken och lite annat löst folk som jag känner. Alla tittade bekymrat på mig där jag stod i hukande position.

Förundersökningsledaren föreslog att jag skulle förklarat för dem att jag lekte kurragömma, men jag kom inte på några bra och rimliga undanflykter just när jag stod där. Och hur rimligt är det att en 37-årig kvinna leker kurragömma i en blomsteraffär!?

Det kanske inte var så smart att göra om bloggutseendet till ett gult inferno. Jag kan inte påstå att jag inte vet hur jag tänkte, men uppenbarligen tänkte jag inte färdigt. Hade jag tänkt ett steg längre hade jag insett att jag inte kommer hinna ändra utseende till någon mer normalt och vilsamt.

Nu har jag visserligen inte bloggat särskilt mycket i helgen, och därför inte fått tillfälle att få pippi på de grälla färgerna, men i alla fall. Idag är det inte påsk längre så nu vill jag inte se ägg och gult. Gult är fult!

Nu är långhelgen slut. Vad fort det gick! Jag hann knappt gå in för landning förrän det är dags att rivstarta på nytt.

Men vilken helg vi haft. Underbart, underbart väder och mycket avslappnat umgänge med härliga vänner och med familjen. Vi har varit ute en hel del och inte hemma så mycket alls. Jätteskönt att inte behöva städa och påskpynta och laga mat… Säger en lat Zäta med smilbanden uppdragna till öronen!

Vi är på väg hem efter en lång påskdag med framträdande i Missionskyrkan i Götene och sedan lunch hos svärföräldrarna, eftermiddagssol hos Lasse i berget och kvällsmat hos svärföräldrarna.

När vi närmar oss Lidköping och åker förbi soptippen sprider sig en omisskänlig odör i bilen. Dagar när solen legat på och vinden drar ut till sjöss luktar det alltid hemskt när man kör ut på rakan mot Lidköping.
Lilla Svalan har besked om vad det stinker:
-Det luktar rutten banan… med bajs i!

Förundersökningsledaren har varit på stan och köpt skor till Guldgossen. Jag ringer och ber honom köpa med blommor hem. Påskliljor eller tulpaner ska det vara, till värdinnan vi får gästa i kväll.

Förundersökningsledaren kommer hem med en kvist vita dussinblommor, hopfösta med två kvistar ljusgula nejlikor och lite grönt.

-Men, du skulle ju köpa påskliljor eller tulpaner, utbrister jag besviket.

Förundersökningsledaren försöker förklara och efter en stund av påhopp från min sida, även försvara sitt val av blommor. Guldgossen ser sig nödgad att bryta in i gnabbet:

-Det handlar inte om vilka blommor man köper. Det handlar om att visa att man tycker om någon. Vi ska vara tillsammans och känna glädje och gemenskap.

Jag kan inte låta bli utan att undra var han får sina visdomsord ifrån, och Guldgossen avslöjar:

-Det stod i Bamse, fast det var en annan högtid bara.

Jag behöver en matberedare. Det är faktiskt jättekrångligt att göra pajdeg utan.
Nu ska jag önska mig en i födelsedagspresent.

Men för att kunna göra detta behöver jag hjälp. Vad använder man en matberedare till, mer än pajdeg. Jag gör paj max en gång i halvåret och det känns inte jättemotiverat att önska sig en dyr pryl som så sällan kommer till nytta.
Har du en matberedare och använder den, så får du väldigt gärna skriva en kommentar och berätta vilka fler användningsområden du hittat.

Det gick bra med sången. Kanske inte klockrent och alltigenom perfekt men helt godkänt.

Ska se om jag kan gulla tillräckligt med Förundersökningsledaren för att få honom hjälpa mig att lägga upp den på bloggen.

Nej hörrni. Nu börjar jag bli äggligt trött och ska gå och lägga mig på stubberten.

Guldgossen kom hem från kalaset med en laddning norgehistorier.
-Vet du varför norrmännen strör socker på kudden innan de går och lägger sig?
-För att de ska sova sött.

http://www.radiolidkoping.se/index.php?option=com_frontpage&Itemid=1

Klicka på länken i morgon förmiddag, strax före elva, så kommer ni till Lidköpings Närradios hemsida. Där kan man lyssna på sändningarna över nätet.
I morgon sänds gudstjänsten från min kyrka, precis som den gör nästan varje söndag förmiddag.
I morgon kommer en liten körgrupp medverka under gudstjänsten. Körgruppen består av två sopraner, två altar, en tenor och en bas. Jag är en av sopranerna.

Vill det sig väl kommer jag också sjunga Pie Jesu. Det är en utmaning.
Den går svindlande högt och är inget man presterar på morgonen om inte halsen är i topp. Jag är osäker på om mina stämband har någon peak i morgon…

Pie Jesu är en förtvivlat vacker sång. Jag har framfört den några gånger under julkonserter i Lundsbrunn. En äldre gentleman på orten har till och med önskat att jag ska sjunga den på hans begravning, och det har jag lovat honom att göra.

Jag har sjungit Pie Jesu två gånger tidigare i Pingstkyrkan i Lidköping. Första gången jag sjöng den tror jag att jag överraskade mest, eftersom folk då inte visste om att jag kan komma upp på ganska höga toner när jag har en bra dag.
Efter mötet kom en man fram till mig och berättade hur han reagerat när jag började sjunga. Sången börjar med tonen höga C. Sen svävar den lite upp och ner och landar ibland på ett giss. Mannen tyckte synd om mig när jag började sjunga. Han tänkte: -Hon vet inte att den här sången går så högt. Hon har börjat på en alldeles för hög ton. Stackars människa som kommer skämma ut sig!

Vi får se hur det går i morgon. Om jag skämmer ut mig eller inte…

I morgon firar vi långfredagen.
Jag menar verkligen firar, för Jesu död på korset är den yttersta kärlekshandlingen.

För så oändligt mycket älskar Gud dej, att Han lät sin son förnedras, förlöjligas, hånas, piskas, pinas och dö, som din ställföreträdare. Och så ofattbart mycket älskar Jesus dej att Han inte bara utstod allt detta utan valde det, valde med kärlek, för att du ska få möjligheten att tillbringa en evighet tillsammans med Honom. En evighet av glädje, lycka, harmoni, helhet, frihet och frid.

Hjälpars vad det blev gult här nu. Inte jättesnyggt får jag medge…

Men är det påsk så är det.
Nu får jag (och ni, fast det är ju frivilligt förstås) stå ut med äggfärgerna tills påsken är över, eller kanske ännu längre om jag inte hinner ändra till något vårlikare på ett tag.

Ett läckert rosa halsband som passar perfekt till vår- eller sommarstassen.

Halsbandet är gjort efter en förkomponerad smyckessats från Panduro, och alltså inte efter mitt egen huvud. Men det är tillverkad med samma omsorg som mina övriga smycken.

Halsbandet består av korallrosa snäckskal och olika rosa glaspärlor. Det har ett litet silverfärgat hänge med en prinsesskrona på ena sidan och texten “Elements” på den andra. Halsbandet knäpps med karbinhake intill det stora silverfolierade glashjärtat som också indikerar början på det långa hänget. Smycket är ca 45 cm långt om man mäter från mitten av nacken ner till hängets slut.
Allt material är nickelfritt.

Smycket såldes på Missionsauktion i Skälvum för 150 kr.
Pengarna tillfaller Skälvums Missionsförsamlings verksamhet.

Här kommer några olika bilder tagna i olika ljus och med, respektive utan blixt för att du bättre ska få en uppfattning om färgerna.

Klockan är tio i sex. Jag är plötsligt ensam hemma.
Förundersökningsledaren har just åkt iväg med Guldgossen för att skjutsa honom till ett kalas. Lilla Svalan är och leker med en klasskamrat.
Att gå några minuter för sig själv är dyrbar lyx som måste tas tillvara på bästa sätt.

Så vad ska jag göra?
Det står mellan att:

A. Blogga
B. Gräva fram den sista slatten hemmagjord glass som jag gömt undan för särskilda behov längst ner i frysboxen, och sätta mig med den en stund i solen på baksidan av huset.

Har förstått att det är svårt att kommentera här nu. Jag beklagar, för jag älskar ju att läsa vad ni skriver…

Gissa vad jag ägnat senste timman åt? Just det, läst bloggar såklart.

Jag ligger så hopplöst efter nu och har massor att läsa ikapp. Det är ju inte så att jag MÅSTE, men jag vill ju hänga med. Bloggläsandet är intressantare än att läsa nyheterna tycker jag. Nyheter är ju mest bara elände och tråkigheter. Bloggar är LIV.

Några minnesbilder från resan:

Fredag kväll
Vi har ätit av den rikligt uppdukade buffén och strosat runt på upptäcksfärd på båten. Jag lägger mig för att vila i hytten och Förundersökningsledaren bestämmer sig för att ta ett stros till, på egen hand. Jag somnar medan han duschar. Medan jag sover kommer vi ut ur den skyddande skärgården och det börjar gunga ordentligt. Därav märker jag inget förrän jag vaknar med ett ryck av att den tunga hyttdörren smäller igen när Förundersökningsledaren går iväg. Då märker jag det desto mer och på en halv sekund är jag klarvaken. Jag sätter mig upp i sängen och märker ännu tydligare hur vågorna får båten att kränga från sida till sida. Jag tittar ut genom det väl tilltagna fönstret och ser från nionde däck ner på det upplysta havet flera meter ned. Vågorna går höga.
Jag slår på en informationskanal på den lilla TV:n ovanpå garderoben och läser att beräknad våghöjd är två meter. Två meter! Vågorna är högre än jag själv.
Plötsligt känner jag inte alls för att ligga själv i hytten och försöka sova. Jag klär mig raskt och går ut för att leta efter Förundersökningsledaren. Jag hittar honom genast på däck sex och blir jätteglad av att så snabbt ha uppspårat min själsfrände.
Resten av natten ägnar jag åt att be Jesus stilla vågorna. Och det gör Han, även om det tog lite lägre tid än min trötta kropp hade tålamod till. Fram på morgontimmarna gungar det nästan inte alls och hemresan är som en promenad i parken.

Lördag kväll
Vi har suttit länge i kareokebaren och väntat på att det ska bli min tur att sjunga. Jag är inte riktigt upplagd, nästan lite nervös fastän jag inte känner en levande själ ombord på färjan, mer än Förundersökningsledaren förstås. Jag har valt ut den enda låten jag tror att jag kan i den långa listan av kareokesånger. Det är Carolas “När löven faller av”. Medan jag väntar framförs sång efter sång och det är idel publikfriare med drag och hög “sjung-med-faktor”.
Förundersökningsledaren börjar tröttna på väntan. Klockan tolv börjar en dansuppvisnig på stora scenen som han vill se. Jag funderar allvarligt på om vi ska gå när den estniska kareokemadonnan ropar upp mitt namn.
Jag greppar micken, blickar ut över den månghövdade publiken i den fullsatta baren och sjunger så gott jag kan, trots att medhörning saknas och ljudet på musiken är för lågt för att jag verkligen ska kunna göra mig själv rättvisa.
Folk slutar skråla och sjunga. De stannar upp och lyssnar. De ställer ner sina glas och väder blickarn mot mig. Det blir onaturligt tyst för att vara en kareokebar ombord på en Siljabåt en lördagskväll.
När jag sjungit klart bryter jublet loss. Människor aplåderar och visslar. Uppskattande ord ropas. Stående ovationer (fast de flesta som står gör det för att de inte lyckats få någon sittplats…) Jag gör en fånigt vinkande gest, bugar mig som tack och kliver av scénen. Genast får jag en stor kram från en vilt främmade kille.
-Det var för … det mäktigaste jag hört, säger han med bara ett lagom sluddrigt uttal.
Och jag tänker på Rana. Hon skulle varit med. Det var för henne jag ville sjunga.

Söndag morgon
Vi sover länge. Natten har varit lugn. Nu är det dags för frukost. I en livsmedlesaffär i Tallin provianterade vi bröd, juice, tomater och Nutella dagen innan. Att gå i mataffärer och jämföra utbud och priser är bland det roligaste som finns när man är utomlands. Det fanns en del roliga saker men i avsaknad av kylskåp har vi nu dukat upp en enkel frukost på en plastkasse mitt på sängen. Förundersökningsledaren gläder sig åt Nutellan. Riktigt lyxpålägg!
Men vi har ingen smörkniv, ingen fickkniv, ingen fällkniv, ingen… kniv alls. Vad ska vi ta Nutella med? Det är lite för klenigt att stoppa ner fingrarna och något annat att bre med hittar vi inte i hytten.
Förundersökningsledaren kommer på det. Bättre knivlös än rådlös. Han kör ner tandborstskaftet i burken och så är frukosten serverad!

Det börjar bli dags att göra om här på bloggen igen. Nu är vintern över och det är ju för i all sin dar vår. Frostpromenadsbilden bör bytas till krokusar.

Kanske hinner jag ta mig tid för detta under påskledigheten. Fast det klart, det är inget högprioriterat åtagande måste jag erkänna. Det finns annat som kommer i första rummet.

Ikväll har jag varit på krogen. Chefen har bjudit på god mat och dryck för alla anställda och vi har tävlat i en musiktävling.
Jag är kass på musiktävlingar. Tyvärr var inte de övriga i mitt lag så mycket bättre de heller så vi förlorade stort. Men det gör inget. Vi var i alla fall det snyggaste laget!

På hemvägen stannade jag till vid ICA (Willys stänger ju redan vid nio) och köpte godis till alla påskakärringar som förväntas komma på besök i morgon. Skärtorsdagen är stora kärringdagen. För några år sedan brukade jag också klä ut mig och måla mig i ansiktet för att sympatisera med mina barn. Ett år förbjöd mig chefen att gå ut på stan på lunchen eftersom jag målat mig och tatt på huckle och dessutom hade en jacka med företagets logga på.

I år blir det inget påskande för min del. Guldgossen kanske har vuxit ifrån det också och ska hur som helst på kalas men lilla Svalan tror jag nog vill klä ut sig och gå runt och knacka dörr och önska “glad påsk”. Chefens fru har lovat hämta upp henne på fritids så att lilla Svalan kan gå tillsammans med deras jämnåriga dotter. själv planerar jag att jobba över. Det är egentligen dumt att planera sådant men jag har mycket starka misstankar om att jag inte kan sluta redan vid tolv trots att det är Skärtorsdag.

När jag handlat och körde hemmåt på ringleden överraskades jag av en tät dimma. Jag fick sakta farten och krypa fram i 40 resten av vägen. Det var så dimmigt att jag inte såg mer än en snöpinne i taget. Hade jag inte kört på välkänd väg hade det gått ännu långsammare.
Väl hemma i mitt eget kvarter klarnade det upp och jag såg till och med månen högt uppe på kvällshimlen. Den är nästan full.
Det kommer bli perfekta förhållanden för alla Blåkullaresenärer i morgon.

Nu har jag varit i farten och knåpat lite igen i min pysselhörna.
Den här gången blev det ett par örhängen. De har tidigare varit till salu här på bloggen men är nu bortgivna till en Ljusblå flicka.

Själva öronkrokarna är silverfärgad koppar, liksom tråden och pärlhattarna.
De största pärlorna är isblå swarovskikristaller, de lite mindre är facetterade glaspärlor i ljus turkosblå och transparent. Där finns också små, små petitpärlor av glas i färgerna snövitt och isblått.
Att material är nickelfritt.

Efter fritids tar jag med barnen till leksaksaffären. Guldgossen ska köpa present till en kompis och lilla Svalan har fått löfte av mig att välja ut något till sig själv.

Hon går länge runt i affären. Spanar på spel. Bläddrar bland bokmärken. Botaniserar bland böcker. Dissar dockor men drömmer om en doktorsväska.

Till slut blir det för svårt. Suckande undslipper hon sig:
-Käre barn, vad i hela fridens namn ska jag välja!

Igår hade jag chansen.

Tillväxtgruppen var hemma hos oss på kvällen men troppade av enligt tidsplanen vid halv åtta.
Det fanns ingenting jag bara MÅSTE göra. (Såklart fanns massa tvätt att ta hand om och lapptäcken att sy, och smycken att göra, tidningshögar att rensa i, sånger att ta ut… men inget som inte kunde skjutas upp till morgondagen.)

Jag bestämde mig för att gå och lägga mig riktigt snuskigt tidigt. Vara duktig flicka och tänka på mig själv ni vet!

På något märkligt sätt hamnade jag ändå framför TV:n och råkade sätta på inspelningen av finalen i Let´s Dance, som jag inte sett ännu. Och sen satt jag där, och klockan blev i alla fall mer än 8 timmars sömn kvar till morgonalarmet.

Det är så dumt. När jag nu hade chansen att få sova ut. Hämta ikapp lite. Ge andrum.

Jag fick i alla fall se Laila och Tobias dansa det vackraste jag sett i dansväg (och ja, jag har inte sett så mycket…) i sin fria uppvisningsdans. Jag lipade tyst med hörlurar på öronen för att inte väcka övriga familjen, som varit förståndigare än jag och lagt sig för att sova.

Och idag då? Jo, idag är jag trött, som vanligt…

Bevara mig väl!

I Gina Tricots skyltfönster fick jag se att de är tillbaka… De fulaste byxorna i historien. Harlembyxor!

Nu är det lunchrast. Jag ska äta risgrynsgröt. Det är fint det!
Ska bara gå och köpa lite mjölk att hälla i tallriken så jag inte bränner mig på tungan…

Igår kväll, när jag nattade barnen, blev vi sittandes i stund i Guldgossens säng och pratade om kroppen.
Lilla Svalan berättade om cancertumörer som först är pyttesmå, sedan växer till en ärta, för att bli stora som tennisbollar och sedan som en hel melon!
Guldgossen pratade om virus och lilla Svalan om vattenkoppor.

Så kom Guldgossen plötsligt på någonting som han uppenbarligen funderat på ett tag.
-Mamma. En tjejj i min klass, på underarmen här vid handleden (han höll upp sin egen handled som illustration), där syns hennes tarmar jätteväl!

Stoltare än tuppen i hönsgården sprätter jag med benen och slår mig för bröstet. Det är ju sanslöst att jag lyckats avla en sådan skönhet, ett sådant smycke, en ädelsten. Att min livmoder kunnat ge rum åt idel mjukhet, strålande lycka, och ett flickebarn med DEN blicken.

Nu är det i alla fall VÅR. Inte ens en liten snöstorm som förirrat sig hit ner från Nordanhaven kan få mig att tro något annat.

Idag strålar solen ikapp med sina små kopior i dikeskanterna och vi som är lite äldre minns vårlekar som kulputtning och twist.

Förundersökningsledaren vårstädar stenläggningen utanför huset med nyinköpt attiralj som kopplats till högtryckstvätten.
Lilla Svalan är på barnkalas. Jag har på begäran gett henne en lätt sminkning och hon börjar se ut som en ung dam. Det är bara ögonbrynen som behöver en putsning.
Guldgossen häckar framför datorn men jag ska snart få honom på bättre tankar.
Själv ska jag vattna blommorna (jag råkade prioritera bort dem häromdagen…) och kanske ta en liten promenad, fixa lunch, kanske sy lite lapptäcke, ta hand om tvätt, och så ska vi öva ikväll inför sångeriet på morgondagens gudstjänst.

I morgon kommer svägerskan hit med sin lille son. Vi har passat på att bjuda in familjen B också. Familjen B har länge blivit utlovade att få testa vår pizzasten.

Ikväll har jag tillbringat nästan en timma på Willys och veckohandlat. Några pizzapålägg slank också ner i kundvagnen.
Vad sägs om:
crabfish
annanas
svampinjoner
mozarella
kronärtskocka
sparris
banan
vitlök
gul lök
tomat
paprika
Och så självklarheterna skinka, hushållsost att riva, och en god tomatsås att bottna med.

Nu ska jag sätta degen, göra pizzasallad och städa huset. Och vattna blommorna för nu var det plötsligt två veckor sedan sist igen. Tänk vad tiden går fort! Hoppas blommorna tycker likadant…

Igår, när jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha köpt huvudvärkstabletter i apoteket vid torget, började jag plötsligt tänka på Jesu gigantiska kärlek. Jag blev glad och sådär härligt upprymd som man bara blir när man vet att någon annan älskar en innerligt mycket.

Och så tittade jag ner på marken för att se hur jag satte mina steg. Och där, mitt framför min vänstersko, låg ett stort vitt hjärta. Jesu rena hjärta?
Nej, det var en flaga färg som lossnat från fasaden på huset bredvid gångbanan. Men det var rätt häftigt att den hade den exakta formen av ett hjärta, och att det var cirka 15×15 cm stort.

Jag tror benhårt att Jesus älskar mig!

Nu stundar arbetssamma tider.

Det är livsfarligt att lämna Förundersökningsledaren ensam hemma en onsdagskväll.
Han har tittat på “Rent hus” och har fått en massa dumma idéer.

Kära hjärtanes, hur ska detta sluta?

…och så finns det dagar som får lite för mycket.

Bråttom, bråttom, bråttom.

Tandläkarbesöket tog lite extra tid p.g.a. traumakontroll (från när Guldgossen förolyckades i en hoppborgsrutschkana och bet igenom läppen) och lite tandstensborttagning.

Raskt iväg till leksaksaffären och köpa en present till nästa klasskamratskalas.

Snabbt hem och sätta igång Guldgossens läxläsning.

Och så var det då matlagningen. I bästa Kajsa Varg-stil plockar jag fram ett paket matlagningsgrädde, en citron, ett paket fisk och en lök. Tänka, tänka, tänka… det får bli en gratäng.
Jag tar fram stora slaktarkniven och börjar hacka lök för brinnande livet. Och än slant han hit… och än slant han dit… och än slant han ner på tummen.

Det blöder. Och jag är väldigt blödig när det gäller mig själv, så jag spolar kallt vatten en liten stund (så länge jag fortfarande kan stå upp), virar en kökshandduk runt tummen och går och lägger mig med benen och armen i högläge på soffan.

Där hittar maken mig när han kommer hem. Och så hjälper han mig att få gratängen i ugnen och går på solpromenad.
Jag står kvar i köket med en urvriden citron och en blodig kniv. Vad kan man göra av detta då? Det är ju dumt att kasta bort Guds gåvor även om de råkar vara sura.

Jag drar mig till minnes ett husmorstips från de frenetiska städtanterna i “Rent hus”. De städade badkaret med en halv grapefrukt. Miljövänligt men effektivt.
En halv citron borde ju i alla fall räcka till ett handfat.

Vad har jag då lärt mig av detta?

Jo – stressad mor bör ej handskas med knivar.
Och sura citroner svider i skärsår!

Fick just en påminnelse av käre maken. Guldgossen ska till tandläkaren idag så jag ska sluta jobbet kvart i fyra. Det är om en halvtimma.

Jo, idag ska det inte bli som sist, då jag helt glömde bort tiden och fick köra som värsta rallyföraren genom stan för att hämta lilla Svalan och sen tillbaka för att hinna till tandläkaren innan han fick frustrationsutbrott på sina små patienters glömska mammor.

Om en halvtimma åker jag. Var så säkra!

Men nu är det nog vår i alla fall.

Jag var ute en sväng på lunchen och solen bara… bara… bara kräktes ut en massa värme och ljus. Himlen var otroligt blå och vid husväggarna satt unga gossar i bara T-shirt och snackade och kollade tjejjer.
Jag blev faktiskt inkollad också.
För jag gick med vinterjacka och tjocka vantar.

Jag var på väg till apoteket för att köpa… tada! Huvudvärkstabletter!

När jag väckte Guldgossen i morses tittade han både yrvaket och sömndrucket på mig och så satte han sig upp i sängen, tittade ner på golvet och sa:
-Varför är det vatten på golvet?

Jag inspekterade golvet noggrannt men kunde inte upptäcka vatten någonstans.
-Nej, det är inget vatten på golvet.
-Jo, det är vatten på golvet.
-Du är nog inte riktigt vaken än.
-Men det ÄR vatten på golvet!

Till slut trodde jag att Guldgossen faktiskt trodde att han såg vatten på golvet och då, just när han såg att jag var lagom konfunderad, klämde han nyktert till med:
-April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

Muntert suckande gick jag in till lilla Svalan och försökte ömt skaka liv i min lilla sexåriga tonåring. Det var stört omöjligt att få henne att vakna.
-Men lilla Svalan, vakna nu. Det är morgon.
Då slår hon upp sina stora bruna och utbrister triumferande:
-April, april! Jag sov bara räv.

Efter ytterligare några försök att lura sin mamma (som jag inte gick på) berättade barnen att lilla Svalans klass vann ljuskoppsinsamlingen. De slog tvåan med tusen ljus. Gissa om jag trodde dem? ICKE!

Därför fick jag skämmas lite när jag frågade lilla Svalans fröken vid lämningen vilken klass som vunnit…

Men på väg till skolan lyckades i alla fall jag få till ett lur för mina barn.
Jag vinglade till lite med bilen och tittade oroligt i backspegeln.
-Nej, nu körde jag på en ekorre igen!
Båda barnen slök luret med hull och hår och jag kände mig riktigt nöjd när det var min tur:
-April, april era dumma sillar. Jag kan lura er vart jag vill-ar!
Guldgossen meddelade att han hade blivit pirrig i magen när han trodde att jag gjort det igen.

För sex år sedan opererade jag bort gallblåsan. Eller ja, inte själv förståss, det var en läkare som gjorde det, och han hade hjälp av några personer till som söv och skickade peanger och skalpeller och allt vad det hette. Efter att jag varit och tagit bort stygnen (nu var jag där igen, påstår att ensam är bäste dräng) ringde jag mamma och lurade i henne att de invärtes såren blivit infekterade så att de skulle bli tvugna att öppna mig och dränera och göra om.

Märkligt nog uppskattade hon inte mitt aprilskämt!

Talesättet säger att det ska snöa tre gånger på lärkan innan det blir vår.
Problemet är bara att jag inte har hört någon lärka ännu, och idag är det första april och jag VILL verkligen att det ska vara slut med snöoväder nu. Helgens snöyra måste ha varit den sista.

Men det är ont om lärkor i stan. Jag måste nog ringa mamma på landet och fråga om hon kommit än – lärkan alltså.

Inget inlägg på hela dagen igår. Det är sällan det inträffar här på Zätas blogg.
Men jag har verkligen knapert med tid nu för tiden. Och så kommer det nog vara hela 2009 är jag rädd.

Det började för drygt ett år sen. Hon läste om min getingfobi och jag läste om hur hon råkat låsa in sin man i sovrummet. Tiden gick. Tycke uppstod.

Förra veckan gjorde jag en liten trevare till kommentar på hennes blogg. “Vad gör du efter lunch på fredag?”
Och så blev det. Äntligen fick jag träffa min favoritaste favorit bland alla bloggande människor.

Och jag var nervös. Jag hade ont i magen på torsdagen och var småhispig på fredagen.

På vägen upp till Stockholm med bil fick jag ett SMS. När vi stannade för att äta tidig lunch satte jag mig och skrev svar. Jag hann bara med två meningar så ringde telefonen. Det var Rana. Jag skrattade redan innan jag hann säga “Hej”. Förundersökningsledaren refererade mitt samtal efteråt och sa att jag skrattat nervöst hela tiden.

Jag berättade för Rana att vi var i Arboga och käkade.
-Okej, jag vet inte var Arboga ligger, svarade hon.
-Typiskt noll-åtta, retades jag.
När vi lagt på berättade Förundersökningsledaren torrt att det var ett bra tag sen vi passerade Arboga och nu var nästan i Eskilstuna. Jag borde vetat eftersom det var jag som körde bilen!
Jag var tvungen att messa Rana om mitt misstag, och om mitt nervösa fnitter, och Rana messade tillbaka att hon tyckte mitt skratt var underbart.

Förstår ni att jag älskar den tjejjen!

När jag äntligen träffade Rana öga mot öga kom hon mot mig med en stor kram. Jag sveptes med av hennes positivism men jag erkänner att jag blev blyg och lite mer tillbakahållen än jag är i vanliga fall.

Vi for till ett köpcentrum och satt och pratade i över två timmar. Tiden bara flög iväg.

Så här skrev jag i min dagbok senare på eftermiddagen, när jag satt och väntade vid terminalen innan färjan skulle gå:

********************************
Jag är helt uppslukad, helt konsumerad av mitt möte med Rana.
“Nu bjuder jag dig”, sa hon, och så tog jag en juice. “Du får gärna ta nå´t till. Känn inte att du inte ska bara för att jag inte fikar”. Och jag kände verkligen att med den här kvinnan kan jag vara mig själv. Det finns ingen som helst anledning att ställa sig in, göra sig till, eller ens behöva tänka på vilka ord man använder.
Vi har pratat med varandra, om varandra och om oss själva. Vi satt där i ett café i var sin fånig liten läderfåtölj, med ett fastskruvat bord mellan oss, och bara pratade, pratade och pratade.
Rana var ganska lik den bild jag målat upp av henne i min hjärna. Kanske lite kortare… Och hon hade djupare röst och pratade mer Stockholmska än min västgötska hjärna kunnat föreställa sig, men för övrigt var Rana min Rana.
Hon var härlig, ärlig och intagande. Att min bloggbild av Rana och IRL-Rana är så lika skulle jag önska jag kunde tillskriva min förmåga att läsa av människor, men jag tror den stora sanningen dels ligger i hennes förmåga att kunna uttrycka sig i skrift, och dels i hennes äkthet och ärlighet. Jag vet att hon, precis som alla andra bloggare med sunt förnuft, bara väljer att lägga ut de bitar av sig själv som hon VILL blotta, men ändå har hon lyckats med konststycket att inte censurera bort sig själv, det som är Rana, med de oskrivna raderna.
********************************

Bloggar-Rana har redan för länge sedan blivit min dagliga drog. Att träffa kvinnan som är mamma till alla de roliga, berörande, fina inläggen har bara ökat på mitt beroende.

http://ranashorisont.blogspot.com

Jag hinner inte. Hinner inte skriva om varken Rana eller Tallin.

Men jag VILL.

Om Rana vill jag skriva att hon är en fantastisk människa. Sprudlande, levande, härlig, spontan.

Jag är så glad att jag fått träffa henne. Och jag vill gärna träffa henne igen.

Nu måste jag dock jobba vidare.

Idag ska jag träffa Rana, trallallalallala…

Jag gick upp för en timma sedan, för att hinna duscha och sminka mig ordentligt. Och sminkat mig ordentligt har jag gjort. Kanske överdrev jag en aaaaaning när det kom till det ljusa glittret i ögonvrårna. Ärligt talat ser jag ut som en förskrämd rådjursrumpa i ansiktet.

Och jag vet ju vad Rana tycker om rådjur på sin tomt. Hon ringer Runar.

Men nu finns inte tid för ånger eller tvättlappar. Nu ska här frukosteras, barnväckas, packas och åkas.

Och det är snöstorm ute. Jippie! Eller; tur att vi inte bytt till sommardäck än.

Tror ni de släcker ner hela Siljabåten på lördag halv nio?

En hel helg på tu man hand!

Förundersökningsledaren och jag ska åka storbåt i helgen och gästa Tallin. Det ska snöa och regna och blåsa, perfekt väder för en semesterhelg, eller?
Äsch, vi får väl hålla oss inomhus, äta lite gott, dra en repa i kareokebaren (tur att jag sjunger bättre än jag stavar) och bara ha det gôtt.

Men först ska jag träffa Rana!

Jag ska träffa Rana, jag ska träffa Rana, jag ska träffa Rana.

Äntligen ska jag få träffa denna begåvade, helmysiga, roliga konstnärssjäl.
Och ja, jag är nervös, men hon har lovat ta hand om mig. Jag kommer bli blyg och få tunghäfta (tro´t den som vill) men det kvittar. Allt jag kan tänka på är att jag ska få träffa Rana…

Var i Missionskyrkan efter jobbet och samlade in ännu fler värmeljuskoppar. I morgon är sista inlämningsdagen. Jag har totalt samlat ihop 974 st till mina barn att dela på.

Lilla Svalan följer nästan varje dag med någon klasskompis hem efter skolan. Oftast leker hon med tjejjerna i klassen men någon enstaka gång kan det också vara en pojke. Igår var första gången hon var hemma hos H. Jag var där och hämtade henne vid sex-tiden och hon hade haft jätteroligt. H har två marsvin som lilla Svalan fått klappa och till och med bära runt på.

När vi for hem i bilen konstaterade lilla Svalan att hon måste bada. Guldgossen är allergisk mot pälsdjur (inte bara muskotnötter…) och av hänsyn till honom ville lilla Svalan avlägsna djurspåren från sin kropp.
Badet blev kort eftersom det var läggdags. Jag tappade inte ur vattnet utan lät det stå kvar ett tag.

När barnen somnat, Förundersökningsledaren kommit hem från sin övertidskväll och klockan var närmare tio, så tappade jag i lite mer varmt vatten och lät kroppen sakta sjunka ner i karet. Jag låg stilla en stund och bara tog in hur vattnet omslöt mig, som en mjuk kram över hela min lekamen.
Sedan satte jag på ryggmassagen och gav de spända rygg-, axel- och nackmusklerna en rejäl omgång. Jag flyttade mig runt lite i karet så strålarna fick chans att komma åt överallt.
Tiden flöt iväg. Jag gav min hjärna en tanke att bearbeta och bestämde mig för att fantisera om vad jag skulle göra om jag vann hundra miljoner. Hjärnan släppte dock lockbetet rätt snabbt och föll tillbaka i sin vanliga trall kring jobbet, och jag lät den hållas. Det som är jag, mitt innersta, struntade i vad hjärnan gjorde en stund och lyssnade bara förstrött till alla irrande tankar medan jaget koncentrerade sig på att njuta, att känna endorfinerna sprida sig i kroppen.

Efter ett bra tag, jag vet inte hur länge, var både kropp och själ på väg att somna. Jag skruvade upp proppen i botten av karet och lirkade upp min endorfintunga varelse ur vattnets omfamning. Kroppen riste lite av temperaturskillnaden mellan 37-gradigt vatten och 24-gradig inomhusluft men själen orkade inte vakna till.
Jag torkade av mig och gick till sängs, slank ner mellan de svala lakanen, och somnade…

Förundersökningsledaren är stressad. Det är mycket att göra på jobbet och att vi tagit ledigt i morgon för att ägna oss åt en ”på-tu-,man-hand_helg” gör inte saken bättre. I morses kom jag på honom med att inte ställa in frukostdisken i diskmaskinen.
-Haha, utbrast jag triumferande. Du ställde inte in i diskmaskinen. Det tar inte mycket längre tid att ställa in det där än att bara ställa det på bänken.
Så brukar nämligen Förundersökningsledaren säga till mig när jag inte ställer in efter mig, vilket händer betydligt oftare än att han själv gör denna miss.

Förundersökningsledaren log, till och med skrattade, och ställde in tallrik och glas i diskmaskinen, gav mig en puss på munnen och skyllde på stress.

Och då var jag såklart tvungen att erkänna vad jag själv gjort tio minuter tidigare.

När tevattnet kokat klart, jag hällt upp i koppen och hällt kvarvarande vatten över disktrasan så att den skulle få sig en liten uppfräschning, ställde jag in vattenkokaren i kylskåpet.

Igår kväll skapade jag min bästa pastasås någonsin. Först en bottenredning med smör och mjöl. Sedan gul och blå mjölk, matlagningsgrädde och lättcréme fraish. Och så nästan ett halvt paket Philadelfiaost. När det gottat till sig lite hällde jag i tärnad kassler och strimlad purjolök, och kryddade upp det hela med salt, chilipeppar och muskotnöt. Enkelt men urgott.

När måltiden pågått ett tag började Guldgossens ögon och näsa rinna. Han tål ju inte nötter och muskotnöt är uppenbarligen inte bara en krydda, utan också en nöt. Nåja, han tyckte ändå inte att maten var god så det var ingen större fara skedd.

Jag hade kokat ihop en rejäl laddning pastasås och kunde lägga samman tre portionslådor ta-med-till-jobbet-mat och en låda med bara läcker sås, att ta fram från frysen någon dag när inspirationen tryter.

Nu skulle jag lägga ner lådorna i frysen. Jag balanserar fyra matlådor staplade på vänsterhanden och med den andra öppnar jag dörren till frysen och drar ut nedersta lådan. Där är det ganska fullt, och ganska rörigt, så jag böjer mig ner och försöker bereda rum för min nya skatt.
Manövern blir för avanceradt, till och med för mig som ändå är dotter till en balanskonstnär av klass. Matlådorna far i golvet och fryslådan skramlar ut och ner på min fot. Locket till en av matlådorna går upp och ut väller min med möda vällagade mat.

Då, just då, kan jag inte hålla inne med ilskan längre. Högljutt förkunnar jag:
-Jag hatar det eländes eländiga eländesfryseländet!
Jag morrar lite och suckar lite och utstöter en hel hoper med frustrerade fnys- och pustljud.

Och vem kommer till undsättning då?
Nej, ni har fel, ingen kommer för att rädda mig från fryslådor och matspill och elände. Istället kommer Förundersökningsledaren och förebrår mig för mitt utbrott.
-Måste du ta i så väldigt? Hatar är ju ett starkt ord. Du kanske kunde säga att du just nu inte hyser så varma känslor för frysen.

Jag talar inte om vem jag just då inte heller hyser så varma känslor för…

*

Dagens matlagning blir av det enklare slaget. Förundersökningsledaren jobbar över och är inte hemma. Själv har jag matat mig med våfflor på jobbet hela dagen.
Jag låter barnen önska mat och det blir fiskpinnar och makaroner. Ingen match, fiskpinnar och makaroner kan jag laga i sömnen. Det finns inget som kan gå snett i köket idag!

Jag börjar med att bränna fiskpinnarna. Och det var de sista vi hade. Jag blir så upprörd att jag nästan vill gråta en skvätt. Lilla Svalan som har en EQ i klass med Moder Theresa kommer genast fram till mig vid spisen och säger uppmuntrande att det inget gör. Fiskpinnar är ändå godast när de smakar lite bränt.

När maten är klar ska jag hälla i lite flytande margarin i makaronerna. Utan att ens ägna Skärgårdsdoktorn en tanke (han råkade diska med rapsolja i stället för diskmedel) så är det svindlande nära att jag häller Rhode Island-dressing i grytan istället för Milda Margarin. Barnen hade förmodligen kräkts om jag verkligen hunnit hälla innan jag upptäckt mitt misstag.

*

Planen för kvällen var att vispa ihop en våffelsmet och överraska Förundersökningsledaren när han kommer hem, men jag tror faktiskt inte jag vågar…

Det bidde ingen House igårkväll. Det bidde ett inspelat avsnitt av 24 i stället.

Jag har aldrig följt den serien tidigare men Förundersökningsledaren tittar gärna. Den här omgången har jag dock råkat se första programmet och det var ju rätt bra, så när nu Förundersökningsledaren säger att han vill titta på 24 i stället för att jag ska få titta på House, så agerar jag underdånig hustru och kurar ner mig i soffan bredvid maken.

Det är sol-och-vårigt ute, i alla fall om man sitter inne och tittar ut.
Idag ville jag inte nöja mig med att sitta inne och titta ut. Jag begav mig ut i vädret, till torget. Det enda som lyckades förföra mig var två långärmade toppar och en luvtröja till lilla Svalan. 100 kr.

Sen var det jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Inte för att solen lockar mig med vårtankar och vill få mig att stanna kvar utomhus, utan för att det är så in i bängen svinkallt ute. Och med händerna fulla av kassar kan jag inte stoppa ner dem i jackfickorna, och vantarna har jag glömt hemma. Jobbigt kallt alltså!
Nu värker mina stackars fingrar under upptiningsfasen.

Men de duger till att blogga med i alla fall, och det är huvudsaken!

Nu får det inte plats mer information i min hjärna. Det är så många bollar att jonglera med att jag tappar en efter en. Jag är rädd att jag rätt som det är förlorar koncentrationen totalt och missar varenda en.

Fick just en påminnelse från vår blida expeditionsansvariga i kyrkan om att jag inte lämnat in inköpskort och kvitto från helgens fikainköp. Skit också!
Ska kasta i mig lite mat och ila dit nu.

Nej, nu måste jag gå ner och ta hand om disken. Jag sitter i sonens rum och bloggar på hans dator. Men jag hittade ju Jenny Falukorvs blogg precis, och har fått lyssna till en av hennes låtar. Jättekul! Bra var den också.

Men strax börjar Äntligen Hemma och sen är det House, och det är ju inget man vill missa. Alltså ner med mig i köket och gör ett snabbröj nu!

Det här är inlägg 1414.

Ikväll har vi räknat de utbrunna ljuskopparna jag, nej jag menar barnen har samlat in. Eller okej då, det är jag som samlat. Å deras vägnar. I got carried away som Förundersökningsledaren säger när han storhandlar.

906 st var det. Numera rättvist fördelade med 453 per barn.

Nu hoppas jag bara innerligt att barnen blir klasshjältar, och att antingen förskoleklassen eller trean vinner tårtan!

En till blogg att läsa:

http://jennyfalukorv.blogg.se/index.html

En före detta kollega som jag gillade för att hon var och förmodligen är så skön och lite galen.

Goda nyheter, strålande nyheter!

VD´n ska stå i köket och grädda våfflor hela dagen i morgon.

Vi ska bila i Europa i sommar. Fräsa genom Tyskland, titta på kor och alper i Schweiz, hälsa på syster med familj i Italien och sola på franska Rivieran. Förundersökningsledaren har planerat allt. Han har köpt utrustning. Till och med ett stort tält med två rum och kök, eller ja, förgård heter det kanske. Eller förtält, fast det är ingen husvagn.

För tillfället håller Förundersökningsledaren på att fundera ut vilka olika maträtter vi behöver lära barnen att äta innan vi åker. Jordgubbskräm och ägg står högst på listan.

I morses kom käre maken på en ny sak. Ett tält kan bli väldigt varmt. Södra Europa i juli är oftast väldigt varmt.
När det är varmt är det svårt att sova på morgonen. I alla fall om man är Förundersökningsledare och har svårt att sova när det är varmt och svårt att somna om om man vaknar. Kallt konstaterade inte längre lika käre maken:
-Det är lika bra vi går upp rätt tidigt på mornarna på resan. Vi kommer ju inte kunna sova ändå när det blir sådär varmt i tältet.

Det klickade liksom till i skallen på mig. Semester utan att få sova länge på morgonen är ingen semester, i alla fall inte i tre och en halv vecka.

Tror ni Förundersökningsledaren blir sur om han och barnen får åka utan mig?

Vad är det med pastasallad egentligen?

Vi åt pastasallad till middag i går. Makaroner, edamer, ärtor-majs-paprika, stora fläskiga kasslerbitar, lite kvarglömd feta.
Efter maten blev jag hiskeligt sugen på något gott. Räddningen bestod i en bit choklad som jag sparat från jul. Jag tog halva och gav Förundersökningledaren andra halvan och vi skyndade oss att dela på bytet medan våra väluppfostrade barn var utom synhåll.

Idag hade jag med mig överbliven pastasallad till lunch på jobbet.
Och jag blev hiskeligt sugen på choklad efter maten. Jag var helt enkelt tvungen att gå och köpa en kexchoklad.

Vad är det med pastasallad egentligen?

Det är mycket nu. Stressigt på jobbet.

Men jag skulle ut på lunchen i alla fall, ta en liten promenad och köpa kylgel till Förundersökningsledarens värkande hand på Apoteket.
Min vana trogen stoppade jag fötterna i skorna och gick in på toaletten för att uträtta mina behov samtidigt som jag knöt skosnörena.

Jag tänkte mig inte för, handlade på ren rutin, lät kroppen sköta sig själv medan mina tankar fick fritt spelrum att dansa runt bäst de ville.
Jag lyft på… något… och satte mig… direkt på den iskalla toaletten.

Det var inte locket jag lyft bort utan ringen.
Hädanefter lovar jag dyrt att alltid tänka på vad jag gör!

Tillbaka från lunchpromenaden kommer jag just på det ultimata sättet att ta av sig tennisskorna.
Jag har knytit dem lite löst från början och nu sparkar jag bara av mej dem. Och så med en enda liten ryggkrök lyfter jag upp dem från golvet, snör upp dem och ställer tillbaka dem igen.

Perfekt! Mycket bättre än att behöva stå huvudstupa i en halvminut för att dra i skosnören och pyssla med trilskande knutar.

Igår kväll var vi hos vänner. De bor i lägenhet och Guldgossen och lilla Svalan spanade genast in en rolig lekplats de ville besöka.
Efter fikat gick de ut och tog med sig nya lilla kompisen M som är lite yngre än lilla Svalan. Det hann bli rejält mörkt innan de kom in igen, men då var de upprymda och glada alla tre. Lilla Svalan, hon som begåvats med den mest fantastiska verbala förmåga man kan tänka sig, rapporterar in till oss som sitter i vardagsrummet:
-Vi hade jätteroligt. M är helt uppspelt!

Jag funderar på vem som kan ha sagt ordet ”uppspelt” till lilla Svalan. Kanske någon som kallat just henne just detta. Kanske just jag…

Kompisen till en kollegas kompis läste i tidningen att det var oroligt på Västbanken och konstaterade lättat.

-Vilken tur att jag har mina pengar i Nordbanken!

Måste bara göra en liten minnesanteckning till mig själv:

Läs Spejas blogg!

http://spejasprov.blogg.se/index.html

…rumpan…baken…

Kärt barn har många namn. Lilla Svalan använder för tillfället ordet “stjärtamentet”. Jag vet inte var hon hört det och det var väldigt länge sedan jag själv hörde det senast, men jag gillar det.

Stjärtamentet.

Det bidde ingen promenix.

När jag kom utanför dörren tog jag först en liten sväng i trädgården och upptäckte att mina snödroppar (alla tre) tittat upp. Jag makade försiktigt undan grankvistarna och gav dem lite mer solchans.
Sedan kom jag på att jag kunde sopa undan gruset från tomtgränsen och uppfartsvägen så att kommunens renhållare kan få tugga i sig det när de kommer med stora sopmaskinen inom kort. Förundersökningsledaren påpekade faktiskt att det behövde göras men att han nog inte borde göra det eftersom han har ont i handleden.

Nu ligger det en rensopad tomtgräns av kärlek utanför på gatan.
Och det är också ett vårtecken, tillsammans med snödropparna.

Nästa vecka ska vi dessutom flytta fram klockan (hjälp, hur ska jag överleva med en timmas snuvad sömn) och jag har hört rykten om tussilago i trakten.

Ska jag våga tro på vår även i år?

På förmiddagen har jag och barnen varit i kyrkan. Jag har fixat fika till lärljungaskolan och barnen har hjälpt mig lite och även lekt i kyrkans barnlokaler. Ja, Förundersökningsledaren var också där, för han är ju en av “eleverna” på lärljungaskolan.

Efter lunchen har en klasskompis till lilla Svalan varit här och lekt lite. Planen var att hon skulle stanna en stund och sedan skulle jag och barnen åka på bio. Bolt hägrar. Tyvärr visade det sig först att filmen inte går i eftermiddag, och sedan visade det sig att lilla Svalan var nära att kräkas. Så jag har kört hem lekkamraten och tagit tempen på lilla Svalan. 37,8 så det är ingen fara, men hon är inte helt frisk heller. Vi får se om det blir magsjuka eller om det var falskt alarm.

Jag hinner inte vara hemma från jobbet nästa vecka, och inte Förundersökningsledaren heller, så vi får väl se vad som händer. Vi får väl slåss om vem som ska får jobba. Om nu lilla Svalan får maginfluensa så är det faktiskt bättre att bara en av oss är hemma, eftersom chansen att den hemmavarande föräldern blir smittad är ganska stor.

Usch nej, nu vill jag inte tänka på sådana här otrevligheter. Nu vill jag gå en kort promenad i solen och sedan vattna blommorna, och kanske sy lite lapptäcke.

Hosanna, vart har du tagit vägen? Alltså, bloggvarianten av dej…

Min mamma har städat ur en av sina garderober och hittat massa saker som är mina. Gamla skolböcker bland annat.
Nu rensar jag och slänger. Det är jobbigt. Jag, som är fröken Spara personifierad har väldigt svårt att motivera mig till att slänga “Up to You” och “Hej Mattematik!” och allt annat jag bläddrar igenom och som anslår mina nostalgisträngar. Det känns som jag slänger min barndom.

Men så tänker jag att jag ju sparat böckerna hemma hos mamma för att kunna ta fram dem och titta på dem när jag är vuxen, och minnas. Och så kommer jag på att det ju faktiskt är NU jag är vuxen. När jag blir pensionär kommer jag ha andra minnen att plocka fram och titta på.

Jag hittar en bunt teckningar som är från lågstadiet. Det är några personer, inga prinsessor men en tant med handväska och några flickor och pojkar, men mest är det hus, och allra mest kyrkor.
På många teckningar står det: “Till fröken.” Jag vet inte vilken slutsats jag ska dra av det. Var jag väldigt fjäskig, eller gav hon tillbaka teckningarna?

Jag hittar ingenting jätteroligt, eller jättesensationellt. Men jag ser att mina matteböcker från 3:an ser betydligt roligare ut än böckerna Guldgossen har nu. Och det är mycket böcker. Dagens förgängliga system med kopior, kopior och åter kopior verkar inte ha varit uppfunnet under min barndom. Kanske fick skolan betydligt bättre resurser på 70-talet än nu.

Jag hinner inte blogga.

Jag jobbar och har huvudvärk.
Det är allt.

Idag skulle lilla Svalan på kontroll hos tandläkaren. Tio i elva hade hon fått tid. Kvart över tio skulle jag åka från jobbet för att hinna hämta henne på skolan och köra henne till folktandvården.

Jag har skrivit upp tiden i min almanacka, och för säkerhets skull också i almanackan på jobbet.

I morses nämnde jag på morgonmötet att jag skulle försvinna en stund på förmiddagen.

Klockan elva vibrerade min mobil i fickan. Den var tandläkaren som undrade var vi höll hus.

Förundersökningsledaren ringer min mobil. Han är i affären och kompetteringshandlar. Följande samtal utspelar sig:

FUL: -Jag är i affären. Är det nå´t särskilt jag ska handla?

Jag: -Jag vet inte.

FUL: -Kolla kylskåpet då.

Jag: -Jag är inte inne. Det är så fint väder så jag tog en liten promenad när jag kom hem. (Förundersökningsledaren tycker ibland att jag gott kan unna mig en promenad emellanåt så jag kände mig lite duktig när jag sa det.)

FUL (Uppskattande): -Ojojoj!

Och här väntade jag mig att han skulle säga något fint om att jag utnyttjar det vackra vädret och är ute och rör på bilringarna lite men istället fortsätter han:

-Här får man prova juice. Det måste jag göra!
Var det nåt vi skulle köpa?

Jag suckar och säger det han uppenbarligen inte hörde i sitt extatiska tillstånd över provjuicen:

-Jag är inte inne.

Lilla Svalan fick mig att rodna igår.

Jag hämtade henne hos den lekkamrat hon varit hos på eftermiddagen. När jag stod i hallen hördes plötsligt melodifestivalsvinnarens operaröst inne från kamratens rum. Barnen sprang och höjde.

Och då säger lilla Svalan:
-Mamma, du kan väl sjunga med. Du kan ju den här!

Det hade inte varit nåt skämmigt om det bara hade varit lilla Svalan och hennes klasskompis där, då hade jag gärna sjungit lite opera för barnen, men nu stod ju pappan i familjen där också.

-Kan du sjunga opera, frågade han med leendet inte bara lekande i mungipan utan utsmetat över hela ansiktet.

-Min mamma är jätteduktig på att sjunga, säger lilla Svalan och fortsätter:
-Sjung nu mamma, så han får höra!

Jag fick en halv sekund på mig att välja mellan pest och kolera och sa sedan:
-Nej, nu blir jag blyg…

Minns ni att jag skrev att jag väckte Förundersökningsledaren på hans sovmorgon med mitt snarkande?

Igår kväll slog hämdens timma. Jag hade läst ut den gråtframkallande boken och släckt lampan för att försöka sova. Försöka… sova. Tankarna tumlade runt på kudden. Bröstcancer. Hur skulle det kännas att förlora ett bröst? Hur skulle det kännas att förlora ett liv? Hur skulle det kännas att förlora en äkta hälft?

Det var svårt att somna. Till slut gled jag i alla fall in i det där dvalliknande tillståndet som äntligen förebådar sömnen. DÅ – började Förundersökningsledaren snarka.

Igår kväll läste jag ut den, Ray Kluuns bok “En sorts kärlek”.
Mina ögon värker fortfarande efter tårflödet som kom hand i hand med bokens kapitel.

Vill du läsa en brutalt ärlig, ömsom rolig, ömsom sorglig bok som handlar om kärlek och vänskap så ska du definitivt läsa den här.

Lilla Svalan upphör aldrig att förvåna mig, upphör aldrig att imponera på mig.

Idag ska hon till tandläkaren. På väg hem i bilen igår frågade jag henne om hon skulle missa gympan i skolan på grund av tandläkarbesöket. Så här svarar hon:

-Tyvärr mamma, jag vet inte det. Du får fråga min fröken.

Igår kväll stod lilla Svalan och Guldgossen och tömte utbrunna värmeljuskoppar och vek ihop inför insamlingen i skolan. Efter ett tag gav Guldgossen upp.
-Det här är jobbigt. Jag orkar inte mer.

Då ingrep lilla Svalan och med sin allra mest pedagogiska röst säger hon:
-Men Guldgossen! Ta ett djupt andetag och så säger du till dig själv: “Jag klarar det här!”

Jag har hittat ett litet blogghål!

Efter att jag bortstat alla tänderna på morgonen, barnen är påklädda och klara och sitter och tittar på “Billy” på Barnkanalen, då kan jag stjäla till mig några minuter för att blogga.

Huvalingen vad jag är trött idag. Det bor två Rosenrotspiller i min kropp men den stora mörkblå tröttheten har konsumerat dem utan att så mycket som blivit naggad i kanten.

Och så har jag påsar under ögonen. Lite svullen till och med.

Det var verkan, här kommer orsak:

Jag håller på och läser självbiografin “En sorts kärlek”. Två av mina kollegor har läst den och förvarnade mig lite med att de faktiskt grät en skvätt när de läste de sista kapitlen.

“GRÄT EN SKVÄTT… SISTA KAPITLEN”

Jag började gråta kapitel två, och sedan har jag inte slutat!

Jag har blivit utmanad av “hem-ljuva-hem-Helena.

Utmaningen består av 20 frågor och varje svar måste börja på min begynnelsebokstav. Man får inte hitta på egna ord – en regel jag nog misstänker att jag ämnar bryta mot. Man får inte skriva samma svar två gånger eller skriva sitt eget namn som svar.

1. Vad heter du? – Zäta

2. Ett ord på fyra bokstäver. – Zoom

3. Flicknamn – Zamira

4. Pojknamn – Zander

5. Yrke – Zoonterapuet

6. Färg – Zinkvitt

7. Klädesplagg – Zapata

8. Mat – Zucchini-lasange

9. Sak i badrummet – Zinkpasta

10. Plats eller stad – Zanzibar

11. En orsak att vara sen – Zombies på vägen

12. Något man skriker – Zappa inte så förbenat!

13. Film – Zozo

14 . Något man dricker – Zinfandel-vin

15. Band – ZZ Top

16. Djur – Zebra

17. Gatunamn – Zettervallsgatan

18. Bil –

19. Sång –

20. Känd person – Zlatan

Jag får nog återkomma till de svarslösa uppgifterna. Är det någon som vill hjälpa mig (Doc, du kanske vet någon film…) så tveka inte att lämna en kommentar till inlägget.

Tillsammans med större delen av den svenska befolkningen satt familjen Zäta igår bänkade framför Melodifestivalen.

Jag tyckte att de flesta skötte sig riktigt bra.

Måns Zelmerlöv missade jag eftersom jag just då sa hejdå till våra gäster.

Agnes sjöng bra som vanligt men jag störde mig lite på att hon nödvändigtvis skulle försöka peta bort håret som fastnade i sminket några gånger.

Caroline av Ugglas låt börjar fastna efter alla gånger jag hört den nu. Jag tror många röstar på henne för att låten framförts så många gånger, och så för hennes sköna scéennärvaro förståss. Synd att hon missade sista strofen och sjöng fel text.

MED eller vad de nu heter skötte sig bra. De hade förtjänstfullt bytt ut sina svarta kostymer till vita dito och stack nu ut lite mer från sina dansare. Mattias-pojken sjunger ju falskt och även Danny missar några toner här och där men annars är det ju okej.

Alcazars text kan jag inte med. Moraliskt vedervärdig! För övrigt håller de ju stilen, sin stil alltså.

Operadrottningen har ett imponerande röstomfång och verkar precis som af Ugglas vara en helylletjejj, men det var synd att hon inte kunde sätta sluttonen utan att sjunga falskt förrän vid allra sista framträdandet. Framträdandet för övrigt, och melodin, tilltalar mig inte heller.

Sara Finer har jag börjat tröttna på, även om låten är jättebra.

Emilia sjunger inget vidare. Hon glajdar runt på tonerna och har en gäll skrikig röst som jag inte gillar.

Den lilla 16-åringen sjunger däremot jättebra. Vilken röst i den unga kroppen. Framträdandet var också väldigt bra. Ingen osäkerhet eller osäkra toner.

Kvällens näst bästa framträdande var Sofias med “Alla”. Fart och fläkt och helt enkelt riktigt bra!

Och bäst i test, enligt mig, var hårrockarna. Äntligen en riktig låt! Äntligen en riktig sångare. Äntligen riktigt duktiga musiker. Äntligen ett härligt gitarrsolo, som till och med blev en duett.
Hade jag inte varit för snål för att rösta hade jag lagt min röst på dem.

Och så var det då den spännande röstningen. Jurygrupperna i landet levererade poäng till höger och vänster och hade väldigt olika smak vilket ju var intressant och spännande.

Och så kom kvällens kommentar hemma från TV-soffan.
När “Moving on” fick sin första 12-poängare ställer sig lilla Svalan upp i soffan, pekar finger åt Sara och skriker:

-Du suger!

I morses vaknade Förundersökningsledaren kvart över sju, trots potentiell sovmorgon. Han väcktes av ett ljud och trodde först att det var mobilen som ringde och dessutom hade vibratot på.

När han vaknat till ordentligt upptäckte han att det var jag som snarkade.

Klockan är fem och gästerna kommer vilken minut som helst.

Jag har ljuspyntat vardagsrum/kök/hall som är ett enda stort rum. Nu lyser 20 värmeljus på fönsterbräden, bord och piano. Inte konstigt att jag kunnat samla så många utbrända…

Förundersökningsledaren satte just in en potatisgratäng i ugnen, barnen är kammade (nej, där ljög jag visst, men de har i alla fall plockat i ordning sina rum) och jag är nybadad. Tyvärr tog varmvattnet slut så jag har fått bada i 34 grader men en avrivning med handduken och sedan lite brasvärme så är jag ändå i fin form.

Hoppas ni får en fin lördagskväll! Det tänker i alla fall jag ha…

Lilla Svalan spelar “Monipol” med en kompis.

Ingen av dem kan läsa.

Förundersökningsledaren kommer hem från Willy´s med tre eller fyra papperskassar fulla med mat. Bland annat plockar han upp åtta stycken lättdryck citron.

Guldgossen säger:
-Vad kommer det sig att du har handlat så mycket just idag?

Förundersökningsledaren svarar:
-I got carried away!

På barnens skola finns ett miljöråd. Miljörådet har utlyst en tävling. Tävlingen går ut på att varje klass ska försöka samla in så många utbrunna värmeljuskoppar som möjligt under några veckor. Aluminiumen kommer sedan återvinnas. Den klass som samlar inte flest ljus per elev får en tårta i pris.

Mina barn har inte samlat in ett enda utbrunnet ljus.
Men jag har samlat in några hundra.

Nämde jag att jag är en tävlingsmänniska.
Tack och lov att jag inte ägnar mig åt någon sport.

Det här armbandet är gjort av en färdig smyckessats från Panduro. Det är alltså inte mitt eget “påhitt” (men vackert ändå…). Smycket har getts namnet “Indium”.

Detta dubbelradiga armband består av blå snäckskal och stålblå glaspärlor samt några mörkgrå facetterade glaspärlor vid ändarna. Det har ett silverfärgat lås och en silverfärgad buddha-berlock. Det är trätt på stålvire. Allt material är nickelfritt.

Längden är 21,5 cm inklusive lås. Det är alltså ganska långt och passar för en lite fylligare arm eller för den som önskar ett armband som “dinglar” ordentligt.

Smycket levereras i en liten organzapåse.

Armbandet såldes på Missionsauktion i Skälvum för 80 kr.
Pengarna tillfaller Skälvums Missionsförsamlings verksamhet.

Jag har sparat ut mina naglar ett tag och i veckan köpte jag två billiga Deepend-lack, ett lilacerist och ett syrenlila. Igår kväll tog jag mig tid att måla naglarna men jag kunde inte bestämma mig för vilken färg jag skulle ta. Så jag tog båda. Varannan nagel. Jag känner mig som tretton år men färgerna matchar varann rätt bra så jag tror att jag kanske kan komma undan med mitt tilltag de få dagarna lacket håller.

Nu är lilla Svalan ivägskjutsad. Hon kom ner med ett av mina läppstift innan vi for och bad mig om hjälp. När vi satte oss i bilen vände hon sig mot mig, presterade ett leende och frågade: -Ser jag bra ut?

Jodå, hon är så söt! Nästan olovligt söt!

Nu har jag dratt på Mix Megapol riktigt högt, hällt upp ett glas färskpressad och är beredd att ta mig an kökslämningarna efter frukosten.
Sedan står blommorna på tur. Mina stackars krukväxter som så sällan får någon uppmärksamhet.

Idag behöver jag försöka strukturera upp mig lite. Jag har skrivit en to-do-lista. Den är redan i sitt initialskede för lång så jag får stryka efterhand som klockan går.

Frukost och morgontoalett är avklarade. Förundersökningsledaren har åkt fram på stan för att leta skor och Guldgossen har pyst iväg till en kompis. Om en halvtimma skjutsar jag lilla Svalan till kalas.

Ikväll kommer goda vänner på besök från Linköping. Vi har inte träffats sen i julas.
Förundersökningsledaren har kommit på att vi kan leta fram raqletten (stavning någon?) och sitta och mysäta ett tag innan Melodifestivalen. Låter bra tycker jag.

Sitter framför fredagsTV´n. Själv.
Förundersökningsledaren hänger tvätt och barnen spelar dataspel.

“Det är en baggis för Bagge att bugga.” Så säger käcka programledaren. Och hon har rätt. Så fort jag fick se Laila på dansgolvet drogs mina mungipor upp till öronhöjd alldeles av sig själva. Jag vill vara Laila Bagge. Jag vill åtminstone ha hennes ben!

Nu är det reklam. Efter reklamen ska vi få se världens starkaste fru gråta.

Det var inte långt ifrån att jag grät igår kväll. Jag skulle vilja skriva ett långt inlägg om hur jag övermannades av migrän, mådde illa, hur högerarmen domnade bort och hur jag nästan tuppade av när jag körde hem barnen från Royal Rangers i snöyran. Jag skulle skriva känslosamt och beskriva målande så att ni verkligen förstod hur hemskt det var, och varför jag lät barnen sköta sin nattning själva när vi kom hem.
Men jag avstår. Några piller senare och en natts sömn har försatt mig i ett helt annat läge.

Nu har Magnus buggat, och kysst sin fru. Och jag fällde en liten stillsam tår också när frun grät. Dansen såg inte sådär jätteimponerande ut. Juryn är mer överväldigade än jag. Men så är de ju experter också. Och de braschar på med 10:or! Där ser man.

Jag gillar David Helenius. Han har just förklarat sin kärlek för Magnus fru. Han är så rolig. Ofta så där torrt konstaterande rolig!

Nu är det Elisabeths tur, eller otur om man så vill. Hon gör ju inte så illa ifrån sig med tanke på hur den reumatiska krippen är skapad men jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad när Niclas åkte ut istället för det politiska oraklet förra veckan. Idag ser hon ut som ett grönt monster, men ganska glad i alla fall. Även om jag inte ger så mycket för hennes dans så är hon en helhärlig person. Hon kan alltid svara för sig och det utan att varken vara otrevlig eller fjantig.
Danspartnern Tobias är min favorit bland proffsdansarna. Han har känslorna i ansiktet i stället för i hjärtat. Jag älskar den grabben.

Och nu kommer Morgan. En älsklingsgrabb till. Det är ingen av de andra dansande killarna som är så uppmärksam på sin kvinna under dansen. Jag tror man känner sig som en prinsessa med honom. Ikväll kom han bort sig rätt rejält. Juryn är inte sena att såga honom för detta och tycker till och med att han gör sig bättre som studsboll. Så illa tycker jag inte att det var! Dermot och Tony viftar med sina 5:or. Morgan kommer gräma sig nå´t kopiöst över sitt misstag och jag undrar om han kommer kunna ladda om inför nästa dans.

Ikväll är det ju två danser som gäller. Den glada buggen och den heta salsan.

Nu är det reklam igen.

Hade jag bloggat direkt efter lunchen skulle jag talat om hur jag kände mig när jag gick ut på min lunchpromenad. När jag gått några steg i den friska och milda luften kände jag plötsligt att jag var fri. Det var som om jag precis tagit av mig ett säkerhetsbälte. Jag kunde andas, sträcka på mig och lyfta haka och blicken. Det var minnet av den hemska migränen som lämnade kroppen i ett enda nu och fick mig att känna mig så befriad. Underbart.

Nu känner jag att jag håller på att bygga upp ny huvudvärk. Axlarna kryper upp mot tinningarna igen och jag rynkar ögonbrynen. Dagens lättnad är kemiskt framställd och bara tillfällig. Jag vet att jag kommer få bära min börda ytterligare några dagar innan det går över för den här gången.
Jag vill inte fortsätta att käka en massa piller för magen kraschar, men en dags frist har jag i alla fall unnat mig.

Nu blir det salsa.
Bagge är först ut. Hon är så söt och rar och naturlig. Hon verkar så ambitiös och driver sig själv hårt också.
Och hjälpars vilken salsa. Hon är ju sexig som en jag vet inte vad. Jag vill se 10-or. Men juryn sågar. Hon håller ingen stil. Hon bara fepplar runt. Hon vickar inte tillräckligt på rumpan och hon har ingen balans. 8,7,6,6. Jag hade gett 10, 9,10, 9.

Och nu börjar de prata om priset – glasskon. Den är ju så ful. Jag skulle inte vilja vinna och behöva sälja den där glaspjäsen på Blocket.

Nu går Magnus på yoga i 40 graders värme och sen spelar han trummor. Nu vickar han på rumpan igen. Det är ju bara för att fria till Tony, så genom skinligt. De gör inte så mycket avancerat och konstigt med sin dans. Kanske ett smart drag. Annika får beröm för sin koreografi. Tony fick inte chans att uttala sig men den kvinnliga juryn var också imponerade av stjärten så det hjälpte liksom inte. Tony tar dock igen bristen på snack med att slicka sig om läpparna och leverera en 9a.

Nu ska Elisabeth dansa salsa. Det kommer ju bli intressant. Jag tänker väl inte direkt på sexighet och något hett när jag ser henne. Nehej, de försöker inte ens. Det satsar på att hon ska vara lite söt och rolig istället. Kanske förståndigt. Men nu rullar hon ju på höftern för i all sin dar. Inte illa!
Och så Tobias! Tänk om man haft honom som storebror när man var tonåring.
Och nu kommer en kamera in i bild. Vilken miss!

Nu är det bara Morgan kvar. Hur ska det gå? Jag gillar ju honom stenmycket. I min värld står det mellan honom och Laila.
Haha. Byxorna skär in i stjärtspringan. Och nu blottar han den hårlösa bringan!
Han gör några missar men han har ju inte glömt hela koreagrafin i alla fall.
Dermot gillar det han såg. Jag med. Skulle man välja en man att dansa med av alla dansarna (och inte fick välja någon av proffsdansarna) så skulle jag tveklöst välja Morgan eftersom han inte ser ut att försöka göra sitt bästa och glänsa mest utan dansar för att framhäva sin kvinna/partner.

Och nu blev det svart i rutan. Grattis TV4. Ni vinner första priset i största… möjliga… tysssstnad!

Förundersökningsledaren står i trappan och övar upp sitt knä. Det knakar. Och gör ont. Han ber mig kolla tv4.se för att se om det står något om avbrottet. Jag får väl göra en bloggpaus. Nej, nu kom det tillbaka igen. ICA-reklamen är rolig igen. Den där lille killen kedjar fast sig och kräver rabatt på ekologiska varor. Kema problema säger chefen. Och där får han sitta hela helgen, utan chans att impa på tjejjen, vilket ju var hela syftet med hans miljöaktion. Kul!

Lost ska börja igen. Jag tittade lite första säsngen men sen var det bara konsigheter så jag struntade i det. Nu vill jag ser Robinson. Jag gillar trailern. Jag misstänker att programmen inte kommer vara lika bra som när de gick på SVT en gång i tiden. Men det kan ju vara bra ändå.

Nu börjar Let´s Dance igen. Nu ska de dansande framföra ett gruppnummer. Eller två. Elisabeth missar sin lilla armrörelse. Typiskt skulle jag tänkt om jag vore Bagge.
Förundersökningsledaren kommenterar talibanskägget. Och Morgan gör sälen under Magnus skrev.

Nu är det snabbrepriser. Jag ler åt Bagges bugg igen. Annika är verkligen duktig på salsan. Tobias dansar med hela ansiktet. David påstår att han har en Lasse Berghagen-kavaj, och det har han ju! Han är så rolig.

Jaha, nu är det slut. Nu kvarstår bara att se när någon åker ut. Jag sätter mina sparade slantar på Elisabeth. Men nu ska jag lägga barnen!
God natt på er bloggvänner!

Jag är inne i ett skov igen. Ett huvudvärksskov. Lite jobbigt är det. Huvudvärk varje dag.

Men det är i alla fall inte dunder och blixt-huvudvärk tack och lov.

Alltså va! Jag vaskade ju av mig och bytte outfit förståss! Tro föriallsindar inte att jag har gått omkring och stunkit hela dan!

I morses tog jag på mig mina favvo-trosor. De är av märket NewBody och jag har köpt dem av grannens pôjk. Han var här och knackade dörr före jul och sålde underkläder och sockar till förmån för sin idrottsförening.
Trosorna är rätt så rejäla, med bred resår i midjan. De är tillverkade av allra mjukaste bomull och sitter som en smäck!

Strax efter att jag dragit dem över min imponerande akterspegel var jag tvungen att vädra mig lite.

Besvikelsen blev stor när jag upptäckte att det blev en blötfis!

Jag sitter här och letar och letar bland inläggen men upptäcker att jag nog glömt att berätta att vi har bränt ner bocken. Det var den 12te januari så det var ett tag sen nu.

I vår Tillväxtgrupp har vi som tradition att byta julklappar. Det är dock förbjudet att köpa någon julklapp. I stället måste vi ta med oss något vi inte längre vill ha själva. I julas gav jag till exempel bort en väggklocka och två stycken alldeles för små BH:ar.

För många jular sedan fick vi med oss en stor halmbock hem. Den var tämligen uttjänt och orkade inte stå för sig själv. Men den var stor och hög (midjehög mankhöjd) och det var ju lite roligt. Förundersökningsledaren har lyckats ställa upp bocken så pass bredbent att den fått överleva jul efter jul utanför vår entré men den här julen fick bli den sista. Nu orkade den inte stå själv utan fick luta sig mot en av pelarna vid dörren.

Så i år skulle vi elda upp den, på bästa Gävlemanér.
Förundersökningsledaren ställde ut bocken på ängen utanför vår tomt, hällde på lite bensin och tuttade på. Jag och barnen stod inne i uterummet och tittade på.

Vår alldeles egna bockbränning!

Lägg märke till den fotoillusoriska gröna gasen som ser ut som en sista rökare.

HALLÅ, alla loppisbesökande, samlarvilliga, fyndande jag-håller-ögonen-öppna-människor. Jag behöver hjälp!

Ända sedan jag satte eget bo, i alla fall sedan jag satte eget bo med julgran, ja, sen -95 alltså, har jag haft en ärvd gammal ljusslinga. Den är så där härligt orginalig och fin och jag älskar den. (Materialist – javisst!)

Den här julen har dock två eller tre av glödlamporna gett sig och nya finns naturligtvis inte att uppbringa i vanliga moderna lampaffärer.
Så skulle du råka springa på en sådan här julgransbelysning i någon antikaffär eller på en auktion eller en loppis, så köp den åt mig!

Här får ni lite bildhjälp.

Det här är kartongen.

Produkten är ordentligt godkänd:

Så här står det inne i locket:Jag gillar särskilt företagets slogan. Luma-ljus i granen – gäckar röda hanen. Kanske skulle den inte gå hem lika bra idag, när vi är betydligt mer vana vid elektriska ljus, men den här julgransbelysningen är inte så ung. Mamma har berättat vem som köpte den, men det har jag naturligtvis glömt. Jag tror det kan ha varit min morfar. Han köpte karongen i Vindeln……på självaste julafton för 60 år sedan!

Jag tycker ljusen är vackrare än dagens varianter.

Skulle du råka se en sådan här kartong någon gång så får du som sagt gärna köpa den för min räkning. Det är framförallt själva glödlamporna jag är ute efter, men det klart att det kanske kan vara bra att ha lite andra delar också. Som reservdelar alltså. Min julgransbelysning har ju några år på nacken nu…

På Förundersökningsledarens jobb ska man ha fredagsfika med sig ibland. Fast fredagsfikat äger rum på torsdagar för att så många som möjligt ska ha möjlighet att kunna njuta av det.

I morgon är det Förundersökningsledarens tur. Han ämnar ta med sig chokladmuffins. Han började baka här själv men sedan tog jag över. Istället sätter han inte en hårddisk i en dator. Jag tyckte det var bättre arbetsfördelning såhär. Man ska ju hålla sig till det man är bra på!

Nu ska jag dock inte skryta för mycket för jag upptäckte just att jag inte har en aning om hur länge muffinsen har stått i ugnen. I stället för att trycka igång äggklockan har jag tryckt på “clear”.

Jag har nog glömt att berätta att barnen numera är propert korthåriga.

Och det hände sig på den tiden, när svärmor var ståthållare över saxarna, att det utgick ett påbud om att hela barnaskaran Zäta skulle friseras. De färdades då till den lilla orten Lundsbrunn, var och en för att låta kam och sax hôfsa till kalufsen.

Så här såg de ut när de for.Och så här såg de ut när de kom tillbaka.

Jag tror dock inte lilla Svalan var fullt så förvånad över sin nya lugg och längd som bilden anger.

För några dagar sedan gjorde jag en ring.Cool va!

Jag glömde ju lunchen hemma idag.

Det är egentligen ett stort plus att inte ha med sig mat – för det innebär att man är fri att gå ut på stan och äta vad man vill. Nå´t smaskigt gott som man inte tycker sig ha råd att unna sig annars. Men har man glömt maten hemma har man ju liksom inget val.

Idag kände jag inte för pizza. Inte för dagens.
Inte för räksalladen som var billig på Hemköp. Inte för paj, inte för plättar, inte för…

Nej, jag hittade inget som föll mig på läppen.
Det slutade med att jag något slokörad återvände tillbaka till jobbet med en vitlöksbaugett och åtta kvisttomater.

Snuvig.

Lätt huvudvärk.

Försenad till skollämningen för att jag borstade mina tänder för länge.

Skulle ta med en dator till skolan som barnen ska få skruva isär. Stoppade in den i framsätet på bilen, smällde igen dörren.
Tjong! Bildörren gick inte igen. Datorn var för stor. Nu har jag ett fult märke i dörren och datorn står kvar hemma.

När jag kom fram till jobbet upptäckte jag att jag glömt ta med mig lunchen.

Jag tog tjuren i hornen och gick till min frisörska och bad om ursäkt. Hon lyckades klämma in mig på torsdag i stället.

Jag börjar ana att hon är en fantastisk kvinna!

I februari bokad jag klipptid hos min frisör. (Ja, hon har befodrats till MIN efter bara en klippning, eftersom hon är trevlig och dessutom klippte mig med gott resultat senast.)

Min frisör är ganska upptagen och jag fick tid den 9de mars. Så länge har jag gått och sett fram emot det här. Först den varsamma tvätten, med lätt hårbottensmassage, sköna produkter och varmt vatten som inte bara forsar ner från taken rakt ner i skulten utan med stor precision sköljer bort schamporester. Sedan en lugn stund i frisörstolen, lite småprat, någon som pysslar om en. Och så resultatet. Ett genomklippt hår utan kluvna toppar, ett hår med liv och lyster som återigen lekfullt böjer till sina naturliga lockar.

Det är ett mysterie utan dess like. Något ofattbart bortom allt förnuft. Otänkbart, märkligt, fruktansvärt och oförlåtligt.

Jag glömde bort min klipptid i går!