Zäta

Det gick bra med sången igår.

Jag var ju lite förkyld men det var det nog ingen som märkte.
Jag fick till och med applåder, och det värmde hjärtat och underblåste stoltheten.

Maken spelade gitarrsolo. Det blev rätt häftigt.

Min mor prenumererar på Hemmets Journal, eller om hon “ärver” dem av sin svägerska.
Hur som helst var jag hemma hos modern igår och satt då och ögnade igenom senaste numret av denna fina tidning. Bland annat hittade jag ett användbart tips.

Det var en kvinna som skrev att hennes make, som var tysk till ursprunget, alltid tog på sig en tjock mössa inför natten om han var på väg att bli förkyld eller få influensa. Hon hade alltid skrattat åt honom men så till sist provat själv, och då blivit kurerad med en gång.

Eftersom jag själv känner att jag är på väg att bli lite småförkyld så drog jag på mej den rejälaste mössan jag har när jag gick till sängs igår kväll.
Maken skrattade naturligtvis men jag förklarade anledningen. Han fortsatte att skratta.

Eftersom jag sover med T-shirt, långbenta pyjamasbyxor och tjocka sockar, så blev det rätt varmt med mössa också. Till slut var jag tvungen att ta av den en stund.
Den kliande mej i pannan också, och öronen kom liksom i kläm när mösskanten tryckte på.

Men skam den som ger sig, så fort jag kylt ner mej lite, som till exempel de gånger jag var uppe och hjälpte dottern att få på sig täcket igen (hände två gånger i natt), så tog jag på mössan igen.

Och i morses var jag….

…fortfarande lika snuvig.
I natt tror jag att jag ska vira en halsduk runt halsen också!

Jag är ju en fantastiskt duktig trädgårdsmänniska. Mina gröna fingrar lyser till och med igenom när jag har vita vantar på mej.

Att vår gräsmatta är mera brun är grön, året runt, beror inte alls på mej utan är helt min makes fel. Gräsmattan är nämligen hans ansvar. Jag ansvarar för rabatterna, smultrontornet och att jaga mördarsniglar. Det sistnämnda är roligast.

Nu måste jag berätta vad jag gjortde när vi skulle anlägga våra entrérabatter.

Någonstans hade jag läst att det är bra att blanda i kalk i jorden när man anlägger en ny rabatt och vintern innan vi skulle till, började jag samla äggskal. För varje ägg vi använde, kokta som råa, sparade jag skalen, tvättade och torkade dem och mortlade dem i min lilla mortel. Till slut hade jag flera deceliter. Äggskal består ju till största delen av kalk så jag tänkte att det var ett ekonomiskt sätt att få till kalkgivan till jorden.

När det var dags att gräva rabatten ringde jag upp Lidens handelsträdgård som ligger i närheten av oss för att få lite rådgivning. Jag berättade då att jag hade samlat äggskal och frågade om de trodde jag behövde komplettera med mera kalk.

Den mycket kunnige trädgårdsgurun (vi har sedan fått hjälp från honom flera gånger angående sniglar, gödning, trädplanetering, perenner, tulpanlökar och en massa annat matnyttigt) skrattade så jag trodde han skulle tappa andan.

När han skrattat klart kommenterade han inte min fråga utan ställde själv en motfråga:

-Kan jag får berätta det här för mina jobbarkompisar på fikarasten!

Sen åkte jag och köpte kalk.

Igår var jag och snusade bäbis.

Ett par kompisar har begåvats med sin tredje gosse. Han är jättesöt och mjuk och, och alldeles underbar!

Idag ska jag försöka göra lite nytta innan vi åker på 130-årskalas. Nej, jag känner ingen som är så gammal. Det är två 35-åringar och en 60-åring som har gemensamt kalas ikväll.

I morgon ska jag sjunga i kyrkan. Lyssna på Radio PiL, Lidköpings Närradio på 93,8 MHz eller surfa in på radions hemsida:
www.radiolidkoping.se

Där kan man numera lyssna live.

Mötet börjar kl 11 (och därmed även sändningen). Jag sjunger bara en sång som går ut i radion tror jag. Det blir Amasing Grace. Jag tror jag sjunger med i lovsångsteamet också, men då blir det inte bara jag.

På söndag hoppas jag att jag även hinner träffa min Italien-syster som är hemma i Sverige med sin son.

Ha en härlig helg allihop!

Var ute på lunchen och köpte lackmuspapper och Novalucol på Apoteket. Lackmuspappret hette nåt annat, men det fanns i alla fall och Novalucolen satte jag genast i mig. Jag har så ont av magkatarren just nu. Har redan tagit tre tabletter och rapar duktigt men det har inte hjälpt nämnvärt.

Jag är trött också. Kan vara sockercoma. Åt en brödbit och en bulle till lunch och det var väl mest snabba kolhydrater där. Trodde först att bullen var en sån där god med blåbär i men det var det inte. (Den var god i alla fall.)

Just nu står jag och shopoholic-kollegan och dansar för att hålla oss vakna. Hon försöker lära mig några coola moves men jag har så dålig balans att jag mest flaxar runt.

Vi skrattar.
Och kanske blir vi lite, lite piggare.

Hua, jag känner mig alldeles leabrôten.

Hade huvudvärk igår kväll och körde med TENS-en till kl 00.00. Läste en hel Kulla-Gulla under tiden.
Idag har jag träningsvärk efter TENS-en och är jättetrött för att jag inte somnade i tid.

Det där med att somna i tid. Jag reagerar som om jag vore tolv år och i vanliga fall blir tillsagt när jag måste lägga mej. Och så är mamma och pappa bortresta en kväll och jag kan va uppe hur länge jag vill. Och bara för att jag kan så vill jag vara vaken så länge som möjligt.

Men det straffar sig.

Leabrôten.

Vad är det med mej egentligen?

På väg till jobbet lyssnade jag på Mix Megapol. Gry delade precis ut sista platsen på sitt plan till Mallis, och tjejjen blev så glad. Hon hade nyss blitt av med jobbet och gått igenom lite andra jobbiga grejjer så hon behövde verkligen ett litet brejk.

Och jag blev rörd till tårar, till tårar, över ett radioprogram.

Sonen har börjat cykla till skolan. Jag misstänker att den nya cykeln kan ha en eker med i spelet men själv hävdar sonen att det beror på att han vill rädda polaristen. -Både på Antarktis och det där andra kalla stället som heter nästan likadant.

Att jag ändå kör bil till skolan varje dag för att lämpa av lillasyster på dagis, och att frånvaron av hans 27 kilo förmodligen inte minskar bensinförbrukningen nämnvärt, har jag inte nänts påpeka. Man ska inte ta musten ur en lovvärd ung idealist.

Jag hade min första lektion i logik när jag gick i tvåan på gymnasiet och sonen går ännu bara i tvåan på lågstadiet, så jag kan vänta några år med att förklara.

Tills dess har han antingen redan blivit desilusionerad, eller så har jag också börjat cykla.

Lovade i ett överilat ögonblick att visa vad som hänger i vårt plommonträd. Såg nämligen att det hängde toapapper hemma hos Rana i bloggen http://ranashorisont.blogspot.com/

Ser ni vad det är?

Här är en närbild.

Varför hänger man krukor i träden? Det verkar ju inte riktigt klokt!
Nej, det tyckte inte maken heller, tills jag förklarade att det lurar trädet att ge rikligare skörd. Hänger grenarna ner tror trädet att det är sjukt och håller på att dö och då sätter det mer frukt för att kunna ge frön att föra släktet vidare med. Smart va!
Det funkar också! Se bara.

När jag ändå var ute i trädgården passade jag på att fota lite. Idag kom ju våren men det är ännu inte mycket liv i mitt smultrontorn.

Ute bland krokusarna hittade jag vårens första humla.
Den var alldeles rusig av våryra och nertyngd av pollen. I stället för att flyga från blomma till blomma klättrade den omkring, men till slut lyckades den lyfta i alla fall.

Plötsligt hörde jag ett glatt tillrop. Det var dottern som kom springande runt husknuten.-Mamma, är det vår nu?
-Jaa, nu är det äntligen vår, svarar en lycksalig, intet ont anandes mamma.

Kvickt plockar dottern av sig ena kängan och provgår lite i det vissna fjolårsgräset.

-Nja, kanske inte så mycket vår riktigt, förmanar jag.

Men påsken är i alla fall slut.
JÄTTESLUT

…och den här gången handlar det inte om kläder. Visserligen har hon hunnit köpa en vårkappa, en cardigan, ett par tjocka tights och en blus sen sist jag skrev om henne, men nu handlar det om ett litet djur.

En groda har hoppat ur hennes mun, igen… Den idoge läsaren kanske minns när hon placerade Colombia i Afrika och påstod att hennes farbror var rostfri.

Nu lät det så här:

-Jag måste vaccinera mej! Jag tror jag behöver vaccinera mej.
-Mot vaddå, undrar vår chef (och befarar att tösen tänker ta tjänstledigt för utlandsvistelse, för hon är en sån där äventyrstörstare som kan få för sig att ge sig iväg).
-Mot sånna där, vad heter det… löss!

Hon menar så klart fästingar.

Måste berätta att det bidde bullar ändå i går kväll.

Jag är ju tidsoptimist och startade halv åtta och var klar halv tolv.
Jag tycker själv inte att jag hör till de impulsivas skara och är ganska duktig på att planera, men jag glömde bort det där med att bullarna skulle svalna innan man lägger dem i påsar. Annars hade jag varit klar tidigare.

När bullpåsarna äntligen låg i frysen för att vänta på sommarens utflykter var jag bara tvungen att läsa ut en Kulla-Gulla-bok också, innan jag kunde somna.

Jag tycker inte att jag är en person som ger mig hän, som är “addicted” och jag har naturligtvis inga som helst böjelser eller laster.
Men jag känner att jag absoult måste läsa alla mina gamla Kulla-Gulla-böcker just nu.

Det blev 36 bullar. Med varmluftsugn kunde jag (i alla fall nästan och åtminstone i teorin) ha inne tre plåtar samtidigt och det går 12 bullar på varje plåt så det var ju smart uträknat, eller hur!

Maken fick en och jag åt… okej, jag erkänner… fyra. (Fast en var bara en liten misslyckad ände och den första åt jag samtidigt som jag bloggade så den märktes knappt.)

Kikade just i gårdagens Lidköpingstidning NLT.

Det är roligast att läsa insändarna under Fria Ord.

Jag läser rubriken och ingressen av PRO-distriktets ordförandes inlägg.
“Pensionärer kräver rättvisa. Statistiken visar att personer över 65 år fortfarande halkar efter inkomstmässigt.”

I mitt stilla sinne funderar jag på om det kanske kan bero på att man inte förvärvsarbetar när man är pensionär. Den som inte arbetar får inte heller lön. Det är väl inte helt orimligt att pensionen inte kan uppgå till samma summa som lönen gjorde. Det är ju lika löet för den som är sjukskriven, föräldraledig eller studerar. Jobbar man inte uppbär man ingen lön.

I rättvisans namn ska jag säga att när jag läst hela inlägget så var det inte riktigt så PRO-damen menade. Men visst var det roligt skrivet!

Jag läser också en liten trött insändare om en dam som blivit frånåkt av bussen. Hon kom med en av stadsbussarna till torget och skulle byta till en annan, men bussarna väntar inte in varann så hon blev frånåkt. Hon avslutar med att skriva:
“Det är jobbigt när man är gammal.”
Och som ett speciellt intygande av sin höga ålder har hon skrivit under med signaturen:
“75-80 år”
Hon är så gammal att hon inte ens vet hur gammal hon är. Då är man gammal!

Fick en så fin kommentar av Rana efter mitt förra inlägg.

Jag håller helt med om att bromsar är ena efterhängsna och målinriktade typer. De gör sällskap med blinningar och ytterligare någon art för att verkligen förpesta våra somrar, speciellt båtsomrar.

Vi brukar försöka ta båten till Lurö så fort det är tillräckligt fint väder. Där kan man träffa på diverse djur. Förutom beskedliga får och kossor finns ormar och små grodor, ödlor och en gång såg vi till och med en lax under båten.

Den förhärskande djurrasen på Lurö är ändå – håll i er – myschlingen.
Det är dottern som myntade uttrycket för några år sen, kanske när hon var tre.

En myschling är inte en broms, inte en blinnig, inte bi, geting eller humla. Efter mödosamt letande bland nördarna på nätet fann jag slutligen en bild på myschlingen. Den hade inget namn men var släkt med bromsen.

Myschlingen är mindre än en broms, svart med fläckiga vingar och liknar till formen ett litet stealth-plan. Den är ungefär lika snabb och attackerar oanmäld. Den lever på blod och biter först en rejäl tugga var som helst den kommer åt, för att sedan kunna sitta och lapa i sej det röda livselexiret. Det funkar kanske på en häst eller en långsam ko, eller gömd i ullen på ett får men en människa får den inte mycket ut av för det gör så fantastiskt ont att bli biten att man genast sjasar bort odjuret.

Det finns inget sätt att värja sig. De bryr sig inte om att man slår efter dem eller dyker ner i vattnet eller ger sig långt ut på Vänern med båten. Har man fått en hop efter sig hänger de kvar tills sista man är död. Och då talar jag som tur är inte om besättningen utan myschlingen. Du måste slå ihjäl dem för att få vara ifred. Och det räcker oftast inte med ett slag.

Men jag är inte rädd för dem. Jag bara avskyr.

Jag är rädd för getingar.

Man skulle nog till och med utan överdrift kunna påstå att jag har fobi för getingar. Kommer det en geting i närheten skriker jag och springer min väg.

På den tiden jag var tjock och lat (jag är fortfarande lat men inte lika tjock) var en geting i princip det enda som kunde sätta fart på mig, och då sprang jag som en hind över stock och sten för att komma undan faran, livsfaran.

Min make har sett för mycket på TV. Han har tex sett ett program där man botar fobier genom att låta det skräckslagna offret stirra fasan i ansiktet. Det betyder i vårt fall att han har “morahôllt” mej när getingen eller ännu värre, getingarna kommit flygande. I sådana stunder har jag allvarligt övervägt skiljsmässa. Och därefter konstaterat att det nog är det som definierar min fobi. Jag är inte bara rädd, jag är oresonligt vettskrämd.

Nu har jag barn. Det är inte pedagogiskt att skrika och springa för getingar när man har barn. Så numera nöjer jag mej med att springa.

Jag har försökt att morska till mej. Jag har till och med införskaffat två sånna där små tennisracketar med ström som man ska kunna slå getingar med och på så sätt göra processen kort.
Jag kan meddela att getingar inte alls är lika lätta att ta kål på som tex flugor och annat flygfä. Getingarna kryper ihop. Vingarna bränns av, men de envisas med att leva vidare. De kan till och med krypa på golvet, utan vingar, och hota mej med sina skräckinjagande ränder och lömska uppsyn.

Bin får automatiskt dödsstraff om de sticker någon. Så fort gadden är borta dör de en förmodligen plågsam död. Getingar har ingen sådan medfödd talang. De kan stickas flera gånger utan att tappa gadden och även om de blir av med den surrar de ilsket vidare och skrämmer slag på oss räddhågsna.

En gång när jag satt på toa hemma i mitt barndomshem och “skötte magen” kände jag något som liksom sakta kröp fram utmed mitt bara lår. Jag trodde nog mest det var en nervryckning men när jag strök mej över låret surrade en geting upp. PANIK!

Det kan vara lite opraktiskt att ha getingfobi. Särskilt på sommaren.
För några år sen var det sommar, även i regniga Sverige, och en icket ont anande geting hade lyckats förrirra sig in på mitt jobb. Jag satt som vanligt och pratade i telefon med någon jag försökte boka besök hos.

Rätt som det var kom getingen helt oanonnserad flygande mot mej. Jag hade inte sett den tidigare (i så fall hade jag genast bett någon mera orädd person döda den). Jag skrek rakt ut. Rakt ut betydde tyvärr i det här fallet rakt in i örat på den jag talade med. Jag kan prestera ganska bra röstresurser när det behövs. Nu tyckte jag det behövdes.
Jag är säker på att jag gett en oskyldig människa tinnitus.

Min getingfobi är inte ogrundad.
När jag var liten, kanske fem-sex år, var jag med min mamma och min äldre kusin uppe på höskullen. De höll på att rensa bort allt gammal hö för att bereda plats för årets skörd. Någon av dem råkade då sticka tjugan i ett rejält jordgetingbo. Jag fick kanske fem-sex stick under den tid det tog min raska mamma att få ner mej för stegen. Mamma och kusinen fick säkert fler.

Jag blev naturligtvis baddad med Salubrin och ompysslad en liten stund men sedan hände det hemska.
Mamma och kusinen gick TILLBAKA upp på höloftet och jobbade klart. Jag låg i min säng inne i huset och kunde bara tänka på mamma däruppe bland alla aggresiva getingar och varje litet flugsurr fick mej att dra täcket över huvudet och hyperventilera.

Jag blir nästan lite svettig, bara jag tänker på det. Just känslan jag hade när mamma sa att:
-Nej, nu måste vi gå tillbaka och bli klara!
Och jag blev lämnad ensam med min vakna mardröm och tanken på mamma bland getingarna.

Nej, tacka vet jag spindlar. De gör inte en fluga förnär.

Spindlar är trevliga, sociala, nyttiga djur. Det finns ju till och med de som har spindlar som husdjur. Kanske visserligen att gå till överdrift enligt min åsikt, men ändå, det bevisar deras egenvärde.

Jag har förresten också spindlar som husdjur. Ser jag en spindel inne brukar jag låta den vara ifred. Har jag tur letar den sig upp till sovrummet och käkar upp myggen som brukar fläkta in genom det öppna fönstret på sommaren.

Den här spindeln fick dock en enkel biljett till de sälla jaktmarkerna av maken, som hittade och fotade den i vasken. Kanske var det förståndigt för jag vet inte om jag hade uppskattat ett sovrumsbesök av honom, eller henne. Kolla in palpellerna, eller vad det nu är man kallar de där små gripkäkarna som liksom visar entrén till spindelmunnen.

Enda gången jag haft en “close encouter” med en spindel blev vi båda lika överrumplade.

Min far skulle vitkalka laggårdsväggarna inne i laggård i Raggegården. Innan han kunde skrida till verket måste dock väggarna sopas rena från damm, smuts och spindelväv. I en gammal laggård bor det drôsvis med spindlar. Det är rena julbordet med alla flugor som ju uppskattar kodynga som bostad, mat och barnkammare.

I vanliga fall låter vi spindelväven vara ifred eftersom den är lika effektiv som ett flugpapper men nu var den tvungen att ge vika för vår städiver. Tanken var att jag skulle gå runt med en sopkvast och sopa ner all väv. Men jag var inte så gammal och lite för kort för att nå upp i taket så min påhittiga pappa plockade fram högtrycksluften och ett behändigt litet munstycke och så kunde jag blåsa ner alla sega gamla spindelnät.

Ner från taket drôsade förrutom spindelväv också massa damm och småskräp och för att jag inte skulle bli hellortig tog jag på mig overall, handskar och en rejäl skarlett. Pappa envisades också med att jag skulle ha andningsskydd och skyddsglasögon (ungefär sådana man har när man dyker, tättslutande saker). Det var utrustning pappa använde när han tröskade med gamla tröskan, som inte hade någon förarhytt. Grejjerna var alltså lite för stora, men bättre stort än inget alls.

Jag skred till verket. Det var riktigt kul att “damma” med högtrycksluften. Det gick fort och lätt och från taket trillade allt ner.
Allt ja, även spindlarna.

Har du sett en välgödd laggårdsspindel nån gång? De är inte som den söta lilla varelsen på kortet här ovan, utan helsvarta, stora kryp. De sitter oftast stilla och väntar på sitt byte, men nu vet jag att de kan få bra fart på sina långa ben också.

En av de största exemplaren hade oturen att trilla ner innanför mina skyddsglasögon som beroende på sin väl tilltagna storlek lämnat en lagom glipa uppe vid pannan. Nu sprang den stackar spindeln vettskrämt omkring innanför glasen, i mitt ansikte. Jag måste erkänna att jag sprang lite jag också. När jag lugnat mej tog det en stund att få av handskar och huvudbonad så att vi kunde befria oss från varann.

Men jag föredrar ändå spindlar framför getingar.
Och snart är det vår och det börjar surra ute…

Haha ha!

Nu ringde maken, en halvtimma efter att vi andra ätit klart, och berättade att han nog skulle jobba en timma till, och så är det en halvtimmas restid också.

Jag hade då rakt inte behövt skynda mig med maten.

Dessutom förtäljde maken att han haft kundbesök under dagen och därför ätit en god, närande och riklig lunch på hotellet i Kvänum, så ville jag vara så god och bara göra matlådor av lasangetten, för han behöver då rakt ingen mat när han kommer hem. En liten smörgås på sin höjd kanske.

Funderar på att strunta i att baka bullar, som ren hämd. Fast maken vet ju inte att jag tänkt göra det.

I morses bestämde jag mig för att laga lasangette till middag.
Maken skulle ju jobba över och jag hade tänkt överraska honom med god hemlagad husmanskost när han så där jag-har-jobbat-över-trött och förmodligen utsvulten kommer hem.

När jag kom hem från jobbet upptäckte jag att jag glömt ta upp köttfärs ur frysen.
Då blir det ingen lasangette. Vad kan det bli istället?

Jag river runt i frysen och hittar… en påse färdigstekt köttfärs av lagom vikt. Hurra!
8 minuter med defrostern i micron och köttfärsproblemet är löst.

Nu återstår själva lasangett-tillverkningen. Jag blandar halvtinad köttfärs, såspulver, 3 dl mjölk och 6 dl vatten i en gryta. Vad äckligt det ser ut! Ska det va så här?

Ser bättre ut när det har kokat upp och pulvret blandat sig. Måste röra hela tiden för att det inte ska brännas i botten.
Jaha, man kanske inte behöver koka på högsta sprutt hela tiden. Småkoka står det ju på paketet. Vad står det mer?

Sätt på ungen! Det har jag missat. Nu blir maten försenad.

Sen står det att man ska fördela pastan jämt i en ungsform, hälla på såsen och röra om. Vad fånigt. Då blir ju inte pastan fördelad i alla fall. Jag häller i pastan i grytan och rör om och häller hela härligheten i formen.

Pastan och köttfärsen gör sällskap i en egen liten hög i mitten av formen. Jaha, det var därför man skulle fördela pastan i formen. Jag ägnar fem minuter av min dyrbara tid till att försöka spåra upp pastan och fösa ut den nåt sånär jämt i formen. Det var inte mycket pasta det här. Förhoppningsvis sväller den duktigt i ugnen, som nu hunnit bli tillräckligt varm.

Men vad det luktar!
Jaha, ungen är nermjölad efter Falunsysterns numera sambos försök att grädda sin egen pizza på påskafton.

Men nu är det försent att göra rent ugnen, den är ju 200 grader vet ja!
In med lasangetten. Ser ut som det saknas nåt.

Ost, det skulle ju va riven ost på också. Hittar en burk gammal ost i kylen sen pizza-tillverkningen. Den är inte grön. Då går den att äta.

Ut med lasangetten, på med osten, i ett jämt fint lager. Det var inte mycket ost. Men ost är ju inte så nyttigt ändå. Skjuts in i ugnen igen.

30 minuter senare är maten klar. Maken jobbar över lite till så han får nöja sig med kall lasangette. Jag och barnen får varm.

Barnen gillar inte lasangette.
-Varför kan vi inte få spagetti och köttfärssås i stället.
-Eller köttbullar, det är också köttfärs.

-Nej, svarar mamma Zäta. Köttbullar tar mycket längre tid att laga.
-Men, säger sonen, du tar ju bara upp dom ur frysen och kör i micron. Det går ju jättefort ju.

Och det är sant. Men jag vill bjuda min hårt förvärsavbetande make på en liten trevlig hemlagad överraskning när han kommer hem.

Vaddå halvfabrikat? Har jag aldrig hört talas om.

Maken jobbar över.
Sonen leker med en klasskompis.
Dottern leker med en dagiskompis.
Jag lagar mat (och bloggar samtidigt, jag är ju tjejj…)

I kväll vill jag baka bullar. Och göra en litet blomsterarrangemang som ska gås bort.

Vi är en familj full av aktiviteter.

Barnen är på Söndagsäventyret på söndag förmiddag (det räknas inte för då är vi ändå i kyrkan på gudstjänst).

Sonen går till Royal Rangers (ungefär som scouter) på torsdagar (inte går, det är ända ute i Örslösa så vi skjutsar så klart).

Jag och maken är ledare för en Tillväxtgrupp som träffas en kväll varannan vecka och ibland hittar på något trevligt på helgerna.

Jag är engagerad i radiosändningarna från våra gudstjänster och agerar producent ca 5 ggr per termin och vi har sammanträden fyra kvällar om året.

Maken och jag tränar en kväll var i veckan. (Och när jag orkar passar jag på att träna dubbla pass på samma kväll, fast det har i ärlighetens namn bara hänt två gånger än.)

Maken är sammakallande i kyrkans hemsidegrupp som träffas var tredje vecka och han är gitarrist i ett lovsångsteam som övar var tredje torsdag och spelar på möten ungefär en gång i månaden.

Jag sjunger lite då och då, både solo och i en liten körgrupp och i en kvartett.

Jag har slutat skriva i församlingsbladet och slutat sjunga i församlingskören för jag hade för mycket att göra. Jag gillar att skriva, och att sjunga, så det var inte ett lätt beslut att sluta.

Maken jobbar över, men inte varje vecka, i alla fall inte nu. Han gjorde i december och januari, men det är mot hans principer.

Jag har delat ledaransvar för en serveringsgrupp i kyrkan. Vi fixar fika och oftast mackor till mellan 50 och 250 personer tre-fyra gånger per termin. Och diskar!
Jag är också med i en Kaffestugegrupp och jobbar i Kaffestugan som är församlingens Café, var sjunde eller åttonde lördag. Det är jättekul!

Jag fasar för perioden när barnen verkligen hamnar i skjutsas-åldern. Sonen fick en lapp om musikskolan idag. Det är dags till hösten. Vi ska förespråka blockflöjt för det får man spela på skolan och behöver inte skjutsas någon annanstans. Och så lär man sig noter. Och så låter det förfärligt…

Jag växte upp i en missionsförsamling som hade (och har) väldigt högt i tak när det gäller sång och musik. “Hellre än bra” var den outtalade parollen. Alla fick vara med och göra det de ville. Jag var körledare för församlingskören och de två barnkörerna. Det fanns en blockflöjtsgrupp också.

Kan du föreställa dej hur det låter när fem små flickor spelar unisont på blockflöjt. Det är svårt att inte göra grimaser.

En gång när de framträdde på ett möte la vi märke till att en av tjejjerna verkade ha problem med sin flöjt. Hon blåste och blåste och blev alldeles röd i ansiktet för det kom ingen ton. Till slut vände hon på blockflöjten och upptäckte att hon glömt dra ut piprensaren. Ingen av åhörarna hade hjärta att rekommendera hela ensembeln att spela med piprensarna kvar i röret, även om vi nog tänkte det lite till mans.

Den som minst uppskattade blockflöjtsgruppens toner var ledarens make A. Han vågade också antyda vad han tyckte. Inte till barnen, men till oss andra.

Efter några år växte barnen upp, som så ofta sker med små barn, tack och lov, och blockflöjtsgruppen lades ner. Jag måste tillstå att de två sista åren hade de dock övat upp sig riktigt bra och kunde till och med spela vackert i stämmor, så det var inte bara elände.

I den vevan gästades församlingen av en kör med sångare, fiolspelare och dragspelare. Kanske var det en ståbas inblandad också. Sällan har vi hört något så ostämt och “otight”.
Då hörs A viska längst bak i lokalen:
-Kom tillbaka blockflöjtsgruppen, allt är förlåtet.

Onsdag = torgdag

Och idag har jag köpt blommor. Två fina pelargoner till mej (dags att byta ut amaryllisen från i julas), en gå-bort-blomma till lördagskalaset (bidde en ampel med sånna där små blommor som man brukar köpa för fem kronor stycket och sätta i en liten kruka vid entrén och tycka är söta, jag kommmer inte ihåg vad de heter men det är nog inte petunia i alla fall. Nu kom jag på det! Penséer heter de.), och en rosa ranunkel, vit tusensköna och vit småblommande pensé som jag ska sätta ihop till en lite grupp och ge bort till någon som just fått en son.

Jag har köpt en present var till sonens storebröder också.

Och på Second Hand hittade jag en liten porslinsfågel som får kura ihop sig i blomstergruppen. Man kanske kan göra ett litet bo av tunna björkgrenar.

Nästa onsdag tror jag att det är dags att köpa vårblommor till en egen liten entréplantering. Jag brukar satsa på vitt och lila. Får se om jag vågar ändra mig i år.

Lite stolt över mig själv är jag allt.

När jag kört första passet på F&S igår kände jag att jag absolut inte orkade ett pass til. Jag längtade hem, jag var trött, jag kände för att sätta mig i soffan och se en film MEN (som Tony Irving säger) jag körde ändå!

När jag väl kom hem käkade jag lite och satte mig och läste ett tag innan jag orkade duscha. Boken var så intressant och gripande att jag hade svårt att slita mig.
Jag vet inte om jag kan med att berätta vad jag läste. Det var nämligen Kulla-Gulla.

Efter att ha hört era kommentarer om vilka glasögonbågar jag ska välja (och eftersom jag själv hade samma uppfattning) kan jag härmed meddela att jag valt Pennstrecksmodellen. De heter egentligen Maniago Koppar men hur roligt låter det?

Här är det vinnande paret. (Jag har trixat till den ena bilden lite, bara för att jag nyligen upptäckt vilka användarvänliga finesser gratisprogrammet Picasa har.)

Först trixbilden.

Och så en bild framifrån.

Som ni märker har jag skurit bort dubbelhakan. Jag tycker jag gör mig bättre på det viset.

Men nu ska jag inte visa fler bilder på mej själv idag utan istället bege mig till F&S för att försöka jobba bort dubbelhakan i verkligheten. Vi får se om jag orkar ett eller två pass.

När jag hämtade dottern på dagis frågade jag fröken L hur det gått med maten. Med tanke på dotterns svullna läppar misstänkte jag att hon kanske inte ätit så mycket.
Fröken L hade börjat jobba på eftermiddagen och visste inget om dotterns näringsintag vid lunchen, mer än att det vankats frukostkorv, potatis och senapssås.

Jag frågade dottern i stället.
-Åt du ordentligt?
-Ja. Jag åt upp allt… som jag ville ha…

I kväll får jag egentid.

Maken tar med sig sonen till Mariestad för att titta på en cykel och dottern får husera hos sin mormor och morfar ett tag.

Jag ska tillbringa kvällen på Friskis och Svettis. Först blir det vanligt jympapass och om inte orken tryter kanske jag hoppar in på Core-passet efteråt också.

I går kväll sprang dottern rakt in i stenskivan hemma i köket. Hon gick ner för räkning och det blödde jättemycket. Maken fick ta hand om henne till en början för jag är så blödig när det gäller mig själv (och barna är ju en del av mig så…)

När det värsta blodflödet var stillat kunde vi ta en titt. Som tur var hade dottern klarat tänderna. Vi har ju redan varit på besök hos tandläkaren med skadade tänder så pass många gånger att de nog börjar fundera på om vi misshandlar våra barn.

Den här gången var det läpparna som tog stryk. Dottern lyckades med konststycket att både ta en rejäl tugga ur underläppen och spräcka överläppen på två ställen.

Trots långvarig kylbehandling svullnade naturligtvis läpparna upp rätt rejält. Jag måste erkänna att det såg kul ut med fläskläpp både upp och ner.
Maken försökte trösta med att nu för tiden finns det kvinnor som opererar sig för att få lika stora läppar som dottern lyckats fixa gratis. Dottern blev konstigt nog inte gladare för det. Sonen reagerade dock och tyckte att de där kvinnorna var ganska tokiga som opererade sig när det var så lätt att bara slå sig för att få “tjocka fylliga läppar”.

I natt vaknade dottern vid tre-tiden och ropade på mig. Hon satt upp i sängen med lampan tänd, och var helt förtvivlad. Hon hade tappat en tand och svalt den!
Jag synade alla tänder noga men det var ingen som saknades. Stor lättnad!

Dottern tyckte det hade varit förfärligt om hon råkat snuva tandfén på en gadd.

Nu är det dags att välja nya glasögonbågar. Skriv gärna en kommentar och rösta på de bågar du tycker jag ska välja.

Först en bild på de glasögon jag har idag.

Här kommer alternativ Silverbågen.

Nästa alternativ är bågen Helge. (Ja, den har fått sitt namn från barnprogrammet om Hedvig med den växande näsan.)

Vi har också bågen Bajsbrun.

Den sitter lite vint och snett men det får ni ha överseende med.

Sista alternativet är bågen Pennstreck.

Dass war alles!
Skriv gärna en kommentar och hjälp mig välja båge. Bågarna kommer från Favoptik på nätet. Det blir bättre ekonomi i det hela på det sättet.

Söndagar är oftast sköna dagar, och gårdagen var inget undantag. Om man bortser från resterna av lördagens mastodonthuvudvärk så hade jag det riktigt gôtt.

Först var hela familjen på gudstjänst. En representant för Ibra Radio berättade om Ibras beundransvärda arbete med att sprida information om Jesus i länder där det är förbjudet att läsa Bibeln och tro på Gud. Cilla Hektor sjöng helt underbart, bland annat en go jazz-låt. Dottern var inte sugen på att gå till Söndagsäventyret utan satt kvar och gosade med sina föräldrar. Hon skötte sig föredömligt och satt stilla och tyst i en och en halv timma. Med tanke på vilken pratmakare och vilket energiknippe hon är i vanliga fall så var det en beundransvärd prestation.

Efter mötet (eller egentligen redan innan det var slut) smög vi iväg och åkte sedan hem till mina svärföräldrar där det vankades god mat och skönt umgänge. Makens syster och hennes man var där från Göteborg och eftersom vi inte träffar dem allt för ofta så hade vi en del att prata om.

På eftermiddagen passade vi på att ta en promenad i Lundsbrunn. Det finns många vackra hus där och är sådär mysigt småstadsaktigt.

På kvällen for vi hem med trötta barn. Jag och dottern tog ett långt bad medan maken och sonen spelade TV-spel. Sen var det hopp i säng (för min del med TNS-en) och så var den sköna söndagen till ända.

Har glömt att berätta att man numera kan lägga kommentarer på min blogg utan att vara inloggad. Det är fritt fram för var och en.

Svärord, snusk och elakheter kommer jag dock plocka bort så håller er i skinnet!

Jag erkänner att jag inte riktigt känner mig hemma med alla modeyttringar som förekommer idag. Till exempel skulle jag aldrig kunna tänka mej att visa halva rumpan (för att inte tala om vad kallt det skulle bli) bara för att det är modernt.

I helgen såg jag dock något som jag tror jag ska haka på.

Det var en tjej som hade satt skärpet under skinkorna. Hon hade byxorna i midjan och klädseln för övrigt såg rätt normal ut men skärpet var hårt åtspännt precis under rumpan. Vilken jättebra idé!

Nu ska jag sätta skärp under skinkorna, under brösten och ett hårt åtspännt över magen. Rena lyftet!

…slut för idag. Idag har jag verkligen bloggat loss en massa på bildfronten.

Egentligen tänkte jag baka bullar men eftersom huvudvärken inte gett med sig så har jag struntat i det och bloggat lite i stället.

Det här är i alla fall dagens sista inlägg. Och eftersom det inte blev några bullar i verkligen livet får det bli en virituell tårta istället. Den här tårtan åt vi nog upp på makens födelsedag i juni förra året, om jag inte missminner mig.

Jag har satt en massa jordgubbar i mitt smultrontorn (jodå, det finns plats för smultron också) och den tidigaste sorten hade varit snäll nog att producera några gubbar till gubbens födelsedag. Det var inte många så jag fick skiva dem innan jag satte dem på tårtan, annars hade det sett alldeles för fattigt ut.

Det var så roligt att lägga in bilder så det får bli en bild till.

Här är lapptäcket jag sydde till min systerson. Han bor i Italien och är snart 9 månader. Täcket blev modellen större, för att passa som rejält täcke till spjälsängen.

På en så här liten bild är det svårt att se mönstren på lapparna. Jag ska leta i gömmorna för att se om jag hittar en närbild på de små mittenrutorna. Häng kvar, den kommer strax…

Okej, det tog lite längre tid än jag trodde. Jag fick beskära och skärpa till och räta ut och ljusa upp för att det över huvud taget skulle gå att visa. Men här ser man i alla fall att det är noter på de små lapparna. Sôstra mi är väldigt musikalisk så jag tyckte det passade bra.

Jag befarar att blommorna i rabatten har frusit ihjäl. Tulpanlökarna hade hunnit skicka upp rätt mycket blad och både pionerna och löjtnanthjärtana hade skickat upp sina första trevare. Sen kom snön och la sin kalla hand över nykomlingarna och nu är det nog kört.

Så här såg mina tulpaner ut i fjol.

Och här är bilder på min köldkänsliga Allium som med mycket stor sannorlikhet är avliden nu.

Så här ser rabatten ut när den blommar som bäst.Och här är herr Löjtnantshjärta.

Förhoppningsvis har mina självsående sippor överlevt åtminstone på något ställe i rabatten.

Och Rudbäckian blommar inte förrän till hösten så den borde ha klarat sig.

Mest orolig är jag dock för mina Pioner. De hade hunnit en bit ovan jord innan snöovädret drog över oss och de är ju så känsliga. Man kan nästan förstå att något så vackert är lite extra ömtåligt. Se bara!

Den sista bilden är jag riktigt stolt över. Jag gillar ju att fota och har tagit bilderna själv. Tricket med att ta fina bilder är att ta många. Tar du 70 kort när du är ute i trädgården så vore det ju konstigt om inte ett enda blir bra!

Idag regnar det. Klockan är halv sex på kvällen och det har verkligen regnat hela dagen. Tråkigt tycker jag, men bra att snön regnar bort.

Jag längtar till sommaren. Får vi bara väder ska familjen dra en repa i Dalslands kanal med båten är det tänkt.

När jag tänker på sommaren tänkter jag på bara fötter i solvarm sand.

Det här kortet tog jag på mina tår i somras när vi var och badade på Brommö. Stranden heter “Store Vite Sand” och är ett fantastiskt ställe, men nu får ni nöja er med att kika på mina tår.

Nu var det länge sen jag hade en riktig huvudvärksattack. Jag har klarat mej med hjälp av TNS-apparaten och mammas huskur med sockerbit och ättika. Men idag gick det inte längre.

Redan när jag vaknade kände jag mej inte riktigt hôrker (västgötska och betyder ungefär “kry”). Jag hade lite feber och var förkyld och änna malaser. (Malas betyder trött och är också västgötska).

På förmiddagen tog jag det lugnt och läste lite och satt och stirrade in i väggen. Det var ganska avkopplande.

Sedan for vi och handlade. Vi besökte både leksaksaffären och Willy´s.
Väl hemma igen lagade jag middag. Det blev ris och improviserad kycklinggryta.
Kycklinggrytan blev jättegod. Förrutom kyckling hällde jag i lite mjölk, en burk creme fraich och 2 dl matlagningsgrädde. Jag kryddade med örtsalt, curry och ingefära. Och som utdrygning fick det bli morötter, persikor och purjolök.

Efter maten slog huvudvärken till rejält. Nu sitter jag och bloggar och tar det lugnt igen. I köket väntar disken. Dottern sitter och spelar dataspel, sonen har cyklat till en kompis och maken har åkt till kyrkan för årsmöte. Jag skulle velat följa med men ett årsmöte kan bli en ganska långdragen historia så jag tror att både jag och barnen mår bättre av att hålla oss hemomkring, i alla fall idag.

Fick “Vi i Villa” i brevlådan idag. En artikel handlade om mördarsniglar.
Så vid middagsbordet pratade vi sniglar. Enda sättet att bli av med dem är att plocka och döda.
Vi hade några stycken i vår trädgård för första gången i fjol. Jag plockade dem med en stekpincett och samlade dem i en kåsa och sen hällde jag kokande vatten över dem för att få död på äggen också. Jag litar inte riktigt på att man kan utrota de små liven bara genom att klippa huvvet av dem. Jag ville inte ha liken drällande i trädgården heller.

Dottern (5 år) hade nu ett nytt förslag på utrotningsmetod när vi satt och åt.
-Man blandar gräs, jord, vatten och … pannkakssmet…

Och där avbröt vi snigeldiskussionen och pratade om något matnyttigare.

På lårets insida finns en lång smal muskel som heter Gracilis.

De som kan gå ner i spagat, som tex Susanne Lanefelt gjorde i Let´s Dance, har förmodligen en extraordinärt utflexad Gracilis.

Efter träningspasset i onsdags känner jag att jag har en JÄTTEKORT muskel på insidan av låret. Den tar liksom emot när jag går. Och jag känner mig allt annat är graciös.

Nu är det ju fredag, och fredag betyder baddag i vår familj, så ikväll får jag i alla fall chans att sätta både lår och armar i rörelse.
Fredagar i badhuset innebär också att man får chans att träffa andra barnfamiljer, prata lite, och skämmas för den stora dallermagen.

Nu har glasögonproverna kommit med posten. Har ni tur kanske jag kan muta maken till att ta några kort så kan ni hjälpa mej att välja vilka som passar bäst.
Återkommer om det i så fall.

Mums i magen!

I morses knivade jag snabbt ihop en lunchsallad av rester från påskbuffén. Det blev ruccola, paprika, rädisor och gurka. Men vad skulle jag ha som protein-källa (eller pruttoin som mina barn envisas med att säga)? Det enda som fanns till buds var tonfisk och det var jag inte sugen på. Jag hällde på en näve solrosfrön i stället.

När jag kom till jobbet kom jag tänka på kesoburken som står i kylskåpet, och fetaosten… utmärkt pruttoin, men hemma!

Nu är jag i alla fall mätt och nöjd. Två av mina allra mest generösa kollegor var och hämtade kinamat på lunchen och har låtit mig smaka på godsakerna.

Tack för det!

Äntligen en hel natts sömn. Känns som första gången på länge.

Igår natt vaknade jag bara en gång, så jag har börjat trappa ner!
Då hörde jag dotterns rop vid två-tiden.
-Mamma, kom!
-Vad är det snuttan?
-Nu saknar jag inte tutten längre.

Ni som orkat läsa mina tidigare inlägg vet att dottern gav nappen till tomten för några år sen, och saknat den ända sen dess. Men nu är det alltså slut med det, och det meddelar hon klockan två på natten!
Vi får väl se hur länge det varar…

I natt har i alla fall alla barn sovit, och jag också. Konstigt att jag ändå är trött.

En gång i tiden, för många, många år sedan, jobbade en dam hos oss som vi kallade “Stanstanten”. Hon var utsänd från arbetsförmedlingen för att arbetsträna. Tidigare hade hon jobbat i växeln på ett större företag. Nu satt hon hos oss och stansade in adresser i vårt dataregister.

Vi tyckte att Stanstanten var lite underlig. När hon kom på morgonen satt hon kvar i sin bil tills klockan var prick 8. Vi brukade hälsa på henne genom bilrutan men hon hälsade inte tillbaka. Kanske var hon bara väldigt osocial. Hon satt aldrig med på fika-rasterna och på lunchen gick hon ut och satte sig i sin bil och väntade en timma.

Mitt jobb går ut på att ringa till företag och boka in besök åt våra kunders säljare. Visst finns det några som blir sura men de allra flesta man pratar med är väldigt trevliga. Vårt ringande är ju ett snabbt sätt för dem att få information om olika nyheter och bra alternativ på marknaden.

Men Stanstanten hade ingen förståelse för vårt jobb. Hon satt ständigt och utgjöt sitt missnöje över att vi ringde och störde folk och kunde inte förstå hur vi kunde leva med oss själva när vi hade ett så irriterande jobb. Vi försökte förklara i början, men sen gav vi upp och lät henne vara ifred.

Dagen när Stanstanten skulle sluta hos oss hade vår chef köpt en tårta för att “fira av” henne. Eftersom hon aldrig brukade vara med på fikarasterna gick chefen och försökte locka henne till fikarummet. Det var lönlöst. Till slut berättade han att han köpt en tårta för hennes skull. Hennes kommentar var:
-Jag tycker inte om tårta!

Det här hände för kanske tio år sedan.
Men i morses, när jag satt kvar i bilen efter att ha kommit till jobbet, för att lyssna till något roligt Anders Timell berättade i Mix Megapol, kände jag mig plötsligt som Stanstanten. En kollega såg mig sitta där och kommenterade naturligtvis när jag så småningom kom innanför dörren.
-Det är lite Stanstantsvarning på dej du!

Lite trött så här på eftermiddagen, efter nattens vakna timmar.

Men om en timma börjar stationspasset på Friskis och då kommer jag bli piggelin igen!

Varför var jag vaken i natt då?
Jo, sonen hade växtvärk i båda fötterna. Jag provade med massage och benvärmare (en klassiker i vår familj) och låg i hans säng för att trösta och ge närhet, utan att störa maken. Till slut fick vi ta till det tunga artilleriet med Alvedon. När jag berättade sagan om den lilla grisen Selma och hennes husse Knut så somnade sonen till slut. Grisen Selma är så jätteliten att hon sover i en tändsticksask och blir mätt för en hel dag om hon äter en fluga. Hon är lite busig och brukar simma i toalettstolen.

Nästa gång sonen har växtvärk ska jag nog berätta om Selmas kompis Walle, som är en jättestor giraff.

Men nu är det snart dags att packa gympaväskan och samla kraft.

Har varit på torget en sväng men köpte inget idag. Bra gjort va!

Istället brände jag 1775 kr på en batteriladdare till båten. Men den ska maken ha så det var inte mitt fel.
Eftersom han har gjort av med så mycket pengar (från mitt konto) så känner jag att jag verkligen kan unna mej ett par snygga bågar till de nya glasögonen. Jag tror jag ska kika runt lite på nätet nu.

Låset på bilen krånglar. Man låser med en fjärrkontroll men det är inte alltid bilen låser sig, eller låser upp sig heller för den delen.

Igår kväll, utanför ICA, upptäckte jag att man också kan låsa upp bilen utan att larma av.
När jag vred om nyckeln i låset, lycklig över att överhuvudtaget lyckats ta mej in i bileländet, så gick larmet igång. Det var ju lite retligt så jag körde därifrån så fort som möjligt, nästan med tjutande däck. Kanske inte det smartaste om man vill framstå som en icke-tjuv.

Igår kväll var jag på Tillväxtgruppsledarträff.
En gång i månaden samlas vi och pratar om hur vi har det i våra grupper och försöker uppmuntra och hjälpa varandra.
En Tillväxtgrupp är som en bönegrupp. Det finns ganska många sådana grupper inom församlingen. Grupperna är olika stora och träffas olika ofta och pratar om olika saker. Det finns dock tre gemensamma strävanden och det är tillväxtfaktorerna. Vi försöker växa uppåt (närmare Gud), utåt (att få med andra som är intresserade av en varm gemenskap) och inåt (till att bli mer medvetna om vårt eget liv).
Skulle du fråga någon annan skulle de säkert kunna ge dig ett annat svar, det finns många sätt att tolka tillväxt, och det ena behöver inte utesluta det andra.

Tillbaka till gårdagskvällen. Innan vi drog igång själva samlingen pratade jag lite med pastorn. Han var med när maken åkte skridskor i måndags. Det hade varit vackert skridskoväder (dvs mulet och kallt) och bra is. Maken hade nämnt att han önskade sig nya skridskostavar. Det var en nyhet för mig, sa jag.

Sen råkade jag på något mysiskt sätt avslöja att både jag och maken är materialister och att vi går och önskar oss saker var och en på vårt håll, ofta utan att berätta för den andre vad vi vill köpa. Det kanske inte direkt var vad pastorn ville höra om två av sina medlemmar och han konstaterade att vi var “egoistiska materialister”. Det lät ju inte så bra. För att släta över lite sa jag:
-Men vi erkänner ju i alla fall!

Så nu är jag en Bekännande Egoistisk Materialist. Ganska flådig titel, eller hur? Jag tror jag ska skriva det på hitta.se, istället för den titel jag gett mig själv där nu.

Dottern fick en OK-stämpel i rumpan och överlämnas med varm hand till skolväsendet.
Mitt av stolthet svällande modershjärta svämmade nästan över när dagisfröken berättade vad hon skrivit i utvärderingen.

Jag behöver nya glasögon.

Mina terminalglasögon är passé. Mina vanliga glasögon passar som terminalglas och nu behöver jag också nya “vanliga” glasögon. Jag tror de kallas för “avståndsglas” på fackspråk. I alla fall det fackspråk som används på Synsam.

Det är rätt dyrt med glasögon. Synsammänniskan erbjöd sig genast att skicka med mig några provbågar hem men jag avböjde. Feg som jag är skyllde jag på att jag hade bråttom tillbaka till jobbet. Det var visserligen sant, men långt ifrån hela sanningen.
Jag tänker kolla efter bågar på nätet. Det kan spara flera sköna tusenlappar.

Nu funderar jag på om jag ska satsa på säkra kort och välja en båge som liknar min gamla, jag är ju van vid den och tycker att den passar fejjan bra, eller om jag ska slå på stort och skaffa något radikalt annorlunda.

Idag står både synundersökning och utvecklingssamtal på schemat.

På lunchen ska jag iväg till Synsam. Under den senaste månaden tycker jag att mina terminalglasögon inte riktigt haft avsedd effekt. Jag har fått byta till mina vanliga och det är inte bra det heller.

Utvecklingssamtalet är på dagis i eftermiddag. Till hösten ska dottern slussas över till skolans värld och hennes dagsifröken har skrivit en överlämningshandling som jag ska få ta del av. Den är till för att skolan ska veta vad de kan förvänta sig av sin nya elev, lite vilken nivå eleven befinner sig på, och vilket uppförande man kan hoppas på, eller fasa för.
På ett sätt kan det vara rätt dumt. Ett “bråkigt” barn får en stämpel på sig redan innan det börjat skolan.
Men ur lärarsynpunkt är det naturligtvis en fördel att veta vad man kan förvänta sig, hur man ska förhålla sig och var man ska sätta in resurserna.

För dotterns del gäller det nog att få henne att prata lite mindre, och att lämna utrymme till de andra så de också får komma till tals.

Jag tror jag drabbats av en helgen-är-snart-slut-depression.

Ute är världen vit och vacker.
Barnen badar och har roligt.
Jag har sorterat nästan alla pärlor och plockat undan på köksbordet.
Maken är på väg hem från skridskofärden.

Allt är bra. Men ändå är jag lite deppig.
Jag hade gärna varit hemma i morgon också och gjort ingenting. Det är rätt skönt.

…något som jag aldrig drömt förrut.

Jag drömde att jag skulle vara med i ett TV-program. Det gick ut på att man skulle klara av att köra bil inne i stan. Sen skulle en jury bedöma prestationen och man fick poäng. Fick man inte godkänt hade man chans att göra om det. Uppkörningen hade något med körkortet att göra, jag hade inte fått klart för mig på vilket sätt, men jag var inte orolig för jag är ju en så duktig bilförare, eller hur Calle!?

När jag kom till inspelningsplatsen mötte jag Carola Häggkvist. Hon var visst programledare. Jag blev anvisad en liten röd sportbil och när jag skulle sätta mig kom Carina Berg (Luuks flamma) och satte sig bredvid mig. Hon var bisittare och skulle instruera mig i hur jag skulle köra, och småprata lite för att det skulle bli bättre TV. Inte förrän jag vaknade reagerade jag över att det inte fanns någon kamera i bilen.

Det blev inte så lätt som jag trott.

För det första var bilen automatväxlad. Jag har aldrig på allvar kört en automat. Faktiskt bara en gång, och då var det Kurortens gamla vaktmästarbil och min pojkvän (som nu är maken) satt bredvid för att gripa in om det gick överstyr.

För det andra spöregnade det hela tiden så det var svårt att se ut genom vindrutan.

För det tredje hade tävlingsledningen skyltat om hela stan så det var enkelriktat nästan överallt. Hur jag än körde var det omöjligt att inte köra mot enkelriktat. Jag körde in på en fotbollsplan där ett knattelag var mitt uppe i en match och jag anade att jag nog skulle dra på mig en massa poängavdrag för det. Dessutom var jag svindlande nära att köra över en mamma med barnvagn som dök upp ur tomma intet och vräkte sig ut över ett övergångsställe jag inte sett. På något mystiskt sätt kunde jag sett ett inklipp där Carola gjorde en bestört min och ojjade sig över min inkompetens och framfart i trafiken.

För det fjärde var jag tvungen att sitta i baksätet och köra. I framsätet satt två rejäla herrar och blockerade både instrumentpanelen och utsikten.

Som tur vaknade jag innan jag blev av med körkortet. Men jag kan meddela att Carina Berg var lika trevlig som hon såg ut på Melodifestivalen då söte Björn Gustafsson sjöng sin kärlekssång till henne.

Nu har jag äntligen börjat sortera mina pärlor.

Hittills har det legat lite huller om buller på en hylla men nu blir det ordning på torpet. Jag räknar och sorterar och har hjärtans roligt. Gröna för sig, lila för sig, facetterade för sig, mellandelar för sig, transparenta i en låda, lås i en låda, sötvattenpärlor för sig, osv i all oändlighet.

Jag satt hela kvällen igår och större delen av förmiddagen idag och jag kommer ta eftermiddagen i anspråk också. Maken är och åker skridskor på andra sidan Vänern tillsammans med några likasinnade (säsongens enda tur så glädjen är stor) och barnen leker för sig själva på övervåningen. Jag hör att de möblerar om lite men nu bryr jag mig inte, för nu ska här sorteras.

Äntligen!

Jag berättade att jag och barnen hade en överraskning som bodde i dotterns sänglåda. Igår plockade vi fram den och gav den till maken. Det var ett stort påskägg fullt med godis.

Det var så mycket så maken till och med delade med sig.

Detta jätteägg var dock inte det enda som förekom på påskbordet. Maken, barnen och Falunsysterns pojkvän passade på att pyssla ihop några vanliga hönsägg med lökskal, gummiband och tidningspapper och simsalabim så blev det så här vackert efter 10 minuter i kokvattnet.

Tyvärr var de alldeles för löskokta. Vi tänkte inte på att tidningspapper isolerar rätt bra så 10 minuter var alldeles för kort koktid. Min far högg förväntansfullt toppen av ett ägg men vi blev alla lite äcklade när vi såg vad som rann ur. Nu har vi kokat om dem så nu är de rejält hårdkokta i stället.

Idag är det påskdagen.

Jag har varit i kyrkan och påat radion. Nu har vi ätit rester efter gårdagen.

Jag måste berätta att det gick bra igår. Jag blev lite stressad innan Falunsystern och hennes pojkvän kom men sen gick allt bra. Huvudvärken kom av sig med hjälp av tabletter och magen lugnade ner sig till överlevnadsbar nivå.
Vi hann göra allt roligt som vi tänkt oss. Jag hann till och med spela pingis med systern. Vi var lite mer jämspelta än jag och maken, så det var roligt att spela med henne. Jag till och med vann några bollar.

Här kommer en bild på dukningen på kvällen. Jag hann ju klart med den svarta duken och den stod sig bra till gula servetter och matchade påskmusten perfekt…

Hej hopp!

Här kommer bilden på lapptäcket. Det blev en gåva till barnas kusin i Västerås.

Åh, så typiskt.

Påskafton började jättebra. Jag vaknade visserligen för tidigt, redan halv sju, och kunde inte somna om (kanske för att jag låg och läste en spännande bok i en timma) men sen fortsatte det bättre. Lite morgonmys med maken. Solsken. Nygräddat bröd till frukost (materialister som vi är så äger vi en bakmaskin). Glada och förväntansfulla barn.

Men sen blev det sämre. Vi ville skicka ut barna i snön och solen, medan den fortfarande lyser. Barnen satte sig på tvären, hade en egen agenda som de ville följa. De bråkade med oss, med varann och det blev gråt och tandagnisslan.

Och då fick jag förstås huvudvärk. Inte mycket men lite oroande. Och jag tänkte på att jag absolut inte får ha huvudvärk idag. Idag ska vi ju bara ha roligt. Falunsyster kommer med sin pojkvän. Vi ska spela sällskapsspel, pingis och dansmatta, laga pizzastenspizza, göra påskmat till kvällen och umgås. Helt fel dag att få huvudvärk på.

Jag blev nervös för att huvudvärken ska tillta och förstöra hela dagen.

Och när jag blir nervös pajjar magen direkt.

Och när magen pajar utsöndrar jag någon typ av metangas. Jag kanske inte behöver säga mer än att maken har flytt ut till den friska luften tillsammans med barnen.
Och om fem minuter kommer gästerna!

Åh, så typiskt!

Idag har det varit en riktigt bra dag.

Ovädret jag önskade mej till påskafton har redan anlänt, men för övrigt har det varit en lugn dag.

Familjen var i kyrkan tidigt, redan halv 10, för övning innan gudstjänsten. Barnen skötte sig exemplariskt trots lång väntan, inget bus och stoj eller högljutt klagande.

Efter en varm och fin gudstjänst bjöd vi med vänner hem. Det blev spagetti och köttfärssås och bärpaj till efterrätt. När våra vänner åkt hem tittade vi på Simsonsfilmen som jag fått låna av kollegan och nu är det bara en halvtimma kvar till Let´s Dance.

Det blir ett kort inlägg idag, och bara ett, men det är ju långfredag och då känns det okej att tappa tempo.

Idag har jag tänkt på vad Jesus gick igenom timmarna innan han dog. Smärtan, förödmjukelsen. Det är inte klokt att han utstod allt detta – för mig!

Det blev ingen TV-kväll med pärlsortering. Just som jag tänkte gå och sätta på TV:n kom barnen in från sin påskar-runda men rosiga kinder och en hink godis. Jag gillar egentligen inte att de knackar dörr och “tigger godis” men jag tror inte de varit för framfusiga, och de hade ju teckningar att dela ut, och jag hoppas att folk har vett att säga ifrån eller låta bli att öppna om de ser mina målade barn och inte tycker om den här påsktraditionen, och…

…när jag stod i tvättstugan/groventrén och samlade in mina telningar upptäckte jag att jag hade en färdig tvätt att ta hand om. Och sen var ekorrhjulet igång igen med kvällsmat, barnomhändertagande och annat smått och gott.

Nu har jag suttit ett bra tag och knåpat på vad jag ska säga i radion i morgon. Jag är en av producenterna för Radio PiL´s förmiddagsgudstjänster. Det innebär att jag tar en stund innan live-sändningen för att berätta om vilka olika samlingar och gudstjänster som kommer äga rum i våra kyrkor under veckan och jag påannonserar också dagens gudsjänst. Vill du lyssna och är inom hörhåll så är frekvensen 93,8 MHz. Gudstjänsten börjar kl 11. Jag börjar strax efter kvart i elva.

I morgon ska jag sjunga på gudstjänsten också. Det blir två soloverser på en sång, och för övrigt är jag med i kören. Vi heter “Lilla körgruppen”. Jag har föreslagit att vi ska hitta på ett riktigt namn så det kanske kommer så småningom.

Nu måste jag uppsöka horisontalläge om jag ska lyckas kravla mej upp ur sängen i morgon bitti.

Här ska firas!

Det här är mitt 120:de inlägg.

Jag tänkte faktiskt uppmärksamma mitt 100:ade inlägg men jag glömde bort det. 120-jubileum är väl okej också?!

Grattis, grattis.

Jag återkommer med mer hipphipp när jag skriver inlägg 200. Orkar jag hålla nuvarande fart, med tre-fyra inlägg per dag, så dröjer det väl inte sä länge. Bara en månad.

Hjälp, vad ska jag göra nu.

Klockan är inte ens sju och huset är städat, barnen är utklädda och ute och påskar, maken sköter sig själv, jag har bakat klart alla 100 sesamkex (de blev godare än de ser ut) och jag har bestämt mig för att skolka från Getsemanestunden. Jag vill egentligen gå dit men nu är jag lite trött och maken tyckte att jag gott kunde vara hemma och vila lite.

Så nu ska här vilas. Jag undrar om jag ska sy på nästa lapptäcke eller göra ett armband till Falunsystern, eller måla lite på min evighetstavla, eller klippa ur intressantheter ur gamla tidningar eller… vila. Jag skulle kunna bara sitta framför TV:n och dega. Jag tror faktiskt att jag ska göra det. Jag kan ju sortera mina pärlor under tiden…

…för helt sysslolös är inte nyttigt att vara.

Dottern är lite vissnare nu efter min vara-så-duktig-som-möjligt- och utnyttja-tiden-så-gott-det-går-förmiddag.
Jag kollade tempen och den har stigit, hos både dottern och sonen. Sonen klarar sig under 38 men dottern svävar iväg en bit över.

Det är svårt att vara fru Duktig och samtidigt undvika dåligt samvete för det man missar. För man missar ju alltid nåt. Och fru Duktig vill inte missa. Hon vill vara superhjälte.

Halva Lidköpings befolkning har valt att handla på Willys samtidigt som jag. Eller, jag kanske överdriver lite, det är nog inte ens en tiondel. Men det var rätt knôkat i alla fall.

Hade jag varit en rökare eller kaffedrickare eller både och, hade jag satt mej med en kopp kaffe och en cigg ute vid solväggen och pustat en liten stund. Det var en smärre pärs att försöka proppa vagnen full med must, skinka, prinskorv, ägg, kex och allt det andra som stod på inköpslistan. Jag hittade visst lite som inte stod på listan också, sweetie och rädisor och mango. Jag älskar mango! De kostade bara fyra kronor stycket så jag slog på stort och köpte tre stycken, av olika mogningsgrad.

Det är tur att jag har så välartade barn att det går bra att handla med dem utan att behöva skälla, muta eller svettas.

Vi var i kyrkan en timma först, och städade barnlokalerna. Hade inte dottern blivit sjuk vet jag inte när jag skulle lyckats klämma in det i veckan, så inget ont som inte har nåt gott med sig.

Innan städningen fikade vi på jobbet. En av våra kunder bjöd på påskfika idag och dessutom hade en av kollegorna gjort jättegoda påskbakelser. Det var lite kul att presentera alla kollegorna för barnen också. De (barnen) har fått en ny idol. Min shoppingtokiga kollega har lånat ut Simsons-filmen till oss över påsk och barnen är jätteglada och tacksamma.

I brist på nikotin- eller koffeintunga laster ska jag nu laga lunch till barnen och mig själv. Det blir… ja, ni gissade rätt… pannkakor så klart.

Det blev som jag befarat.

Dottern har feber och jag får vackert stanna hemma. Sonen har påsklov och skippar fritids. Han har faktiskt nästan feber han med. Och jag har som vanligt lite förhöjd temperatur, men bara 37.6.

Jag kollade dottern grader när jag gick upp i morses, kvart i 6, och sen har hon inte somnat om. Sonen fick sova en timma längre innan det var hans tur att blir kontrollerad. Sen har sonen legat i sitt rum och lyssnat på “Munken och Kulan”. Det är jätteroliga berättelser om två killar som är med om allt möjligt.
Jag och dottern har legat i dubbelsängen och myst och jag har läst Kulla-Gulla för henne, eller för oss. Jag tycker det är roligt att damma av de gamla böckerna.

Nu ska jag strax fixa frukost. Utanför fönstret faller små snöflingor och försöker upprätthålla vintern. Efter frukosten tar jag med barnen till Willys för en rejäl proviantering. Förhoppningsvis behöver vi inte slåss med lika många om vi åker så tidigt som möjligt, nu när vi ändå är vakna.

Jag brukar inte slåss i livsmedelsbutiker men en gång var det nära.
Det var när vi bodde i Skara. Jag var och handlade på Munken och stod i kassakön. I kön bredvid mej stod en gammal dam stöttad på sin rullator. Jag sa hej och nickade lite vänligt. Mellan oss stod ett högt, rött tidningsställ. Det fanns ett lass tidningar kvar högst upp i stället, men inga nedanför, så det stod väl inte så stadigt kan jag tro.
Den lilla damen råkade knuffa till det tunga stället så att det välte över mej. Det gjorde riktigt ont. Jag ställde upp det och plockade upp tidningarna och hör undertiden damen säga, med så hög stämma hon förmår:

-Dagens ungdom! Bara förstör! Typiskt! Ligister…

…och annat som inte passar att skriva.
Jag blev både arg och ledsen. Och rätt förvånad över att den lilla tanten hade mage att skylla på mej när hon vält tiningsstället på mej.

Idag hoppas jag slippa välta ställ i affären.

Oh, jag måste berätta en annan sak som hände en gång när vi handlade på Willys. Det måste ha varit förra vintern.

Jag var och handlade med barnen. När vi var på väg mot grönsaksdisken upptäckte jag att jag glömt plocka till mej Cocacola och skickade tillbaka sonen i gången för att hämta det. Under tiden möter vi en tjejj i min ålder. På fötterna hade hon vita, riktigt långhåriga boots. Jag har för mej att de var lite på modet den vintern men dottern hade uppenbarligen aldrig sett några tidigare.
I samma ögonblick som vi passerar tjejjen gör dottern en smidig manöver. Mjukt och försiktigt och utan minsta ljud men snabbt som en vessla, slänger hon sej ner på golvet, sträcker sig bakåt så lång hon kan och lyckas klappa en av bootsen. Det hela går på mindre än en sekund och tjejjen märkte det inte ens.

Däremot fick jag förklara det hela för henne ändå, för just som det är gjort kommer sonen och frågar högt vad jag skrattar åt och det uppmärksammar tjejjen naturligtvis, så jag berättade och bad om ursäkt å dotterns vägnar.

Skulle ju gått och lagt mej nu men vill bara framföra ett önskemål.

Eftersom vi upptäckt att vi nog borde putsat fönstren också, men också upptäcker att vi inte kommer varken hinna eller orka, så önskar jag mej ett litet lokalt oväder över Stenhammar på påskafton, från klockan 10 till solnedgången ungefär.

Är det någon som kan fixa det så är det bara att sätta igång, fast vänta med snön, haglet och spöregnet till lördag!

Nu har vi städat hela huset påskfint inför helgen. Till och med jag, som i vanliga fall inte gör så många knop när det gäller städning, har både hunnit plocka undan, städa toaletterna, fixa i köket och sy en duk.

Jag har också nattat barnen och gjort en inköpslista inför påskbuffén OCH jag har kommit ihåg att maila receptet på världens godaste våfflor till en kollega.
Kollegan gav mig dåligt samvete idag när hon kom med en film jag får låna över påsken. Hon lovade låna ut den igår, samtidigt som jag lovade ge henne receptet. Men det var bara hon som “levererade” så att säga. Jag fick stå med skägget i brevlådan. Det är tur att kollegan är en sådan trevlig och generös kollega.

Nu ska jag natta mej själv tillsammans med TNS:en och hoppas att jag kan åka och jobba i morgon. Dottern har klagat över ont i halsen och hade lite feber ikväll. Maken och jag har diskuterat vem som ska vara hemma i morgon om hon är sjuk, och vi kom fram till att jag får finna mig i att vara hemma. Egentligen har vi nog båda lika mycket att göra men eftersom helgen stundar, och jag har ett jobb som går ut på att ringa till företag, så är risken större att jag tappar fart i mitt jobb. Maken kan jobba lika hårt oavsett veckodagar, årstider och högtider. I alla fall på jobbet…

Nu har vi bestämt vad vi ska äta på påskafton.

Modern bidrar med sillsallad, hemrullade köttbullar och en smarrig prinsess-tårta.
Systern och hennes boy-vän kommer med gravlax, lefymsallad och revvjeben.
Själv ska jag fixa omelett, voulle-vent (typsikt felstavningsord), ägghalvor med kräftrumpor, kex (tänkte baka goda själv men det får bli köpta), cheddarost (som är kvar sen jul så man får nog kalla den vällagrad vid det här laget), färskost (vill göra själv men hinner inte), påskmust (så klart), färska (eller kanske frysta med skalet kvar) räkor, prinskorv, kokt potatis och en vanlig sallad med fetaost.

Det blir som ni märker ett helt vanligt, litet enkelt julbord, jag menar påskbord. Men påskbord heter de ju inte. Påskbuffé ska det va.

Vi blir inte så många, bara 8 personer.

Orkar jag så blir det fin dukning i alla fall, även om maten inte är överdådig. Jag tänker mej att den svarta duken ska vara klar. Jag har bara tre sidor kvar att fålla innan den ska tvättas och strykas. Sen blir det fint porslin och snygga glas och fåniga påskservetter och kanske en bukett tullipaner på bordet. Mitt på bordet ska det stå en stor överraskning.

Jag var en sväng på torget på lunchen, på jakt efter påskliljor. Jag hittade en liten kruka med tre lökar för 10 kr. Den kommer landa vid vår entré för att åtminstone ge en liten påminnelse om att det är påsk.

När jag hastade runt på torget överfölls jag plötsligt av en längtan efter att få strosa istället.
Strosa runt bland stånden och titta på allt, gärna hand i hand med rar make (jag har en sån, fast han är i Kvänum nu), sitta på ett fik och njuta av solens slösande strålar och bara ha det vår-gôtt.

Igår var tydligen kronprinsessan Viktoria här. Hon invigde Rörstrandsmuséet.
Det ligger inte alls långt från jobbet men jag märkte inget alls här i min skyddade verkstad.

Det var stor bild i tidningen idag. Jag har bara hunnit titta på framsidan.

Det vore nog en överdrift att påstå att jag är utpräglad royalist. Men visst är det lite kul med kungligheter.
Vi passade på att fota lilla Vickan när hon besökte Lundsbrunn på Nationaldagen i fjol så jag fick min dos med prinsess-air tillfredställd för några år frammåt.

Jag tror hon ska få ett hus ute på Läckö. Det ska nog vara klart om några år. Då borde väl rimligen sessan dyka upp igen, och då ska jag stå beredd med papparazzi-objektivet.

Medan jag var och tränade igår städade maken och barnen lite grann hemma.
Dottern städade sitt rum. Maken hjälpte till. Ett Pippi-hus blev “över”. Maken föreslog att de kunde stoppa ner det i den tomma lådan under sängen. Det ville inte dottern. Hon kastade sig framför lådan och skyddade den med sitt liv. Pippi-huset hamnade på skrivbordet och dottern gick och la sig.
Maken reflekterade över att hon låg lite konstigt, med halva kroppen utanför sängen, och med ena armen tryggt pendlande framför sänglådan. Det tog honom inte så mycket tankemöda att räkna ut att det var något speciellt med den där lådan.

-Vad har du i lådan?
-Inget speciellt.
-Kan jag få se?

Och där bröt dottern ihop och grät floder.

-Har du en hemlighet i lådan?
-Ja. Du får inte titta.

När dottern somnat och jag kommit hem trillade hon ur sängen. Förmodligen hade hon legat och skyddat sin hemlighet i sömnen.

Nu är det så här att jag, och sonen, vet vad det är för hemlighet. Det är något bara maken inte ska veta om.
Dottern har velat berätta för honom flera gånger. Det är väldigt svårt att vara barn och tyst, samtidigt, så nu blev jag mäkta stolt över dottern när maken berättade om kvällens uppståndelse.

På morgonen fick hon mycket beröm av mig. Dottern erkände att hon varit rädd att jag skulle bli besviken på henne för att hon talat om ATT det var en hemlighet i lådan. Nu blev hon glad.

Jag fick till och med tillåtelse att berätta hur duktig hon var för min Chef, eller Chäfern, som hon kallar honom.
-Du får förberätta för chäffern om du vill. Vi kan bjuda hit honom.

Jag undrar om hon tror att han är en hund.

Jag var på Friskis och Svettis igår kväll och gick på mitt vanliga jympapass.
Jag lyckades hålla flåset på en hög nivå, strax under läget där jag får håll.
Efter passet träffade jag en kompis som var på väg in på ett Core-pass och jag hakade på.
Core liknar pilates som jag gått på på Korpen förrut. Core håller dock lite högre intensitet och fokuserar inte på andningen, bara magmusklerna och hållningen.

I morses, när jag vaknade, kände jag redan innan jag klev ur sängen att jag hade träningsvärk i benen. Jag har lyckats sträcka mej i ryggen också.

Men det är i alla fall ett strålande väder.

Dottern står och vispar pannkakssmet när hon kommer på att vi nog borde städa innan påsk. (Håll i minnet att hon bara är fem år.)

-Mamma, när ska vi städa egentligen?
-Det kan du och pappa göra ikväll när jag är och tränar, så kan vi fortsätta i morgon när pappa tränar.
-Varför tränar ni så mycket jämt?
-Det är för att vi inte ska bli så tjocka.
-Men mamma, du är ju tjock ändå!

Jo, det har hon ju rätt i. Men man kan ju i alla fall försöka förhindra att det blir värre.

Kom på att det snart är dags att påskpynta hemma.

Barnen kommer nog kunna ha lite bidrag från fritids och dagis. Sonen har redan kommit hem från Royal Rangers med ett hängade halvt hönsägg där halva är grönt och halva vitt. Det var också en toarullestupp och en äggkartongskyckling, två äggkoppar i gips och ytterligare fyra små gipspåskfigurer som han målat röda och oranga.

Jag brukar ställa in påskris med vita fjädrar och glasdroppar och så ställer jag ut barnas påskpyssel på fönsterbrädor och soffbord.

I ett högt smalt fönster hänger jag små pärlhönsfjädrar i tunn sytråd så att de kan sväva lite grann i draget från friskluftsintaget bredvid.

Det kan vara ganska kul att pynta, om man har tid, men det är hemskt tråkigt att plocka ner pyntet när helgen är slut. Påsk är det ju inte så länge heller så det känns knappt lönt att plocka fram grejjorna.

I år tror jag inte jag går loss så där mycket i alla fall. Det är inga kvällar kvar tills lördag heller. Ikväll ska jag träna, i morgon tränar maken, på torsdag vill jag gå på Getsemanestund i kyrkan och på fredag är det långfredag och då tycker jag faktiskt att man ska ta det lite soft. Jag ska sjunga på förmiddagsgudstjänsten och det räcker nog som insats den dagen. På lördag är det påskafton och då kommer Falunsystern och hennes kille för matlagning, dansmatta, pingis och sällskapsspel så då ska det vara färdigpyntat.

Jag har köpt ett svart tyg med vita stora prickar (är snyggare än det låter tack och lov!) på torget (så klart) och ska bara fålla kanterna så blir det en bra duk till påskbordet. Jag vet inte om jag ska duka med påskservetterna elle de lite snyggare limegröna jag köpt på IKEA en gång för länge sen.

Orkar jag kanke jag sätter i en fjäder i dörrkransen som hänger kvar på ytterdörren sen jul. Jag har tagit ur det röda så det är bara den gröna stommen kvar.

Nu föll eftermiddagströttheten över mej. Jag sitter och kikar ut genom en liten springa mellan fönsterblecket och persiennen. Ute är det strålande sol men med för mycket sol är det svårt att se datorn utan att kisa, så jag får nöja mej med att ha en liten kikspringa bara. Hade jag kunnat ha uppe hela persiennen så skulle jag säkert bli pigg som en mört. Det är ju ett sådant strålande, uppiggande väder.

Men jag är trött. Gôrtrött. Och helt i onödan för jag sov bra i natt. Jag var bara uppe en gång. Dottern hade huvudvärk i ena benet (växtvärk brukar vi andra kalla det) och jag satte på en benvärmare. Det brukar hjälpa. Sen gjorde jag mitt sedvanliga toabesök och sen somnade jag gott igen.

Men jag är trött. Alldeles för trött. Jag har dock bestämt mej för att träna ikväll. Jag tror jag ska strunta i att kolla febern innan. I morses hade jag 37.9. Då var jag inte så trött.

Nu är jag trött.

Jag är lite förtjust i sådana där IQ-befriade dataspel som t.ex. Tetris.

Sonen har visat mej Bamses hemsida och där spelar jag gärna Eldorado. Det går ut på att klicka bort kuber och man ska ha minst tre likadana kuber ihop för att man ska få klicka bort dem. Det är inte kul och inte utvecklande men jag vill spela det ändå.

Rent beroendeframkallande är Radioapans fruktspel på Sveriges Radios hemsida. Det är samma idé som Eldorado. Här ska man klicka bort frukter som kommer fallande från himlen. Samlar man tillräckligt blir radioapan lyrisk och kokar fruktsoppa åt skogens invånare.

Idag ska jag äta korv och frallor till lunch.

Idag har det varit både vinter och vår.

När solen gick upp i morses gnistrade snön på gräsmattor och hustak. När jag körde till jobbet njöt jag av julaftonsvädret med strålande sol på snöinbäddade granar.
Sonen väcktes en halvtimma för tidigt av att grannen skrapade bilen ren från all hårdfrusen snö och is.

Solen har forsatt att lysa. Nu är det takdropp och snösmältning och underbart vårväder.

Jag tror jag ska gå och köpa påskgodis på lunchen.

Det var värst vad jag var bloggsugen idag!

Nu har maken åkt och barnen sitter bänkade framför Bolibompa. Lägret har lugnat sig. Egentligen heter det “lugnet har lägrat sig” men det är faktiskt lika rätt att påstå att lägret har lugnat sig, i alla fall om man menar hemmet som ett läger. Och det känns det som ibland.

Nu är det disk och plock och sedan klädvård på agendan.

Just det, jag måste plocka ur bilen också. Den lyckades snabbt bli full med barnas väskor och våta ytterkläder. Dottern har dessutom ofta med sig ett knippe teckningar hem. Både egna alster och gåvor från dagiskompisar.

Nu är klockan kvart över sex och maken kommer strax hem. Dax att steka på korven och kalla hem dottern. Och rensa köksbordet från reklam så hela familjen åtminstone kan få en tallriksstor plats att hålla till på med kvällsmaten.

När jag hämtat barna på fritids och dagis och vi skyndat hem för att glassen inte skulle smälta (förra veckan köpte jag glass på ÖB och glömde i frysen på jobbet) satte jag sonen till att läsa läsläxa medan dottern frivilligt gick ut och skottade snö.
Efter en stund kom hon in och frågade om hon fick gå iväg och leka med en kompis.

Nu är dottern iväg och leker och sonen knåpar på ett föredrag han ska hålla om Legoland efter påsk. Jag plockar ur diskmaskinen och förbereder kvällsmat. Det får bli korv och bröd. Maken ringde när vi kom innanför dörren och meddelade att han jobbar över. Klockan sju ska han iväg igen, till hemsidegruppsträff i kyrkan och då passar det bra med snabbmat under hans lilla mellanlandning hemma. Dessutom håller vi på och försöker tömma frysen för att så småningom frosta av den. Just nu finns det mest fisk och riven ost kvar så vi närmar oss…

Idag måste jag vattna blommorna. Jag är så dålig på att sköta om mina krukväxter nu för tiden. Innan vi flyttade tyckte jag nästan att jag hade gröna fingrar, men de har definitivt vissnat nu.

Jag måste packa upp kläder och sängkläder från helgens bravader också, och ta hand om lite annan tvätt som ligger och dräller. Kanske stryka lite. Och spela in en andakt till nästa tillväxtgruppssamling och maila ut.

Sen är nog klockan nio och då behöver jag inte vara duktig längre utan kan sätta mej framför TV:n och sortera pärlor.

Var ute på lunchen för att köpa salva på Apoteket. Den jag siktat in mej på var restnoterad till juni. Typiskt!

Träffade på Kung Bore direkt när jag kom utanför dörren. Han ryckte i mina kläder och ville samtidigt försöka tvinga mej innanför dörrn igen. Tji fick han. Jag uträttade mina ärenden ändå.

När Apoteket inte gav utdelning gick jag till HM och köpte en tvättpåse till mina BH:ar.

På väg till våra släktingar i Västerås stannade vi till på Biltema för att jag skulle köpa några lådor att förvara pärlor i.
När vi var inne i affären kom sonen smygande och viskade att han sett kvinnan som är med i “En annan del av Köping”.
Jag tittade så diskret jag kunde åt det håll sonen angett och jag såg henne också. Pinsamt nog kommer jag inte ihåg vad hon heter. Jag tror det är Linda men jag är inte säker.

Eftersom jag är en ganska tokig tös så fick jag genast lust att gå fram och be om en autograf, men jag behärskade mej. Jag har ju redan både Bert Karlssons och Börje Ringarts autografer. Heter han Börje förresten? Nej, Arthur är det va!

Vad är det för vits med att samla på autografer när man inte vet vad kändisarna heter?

I lördags satt vi bänkade framför TV:n och tittade på Melodifestivalen.
Eftersom ingen i sällskapet är något större dansbandsfreak så var det kanske ganska självklart att vi inte uppskattade Christer Sjögrens bidrag.

Vi sa till exempel:
-Det är rätt hemskt!
-Hör vad han glider på tonerna hela tiden.
-Jag fattar inte varför de har med en sån här låt?
-Jag gillar verkligen inte dansbandsmusik.
-Vad långsamt det går, det är ju ingen fartig låt direkt!

När vi fortsatt att beklaga oss ett tag så vänder sig dottern om mot oss vuxna i soffan och säger konstaterande:

-Han tycker nog själv att det går bra i alla fall!

Det är härligt när barna tar ner en på jorden och delar ut små läxor, som karameller att suga på!

Det är den 17:de mars nådens år 2008. Under helgen har vårtecknen avlöst varandra. Tussilago, lärkor och utslagna knoppar har tävlat om uppmärksamheten. Igår var jag till och med ute och tog en skön promenad i solgasset.

Idag är det snöstorm!

Vore jag en tussilago eller en nyutslagen knopp skulle jag verkligen ångra min nyfikenhet på världen och beklaga att jag inte haft förstånd nog att vänta lite till.
Vore jag en lärka skulle jag tänka på den äldste grisbrodern, bror Duktig, och hur förutseende han var som byggde sig ett hus innan vargen kom.
Varför kunde jag inte stilla min jublande vårglädje och istället vara tvungen att drilla och flaxa så högt jag bara kunde för att välkomna våren. Det hade ju varit mycket bättre om jag börjat med att bygga ett bo.

Eftersom jag är jag och varken tussilago, knopp eller lärka (jag tror inte ens på själavandring eller reinkarnation så jag lär aldrig ha varit det), så sitter jag nu och tittar ut genom fönstret och ser hur snöbyarna gör sitt yttersta för att utplåna alla spår av vår.

Vi har varit i Västerås i helgen och hälsat på makens bror med familj.

Svågern är rätt vältränad och har till och med ett litet gym i källaren. Svärfar, svärmor och min svägerskas make var där för ett par helger sedan och testade sina krafter i liggande tyngdlyftning. Jag vet inte om det kallas så eller om det heter något särskilt men man ligger i alla fall på världens smalaste brits och försöker lyfta en skivstång upp och ner.

Svärmor lyckades lyfta 22.5 kg och jag ville naturligtvis testa om jag också klarade det. Själva stången väger 20 kg så mindre än så går inte att lyfta. Jag gjorde några uppvärmingslyft på 20 kg först och sen klämde jag utan problem både 22.5 och 25 men vid 27.5 kg var det tvärstopp. Idag har jag träningsvärk i axlar och armar. Det känns så fånigt. Träningsvärk för bara några få lyft… Lite stolt är jag i alla fall.

Ännu stoltare är maken och här är anledningen:

Svägerskans man lyckades klämma 45 kg och svärfar 47.5 kg. Svärfar är ganska vältränad. Han arbetar som snickare och är van vid att lyfta tungt och arbeta i konstiga ställningar med armarna högt över huvudet. Maken var fast besluten att klå sin far. Jag pikade honom och sa att jag verkligen inte trodde att han skulle klara det. Men döm om min förvåning! Maken lyckades lyfta både 47.5 kg, 50 kg och 55 kg. Nu är till och med jag lite stolt över honom!

Som lite kuriosa kan jag nämna att min vältränade svåger i Västerås brukar värma upp med några 60-kiloslyft och sedan klarar han 100 kg!

Idag vill jag bara lämna en hälsning till en särskild person. Om du läser det här så vet du vem du är, eller ja, det vet du ju så klart ändå. Jag menar att du förstår förhoppningsvis att det gäller dej.

Jag är glad att du har förlåtit mej!

Idag har jag lärt mej att jag måste tänkta mej för när det gäller hur jag uttrycker mej. Jag är ju en riktig ordbajsare. Vissa ord betyder saker för mej som inte alla hänger med på. När jag använder ett sådant ord behöver jag förtydliga mej, eller välja ett annat.

Det bidde inga pärlor. Envis håller stängt. Jag gissar att hon städar och plockar fram nya pärlor… Hoppsan, nu blev jag sugen igen.

Vad bidde det då?
Det bidde tvättmedel och glass på ÖB.
Jag rekommenderar inte att blanda.

Nu har jag kikat runt på lite andra bloggar i cyberspace och kommit fram till att man nog måste profilera sig om man vill dra läsare. Jag har kikat på pyssel-bloggar, mode-bloggar och mamma-bloggar.

Jag skulle nog inte kunna ha en mode-blogg. För det första är jag helt hopplöst omodern både när det gäller kläder, frisyrer och smink. För det andra är jag inte särskilt intresserad och för det tredje… Äsch, det där var väl skäl nog.

En pyssel-blogg skulle jag kunna ha. Jag gör ju smycken och lapptäcken. Men tänk vad tråkigt att bara läsa om pärlor och tyger. Och vilken prestationsångest jag skulle få för att kreera nya saker att kunna lägga upp på bloggen. Nej, det var ingen bra idé.

Mamma-blogg då? Jag har ju två underbara barn som mer än väl räcker som inspiration för flera inlägg varje dag. Men jag lämnar ju redan ut dem en hel del i det jag skriver. Nån måtta får det va!

Jag skulle kunna skriva om mat. Jag gillar ju att äta i alla fall. Fast vi lagar förstås mest fiskpinnar, köttbullar, köttfärssås och hamburgare och hur kul är det? Vid enstaka tillfällen kan jag nog lyckas prestera något kulinariskt mästerverk som taccos t.ex. men det kommer jag säkert skryta om då.

Eftersom jag är kristen skulle jag kunna skapa en kristen blogg. Beskriva omvärlden och mitt liv utifrån ett kristet perspektiv. Jag är bara rädd för att det skulle låta skenheligt och risken att fastna i floskler är uppenbar.

Vad sägs om att försöka vara lite humoristisk? Det är jag ju redan har jag hört. Men att bara skriva roliga saker blir nog också lite prestationsfyllt. Nej, så rolig är jag inte. Det skulle nog bli ganska skralt med inlägg i så fall.

Jag tror jag fortsätter som jag gör. Det får bli en blogg som handlar om mej helt enkelt, sådär lagom egoistiskt och navelskådande.

Idag ska vårt hus besiktigas.

Ganska nära vårt bostadsområde håller ett nytt kvarter på att växa upp. För att anlägga tillfartsväg och gator så har man varit tvungen att spränga. Det har skakat rejält i vårt hus emellanåt, som en liten jordbävning ungefär.

Kommunen har haft den goda smaken att anlita ett företag för att besiktiga alla husen runt om, före och efter sprängningarna. Om vi har fått några sprickor i väggarna så står kommunen för reparation.

Under förmiddagen ska jag åka hem och låsa upp för besiktningsmännen.
När de är klara ämnar jag åka förbi Envis och leta pärlor till ett armband min syster beställt. Hon vill ha stora transparenta och guldiga pärlor. Jag tror jag kan hitta nåt som blir snyggt.

Är det någon annan som känner att de vill ha något smycke så får ni gärna säga till. Antingen köper ni pärlor och lås själva eller berättar vad ni vill ha så köper jag. Jag säljer ibland smycken till vänner och bekanta. Det brukar inte bli så jättedyrt och det är roligt att ha ett alldeles unikt smycke, som man själv bestämt utseendet på. Maila på blogg@zettervall.se

Oj, nu blev det rena reklamen här.

Jag var, min onsdagsvana trogen, på torget idag. Jag ämnade köpa vantar åt dottern men nu är vintern slut, och därmed vantarna också. Jag köpte en pyjamas i stället.

När jag stod och väntade på att få betala hos den buttre torg-gubben kom en liten korensk kvinna och ville köpa trosor. Följande samtal utspelade sig:

-Jag undlal, kan man få byta?
-Nej, underkläder byter jag inte.
-Men det är till min mamma, jag vet inte om dom passal.
-Ja, men underkläder får man aldrig byta. Du får byta andra kläder men inte underkläder.
-Men det äl inte jag som ska ha dom, det äl till min mamma. Hon hal inte plovat dom.
-Det är inga affärer som byter underkläder heller.
-Men kan jag få byta om dom inte passal?
-Nej, du får inte byta. Ska du ha dom eller inte?!
-Jag tal dom då. Jag kan ge dom till en kompis om dom inte passal.
-Ja, det gör man ju som man vill. Det blir 10 kr tack!

Jag kunde inte träna igår för jag hade feber och jag har hört att det är olämpligt att träna när man är sjuk.

Istället tog jag mej en rejäl slapparkväll. Efter att ha sorterat all smutstvätt i sina olika korgar (vi sorterar vitt, rött, mörkt 60, mörkt 40, ljust 40, ljust 60 och lågtempererat för sig) och satt på en tvätt, lagat kvällsmat, ätit och tagit hand om köket, klarat av några mail och telefonsamtal, satte jag mej framför TV:n och bara slappade. Jag tittade både på Bygglov och Dr. House. Sen tog jag hand om den färdiga tvättmaskinen, målade naglarna och gick och la mej.

Jag älskar att borsta tänderna. Det är så skönt.
Jag använder en eltandborste med ett litet runt, mjukt borsthuvud och det är så gôtt att få den där tandköttsmassagen. Eltandborsten borstar verkligen rent också. När jag glider med tungan utefter framtänderna i överkäken efter avslutad borstning så känns det alldeles glatt. Inga beläggningar stannar kvar.

Vi borstar barnens tänder också. Ofta borstar de naturligtvis tänderna själva, också, men jag är noga med att följa tandläkarnas rekommendationer.

I måndagskväll råkade maken borsta ut dotterns andra lösa tand. Jag tog ju den första i söndags men hon hade en lös kvar som inte var alls lika lös som den första. Maken tänkte sig inte för utan tog i som vanligt med tandborsten, varpå dottern skrek. Det måste ha gjort jätteont. Jag fick i alla fall tårar i ögonen. Det blödde rätt duktigt också.
När dottern somnat kom tandfén igen och avlämpade tio enkronor i vattenglaset så lite plåster på såren blev det ändå. När dottern vaknade var hon bara stolt och kunde dessutom visa upp en ny glugg på dagis. Dagisfröken retas och säger att nu är hon nog snart tvungen att dricka välling när hon inte har några tänder kvar. Och tack vare det fick jag göra mannagrynsvälling till kvällsmat till mej och dottern i går. Det hade hon nog aldrig gått med på annars.

Jag har varit med barna hos tandläkaren lite oftare än man behöver. Sonen trillade med en ballongvisp i munnen när han var liten, och tryckte upp sina två framtänder en bit. Det fick vi kolla upp.

Dottern gjorde ungefär samma sak när hon var liten. Fast hon föll med framtänderna före ner i gympasalsgolvet på dagis. Det blev lite blodvite och färd till tandläkaren men det var ingen större skada skedd. Trodde vi. Då.
I höstas upptäckte jag en liten blåsa på tandköttet ovanför en tand i överkäken. Vi fick kolla på den hos tandläkaren men de trodde inte det var någon fara för den var så liten. Det skulle nog gå över av sig själv.
Efter några dagar hade den växt så jag tog med dottern till tandläkaren igen. Då blev det en 14-dagars penicillinkur.
Den hjälpte inte. Åter till tandläkaren. Högre dos penicillin i 14 dagar.
Ingen effekt.

Tanken var att de skulle dra ut tanden, som nu var grå och död, men det kunde man inte göra innan infektionen var hävd. Vad göra?
Det slutade med att jag fick sitta och trycka ut varet ur blåsan så ofta som möjligt. En ganska smärtsam procedur, även för mamma-hjärtat. Men det hjälpte i alla fall. Jag fick handgripligen ner infektionen.

Vid nästa tandläkarbesök var det dags att dra ut tanden. Först fick dottern en avslappnande medicin som hon blev lullig av. Sen var det ett antal sprutor med bedövningsmedel. Jag som är stickrädd tittade bort men höll dottern i handen. Hon var hur cool som helst, inte minsta lilla klagande och hon låg helt still och gapade som en krokodil. När bedövningen tagit sig var det dags att vicka ut tanden. Tandläkaren drog och vickade medan jag nyfiket tittade på. När tanden ploppade ut var fortfarande den långa roten kvar så tanden såg inte alls ut som sonens tidigare tappade tänder.
Vilket gjorde att jag nästan svimmade. Jag var tvungen att vända mig bort och andas djupt medan dottern glatt låg och blödde och gapade och lät tandläkaren stoppa in en massa “plåster” i munnen. När blödningen var stoppad var det dags att åka hem. Det tog en halvtimma att välja ut bokmärke. Dottern var mjuk i benen och pladdrade osammanhängande. Jag fick bära henne ut till bilen och den vänliga tandläkaren följde med och bar min väska.

Sista gången jag var med någon av barna hos tandläkaren var det för att dottern trillat och slagit sig i munnen och några av tänderna var lite lösa. De har hon tappat nu.
Gången innan var det för att visa upp sonens gaddar som växer lite kors och tvärs medan de samsas om utrymmet så gott de kan.

Utöver alla extrabesök orsakade av skuttande och hoppande barn, så har vi såklart varit på de årliga kontrollerna. Det är då man får alla goda råd om att dricka mjölk till maten och vatten däremellan, tandborstande morgon och kväll och godis en gång i veckan. Som förälder fruktar man alltid den där frågan om hur ofta barnen får äta godis. Barn har ju en tendens att vara fruktansvärt ärliga.

Häromasistens, när jag hade med båda barnen på undersökning, kom frågan som vanligt, och dottern passade på att anklaga sin mor då hon svarade:
-Vi får bara godis på lördagar!

Jippie! Äntligen en liten stjärna i protokollet.

Min kollega, den shopping-galna ni vet, kom idag in från lunchen men ytterligare ett nedlagt jaktbyte. Den här gången var det en, i mitt tycke ganska anskrämlig klänning. Överdelen är svart-vit-randig med bara tunna snören till axelband och trekantiga lappar vid bysten och nederdelen är mörkblå med ett plåttrigt mönster av röda och gröna blommor och blad.
Dessutom var det utanpåfickor på framsidan.

Det är tur att folk har olika smak. Jag har inte så bra smak, enligt min omgivning, men det är nog mest det att jag inte bryr mej så mycket.
Men med shoppingkollegan vid skrivbordet bredvid kanske det blir ändring på det!

Min VD kom nyss och ställde följande hypotetiska fråga:

-Om du vore Jesus och blev uppspikad på ett kors och dog, skulle du då tycka att det var okej om folk 2000 år senare firade detta genom att måla ägg och hänga fjädrar i björkris?

Nu hänger ju inte äggen, fjädrarna och Jesus ihop direkt, utan hör till olika kulturella sammanhang, men frågan är berättigad.

Hur tänker jag fira att Jesus faktiskt bet ihop och valde att dö för mej?

Jag lånade bea-sås av en kollega för att piffa upp lunchpizzan som jag hittade hemma i frysen. Eller lånade, hon lär inte få tillbaka den!
Det blev jättegott med lite sås på pizzan, men nu har jag naturligtvis fått ont av magkatarren.

Jag har redan huvudvärk av förkylningen, och förkylning, så nu är det inte roligt att vara Zäta.

Igår var jag ju, som jag redan förtäljt, och fyndade pärlor hos Fröken Envis. Under tiden som jag noga sökte igenom de blandade, blå pärlorna, ringde maken. Jag hade telefonen på enbart vibration i byxfickan och undslapp mej ett förvånat:
-Ooh!
när det killade på låret. En hel drös pärltokiga kvinnor i olika åldrar vände sina nyfikna blickar mot mej och jag gissar att de undrade om jag lyckats hitta en extra vacker pärla bland alla andra. Jag var tvungen att förklara:
-Det är bara telefonen, jag har den som vibrator… eller… hmm…
innan jag hivade upp telefonen ur fickan och tog samtalet…
…som alltså visade sig vara från min man. Han bad mig handla i ICA-affären bredvid innan jag åkte hem.

Med ett uns dåligt samvete för min pärlhysteri, lovade jag naturligtvis att handla och när jag samlat ihop mina skatter och lagt dem i bilen, styrde jag kosan till ICA.

I kassakön såg jag en barndomskamrat och hennes lille son. Det var roligt, länge sedan jag såg dem. Förmodligen tittade jag för mycket åt deras håll för en bit in i affären gick jag rakt in i en skog, bestående av tre långa killar, alla av 2-meterskaliber. De var i den där lagom farliga åldern, runt 17 år. Jag bad lite försiktigt om ursäkt och fick ett knappt hörbart mummel till svar.

Eftersom jag inte kände mig speciellt trygg i de långa killarnas sällskap skyndade jag mej att plocka till mej det jag skulle ha och avancerade till kassan. Killarna köpte dock bara chips och dricka och hamnade precis bakom mej i kön. När jag betalade passade jag på att ta ut 300 kr för det var tomt i plånboken.

Jag vet inte om det berodde på att jag blev lite nervös eller om jag bara allmänt hade tankarna på annat håll, men hur som helst så glömde jag att köpa en kasse. Inte förrän jag hade betalt upptäckte jag mitt misstag och då ville jag inte köpa någon för det kändes lite pinsamt. Jag hade desstom inte handlat så mycket så det gick bra att balansera allt på en arm. Det var två liter mjölk, ett paket gräddfil, en klase bananer och en förpackning pitabröd plus ett salladshuvud som fick ligga högst upp i högen.

Under tiden som jag samlade ihop mina varor trängde sig två av killarna förbi mej och lät den tredje betala. Jag såg att de gick ut och ställde sig på var sin sida om entrén, lite lagom skymda sådär. Plötsligt blev jag nervös att de skulle råna mej. De hade ju sett mej ta ut pengar, mörkret höll på att göra sitt berömda inbrott och de såg ju så skumma… och långa ut. Dessutom var de nog lite arga på mej eftersom jag gått rakt på dem inne i affären.

När jag kom igenom dörrarna ville jag egentligen bara titta rakt fram och gå till min bil med högburet huvud, men min nyfikenhet förförde mej och jag var bara tvungen att kika åt sidorna för att se vad de båda störarna hade för sig. Resultatet blev att jag inte lyckades hålla alla mina varor i styr. Salladshuvudet skuttade iväg som en fotboll och rullade in under en parkerad bil.

När jag lagt in resterande inköp i bilen fick jag lägga mej raklång på asfalten för att försöka nå det bångstyriga salladshuvudet. De tre killarna skrattade åt mej (den tredje killen hade också kommit ut, och blev skrämd av de två andra som naturligvis gömt sig enkom för detta syfte, och inte alls för att råna mej) och jag kände att det var dem väl unt eftersom jag misstänkt dem så omotiverat.

Med ett tillrufsat salladshuvud men med en kantstött fördom for jag sedan hem.

Det blev inget Friskis och Svettis idag. Det får jag ta i morrn. Idag hamnade jag bland alla pärlor i Fröken Envis butik. Hon har 50 % rabatt på allt utom kedjor. Jag handlade för 300 kr!

Efteråt handlade jag lite i ICA-butiken bredvid. Sen blev klockan halv sju innan jag kom hem.

Maken har visat sig förstående. Han tycker säkert att jag redan har tillfäckligt med pärlor men han sa inget. Kommenterade inte att jag gjort av med massa pengar heller.

Men efter att vi ätit middag sa han:
-Om du inte har tänkt göra någon annan nytta i kväll så kanske du kan stryka lite!

Det kan jag ju inte neka till. Så nu blir det att ställa sig med strykjärnet. Som tur är börjar Kockduellen strax så jag kan ju förena nytta med nöje.

I morgon ska jag berätta vad den nya sporten “salladsboll” går ut på.

Jag har en kollega som är jättevacker. Så här ser hon ut:

Bilden togs i oktober 2006 men hon ser ungefär likadan ut idag.
Jag har en äldre bild också, från november 2003. Där är hon lite gulligare:

Visst är hon söt!

Det råder rena flyttyran på jobbet.

Min närmaste kollega (i alla fall geografiskt närmaste, jag har en syssling också och vi borde väl vara närmast) har nyligen flyttat hemifrån, in i en alldeles egen etta. Hon diskuterar tapeter, fondväggar, gardiner och soffor med mej varenda dag. Jag är ju ingen uppslagsbok, det var fyra år sen jag byggde hus, men jag ger så goda råd jag kan. Bästa rådet är bjuda oss på inflyttningsfest snart!

Min närmaste chef ska också flytta. Hon bor i lägenhet med sin fästman nu men i maj ska de flytta till en flådigt hus ganska nära vattentornet. Chefen är förtjust i Herrgårds-stil och jag kan redan föreställa mej hur hon sveper fram i en tunn morgonrock mellan barock-stolarna i de stora rummen.

Min smalaste kollega ska också flytta. Hon bor idag bortom bergen men har tillsammans med sin sambo köpt ett hus i Filsbäck. Kollegan är en helt beroende joggare och jag hoppas hon hittar några bra spår kring sitt nya boende, så hon slipper springa i den tunga sanden på stranden varje gång.

Jag har också en kollega som snart ska börja bygga hus, i Örslösa. Hon och hennes sambo har gått igenom hela processen med bygglov, välja husleverantör, få lånelöfte, svettas, fundera, våndas och slutligen bestämma sig och andas ut. Nu är hon med familjen på en välbehövlig semester.

Grattis alla flyttare!

Jag har en kollega som är väldigt förtjust i att köpa nya kläder. Hon är på jakt nästan varje lunch.

Förra torsdagen kom hon med ett par nya jeans. Då påpekade jag att hon ju nyligen köpt två par nya byxor.
-Ja, men nu har jag massa nya kläder, så nu ska jag inte köpa nåt mer på ett bra tag!

Idag kom hon med en ny tunika. Hennes tag är ganska korta!

Äsch!

Nu har jag ont i halsen. Det är nästan lite svårt att prata. Jag pratar hela tiden. Det gör jag både på min fritid och på jobbet.

Jag tror jag luktar äckligt ur munnen också. Jag ska fråga mina barn när jag hämtar dem. De har inga problem med att svara ärligt.

Nu är det äntligen vardag igen.

Hela familjen gör det de ska. Dottern är på dagis, sonen i skolan och jag och maken på våra respektive jobb.

När dottern kom till dagis fick hon ett jublande mottagande. Det låg teckningar och väntade på hennes hylla och hon fick till och med en teckning med glitter av en kompis.
Det är så härligt att se barnen på dotterns dagis. De har sådan sammanhållning och är så omtänksamma. De äldre tar hand om de yngre, alla leker tillsammans och det finns inga grupperingar. Det är helt enkelt den bästa av världar.

Om jag fortfarande är feberfri ikväll ska jag nog pallra mej iväg på ett träningspass.

Nu har jag kommit på att jag kan lägga upp bilder på bloggen.

Därför kommer här några bilder från Italien.
Här är den berömda gallerian i Milano. Den ligger precis bredvid domen.

Under Italienbesöket var vi inne i gallerian och shoppade. Kolla bara:

Den affären var jag inte inne i, trots att en av mina kollegor bett mig att åtmindstone sno en kasse.

Istället hittade vi det här mysiga stället:

Vi var också inne i ett annat köpcenter i Milano, som nog mest var att likna vid NK i Stockholm. Maken hann bränna av några kort innan han blev stoppad av en STOR kostymklädd vakt.

Vid en av parfymdiskarna fick sonen och dottern var sitt doftprov, ett litet provrör med äkta parfym. Dotterns doftar underbart men jag har inte vågat “låna” någon av de dyrbara dropparna från henne.

Jag måste ju också visa bilden på skelettet som skrämde dottern så till den vida grad att hon längtade hem. Den magre mannen längst in är helgonet Ambrosius och killen vid hans sida är en martyr.

Barnen och maken spelar Monopol och jag läser. Söndag är ju ändå vilodag.

Har alldeles strax läst ut Liza Marklunds “Livstid”. När den kom ut läste jag en del dålig kritik om den. Tyckarexperterna tyckte att Annika Bengtsson gjort sitt och borde få gå i graven nu, att det inte fanns mer att ge.
Jag håller inte med. Det är ovanligt med så komplicerade och “dåliga” huvudpersoner. Annika Bengtsson är så långt från hjälteglorian man kan komma. Liza drar sig inte för att göra sin huvudperson ogin, avundsjuk, manisk, inkompetent och irrationell.

Jag slukar hennes böcker för det finns ett driv i texten som man oftast inte hittar i andra verk. Jag blir lite tom och ledsen när boken är slut, vill alltid läsa mer. Annika Bengtsson är så äkta, hon berör.

Nu kokar potatisen.

Vi har en mängd olika flingor hemma.

Det är Frosties som vi köpte i Italien och trodde att barnen skulle gilla. Dottern ratar dem medan sonen älskar dem men får bara äta lite för de kan innehålla spår av nötter som han är allergisk mot.

Vi har Rågfras som jag gillar och som dottern till nöds kan blanda i sina övriga flingor.

Maken äter Branflakes och Start till sin yoghurttallrik på mornarna och jag kan blanda lite Start i ett glas med Vaniljyoghurt som efterrätt eller ett väldigt gott mellanmål emellanåt.

Sonen och dottern äter ICA´s Müsli som är nötfri och Multigrain som har olika figurer av vete, ris, havre och korn.

Även Chockopops finns under stundom i skafferiet, när barnen lyckats tjata tillräckligt.

När sonen var liten åt han inga flingor hemma men det bestämde jag mig för att ändra på när jag fick rapport om att han minsann åt flingor med mjölk till frukost på dagis. På dagis kan de ju få i ungarna nästan vad som helst och jag tänkte att jag nog skulle kunna införa sunda frukostvanor om jag började med att servera samma flingor hemma som han åt på dagis.

Jag tog med gossen till affären för att han skulle kunna peka ut vilken sort det var. Vi tittade på Cornflakes, Frosties, Branflakes, Honungspuffar och Havrefras.
-Nej, sa sonen, det är inte dom här.
Då tittade vi på olika typer av Müsli, på puffat ris och på andra spännande flingor som jag knappt visste fanns.
-Nej, fortsatt sonen, det är ingen av dom här.
Efter att ha förevisat hela Willy´s sortiment var jag nära att ge upp.
-Men, frågade jag, hur ser de ut då?
-Jo, sa sonen trevande, dom ligger i en tallrik!

Vi sitter och äter kvällsmat och dottern är lite uppspelt inför kvällen melodifestival.
Kugghjulen inne i hjärnan har nog snurrat lite fortare än munnen gett till känna, vilket hör till ovanligheterna men dottern börjar förmana mej:

-Mamma, när du vet att det ska bli brådska, då måste du säga till oss så vi kan stänga av TV:n och dra ut sladden.
-Vad menar du?
-Det kan ju bli strömutbrott!